Nekromanti Vad vill Sauron? [Megaärkespoiler: Mina spelare]

Ymir

Blivande Stockholmshipster
Joined
18 May 2000
Messages
11,318
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Jag sade en gång att mitt och Fahnens Mörkerkoncept inte var något jag själv skulle kunna använda i någon större utsträckning, eftersom min äldre mörkerversion var så hårt etablerad redan. Jag vill till att börja med ta tillbaka det uttalandet; Mörkret Redux Grande Tortilla är något av det häftigaste jag överhuvudtaget kommit på till Eon, och efter positiv respons från mina spelare har jag med vilja, våld och vaselin pressat in den mörkerversionen i min ärkekampanj.

That being said, kan jag gå vidare till det aktuella problemet.

En av de primära skurkarna i min kampanj är draken Abraxes, känd som Dimmornas Herre. Han är skenbart en medelstor lumian, vacker men liksom skugghöljd och olycksbådande, med svartblå, obsidianglänsande fjäll och vingarna täckta av vita fjädrar. Han är med i draksången redan på andra plats (vilken drake som presenteras före har inte avslöjats), och sägs vara den främste magikern av alla Mundanas drakar.

Abraxes dväljes i ett svart torn i Drömmarnas stad i Skugglandet, märkligt påminnande om Kisharnias torn i Halea Teren, och har inte på många sekler setts lämna detta. Från denna plats styr han Det svarta hovet med järnhand, och är en fruktad och mytomspunnen figur i Skugglandet; mer känd under sitt epitet, "Dimmornas herre". Det sägs både i Skugglandet och Mundana att han rår över alla världens dimmor, och sannerligen, en vit, tjock dimma tycks ofta uppenbara sig när Abraxes på något sätt är inblandad i händelser runtom i världen. Under namnet Zebul, 'den som höljer världen i dimma', var han en av Nekrokraternas gudar i Mundanas forntid; sida vid sida med bland annat Xinu, Dibukk och Koyn.

Dimmornas Herre är också en framstående artefaktbyggare; många halvt mytiska förtrollade vapen som cirkulerar i Mundana påstås ha skapats av honom. Han lär också ha skapat Akashâs kristallros, som vi senare ska återvända till, en sällsam artefakt av enastående skönhet.

De andra drakarna tycks betrakta Abraxes med misstänksamhet. Han var en gång med i "Drakalliansen", ett informellt sällskap av Lumian och enstaka Mortuach som i mitt Mundana är de mest aktiva drakarna vad gäller att förbereda Mundana för Mörkret. Efter Drakalliansens något ödesdigra anfall mot Edron lämnade Abraxes dock alliansen för evigt i sällskap med Rekhem och Syantecaran - dessa tre gick sedan skilda vägar.

Knappt något utom drakarna känner till Dimmornas Herres verkliga bakgrund. Han var en gång en av Antichtons drakar som lyckades klamra sig fast vid Mundana under en peripeti, och karva ut en maktbas i Skugglandet. Mundanas makters alla försök att stoppa honom tycks ha misslyckats - kanske för att Abraxes inte var av Mundanas jord, och således inte bunden av dess öde. En möjlighet är att Abraxes är så urgammal att han flydde Antichton redan under den första peripetin, och var i Skugglandet då det bildades - indeed, det har antytts i min kampanj att han är bland de äldsta av drakarna. (Äldst som i 'inte återfödd' - om Abraxes dog hade hans själ sannolikt slungats från Mundana och återfötts i ett plågat, förvridet skal på Antichton, om alls).

Abraxes var inte, dock, en av Skugglandets furstar från begynnelsen, långt ifrån - än idag ser Skuggvarelserna honom som "den som kom utifrån", och berättar om hur han usurperade Det svarta hovets tron och störtade dess furstar, en efter en. Detta är en viktig plottpoint i min kampanj, för en av rollpersonerna, cirefaliern Nicoz, är ett halvblod, son till L'wethme, en prins av det Svarta hovet som Dimmornas Furste besegrat och drivit i landsflykt. L'wethme har dött för Nicoz egna händer, men diverse aktörer tycks fortfarande förvänta sig att Nicoz någon gång ska ta sitt rättmätiga arv i anspråk och utmana Dimmornas herre om (delar av) Det svarta hovet.


Mitt problem här är att jag helt tappat tråden angående vad Abraxes egentligen vill uppnå. Han har hela tiden fungerat som en slags joker i leken i min kampanj; sällan en huvudsaklig aktör i något skeende, men ofta en som i slutändan griper in som vågmästare och får händelsernas utgång att väga över till hans favör. Men varför? Vad vill han uppnå med detta? Vad strävar han efter?

...ursprungligen hade jag nån sorts idé om att han ville uppnå en sammansmältning av det fysiska Mundana och Urmörkret, av alla själar till en enda världssjäl, nån sorts fantasyns Omega Point. Detta tillstånd skulle likna den första eonen, skapelsens primordiala soppa, och allt skulle vara frid, harmoni och ordning - men på en bekostnad av individualitet, världsliga känslor, världslig lycka. Ett önskvärt tillstånd för Abraxes, men kanske inte för vanliga dödliga på Mundana - och det var därför rollpersonerna skulle bekämpa honom och hans planer.

Men...nej. Om inte annat rimmar det där illa med Antichton-konceptet, som jag numera kör med. Så hjälp mig spåna, vad kan vara Abraxes masterplan och mål?

Jag ska gå igenom hur han hittils agerat i olika situationer, så att det framgår vad jag har att utgå ifrån:

Akashas kristallros
- Den viktigaste av alla plottpointer so far ang. Abraxes är kanske Akashas kristallros. Det var en artefakt som dök upp i en av mina Västlandenkampanjer, i händerna på kamorfen Thantetmes. Artefakten i sig tycks inte innehålla någon särskilt spektakulär magi, annat än att den tycks oförstörbar och är övernaturligt vacker att skåda. Det är helt enkelt en ros i skimrande kristall längst vars stjälk och kronblad mystiska ljussken tycks spela i underliga, mer eller mindre regelbundna mönster.

Skugglandsmyterna berättar att rosen från början var en gåva från Dimmornas Herre åt Cinerva, rikedomens gudinna, men stals ifrån henne av kamorferna som förtrollats av dess skönhet, och tog den med sig till sina dunkla grottsalar, där de ingjöt den med än mäktigare magi. Hur mycket sanning det ligger i detta har inte framgått, men magin i rosen tycks onekligen av kamorfnatur, medan hantverket faktiskt -är- en smula opassande för deras estetik.

