För en tid sedan presenterade jag en utvecklad och kanske lite mer genomtänkt religionsbeskrivning för den samoriska läran (Samorism 2.0). Eftersom jag fick positiv respons och konstruktiv kritik utvecklade jag den ytterligare. Den låg nästan klar i sin mapp för evigheter men så var det något som blänkte och fångade mitt intresse. Så filen har legat och samlat damm. Nu tog jag tag i frågan med lätt bakisångest och kan därmed presentera en ny fil; den samoriska läran 2.1. Texten kommer båda här nedan men också som bifogad pdf - som troligen är lite mer lättläst.
---
Historiska rötter
Den officiella bakgrunden till den samoriska läran går inte längre tillbaka än till hur den blinde Samor Mattknytare började predika om morgon- och aftonstjärnans gudar från mitten av 900-talet i och kring staden Nada. det tycks dock mycket troligt att religionens rötter och dess idéer går mycket längre tillbaka än så. Mycket lite fragment av dessa tankar finns dock bevarade till eftervärlden, troligen för att dessa inte accepterats eller omfamnas av gångna tiders styrande. Att just Samor, troligen en i raden av kultledare under tidigare århundraden, upplyfts till den store profeten och fått sina läror omvandlad till ortodoxi har i stor mån att göra med kung Ancanogel av Nevos konflikt med Daakkyrkan.
Gudarna och människan
Den förhärskande tanken är en föreställning om en evig existens. Denna balans upprätthålls av gryningens väktare och morgonrodnadens gudinna Aurias samt den nedåtgående solens gud, skymningens väktare Pelias. Dessa avbildas ibland som man respektive kvinna och även som Uggla eller Albatross. Dessa föreställningar av att gudarna på något sätt skulle ha en fysisk form är något som inte accepteras av ortodoxin eller de flesta samorimän, munkar eller aktiva lekmän utan uppfattas som vidskepliga föreställningar hos okunniga bönder. I den samoriska läran är den andliga aspekten inte särskild från den del av verkligheten som att uppfatta med våra vanliga sinnen. Enkelt uttryck skulle man kunna säga att i den samoriska läran är gudarna en del av oss alla.
Människan ansågs och anses bestå av fem dödliga (hår, hud, kött, skelett och märg) och fem odödliga aspekter (tanke, tal, andedräkt, syn och hörsel) som är nödvändiga för livsprocessen. Av de odödliga aspekterna är andedräkten den mest centrala och det är i denna som Aurias och Pelias anses finnas. Utomstående tolkar ofta den samoriska grundtesen att människan skall vara tacksam för varje ny dag och hoppas att den skall bli minst lika bra som den föregående som en form av livsbejakande och positiv inställning. Det är dock endast en del av sanningen, det är nämligen en utbredd tro - som också stöds av "Den eviga omvälvningen" att andedräkten kan lämna den icke troende. Att upprepa denna tes för sig själv vid morgon- och kvällsandakten kan ses som en förhoppningen att gudarna inte skall beröva dem deras anda/ande.
Magi anses ofta hänga samman med tanke-aspekten, även om detta är något som de lärda tvistar om. Många varnar dock för att magi kan skada de odödliga aspekterna och beröva individen chanserna att nå ljuset i livet efter detta. Således anses magi som manipulerar de odödliga aspekterna av många samoriska lärda vara farliga medan de som berör dödliga aspekter är mindre problematiska i sig.
De odödliga aspekterna har problematiseras ytterligare genom att synen anses vara förledande och en källa till obalans och odygd i tillvaron. Samor var som bekant blind och många tillskriver detta faktum stor betydelse; med synen når den troende inte stjärnorna. Under religionshistorien har det vid flera tillfällen förekommit att speciellt hängvina anhängare av läran har bländat sig själv genom att sticka synålar i ögonen; det yttre ljuset torde blända och hindra den troende att se det inre ljuset. Denna företeelse förekommer inte för närvarande, annat än i bildliga uttryck såsom "vis som en blind".
Livet efter döden
Efter döden skall de odödliga aspekterna lämna de dödliga aspekterna och förena sig med ljuset på himlavalvet; plats i det ljusaste stjärnorna för de mest troende; fadda för de andligt svaga och det eviga mörkret för de otroende och illdådare. Även om tankarna om livet efter detta är väldigt vagt uppskissade är det givetvis detta som motiverar den troendes offer- och välvilja. En del tänkare har spekulerat kring det märkliga med en evig värld där det hela tiden uppstår nya själar. Några mindre avvikande grupper har därför propagerat för såväl återfödelse och att stjärnorna endast är tillägnat en liten skara utvalda. På samma sätt finns det några kättare som menar att själens odödlighet är en myt. Dessa bryter genom sin tro och övertygelse dock uttryckligen mot några centrala stycken i "Den eviga omvälvningen" och förföljs av Zoriánordern. En tredje, lite udda uppfattning, är att själens odödlighet lever vidare i den troendes ättlingars utandningar och på så sätt har förenat sig med gudarna och evigheten, men enbart på ett abstrakt sätt.
Balansen
För en utomstående kan det tyckas som Aurias står för det positiva och levande mellan Pelias står för mörker och död. Egentligen finns det inte någon sådan avsikt i texterna eller religionen överhuvudtaget. Då balansen anses så viktig har båda en lika viktig funktion för helhetens existens. Att på något sätt försöka tippa över vågskålen anses vara ett brott mot gudarna och moraliskt förkastligt. Utifrån detta har grundbuden att inte beröva en annan människa dess chanser att få uppleva ännu en dag och att hjälpa nödställda uppstått. En del elaka tungor ha påpekat att om balans är det som är viktigast, borde den troende inte hjälpa den nödställde. Detta har dock inte vunnit något allmänt gillande vare sig hos samorimän eller troende.
Omvälvningen anses gå från enhet till mångfald och tillbaka igenom mot enhet i en evig cykel. Mundanda är ett resultat av denna cykel och är ett uttryck för mångfald. Den stora cykeln är dock inte den enda. Som en del av den stora omvälvningen pågår flera andra cykler. Det är viktigt för den troende att inte på något sätt rubba dessa cykler då flera små rubbningar kan åsamka stor skada på i första hand delcykler och skapa kaos och ooordning men i förlängningen även slå den eviga omvälvningen ur spel. I så fall skulle även stjärnorna slockna och det eviga livet hotas. Små rubbningar kan vara att skada tron i största allmänhet eller försöka omstörta den ordning som finns i samhället.
Offermystik
För att upprätthålla balansen är offer - tända ljus och brännande av rökelser, blommor - och sång väldigt viktigt. Här finns flera tydliga exempel på att Samorismen troligen är äldre än Samor själv, då hymner och gudasånger uttalas på ett arkaisk språk som för de flesta är helt oförståerligt. Måhända rör det sig om det utdöda språket ramori. Vad orden betyder är dock av föga vikt i cemonierna. De troende får lära sig att härma ljuden utan att förstå deras innebörd. Det är för cermonins skull viktigt att återge ljuden perfekt och av den anledningen brukar dessa gudasånger inte få utföras av vanliga troende som istället får sjunga med i mindre viktiga hymner på ashariska. Det är en utbredd uppfattning bland samorimän att många offercermonier är viktiga för att bistå gudarna att utföra den eviga omvälvningen. För en utomstående kan många samoriska klosters mycket utstuderade och omfattande offercermonier uppfattas som någon form av kulturell tvångstanke, där ett misstag kan få hemska konsekvenser. Om inte något annat så brukar den felande novisen eller munken betraffas hårt för sitt misstag och frivilligt spendera dagar utan mat och värme i någon kall cell eller liknande.
Samorimannen
För att vara korrekt är samoriman den titel som bärs av den man som har rätten att tolka och hålla gudatjänster om den samoriska läran på egen hand. I dagligt tal inbegriper det dock alla som på heltid bor och verkar för ett tempel; noviser, munkar, nunnor, samorimän, miveller och predenter. Utöver dessa finns det även de så kallade lekmännen (-kvinnor) vilka är personer som inte studerar eller aktivt deltar i cermonierna. Det kan vara anställda eller personer som genom arbete på templet vill ge sin del för tron och komma närmare gudarna. Det förekommer även att godsägare skänker bort sina frälsebönders dagsverken till det lokala templet för till exempel reperationer och underhåll.
Noviserna, längst ner i hierarkin, börjar oftast i unga år. I allmänhet tar sju år av studier, ceremonier och hårt arbete med städning och matlagning innan en novis anses redo för att ta steget och bli samoriman. Efter så lång tid har de flesta noviser fallit ifrån. Detta är i första hand inte på grund av någon utslagningsprocess (även om en del dumskallar och bråkstakar slängs ut), utan beror på att samoritempel och kloster är den enda vägen till utbildning i de flesta delarna av trons länder. Stormän, handelsmän och hantverkare sänder ofta sina barn till samoritemplet för att de skall lära sig läsa och skriva samt få lära sig grunderna i trons livsfilosofi. Några år mellan 9-13 års ålder brukar räcka för detta och därefter återgår de till sina familjer. Av sedvana kan inte flickor bli samorimän och för dem återstår endast livet som nunna om de vill fortsätta inom templet. I egentlig mening är inte munkar och nunnor nödvändigtvis samorimän. Inom trons kloster är det sällan ett krav att självständigt tolka och lära ut den samoriska läran (se texten om kloster nedan). En yngre samoriman verkar under en mivell - tempelföreståndare - som har det övergripande ansvaret. Samorimannen får ofta resa runt till avsides byar och gårdar eller resa land och rike runt med meddelanden eller andra uppgifter innan de tilldelas mer ansvarsfulla uppgifter, som att till exempel hålla i en tempelceremoni. Mivellen lyder i sin tur under predenten som har en liknande position i regionens största tempel. Med högre position inom templet följer ofta specialisering. I större tempel med flera samorimän så tar sig en del an uppgifter som helare, krönikör, örtmästare, administratör eller mattknytare. I de minsta templen med endast en mivell och några noviser får denna göra det mesta själv och resultaten blir emellanåt därefter.
