Nekromanti [Neo Terra] Svart dimma

[Nabu]

Okej, först bör sägas att Neo Terra har genomgått en hel del förändringar sedan det här inlägget, bland annat har miljön anpassats för reglerna, som har anpassats för ett mer specifikt mål. Det är numera ett betydligt mycket mer autentiskt rollspel satt i en sci-fi-miljö, som jag på många vis skulle vilja kalla »low-tech« om man jämför med vad jag normalt sett förknippar med science fiction.

Spelvärlden är centrerat runt en till ytan utopisk stad, som dock på många sätt är dystopisk och styrs av fascismens järnhand. Det är tänkt att vara hyffsat cineastiskt med mycket spelarfrihet (men jag tror inte det skulle klassificeras som samberättande, annat än på en narrativ nivå, utan det är istället tänkt att vara immersionistiskt för spelarna). Temat är på många vis hur våran tro påverkar oss, och i rollspelet även världen runt omkring oss (i direkt mening). Personerna själva skulle jag vilja klassificera som klassiskt gotiska (jag tänker på verk som »Wuthering Heights«). I det stora hela är förhoppningarna att det blir en mörk värld med ett flashigt yttre.

Inspirationskällor skiljer sig lite från person till person inom gruppen, men för mig är Equilibrium , Wuthering Heights och till viss del »Evolutionens Barn« (av krank, även om de som spel blir tämligen olika) viktiga.

Tidigare idag (igår, beroende på hur man ser på det) påbörjade vi det första speltestet med folk från utanför utvecklingsgruppen. Inspirerad av Hans Matinékrönika så är alla rollpersoner en del av den så kallade »Onyxdomstolen«, vilket är kyrkans eget polisväsen (och även polismaktens tunga kavalleri). Kampanjen är således tänkt att ge ordentlig möjlighet att testa magisystemet.

Det kändes lite extra svårt att förbereda sig eftersom de två nya spelarna av en händelse råkar vara helt nya till rollspel i allmänhet (bortsett från lite D&D för ungefär ett decennium sedan), men då de var intresserade tänkte vi att det kunde bli värdefull input. Som en följd av detta han vi ikväll inte med mer än att skapa rollpersoner, vilket i normala fall skulle vara ett misslyckande (men i det här fallet känns helt normalt).

Från början kändes det aningen tungt, då jag fick intrycket att de försökte applicera D&D på vårt system i allt för hög grad (men det är kanske inte så konstigt). Det hela blev dock bättre efterhand, och när vi kom till de mer spännande delarna (för mig som spelmakare) så blev jag positivt överraskad. Framför allt bakgrundssystemet (som är tänkt att hjälpa till i skapandet av, och uppmuntra intressanta bakgrundshistorier till rollpersonerna utan att vara allt för tungt - "'cause who are we, but the sum of our memories?"), kändes som en stor framgång. Vi har tidigare (i varierande grad) känt att man med endast ett koncept från början, kan få ut en betydligt mycket mer komplett rollperson från just bakgrundsdelen (det kräver såklart en del arbete från spelaren, men det är helt annorlunda än något jag är bekant med [observera att min erfarenhet av olika system är relativt begränsad]). Vad det verkade så upplevde de nya spelarna ungefär samma fenomen, i alla fall att döma av produkten (självklart kan det bara vara så att de har en naturlig fallenhet för det).

Galoppen med våra »mem« (en term som kan kännas igen från bland annat Kranks »Evolutionens Barn« [och från Wikipedia ]) fattade de också snabbt, vilket jag personligen oroat mig lite för. Framför allt en av dem tog också till vara på det flexibla i skapandet av en rollpersons magi, så jag hoppas att vi får se hur väl det fungerar, och upptäcker eventuella »glitches«.

En annan intressant sak är att de båda gjorde sina rollpersoner ganska högt specialliserade, vilket känns bra eftersom det till viss grad prövar balansen i systemet (även om det inte är tänkt att vara slaviskt balanserat).

Negativt var att de led av inkompletta exempellistor, men det gick att komma över, och är något som inte är så svårt att fixa.

Imorgon blir det att köra igång, hoppas jag kommer tillbaka från det med samma goda magkänsla.