Rosens verkliga kraft är att ljusskenet som spelar i den på något märkligt sätt är en karta eller en vägvisare till en dold ö någonstans i Blå havet - eller kanske i alla hav, eller i Skugglandet eller på andeplanet. Endast en person utöver kamorerna själva har hittils lyckats tolka mönstret - älvan Arali, som var blind men kunde se ljus och mörker, och därmed inte distraherades av kristallhantverkets skönhet medan hon betraktade ljusets mönster i blomman. Det var också Aralis sällskap som omsider hittade den mystiska ön, vaktad av en galen, uråldrig kamorf vid namn Shammashsetep, och uppdagade något litet om öns hemlighet. Ön verkade vara platsen för en märklig magisk maskin kallad "Världens hjärta", från vilken en mystiskt begåvad person som Arali eller kamorferna kunde förnimma - och med magi påverka - personer och händelser varhelst de önskade. (Tänk Cerebro). Nu har Världens hjärta säkert en djupare innebörd; den tycks vara en av kamorfernas ultimata skapelser då de stod på höjden av sin makt, och jag tror den är av stor vikt inför Det kommande mörkret. Men hur har jag inte kunnat besluta mig för.

Grejen är, Dimmornas Herre letar efter rosen. Varför har inte framgått, men han skickar ut legioner av siklar efter den så fort han får någon ledtråd om var den kan tänkas finnas, och har upprepade gånger försökt byta till sig den av rollpersonerna - utan framgång. (Hans forna kamrater i Drakalliansen tycks måna om att han aldrig får tag i rosen). Rosen är i mångt och mycket hans härskarring, och är skälet till det här inläggets titel - ett tag blev det bara för blatant - skurken ifråga är alltså en mystisk übermäktig varelse som trycker i ett mörkt torn i ett skuggland och skickar ut legioner av kroppslösa våldnader att leta efter en artefakt han själv skapat, men förlorat. Känns det igen? :)

Vill Abraxes måhända hitta ön med Världens hjärta? Eller har rosen någon helt annat syfte för honom?

Dazhûrs rit
- I min kampanj finns "De fyra tornen", mystiska magikersällskap i varsitt hörn av Mundana som tillsammans, men av olika skäl, utförde en mäktig ritual för att försvaga barriärerna mellan Mundana och Skugglandet (och därmed Urmörkrets värld (numera Antichton) (Se det här inlägget). Två av tornen stoppades av drakalliansens drakväktare och av en motritual från Sanarialverna, men ritualen genomfördes ändå - jag frågar mig i inlägget ovan om det måhända fanns ett femte torn nånstans.

Det gjorde det. Det tornet var Abraxes i Skugglandet, har det senare visat sig. Det intressanta med hans agerande i det här sammanhanget är följande:

Andens sten
- I västlanden i min kampanj har Menon-Aun gått till anfallskrig mot Mûhad. Menon-Auns herre, draken Syantecaran, lider av svår hybris och vill erövra hela Mundana för att själv kunna leda världen i kampen mot Antichton. Mot bakgrund av denna konflikt fick demonen Ishmet tag i Andens sten och förskansade sig i Edrons ruiner i okända, men säkerligen destruktiva, syften. Många inblandade aktörer reste dit för att stoppa honom (och/eller själva lägga vantarna på stenen) - däribland rollpersonerna, och på vägen rök Menon-Auns flotta ihop med en flotta tillhörande De trettons råd (Västerns torn, se inlägget i länken ovan). Det är nu något intressant händer - andeplanet återgår till sitt normaltillstånd igen - Abraxes har löst upp väven han skapade i De fyra tornens rit! Samtidigt uppenbarar sig namnlösa fasor ur havet; jättetentakler, havsormar, obeskrivliga sjömonster, och slår båda de stridande flottorna i spillror. Rollpersonerna undkommer med nöd och näppe. Kamorfen Atargatis analys av det inträffade är att Dimmornas Herre på något sätt allierat sig med Havsdjupens Moder, som rår över Pärlemorhovet i Skugglandets primordiala hav, och använt hennes tjänare för att hindra både Menon-Aun och De Tretton från att komma åt andens sten. Däremot verkade han nöjd med att låta rollpersonerna göra det, för hans siklar dök omsider upp och hjälpte dem i striden mot Ishmet. Kanske hade Abraxes förutsett att rollpersonerna skulle återlämna stenen till Vävaren, Världens herre, så att ingen längre kunde missbruka den?

...men borde han inte velat ha den för sina egna planer? Uppenbarligen inte.

Frostmånes barn
I lön för sin hjälp tog Abraxes Frostmåne, Nicoz havande älskarinna. Hon är själv en skuggvarelse, en rimur närmare bestämt, och hade bakom Nicoz rygg bett Abraxes om hjälp när allt såg mörkt ut för rollpersonerna i kampen mot vidunder Ishmet hade frambesvärjt. Abraxes pris för detta var barnet Frostmåne var havande med, vilket hon godtog. Nicoz blev utom sig av sorg och vrede då han uppdagade hur det låg till, men kunde inget göra. Frostmåne fördes bort av Abraxes tjänare, och därmed är Nicoz son - arvinge till L'wethmes tron - numera i Abraxes klor.

Vad vill Abraxes med barnet? Är det blott ett utpressningsmedel mot Nicoz, eller har det hela ett högre syfte? Nicoz har två egenskaper som kan göra hans avkomma intressant för draken - dels anspråk på Det svarta hovet, dels är han, i egenskap av halvblod, precis som Abraxes inte bunden av Mundanas öde. Detta gör det svårt för även de mäktigaste av väsen att förutsäga Nicoz roll i olika skeenden - han blir en joker i leken, en vågmästare, precis som Abraxes själv är, och det är extremt sannolikt att denna egenskap förs över på hans avkomma. (Nicoz dotter Maeve är åtta år och uppvisar redan märkliga förmågor). Det finns något poetiskt i att Nicoz och Abraxes liknar varandra i detta avseende, förstås.

Abraxes och Thizara

En annan rollperson, Thizara, var en liten prästinna åt jordgudinnan Ekinna i Danarth under bronsåldern, och såg sitt rike förstöras av nekrokraterna. Abraxes var Zebul, en av nekrokraternas gudar, och uppvisade ett egendomligt intresse för Thizara redan på denna tid. När Danarth förstördes gav Thizara upp sitt liv åt Ekinna, som lät henne återfödas närmare Mundanas nutid - i den sista tiden, innan peripetin. Det är helt uppenbart att Thizara, en mäktig schaman, har en viktig roll att spela i världens öde, men vad få vet är att hon är Ekinna - Gudinnan säkrade sin existens genom att återfödas i henne. Vet Abraxes om detta? Så smart som han är, tror jag inte det - Thizara har så många andra unika egenskaper han kan ha fäst sin uppmärksamhet på.

Abraxes vill få över Thizara på sin sida; så mycket står klart. Han verkar nästan...fixerad vid henne. Vad är det för roll hon spelar för hans planer?

Andra drakar

Abraxes har ett osentimentalt, närmast respektlöst, förhållande till andra drakar. Han har använt döda drakars hjärtan som en sorts kristallkulor (*hostpalantirhost*) utan skrupler; något som förnekat dessa drakar återfödelse. Samtidigt har Mundanas drakar mycket sällan öppet gått i klinch med honom - beror detta bara på hans makt, på hans legioner av siklar, stagraner och blandade skuggvarelser...eller har han på något sätt hållhakar på Mundanas drakar, som gör att de låter honom hållas? Jag tror det.

...å andra sidan verkar han kinda paranoid. Han har inte lämnat sitt torn på evigheter. Varför?