Samorimännens kläder varierar lite från plats till plats, mestadels på grund av omständigheterna och resurserna. I allmänhet bär de dock långa, fotsida linneplagg med Arias eller Pelias tecken i guld eller gult på bröstet. Färgen - eller snarare nyansen - avgörs av samorimannens rang i hierarkin. Ljusare kläder innebär högre rang. Medan novisen bär något i brunt eller mörkgrönt har en predent ett ljusgult eller vitt plagg. Avsikten är givetvis att signalera närheten till gudarnas ljus som kommer med den högre ställningen inom den heliga hierarkin. Några predenter som kan en del magi eller har kontakt med sådana har ibland bättrat på sitt yttre ytterligare genom att ge ifrån sig ett svagt ljus för att markera deras helighet. Detta uppfattas förstås som fåfänga hos mer strikta samorimän och leder till en hel del elakt skvaller om det inte görs diskret. Den upplyfte Cerubiel IV (Boronpredent 2947-69 e.D.) andlighet kan näppeligen betvivlas, då han levde till den höga ålder av 112, skall ha tagit i så mycket att han ofta bländade folk med sin närvaro.
Ett litet kapitel för sig är samorimännens namn, som ofta slutar med suffixet -iel. Den exakta betydelsen av detta agumentativ är okänt men språkvetare anser att det anspeglar på helighet eller möjligen vishet. Suffixet finns belagt långt innan den samoriska läran uppstod. Det finns ingen speciell bestämmelse när en samoriman skall omforma sitt namn - en del gör det aldrig - men att göra det som novis ses inte med blida ögon av omgivningen utan som ett uttryck för självgodhet.
Makt och inflytande
Den samoriska lärans och dess förkunnare står som garanter för sedvanelag och stabilitet i trons länder. I varje ekonomisk, social, politisk eller kulturell motsättning som uppstår står samorimännen i praktiken alltid för status quo och verkar för stabilitet - oavsett vem som gynnas; de uppfattas som opartiska. De har officiellt inget direkt inflytande, men religionen är så väl förankrad bland folk att samorimannens åsikt alltid har stor betydelse och det är svårt att genomdriva förändringar utan det lokala samoritemplets tysta medgivande.
Utmaningar och fraktioner
Även om de flesta osökt tänker på Daakkyrkan när det handlar om utmaningar mot den samoriska läran på den ashariska halvön finns det faktiskt mera subtila hot mot tron. Det främsta av dessa är Aurias och Pelias begränsade roll i vardagen. Även om tron är stark och entusiasmen stor bland de breda folklagren lyckas inte solens gudar riktigt fylla en central roll i människans vardag. Solen som fysisk manifestation är förstås viktigt för jordbrukare och andra så finns det många andra funktioner där - oftast på grund av ortodoxa samorimäns ovilja - Aurias och Pelias lyser med sin frånvaro. Även om livets och årets cykler är viktiga för människan är gudarna ibland allt för abstrakta för den troende. För att fylla denna plats har istället andra gudar som jordmodern Eliana och havsguden Navare samt en del andra föreställningar stigit in i människors vardag, såsom månvandraren Dibuk (se kapitlet om högtider nedan). Förvisso tillåter den stora cykelns tanke en mångfald av levande organismer (tankevärlden gör ingen absolut distinktion mellan manifesta och skugglandets existenser) som verkar för och emot varandra, men från en mer realpolitiskt perspektiv är detta troligen ett resultat av den samoriska ortodoxins vilja att strama upp trons renhet och göra den allt för abstrakt för gemene man.
I den teologiska debatten talas det om fyra olika fraktioner som inte nödvändigtvis står emot varandra, men onekligen har lite olika synsätt på tron. Inga av dessa fraktioner är organiserade utan samexisterar som olika tankeströmningar inom samoriskapet. Många samorimän och lekmän har en trosföreställning som är en syntes av dessa arketyper.
Tänkare
Finns framförallt i de större städerna och i några kloster runt om i länderna. Detta är en mycket liten grupp av samorimän och akademiker som utifrån "Den eviga omvälvningen" funderar över trons paradoxer, såsom evigheten och livet efter döden. Dessa står mycket långt ifrån gemene mans behov i vardagen och det är inte heller något som intresserar dem. När en tänkare hamnar ute i någon by (eller kanske snarare om, det är sällan något det eftersträvar) för att leda folket uppstår oftast ett problem med kommunikationerna mellan Mivell och bybor. För tänkaren är tron väsensskild från de dagliga problemen med sjukdomar bland bruksdjur och människor, vädret och skörden. När byborna vill ha stöd och hjälp i tron har tänkaren föga att ge. Tänkarnas tankegångar har fått en hel del genomslag på såväl naturvetenskap och historieforskningen, där forskare söker efter cykler av alla de slag; korta till extremt långa.
En framstående historieforskare som var präglad av detta tänkande var Raulam den Yngre från Chadarians hopp som ansåg sig vara nära att finna det legendariska solsvärdet. Han hittades dock för en tid sedan med avskuren hals på en lerig bakgård i Camard. Jämte honom låg en svart lotusblomma.
Offrare
Denne har måhända en gång varit en tänkare men nu har tänkandet ersatts av fokus på ritualer och gudasånger. Även om inte heller dessa samorimän är vidare pragmatiska så fyller de oftast templen med prakt och håller mycket väl regisserade och uppskattade mässor. Även om det näppeligen är avsikten är en väl utförd cermoni samtidigt något av ett skådespel. Det inom denna kategori som stora delar av Zoriánordern faller, i alla fall de som inte är medlemmar av mer realpolitiska skäl.
Prisare
Om de övriga grupperingarna inte gett folket något handfast är prisarna de motsatta. Denna grupp, vanligast ute på landsbygden, vill ta en aktiv del av de troendes liv och är övertygad att Aurias och Pelias kan och bör spela en aktiv del i deras liv. Genom offer, rätt tänkande och agerande samt en positiv grundsyn på att saker och ting når människan för eller senare balans - i slutet av tunneln finns det ett ljus. Att sätta sitt hopp till och prisa solens gudar är den bästa vägen till ett gott liv och en fridfull död. Denna grupp tvekar sällan att blanda in andra andar och till och med gudar i sin föreställningsvärd. Allt som fungerar är värt att använda sig av är prisarens pragmatiska livssyn.
Mattknytare
Som bekant var Samor en mattknytare till sitt värv och sedan dess har mattknytarskrået varit knutet till den samoriska läran. En mystisk, och mycket liten del, av den samoriska läran lever med uppfattningen att vägen till stjärnljuset och Aurias och Pelias går genom mattknytande. Denna mystiska inriktning gör inget större väsen av sig och är mycket introvert. Genom mattknytning och med hjälp av rökning av diverse ämnen säger de sig kunna förskjuta sin närvaro från de dödliga aspekterna mot de odödliga. Några forskare från Ebhron menar att mönsterna som uppstår i mattorna möjligen döljer sanningar om världens form och skulle gå att analysera matematiskt är något som mattknytarna bara ler åt. Erkända och visa mattknytares mönster reproduceras ofta på tempelväggar eller till och med på vardagsföremål och konsthantverk.
Den eviga omvälvningen
Den heliga skriften skrevs ner av lärjungen Ramsal som - måhända med gudomlig ledning - skrev ner Samors läror. I princip består boken av två delar. Den första delen redogör för den samoriska lärans världssyn och innehåller noggranna redogörelser för hur livets och världens olika cykler går in och stödjer varandra. Texten är tämligen esoterisk och ger gott om utrymme för spekulationer och omtolkningar bland tänkarna. Den andra och textmässigt längre delen är mer av en historisk redogörelse för hur Samor och hans lärljungar tillsammans spred läran. Denna är full av långa passager som kan tyckas alldagliga och rent av tråkiga. Den fyller dock en funktion då det i den delen, till skillnad från den första, innehåller vardagssituationer och realistiska val. Det är genom en kombination av dessa delar som den Samoriska läran har lyckats skapa sig ett moraliskt system.
Lärjungen dog strax efter att han fullföljt sitt magnus opus. Det finns en myt om att innan Ramsal somnade in för den sista vilan i stjärnornas ljus tog han ut ett kapitel ur "Den eviga omvälvningen" och gav till sin assistent för att brännas. Assistenen, som endast är känd under namnet Ergil, tros dock inte ha bränt den utan istället tagit med Ramsals förbjudna kapitel och försvunnit. En del historiker tror att denne var samma person som sedan under namnet Ergiliel startade en avvikande sekt i en otillgänglig bergsby vid Khrûnbergens fot. I denna by och andra i det kringliggande området fortlevde denna sekt sedan i flera hundra år, helt isolerad från trons huvudfåra. Ingen vet idag så mycket om deras tro eller vad som hände med dem. Det enda som finns är andrahandsuppgifter hämtad från en förvirrad och numera försvunnen reseskildring från en pälshandlare som tidigare slängts ut från Laths kloster på grund av diciplinproblem och dryckenskap och levde på handel i gränstrakterna. Denna skrift skall ha nedtecknats på 1600-talet e.D.