/Nabu, pepp, men utan ork att korrekturläsa

 

[Nabu]

Okej, en tidig morgontråd om gårdagens session:

Efter att i en scen ha introducerats till ett direkt problem, körde vi igång med en action-scen. Scenen var tänkt att ge spelarna möjlighet att visa upp sina rollpersoner, att ge dem ett intryck av den status de har och även ge kreativa möjligheter med magin. Vad rollpersonerna fick veta var att ett antal terrorister (mellan ett halvt och ett helt dussin) samlats i en mindre lagerlokal och behövde elimineras. Problemet var att de hade en form av gisslan; en person som ledningen av informationsskäl nödvändigtvis ville ha levande. De räknade, korrekt med att terroristerna om de blev hotade snabbt skulle blåsa hjärnan ur gisslan.

Efter att ha tassat runt lite öppnade den smidige och socialt mest framgångsrike, men även rätt svage Luther eld mot vakterna runt gisslan, samtidigt som de stora Edward och Seif sprängde upp dörren och rusade in. Mot sig hade de tre bödlarna (som de tituleras) åtta stycken beväpnade terrorister, men de hade fördel genom sin teknologi, och hade även en taktisk ledare som kan påverka striden på avstånd.

Luther missade skottsalvan mot de två vakterna, men bestämde sig för att offra sin ursprungliga Balans och ta Stress på sina mem och lade till totalt tre extra tärningar (i ett pölsystem) utan att få någon vinst. Stress kan man ta på sina mem för att få extra tärningar, men det kan leda till en form av tvångstankar, och att förlita sig på dessa extratärningar i för hög grad leder till slut att rollpersonen blir allt mörkare (det är tänkt att det ska vara lätt att hamna i detta läge). En annan effekt av att ta stress är att man kan bli besatt; en stark vilja och tro på Gud skyddar mot detta.

I övrigt gick striden rätt snabbt. Rollpersonerna kunde rätt snabbt ta hand om underhuggare, men två av dem skadades (dock inte särskilt allvarligt). Känslan i striden var ganska mycket vad jag hade hoppats på; snabb, dödlig för underhuggare som ändå är långt ifrån inkapabla att skada (mer eller mindre allvarligt) rollpersoner, och trots bättre träning (rollpersonerna är trots allt huvudpersoner) behövde de förlita sig på teknlologin och ledarskapet för att i slutändan lyckas rädda gisslan. En del Stress togs också under striden, så redan nu började rollpersonernas kontakt med sin mörka sida.

Ingen verkade ha problem med den narrativa auktoritet som delas ut under strid. Jag blev positivt överraskad av den möjlighet en specifik piece of technology gav att brodera ut det narrativa runt eldstrider, även om ingen annan använde sig av den. (Teknologin [kallad Bionät] i fråga kan kort beskrivas som en nanodator, direktkopplad till hjärnan, som bland annat har ett stridsprogram som snabbt analyserar vinklar och position).

Tyvärr använde sig ingen av magi, vilket hade varit både intressant (för mig) och kunnat rädda dem från en del problem. Magi för övrigt anses allmänt vara en gåva från Gud, men det är en rirekt lögn, och själva vet de att krafterna kommer någon annanstans ifrån. Därtill verkar det vara så att ju starkare krafter, desto mer tvivel på Gud (detta är en effekt av en del av våra memregler).

Efter detta ryckte gisslan till och yttrade »Ni vet att han kommer att dö ändå!« innan han genomfors av häftiga ryckingar, och snabbt dog. Rollpersonerna tolkade det som att terroristerna planerat att döda någon. De scannade rummet, utan att upptäcka något på platsen, men skickade bilderna för analys hos centralen. Seif fann dock ett halsband med ett treudds-format smycke på en av terroristerna (jag tog medvetet en omväg genom att beskriva den som en liggande månskära med ett långt rakt streck igenom - en treudd).

Väl tillbaka vid centralen informerades de om att analysen av bilderna avslöjat ett kamoflerat prickskyttegevär, som plockades upp. Under det att de gjorde detta drogs slutsatsen att målet borde passera på en väg, som syntes genom ett fönster. Gruppledaren (en SLP vid namn Gabriel Trix) säger sig känna till vägen då han och några kamrater brukar ta den på väg mellan hemmet och jobbet, och föreslår att någon av dem kan ha varit målet.

