Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
I helgen avslutade min spelgrupp vår Eonkampanj som pågått i flera år. Under kampanjens gång kunde spelarna följa världens pågående sönderfall, något som de för det mesta stod maktlösa inför annat än på det lokala planet. När nu dammet lagt sig står vi inför en förödd värld, samt inför en möjlig tio-år-senare-uppföljare. Vad jag efterfrågar är intressanta plot hooks, tänkbara utvecklingar och liknande, samt allmänna idéer kring vad som kan ha skett på olika håll. Kampanjen har nämligen för det mesta hållit sig i Jargien och Drunok, med någon enstaka utflykt utanför detta område, så stora delar av världen har överhuvudtaget inte berörts i spelet. De ungefärliga idéer jag haft är som följer:
Jargien
Jargien var kampanjens centrum, och därmed det område vars förstörelse beskrivits i djupast detalj. Ett brutalt inbördeskrig, politiska maktkamper, pestepidemier och missväxt har lett till såväl ödeläggelse av landsbygd som flykt från städerna, och större delen av området är, för tillfället, ett politiskt vakuum. Undantag finns, förstås. Under kampanjens gång etablerade sig rollpersonerna i Xanto och Chan, där de dessutom lyckades få till en något skakig allians med de kamorianska klanerna i närheten. Det finns alltså en liten enklav vid kusten mot Blå Havet. Kejsardömets östra delar har också fallit under Drunoks och Damariens intressesfärer (mer om detta senare).
Drunok
Drunok lyckades ta sig undan det mesta av världens larm med bibehållen hälsa, och har faktiskt på bekostnad av sina grannländer lyckats utöka sina domäner något. Jag skulle dock inte ge dem särskilt goda chanser inför, låt säga, en anstormande raunländsk hord.
Damarien
Damarien är landet där allt gick åt helvete, en påminnelse om vad resten av världen hade kunnat bli. Även om Xinu inte lyckades manifestera sig i all sin makt är landet nu solitt under kontroll av lamior, hemsökt av demoner och på alla vis obehagligt. De specifika detaljerna är ännu ganska vaga, men landet ska verkligen vara ett skräckexempel. Dessutom expanderar det, framför allt in i Jargiens sydöstra delar. Konflikter med tirakerna är vanligt.
Övriga Asharina och Takalorr
Liksom i Jargien har svält och krig drabbat östra Asharina hårt. Historien med Amirro spelade ut som man kunde tänka sig, skördarna slog fel i Asharien, och så vidare. Slutresultatet är sargade, illa sammanhållna kungariken. Jag har ingen direkt bild av vilka som styr, då det inte varit relevant för kampanjen. Längs med kusten i söder har ett flertal tirakiska piratkungadömen etablerats, då Takalorr klarade sig relativt väl undan Mörkrets inflytande. Jag kan tänka mig en mer organiserad tirakisk thalassokrati på uppseglande (pun not intended) här.
Cirefaliska samväldet
Inget roligt ställe, egentligen. Som bekant förekom en hel del ockulta konspirationer, vilka nästan lyckades förstöra världen avsevärt mer (if it weren't for those medling player characters). Dock är ingen konspiration perfekt, och en reaktion kom. På många håll tog den formen av ortodox religiositet, på andra håll som politiska revolter, men generellt sett befann sig den cirefaliska makteliten under stor press. Man lyckades nästan väcka det som slumrade under Gordrion, men det avstyrdes av rollpersonerna, till priset av deras andebesvärjares mentala hälsa. Slutresultatet är att Gordrion fått en ganska bräcklig republik (vilken har vissa handelskontakter med Xanto/Chan), medan Melorion i sitt ögonblick av svaghet fallit offer för tirakers och damariers erövringshunger. Caserion har jag ingen vidare koll på, egentligen.
