Engine 999 (11/7-09)
Har varit väldigt lat med att skriva på krönikan, och har säkert glömt bort en hel del, trots alla min antekningar men har kommer i alla fall nästa del i Gestalt Year Zero.
Engine 999 (11/7-09)
En helg i skogen verkar ha gjort mig gott, jag känner mig utvilad och tror att jag börjar få ordning på vad som har hänt på senaste tiden eller i alla fall så verkar saker och ting mer logiska nu än för bara några dagar sen, Bob och Matte hävdar båda två att Bruce kliade sönder sitt skin, personligen tror jag bara att de måste ha fått för sig det då deras hjärnor vägrar tro på att Bruce redan från första början var en robot. Och att jag 'döda' honom är knappast troligt, för hur fan skulle jag ha gjort det? Slå ihjäl den? Knappast det lär ha varit Mattes verk, för utan tvekan verkar hans kraft fält både kunna reflektera och returnera robotarnas energistrålar. Plötsligt så blir luften tjockare och oljigare, klockan är knappast fyra utan hon måste vara närmare sex, sju nu så det kan knappast vara de nattliga utsläppen som sker. Försiktigt tar jag mig ut ur tältet, himlen är svart, allt runt omkring mig är en tjock dimma, nej, det är snarare en tjock smog som verkar läggas sig över Chicago med omnejd. Omkring mig kan jag se grå varelser röra sig i mörkret lite var stans syns ljus som verkar förfölja några av skuggorna, det är lite som lyckgubbar som man hört om från forntiden, en ande som bor i närheten av träsk och sumpmark som lurade ut oförsiktiga vandrare i dess domäner för att sen livnära sig på deras själ när de sakta och hjälplöst sjönk ner i träsket. Ett öron bedövande tjut från ett par ventiler som öppnar sig får mig att höja blicken mot ruinerna av Chicago, en kall kår går genom ryggen när jag ser den metalljätte som reser sig, pistonger, hydraulik, svart metall och ett enda stort lysande öga som ser rakt mot mig, jag vänder mig om mot tältet för att gripa mitt jaktgevär för att då vakna upp i tältet och stirra in i tältduken, en dröm, en mardröm. Blir den återkommande får jag nog söka hjälp jag vet inte hur mycket mer klarar av.
Så som allt annat den senaste tiden så förflyter förmiddagen i ett enda grått dis. Någon gång runt lunch tid så ringer telefonen och Bobs bekanta stämma gör sig hörd. Samtalet är kort och det enda vettiga som sägs är: lunch på Toms dinner. Ett tag senare så plockar Bob upp mig för att där på möta upp med Matte för att käka lunch. Lunchen blir av det kortare slaget då Bob endast har en kortare lunch och ska tillbaka till jobbet direkt efter, där emot fattas ett viktigt beslut, vi återvänder till Zonen ikväll för att ta oss en titt och se om vi kan hitta källan till utsläppen.
Åter på jobbet slår jag mig ner på min plats, många tankar och få svar. Penna och papper får sammanfatta en del av det, en insändare om anklagelser riktade mot Power Industries och att de är orsaken till utsläppen som sker nattetid, något som jag har lovat mig själv att stoppa, det är ett hot mot miljön. Jag, Björn har inte resurserna eller modet som krävs för att sätta mig upp mot Power Industries, men jag har kunskap och viljan och jag må slåss i uppförsbacke men kan jag bara skapa opinion mot Power Industries så kan jag nog få stopp på det hela. Jag lägger insändaren i en brevlåda när jag går från jobbet för att möta upp med de övriga för att åka iväg in till Chicago.