Luther drar på sig halbandet, och beger sig till de lägre distrikten. Ganska snart drar han till sig "lagom" med uppmärksamhet och hotas av tre religiösa muskelbyggare, som kallar honom »djävulsdyrkare«. Luther försöker övertyga dem om motsatsen, och väljer att framställa sig som en E.S.S.-agent (då de från Onyxdomstolen till allas kännedom endast fungerar som brute force, medans de mer ljuskygga elementen lärt sig frukta E.S.S:s närvaro mer allmänt). Genom att använda sin tatuering; ett kors (kan nämnas att religionen har stora likheter med en elakare kristendom), lyckas han lugna ner muskelbyggarna, och får även vägvisning till en park.

Det kändes bra att tatueringen helt slumpmässigt kom till användning, trots att utseendet definerats tidigare. Det känns som en av fördelarna med ett sammanhållet samhälle.

Vid parken lyckades han få kontakt med en lokal ledare, och genom en snabb informationsdragning från Bionätet fick han ett osäkert förtroende. Han skickades som en prövning att söka kontakt med den numera döda terroristen (vars kropp de fann halsbandet på), och med sig fick han en fysiskt vältränad underhuggare, beväpnad med pistol.

På väg mot platsen de hänvisades till (lagerlokalen från början) kontaktade han resten av gruppen som planterade tillbaka PSG:t. Platsen var uppstädad av E.S.S. men visade fortfarande tydliga tecken på strid (kulhål med mera). När de "fann" PSG:t bestämde underhuggaren att de nog tagit sig in obemärkta, och därför borde dröja kvar för att fullborda det ursprungliga uppdraget. Genom samtalet fick gruppen (som numera var direktkopplade till varandra via ett externt nät) veta att målet var en svart Pegaut 831 (bilar är inte mitt gebit, och att Pegaut klarat sig enda tills dess är egentligen högst otroligt). Bilen skulle innehålla fyra personer, och huvudmålet var föraren, även om alla andra var bonusar. Målet hade vid det här laget benämnts som »kyrkhund« vid ett flertal tillfällen.

Gabriel var vid det här laget på ett möte, och kunde därför inte kontaktas av rollpersonerna. De ville att Luther skulle kunna fortsätta sin infiltration (då de misstänkte att det fanns mer att veta; hur visste terroristerna om målets färdväg, vars fick de PSG:t (som är bland de mest svåråtkomliga vapnena) ifrån etc.), men samtidigt kunde de inte låta han skjuta vem målet än var.

Till slut kontaktades de av Gabriel, och det framgick snabbt att han körde en svart Pegaut 831, och hemfärden inställdes. I förbifarten nämnde Gabriel även att han brukade skjutsa två vänner hem, vilket fick rollpersonerna först att tvivla på om Gabriel verkligen var målet, och sedan efter en del snack, vem den fjärde personen var (då varken Gabriel eller någon av hans vänner sade sig känna till en fjärde passagerare).

Underhuggaren i lagerlokalen (vid namn Sammy) började vid det här laget bli allt mer stressad, vilket han uttryckte genom att anklaga Luther och även hota denne, men Luther lyckades avvärja situationen.

De gör upp en plan att försöka skrämma bort Sammy genom att stage ett E.S.S-tillslag i ett närliggande hus, men det hjälper inte, och Edward bestämmer sig för att visa sig i sin svarta bödelrustning (då bödlarna är ökända för sin brutala effektivitet). Samtidigt bestämmer sig Seif självständigt att köra Gabriels bil längs den planerade färdvägen.

Sammy visar sig inte lättskrämd, utan snarare väldigt fokuserad på att fullborda lönnmordet, och Edward känner sig tvingad att gå i strid mot honom. Normalt sett är han en närstridskämpe, men då han ville se till att han inte "upptäckte" Luther bestämde han sig för att använda pistolen. När han öppnar eld börjar han också spela in striden, med planen att sedan visa upp det genom pressen för att öka Luthers trovärdighet (om denne lyckades undkomma).