Hybriderna

I kurfurst Mzan Rezreks hov i Gordrion hände något märkligt - Abraxes tog en risk. Sällskapet har länge experimenterat med att avla fram barn som är en korsning mellan cirefalier och urskuggor, och förvarade nån sorts misslyckade embyron av sådana barn i en krypta. I denna krypta förvarades även vad som påstods vara barnens "moder" - en slät, svart sfär som stjärnor tycktes pulsera inuti.

Rollpersonerna ville sabotera för Sällskapet. Abraxes ville åt sfären, av allt att döma. I skepnad av kurfurstens rådgivare lyckades Abraxes lura även Thizaras känsliga sinnen, och bistod rollpersonerna i att slå ut Sällskapets vakter och ta sig ner i kryptan. Här genomskådades han, emellertid - rollpersonerna lyckades förstöra sfären och dräpa Abraxes fysiska gestalt. Drakens själ slog omkull dem med sin vilja, i vrede, och försvann sedan bort på andeplanet.

Vad var sfären? Vad skulle han med den till? Abraxes måste varit övertygad om sin egen överlägsenhet, eftersom han faktiskt tog fysisk gestalt mitt ibland Sällskapets alla magiker, mystiker och resurser.

...i en intressant cut-scene hittade Mzan Rezrek och hans vakter en skum kristallkula vilande på ett podium i den mystiske, försvunne, rådgivarens rum. Kristallkulan exploderade plötsligt med en väldig kraft, och det var blott turen som räddade Mzan Rezrek undan - flera av hans vakter dog.

Försökte Abraxes medvetet ha ihjäl just honom? Det verkar inte som att Abraxes gillar Sällskapet. (Vilket inte är så konstigt, veckorna därpå åkallade de till Mundana draken Khazdurnis, kallad Arkonten, en jättelik, sammansmält och ohygglig varelse från Antichton, som direkt gick lös på Mundanas drakar. Denne kan säkerligen utgöra ett hot även mot Abraxes - eller kommer den se honom som en vän?)

Abraxes tjänare har länge försökt dräpa Siroz Marin, en avfällig tidigare medlem i Sällskapet, vilket torde vara ytterligare ett tecken på att Sällskapets agerande, kunskaper och/eller planer är ett hot eller en käpp i hjulet för Abraxes på något sätt.

Drakväktare

Drakalliansens medlemmar har alltid haft tre drakväktare. Det är den klassiska, arkaiska, traditionen, äldre än den coloniska drakväktarseden - talet tre tycks ha nån både symbolisk och reell signifikans för drakarna. De enda drakar som någonsin varit med i alliansen som avviker från detta mönster är Omeyocantli och Rekhem - som inte har några drakväktare alls -, och Khakra, Vermithrax och Syantecaran - som bara har en var. Å andra sidan, tre verkar vara ett absolut maximum någonsin - en död drakväktare kan alltså inte erättas om man redan har två till.

I vilket fall har Dimmornas Herre minst två drakväktare (Nicoz och Frostmånes son ska kanske bli hans tredje?). Dessa två är intressanta därför att de har inflytande i det vanliga, jordiska Mundana, medan Abraxes annars mest tycks intresserad av Skugglandet. Hans första drakväktare, den enda rollisarna känner till, är inte så anmärkningsvärd - det är stagranen K'tenwe, en lömsk typ som ofta infiltrerar diverse organisationer.

Den andra däremot...är Kejsar Jargus. Något av det sista kamorfen Atargatis sa till rollpersonerna innan han dog var just "vill ni skada Dimmornas Herre är det mot Jargien ni ska slå". Uppenbarligen har Abraxes alltså något intresse där. Men vad? Och varför? Hur kommer Drunoks och raunernas kommande invasion av Jargien egentligen att beröra honom och hans planer?




Detta torde vara allt. Visst är det mycket, men jag behöver er hjälp...ska jag kunna sköta Abraxes agerande på ett bra sätt i framtiden behöver jag spika lite om vad han faktiskt vill uppnå. Det här att han hela tiden dyker upp som en oväntad tredje (eller femte) aktör är en intressant egenskap, likaså hans status som usurpator av tronen i ett drömskt sagoland. Ingen annan av gestalterna i min kampanj har jag lyckats förse med samma mytiska aura, ytterligt få har som Dimmornas Herre blivit en del av Mundanas folktro och sägner...

Jag behöver en masterplan som gör honom rättvisa. Något ödesmättat, stort och komplext. Och jag vet att ni är snubbarna som har kreativiteten och världskunskapen att hjälpa mig. Jag är tacksam för alla former av respons; lösa idéer, tankar, kommentarer, tillochmed frågor...vad som helst som kan inspirera mig.

- Ymir, tror på mammutar
 

Poseur

Swashbuckler
Joined
16 Jan 2007
Messages
2,233
Location
Falun
Underbart som alltid Ymir =)

Men min första tanke i det du skriver är ju faktiskt att Abraxes mer eller mindre saknar syfte för sin sak. Vad är hans sak? ja det är från.
Tanken som slår mig är att Abraxes verkar vara ganska stagnerad och innåtvänd i sin personlighet.
Vad han vill ich innerligen önskar vet förmodligen knappast någon annan än han själv och möjligen (tur nog) någon annan drake.
Men han vill ha tillbaks den forna glansen och storheten med Antioch. Han har ju redan nerkallat en annan drake därifrån så nu har han äntligen hemligheten att återväcka(skapa?) livet som fanns där.
Hans avundsjuka mot att mundana klarade sig ifrån förintelse och bortglömd förvridelse såsom hans hemplanet gjorde har sakta drivit honom att återskapa den värld han minns som ung.

Alltså helt enkelt han är avundsjuk på att mundana överlevde men att hans hem inte gjorde det och tänker nu omforma mundana så att det blir mer likt(helt likt?) antioch.
Det ger både en mysig vändpunkt på att den onde ärkeskurken faktiskt på ett förvridet sätt är god och bara vill återuppväcka, inte ett fallet rike(planet) utan sina gamla minnen som börjar förtvina och glömmas bort.

Vad det gäller komplexiteten i den här ideén så kan jag nog inte hjälpa dig mycket med då jag är alledens för oinsatt i din kampanj även om jag läst alla inlägg om den. Men jag hoppas att jag kan ge lite insperation.

/poseur spekulerar.
 

Wilmer

Hero
Joined
9 Jan 2005
Messages
1,086
Location
Grindmaiden
Världens hjärta kan styra planetbanor, kamorferna kan ha insett det och är skiträdda för att någon generic onding ska slunga ut Mundana i världsrymden så att allt dör. Abraxes vill använda maskinen för att styra Antioch så att det utan världsrämnande konsekvenser krockar med Mundana och blir en jordnötsplanet som efter ytterligare några Eoner (alla intressanta raser lagda i dvala) blivit en jätteplanet, ett enormt skuggland.

Och varför drakarna är rädda för Abraxes är väl inget problem, ingen odödlig vill väl agera Google Earth på bekostnad av sin återfödelse? Har Abraxes monopol på den metoden?

