Inför spelpass 3.
Brev levererat till Joshua Pyrrhus Aristide via Kleopatra Zanders adelskontakter
Högt ärade mästare och käraste älskling!
Jag söker dig nu med brådskande bud och ber att Kejsarens hand ska föra mina ord till dig. Jag väntade länge på din och din ärade broders återkomst till vårt hov, så gjorde även resten av huset, vitklädda och förtröstansfulla inför festligheterna som skulle äga rum på Slottet- Polydekus slott som en gång var Pyrrhus stolthet, jag återkommer till de tragedier som skedde där under natten, men låt mig ta en sak i taget kära älskling. Så mycket är förryckt jag vet inte i vilken ände jag ska börja, bara att ha dig här och hålla om mig, och säga att allt är bra, det är den enda jag vill. Nåväl, måste hålla mig samman, visst älskling, för dig och mig och vår framtid.
Vi väntade i salen på er ankomst, hela adelshuset, tjänarna och framför allt din moder, min mästarinna Valeria Pyrrhus, samt din syster Alexa underskön i en väldig vit klänning med en krona av keryntisk topas och armband och halsband och syldaviska jedin-stenar. Du dök inte upp och klockan närmade sig den tid då vår ankomst enbart kunde tolkas som en fräckhet- och jag tappade huvudet, min kära, jag måste tillstå det. Det var nämligen så att det bland tjänarna började tisslas och tasslas om att du fått reda på den ekonomiska ruin som huset befinner sig i (som om du inte visste! Som om det skulle betyda något för dig!) och valt att ta avstånd från din kära moder.
Det var då jag klev fram och avslöjade allt om oss. Bröllopet som snart ska ske och det faktum att du kommit tillbaka till Eratora för att kliva in strax bredvid din kära moder och snart ta hennes roll- med mig vid din sida. Det var oförlåtligt gjort, och korkat, som en liten flicka som tillåter sig att dras iväg av sina egna drömmar. Jag var dig inte värdig i den stunden. Jag kan inte skylla på något annat än att din återkomst föryngrat mig de tio år av längtan och pina som jag levt- bortblåsta! Jag är den flicka fylld av drömmar som du lämnade.
Din moder blev vansinnig och slog mig, med all rätt. Hon trängde upp mig i ett hörn och beordrade en sanning som jag inte kunde neka henne. Åh,. Älskade inför alla tvingades jag berätta om det underbara som skedde på balkongen. Din moder trodde mig inte men lovade att kasta ut mig på gatan om det visade sig stämma.
De andra tjänarna skrattade och i hissen ner rev de mig och klöste och lovade att varje dag i resten av mitt liv få mig att gråta och be om nåd på mina ben tills jag självmant valde att lämna adelshuset. Jag grät och bad dem, systrar dela min dröm istället, de sparkade och slog mig. Jag kände inte smärtan då jag enbart kunde se den bild av dig och mig som hållit mig levande i så många år.
Festen på slottet var trots allt underbar. Hela slottsträdgården var fylld av vackra människor och djur som tränats till konster och väldiga fat med frukter och godsaker.
Vi släpptes in i balsalen och jag stod trängd mot en vägg och undvek mina systrars onda blickar och tänkte på dig. Din moder dansade som jag inte sett henne dansa på många år, och en väldig orkester iklädd enbart bladguld spelade Chenekavovs symfonier så att tårarna rann på både män och kvinnor. Så långt var allt underbart. Det var då portarna slogs upp till husets innersta kammare och tjänare hämtade din mor, din syster och några fler från huset. Även jag och ett par av mina systrar följde med.
Vi leddes av en brysk man genom vindlande gångar täckta av mörklila draperier tills vi kom till en väldig sal med en uppdukad buffé. Vid bordet satt flera av Polydekus adelsman och även rådgivaren Nicodemus Asa som tycks ha tagit över adelshuset. Sanibar själv satt på en stol in mot väggen som ett barn i skamvrån och tycktes ”underhålla” sig själv hela kvällen.
Bordet stod dukat med stekar och karaffer med vin och sprit. En eld brann. Överallt i rummet satt män och kvinnor halvnakna klädda i läder och märkliga utstyrslar, färgade hårmaner och galna ögon. De utförde de mest horribla akter på varandra, ledda av en fet kvinna med långt rosa hår vid namn Batseba Andromeda som styrde dem och talade som en Eklesiark- hon nämnde dock inte kejsaren en enda gång utan pratade endast om en kvinnlig Gud. Eller kanske är jag förvirrade, hon blandade mansnamn och kvinnonamn och talade ändå om samma person. Det låg en tung doft av rökelse i rummet som fick mig att kräkas och samtidigt känna ett starkt brännande begär som nästan fick mig att tappa kontrollen. Istället tänkte jag på dig och gömde mig bakom en pelare.
För mina systrar gick det inte lika bra. De kastade av sig sina kläder och slängde sig på knä framför den feta kvinnan. Männen och kvinnorna drog in dem i sin sjuka orgie av kött och blod, och jag hörde mina systrar skrika av smärta och rädsla, och skrän som lät som något annat, jag vill helst inte tänka på det, och såg det inte heller då jag tryckte mitt ansikte mot pelarens kalla sten.
