Det finns en del intressant fakta om Damariens religioner i äventyret Av Blod Komna, som till viss del bygger på de ofärdiga Damarienmanuskripten. Så här hade jag tänkt lägga upp det i Damarienmodulen:
Damarien är ett relativt tolerant samhälle när det kommer till religioner. Till skillnad från t.ex. Asarien eller Pereine så bygger dock inte religionsfriheten på respekt, utan på terrorbalans och politiska ställningstaganden.
Daakkyrkan är Damariens statsreligion och det finns formellt ingen motsättning mellan den och moderkyrkan. Religionen är starkast längst med kusten, i städerna och hos överklassen. Den är ovanligare i inlandet, norra Damarien och hos bönder och är då den förekommer där ofta väldigt uppblandad med andra, hedniska, religioner. Adeln har en tendens att se Daakkyrkan som en "furstlig" religion medan andra "lägre" tradtioner passar bättre för pöbeln.
Den damariska kyrkan har alltid varit rätt starkt kontrollerad av lokala furstar och har tvingats hålla en rätt låg profil vad gäller mission och försök att styra damariens inrikespolitik. Detta har gjort kyrkan väldigt tolerant och beredd att se mellan fingrarna med allt utom de allra värsta formerna av kätteri.
Det är förbjudet att försöka omvända medlemmar av Dakkyrkan till en annan religion, men man gör sällan något åt det faktum att många damarier bryter mot det första av de sju påbuden genom att tillbe andra gudar vid sidan av Daak. Exempel på detta är fiskare som ber till Tritos eller bönder som festar till jordmoderns ära. Man fördömer officiellt trollkarlar, men tenderar att tolerera dessa så länge de inte ägnar sig åt farlig svartkonst, särskillt de magiker som beskyddas av Santimarexgillet.
Damarierna tenderar att se Daak lite som de ser sina furstar, en sträng, obarmhärtig och bestraffande gud vars uppmärksamhet man helst bör undvika att dra på sig. Det är helt enkelt säkrare att rikta sina böner till andra gudar eller Daakkyrkans helgon. De senare ses som de enda som förmår stilla Daaks vrede. Helgonikoner är extremt populära och varje välbärgat hem brukar se till att skaffa sig minst en. Milargok brukar ses som den viktigaste profeten och den Milargoanska rörelsen är mycket stark bland damariska Daaktroende.
Den jargiska inkvisitionen är extremt illa omtyckt och misstrodd i Damarien, och istället brukar krigarmunkarna i S:t Sebaels orden försöka ta bort de värsta formerna av kätteri, svartkonst och hot mot kyrkan. Dessa är dock extremt pragmatiska och samarbetar ibland med t.ex. Santimarexordern, Det vita klostret eller kristallordern för att komma åt särskilt farliga grupper (t.ex. lamia- och Xinukulter).
Hedendomen eller den forna seden är ett samlingsnamn för en stor samling olika religiösa traditioner som funnits bland folket sedan Damarien först koloniserades av människor efter det fjärde stora krigets slut. Gudar som tillbes är bland annat Leticia (dvs. Jordmodern), Dibuk, Tritos (dvs. Navare), ödesgudinnan Modern (dvs. Arachna), Helion, Kadar, Rotrax, trollfadern Urak, Orcas och diverse mindre naturandar, förfäder och lokala gudar. Hur religionen utövas och vad som tillbes varierar mycket mellan olika delar av landet och mellan yrkesgrupper. Det finns ett väldigt löst organiserat prästerskap som hjälper till att förmedla offer och böner till gudarna och som ofta reser runt mellan byarna och bjuder ut sina tjänster.
Kristallordern är den största och mest välorganiserade gruppen bland hedningarna, även om långt ifrån alla hedningar stödjer dem. Rörelsen tillber Dibuk och Modern, som de ser som de två mäktigaste gudomarna. De är politiskt mäktiga och har sitt högkvarter i Targus. Många makthavare stödjer dem indirekt, då de ses som en bra motvikt till Det vita klostret. Det officiella skälet till varför man bekämpar Det vita klostret är att dessa munkar ses som ondskefulla, manipulativa svartkonstnärer och demonologer som försöker förslava folket och i hemlighet styr stora delar av riket i bästa illuminatistil. En del utomstående misstänker att det eventuellt kan finnas dolda motiv bakom rörelsens korståg mot klostret, men de allra flesta medlemmarna är ovetande om detta och är mest intresserade av att få plundra och slåss. Andra går med i kristallordern för att få beskydd mot rövare, monster och makthavare, då rörelsen skyddar sina medlemmar och deras familjer. Kristallorderns elitstyrka är den så kallade Dibuks barn, och de är dessa som leder de årliga korstågen mot Det vita klostret. Under Thamas tid vid makten har korstågen varit rätt harmlösa, då storfursten inte velat veta av något som kan starta inbördeskrig, men inom Det vita klostret tror många att detta blott är lugnet före stormen.
Det vita klostret är starkast i östra och delar av norra Damarien. Religionen är relativt fredlig, men har väldigt mycket inflytande i vissa områden, där de i praktiken styr som länsherrar över omvända bönder, så kallade skyddslingar. De har även rätt stora militära resurser, som de kunnat behålla genom att helhjärtat stödja den paranoide Thamas regim i utbyte mot att lämnas i fred av denne. Många damarier är rädda för Det vita klostret, då det sägs att de har kopplingar till de allmänt hatade och fruktade alverna i Järvskogen och Sunari, att de ägnar sig åt människooffer, låg bakom Helmslakten och att de i själva verket styr landets makthavare.
Kriget mellan kristallordern och Det vita klostret har hållit på så länge någon kan minnas och var gammalt redan när Damarien grundades. Vem som har haft övertaget har växlat många gånger genom årtusendena, men ingen har någonsin lyckats utplåna den andre och kriget har alltid återkommit. Många antar att det helt enkelt är en vanlig religiös konflikt, kanske underblåst av adelsmän som vill rikta folkets vrede mot andra än makthavarna, men andra misstänker att det kan finnas betydligt mer komplexa och dolda motiv bakom kriget.
Håller helt med Regmolar om tonen i texten!