Nekromanti Nuvarande crinos: Agricola

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Och då menar jag att hela BoardGameGeek har gått upp i crinos över Agricola. Det är helt craaaaaaaaazy!

Det tyska jordbruksspelet har farit upp på förstaplats, sålt slut, och... ja, kolla själv: http://www.boardgamegeek.com/image/364128

Spelet är nästan slumplöst, och de små improvements och occupations man kan välja mellan skapar ooooooooootroliga och överväldigande möjligheter. Det är alltså möjligt att "knäcka" enspelarläget, få maximalt möjliga poäng. En livsfarlig möjlighet som har fått mig att sitta flera febriga timmar mitt i natten med enspelarläget, för att försöka optimera den bästa strategin.

Helt crazy alltså!
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Agricola: Skall man tro hypen?

Agricola är riktigt trevligt. Jag tycker inte att det är bättre än de andra tungviktarna bland eurospelen (där Caylus är min favorit), men det har ett par fördelar som gör det väldigt attraktivt för många spelare och spelgrupper:

1. Agricola har visserligen ungefär samma worker-placement-mekanik som hundratals andra eurospel på marknaden, men i Agricola så passar mekaniken bättre ihop med spelets tema. I många andra eurospel så är handlingarna man utför så abstrakta att det knappt går att relatera till dem, medan det i Agricola är väldigt lättbegripligt och praktiskt ordnat. Den här mekaniken som vi sett i så många spel; den passar helt enkelt mycket bättre in i Agricolas bondetema än vad den exempelvis gör i Leonardo Da Vinci. Många spelare tycker illa om eurospel för att spelens tema ofta känns påklistrade (vilket stämmer: Reiner Knizia lämnar ofta in sina spel på helt torra excelspreadsheets och låter sedan marknadsavdelningen få välja ett tema som de tror passar), men Agricola är inte lika avtändande i den bemärkelsen.

2. Många eurospel brukar anklagas för att vara en sorts multispelarpatiens; alltså på så vis att alla spelare sitter och kör sitt eget race på varsitt håll. Även om det förstås inte är hela sanningen, så stämmer det att eurospel av tradition saknar möjligheter för direkt spelarinteraktion. De brukar istället använda mer indirekta former av motarbetning, såsom auktioner och liknande. Worker-placement-mekaniken är i sig en av dessa indirekta metoder - en som har potentialen att upplevas som en direkt tävling, när resurserna är få och man kan tvingas betala ett högt pris om man inte får det man behöver. I Agricola så är konkurrensen väldigt cutthroat, så återigen finns det här en markant känsla av tävlan som kan tilltala spelare som vanligtvis inte gillar eurospel.

3. Agricola använder sig av slump på ett ganska intressant sätt. Återigen: Eurospel har av tradition väldigt lite slump, och det stör sig många casualspelare på. I Agricola så är inte slumpen särskilt avgörande, utan mer ett sätt att ändra utgångsläget för spelarna, på små subtila sätt som främst skänker lite stämning och får varje parti att kännas nytt och fräscht. Till ens hjälp har man nämligen korthögar med massor av olika små yrken och specialare, där varje enskilt kort är unikt (vilket är ett stort utropstecken för ett eurospel!). Dessutom har de en skitsmart indelning på korten; eftersom de är indelade i tre olika grupper, en som är basic, en för experter och en för högt inslag av spelarinteraktion. När man skall spela så kommer man överrens vilka kortgrupper man skall använda sig av. Så man kan välja om man vill spela med enbart enkla kort, eller om man bara vill använda expert- och interaktionskorten, exempelvis. Hur smart som helst. Korten gör mycket för att Agricola skall kännas fräschare och mer levande än andra eurospel.

---

Agricola är oerhört catchy. Precis som Arvidos så har jag suttit och singelspelat i det, och försökt slå mina tidigare poängrekord. Precis som i alla bra spel så är det helt enkelt roligt att bli bättre på att spela Agricola, och ofta så kommer man på strategier och taktiker medan man spelar som man längtar efter att få prova så fort som det nuvarande partiet är över.

De enda dåliga sakerna med Agricola är:

1. Det är lite tråkigt att poängberäkningen i Agricola fungerar så att man får mest poäng genom att skaffa sig allt möjligt. Det blir alltså inte så att spelarna satsar på olika strategier, utan det är hela tiden en tävling mellan samtliga spelare om allting. Det är bra för tävlingsmomentets del, men det gör att antalet olika strategier inte är lika stort som det är i många andra, liknande, spel.

