Så här gick det!
Okej. Jag, Dnalle och Genesis träffades över Skype och bestämde oss för att prova lite improvisationslekar.
Efter en snabb presentation och några hälsningsfraser så började vi överlägga vad vi skulle inleda kvällens spel med. Vi valde att prova en ren form av samberättande. Inga regler, ingen spelledare, bara ett gemensamt berättande. Jag föreslog att vi kunde prova en kalejdoskopisk fantasysetting i obestämd nutid, där allt kunde vara möjligt. Satyrer, magi, alver, mantikoror, you name it. Och i denna värld kunde vi berätta om en cirkusförsamlings eskapader, strapatser och göromål. Vi bollade några idéer om möjliga rollpersoner; Genesis pratade om en apa som uppträdde med ett jongleringsnummer, Dnalor tänkte sig en elegant och pompös cirkusdirektör som försökte vara aktoritär men som var känslig innerst inne, och jag tänkte på en liten flicka som deltog i ett familjenummer av akrobater, men som bar drömmen om att få uppträda som trollkarl.
Efter en minst sagt tafatt inledning från min sida, där det etablerades att cirkusen stannat på något fält intill någon sorts byhåla, och förberedde sig inför kvällens föreställning. Flickan misströstade efter ett uselt uppträdande den föregående kvällen, och sällskapade lite med apjonglören, som blev så distraherad att han råkade tappa en av knivarna han jonglerade med på sin svans, varpå den började blöda. Direktören kom förbi och svimmade nästan vid åsynen av blod, men fann sig ändå till sist och skickade apmannen till sjuksyster. Sedan hördes det ståhej från lejonburen, där någon sorts jeppe från byn stod och lekte med sin arm inne i lejonburen. Han presenterade sig som Brynolf - den legendomspunne hjälten - som dock ingen av cirkusuppträdarna kände till. Plötsligt chockades alla, då något magiskt spektakel ägde rum, och en man i svart slängkappa kom förbi, som omedelbart började utföra olika typer av magiska konstnummer inför de samlade åskådarna. Cirkusens egen illusionist lockades dit av deras blandade flämtningar och jubel, och efter att de båda trollkarlarna presenterat sig för varandra, tycktes en prestigekamp mellan de båda oundviklig.
Den nyanlände trollkarlen i slängkappa demonstrerade sin skicklighet genom att frammana en illusion av ett lejon som uppenbarade sig inne i lejonburen - till det riktiga lejonets stora förtjusning och nyfikenhet - och när det blev upp till cirkusens egen illusionist att försöka kontra detta, så drog han ut ett par näsdukar i olika färger ur sin rockärm. Det hela blev mycket komiskt.
Sedan, öh, efter en kort scen hos sjuksyster - där apmannen blev omplåstrad och drack ett smärtstillande elixir (med lite dåliga skämt om fantasyläkekonst ("Vad det luktar! Vad har du haft i den här soppan, egentligen?" "Tja... Grodögon och spindelväv..." "Ja, ja, men har du haft något konstigt i grytan?") - så hoppade vi vidare till kvällens föreställning. Direktören gjorde en strålande introduktion, och man började med kvällens första nummer - den psykokinetiske hästtämjaren. Han kunde med tankens kraft få hästarna att utföra de mest sanslösa och extraordinära konster, tills plötsligt något mycket märkligt skedde. Utan förvarning tog nämligen en av hästarna och galopperade mot hästtämjaren och bet av honom armen!!!
Full kalabalik utbröt, och direktören sökte lugna publiken genom att kalla in apjonglören. Fortfarande lite knäpp av brygden så hamnade knivarna han jonglade med lite varstans - de flesta ute bland publiken - medan hästtämjaren skickades till sjuksyster, som omedelbart svimmade vid åsynen av blod. Hennes hjälpreda var inte mycket till hjälp, och mannen dog inför deras ögon.
Inne i cirkustältet fortsatte konstiga saker att ske, ty plötsligt så hängde apmannens knivar stilla i luften. Clowner kom ut och försökte bringa ordning i oredan, och även lejontämjaren kom ut och försökte fånga knivarna i sin hatt. Det blev knappast lättare av att knivarna plötsligt inledde en virvlanda dans runtom i luften och dra blod från såväl publik som cirkusuppträdare, och blodstänk föll på cirkusgolvets sågspån där de långsamt började bildade ockulta mönster. Publiken försökte fly, men tältduken var plötsligt omöjlig att rubba, och de tycktes infångade i detta makabra cirkusnummer.