Den här striden blev betydligt mycket längre (i speltid), trots att Sammy är en underhuggare (delvis såklart på grund av att Edward använder skjutvapen), men också på grund av lite tur med Sammys tärningar, så övertaget i striden pendlade hela tiden (även om Edward aldrig kände sig hotad). Det kändes som att den här striden förstärkte min tilltro till hur vårt initativ-system (speciellt) och stridssystem fungerar. En bra spänning byggdes också upp då flera parallela rollpersonshandlingar rusade mot samma punkt.

Precis när Sammy får nog och vrålar åt Luther att knäppa jäveln med PSG:t dyker Seif upp i bilen. Luther bestämmer sig för att hans trovärdighet snarare stärks av att han ignorerar Sammys order och riktar istället geväret mot bilen. Han sätter en kula en hårsmån från Seif, som bestämmer sig för att krascha bilen för att fejka en träff. Han tappar dock kontroll över bilen, och kraschen blir verklig. Stor och manlig som han är överlever han utan livshotande skador, även om han svimmar. (Värt att notera är att det är helt upp till spelaren att avgöra om rollpersonen svimmar eller inte, i utbyte mot att spelledaren ser till att han inte dör).

Samtidigt pressas Sammy allt hårdare av Edward. Luther vänder sig om och sätter under några rundor några kulor i närheten av Edwards huvud, i ett försök att få det att verka som om han bara är en något dålig skytt. Under tiden får så äntligen Edward ett distinkt övertag, och Sammy slås ut.

Vid det här läget bestämmer sig Luther för att att fly är nog trovärdigt, och försöker göra detta. Tillsammans försöker han och Edward få flykten att se verklig ut, och de lyckas väl.

Här slår djävulen till: Edward tvingades ta en del stress under striden mot Sammy, för att kunna tvinga fram ett avslut snabbt när Luther tvingades gå med. Att komma i kontakt med sin ondska (vilket är vad stress symboliserar; det rollpersonen anser dåligt med det egna jaget) innebär att man riskerar att bli besatt av en demon (vilket är en projektion av befolkningens samlade tro på Smittan - en effekt av den stora prövningen). Då han [Edward] inte tror på någon gud (huvudsaken är inte vilken gud, då det är rollpersonens egen tro som är avgörande) så har han väldigt lite skydd mot sin inneboende ondska (men i gengäld kraftfullare magi). Slag slås fortfarande mot Viljestyrka, eftersom han naturligtvis försöker motstå intrånget. Det hela slutar i att han blir besatt, vilket resulterar i att han tvingas skicka iväg all inspelning tillsammans med loggarna för konversationen mellan honom, Luther och Seif till en okänd nätadress.

Just effekten av besattheten i det här fallet är lite speciell. Normalt sett brukar det vara något mer direkt ondskefullt, skadligt för samhället eller karaktärsnedbrytande, men det här var väldigt nära knutet till den övergripande storyn.

Edward väljer att inte informera de andra om vad han gjorde (han minns allt, men inte varför), utan de fullbordar allt som om det gick enligt planerna.

Här gjorde vi paus. Det känns som att den här episoden var väldigt lyckad, även om ingen av rollpersonerna har använt magi. Det är väl delvis en effekt av att de valde att fokusera väldigt mycket på mer normal strid (de var generellt sett väldigt stridsfokuserade), men jag hade ändå förhoppningar om att det skulle komma att ändras.

Positivt är att striderna känns fungera väldigt bra (är positivt överraskad med tanke på att det är första egentliga speltestet efter en del modifikationer). En annan positiv sak är att teknologin blir en väldigt närvarande del av rollspelet, och att det ger ett medium i rollspelet genom vilket en hel del snack, som annars (ofrånkommande för oss) förekommer utanför rollspelandet, kan skötas i rollspelet, vilket höjer inlevelsekänslan och delaktigheten från samtliga spelare.