Levnadsregler
de moraliska principer som sammanfattats från "Den eviga omvälvningen" är i stort sett tämligen enkla och flexibla. Genom att universum erkänns vara flexibel så finns det därigenom en viss acceptans för förändringar i de moraliska reglerna. Däremot är det inget som uppmuntras, fokus ligger på sedvanerätten. Allt - ting, människor och natur - har en funktion och skall användas för detta syfte. Ett populärt ordspråk är "Skomakare, bli vid din läst!". På många håll ses det med skepsis om en människa byter sitt värv. Däremot är det accepterat att inte gå i sina fäders fotspår men när man gjort sitt livsval skall man hålla sig till detta. Adelsmannen eller stormannen har som funktion att leda och styra och det skall andra acceptera och uppmuntra; det är adelsmannens funktion på samma sätt som bondens funktion är att så och skörda. Men på samma sätt skall stormannen acceptera och inte störa folkets funktioner och inte bryta mot etablerade sedvanor. Sammanfattningsvis uppmuntrar läran ett stillastående eller långsamt förändrande, stabilt agrart samhälle.
Fatalismen gör i sina bästa stunder den troende till en individ som accepterar saker och ting som det är och inte fördömer andra raser och folk. I andra fall, och då speciellt bland Soldarns hunsade livegna bondebefolkning, är människor oroliga för förändringar och nästan helt oförmögna att ta egna beslut; det gör samori- och adelsmän åt dem. Dessutom har föreställningen att snabba förändringar är dåliga och farliga för balansen lett till ett beteende som för utomstående ofta misstags för en oförmåga att planera framåt; saker som behöver göras imorgon skall helst inte göras idag och inte allt på en gång. Ta exempelvis en fåraherde som är ute och vaktar får på en utmark en tid. Hon vet att hon kommer att behöva hugga ner två träd för ved under den tid hon är där, men det skulle vara förhastad att hugga ner två träd på en gång. Istället fäller hon ett träd och eldar upp veden innan hon hugger ner nästa träd. Trons syn på straff är snarlik. Exakt vad som är brottsligt bestäms av sedvana men det är allmänt accepterat att bestraffningen skall stå i paritet till brottet och helst enligt principen om "öga för öga, tand för tand"; brott skapar obalans och straffet skall försöka återskapa den balansen. Samtidigt får inte straffet vara för hårt då även detta skulle skapa obalans.
Viktiga högtider och övergångsriter
Som tidigare har noterats handlar den Samoriska lärans högtider i första hand om övergripande cykler, och då mest tydligt årets cykler, snarare än livets cykler. Året är uppdelat enligt talen 4, 7 och 12. Fyra står för de viktigaste högtiderna i kalendern vid midvintersolstånd (Nyår), midsommardagen (Auriasmäss) och vår- respektive höstdagjämningarna (Peliasmäss), 7 för veckodagarna och 12 för antalet månfaser på ett år. 4 och 7 ses som heliga tal mellan 12 oftast har uppfattats som något av ett oturstal. Detta är inget som är förankrat i "Den eviga omvälvningen" utan är en följd av att månen associeras med frånvaron av ljus och därmed ödet för de som inte når stjärnorna; en alternativ cykel som förknippas med dödsguden och månvandraren Dibuk och mörkret.
Giftermål är inte så hårt reglerat av den samoriska läran och är något som ofta istället bland gemene man förknippas med jordmodern Eliana, då det rör fruktsamhet och välgång. Av samma anledning skänker bönder Eliana en tanke vid sådd och skörd medan sjömän och de handlare vänder sig till Navare och den sjuke och orkeslöse till Dibuk.
Den Samoriska läran har även ceremonier för livets tillkomst och slut (början och slutet på människans cykel). Födelse firas oftast med en ljusfest medan begravningar genomförs på speciella offerplatser. Ibland vid templet men lika ofta på någon speciell kulle vars historia som helig plats går tillbaka långt före Samor. Dessa är oftast kända som offerkullar. Den döde placeras på bål täckta med blommor och andra offergåvor. Vanligen låter de kvarvarande vinden blåsa bort askan, men ibland - speciellt för mer framstående personer - tas en del aska tillvara och placeras under minnesstenar. Till vardags är de oftast enlsigt placerade offerkullarna platser som de troende undviker, speciellt om någon illa omtyckt person just kremerats. Detta då den troende oroar sig för att en ande som ännu inte gått mot ljuset eller mörket kan angripa dem. Att begravas obränd är ett straff som endast drabbar de värsta brottslingarna; en kropp som ej bränts anses ha svårigheter att frigöra sina odödliga aspekter. Ett fruktansvärt öde för en troende. En del brukar dock oroa sig för att den förhädade brottslingen på detta sätt kan bindas till Mundana och återkomma som spöken - ett hett debattämne bland tänkarna.
Offer av blommor förekommer även inne i templet vid de flesta ceremonier, men då oftast i en mer blygsam skala bränns då sällan. I templen används i huvudsak rökelser och ljus - båda ofta med starka dofter och färger. En troende besökare kan oftast köpa ljus och rökelser av mångleskor utanför templen i större städer och ta sig med in i templet för en privat andaktsstund.
Organisation
Den Samoriska läran är en relativt löst organiserad religion. Förvisso anses templet i Boron vara ett rättesnöre för tron, men saknar egentliga medel att kontrollera templen i andra delar, speciellt inte utanför Soldarn. I trons områden är templerna organiserade kring ett Predenttempel, oftast placerat i regionens största stad. Predenten är den högste samorimannen som är ansvarig för att organisera aktiviteterna i närområdet. Såsom att se till att alla kringliggande tempel har verkande miveller (tempelföreståndare), sköta undervisning och utbildning av samorimän och sköter om allmogens själaspis.
Förutom den moraliska tyngden hos Borontemplets predent (i skrivande stund Cerubiel V), vilket gör att denne man ofta fungerar som medlare i såväl andliga som världsliga frågor, har denne även då och då tagit initiativ till samlande och enande koncilier där en stor grupp av lärda troende samlas för att diskutera och nå enighet om frågor som anses vara av stor vikt. Dessa kan ibland hålla på i flera år, oftast med långa avbrott för att någon viktig individ måste resa iväg och ta tag i frågor hemmavid, är sjuk eller bara vägrar att delta i diskussionen på grund av någon mer eller mindre inbillad förolämpning.
I det stora hela samstämmer ett predentstempels geografiska ansvarsområde med ett motsvarande världsligt politiskt område. I princip anses en sådan uppdelning avspegla lärans doktrin om balans. Då det dock saknas en övergripande institution som reglerar gränserna uppstår det då och då konflikter mellan olika predenttempel om vilket som skall ha ansvar för de byar om gårdar som uppkommer genom nybygge i gränsområden. I skuggan av de stora frågorna vid lärans koncilier brukar dessa dispyter ta upp en stor del av det egentliga arbetet.
Cerubiel V tillkallade år 2965 det tredje konciliet i Daan Hammal som i huvudsak handlar om kalendrar. För en religion som i huvudsak kretsar kring solens- upp och nedgång är frågor om astronomi givetvis väldigt viktiga, inte minst för att ceremonier och mässor skall kunna utföras vid rätt tidpunkt. Utöver diverse detaljfrågor som är mycket svårgreppbara för gemene man pågår en hetsig dispyt mellan predent Borakiel av Talontemplet och den läre stjärntydaren Neroiel Astromica från templet i Chadarians hopp kring vanan att räkna år efter Daak. Borakiels sida menar att det är en styggelse för varje troende man eller kvinna att i sin mun behöva ta Daaks namn i sin mun annat än för att förbanna denna jargiska demon. Neroiel påpekar dock som svar att även Samor den helige använder sig av denna tideräkning i Den Eviga Omvälvningen. Om Samor gjorde så, varför inte ock vi!? Vid ett konciliermöte stormade Biruniel Stjärnskådare (se 'andra kloster' nedan) in oanmäld och skrek att tideräkning efter Daak är vikigt som en varning. Det är antal solcykler som passerat sedan mörkret störde balansen och förde in världsalltet på en ny bana. Tideräkningen är en varning på att tiden håller på att rinna ut. Det finns inga stöd för en sådan tolkning i texterna, Biruniel slängdes ut och hans tirad ströks från protokollet av mötesskrivaren.