Dimma är coolt, varför kan inte Abraxes plan B vara att svepa in hela Mundana i dimma så att nästan allt dör a la 65 MÅS f. Kr? Eller kanske bara ett rike han lackat på? Självklart skulle andra huvudspelare kunna hålla dimman stången i några punkter, men då skulle alla vara isolerade.

Odöda är coola, om jag hade lyckats spinna en så här fet kampanj skulle jag se till att någon gång låta en stor odöd armé figurera som en genuint "god" kraft.
 

Marukusu

Hero
Joined
18 Mar 2004
Messages
1,681
Location
Umeå
Abraxes är alltså möjligen den äldsta kontinuerligt levande draken i Mundana och därmed möjligen den äldsta kontinuerligt levande varelsen i världen, undantaget gudar etc. Utan tvekan har han sett eon efter eon resa sig på nytt efter peripeti efter peripeti bara för att oundvikligen krossas igen och igen, han har sett civilisationer, omänskliga och mänskliga, den ena mer strålande än den andra, resa sig och falla som korthus om och om igen.

Spontant säger jag bara: fy fan vad tråkigt liv.
Varför bryr ett såpass uråldrigt väsen som han sig överhuvud taget om att stanna kvar på Mundana, vars öde är dömt att upprepas om och om igen i all oändlighet? Varför inte bara skita i allt och sväva ut i rymden och utforska universums alla hemligheter, något i den stilen skulle åtminstone jag ha gjort om jag vore odödlig. Och varför är just denna eons peripeti så intressant, hur skiljer sig just detta mörker från alla tidigare?

Vill du vara riktigt emo så kan ju Abraxes mål vara att en gång för alla få ett slut på denna ändlösa cykel av förintelse och förlorat hopp genom att väcka Drömmaren ur sin dvala. Dra ur sladden ur TV:n liksom. Just a thought.
 

Regmolar

Swashbuckler
Joined
30 Mar 2006
Messages
2,062
Re: Vad vill Sauron? [Megaärkespoiler: Mina spelar

Jag skulle säga att han antingen har som mål ("goda" versionen) att återuppliva Antichton, troligen genom att låta den ta en ny bana i närheten av Mundana. Världens hjärta kan då användas för detta så länge världarna är nära nog sammanlänkade, och för det behövs kanske Skugglandets kvasimateriella existens däremellan för att fungera? (vilket förklarar vad han gör där, och vad han pysslar med i sitt torn; förbereder en "kanal" som låter honom förena planeternas banor mha Vh. Eller så vill han förhindra att någon motverkar honom därifrån. Eller så är det bara en bra maktbas), eller att få Antichton att dra Mundana ur dess bana och på så sätt förgöra den världen på samma sätt - "onda" versionen, med de klassiska motiven "rädda (återställa) värld" resp. "hämnas på allt och alla för något som egentligen bara var jävlig otur".

Kristallrosen är viktig för hans planer då den inte bara (pga kamorfernas trollformler) hittar ön; den är också något slags metafysiskt fokus för vad det nu är för kraft som Vh använder och förstärker därför dess effekter om man vet att använda den. Kamorferna insåg detta, stal den och modifierade den för sina egna syften (att förstärka Vh; ursprungligen kan den ha haft ett helt annat syfte).

Andens sten är ett möjligt hot mot försöket att förena Mundanas och Antichtons andeplan, vilket skulle omöjliggöra eller försvåra sammanbindandet.

Att Nicoz barn skulle ingå som en ny joker i leken tycker jag låter som motiv nog; att denne dessutom lär besitta en massa intressanta förmågor, agera hållhake på Nicoz samt ha en arvsposition i Skugglandet är väl inga dåliga bonusar heller.

Har dålig koll på Thizara, men kanske vill han använda henne för att sammanlänka Antichtons och Mundanas andeplan?

Ungefär nu får jag en ny idé; kanske är det han vill göra inte att förändra Mundanas/Antichtons bana, utan istället smälta samman Mundanas och Antichtons dröm- och andeplan, binda dem till Mundana och evakuera eventuella fysiska existenser via en länk till Skugglandet och på så sätt se till att när Antichton lämar Mundana nästa gång är det verkligen en död stenklump, vilket både räddar det som finns kvar av Antichtons tidigare värld till ett nytt liv på Mundana, får ett slut på peripetierna och kan ge upphov till en massa underliga effekter som kan utnyttjas ifall han ska vara en makthungrig drake (även om det inte är lika roligt). Välj valfritt Motiv. Involverar andeplan, drömplan, skuggvärldar och allt som kan användas för metafysiska förändringar (läs: Världens hjärta). Minns jag rätt så sade du i någon av dina tidigare trådar att Andens sten närmast tycktes ha ett slags självmedvetande; kanske var den helt enkelt för riskabel för att använda som verktyg eller att ha liggande på Mundana eller Antichton när planen väl skulle sättas i verket?

Får jag sno så pass mycket av ditt Mundana att jag kan applicera den här idén själv? ^^

Ifall han är en lumian är väl en trolig anledning till att han inte lämnar tornet att han helt enkelt är rädd för att då? Han närmar sig slutet på sin kanske århundratusenden långa plan, och då han bara har en spottstyver till ett millenium kvar är det nog ganska surt om ett gäng med mortuach med kompani bestämmer sig för att stoppa honom och lyckas övermanna honom på ren fysik? (oavsett hur otroligt det lär vara betänkande hans styrka). Fängslandet av drakars själar låter läskigt nog för att hålla dem i schack: närmare döden kan väl en odödlig varelse inte komma?

Sedan har jag tyvärr för dålig koll på din urmörkermetafysik för att på ett vettigt sett kommentera detta, men det kan nog klämmas in någonstans :gremwink: Vi pratar ju en metafysisk plan på hög nivå, trots allt, och allt som påverkar metafysiken stör ju då, om det inte är en egen tillgång. Kristallkulan som sprängdes kan ju ha varit ett sätt att se till att cirefalierna inte fick den; det lät ju inte direkt som att han planerade att dö där nere...

Jargus känns på det stora hela som en mycket användbar figur i Mundana att ta över; jargien är ju trots allt störst, inte minst militärt, och ligger förhållandevis nära en hel del intressanta platser (Mithera, Khirat, Radh-Kamras ruiner, dvärgarnas och alvernas flesta fästen, alla ställen i Tarkas, etc.). Sedan kan vi ju dra oss till minnes att den stabilitets- och sammanhållningsinriktade Jargus som förbättrar relationerna med arvfienden muhadinerna några år innan "nu" går in och ockuperar västra Drunok och tvingar dem att acceptera en stor jargisk delegation i huvudstaden; har ingen koll på hur det passar in, men det är ju tydligen en viktig del i din kampanj, så något samband borde det väl finnas?

Iofs... är det inte under Jargien som en massa glömda insektoidfästen ligger? De hade ju en del i din senaste tråd om Antichton, eller hur? Annars kan det ju alltid finnas fler och intressanta saker i Jargien att kolla efter... hur ser Daak på det hela, förresten?

Så, hoppas jag lyckades få med några användbara korn i den där texten - jag själv blev i alla fall grundligt inspirerad ^^
 

vandraren

Swordsman
Joined
17 May 2002
Messages
453
Location
stockholm
Som alltid är jag sjukt imponerad av ditt mammut/mastodont-inlägg!