Ytterligare en positiv sak, vilket jag noterat tidigare också, är att jag genom att köra viktiga SLP:s genom bakgrundssystemet för rollpersoner får "levande" individer vilket stöder mitt sätt att skapa berättelser och kampanjer:

- Sätt en grundläggande förutsättning. [I det här fallet: »Rollpersonerna är Onyx-bödlar och utför sitt jobb«]

- Bestäm ett bakomliggande tema/vad det är som krånglar till situationen. [I det här fallet: »Rollpersonernas lojalitet och tro skall sättas på spel, genom att dubbelspel runtomkring dem tvingar dem att konfronteras med olika sanningar«]

- Bestäm viktiga grupperingar, och sätt ut viktiga SL-aktörer.

Eftersom jag lätt kan skapa individer som för mig "kommer till liv", så kan jag fokusera på berättandet; vad som händer i världen kommer naturligt från aktörernas agendor. Det roliga är att det på detta vis blir bättre dramatik, och mer spänning i äventyr än vad jag någonsin lyckats skapa själv (och även höjer spelarfriheten avsevärt).

Negativt är att den stress som tagits har fått hyffsatt liten effekt (bortsett från besättningen på slutet). Jag tror dock att det är en effekt av mycket action (dvs mycket handling på kort tid), och hoppas att det märks mer senare.

[... fortsätter i ett annat inlägg, för att skära ner längden.]

/Nabu, börjar betvivla att någon kommer att orka sig igenom läsningen

 

[Nabu]

[Innan pausen togs for Luther tillbaka till parken där han mötte den lokale terroristledaren. Han verkade köpa historien, och berömde Luther. Ledaren (vid namn Sean) sa även åt honom att komma tillbaka nästa dag, varvid han tog in på ett motell. Vid centralen bestämde sig resten av gruppen för att vila, medans pressen bearbetade informationen och så.]

Gruppen vaknade upp på morgonen, och kopplade snabbt ihop sig. Även Gabriel var uppkopplad till samma nät. Luther bestämmer sig för att vänta ett tag med att återvända till parken, i hopp om att få mer information (Sammy från striden tidigare visade sig ha överlevt, och de hoppas på att de ska få en del information från honom). I centralen ansluter sig gruppens siste medlem (som tidigare haft ledit för en kväll, då han var på middagsbjudning hos en bardomsvän som är förlovad med Edwards nemesis [en inflytelserik Domare, dvs en del av Onyxdomstolens taktiska ledning], allt medans denne nye rollperson i mer eller mindre hemlighet trånar efter sin barndomsvän): Morgan, en rätt all-round kille med svag magi, dock utan någon tro på Gud.

Gruppen blir förvånad över att någon inte har förhört Sammy redan, men bestämmer sig för att göra det själva. Edward, som dock har dålig Utstrålning och därför svårt att påverka någon socialt/mentalt, tar på sig ansvaret. För att kompensera försöker Edward använda sig av sin stora styrka på kreativa vis, och han lyckas mycket väl: Sammy bryter snabbt under smärtan, men visar sig inte veta särskilt mycket. De får dock veta detaljer om hans familj, och mer viktigt: att det redan är försent att försöka stoppa terroristerna som kallar sig »Nattens söner« (han förutsätter att mordet kvällen innan lyckades). När Edward försöker övertyga honom om att så inte är fallet är han inte särskilt övertygande, och Sammy blir tyst.

Under tiden som förhöret pågår agerar Gabriel lite konstigt. Är inte säker på hur spelarna (och därigenom rollpersonerna) uppfattade det, men han verkar frånvarande och lite snarstucken. När Morgan fäller en kommentar om att han tycker att Edward går får hårt åt, citerar Gabriel ett stycke ur den heliga boken (av en händelse är det även ett stycke ur det gamla testamentet... trodde jag, kan inte hitta det nu). »Thou shalt look upon thy Lord, and thou shalt tremble, for his wrath is great to behold.« Efter detta verkar Gabriel misstänka Morgan; han är snar att tysta honom, tappar humöret lätt och ställer senare undersökande frågor.

Luther beger sig så mot parken, och snart kommer Sean gående mot honom, och drar fram en pistol. Luther blir överaskad, men lyckas slänga sig i skydd. Han inser att det finns fler terrorister i parken, och bestämmer sig för att använda sin mentala magi för att försöka lura dem att han kutar iväg. Allt går väl med slagen, men han är gudsfruktig och inte en särskilt kraftfull magiker. Med lite tur så lyckas han dock lura de flesta, och endast tre blir kvar; Sean och två andra, en kille med pistol och en med kniv lite längre bort.

