Nekromanti VÄRMEDÖD - eller spelet om entropin?

[krank]

Jag fick en vansinnig idé efter att ha läst den här artikeln. Den där artikeln kändes underbart mardrömslikt absurdistisk; den perfekta kombinationen av surrealism och den idyll som är Åsa-Nisse.

Jag vet inte ens om det går att göra spel om det här, men jag vill diskutera saken.

Jag tänker mig ett ganska generiskt regelsystem såtillvida att det inte är knutet direkt till någon specifik värld. Systemet är i väldigt hög grad på metanivå; jag tänker mig att roller i övrigt roterar i hyfsat hög grad. Det skulle nog vara mer av ett "berättelsespel" än ett regelrätt rollspel just pga den inbyggda instabiliteten. Eller kanske det bara blir så när det börjar urarta? Ett berättelsespel, fast utan egentlig dramaturgi. Det blir ingen uppbyggnad mot klimax, utan hela spelet jobbar i allt högre fart mot den totala antiklimaxen där det inte längre finns någonting kvar att interagera med.

Jag tänker mig olika slags resurser, som obönhörligen tar slut. Man kanske kan återfå resurser genom att offra saker ens karaktär bryr sig om; men saker man bryr sig om får man antagligen tillbaks annat av så det är dumt att offra dem. Kanske kan man kontinuerligt mjölka dem eller offra dem helt? Mjölkningen leder till en stadig nedgång, och man blir förr eller senare tvungen att offra dem för att kunna fortsätta spelet en vända till, eller två.

Samberättande och spelledarlöst, tänker jag mig. ELler så har vi tradspel från början som alltmer urartar allt eftersom spelare får mer spelledarmakt och spelledaren mindre? Även de strukturerna faller samman i entropin.


Jag föreställer mig att man använder existerande spelvärldar. Jag vill spela det här i Krambjörnarna, Bumbibjörnarna, Transformers och Mask. Jag vill spela det med Teletubbies och på Saltkråkan och Bråkmakargatan och i Lönneberga.

Jag tänker mig ett ganska högt tempo, där alltihop kan tänkas vara över på en kväll. Kanske är "en film" bara ett par-tre rundor lång.

Jag behöver en mekanik för att folk ska vilja spela så länge som möjligt, och inte bara ge upp. Kanske har spelet i slutänden en Vinnare? Prestige?

 

[krank]

Jag föreställer mig att man börjar med att gemensamt välja en värld som ska dekonstrueras. Man urskiljer huvudpersoner, bifigurer, statister, one-shotpersonligheter, miljöer och övergripande plots. Alla dessa ges nåtslags värden, i och med att de agerar som ankare för berättelsen. Huvudpersonerna är de sista att försvinna - men liksom Klabbarparn försvinner ur Knohult och byts ut mot den mystiske Sven så skall i stort sett alla försvinna i slutänden.

Jag har funderat kring det här med resurser. Om vi tänker oss dem typ som Keys; varje element i berättelsen räknas som en key, typ; de har egenskaper som gör att när de aktiveras så får spelarna "exp". Om man köper bort elementen (t.ex genom att ta bort Nisses hus) så får man en större klumpsumma med exp.

Mängden exp minskar ständigt. Det är det som är entropins kraft. När en spelare får slut på exp är denne ute ur spel (tänker jag mig). När man berättar använder man kvarvarande element friskt, men man får aldrig både vara den som introducerar ett element i den aktuella berättelsen och samtidigt vara den som inkasserar ("mjölkar") elementet. Varje element kan mjölkas ett visst antal gånger per runda.


Där har vi själva världen-försvinner-elementet. Jag funderar på hur man ska kunna knyta ett element av att gå från tradspel med fasta roller och inlevelse till det mer upplösta spelandet. Kanske innebär mängden exp också hur stor makt man har över berättandet - och expen blöder snabbare ur den med mera makt? SL börjar med mycket mer exp?

Hur belönar man att spelare håller sig till en tradstruktur i början av spelmötet, och hur gör man detta till en kamp på metanivå, att man hela tiden försöker hålla kvar vid strukturerna trots att allt faller samman? Jag vet inte, det blir nästa stora fråga...

Och "exp" bör det givetvis inte heta.