Thalamur och Consaber
Åter ett område där jag inte gått in i några större detaljer rörande politiska processer. Ett tokonskt uppror, ett desperat krig och inre slitningar i båda länderna passar i vart fall in. Följden är att Urma Bréanns feodalism degenererat till det klansamhälle varifrån den egentligen aldrig hade särskilt långt, medan Danbréann och vissa av de sydliga kusterna blivit ett mer Daaktroget, mindre feodalt envälde. Thalamur, å sin sida, lyckades inte hålla samman sitt rike trots vissa militära framgångar i öster. Jag föreställer mig nu ett lapptäcke av stadsstater -- vissa auktoritärt styrda av någon överlevnade magikrat, andra republiker enligt pereinsk modell. Delar av landet, framför allt de mer lantliga, följer en påstådd ättling till kejsardynastin, som på två år lyckats anta messianska proportioner (jag skulle ge honom ytterligare fem år, max, innan han går under, men det är symptomatiskt för den jakt på trygghet som försiggår). Thalamur slår mig, möjligen tillsammans med Ebhron, som det land som i högst grad haft en faktisk intellektuell klass, och jag kan tänka mig att politiska ideologier av något mer modernt slag (till exempel Pereines republikanism) kan höra hemma här, om någonstans.
De Stora Slätterna
Rauner -- fuck yeah! Med den civiliserade världen krigshärjad, försvagad och i allmänheten illa beredd att försvara sig kan raunerna nog slå sig fram ganska rejält. Drunok, Caserion, Asharien och delar av Thalamur lär falla utan någon större förmåga att slå tillbaka. De övriga thalaskiska staterna kan kanske överleva, om de får their shit together. Norra Consaber, Tokon och Alarinn är också svaga, men knappast raunernas hemterräng. Om Drunok faller skulle vägen till Jargien ligga öppen. Damarien och Takalorr kan bjuda motstånd längre i söder.
Västlanden
Har inte utvecklats med något större djup under kampanjen. Så mycket vet jag som att de drabbades hårt av vad som nu krälade upp ur Momolan, men mer än så har jag inte egentligen dragit upp något.
Och längre bort...
De flesta områden bortom vad som finns på kartan har varit fullständigt irrelevant för kampanjen, så deras öde är helt okänt.
För att sammanfatta har vi ett försvagat Mundana, vars huvudsakliga sammanhållna riken är Danbréann, Damarien, och Drunok. I nordvästra Jargien, Thalamur, Gordrion och på lite andra spridda håll finns mindre statsbildningar, födda ur krisen men oprövade i det långa loppet. Raunerna och tirakerna agerar mongoler respektive vikingar, båda med mycket att vinna. Några balla idéer till vad som kan ske på tio år?
Jargien
Jargien var kampanjens centrum, och därmed det område vars förstörelse beskrivits i djupast detalj. Ett brutalt inbördeskrig, politiska maktkamper, pestepidemier och missväxt har lett till såväl ödeläggelse av landsbygd som flykt från städerna, och större delen av området är, för tillfället, ett politiskt vakuum. Undantag finns, förstås. Under kampanjens gång etablerade sig rollpersonerna i Xanto och Chan, där de dessutom lyckades få till en något skakig allians med de kamorianska klanerna i närheten. Det finns alltså en liten enklav vid kusten mot Blå Havet. Kejsardömets östra delar har också fallit under Drunoks och Damariens intressesfärer (mer om detta senare).
Drunok
Drunok lyckades ta sig undan det mesta av världens larm med bibehållen hälsa, och har faktiskt på bekostnad av sina grannländer lyckats utöka sina domäner något. Jag skulle dock inte ge dem särskilt goda chanser inför, låt säga, en anstormande raunländsk hord.
Damarien
Damarien är landet där allt gick åt helvete, en påminnelse om vad resten av världen hade kunnat bli. Även om Xinu inte lyckades manifestera sig i all sin makt är landet nu solitt under kontroll av lamior, hemsökt av demoner och på alla vis obehagligt. De specifika detaljerna är ännu ganska vaga, men landet ska verkligen vara ett skräckexempel. Dessutom expanderar det, framför allt in i Jargiens sydöstra delar. Konflikter med tirakerna är vanligt.