Då jag som vanligt är den som är piggast så är det jag som hamnar bakom ratten, missförstå mig rätt nu det är inte så att jag inte tycker om att köra, utan det är mer det faktum att de andra skulle kunna behöva lära sig att köra bil ordentligt, Bob kör som en jävla fjolla trots att han är stor som ett hus men va fan, det är inte så att jag behöver trycka in det i honom, det lär han förr eller senare upptäcka själv. Tre timmar, tre jävla timmar i bil men det är inte det värsta utan det är att det är tre jävla timmar med en gnällande och klagande Björn som jag inte kan bli av med. Jag borde verkligen ta livet av honom han är inte någon annat än ett stort problem för mig. Jag kan inte fatta att jag vaknade upp i honom av alla jälva människor. Hur som helst så är det bara en tids fråga innan Björn är borta, jag känner redan nu hur han vittra sönder, frågan är hur mycket mer han orkar med innan han ger upp. Först utplåningen av Chicago, sen mordet på Dave och nu senast på Wayne. Jag kan inte låta bli att le när vi parkerar bilen en bra bit från militärens barrikader runt Chicago, dags att återvända till kärnan min käre vän.
Matte flyger oss in jag kan skymta svettpärlor tränga fram vid hårfästet på honom, det är helt klart jobbigt för honom att flyga oss in, men till skillnad från Björn så verkar både Matte och Bob ha helt klart mindre problem, de har till skillnad från Björn accepterat sitt syfte och gör bruk av sina gåvor till skillnad från dumhuvudet Björn, jag avskyr honom.
Zonen är som jag minns den ett enda kaos av förgörelse av allt, hus, träd, bilar, människor... allt är förstört och det tilltalar mig, då naturen kanske kan återhämta sig från människans förgörande grep. Får det att vi landat inne i Zonen tar det inte lång tid innan vi börjar höra mullrandet av lastbilar och trots det är mörkt och luften fylld av aska och smog så kan jag urskilja ljus längre fram, jag vet inte om de övriga ser det men jag antar det då vi utan att säga allt för mycket gemensamt rör oss mot ljuset. Medan Matte och Bob rör sig framåt viker jag av, efter att ha lagt ett par våningar av raserade hus bakom mig så sitter jag på en av få hela fönsterkarmar och ser ner över området, ett område fyllt av lastbilar, grävmaskiner, arbetare och militärer... och mitt bland dem ett väl bekant ansikte; Diamanda Hellstrom.
Diamanda, en kvinna hård som diamant i alla fall om man får tro ”bucklorna” som bil familjen Wells bil fick efter att Bob och hon brottades i deras garage. Och fram tills jag kan mer en repa hennes hud så tänker jag hålla mig undan från henne, jag må kunna ducka och springa ifrån henne, men kan jag inte sänka henne...
- Men så kan du väl inte...
- Äh va fan håll käften Björn det är klart jag tänker sänka henne hon är ju emot oss, fattar du inte det din tröga apa?
Jag skickar Björn tillbaka till ett mörkt hörn av hjärnan där han hör hemma för att sedan bege mig tillbaka till Bob och Matte. I skydd av bråte och raserade hus massor avhandlas snabbt lägget, vilket kan kortfattas i ett enda ord: Rekonisering. Vi är här för att rekonisera och inte för att dra på oss oönskad uppmärksamhet.