2. Man har en liten spelplan där man sätter ut ens bondgård, ens staket och ens åkrar, osv, men den är rätt meningslös. Det finns ingen risk att en kompetent spelare skulle bygga sina staket på ett dåligt sätt, eller att man skulle ställas inför en utmanande avvägning om åt vilket håll man skall bygga ut ens hus. Det är helt enkelt inte spännande eller svårt att välja var man skall placera ens grejer. Till viss del hör detta samman med Agricolas praktiska natur: I Princes of Florence (ett annat Eurospel; som är betydligt mer konstlat och abstrakt) så finns det en liknande spelplan som man placerar byggnader och dylikt på, men där är husen formade ungefär som tetrisbrickor och utmaningen blir därför också större.

3. Äh, jag kommer inte på något mer. Agricola är helt enkelt väldigt bra. Är det bra som ryktet på Boardgamegeek gör gällande? Mja. Jo. Eurodiggarna gillar det eftersom det är ett av de mest eleganta och väldesignade worker-placement-spelen någonsin, och ameritrashspelarna beskyller det inte för att vara olidligt tråkigt på samma sätt som de gör med Caylus och med Reiner Knizias' spel. Därför har det kunnat få en hög rating och lockat till sig oerhört många fans.

---

Onödigt vetande:
Det senaste riktigt heta spelet jag spelade var "Race for the Galaxy", och det spel jag vill ha mest just nu är "Pandemic".
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Agricola: Skall man tro hypen?

Agricola använder sig av slump på ett ganska intressant sätt.
Jag gillar att actions ordning slumpas, eller öht hur actionkorten spelas ut allt eftersom.

Det senaste riktigt heta spelet jag spelade var "Race for the Galaxy", och det spel jag vill ha mest just nu är "Pandemic".
Åh, Race for the Galaxy är jag nyfiken på! Kan du berätta mer om det?

Agricola är oerhört catchy. Precis som Arvidos så har jag suttit och singelspelat i det, och försökt slå mina tidigare poängrekord.
Festligt! Vad är din högsta score? Jag har kommit upp i 62 som bäst, med stor hjälp av Wet Nurse, och då hade jag verkligen för mycket mat på sista rundan. :gremsmile:

Wet Nurse och Seasonal Worker, det är nog mina favoritkort hittills. Köper du någonsin något annat än Cooking Hearth?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Agricola: Skall man tro hypen?

Race for the Galaxy är jag nyfiken på! Kan du berätta mer om det?
Klart jag kan. Först en liten historialektion: Race for the Galaxy är i mångt och mycket en vidareutveckling av San Juan, vilket i sin tur är en kortspelsversion av Puerto Rico.

Den viktigaste mekaniken hos Puerto Rico är att spelet kretsar kring ett antal olika roller som alla är anknytna till varsin viktig handling i spelet. När det blir ens tur så får man välja en av dessa roller, såsom exempelvis Byggaren, och då får samtliga spelare utföra varsin bygghandling, men du som valt byggaren får göra det till ett litet billigare pris. Det eleganta med den här mekaniken är att man alltid letar efter en möjlighet att välja en roll som passar en själv utan att samtidigt hjälpa ens medspelare; samt att man försöker se till att man ska bli hjälpt av de handlingar som man anar att ens medspelare är på väg att utföra.

Spelmakarna bakom San Juan behöll mekaniken med rollerna, och utformade ett mycket smidigt och väldesignat kortspel runt det för att göra ett lättspelat och snabbt spel som ändå skulle besitta ett stort taktiskt djup. Det blev utan tvekan ett av de bästa kortspelen någonsin, och ett av de bästa exemplen på ett spel som handlar om att först få i ordning ett maskineri som förser en med resurser, och sedan gå över till att samla vinstpoäng i precis rätt tidpunkt. Gör man övergången för tidigt så blir ens maskineri inte tillräckligt effektivt, och väntar man för länge så hinner man inte ansamla tillräckligt med vinstpoäng innan spelet är slut. Dessutom fanns det lite olika strategier att välja bland både när det gällde att sätta i ordning ens "maskineri" såväl som för att ansamla vinstpoäng, vilket hanterades med väldigt eleganta små enkla regler.