Zorianordern
Orden för trons försvar bildades av lärjungen Zorián år 1002 e.D., då behovet var som störst. Trons tidiga år var tumultartade och det behövdes missionärer som kunde försvara sig själva och sina troende. Tämligen snart etablerades även en direkt militär gren inom ordern bestående av söner till tidens stormän ställde upp för att med råd och dåd bidra till trons överlevnad och spridning. Inom loppet av hundra år utvecklades och etablerades denna ortodoxa ordern med sina två grenar till en grundpelare för trons försvar och expansion. Det tog dock ytterligare några hundra år innan dess rytteriavdelning utvecklades från en grupp troende krigare till en del av den soldiska adeln; Zoriánriddarna. De andliga riddarnas insats har många gånger varit påtaglig i försvaret mot Daak, häxor och andra onda kulter men har oftast inte varit en så stor maktfaktor på den världsliga politiska scenen som idag. Då Zoriánordern håller ett celibatlöfte (se ovan om Samorimannan) var riddarna som anslöt sig under lång tid yngre söner från lågadeln med få eller inga möjligheter till att ärva jord. Under senare tid har ordern dock blivit något av en central maktfaktor i Soldarn. Unga ädlingar får här en sträng och ordentlig fostran i både tron och vapenkonst samtidigt som de knyter viktiga kontakter med andra framtida högra adelsmän. Kontakter som blir viktiga längre fram när de lämnar aktiv tjänst i ordern och går ut i den världsliga sfären igen.
Traditionellt har det varit Zorians munkar som stått för trons missionerade, något som underlättats med en riddare som sin högra hand. Det var dock länge sedan detta skedde i någon större omfattning. Cirefalier är givetvis inte intresserade av den förklemande samoriska läran som går stick i stäv mot deras egen kultur och Daakkyrkan i Jargien accepterar inget missionerande på deras bakgårdar och i på grund av sina starka kopplingar till Soldarns världsliga makt vill inte heller Västmark eller Asharien ge dem allt för mycket utrymme. Undantaget är Takalorr, där ordern har etablerat sig och börjat missionera bland tirakerna med bas i missionsläget Minuvielsborg.
Andra kloster
Utöver Zorianorden finns det andra klosterordnar inom den samoriska läran. Precis som templen är de fristående och ligger oftast lite avsides. Bakgrunden till dem är varierande men har oftast grundas av någon eller några samorimän som funnit att avsides kontemplation är viktigt för att nå en närmare kontakt med Aurias och Pelias. Eftersom varje kloster är unikt är det svårt att ge en allmän beskrivning om livet i ett kloster. Överlag gäller dock att munken eller nunnan lever enkelt utan privatliv eller egna ägodelar och följer strikta rutiner och regler. Varje kloster har någon eller några uppfattningar eller idéer som skiljer ut dem från trons huvudfåra men sällan i sådan utsträckning att de drar till sig misshag från predenterna i de större städerna eller Zoriánordern. Allt som oftast ligger det någon mindre by utan eget tempel i närheten av kloster med vilken munkarna, även om de oftast är introverta och världsfrånvända i övrigt, har en symbiotisk relation med utbyte av mat och allmosor mot att klostret hjälper till med sina kunskaper inom till exempel läkekonst.
En ordern som sticker ut från den gängse normen är Stjärntydarna eller Den heliga orden för Stjärnornas ledsagare, som är dess officiella namn. Denna grupp troende är experter på astrologi samt astronomi och lever ett kringflackande liv med en mäster Stjärntydare och hans 2-3 noviser som också hjälper till att släpa runt på stjärntydarens utrustning och böcker. Stjärntydarna fyller en funktion genom att hjälpa templen med deras kalendrar, vilket är viktigt för att gudasånger och ceremonier utförs vid rätt tidpunkt på rätt dag, och gör astrologiska prognoser för framtiden. Många av dessa lärda män har liten kontakt med övriga troende, annat än som resenärer. Men då och då dyker det upp någon stjärntydare som med sina oftast dystra och förmanande profetior om en nära stående framtid skrämmer upp allmogen i någon by eller stad, något som sällan uppskattas av de lokala samorimännen eller stormän och adel.
Detta har blivit allt vanligare under senare år. Flera oberoende stjärntydare säger sig ha funnit tecken på en nära förestående katastrof. Biruniel Stjärnskådare har under senare år i det närmaste spridigt panik i byarna kring Jarla. Med den fredlöse ädlingen Vrimzikiels hejdukar i området behövs inte ytterligare en orosstiftare i Jarla. Bland stormän har det viskats om att Frijarl Todor Felkes den Fete skall ha sänt en kurir med en önskan till Zorianfästet i Boron om att dessa ska, så att säga, lösa problemet åt Jarla.
Relationen med andra gudar
Likt de flesta andra religioner i Mundana förnekar inte Samorismen de andra gudarnas existens. Relationerna är dock olika från religion till religion. Vissa gudar har den samoriska lärans ortodoxi lärt sig att leva med, mellan andra uppfattas som ondskefulla makter. Att detta är fallet med till exempel Xinukulter och liknande torde vara uppenbart och detta kapitel kommer därför endast kommentera några större religioner och viktigare gudar som troende möter i sitt dagliga liv.
Eliana
Jordmoderns tro, eller Eliana som hon kallas på ashariska dialekter, är på många sätt väldigt snarlik den samoriska läran och hennes inflytande är nästan lika väl förankrat som Aurias och Pelias i trons länder. Medan solens betydelse för grödorna ej går att betvivla är bondens blick riktad mot jorden med nacken mot solen. Då lärosatser och världbilden i de båda religionerna är så lika och tron så pass utbred på landsbygden har den samoriska läran lärs sig leva med den. Orsaken till Elianas framgång står att finna i att jordmoderns lära är bokstavligt talat mer jordnära än samorismens kosmologi och därmed mer praktisk för en landsbos dagliga liv. Detta kan exemplifieras med de olika lärornas läkekonst, där jordmordens lärljungar bygger sin konst på växtlära och praktiskt erfarenhet medan samoriska läkare ofta agerar utifrån den i realiten föga konstruktiva axiomen att "ont skall med ont fördrivas". Det är en vanligt spridd, kättersk, uppfattning att Eliana och Dibuk är lägre aspekter av Aurias och Pelias.
Dibuk
Den mörke månvandraren är allmänt fruktad på den ashariska halvön. Sjuka, eller den sjukes anhöriga, som är rädda för att han skall komma till dem om natten offrar till honom för att de skall skonas. Detta är något som den samoriska läran är emot och försöker få folk att sluta med. Gamla vanor och rädslor är dock svåra utrota på en plats som styrs av sedvanor och skrock och små offerplatser för Dibuk finns både här och var. Endast den energiske samorimannen ids kämpa emot folkets oro. Vad templet däremot slår till skoningslöst mot är individer och grupper som mer organiserat tillber Dibuk eller försöker få honom att ta någon annan i deras ställe.
Navare
Eftersom havsguden saknar en organiserad kyrka och väldigt lite inflytande på livet till lands har Samorismen i allmänhet inga problem med sjöfararnas gudom.
Daak
Allt sedan Samors dagar har Daak och dennes kyrka uppfattats som trons största fiende. Zoriánordern är alltid på jakt efter Daaksekter - verkliga såväl som inbillade - och betraktar nervöst jargier och sabrier som inträder i trons länder. Denna avsky mot Daak går tillbaka till den samoriska lärans uppkomst och då man tänker på att Daakkyrkan förnekar alla andra gudar är måhända inställningen från Aurias och Pelias anhängare inte så märklig. Det är dock så att de flesta troende samorier - även samorimän - har en väldigt skev bild av vad Daak är och står för. I folktron har gudomen Daak fått stå för mörkret ooch ondskan. Det är till exempel inte ovanligt att människor blandar samman Daak med Dibuk. Daak används också ofta som en svordom.
Av pragmatiska skäl är Daak-tron i sig inte förbjuden i lag - även om flera inom den samoriska läran gärna skulle vilja göra det till ett brott. Daaktroende sjömän och andra resenärer accepteras, men endast så länge de inte på något sätt försöker sprida sin tro eller håller gudstjänster, i alla fall inte öppet för andra - den Sabriska sjökyrkan i Camard är ett slags undantag som bekräftar regeln. Överlag fungerar detta väl i ländernas hamnar och större städer. Ute på landsbygden i inlandet kan dock en man bli lynchad för att tala med en jargisk brytning.
Mahktah
Relationen med tirakätternas gudinna är minst sagt problematisk. Aurias och Pelias balans skär sig verkligen med den mörka gudinnans förmaningar som hela tiden uppmanar till kullkastande och förändring av den rådande ordningen. Ett stort antal Marnakh-tiraker i trons länder och en expanderande mission på Takalorr tvingar tron dock att försöka finna någon form av balans mellan det inomreligiöst logiska - totalt förkastande - och politisk och social nödvändighet - acceptans och samexistens. Att tillbedjan till Mahktah har fort fortleva bland Marnakh-tirakerna har bland annat att göra med att de som grupp i de flesta sammanhang setts som ett lägre kast och av den anledningen har deras folktro och föreställningar inte riktigt tagits på allvar; de har aldrig försökt sprida sina föreställningar till människor. Nu är denna tro etablerad bland Marnakh i den Ashariska städerna och kan inte kullkastas och fördrivas utan vidare, även om en del inom Zorianordern och på andra håll inom tron gärna skulle vilja det. Tirakerna har aldrig haft ekonomisk eller politik möjlighet att bygga boningar till sin gudinna utan har alltid fått bedriva sin dyrkan i avskildhet och tysthet. Officiellt säger sig de flesta tillhöra den Samoriska tron och parallelldyrkan är det vanligaste. På grund av trossystemens inkompatiblitet tvingas dock den troende i realiteten göra ett val mellan gudarna. Detta är en källa till gruppbildningar och schismer inom de tirakiska samhällskikten i flera större städer. Det är dock inget som människorna och de styrande lägger märke till eller bryr sig om, de är ju trots allt bara tiraker och de vet ju hur de är...