De förslag som har nämnts i tråden är väldigt bra, jag kommer säkerligen att upprepa några, men här följer min korta punktlista:

1) Han vill krocka Antichton med Mundana, jättehårt! Allt på båda planeter dör och alla kan äntligen vila (inkl Abraxes). De oändliga meningslösa peripetierna har ett slut.

2) Variant på det ovan: Han vill på något mindre handgripligt sätt avsluta peripetierna och återgå till ursprungstillståndet. (Insert flummig magi, artefakter eller användandet av andeplan, drömplan, skuggplan etc.) Denna idé verkade du dock ha övergivit.

3)Typ en variant på det ovan: Väcka eller döda drömmaren. Abraxes är trött på allt och jävligt sur på drömmarens lilla misstag i väven som orsakade Antichtons undergång.

4) Han vill ge Antichton liv igen. En ganska trolig förklaring, vi vet alla hur invandrare längtar hem på gamla dar. De ser sitt gamla hemland i ett gyllene skimmer, minns sin ungdom så att säga. Även om Abraxes inte är jättesentimental kan detta funka. Hur Antichton ska få liv igen är inte klart. Kanske kan det ske på ett "snällt" sätt (Mundana och Antichton binds till varandra och kan båda njuta solens ljus) eller så måste all Mundanas livskraft sugas ut och slungas genom rymden i en enorm eruption när peripetin når sitt klimax ("elakt").

5)Abraxes vill lämna Mundana och Antichton åt sitt öde och sticka från allt. Han vill äntligen ha semester. Använda världens hjärta för att programmera koordinater för att teleportera sig själv låååååångt bort i universum. Alternativt använda världens hjärta som en karta och sticka med ett rymdskepp/eterseglare. (kanske sno en från alverna eller ta den som ligger begravd norr om Mithera?)

6)Ganska mycket utanför dina idéer, men Abraxes kanske inte är en tänkande varelse som vi ser det riktigt. Han är mer en manifestation av en princip: det slukande mörkret som omger hela universum, ett slags urmörker. Ett total känslolöst vacuum som egentligen inte har ett mål, men som av naturen slukar allt. Ett riktigt grovt fel i väven helt enkelt. Han är urmörkret personifierad. Hans handlingar är inte så mkt följden av resonemang utan det minsta motståndets väg, likt vatten som söker sin väg mot havet. Andra mer tänkande varelser/entiteter har utnyttjat den oändliga kraft som Abraxes utgör och ställt sig i hans tjänst. Det är egentligen dessa, mer än Abraxes själv, som utför hans planer (rättare sagt det de tror ska göda och stärka Abraxes). I slutändan biter dock dessa personer sig själv i svansen eftersom Abraxes kommer att sluka allt, inlklusiva sina tjänare, till slut. Detta är dock något som kortsiktiga varelser inte bryr sig om.

7)Variant på idéen ovan. Abraxes tjänar det verkliga urmörkret, det vacuum som jag skrev om. En droppe av detta vacuum utgjorde modern till hybriderna. Abraxes har vetat att Sällskapet har gömt denna droppe av mörker. Han skulle gärna lägga händerna på det för att återförena det med den större droppe som finns någonstans på Mundana och bara växer (antagligen i närheten av Abraxes, så att han kan dra energi från denna enorma källa). Ett sätt att äntligen få den större droppen på Mundana att bli stor nog att sluka planeten är att använda världens hjärta för att nedkalla en stor våg av vacuum från det stora mörkret mellan stjärnorna. Sen ska man bara hinna undan själv, då kan man behöve en eterseglare också. Sen kanske Abraxes har tänkt sig en världs-slukar rundresa genom universum som levande gud.

8)Abraxes är egentligen ute efter att utrota magi från Mundana. Det är därför han har tagit Det Svarta Hovet i besittning samtidigt som hans torn ligger i Drömmarnas stad. Den staden växer ju i takt med civilisationens utbredande. Alltså vill han öka drömmars stads area och minska skugglandets. Genom att han kontrollerar båda delar kan han utföra sin plan utan särskilt stort motstånd. Det är även därför han inte låter drakarna återfödas utan sparar deras hjärtan. Det är också därför han lät RP ge andens sten till drömmaren: den magin är förlorad för alltid. Hans plan är att hjälpa mänskligheten genom peripetin och sen låta den utveckla teknologi som för Mundana in i den industriella revolutionen. Sedan kommer människan att förstöra planeten självmant. Abraxes är helt enkelt anti-Greenpeace och industrialist/kapitalist! Hans hämnd är mkt utstuderad och långdragen, han själv behöver knappt göra något utan han vill se på när människan driver Mundana till samma livlöshet som Antichton. Han behöver bara ge mänskligheten en knuff på vägen. När drakarna och magi är ur vägen kommer ingen kunna rädda Mundana undan människan. Det är rätt åt skaparen/drömmaren som lyckades frambringa en sådan egoistisk och självdestruktiv men samtidigt intelligent ras. Poetiskt?

Det var det jag kunde komma på på rak arm.

Berätta gärna hur Abraxes blev i ditt Mundana till slut!
 

Tell

Hero
Joined
21 Feb 2008
Messages
1,083
Skurk till Vorlon [Megaärkespoiler: Mina spelare]

Inledningsvis måste jag säga att jag uppskattade Regmolars nya idé, så jag klipper in den först.


Ungefär nu får jag en ny idé; kanske är det han vill göra inte att förändra Mundanas/Antichtons bana, utan istället smälta samman Mundanas och Antichtons dröm- och andeplan, binda dem till Mundana och evakuera eventuella fysiska existenser via en länk till Skugglandet och på så sätt se till att när Antichton lämar Mundana nästa gång är det verkligen en död stenklump, vilket både räddar det som finns kvar av Antichtons tidigare värld till ett nytt liv på Mundana, får ett slut på peripetierna och kan ge upphov till en massa underliga effekter som kan utnyttjas ifall han ska vara en makthungrig drake (även om det inte är lika roligt). Välj valfritt Motiv. Involverar andeplan, drömplan, skuggvärldar och allt som kan användas för metafysiska förändringar (läs: Världens hjärta). Minns jag rätt så sade du i någon av dina tidigare trådar att Andens sten närmast tycktes ha ett slags självmedvetande; kanske var den helt enkelt för riskabel för att använda som verktyg eller att ha liggande på Mundana eller Antichton när planen väl skulle sättas i verket?
Jag gillar detta eftersom det de-demoniserar skurken, något som borde användas oftare. Mitt eget förslag är dock lite annorlunda. Eftersom Abraxes är så uråldrig, och trots detta maniskt verkar engagera sig i sin nya hemvärld: varför inte göra honom till en typisk exilkuban?



* Han lämnade alliansen tillsammans med två andra handlingskraftiga drakar, eftersom han, liksom dem, tyckte att Drakalliansens politik var för mjäkig.