Vet inte hur Matte lyckades men tydligen upptäcka ytligare en person på ett hustak, nu i efter hand spekuleras det i att det var Neon en annan gestalt som tydligen hyser något agg mot Power. Jag skulle misstänka att anledningen till att Matte upptäckte honom var att både jag och Bob stod med ryggen åt hans håll. Efter att ha försökt att få tag på Neon, som verkar ha gått upp i rök så lämnar vi Diamanda och gropen, eller ska man kalla det tunnel, bakom oss och rör oss vidare in i Zonen. Trots att en pusselbit lades på plats så upptäckte vi att pusslet var så mycket större än vi trott. Lastbilarna fraktar ut jord och skrot, och inte som jag hade trott rester av Galatea. Varför bygger de en tunnel? Varför behöver de soldater där och framför allt va fan gör Diamanda där? Åter igen bryter verkligheten igenom mina tankar då ljudet av eldstrid hörs från något kvarter längre bort, tillsammans sätter vi av i full fart mot platsen, medan Bob och Matte tar sig fram efter gatan så rör jag mig uppåt, tar höjd på byggnaderna runt mig en liten stund senare så uppenbarar sig slagfältet framför mig. Sju soldater alla iförda Power Industries logga mot en lite annorlunda sorts robot, liksom de tidigare robotar jag sätt så består den här av svarta stål och pistonger men den stora skillnaden är att ryggen pryds utav vad som verkar vara avgasrören från en Harrly Davidsson. Man måste nästan... oh fan.. där dog en, det var länge sedan jag såg något så blodigt, robotarna må inte vara snabba, men deras energistrålar är minst sagt livsfarliga. En stund sitter jag still och synar slagfältet framför mig. Två av soldaterna håller sig i skydd bakom ett av deras pansarfordon och verkar hålla på och sätta på sig något som skulle kunna liknas med ecoskellet, med desto tyngre tillhörande vapen, medan de övriga fyra verkar försöka hålla robotens uppmärksamhet i från deras två vänner. Äh va fan... jag kan inte hålla mig ur striden längre, en pil, två pilar.. vet inte om soldaterna ser mig, jag bryr mig inte heller. Roboten stapplar några steg bakåt när mina pilar slår håll igenom dess svarta stål, sekunden senare hörs ljudet av ett stort maskingevär som värms upp och nog fan är det kraft i det alltid då kulorna från maskingeväret slår mot robotens kropp och den faller orörlig till marken, där efter går saker väldigt fort, soldaterna lyfter in roboten i ett av deras pansarfordon var på de försvinner från platsen i riktning mot Power Industries.
Klockan måste vara runt fyra, för det är ett bekant men näst intill öron bedövande tjut som ventiler öppnas och trots himlen redan är mörk av sot och smog så kan man se hur den förmörkas när ventilerna öppnas, från min höga punkt så kan jag se källan till utsläppen, robotar, fem robotar som står på ett hustak längre bort och spyr ur sin oljiga smog från de avgasrör som sticker ut från ryggen på dem. Källan är lokaliserad och tydligen är den portabel och flera stycken av dem, robotar jag borde ha förstått det. Jag vet inte om det bara är i mitt huvud jag skrattar när jag avfyrar pil efter pil mot dem, i ögon vrån ser jag hur Matte och Bob närmar sig byggnaden i full fart. Där emot verkar robotarna mer vara intresserade av mig nu och deras energi strålar viner tät omkring mig, men de är för sega för att hinna träffa mig. Perfekt Bob är framme hos dem, det är som att se hulken bråka med ett par nazister, en fröjd för ögat, Matte ser jag dock inte skymten av... eller vänta tror mig se hans kraftfält i alla fall, inte säker, men är det han så är det hans kraftfält som Bob för tillfället står på, inte säker. Mitt skratt dör ut i samma ögonblick som den sista roboten bokstavligt talat faller till marken och slåss i spillror. Tystnaden lägger sig över Chicago ruinerna medan vi samlar ihop oss och tar med en av robotarna för att kunna överlämna den till 'S' och se ifall vi kan få ut något från robotarna. Ett par timmar senare har vi lämnat över resterna av roboten och även fattat beslutet, vi är nu en del av 'S', vad det nu innebär.
Tisdag morgon, jag tror jag börjar bli gammal är öm i hela kroppen, det känns som om jag kört ett enormt hårt träningspass igår, nyheterna är ungefär lika intressanta som Power Industries respons på min insändare, löjligt att tro att jag skulle kunna provocera fram en reaktion hos dem med hjälp av en insändare, för själv fallet så har de inget med utsläppen att göra men är där emot här för att hjälpa, yeah right som om de vore här för att hjälpa, snarare hjälpa sig själva till mer inflyttande. Funderar vagt på att säga upp mig från jobbet och flytta tillbaka till Sverige och komma tillbaka när det värsta har lagt sig, men vill ändå inte sumpa min plats på advokatfirman, ska ta och fundera igenom det hela ordentligt vid något tillfälle.
