(Mina spelare kan låta bli den här tråden. Snälla?)
Åkej:
Jag tänker köra igång kampanjen Tatters of the King med min nya spelgrupp imorgon. Jag tänker köra kampanjen ganska mycket rätt out-of-the box fast med ett utbytt regelsystem som ligger närmare, men inte är, Trails of Cthulhu. Själva äventyret kör jag by-the book.
I inledningen figurerar en pjäs. Jag kommer inte att orka läsa upp en pjässammanfattning på engelska, så jag har just översatt den.
Jag kan tycka att det är lite knepigt att författarna av kampanjen tänkt sig att SL ska stå och mala ur sig en sån här grej men OK då, vi kör väl på det. Andra äventyr av samma årgång brukar ha en lång stämningstext istället, och det här är åtminstone integrerat i äventyret.
Nå, jag vill alltså, om möjligt, få lite kommentarer på min översättning. Jag har stirrat mig blind på den. Ni behöver inte se originalet, bara kolla mina ordvändningar och sådant. Det brukar alltid bli nåt slags anglicismer när man sitter och översätter.
Texten följer innanför spoilergrej utifall mina spelare skulle förirra sig in i tråden...
Åkej:
Jag tänker köra igång kampanjen Tatters of the King med min nya spelgrupp imorgon. Jag tänker köra kampanjen ganska mycket rätt out-of-the box fast med ett utbytt regelsystem som ligger närmare, men inte är, Trails of Cthulhu. Själva äventyret kör jag by-the book.
I inledningen figurerar en pjäs. Jag kommer inte att orka läsa upp en pjässammanfattning på engelska, så jag har just översatt den.
Jag kan tycka att det är lite knepigt att författarna av kampanjen tänkt sig att SL ska stå och mala ur sig en sån här grej men OK då, vi kör väl på det. Andra äventyr av samma årgång brukar ha en lång stämningstext istället, och det här är åtminstone integrerat i äventyret.
Nå, jag vill alltså, om möjligt, få lite kommentarer på min översättning. Jag har stirrat mig blind på den. Ni behöver inte se originalet, bara kolla mina ordvändningar och sådant. Det brukar alltid bli nåt slags anglicismer när man sitter och översätter.
Texten följer innanför spoilergrej utifall mina spelare skulle förirra sig in i tråden...
DROTTNINGEN OCH FRÄMLINGEN
AKT I
Sex vuxna och en barnskådespelare deltar i uppsättningen. Scenen är professionellt men spartanskt dekorerad.
AKT ETT, SCEN 1
Ett palats, en balkong. På en soffa ligger drottning Cassilda, en gång rik och frodig men nu urblekt och sliten. Bakom henne skiner två solar på den målade bakgrunden. Hennes två söner och hennes dotter kommer in i rummet. De fyra diskuterar tronföljden, men inga namn nämns och ingen tilltalar någon annan med namn. Sönerna grälar och klagar för sin mor men hon vägrar att ge dem den uppmärksamhet de vill ha, och i slutänden skickar hon trött iväg dem. Diskussionen tycks ha hållits många gånger tidigare - skådespelarna uppvisar en känsla av lätt uttråkning, av att ha gått igenom det här många gånger förut. De ger sina argument nästan mekaniskt.
(Ledtråd: "Konst" ger spelaren en känsla av att de kvinnliga skådespelarna generellt är något mer erfarna än de manliga)
AKT ETT, SCEN 2
Palatset, Cassildas mottagningskammare. Drottningen står vid ett långt bord. Hon läser högt från en bokrulle där hennes stad benämns som Ythill och hennes kungarike som Hastur och hon talar om ett pågående krig mot kungadömet Alar. Något slut på konflikten finns inte i sikte. Ett barn med juvelbeprydda fingrar kommer in. Det är oklart om han är ännu en av drottningens söner, men han talar till henne i en familjär ton och till och med hunsar henne en smula. De talar om Carcosa, en vandrande, drömlik stad som är en plats med flera förunderliga aspekter: Den dök upp över en natt, den befinner sig antingen på eller bortom vattnen nedanför palatset vars namn är Hali, Stadens torn går ibland bakom månen om natten, och när man ser staden vet man dess namn. En femte egenhet talar man inte om. Cassilda sjunger en sorgsen sång om Carcosas öde. Prästen Naotalba kommer in. Han ser på barnet med misstro, men det tycks som att drottningen inte har någon makt att få barnet att ge sig av. Naotalba berättar om hur osäkerheten sprider sig i staden utanför palatset. En främling har anlänt, något som aldrig tidigare hänt.
AKT ETT, SCEN 3
(spelarna får olika lappar som beskriver början av denne scen, för att simulera de destabiliserande effekterna av att se det Gula Tecknet.)
Främlingen lyfter sina armar och visar upp det Gula Tecknet målat på sitt bröst och sina ärmar och Cassilda kollapsar.