* Till skillnad från dem så tycker han inte att det räcker att jaga skuggorna på mundana, utan han vill slå ut mörkret själv. Han har sett de delar av sin gamla hemvärld som var bra dö, han tror att hans gamla värld hotar hans nya hem, och de där gulliga dödliga, som han så gärna vill beskydda (tänk barn och hamstrar). Således, som den gode, ansvarsfulle ledare han ser sig som, anser han att den gamla världen måste förintas.

* De andra drakarna är tveksamma till honom, eftersom vad han föreslår i praktiken innebär massmord på deras egna släktingar, men det rör honom inte i ryggen. (även om deras obstruanta beteenden ibland gör att han tvingas söka nya allierade, på ad hocbasis). Det är av denna anledning som han inte har några skrupler mot att leka med andra drakars hjärtan - trots allt, när han är klar skall han naturligtvis släppa ut dem, men de är antagligen mer till nytta som han använder dem (och han anser sig ha rätt att göra den bedömningen, för sakens skull).

* För att detta skall fungera, så behöver han hämta sin egen själ från Antichton innan han förintar planeten, och det är där Nicoz son kommer in. Denne "finns inte" han är i sanning utan planetär hemvist, och kommer inte att upptäckas av Antichtons monster - tror Abraxes. Således kommer han att träna honom till att bli en effektiv tjuv, och sända över honom när perpetien väl börjar.

* Han har engagerat sig i att få mundana att bli en i hans tycke så framgångsrik planet som möjligt, framförallt genom att verka för stabilitet, och det är där Jargus kommer in. Abraxes tycker helt enkelt att det är värt att offra en tredjedel av sina kompanjoner på att ha någon som garanterar ett hyfsat status quo på mundana, under hans "operation". Jargiens struktur är en av oberoende provinser under en stark centralmakt, vilket innebär att områden som är viktiga på sikt kan annekteras, utan att statens identitet hotas. Anledningen till att han letar efter världens hjärta, är att han vill ställa denna i Jargus tjänst, för att underlätta dennes uppdrag.

* I grund och botten handlar det hela om att han vill förinta något som är ett hot mot hans identitet, snarare än mot mundanas, och det är detta som de andra drakarna har insett, och det har fått några av dem att ogilla hans planer. De oroar sig för vad han skall göra när han går in i "postproduktionsdeppressionen".


Ur det blå, bara för att det var ett så roligt ämne!
 

Regmolar

Swashbuckler
Joined
30 Mar 2006
Messages
2,062
Re: Skurk till Vorlon [Megaärkespoiler: Mina spela

Klart min favorit hittills, möjligtvis undantaget min egen, och den förklarar framför allt Jargus bättre än min. Jag kanske borde börja dra upp saker till en mer episk nivå i min kampanj också; det verkar ju vara ett helt nytt, roligt sett att leka innovativ spelledare på för en som inte har provat det hittills :gremwink:
 

Ymir

Blivande Stockholmshipster
Joined
18 May 2000
Messages
11,318
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Svammel & Svar till alla (sort of)

Jag ska göra ett försök att svara er alla på en gång. Ni hade allesammans bra idéer.

(Och btw, sno hur jävla mycket av mina idéer ni behagar. Jag hade inte skrivit de här inläggen om jag inte gladdes åt att folk såg dem som stora - och gratis - smörgåsbord).

En del olika koncept återkommer i flera förslag. Jag ska ta upp de som inte riktigt funkar först:

Jag kör inte med Drömmaren i mitt Mundana, utan snarare med Vävaren, någon sorts avlägsen, upphöjd skapargud som dväljes i andeplanets hjärta. Detta väsen tar extremt liten del i förehavanden på Mundana, men det tog emot Andens sten från Thizara, och det tycks också ha varit Vävaren som lät kamorfen Atargatis dö en riktig död (och färdas bortom...), sedan han offrat livet i kampen för Andens sten. Så helt och hållet slumrande eller icke-medveten verkar Vävaren inte vara. Det kan alltså ändå vara värt att ta med Vävaren i beräkningen.

I mitt ursprungliga inlägg om Antichton spekulerade jag om Urmörkret var en manifestation av Antichtons varelsers undermedvetna eller drömmar...jag fick en ny idé nu. Jag tror Urmörkret är de plågade, galna resterna av Antichtons Vävare.

En idé var att Abraxes vill hämnas på Vävaren för att Vävaren lät Antichton dö, men jag undrar om Vävaren hade någon makt över det skeendet. Rår Vävaren över hela kosmos, eller bara över de världar som utgör Mundana? Om Urmörkret på Antichton är resterna av en annan Vävare...innebär det att universum i stort är gudlöst, en ren naturkraft, eller finns det något väsen som står över tillochmed Vävarna? Jag undrar om ens Abraxes vet det. Men han borde veta huruvida Vävaren kan lastas för Antichtons död eller ej. Hursomhelst, att ens Abraxes skulle ha några egentliga utsikter att somehow besegra Vävaren...nej, bättre isåfall att fucka upp Vävarens skapelse som hämnd.

Men det känns inte rätt för mig att Abraxes drivs av ren illvilja eller mörka känslor. Det är inte fel om han är en sorglig, bitter varelse, men jag vill att hans masterplan på något sätt ska bottna i rationella mål som åtminstone han själv kan uppfatta som sunda. Han bör eftersträva något högre än bara hämnd eller makt.

Flera av er hade också idéer som gick ut på att Abraxes på något sätt vill lämna Mundana hädan. Det här funkar inte heller riktigt...

- Det verkar som att Antichtons drakar inte är fria att lämna planeten och fly ut bland stjärnorna. Men samtidigt flyger de genom rymden mot Mundana varje peripeti, så fort planeterna är tillräckligt nära...så de kan uppenbarligen både överleva och navigera i rymdens kalla tomrum. De kan inte med lätthet lämna Antichtons gravitation, men löser det genom att teleportera sig ut i rymden.

Eftersom Antichtons drakar kan färdas genom rymden, borde Mundanas drakar i allmänhet och Abraxes i synnerhet också klara det. Så kraftfulla är drakarna. Så varför inte bara göra det?

...för att alla drakar som väsen är bundna av sin roll i skapelsen. De är världens väktare, (åtminstone ursprungligen) neutrala på ett helt annat sätt än gudarna, och meningen med deras existens är att uppfylla den roll de givits i begynnelsen. Eoner har gått sedan världen skapades, och i takt med att världen förändrats har drakarna blivit mer och mer osäkra på det finstilta i deras roll - därmed att de kan ha så skilda ambitioner och idéer som Drakalliansen, Syantecaran, Abraxes och Antichtons drakar. Men...de kan inte bara lämna sin plikt - något hindrar dem helt enkelt från att helt sonika flyga bort i rymden för att aldrig återkomma. Kanske är det Vävaren, kanske deras egen moral, kanske deras -natur- som väsen... Abraxes tycks förvisso ha tagit sig en ny roll, men jag tror att han var en joker i leken också på Antichton, och att det var det som möjliggjorde för honom att klamra sig fast på Mundana. Kanske har Antichtons drakar mer fria tyglar eftersom deras Vävare är förvriden och galen, men inte så fria tyglar att de kan lämna Antichton hädan för alltid? De är bundna till Antichton för evig tid.