Striden blir ganska brutal, och Luther slåss för sitt liv medans de övriga (som stått i stand-by utifall något skulle gå fel) snabbt närmar sig i en »helijet«. När de kommer fram har Luther lyckats få ner två stycken; Sean och killen med pistol. Men ligger i undertag mot den kvarvarande killen. Han är också skadad, och har tvingats ta stress.

På vägen dit har Edward, den mest potente magikern i gruppen försökt ladda sitt svärd med elektricitet (han behärskar elektromagnetisk magi). Han tappade först kontrollen över energierna, och tog därför fyra utmattning (kan egentligen liknas med det klassiska »mana« bortsett från att man ska ha låg utmattning och lite extraeffekter). Envis som han är försöker han igen, men fummlar igen! Nu tar han stress för att undvika fummlet, vilket förvandlar slaget till ett lyckat.

Här följde lite regeldiskussion, då vi insåg att vi inte hade en mekanik för formler som var avsedda att "boosta" en annan egenskap (i det här fallet svärdets skada). Vi kom snabbt på två olika mekaniker; att formelns egenskapsvärde räknades som vanligt och att effekten av den "carried through" till skadeslag (en mekanik som används vid andra liknande tillfällen) eller att egenskapsvärdet räknades som hälften och adderades. Till slut bestämde vi oss för det senare alternativet, men i efterhand tror jag att det första är bättre.

Den siste killen slås snabbt ut, och de rycker med sig Sean, varvid de snabbt lämnar platsen. Ungefär vid det här laget har både Luther och Edward dödat alla sina tre "mörka sidan"-mem genom stress (vilket eskalerar memen, åt den mörka hållet), och de sjunker snabbt ner i mörkret. Ingen blir dock besatt.

De tar Sean till kyrkans helare (medicinskt, inte övernaturligt) för att de snabbt ska förbereda honom inför ett förhör, varvid de samlas i Gabriels kontor. De har sedan länge haft misstankar om att terroristerna har en man inom Onyx, och bestämmer sig därför för att Seif ska hålla vakt över Sean. På väg tillbaka stöter han på en Domare (taktisk ledare) i full stridsmundering som verkar vara på väg från Seans bädd. Sean verkar dock vara okej, även om en av helarna uppvisar små tecken på nervositet.

Edward bestämmer sig för att intercept den mystiske domaren, och hälsar med en nickning varvid han tar av sig hjälmen för att få den andre att göra detsamme. Effekten blir istället att domaren avbryter hälsningen mitt i rörelsen, och går förbi Edward utan att säga ett ord. Gruppen väljer att inte konfrontera honom mer.

När så Sean är klar för att förhöras bestämmer Luther och Edward sig för att hjälpas åt att förhöra honom, Edward med styrka och Luther ska försöka vara mer subtil och eventuellt försöka använda sin magi på honom.

Förhöret går dåligt, trots all Edwards kreativitet och Luthers magi lyckas inte penetrera Seans mentala barriärer (detta var mycket på grund av extremt tursamma slag för Sean). Under tiden upptäcker dock Seif att Seans halsbandssmycke är lite grövre, och ojämt, jämfört med de som tidigare figurerat.

Ungefär här börjar spelarna få svårt att ta sig vidare. Morgan och Seif besöker återigen området runt parken, men alla suspekta verkar ha lämnat området. Seans halsband verkar de inte lägga någon vikt vid.

Så småningom drar de Seans DNA och jämför det mot databasen och lyckas på så vis spåra hans familj, som visar sig vara död. Det visar sig också att Sean har en bakgrund inom militären, och i samband med detta inser de att tekniken som Sean använder sig av för att motstå tortyren inte påminner om något som används inom militären (han verkar ha helt stängt av medvetandet om sin kropp och den fysiska världen).