Cirza
Då företrädare för det Cirefaliska folket religion inte har något intresse av att sprida sin tro till icke-cirefalier och de flesta cirefalier är fullständigt ointresserade av andra folks gudar samexisterar dessa båda religioner tämligen friktionsfritt.
---
Historiska rötter
Den officiella bakgrunden till den samoriska läran går inte längre tillbaka än till hur den blinde Samor Mattknytare började predika om morgon- och aftonstjärnans gudar från mitten av 900-talet i och kring staden Nada. det tycks dock mycket troligt att religionens rötter och dess idéer går mycket längre tillbaka än så. Mycket lite fragment av dessa tankar finns dock bevarade till eftervärlden, troligen för att dessa inte accepterats eller omfamnas av gångna tiders styrande. Att just Samor, troligen en i raden av kultledare under tidigare århundraden, upplyfts till den store profeten och fått sina läror omvandlad till ortodoxi har i stor mån att göra med kung Ancanogel av Nevos konflikt med Daakkyrkan.
Gudarna och människan
Den förhärskande tanken är en föreställning om en evig existens. Denna balans upprätthålls av gryningens väktare och morgonrodnadens gudinna Aurias samt den nedåtgående solens gud, skymningens väktare Pelias. Dessa avbildas ibland som man respektive kvinna och även som Uggla eller Albatross. Dessa föreställningar av att gudarna på något sätt skulle ha en fysisk form är något som inte accepteras av ortodoxin eller de flesta samorimän, munkar eller aktiva lekmän utan uppfattas som vidskepliga föreställningar hos okunniga bönder. I den samoriska läran är den andliga aspekten inte särskild från den del av verkligheten som att uppfatta med våra vanliga sinnen. Enkelt uttryck skulle man kunna säga att i den samoriska läran är gudarna en del av oss alla.
Människan ansågs och anses bestå av fem dödliga (hår, hud, kött, skelett och märg) och fem odödliga aspekter (tanke, tal, andedräkt, syn och hörsel) som är nödvändiga för livsprocessen. Av de odödliga aspekterna är andedräkten den mest centrala och det är i denna som Aurias och Pelias anses finnas. Utomstående tolkar ofta den samoriska grundtesen att människan skall vara tacksam för varje ny dag och hoppas att den skall bli minst lika bra som den föregående som en form av livsbejakande och positiv inställning. Det är dock endast en del av sanningen, det är nämligen en utbredd tro - som också stöds av "Den eviga omvälvningen" att andedräkten kan lämna den icke troende. Att upprepa denna tes för sig själv vid morgon- och kvällsandakten kan ses som en förhoppningen att gudarna inte skall beröva dem deras anda/ande.
Magi anses ofta hänga samman med tanke-aspekten, även om detta är något som de lärda tvistar om. Många varnar dock för att magi kan skada de odödliga aspekterna och beröva individen chanserna att nå ljuset i livet efter detta. Således anses magi som manipulerar de odödliga aspekterna av många samoriska lärda vara farliga medan de som berör dödliga aspekter är mindre problematiska i sig.
De odödliga aspekterna har problematiseras ytterligare genom att synen anses vara förledande och en källa till obalans och odygd i tillvaron. Samor var som bekant blind och många tillskriver detta faktum stor betydelse; med synen når den troende inte stjärnorna. Under religionshistorien har det vid flera tillfällen förekommit att speciellt hängvina anhängare av läran har bländat sig själv genom att sticka synålar i ögonen; det yttre ljuset torde blända och hindra den troende att se det inre ljuset. Denna företeelse förekommer inte för närvarande, annat än i bildliga uttryck såsom "vis som en blind".
Livet efter döden
Efter döden skall de odödliga aspekterna lämna de dödliga aspekterna och förena sig med ljuset på himlavalvet; plats i det ljusaste stjärnorna för de mest troende; fadda för de andligt svaga och det eviga mörkret för de otroende och illdådare. Även om tankarna om livet efter detta är väldigt vagt uppskissade är det givetvis detta som motiverar den troendes offer- och välvilja. En del tänkare har spekulerat kring det märkliga med en evig värld där det hela tiden uppstår nya själar. Några mindre avvikande grupper har därför propagerat för såväl återfödelse och att stjärnorna endast är tillägnat en liten skara utvalda. På samma sätt finns det några kättare som menar att själens odödlighet är en myt. Dessa bryter genom sin tro och övertygelse dock uttryckligen mot några centrala stycken i "Den eviga omvälvningen" och förföljs av Zoriánordern. En tredje, lite udda uppfattning, är att själens odödlighet lever vidare i den troendes ättlingars utandningar och på så sätt har förenat sig med gudarna och evigheten, men enbart på ett abstrakt sätt.
Balansen
För en utomstående kan det tyckas som Aurias står för det positiva och levande mellan Pelias står för mörker och död. Egentligen finns det inte någon sådan avsikt i texterna eller religionen överhuvudtaget. Då balansen anses så viktig har båda en lika viktig funktion för helhetens existens. Att på något sätt försöka tippa över vågskålen anses vara ett brott mot gudarna och moraliskt förkastligt. Utifrån detta har grundbuden att inte beröva en annan människa dess chanser att få uppleva ännu en dag och att hjälpa nödställda uppstått. En del elaka tungor ha påpekat att om balans är det som är viktigast, borde den troende inte hjälpa den nödställde. Detta har dock inte vunnit något allmänt gillande vare sig hos samorimän eller troende.
Omvälvningen anses gå från enhet till mångfald och tillbaka igenom mot enhet i en evig cykel. Mundanda är ett resultat av denna cykel och är ett uttryck för mångfald. Den stora cykeln är dock inte den enda. Som en del av den stora omvälvningen pågår flera andra cykler. Det är viktigt för den troende att inte på något sätt rubba dessa cykler då flera små rubbningar kan åsamka stor skada på i första hand delcykler och skapa kaos och ooordning men i förlängningen även slå den eviga omvälvningen ur spel. I så fall skulle även stjärnorna slockna och det eviga livet hotas. Små rubbningar kan vara att skada tron i största allmänhet eller försöka omstörta den ordning som finns i samhället.
Offermystik
För att upprätthålla balansen är offer - tända ljus och brännande av rökelser, blommor - och sång väldigt viktigt. Här finns flera tydliga exempel på att Samorismen troligen är äldre än Samor själv, då hymner och gudasånger uttalas på ett arkaisk språk som för de flesta är helt oförståerligt. Måhända rör det sig om det utdöda språket ramori. Vad orden betyder är dock av föga vikt i cemonierna. De troende får lära sig att härma ljuden utan att förstå deras innebörd. Det är för cermonins skull viktigt att återge ljuden perfekt och av den anledningen brukar dessa gudasånger inte få utföras av vanliga troende som istället får sjunga med i mindre viktiga hymner på ashariska. Det är en utbredd uppfattning bland samorimän att många offercermonier är viktiga för att bistå gudarna att utföra den eviga omvälvningen. För en utomstående kan många samoriska klosters mycket utstuderade och omfattande offercermonier uppfattas som någon form av kulturell tvångstanke, där ett misstag kan få hemska konsekvenser. Om inte något annat så brukar den felande novisen eller munken betraffas hårt för sitt misstag och frivilligt spendera dagar utan mat och värme i någon kall cell eller liknande.
Samorimannen
För att vara korrekt är samoriman den titel som bärs av den man som har rätten att tolka och hålla gudatjänster om den samoriska läran på egen hand. I dagligt tal inbegriper det dock alla som på heltid bor och verkar för ett tempel; noviser, munkar, nunnor, samorimän, miveller och predenter. Utöver dessa finns det även de så kallade lekmännen (-kvinnor) vilka är personer som inte studerar eller aktivt deltar i cermonierna. Det kan vara anställda eller personer som genom arbete på templet vill ge sin del för tron och komma närmare gudarna. Det förekommer även att godsägare skänker bort sina frälsebönders dagsverken till det lokala templet för till exempel reperationer och underhåll.
Noviserna, längst ner i hierarkin, börjar oftast i unga år. I allmänhet tar sju år av studier, ceremonier och hårt arbete med städning och matlagning innan en novis anses redo för att ta steget och bli samoriman. Efter så lång tid har de flesta noviser fallit ifrån. Detta är i första hand inte på grund av någon utslagningsprocess (även om en del dumskallar och bråkstakar slängs ut), utan beror på att samoritempel och kloster är den enda vägen till utbildning i de flesta delarna av trons länder. Stormän, handelsmän och hantverkare sänder ofta sina barn till samoritemplet för att de skall lära sig läsa och skriva samt få lära sig grunderna i trons livsfilosofi. Några år mellan 9-13 års ålder brukar räcka för detta och därefter återgår de till sina familjer. Av sedvana kan inte flickor bli samorimän och för dem återstår endast livet som nunna om de vill fortsätta inom templet. I egentlig mening är inte munkar och nunnor nödvändigtvis samorimän. Inom trons kloster är det sällan ett krav att självständigt tolka och lära ut den samoriska läran (se texten om kloster nedan). En yngre samoriman verkar under en mivell - tempelföreståndare - som har det övergripande ansvaret. Samorimannen får ofta resa runt till avsides byar och gårdar eller resa land och rike runt med meddelanden eller andra uppgifter innan de tilldelas mer ansvarsfulla uppgifter, som att till exempel hålla i en tempelceremoni. Mivellen lyder i sin tur under predenten som har en liknande position i regionens största tempel. Med högre position inom templet följer ofta specialisering. I större tempel med flera samorimän så tar sig en del an uppgifter som helare, krönikör, örtmästare, administratör eller mattknytare. I de minsta templen med endast en mivell och några noviser får denna göra det mesta själv och resultaten blir emellanåt därefter.