Ner från taket svävar då magikern i slängkappa, skrattandes ett lika stereotypt som ondskefullt skratt. Allt hopp tycks vara förlorat, då plötsligt hjälten Brynolf uppenbarar sig och meddelst en serie imponerande hjälteprestationer tar sig upp i trapetser och tvingar ned den hemske magikern med en lång, krökt järnstav avsedd att dra ut usla uppträdare från cirkusgolvet. Men väl nere på marken så lyckas trollkarlen försvinna bland publiken, och snart återgår allt till det normala.
I efterspelet till dessa hemska upplevelser så hålls en enkel begravningsceremoni till hästtämjarens minne, där trollkarlen återigen uppenbarar sig inför cirkusdirektören, och vi får veta att denne hemske trollkarl en gång i tiden uppträtt på cirkusen som assistent till cirkusens egen trollkarl, men att en olycka skedde - som trollkarlen nu söker hämnas för. Direktören bönar och ber om förlåtelse, och menar att han har lärt sig av sina misstag och nu tar bättre hand om sina uppträdare, men han talar för döva öron.
Efter en kort scen där den lilla flickan hänger med in till apmannens tält och tittar i ett gammalt fotoalbum från tiden då apmannens nu bortgågne far uppträdde i cirkusen, så gjorde vi en flashback där vi fick se det ödesdigra trollkarlsnumret. Det visade sig att trollkarlen försökte såga itu sin assistent, men att något gick fel och sågen började dra blod. Detta utan att direktören avbröt föreställningen... Domm domm domm...
Vi fortsatte en stund till efter det, med en komisk scen där cirkusen begav sig upp mot Vättetandsbergen för sin nästa föreställning, då direktören sitter i sin vagn och dricker whisky, samtalandes med några av sina främsta uppträdare, och ojar sig för att han nu inte längre har något öppningsnummer, då plötsligt Brynolf hoppar upp ur en koffert och säger att han minsann är en hejare på att tämja hästar, och gärna ansluter sig till cirkusen. Öppningsnumret är räddat!
Vi avbröt där. Nöjda med att det gick att samberätta fritt på detta sätt, men också samtalandes lite om Skypemediets tillkortakommanden. Med blodad tand gick vi vidare till att prova de lekar Genesis föreslagit i tråden.
Four Yorkshiremen
Vi började med temat "bra älskare". Jag började med att berätta våndan av att älska med ett par tvillingnegresser, då jag förväxlade de bådas namn med varandra. Genesis sade att älskog med tvillingar visserligen inte är dumt, men att han minsann älskat med ett helt trillingpar och fått dem alla tre till en simultan orgasm via sina förfinade älskogsfärdigheter. Dnalor sade att kvantitet inte var allt, utan att han minsann excellerade i kvalitet, vilket han demonstrerade med en historia om hur han fått självaste Moder Teresa att överge katolicismen för en kort stund tack vare hans skicklighet med smekningar och sin viga tungspets.
Jag sade att Moder Teresa visserligen är ett bra ligg - men att jag minsann gått lite längre än så, då jag minsann fick henne att bli satanist genom att fista henne i munnen och trycka på alla hennes erogena zoner samtidigt från hennes innanmäte så att hon till sist exploderade.
Genesis invände med att det väl inte var någon konst, ty han hade nämligen legat med hela Szechuanprovinsen och fått dem alla att skaka i en gemensam fontänorgasm bara genom att kliva av flygplanet - eller något sådant - och Dnalor hade minsann legat med självaste moder jord och skapat allt liv i naturen.
Sedan blev det ett par skrönor om hur vi hade haft sex med hela galaxer och fått hela rymdtidväven att skakas av orgasmer i form av supernovor, och Dnalor slutade med att berätta om hur han minsann spräckt alla svarta hål i hela rymden med sin jätteballe, typ, innan vi avrundade med att beklaga oss inför dagens ungdomar som bara tittar med porr och därför får sig en så skev och verklighetsfrånvänd bild av sex. Det var hur kul som helst.
Vi provade ännu en omgång - där vi sökte avgöra vem utav oss som hade den bästa idén. Dnalor hade minsann hittat på både matematiken och orgasmen, men hans bästa idé var Genesis själv...