Övriga Asharina och Takalorr
Liksom i Jargien har svält och krig drabbat östra Asharina hårt. Historien med Amirro spelade ut som man kunde tänka sig, skördarna slog fel i Asharien, och så vidare. Slutresultatet är sargade, illa sammanhållna kungariken. Jag har ingen direkt bild av vilka som styr, då det inte varit relevant för kampanjen. Längs med kusten i söder har ett flertal tirakiska piratkungadömen etablerats, då Takalorr klarade sig relativt väl undan Mörkrets inflytande. Jag kan tänka mig en mer organiserad tirakisk thalassokrati på uppseglande (pun not intended) här.
Cirefaliska samväldet
Inget roligt ställe, egentligen. Som bekant förekom en hel del ockulta konspirationer, vilka nästan lyckades förstöra världen avsevärt mer (if it weren't for those medling player characters). Dock är ingen konspiration perfekt, och en reaktion kom. På många håll tog den formen av ortodox religiositet, på andra håll som politiska revolter, men generellt sett befann sig den cirefaliska makteliten under stor press. Man lyckades nästan väcka det som slumrade under Gordrion, men det avstyrdes av rollpersonerna, till priset av deras andebesvärjares mentala hälsa. Slutresultatet är att Gordrion fått en ganska bräcklig republik (vilken har vissa handelskontakter med Xanto/Chan), medan Melorion i sitt ögonblick av svaghet fallit offer för tirakers och damariers erövringshunger. Caserion har jag ingen vidare koll på, egentligen.
Thalamur och Consaber
Åter ett område där jag inte gått in i några större detaljer rörande politiska processer. Ett tokonskt uppror, ett desperat krig och inre slitningar i båda länderna passar i vart fall in. Följden är att Urma Bréanns feodalism degenererat till det klansamhälle varifrån den egentligen aldrig hade särskilt långt, medan Danbréann och vissa av de sydliga kusterna blivit ett mer Daaktroget, mindre feodalt envälde. Thalamur, å sin sida, lyckades inte hålla samman sitt rike trots vissa militära framgångar i öster. Jag föreställer mig nu ett lapptäcke av stadsstater -- vissa auktoritärt styrda av någon överlevnade magikrat, andra republiker enligt pereinsk modell. Delar av landet, framför allt de mer lantliga, följer en påstådd ättling till kejsardynastin, som på två år lyckats anta messianska proportioner (jag skulle ge honom ytterligare fem år, max, innan han går under, men det är symptomatiskt för den jakt på trygghet som försiggår). Thalamur slår mig, möjligen tillsammans med Ebhron, som det land som i högst grad haft en faktisk intellektuell klass, och jag kan tänka mig att politiska ideologier av något mer modernt slag (till exempel Pereines republikanism) kan höra hemma här, om någonstans.
De Stora Slätterna
Rauner -- fuck yeah! Med den civiliserade världen krigshärjad, försvagad och i allmänheten illa beredd att försvara sig kan raunerna nog slå sig fram ganska rejält. Drunok, Caserion, Asharien och delar av Thalamur lär falla utan någon större förmåga att slå tillbaka. De övriga thalaskiska staterna kan kanske överleva, om de får their shit together. Norra Consaber, Tokon och Alarinn är också svaga, men knappast raunernas hemterräng. Om Drunok faller skulle vägen till Jargien ligga öppen. Damarien och Takalorr kan bjuda motstånd längre i söder.
Västlanden
Har inte utvecklats med något större djup under kampanjen. Så mycket vet jag som att de drabbades hårt av vad som nu krälade upp ur Momolan, men mer än så har jag inte egentligen dragit upp något.
Och längre bort...
De flesta områden bortom vad som finns på kartan har varit fullständigt irrelevant för kampanjen, så deras öde är helt okänt.
För att sammanfatta har vi ett försvagat Mundana, vars huvudsakliga sammanhållna riken är Danbréann, Damarien, och Drunok. I nordvästra Jargien, Thalamur, Gordrion och på lite andra spridda håll finns mindre statsbildningar, födda ur krisen men oprövade i det långa loppet. Raunerna och tirakerna agerar mongoler respektive vikingar, båda med mycket att vinna. Några balla idéer till vad som kan ske på tio år?