Samorimännens kläder varierar lite från plats till plats, mestadels på grund av omständigheterna och resurserna. I allmänhet bär de dock långa, fotsida linneplagg med Arias eller Pelias tecken i guld eller gult på bröstet. Färgen - eller snarare nyansen - avgörs av samorimannens rang i hierarkin. Ljusare kläder innebär högre rang. Medan novisen bär något i brunt eller mörkgrönt har en predent ett ljusgult eller vitt plagg. Avsikten är givetvis att signalera närheten till gudarnas ljus som kommer med den högre ställningen inom den heliga hierarkin. Några predenter som kan en del magi eller har kontakt med sådana har ibland bättrat på sitt yttre ytterligare genom att ge ifrån sig ett svagt ljus för att markera deras helighet. Detta uppfattas förstås som fåfänga hos mer strikta samorimän och leder till en hel del elakt skvaller om det inte görs diskret. Den upplyfte Cerubiel IV (Boronpredent 2947-69 e.D.) andlighet kan näppeligen betvivlas, då han levde till den höga ålder av 112, skall ha tagit i så mycket att han ofta bländade folk med sin närvaro.
Ett litet kapitel för sig är samorimännens namn, som ofta slutar med suffixet -iel. Den exakta betydelsen av detta agumentativ är okänt men språkvetare anser att det anspeglar på helighet eller möjligen vishet. Suffixet finns belagt långt innan den samoriska läran uppstod. Det finns ingen speciell bestämmelse när en samoriman skall omforma sitt namn - en del gör det aldrig - men att göra det som novis ses inte med blida ögon av omgivningen utan som ett uttryck för självgodhet.
Makt och inflytande
Den samoriska lärans och dess förkunnare står som garanter för sedvanelag och stabilitet i trons länder. I varje ekonomisk, social, politisk eller kulturell motsättning som uppstår står samorimännen i praktiken alltid för status quo och verkar för stabilitet - oavsett vem som gynnas; de uppfattas som opartiska. De har officiellt inget direkt inflytande, men religionen är så väl förankrad bland folk att samorimannens åsikt alltid har stor betydelse och det är svårt att genomdriva förändringar utan det lokala samoritemplets tysta medgivande.
Utmaningar och fraktioner
Även om de flesta osökt tänker på Daakkyrkan när det handlar om utmaningar mot den samoriska läran på den ashariska halvön finns det faktiskt mera subtila hot mot tron. Det främsta av dessa är Aurias och Pelias begränsade roll i vardagen. Även om tron är stark och entusiasmen stor bland de breda folklagren lyckas inte solens gudar riktigt fylla en central roll i människans vardag. Solen som fysisk manifestation är förstås viktigt för jordbrukare och andra så finns det många andra funktioner där - oftast på grund av ortodoxa samorimäns ovilja - Aurias och Pelias lyser med sin frånvaro. Även om livets och årets cykler är viktiga för människan är gudarna ibland allt för abstrakta för den troende. För att fylla denna plats har istället andra gudar som jordmodern Eliana och havsguden Navare samt en del andra föreställningar stigit in i människors vardag, såsom månvandraren Dibuk (se kapitlet om högtider nedan). Förvisso tillåter den stora cykelns tanke en mångfald av levande organismer (tankevärlden gör ingen absolut distinktion mellan manifesta och skugglandets existenser) som verkar för och emot varandra, men från en mer realpolitiskt perspektiv är detta troligen ett resultat av den samoriska ortodoxins vilja att strama upp trons renhet och göra den allt för abstrakt för gemene man.
I den teologiska debatten talas det om fyra olika fraktioner som inte nödvändigtvis står emot varandra, men onekligen har lite olika synsätt på tron. Inga av dessa fraktioner är organiserade utan samexisterar som olika tankeströmningar inom samoriskapet. Många samorimän och lekmän har en trosföreställning som är en syntes av dessa arketyper.
Tänkare
Finns framförallt i de större städerna och i några kloster runt om i länderna. Detta är en mycket liten grupp av samorimän och akademiker som utifrån "Den eviga omvälvningen" funderar över trons paradoxer, såsom evigheten och livet efter döden. Dessa står mycket långt ifrån gemene mans behov i vardagen och det är inte heller något som intresserar dem. När en tänkare hamnar ute i någon by (eller kanske snarare om, det är sällan något det eftersträvar) för att leda folket uppstår oftast ett problem med kommunikationerna mellan Mivell och bybor. För tänkaren är tron väsensskild från de dagliga problemen med sjukdomar bland bruksdjur och människor, vädret och skörden. När byborna vill ha stöd och hjälp i tron har tänkaren föga att ge. Tänkarnas tankegångar har fått en hel del genomslag på såväl naturvetenskap och historieforskningen, där forskare söker efter cykler av alla de slag; korta till extremt långa.
En framstående historieforskare som var präglad av detta tänkande var Raulam den Yngre från Chadarians hopp som ansåg sig vara nära att finna det legendariska solsvärdet. Han hittades dock för en tid sedan med avskuren hals på en lerig bakgård i Camard. Jämte honom låg en svart lotusblomma.
Offrare
Denne har måhända en gång varit en tänkare men nu har tänkandet ersatts av fokus på ritualer och gudasånger. Även om inte heller dessa samorimän är vidare pragmatiska så fyller de oftast templen med prakt och håller mycket väl regisserade och uppskattade mässor. Även om det näppeligen är avsikten är en väl utförd cermoni samtidigt något av ett skådespel. Det inom denna kategori som stora delar av Zoriánordern faller, i alla fall de som inte är medlemmar av mer realpolitiska skäl.
Prisare
Om de övriga grupperingarna inte gett folket något handfast är prisarna de motsatta. Denna grupp, vanligast ute på landsbygden, vill ta en aktiv del av de troendes liv och är övertygad att Aurias och Pelias kan och bör spela en aktiv del i deras liv. Genom offer, rätt tänkande och agerande samt en positiv grundsyn på att saker och ting når människan för eller senare balans - i slutet av tunneln finns det ett ljus. Att sätta sitt hopp till och prisa solens gudar är den bästa vägen till ett gott liv och en fridfull död. Denna grupp tvekar sällan att blanda in andra andar och till och med gudar i sin föreställningsvärd. Allt som fungerar är värt att använda sig av är prisarens pragmatiska livssyn.
Mattknytare
Som bekant var Samor en mattknytare till sitt värv och sedan dess har mattknytarskrået varit knutet till den samoriska läran. En mystisk, och mycket liten del, av den samoriska läran lever med uppfattningen att vägen till stjärnljuset och Aurias och Pelias går genom mattknytande. Denna mystiska inriktning gör inget större väsen av sig och är mycket introvert. Genom mattknytning och med hjälp av rökning av diverse ämnen säger de sig kunna förskjuta sin närvaro från de dödliga aspekterna mot de odödliga. Några forskare från Ebhron menar att mönsterna som uppstår i mattorna möjligen döljer sanningar om världens form och skulle gå att analysera matematiskt är något som mattknytarna bara ler åt. Erkända och visa mattknytares mönster reproduceras ofta på tempelväggar eller till och med på vardagsföremål och konsthantverk.
Den eviga omvälvningen
Den heliga skriften skrevs ner av lärjungen Ramsal som - måhända med gudomlig ledning - skrev ner Samors läror. I princip består boken av två delar. Den första delen redogör för den samoriska lärans världssyn och innehåller noggranna redogörelser för hur livets och världens olika cykler går in och stödjer varandra. Texten är tämligen esoterisk och ger gott om utrymme för spekulationer och omtolkningar bland tänkarna. Den andra och textmässigt längre delen är mer av en historisk redogörelse för hur Samor och hans lärljungar tillsammans spred läran. Denna är full av långa passager som kan tyckas alldagliga och rent av tråkiga. Den fyller dock en funktion då det i den delen, till skillnad från den första, innehåller vardagssituationer och realistiska val. Det är genom en kombination av dessa delar som den Samoriska läran har lyckats skapa sig ett moraliskt system.
Lärjungen dog strax efter att han fullföljt sitt magnus opus. Det finns en myt om att innan Ramsal somnade in för den sista vilan i stjärnornas ljus tog han ut ett kapitel ur "Den eviga omvälvningen" och gav till sin assistent för att brännas. Assistenen, som endast är känd under namnet Ergil, tros dock inte ha bränt den utan istället tagit med Ramsals förbjudna kapitel och försvunnit. En del historiker tror att denne var samma person som sedan under namnet Ergiliel startade en avvikande sekt i en otillgänglig bergsby vid Khrûnbergens fot. I denna by och andra i det kringliggande området fortlevde denna sekt sedan i flera hundra år, helt isolerad från trons huvudfåra. Ingen vet idag så mycket om deras tro eller vad som hände med dem. Det enda som finns är andrahandsuppgifter hämtad från en förvirrad och numera försvunnen reseskildring från en pälshandlare som tidigare slängts ut från Laths kloster på grund av diciplinproblem och dryckenskap och levde på handel i gränstrakterna. Denna skrift skall ha nedtecknats på 1600-talet e.D.