(Ledtråd: "Konst" eller Perception > 6 gör att spelaren ser att Cassilda inte tittade mot främlingen när han höjde sina armar)
(När Tecknet visas måste alla som ser det göra ett Stabilitetsslag. Ett misslyckat slag innebär -3 i Stabilitet.)
Från publiken hörs små snyftningar och flämtningar medan scenljuset slocknar och takljuset tänds.
MELLANSPEL
Några i publiken tycks uppslukade av milda hysteriska anfall, och här och var hörs gråt och snyftningar. En eller två gentlemen diskuterar pjäsen med ganska höjda röster i skarpt ogillande ton samtidigt som de ser sig omkring som för att se om de har något stöd. Större delen av publiken är dock som förtrollad. Några går hem, men inte många. En kvinna som lämnar teatern tycks göra det mot sin vilja, ledsagad av sin man.
(De rollpersoner som förlorat Stabilitet upplever att pjäsen är intressant, rörande och inspirerande. De som eventuellt blivit temporärt vansinniga känner sig spända, men att pjäsen är vacker, och framförallt viktig.)
AKT TVÅ, SCEN 1
Ett rum i palatset i vilket Främlinjen gjort sig hemmastadd. Rummet är snkelt och utan utsmyckningar. En efter en kommer huvudmännen in för att tala med honbom. Thale, en av sönerna, försöker genom ömsom smicker och ömsom h/ot få Främlingen att hjälpa honom i hans försök att nå tronen. Uoht, den andre av sönerna, försöker förhandla med Främlingen om att hjälpa honom i hans strävan efter samma tron. Camilla, dottern, vill ingenting. Hon säger att hon vill lyssna, och lära sig något från honom men hon lyssnar inte, utan talar istället om problemen i Ythill. Cassilda börjar betrakta honom som en fiende men föreslår sedan en allians eller till och med ett skenäktenskap bellan de båda, oavsett vad det är han representerar. I slutänden kommer ett barn och bara tyst stirrar på honom.
(Ledtråd: "Konst" eller Perception > 6 gör att spelaren lägger märke till att Främlingen inte sagt ett ord under hela scenen)
AKT TVÅ, SCEN 2
En maskeradbal äger rum på palatsets balkong. Gästerna är vackert klädda, med utsirade masker och de rör sig till musik som spelas av en mindre husorkester (det är ett antal statister på scen nu för att skapa en större känsla av folkmassa). Det tar en stund innan man ser Främlingen. Han bär en benvit mask och rör sig stelt och utan munterhet.
Efter ett tag börjar de festande ta av sig sina masker. Deras ögon riktigt lyser av glädje och det skiner av otyglad extravagans kring dem. Främlingen behåller sin mask på - eller snarare, han bär ingen mask! Han greppar tag i drottningens arm och hon faller ihop. Ännu en figur ändrar scenen i trasig skrud. Det är Konungen i Gult. Han är enorm och svingar ett svärd och en fackla som ger ifrån sig rök men inget ljus. Han talar med drottningen och Naotalba. Vid sidan av inser de festande att nu när de alla sett det Gula Tecknet så måste alla ta på sig sina masker - Ythill har blivit Carcosa och de är inte längre helt igenom mänskliga. Konungen försvinner. Ut ur folkmassan springer barnet. Han springer fram till Främlingen som fallit till marken och leder honom i handen ut samma väg som Konungen gick.
(Förvirringen är stor när pjäsen slutar, och ingen uppfattar riktigt de sista replikerna; de blir på något sätt förvrängda)
--- Återkommer med de tre olika varianterna av Akt 1, scen 3.
AKT I
Sex vuxna och en barnskådespelare deltar i uppsättningen. Scenen är professionellt men spartanskt dekorerad.
AKT ETT, SCEN 1
Ett palats, en balkong. På en soffa ligger drottning Cassilda, en gång rik och frodig men nu urblekt och sliten. Bakom henne skiner två solar på den målade bakgrunden. Hennes två söner och hennes dotter kommer in i rummet. De fyra diskuterar tronföljden, men inga namn nämns och ingen tilltalar någon annan med namn. Sönerna grälar och klagar för sin mor men hon vägrar att ge dem den uppmärksamhet de vill ha, och i slutänden skickar hon trött iväg dem. Diskussionen tycks ha hållits många gånger tidigare - skådespelarna uppvisar en känsla av lätt uttråkning, av att ha gått igenom det här många gånger förut. De ger sina argument nästan mekaniskt.