Race for the Galaxy är som sagt en vidareutveckling av San Juan, och det märks tydligt när man lär ut spelet till spelare som sedan tidigare varit bekanta med San Juan. När man visar ett kort som föreställer en futuristisk rymdbas så kan de säga "aha, det är en Guild Hall". Likheterna är ganska slående i många fall, och till stor del så är det bara små, små tillägg och variationer i grundreglerna som tillkommit sedan San Juans dagar. Små, små saker som att vissa produktionsbyggnader -- öh, jag menar planeter -- nu har en vara på sig redan när de kommer i spel. Problemet med dessa planeter är att det inte är lika lätt att sedan producera på dem som det är på vanliga planeter. Eller att det nu både finns världar som man betalar för på samma sätt som i San Juan (om ett korts pris är 4 så kan man spela ut det genom att slänga fyra kort från ens hand), såväl som världar som kan ockuperas med militär makt, vilket är gratis så länge som ens militära värde är högre än kortets Försvarsvärde. Små, små saker som de där gör att det har öppnats fler möjliga taktiker och avvägningar, utan att fucka upp det som var så bra med San Juan. Tvärtom så har många av de nya småsakerna gjort själva grundmekanismen intressantare och viktigare än den varit tidigare.

Men när det kommer till rollerna så ser man den största skillnaden: Istället för att välja en roll när det blivit ens tur - och då göra sitt val helt öppet bland de kort som ligger i mitten av spelbordet - så väljer man i Race for the Galaxy sin roll i doldhet, var och en för sig, simultant. Sålunda har spelet ändrat karaktär väldigt mycket och kan påminna lite mer om det spelteoriska "I can clearly not choose the wine in front of me"-leken från Princess Bride.

En annan stor skillnad (som många kritiserat) är att i San Juan hade man enkla och tydliga regelinstruktioner skriven i text, medan man i Race for the Galaxy i första hand har ett helt ordlöst system med olika ikoner. Fördelen med ikoner är att man mycket enklare ser vad korten gör när man väl satt sig in i spelets regler (vilket man gör efter ett fåtal spelomgångar), men det är som att köra rakt in i en bergvägg i ens första spelomgångar. Särskilt om man inte har spelat San Juan tidigare. Det här är inget lämpligt spel att lira med den där sortens personer som gillar att prova på ett spel i ett parti och sedan inte spela det mer. Det är helt klart inriktat för spelare som jag; sådana som vill ha ett riktigt gediget och väldesignat spel att spela i hundratals partier, som man vill lära sig mer och mer av, samt bli riktigt duktig på med tiden.

En sak är dock märklig. Här ovan har jag vid flera tillfällen berättat om likheterna mellan San Juan och Race for the Galaxy, men det konstiga är att även om de mekaniskt är väldigt lika i grund och botten, så beter de sig helt annorlunda när man faktiskt spelar dem. Race for the Galaxy är mycket mer en strid på kniven med mer drastiska marginaler. Trots att San Juan är ett riktigt kvalitetsspel, så kan man ändå spela det med en rätt tillbakalutad attityd. Race for the Galaxy tar slut snabbare och alla val man hinner fatta innan dess är så oerhört mycket viktigare. Den större mängden kort och det större antalet kombinationer/strategier gör också att man måste anpassa sig efter omständigheterna i Race for the Galaxy i mycket större utsträckning. Vilket kan vara jobbigt om man är van vid San Juan och tror att man ska kunna köra "sin" strategi även i Race. Överhuvudtaget så är Race for the Galaxy ett mer utmanande spel än San Juan. Det kräver ens fulla koncentration, och det är lätt hänt att man drabbas av analysparalys. Race har dessutom fördelen av att vara ett spel som fungerar grymt bra på två deltagare, vilket inte San Juan gör alls.

Kort sagt - Race for the Galaxy är ett sånt där spel som kittlar proffsspelaren inom en: Den där som tappar intresset för spel som är slumpmässiga, korkade och dåligt designade. Det är ett sådant där spel som får folk att skriva strategiguider med kommentarer kring varje enskilt kort i spelet, eller att spela hundra partier och sedan redovisa statistik över ens spelomgångar (jag lovar; båda dessa grejer finns på BGG). Det är ett sånt där spel som får mig och Oscar att ringa varandra och diskutera enskilda kort och strategier med varandra; där han kan berätta om vilken av startvärldarna som han och Helena tycker är bäst för stunden. Det är helt enkelt ett fantastiskt roligt spel om man gillar något som är lättare och snabbare än ett brädspel, fastän man ändå kräver ett stort mått av spelmässighet och strategi.

Race for the Galaxy är helt enkelt toppen. Särskilt om man redan spelat och gillar San Juan.
 
Top