Vad Blå himmel handlar om
Faktum är att man
inte krigar.
Det stora kriget har rasat i sisådär två decennier, men har avstannat. Det är inte fred, utan det är bara så att ingen orkar fortsätta kriget. De krigförande ländernas ekonomier är i ruiner, städerna är sönderbombade, det finns knappt några att kalla in i krigstjänst, och folk är på det stora hela trötta på skyddsrum, ransonering och skadade eller döda släktingar från skyttegravarna. Så kanonerna har tystnat.
Men som sagt var, det är inte fred än, men det finns hopp. Det började egentligen med att en överste Wilhelm Fehnmeyer började flyga kuriruppdrag fram och tillbaka över ett frontavsnitt med klagomål om trupprörelser från den andra sidan, och fick förtroende från båda sidor. Han fick så småningom mandat att övervaka eldupphörsavtalet, på villkor att det skedde med deltagare från båda sidor, och på så sätt bildades Fehnmeyer-kåren som en frivilligstyrka med mandat att medla i förhandlingar, övervaka vapenvilan och stoppa brott mot den. Den har de facto kommit att erkännas som en neutral kår, och dess medlemmar svär neutralitet så länge som vapenvilan håller.
Rollpersonerna antas vara Fehnmeyer-flygare, och deras jobb hade varit rätt enkelt om det inte vore för det faktum att det finns en massa motsättningar kvar efter tjugo års krig. Förutom det uppenbara mellan de två krigförande sidorna (nord och syd) så har vi ockupanter mot partisaner, partisaner mot partisaner, radikala nationalister mot pragmatiker, det finns en spirande socialistisk rörelse som gör kapitalet nervöst, krigsindustrin gör jättevinster på kriget et cetera. Det finns helt enkelt en hel del sidor som har något att vinna på att fortsätta kriget. En del har intresse på det globala planet, andra på det lokala, och några har väl egentligen inte intresse av att kriget fortsätter per se, utan har mer indirekta intressen av att parterna fortsätter att köpa vapen och ammunition. Rollpersonernas jobb är att hålla emot dessa så länge att fredsförhandlingar är möjliga.
Det kan vara nog så jobbigt att hålla med en ultranationalistisk aristokratisk general som utnyttjar lugnet för att bygga upp sina styrkor för ett anfall, oavsett om generalstaben tillåter det eller inte; eller leta upp de där vapensmugglarna som förser partisaner med vapen, eller hålla isär två grupper partisaner som är på varandras strupe för att den ene vill kasta ut ockupanten och den andre har fått nog av lidandet. Det lär dessutom bli en del moraliska ställningstaganden, eftersom det efter tjugo års krig och hat definitivt inte finns något "rätt och fel" längre. På sin höjd finns det "fel och fel".
Jag beskrev stämningen som "granatchockad hoppfullhet" en gång. Världen har just dragits ner i en världsomspännande och blodig och förmodligen rätt onödig konflikt, men den har precis tystnat och man har börjat inse att tystnaden kanske faktiskt är ett riktigt slut. Men det är mycket jobb kvar.