...vilket skapar den intressanta frågan om Abraxes är bunden till Antichton eller Mundana, eller ingendera, eller båda två? Behöver han, som Orferus föreslog, på något sätt klippa ett band till Antichton, eller är det redan gjort sedan länge? Hans -själ- är uppenbart på Mundanas andeplan, men hans livstråd kan mycket väl vara kvar hos Vävaren på Antichton.

Lite svammlande blev det där kanske...men helt enkelt - antingen kan Abraxes med relativ lätthet fly världen om han så hade önskat, eller så kan han inte göra det alls. Att hans ultimata mål är att fly världen känns därför inte särskilt angeläget - särskilt som det målet redan är paxat av kamorffraktionen Dakhû'r-nu.

Hmm...hur ska jag fortsätta?

Några av era idéer gick ut på att Abraxes vill frälsa eller utplåna alla väsen på Antichton...det är inte fel, men jag ser nog hellre att hans planer är mer angelägna för Mundana, och därmed för rollpersonerna. Å andra sidan, det funkar ju om han tex vill ge Antichton nytt liv på bekostnad av Mundana. Det talades i termer av att han vill smälta samman världarnas andeplan, trixa med drömplanet på olika sätt...sådana koncept ligger väl närmast min ursprungliga idé, och är definitivt inget jag räknat ut.

Rent instinktivt gillar jag idén att Världens Hjärta är en maskin för att påverka planetbanor. Det var något sådant jag ursprungligen tänkte mig; jag vill att den ska vara episk och kosmisk på stellar engine-nivå.

men...planetknuffning kan så lätt bli för...scifi... Den kanske gör något med Mundanas och Antichtons magnetfält (tänk andeplan/drömplan etc, snarare), drar samman dem på något sätt...vilket borde få stora konsekvenser för Skugglandet? Positiva eller negativa för Abraxes kan göra detsamma, egentligen - antingen vill han ha kristallrosen för att kontrollera Världens Hjärta, eller för att se till att ingen annan kan kontrollera det.

Något stort element i Abraxes plan måste definitivt involvera skugglandet på något sätt...det är hans domän liksom, så allt annat vore tematiskt fel...

Men just nu tänker jag mycket kring Vandrarens idé att Abraxes vill utrota magin från Mundana. Här finns möjlighet till stor hänsynslöshet såväl som nyansering, och det berör Mundana mer direkt. Om vi kombinerar detta med Orfeus idé om att Jargus som tjänare är användbar pga att det främjar stabilitet och status quo...jag menar, Daval lär ju mer än de flesta andra städer ha bidragit till spridningen av Abraxes domän, till exempel?

Problemet är väl dock att Skugglandet som det är beskrivet närs av mytiskt kaos, liv och känslor snarare än fascistisk ordnung och icke-magi. Även Drömmarnas stad ges ju kraft av gränder, bakgator, kaos och förfall i Mundanas städer, snarare än av stadsplanering och regelbundenhet...

Så det håller inte riktigt. Hmm...Abraxes kanske vill utrota alla aspekter utom den ohöljda skaparkraft som Oneirotropin utgör, eftersom det är den som när hans domän? Han kanske anser att mycket av världens lidande beror på att lägre varelser uppnått krafter (i.e, magi) de inte var värdiga, och som det är hög tid att de berövas igen?

Han kanske vill ge sin domän mer stabilitet (och legitimitet) genom att smälta samman Skugglandet och Mundana? Jag gillar idén om hur han sveper in hela världen i dimma, that would be awesome...


Nej, hörrni...jag måste tänka mer innan jag kan bygga ett sammanhållet koncept av allt det här, så ni får vänta på svar angående hur jag i slutändan gjorde. Men det här kanske kan inspirera er att hjälpa mig spåna vidare ytterligare?

Jag behöver i vilket fall fort besluta mig för något litet om vilken slags roll Jargien spelar för Abraxes - primärt, hur viktigt Jargien är för honom. För Sällskapet och den drake de åkallat från Antichton har precis erövrat Lothian och belägrar Henok, och jag måste bestämma mig för om Abraxes aktivt ska ingripa till Henoks försvar. (Jag ser framför mig hur staden sveps in i dimma samtidigt som den nyanlända, groteska mortuachdraken från Antichton, Khazdurnis, sveper ned över staden...ett dunkelt mumlande hörs i fjärran (från Skugglandet, från Abraxes). Så reser sig väldiga tentakler från Skugglandets hav ur Henoks hamnbassäng, griper tag om Khazdurnis och sliter ned den under vågorna, där en episk strid mellan draken och Abraxes frambesvärjda monstrum från havsdjupen tar sin början...)

On a side note, Khazdurnis, alltså Sällskapets drake, är verkligt jättelik och kraftfull, och har nog som mål att döda så många den kan av Mundanas drakar för att bana väg för Mörkrets invasion av Mundana. Den har redan dödat mortuachdrakarna Gim'Naud och Ologdurvak, och drivit Khata på flykten...så frågan är vilken inställning den har till Abraxes. Friend or foe?

- Ymir, spånar vidare
 

Ymir

Blivande Stockholmshipster
Joined
18 May 2000
Messages
11,318
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Och vad gäller goda vandöda...

"Goda" vandöda är representerade i min kampanj via drakväktaren Kumbanigash, ursprungligen en ärkehjälte och Ferris-präst från Radh-Kamra. Draken Taethavris fick upp sina ögon för Kumbanigash redan under bronsåldern, och gjorde honom till sin drakväktare, men sedan Taethavris fallit i dvala dök Kumbanigash djupt i svartkonst, nekromanti och andra kunskaper hans samtid skydde, och kom att tjäna den 'goda' sidan med allt 'ondare' metoder, tills han slutligen glömt bort sitt ursprungliga syfte nästan helt. Tusentals år senare kom någon händelse (jag skulle tro sympati för drakväkterskan Inalea, se gamla inlägg) Kumbanigash att inse the error of his ways, men då hade han redan blivit en legendgestalt man skrämde barn med runtom i världen. Han försökte häva den ritual som gjort honom till lisch, men kom att fastna i någon sorts plågsamt tillstånd mitt emellan vanligt liv och vandödhet, där han befinner sig än.

Sedan peripetin dragit närmare och Taethavris åter vaknat har Kumbanigash utmärkt sig som kanske den mest resursfulle och vise av alla drakväktare (ja, utöver Jargus då, men att han är drakväktare vet bara Abraxes), men hans förflutna som Dark Lord hänger fortfarande över honom - han klär och rustar sig som om han rymt från Mordor, och folk viskar när de nämner hans namn.

Nu finns ju inget gott och ont i Mundana, tack och lov, så Kubbe har ingen anledning att -inte- använda vandöda, demoner och terrortaktiker i sin kamp för drakarnas sak. Under raunernas angrepp mot Drunok ställde han upp på drunokiernas sida med alla resurser han kunde uppbringa - avfälliga rauner och tiraker som mindes hans forna storhet såväl som horder av vandöda. Detta var givetvis inget alla drunokier såg på med blida ögon, men kungen respekterade Kumbanigash, som en kung respekterar en (forntida) kung, och Drunok var inte i position att tacka nej till någon hjälp, hur olycksbådande den än sig tedde.