Strax efter nio så hörs ett bekant brus, och The Voice tar åter plats i radion och passar kort på att meddela folket att Harold har börjat friskna till men lider dock av svåra brännskador och att Harold förväntas göra ett framträdande inom en inte allt för avlägsen framtid. För att avsluta med att göra folk uppmärksamma på att söka medicinsk hjälp i fall de hostar oftare och oftare, då det verkar vara en ny sjukdom. Var på radion tystnar innan de regionala nyhetssändningarna kommer igång och nyhetsankaret meddelar att det på senare tid har börjat strömma in rapporter om hur folks hem har blivit plundrade i deras frånvaro sen katastrofen och att försäkringsbolagen vägrar ersätta skadorna och att dessa nu stäms av fler och fler. Suck, i bland blir jag inte klok på dessa jävla amerikaner, någon borde lära dem vett och fason, och folk säger att fransmännen är snobbiga och stroppiga men då är fan jänkarna värre så jälva ignoranta som de är så är jag inte förvånad att deras samhälle ser ut som det gör. Jaja, borde vara lunch snart.
Tre kvart senare så ringer Bob och meddelar att han är på väg till mitt kontor för att plocka upp mig för att åka och käka lunch. Som vanligt blir det lunch på Toms Dinner, vilket ligger förhållandevis nära både Bob's och min arbetsplats, att Matte tar sig ditt förvånar mig inte då han inte har så mycket att göra om dagarna sen han tvingades ta semester från kåren. Jag vet att Björn skulle hata mig om han misstänkte vad jag planera medan han sover, han sover mer och mer för varje dag som går. Jag klagar dock inte det ger mig mer tid i lugn och ro än när han är vaken. Om folket på Tom's misstänkte att vi tre var gestalter så skulle de nog ägna oss mer tid och då skulle de nog reagera mer på vår konversation, det är dags att någon gör något åt de kriminella som bryter sig in i folks toma hus och rensar dem på allt av värde. Jag har redan bestämt mig jag tänker jaga ner dem, plocka av dem en och en. Och det spelar ingen roll hur Matte och Bob ställer sig jag kommer att göra det oavsätt, men får jag med mig dem desto bättre, vi är ju trots allt en undergrupp till 'S' nu så det är väl lika bra att vi håller ihop också. Trots en vis skeptism hos Bob och ett direkt motstånd till en början från Matte så får jag dem till slut att gå med på det hela. Allt som allt resulterar i att vi ska installera Mattes polisradio i Bob's bil och ta och patrullera de mer övergivna delarna av staden för en fram tid över och se om vi kan hindra brott. Men jag är skeptisk till att Bob och Matte kommer vilja löpa hela linan ut och jag är rätt så säker på att de kommer dra sig ur och lämna mig att städa upp gatorna från kriminella. Efter att ha avslutat lunchen och kommit fram till att vi redan ikväll ska ge oss ut och leta efter kriminella så lämnar jag Tom's till fots, det är dags att återvända till jobbet och göra lite nytta samt skicka in en ny insändare riktad till Power Industri, på ett eller annat sätt vet jag att jag kan knyta dem till Robotarna.