På minuten
Sedan provade vi att leka På Minuten, á la radioprogrammet. Med ämnen såsom "jordnötter i world of darkness", "när jag var gatupojke i 1800-talets London" och "min tid som lejonförsäljare" så påminde det dock inte mycket om radioprogrammet. Jag förlorade stort.
Nilecity
Sedan provade vi att leka radioprogram. I "sen show med Simon" så besöktes studion av strykjärnsmannen (=Dnalor) och dennes sidekick strykbrädesmannen (=jag) och vi pratade om våra respektive förmågors ursprung, och råkade nämna något om hur vi träffats på bastuklubb som sedan hastigt korrigerades till att vi träffats under ett pågående bankrån, och att vi minsann inte alls hade något annat än ett rent professionellt förhållande till varandra.
I "Kulturnytt med Rising" så blev det en hetlevrad debatt mellan kultursnobbsförfattaren Genesis och bondkomikern Dnalor, som visade sig problematiskt eftersom bondkomikern minsann visade sig vara en fint skolad dekonstruktivist, medan snobbförfattaren förfasade sig över att bondkomikern inte gjorde några skämt om pruttkuddar.
Och i "Debatt hos Kalle Bergman" så ställdes pensionären Simon mot ynglingen Rising, där jag ondgjorde mig över att pensionärer lyssnar på hiskelig oompa-oompa-storbandsmusik utan några av de fina melodier som kännetecknar den progressiva trancen, samt att de missbrukar svenska språket med sina meningslösa slanguttryck såsom eljest och enär. Simon å sin sida beklagade sig för att inga ungdomar lyssnar på deras problem, att de inte förstår gamlingars situation och att flera pensionärer idag skär sig i armarna och blir slagna av sina barnbarn med livremmar om de inte uppför sig. Typ.
Utlevelse (hoppas jag att leken heter, den står i inlägget längre ner) lekte vi sedan. Två personer bestämmer sig för varsin roll i hemlighet, sedan blir det upp till den tredje att iscensätta en situation som får pågå tills denne tror sig kunna gissa vilka roller de tu spelarna gestaltar.
Först var det ett möte i natten på en brygga, där Simon och jag möttes. Han försökte bjuda mig på öl ur en fickplunta, men jag svarade med rumänsk accent att jag inte dricker... öl. Sedan kom någon främling med pistol som jag förklarade att jag minsann inte var rädd för, medan Simon högg av pistolmannens arm med en yxa. Kalle kunde förstås räkna ut att jag var vampyr, men gissade att Simon var en viking, medan han egentligen var en homosexuell (om jag minns rätt?) dvärg.
När det var min tur så var situationen en balmiddag, där värdinnan bjöd in två gäster. Den ena (=Genesis) frågade om det fanns någon scen, och gick sedan raskt upp på denna och fick en morot att försvinna i sin hatt. Dnalor teoriserade lite med tysk brytning om att ibland är en morot bara en morot, och något om att itusågningsnummer var en symbol för mannens längtan efter livmodern eller något. Det gick lätt att plocka dem såsom varandes Freud respektive en trollkarl.
Slutligen satte Genesis scenen ombord på en rymdbas under attack av robotninjor, där jag med jamande röst förklarade hur jag undvek ninjasparkar med omänsklig vighet, om hur min svans fastnade i rymdskeppsporten, och om hur jag ville åka till någon plats där det fanns kattmynta. Det var inte direkt några problem att räkna ut vad jag var för något. Dnalor däremot ville vara en replikantjägare ur Blade Runner - vilket var svårare att gissa.
Vi hade iaf väldigt kul, och kunde konstatera följande:
1. Det går snabbt och lätt att ordna spelmöten på detta sätt.
2. Det är lätt hänt att man pratar i mun på varandra - givetvis beroende på vilken lekform man använder - vilket man bör vara medveten om när man hittar på lekar.
3. Det blir en del missljud och skevheter av olika slag, vilket man får jobba lite med för att minimera.
4. Det är kul. Särskilt roligt var det kanske att prova på de improvisationslekar som man sett proffs utföra i radio och teve, eftersom man då har något att jämföra sig med. Jag tyckte att man märkte snabbt hur man blev bättre när man väl blev ledig i rollen, och skulle gärna vilja öva upp mig ytterligare i den här konsten. Så jag deltar gärna i fler liknande spel och lekar.
Over and out.
. Jag talar om att prata via Skype. Berättande som skrivet medium är jag inte alls intresserad av, faktiskt.