Jag tittade igen då din moder kallades fram till bordet. Hon gick med stolta steg till Nicodemus Asa. Han sa något om ett avtal som hon brutit. Hon stirrade honom stint i ögonen tills han började skratta, ett hest utdraget skratt som fick hela salen att tystna och titta på honom, och även jag kände en rädsla som brann inuti mig. I samma stund som han tystnade föll din moder i marken gråtandes. Hon slickade hans stövlar och bad för sitt liv. Salen fylldes av skratt, ingen vågade något annat, även jag fick hålla för min mun för att inte le och bubbla över av en lust som jag inte kunde stoppa, inte naturlig förstås. Det var han, den där mannen som gjorde det med mig, Nicodemus Asa.
Istället för en son, en dotter, sa han och slet till sig din syster Alexa. Nicodemus vinkade med handen och en tjänare öppnade en av portarna. Genast strömmade det in de mest bestialiska män jag någonsin skådat. Djur och bestar i människoform, turkmenska rödögda monster som kastade sig över din syster. Jag vill inte berätta vad som följde.
Flera timmar senare låg jag fortfarande kvar bakom pelaren. Din moder satt som förstenad vid bordet och din syster låg lämnad i en blodpöl på golvet, ännu levande. Mina medsystrar hade slitits med av den feta kvinnan och hennes anhängare, och blodiga och skrikandes på hjälp lämnat rummet. Kvar fanns några blåögda syldaviska slavar som spänts upp på väggen med stora blödande sår. En av de turkmenska männen, han bar ett människohuvud i en läderrem i bältet, gick från slav till slav, spottade på dem och avrättade dem med ett skott i pannan. Vid bordet satt Nicodemus och en annan turkmensk man och skrattade åt det hela, som vore det ett skådespel.
Efteråt pratade de om viruset, jag tror de menade Raaban, och de sa att detta inte längre var ett problem. Något skulle ske under Förmörkelsen, de pratade om stenarna, de fem Aschtad-stenarna som åter skulle ta sina platser på planeten, jag vet inte vad som menades med det, min älskade men jag tror de planerade vår undergång. Något ska ske i de syldaviska bergen, något som de hindrats från att utföra, men snart är pentagrammet fullbordat, sa de. De pratade även om din bror, de ville åt honom i något syfte.
De talade även om hjälp, och nämnde ett ord jag inte tidigare hört. Truan-truc, tror jag de sa och jag ryste av blotta namnet. De skulle få hjälp av dessa Truan-Truc, om de kunde betala priset. Förmörkelsen skulle vara starten på allt- något ska ske på den stora festen på Nikoleta-arenan om tre dagar- något ska då fullbordas, så sa de, med dessa Truan-Truc och Aschtad stenarna är då deras. Vad detta betyder vet jag intet om.
Jag fick senare kännedom om dessa Truan-Truc, mer än jag ville veta. Då din syster släpade sig längst med golvet mot portarna som ledde ut från slottet. Nicodemus klav fram och ställde sig över henne. Han lyfte henne upp från marken och bar henne till port som hållits stängd hela kvällen. Han öppnade den och klev bakåt. Där inne i ett onaturligt mörker reste sig två skepnader, som skuggor utan ansikten, deras närvaro fick mig att gråta av rädsla och de gav från sig ett ljud som inte hördes genom mina ögon, som kändes i min kropp, musklerna spändes och jag kröp ihop och skakade. Skuggorna där inne i mörkret, de saknade ansikten, de var inte människor, de spred is och kyla ut i rummet och även Nicodemus ryggade tillbaka inför deras uppenbarelse. Han klev fram till din syster som nu rest sig upp. Nicodemus sparkade henne in i rummet och stängde porten. Hennes skrik varade bara några sekunder. Det är en tröst.
På något sätt lyckades jag ta mig tillbaka till vårt adelshus. Din mor dök inte upp igen. Jag tror att hon är kvar där inne. I slottet. En adelsman av ringa börd, chefen för forskningsavdelningen, Crius Kumara har på något sätt tagit över ledning och styr och ställer. Ingen säger ett ord om vad som hände den där natten i slottet, ingen vill veta.
Jag är inte heller längre kvar i huset. Systrarna kastade ut mig för vad jag sa om dig och mig. Jag bor nu hos min bror i en lägenhet i Baladaikos. Han har vissa problem med Nalengus, och flera av hans vänner är inte oproblematiska. Jag hyser rädsla för min säkerhet och oroas över att det som enbart du, min framtida make, har rätt att ta del av hos mig- kommer att med tvång besmutsas om jag stannar här. Vi har inte heller mat och rent vatten och jag längtar efter dig, om jag så ska vänta tio år till!
(Tänker på den kväll vi färdades med flotte nedför Veniga floden och du kysste mig för fösta gången!)
Med evig kärlek!
Felicia Kallas
Brevet överlämnas av Kleopatra. Själva papperet bär en frän doft av nalengus och är färgat av smuts och intorkade gula fläckar.