Kvällen och stora delar av natten tillbringar vi att åka runt och spana och lyssna på polisradion i ett tappert försök att hitta kriminella. I bland önskar man att det var som i serietidningar att man helt plötsligt kliver in mitt i skurkarnas göromål och krossar deras planer, men men nu lever jag i verkligheten och några sådana möten är inte precis det man kan förvänta sig när man lever ett verkligt liv. Onsdagen är ungefär lika händelse rik som natten till onsdagen, med undantag från att Harold, Chicagos borgmästare går ut i radion med ett pepptalk till alla människor om att vi måste minsan visa att vi kan klara oss utan gestalternas hjälp. Han meddelar även att han har format ett råd som ska ansvara för uppbyggandet utav staden och det ska ske med hårt arbete och sammarbete människor i mellan. Suck, varför är människan så rädd för det hon inte känner till, tänk i fall de vågade lite på oss gestalter, de flesta av oss vill inte något ont, men det är bara det onda som får medias uppmärksamhet vilket gör att alla gestalter som inte har en egen pr-byrå hamnar i klistret. Suck, varför kunde man inte blivit gestalt utav fred eller något annat som man kan använda för att minska konflikter i världen. Eller va fan, man får göra det bästa med det man har, minskas mängden bråkstakar så minska också konflikterna och en pil mellan ögona löser det problemet också...
Torsdag, ännu en tråkig dag, inget händer, inte ens någon kollega som blir utskälld för att ha slarvat eller missat något. Inte ett enda bråk på Tom's under lunchen, va fasiken är det med folk, ge mig lite underhållning för fan. Där emot blev kvällen eller snarare natt tacksam, vi uppfattar ett bråk då vi kör igenom de intill liggande områdena vid zonen så hörs ljudet av slagsmål och bråk och innan jag riktigt hunnit stannat bilen är jag ute ur den var på den rullar någon meter innan den stannar helt. Längre bort på gatan står en grupp, en snabb uppskattning av dem så borde det vara tio stycken av dem, jag är tacksam att jag har Bob och Matte med mig, förhoppningsvis så kan de bunta ihop dem utan att jag behöver avfyra mitt gevär, mina tankar hinner inte längre innan de öppnar eld mot oss, då de får syn på Bob, eller snarare hans alter ego, The Anvil. Jag fattar inte riktigt hur det går till men jag hinner kasta mig undan den eld de öppnar mot mig och jag kan känna lukten, värmen som mitt gevär avger då mitt skott med millimeters precision sätter sig mitt mellan ögonen på en av dem. Skotten som var avsedda för mig verkar dock ha träffat Matte istället med tanke på det höga smärtsamma ljud han ger ifrån sig, fan ta dem. Jag tar sikte på nästa person av dem och i samma sekund som jag trycker av så blir allt vitt, mitt skott far iväg, troligtvis i marken. Jag hör inte riktigt skottet för det tjuter så, det känns som om trumhinnorna är på väg att explodera, det hela får mig att vilja kasta upp, men jag håller det inne, jag sväljer den galla som hunnit komma upp i munnen på mig. Saker och ting börjar klarna, ljudet av en bil, en motor hörs, en skåpbil framträder, ett par höga hus en skadad man på trotoaren. Jag vet inte hur de andra känner sig men själv mår jag lite halvdåligt och hur männen i bilen känner sig vill jag inte veta men jag misstänker att de är livrädda då mina pilar slår igenom plåten på bilen och lämnar väl synliga hål efter sig, jag hoppas jag träffar någon.
Eter ännu en stund så slutar det snurra och åter igen så kan jag höra stadens ljud klart och tydligt, Bob har tydligen återhämtat sig lite snabbare än mig och verkar hålla på och hjälpa Matte in i bilen igen, medan de håller på borta vid bilen så går jag snabbt in i en gränd och känner hur magen vänder sig ut och in, när det väl har kommit ur mig känns det genast mycket bättre, jag torkar mig om munnen med en del av min mantel och plockar upp Björns gevär, dumt att lämna bevis bakom sig. Tillsammans med Bob hjälper vi den store och rödhårige Josef Möller in i bilen, tacksam för legitimation, blir lättare att lämna av dem på sjukhuset då. Jag lämnar Bob att ta hand om Matte och Josef, jag behöver tid för mig själv så jag lämnar dem vid bilen och försvinner in i stadens virvarv utav gränder och gator.
Här kommer det näst senaste vi spelade i Gestalt.