Levnadsregler
de moraliska principer som sammanfattats från "Den eviga omvälvningen" är i stort sett tämligen enkla och flexibla. Genom att universum erkänns vara flexibel så finns det därigenom en viss acceptans för förändringar i de moraliska reglerna. Däremot är det inget som uppmuntras, fokus ligger på sedvanerätten. Allt - ting, människor och natur - har en funktion och skall användas för detta syfte. Ett populärt ordspråk är "Skomakare, bli vid din läst!". På många håll ses det med skepsis om en människa byter sitt värv. Däremot är det accepterat att inte gå i sina fäders fotspår men när man gjort sitt livsval skall man hålla sig till detta. Adelsmannen eller stormannen har som funktion att leda och styra och det skall andra acceptera och uppmuntra; det är adelsmannens funktion på samma sätt som bondens funktion är att så och skörda. Men på samma sätt skall stormannen acceptera och inte störa folkets funktioner och inte bryta mot etablerade sedvanor. Sammanfattningsvis uppmuntrar läran ett stillastående eller långsamt förändrande, stabilt agrart samhälle.
Fatalismen gör i sina bästa stunder den troende till en individ som accepterar saker och ting som det är och inte fördömer andra raser och folk. I andra fall, och då speciellt bland Soldarns hunsade livegna bondebefolkning, är människor oroliga för förändringar och nästan helt oförmögna att ta egna beslut; det gör samori- och adelsmän åt dem. Dessutom har föreställningen att snabba förändringar är dåliga och farliga för balansen lett till ett beteende som för utomstående ofta misstags för en oförmåga att planera framåt; saker som behöver göras imorgon skall helst inte göras idag och inte allt på en gång. Ta exempelvis en fåraherde som är ute och vaktar får på en utmark en tid. Hon vet att hon kommer att behöva hugga ner två träd för ved under den tid hon är där, men det skulle vara förhastad att hugga ner två träd på en gång. Istället fäller hon ett träd och eldar upp veden innan hon hugger ner nästa träd. Trons syn på straff är snarlik. Exakt vad som är brottsligt bestäms av sedvana men det är allmänt accepterat att bestraffningen skall stå i paritet till brottet och helst enligt principen om "öga för öga, tand för tand"; brott skapar obalans och straffet skall försöka återskapa den balansen. Samtidigt får inte straffet vara för hårt då även detta skulle skapa obalans.
Viktiga högtider och övergångsriter
Som tidigare har noterats handlar den Samoriska lärans högtider i första hand om övergripande cykler, och då mest tydligt årets cykler, snarare än livets cykler. Året är uppdelat enligt talen 4, 7 och 12. Fyra står för de viktigaste högtiderna i kalendern vid midvintersolstånd (Nyår), midsommardagen (Auriasmäss) och vår- respektive höstdagjämningarna (Peliasmäss), 7 för veckodagarna och 12 för antalet månfaser på ett år. 4 och 7 ses som heliga tal mellan 12 oftast har uppfattats som något av ett oturstal. Detta är inget som är förankrat i "Den eviga omvälvningen" utan är en följd av att månen associeras med frånvaron av ljus och därmed ödet för de som inte når stjärnorna; en alternativ cykel som förknippas med dödsguden och månvandraren Dibuk och mörkret.
Giftermål är inte så hårt reglerat av den samoriska läran och är något som ofta istället bland gemene man förknippas med jordmodern Eliana, då det rör fruktsamhet och välgång. Av samma anledning skänker bönder Eliana en tanke vid sådd och skörd medan sjömän och de handlare vänder sig till Navare och den sjuke och orkeslöse till Dibuk.
Den Samoriska läran har även ceremonier för livets tillkomst och slut (början och slutet på människans cykel). Födelse firas oftast med en ljusfest medan begravningar genomförs på speciella offerplatser. Ibland vid templet men lika ofta på någon speciell kulle vars historia som helig plats går tillbaka långt före Samor. Dessa är oftast kända som offerkullar. Den döde placeras på bål täckta med blommor och andra offergåvor. Vanligen låter de kvarvarande vinden blåsa bort askan, men ibland - speciellt för mer framstående personer - tas en del aska tillvara och placeras under minnesstenar. Till vardags är de oftast enlsigt placerade offerkullarna platser som de troende undviker, speciellt om någon illa omtyckt person just kremerats. Detta då den troende oroar sig för att en ande som ännu inte gått mot ljuset eller mörket kan angripa dem. Att begravas obränd är ett straff som endast drabbar de värsta brottslingarna; en kropp som ej bränts anses ha svårigheter att frigöra sina odödliga aspekter. Ett fruktansvärt öde för en troende. En del brukar dock oroa sig för att den förhädade brottslingen på detta sätt kan bindas till Mundana och återkomma som spöken - ett hett debattämne bland tänkarna.
Offer av blommor förekommer även inne i templet vid de flesta ceremonier, men då oftast i en mer blygsam skala bränns då sällan. I templen används i huvudsak rökelser och ljus - båda ofta med starka dofter och färger. En troende besökare kan oftast köpa ljus och rökelser av mångleskor utanför templen i större städer och ta sig med in i templet för en privat andaktsstund.
Organisation
Den Samoriska läran är en relativt löst organiserad religion. Förvisso anses templet i Boron vara ett rättesnöre för tron, men saknar egentliga medel att kontrollera templen i andra delar, speciellt inte utanför Soldarn. I trons områden är templerna organiserade kring ett Predenttempel, oftast placerat i regionens största stad. Predenten är den högste samorimannen som är ansvarig för att organisera aktiviteterna i närområdet. Såsom att se till att alla kringliggande tempel har verkande miveller (tempelföreståndare), sköta undervisning och utbildning av samorimän och sköter om allmogens själaspis.
Förutom den moraliska tyngden hos Borontemplets predent (i skrivande stund Cerubiel V), vilket gör att denne man ofta fungerar som medlare i såväl andliga som världsliga frågor, har denne även då och då tagit initiativ till samlande och enande koncilier där en stor grupp av lärda troende samlas för att diskutera och nå enighet om frågor som anses vara av stor vikt. Dessa kan ibland hålla på i flera år, oftast med långa avbrott för att någon viktig individ måste resa iväg och ta tag i frågor hemmavid, är sjuk eller bara vägrar att delta i diskussionen på grund av någon mer eller mindre inbillad förolämpning.
I det stora hela samstämmer ett predentstempels geografiska ansvarsområde med ett motsvarande världsligt politiskt område. I princip anses en sådan uppdelning avspegla lärans doktrin om balans. Då det dock saknas en övergripande institution som reglerar gränserna uppstår det då och då konflikter mellan olika predenttempel om vilket som skall ha ansvar för de byar om gårdar som uppkommer genom nybygge i gränsområden. I skuggan av de stora frågorna vid lärans koncilier brukar dessa dispyter ta upp en stor del av det egentliga arbetet.
Cerubiel V tillkallade år 2965 det tredje konciliet i Daan Hammal som i huvudsak handlar om kalendrar. För en religion som i huvudsak kretsar kring solens- upp och nedgång är frågor om astronomi givetvis väldigt viktiga, inte minst för att ceremonier och mässor skall kunna utföras vid rätt tidpunkt. Utöver diverse detaljfrågor som är mycket svårgreppbara för gemene man pågår en hetsig dispyt mellan predent Borakiel av Talontemplet och den läre stjärntydaren Neroiel Astromica från templet i Chadarians hopp kring vanan att räkna år efter Daak. Borakiels sida menar att det är en styggelse för varje troende man eller kvinna att i sin mun behöva ta Daaks namn i sin mun annat än för att förbanna denna jargiska demon. Neroiel påpekar dock som svar att även Samor den helige använder sig av denna tideräkning i Den Eviga Omvälvningen. Om Samor gjorde så, varför inte ock vi!? Vid ett konciliermöte stormade Biruniel Stjärnskådare (se 'andra kloster' nedan) in oanmäld och skrek att tideräkning efter Daak är vikigt som en varning. Det är antal solcykler som passerat sedan mörkret störde balansen och förde in världsalltet på en ny bana. Tideräkningen är en varning på att tiden håller på att rinna ut. Det finns inga stöd för en sådan tolkning i texterna, Biruniel slängdes ut och hans tirad ströks från protokollet av mötesskrivaren.
Zorianordern
Orden för trons försvar bildades av lärjungen Zorián år 1002 e.D., då behovet var som störst. Trons tidiga år var tumultartade och det behövdes missionärer som kunde försvara sig själva och sina troende. Tämligen snart etablerades även en direkt militär gren inom ordern bestående av söner till tidens stormän ställde upp för att med råd och dåd bidra till trons överlevnad och spridning. Inom loppet av hundra år utvecklades och etablerades denna ortodoxa ordern med sina två grenar till en grundpelare för trons försvar och expansion. Det tog dock ytterligare några hundra år innan dess rytteriavdelning utvecklades från en grupp troende krigare till en del av den soldiska adeln; Zoriánriddarna. De andliga riddarnas insats har många gånger varit påtaglig i försvaret mot Daak, häxor och andra onda kulter men har oftast inte varit en så stor maktfaktor på den världsliga politiska scenen som idag. Då Zoriánordern håller ett celibatlöfte (se ovan om Samorimannan) var riddarna som anslöt sig under lång tid yngre söner från lågadeln med få eller inga möjligheter till att ärva jord. Under senare tid har ordern dock blivit något av en central maktfaktor i Soldarn. Unga ädlingar får här en sträng och ordentlig fostran i både tron och vapenkonst samtidigt som de knyter viktiga kontakter med andra framtida högra adelsmän. Kontakter som blir viktiga längre fram när de lämnar aktiv tjänst i ordern och går ut i den världsliga sfären igen.