Senare lyckades L'meas tortera ur drakväkterskan Inalea hemligheten om var i Krolimbergen som Kumbanigashs allra heligaste fäste fanns. Xinu skickade genast iväg Helmgastar och diverse vandöda att driva ut Kumbanigash och dennes tjänare, vilket fick den lite lustiga effekten att det just nu i min kampanj råder ett krig i Krolimbergen ovanför det döda Kirath mellan två olika styrkor som båda primärt består av vandöda. Renk-Samar-Maz-Vontars väktare såväl som lokala kamorianer och tiraker har hållit sig undan, men viskar i smyg om hur döda ting stryker runt i dalgångar och på sluttningar under månens sken.

Snubbar som Kumbanigash är väldigt tacksamma att ha med. Dels är han en sagolikt underhållande lek med klischéer - liksom, en Sauron-lookalike med en aura av hotfullhet omkring sig som plötsligt räddar småbarn ur en brinnande lada. Dels är det lustigt hur lätt man kan förvandla honom till en antagonist bara genom att byta perspektiv, som i en annan kampanj jag spelledde. Dels är han helt enkelt väldigt kool, och tillför en känsla av uråldrighet till spelvärlden.

- Ymir, kunde inte motstå att få berätta om en favorit-SLP
 

Arvid

Warrior
Joined
21 Feb 2002
Messages
399
Location
Uppsala (och Piteå)
Fler ideer

Jag kanner mig oformogen att binda ihop allt det har, det ska bli intressant att fa se din slutgiltiga version, sarskilt ar jag nyfiken pa Varldens hjarta. Alla ideer jag har om det har:

Vad Abraxes vill ar att ända Mundanas Tidsalder, namnet de aldsta av alla levande vasen kallar den Tidsalder som varit de senaste eonerna. Under denna epok har skapelsens centrum legat vid Mundana och den varelse som dominerar denna plats: Manniskorna. Till och med gudarna ar beroende av dem for sin existens; och sa har det inte alltid varit.

For eoner sedan, under en tid sa svunnen att knappast ens drakarna minns den, sa var relationerna mellan Andeplanet, Mundana och Dromvarlden pa ett helt annat satt an idag. Minnen av denna tid finns i skapelseberattelser hos folk, vars gudar levde da, och det ar dessa gudaminnen profeter tar del av nar de berattar om en tid da gudarna vandrade pa jorden.

Under denna tid var Andeplanet dominerande, och det garanterade Antichtons framtid: planeternas band over Andeplanet var sa pass starka de aldrig skulle kunna slitas isar. Langsamt, langsamt sa andrades detta forhallande; det ar nu Mundanas, eller Manniskans, Tidsalder tar sin borjan. Nu fods ocksa magin som den ser ut idag. Men emedan Andeplanet kunde halla ihop planeterna sa kunde inte gravitationen gora detsamma. Nu borjade den process som ledde till att Antichton gick sin dod till motes.

Abraxes vill anda denna Tidsalder, manniskan ar inte vardig att vara Skapelsens centrum. Till och med Skugglandet ar beroende av Mundana, av dess vildhet, drommar, och fantasier. Men Skugglandet praglas av en Saknad som kommer utav dess beroende av Mundana. Det ar en skugga, och manga vasen som dvaljs dar kanner av denna Saknad. De halvblod som arver denna Saknad drivs ofta vansinniga av att inte kunna stilla eller forsta det begar som standigt brinner i dem.

Hur den nya tidsaldern ska se ut ar osakert, kanske ar inte ens Abraxes saker, klart ar i alla fall att Skugglandet kommer att ha en helt annan roll, vilket kommer gora Abraxes oerhort maktig. Magin kommer troligen do, eller atminstone omformas som en effekt av detta.

Enda sattet Abraxes kan lyckas med detta ar med hjalp av Varldens hjarta. Tank om denna fantastiska maskin byggdes av kamorferna med hjalp av civilisationen fran den sjunkna kontinenten? Kanske under en eon da dessa tva civilisationer var den dominerande, och for att forsakra sig om att det skulle fortsatta vara pa detta satt sa byggde de en maskin som skulle skydda Mundana for alltid mot perpitierna? Nagot gick i alla fall snett, kanske sjonk kontinenten i ett misslyckat forsok att anvanda Varldens Hjarta, men det var i alla fall manga aktorer som inte ville att de skulle lyckas.

Forst tankte jag det centrala med Varldens hjarta ar att den kan forlanga magins avstand ofantliga strackor (Cerebro-effekten skulle i sa fall bara vara ett av anvandningsomradena), och att den Sjunkna kontinentens civilisation tankte anvanda den i kombination med ett vapen fran de svunna eonerna for utrota allt liv pa Antichton. Men det kanns inte passande av andra anledningar... kanske ar det sa att Varldens hjarta just ar vad dess namn avslojar: ett underverk som star i en tat forbindelse med sjalvaste Vavaren. Det ar ocksa darfor Abraxes behover den, med hjalp av den tror han sig kunna andra hela Skapelsens fundament.

Abraxes behover Thizara antingen for att han ar orolig for att sjalv forintas av att anvanda maskinen, alternativt av bakflodet efter att den anvands, eller sa finns det nagon sparr som gor det omojligt for drakarna att anvanda maskinen. Antingen nagot kamorferna gjorde nar de byggde den, eller sa ar det emot deras natur att pa ett sa drastisiskt satt andra skapelsen (har har Abraxes anda mojligheter igenom att han kommer utifran). Alternativt maste Manniskans tidsalder avslutas av en manniskas garningar.

Rosen kan ha varit ansvarig for det tidigare misslyckandet att anvanda maskinen. Abraxes forlorade den medvetet, sa att den skulle narvara nar maskinen anvandes for att stoppa den. Det var ocksa rosen som sakrade maskinens fortsatta existens nar hela omgivningen forintades av bakflodet, men nu ar den det enda som kan hitta den igen. Alternativt ar rosen ett satt att upphava den fordamning som drakarnas existens innebar for anvandningen av magi.

Jag tycker det skulle vara mer intressant om Jargien inte bara hade en instrumentell roll for Abraxes, utan pa nagot satt ar mer centralt for honom (da ar Artagis rad ocksa klokare). Jag har dock ingen aning om hur, men det kanns som att det bor ha att gora med att Jargien forsoker forinta magin, samt att Daak uppmanar manniskorna att acceptera sin underordnade roll i skapelsen.

En ide som ar lite offtopic: det skulle vara coolt om sattet rollpersonerna tar del av Abraxes mal ar igenom nagon av Zebuls profeters kronikor fran Danarth. Tank om manniskor som ar i kontakt med sa maktiga vasen som gudar eller drakar borjar ta del av dessas minnen, utan att kunna urskilja dem. I sa fall skulle flera religionerns berattelser avsloja nagot vasentligt om gudarna, sa lange man lyckas urskilja dessa gudaminnen fran profeternas egna religiosa ideer.
 
Top