(Ledtråd: "Konst" ger spelaren en känsla av att de kvinnliga skådespelarna generellt är något mer erfarna än de manliga)
AKT ETT, SCEN 2
Palatset, Cassildas mottagningskammare. Drottningen står vid ett långt bord. Hon läser högt från en bokrulle där hennes stad benämns som Ythill och hennes kungarike som Hastur och hon talar om ett pågående krig mot kungadömet Alar. Något slut på konflikten finns inte i sikte. Ett barn med juvelbeprydda fingrar kommer in. Det är oklart om han är ännu en av drottningens söner, men han talar till henne i en familjär ton och till och med hunsar henne en smula. De talar om Carcosa, en vandrande, drömlik stad som är en plats med flera förunderliga aspekter: Den dök upp över en natt, den befinner sig antingen på eller bortom vattnen nedanför palatset vars namn är Hali, Stadens torn går ibland bakom månen om natten, och när man ser staden vet man dess namn. En femte egenhet talar man inte om. Cassilda sjunger en sorgsen sång om Carcosas öde. Prästen Naotalba kommer in. Han ser på barnet med misstro, men det tycks som att drottningen inte har någon makt att få barnet att ge sig av. Naotalba berättar om hur osäkerheten sprider sig i staden utanför palatset. En främling har anlänt, något som aldrig tidigare hänt.
AKT ETT, SCEN 3
(spelarna får olika lappar som beskriver början av denne scen, för att simulera de destabiliserande effekterna av att se det Gula Tecknet.)
Främlingen lyfter sina armar och visar upp det Gula Tecknet målat på sitt bröst och sina ärmar och Cassilda kollapsar.
(Ledtråd: "Konst" eller Perception > 6 gör att spelaren ser att Cassilda inte tittade mot främlingen när han höjde sina armar)
(När Tecknet visas måste alla som ser det göra ett Stabilitetsslag. Ett misslyckat slag innebär -3 i Stabilitet.)
Från publiken hörs små snyftningar och flämtningar medan scenljuset slocknar och takljuset tänds.
MELLANSPEL
Några i publiken tycks uppslukade av milda hysteriska anfall, och här och var hörs gråt och snyftningar. En eller två gentlemen diskuterar pjäsen med ganska höjda röster i skarpt ogillande ton samtidigt som de ser sig omkring som för att se om de har något stöd. Större delen av publiken är dock som förtrollad. Några går hem, men inte många. En kvinna som lämnar teatern tycks göra det mot sin vilja, ledsagad av sin man.
(De rollpersoner som förlorat Stabilitet upplever att pjäsen är intressant, rörande och inspirerande. De som eventuellt blivit temporärt vansinniga känner sig spända, men att pjäsen är vacker, och framförallt viktig.)
AKT TVÅ, SCEN 1
Ett rum i palatset i vilket Främlinjen gjort sig hemmastadd. Rummet är snkelt och utan utsmyckningar. En efter en kommer huvudmännen in för att tala med honbom. Thale, en av sönerna, försöker genom ömsom smicker och ömsom h/ot få Främlingen att hjälpa honom i hans försök att nå tronen. Uoht, den andre av sönerna, försöker förhandla med Främlingen om att hjälpa honom i hans strävan efter samma tron. Camilla, dottern, vill ingenting. Hon säger att hon vill lyssna, och lära sig något från honom men hon lyssnar inte, utan talar istället om problemen i Ythill. Cassilda börjar betrakta honom som en fiende men föreslår sedan en allians eller till och med ett skenäktenskap bellan de båda, oavsett vad det är han representerar. I slutänden kommer ett barn och bara tyst stirrar på honom.
(Ledtråd: "Konst" eller Perception > 6 gör att spelaren lägger märke till att Främlingen inte sagt ett ord under hela scenen)
AKT TVÅ, SCEN 2
En maskeradbal äger rum på palatsets balkong. Gästerna är vackert klädda, med utsirade masker och de rör sig till musik som spelas av en mindre husorkester (det är ett antal statister på scen nu för att skapa en större känsla av folkmassa). Det tar en stund innan man ser Främlingen. Han bär en benvit mask och rör sig stelt och utan munterhet.
Efter ett tag börjar de festande ta av sig sina masker. Deras ögon riktigt lyser av glädje och det skiner av otyglad extravagans kring dem. Främlingen behåller sin mask på - eller snarare, han bär ingen mask! Han greppar tag i drottningens arm och hon faller ihop. Ännu en figur ändrar scenen i trasig skrud. Det är Konungen i Gult. Han är enorm och svingar ett svärd och en fackla som ger ifrån sig rök men inget ljus. Han talar med drottningen och Naotalba. Vid sidan av inser de festande att nu när de alla sett det Gula Tecknet så måste alla ta på sig sina masker - Ythill har blivit Carcosa och de är inte längre helt igenom mänskliga. Konungen försvinner. Ut ur folkmassan springer barnet. Han springer fram till Främlingen som fallit till marken och leder honom i handen ut samma väg som Konungen gick.
(Förvirringen är stor när pjäsen slutar, och ingen uppfattar riktigt de sista replikerna; de blir på något sätt förvrängda)
--- Återkommer med de tre olika varianterna av Akt 1, scen 3.