Traditionellt har det varit Zorians munkar som stått för trons missionerade, något som underlättats med en riddare som sin högra hand. Det var dock länge sedan detta skedde i någon större omfattning. Cirefalier är givetvis inte intresserade av den förklemande samoriska läran som går stick i stäv mot deras egen kultur och Daakkyrkan i Jargien accepterar inget missionerande på deras bakgårdar och i på grund av sina starka kopplingar till Soldarns världsliga makt vill inte heller Västmark eller Asharien ge dem allt för mycket utrymme. Undantaget är Takalorr, där ordern har etablerat sig och börjat missionera bland tirakerna med bas i missionsläget Minuvielsborg.
Andra kloster
Utöver Zorianorden finns det andra klosterordnar inom den samoriska läran. Precis som templen är de fristående och ligger oftast lite avsides. Bakgrunden till dem är varierande men har oftast grundas av någon eller några samorimän som funnit att avsides kontemplation är viktigt för att nå en närmare kontakt med Aurias och Pelias. Eftersom varje kloster är unikt är det svårt att ge en allmän beskrivning om livet i ett kloster. Överlag gäller dock att munken eller nunnan lever enkelt utan privatliv eller egna ägodelar och följer strikta rutiner och regler. Varje kloster har någon eller några uppfattningar eller idéer som skiljer ut dem från trons huvudfåra men sällan i sådan utsträckning att de drar till sig misshag från predenterna i de större städerna eller Zoriánordern. Allt som oftast ligger det någon mindre by utan eget tempel i närheten av kloster med vilken munkarna, även om de oftast är introverta och världsfrånvända i övrigt, har en symbiotisk relation med utbyte av mat och allmosor mot att klostret hjälper till med sina kunskaper inom till exempel läkekonst.
En ordern som sticker ut från den gängse normen är Stjärntydarna eller Den heliga orden för Stjärnornas ledsagare, som är dess officiella namn. Denna grupp troende är experter på astrologi samt astronomi och lever ett kringflackande liv med en mäster Stjärntydare och hans 2-3 noviser som också hjälper till att släpa runt på stjärntydarens utrustning och böcker. Stjärntydarna fyller en funktion genom att hjälpa templen med deras kalendrar, vilket är viktigt för att gudasånger och ceremonier utförs vid rätt tidpunkt på rätt dag, och gör astrologiska prognoser för framtiden. Många av dessa lärda män har liten kontakt med övriga troende, annat än som resenärer. Men då och då dyker det upp någon stjärntydare som med sina oftast dystra och förmanande profetior om en nära stående framtid skrämmer upp allmogen i någon by eller stad, något som sällan uppskattas av de lokala samorimännen eller stormän och adel.
Detta har blivit allt vanligare under senare år. Flera oberoende stjärntydare säger sig ha funnit tecken på en nära förestående katastrof. Biruniel Stjärnskådare har under senare år i det närmaste spridigt panik i byarna kring Jarla. Med den fredlöse ädlingen Vrimzikiels hejdukar i området behövs inte ytterligare en orosstiftare i Jarla. Bland stormän har det viskats om att Frijarl Todor Felkes den Fete skall ha sänt en kurir med en önskan till Zorianfästet i Boron om att dessa ska, så att säga, lösa problemet åt Jarla.
Relationen med andra gudar
Likt de flesta andra religioner i Mundana förnekar inte Samorismen de andra gudarnas existens. Relationerna är dock olika från religion till religion. Vissa gudar har den samoriska lärans ortodoxi lärt sig att leva med, mellan andra uppfattas som ondskefulla makter. Att detta är fallet med till exempel Xinukulter och liknande torde vara uppenbart och detta kapitel kommer därför endast kommentera några större religioner och viktigare gudar som troende möter i sitt dagliga liv.
Eliana
Jordmoderns tro, eller Eliana som hon kallas på ashariska dialekter, är på många sätt väldigt snarlik den samoriska läran och hennes inflytande är nästan lika väl förankrat som Aurias och Pelias i trons länder. Medan solens betydelse för grödorna ej går att betvivla är bondens blick riktad mot jorden med nacken mot solen. Då lärosatser och världbilden i de båda religionerna är så lika och tron så pass utbred på landsbygden har den samoriska läran lärs sig leva med den. Orsaken till Elianas framgång står att finna i att jordmoderns lära är bokstavligt talat mer jordnära än samorismens kosmologi och därmed mer praktisk för en landsbos dagliga liv. Detta kan exemplifieras med de olika lärornas läkekonst, där jordmordens lärljungar bygger sin konst på växtlära och praktiskt erfarenhet medan samoriska läkare ofta agerar utifrån den i realiten föga konstruktiva axiomen att "ont skall med ont fördrivas". Det är en vanligt spridd, kättersk, uppfattning att Eliana och Dibuk är lägre aspekter av Aurias och Pelias.
Dibuk
Den mörke månvandraren är allmänt fruktad på den ashariska halvön. Sjuka, eller den sjukes anhöriga, som är rädda för att han skall komma till dem om natten offrar till honom för att de skall skonas. Detta är något som den samoriska läran är emot och försöker få folk att sluta med. Gamla vanor och rädslor är dock svåra utrota på en plats som styrs av sedvanor och skrock och små offerplatser för Dibuk finns både här och var. Endast den energiske samorimannen ids kämpa emot folkets oro. Vad templet däremot slår till skoningslöst mot är individer och grupper som mer organiserat tillber Dibuk eller försöker få honom att ta någon annan i deras ställe.
Navare
Eftersom havsguden saknar en organiserad kyrka och väldigt lite inflytande på livet till lands har Samorismen i allmänhet inga problem med sjöfararnas gudom.
Daak
Allt sedan Samors dagar har Daak och dennes kyrka uppfattats som trons största fiende. Zoriánordern är alltid på jakt efter Daaksekter - verkliga såväl som inbillade - och betraktar nervöst jargier och sabrier som inträder i trons länder. Denna avsky mot Daak går tillbaka till den samoriska lärans uppkomst och då man tänker på att Daakkyrkan förnekar alla andra gudar är måhända inställningen från Aurias och Pelias anhängare inte så märklig. Det är dock så att de flesta troende samorier - även samorimän - har en väldigt skev bild av vad Daak är och står för. I folktron har gudomen Daak fått stå för mörkret ooch ondskan. Det är till exempel inte ovanligt att människor blandar samman Daak med Dibuk. Daak används också ofta som en svordom.
Av pragmatiska skäl är Daak-tron i sig inte förbjuden i lag - även om flera inom den samoriska läran gärna skulle vilja göra det till ett brott. Daaktroende sjömän och andra resenärer accepteras, men endast så länge de inte på något sätt försöker sprida sin tro eller håller gudstjänster, i alla fall inte öppet för andra - den Sabriska sjökyrkan i Camard är ett slags undantag som bekräftar regeln. Överlag fungerar detta väl i ländernas hamnar och större städer. Ute på landsbygden i inlandet kan dock en man bli lynchad för att tala med en jargisk brytning.
Mahktah
Relationen med tirakätternas gudinna är minst sagt problematisk. Aurias och Pelias balans skär sig verkligen med den mörka gudinnans förmaningar som hela tiden uppmanar till kullkastande och förändring av den rådande ordningen. Ett stort antal Marnakh-tiraker i trons länder och en expanderande mission på Takalorr tvingar tron dock att försöka finna någon form av balans mellan det inomreligiöst logiska - totalt förkastande - och politisk och social nödvändighet - acceptans och samexistens. Att tillbedjan till Mahktah har fort fortleva bland Marnakh-tirakerna har bland annat att göra med att de som grupp i de flesta sammanhang setts som ett lägre kast och av den anledningen har deras folktro och föreställningar inte riktigt tagits på allvar; de har aldrig försökt sprida sina föreställningar till människor. Nu är denna tro etablerad bland Marnakh i den Ashariska städerna och kan inte kullkastas och fördrivas utan vidare, även om en del inom Zorianordern och på andra håll inom tron gärna skulle vilja det. Tirakerna har aldrig haft ekonomisk eller politik möjlighet att bygga boningar till sin gudinna utan har alltid fått bedriva sin dyrkan i avskildhet och tysthet. Officiellt säger sig de flesta tillhöra den Samoriska tron och parallelldyrkan är det vanligaste. På grund av trossystemens inkompatiblitet tvingas dock den troende i realiteten göra ett val mellan gudarna. Detta är en källa till gruppbildningar och schismer inom de tirakiska samhällskikten i flera större städer. Det är dock inget som människorna och de styrande lägger märke till eller bryr sig om, de är ju trots allt bara tiraker och de vet ju hur de är...
Cirza
Då företrädare för det Cirefaliska folket religion inte har något intresse av att sprida sin tro till icke-cirefalier och de flesta cirefalier är fullständigt ointresserade av andra folks gudar samexisterar dessa båda religioner tämligen friktionsfritt.