Då gruppen efter ett tag kommer fram till att de misstänker Edwards nemesis, Marcus, som ju är förlovad med Morgans barndomsvän, så bestämmer sig Morgan för att kontakta just barndomsvännen (som för övrigt heter Lara). Han antyder att Marcus verkade bekymrad vid middagen kvällen innan och trevar lite försiktigt fram en fråga. Lara verkar förvånad och förklarar att han snarare verkar glad. Hon berättar (i ord som antyder att Morgan redan visste de mesta av detta) hur han normalt sett är väldigt fokuserad på sitt jobb (vilket till hennes kännedom är ett kontorsjobb) men hur han de senaste dagarna verkat glad, som om en stor tyngd lyfts från hans axlar, eller som om han löst ett problem han brottats med ett tag. Hon förklarar också hur glad det gör henne, då han visat sig riktigt engagerad i brölloppet och henne.

Edward misstänker att Sean använder sig av någon form av mental teknik för att "somna", och bestämmer sig därför för att väcka upp honom med välriktade elchocker runt huvudet. Efter att ha fått godkännande från Gabriel genomför han försöket, och det fungerar. Luther återvänder och de försöker lura Sean med magi att Edward är hans döde far. Från början går det väl, men Sean inser snabbt att något är fel. Från diskussionen får de dock veta att Sean dödade sin far, men han verkar snarast road när Edward föreslår att han också dödade sin mor. Därefter följer ett kort meningsutbyte där de båda spelar med på en löjlig teori.

De inser att de inte kommer längre, och återgår till tortyren. Det märks att Sean börjar försvagas, men de finner sig oförmögna att utsätta honom för mer press än vad de redan gjort, och de är under tidspress (då Sean tidigare sagt till Luther att något stort är på gång, och det kommer "nu").

Edward uttrycker misstankar mot Gabriel till de andra i gruppen, men de agerar inte på det. Under tiden har jag gjort en medveten "freudian slip" där jag benämnde treudden som utgör Seans smycke som en »nyckel« då jag kände att rollpersonerna började köra fast ordentligt. Det fick dock ingen effekt, utan spelarna får allt svårare att hitta på något att göra. Gabriel föreslår att de vilar över natten, låter hjärnan koppla lös lite.

Under kvällen kontaktar Lara Morgan och verkar nedstämd; det kommer fram att Marcus åter blivit sitt jobbfokuserade jag. Morgan verkar inte reagera nämnvärt på detta, utan fäster istället uppmärksamheten vid det faktum att Lara tror att de jobbar på ett kontor; han identifierar sig med Marcus. Jag låter Lara upprepa just den plötsliga förändringen några gånger, och försöker få det att inte verka löjligt. Morgan erbjuder sig att höra sig för hos Marcus, se vad det är som bekymmrar honom (detta ger Morgan en ursäkt att konfrontera Marcus).

Konfrontationen med Marcus avslöjar att han hittills inte lagt märke till Morgan, men när Morgan frågar försiktigt får han svårt att dölja sin plötsliga ilska, och han verkar även djupt bekymmrad över något. Morgan lämnar Marcus och ansluter sig till gruppen som samlats vid Seans cell. Han informerar resten av gruppen om att Marcus är galen, och efter lite förfrågningar förklarar han att han tror så för att Marcus blev väldigt arg, snabbt.

Genom Gabriel försöker jag insinuera att det kanske är för att han vill hålla saker dålda. Edward nappar, men då ingen annan i gruppen regerar på vad han säger dör diskussionen ut.

Under ett tag nu har friktionen mellan Morgan och Edward ökat, då Edward blivit allt grymmare mot Sean. Detta tar en del av fokuset bort från problemet.

Edward fortsätter att försöka förhöra Sean, men han verkar avdomnad. När helare tillkallas visar det sig att nekros utvecklats, och att Sean är nära döden av alla skada han tillfogats utan att få vård. Helaren säger sig dock kunna fixa det. Från helaren får de också veta att domaren som de stötte på efter att ha tagit in Sean frågade helarna vem det var, men i övrigt inte gjorde något. Under denna konversation nämner Edward Seans namn, vilket helaren reagerar subtilt på.

Under tiden som Seif går och sätter sig i lobbyn utanför Marcus kontor förvärras situationen mellan Morgan och Edward. Gabriel lugnar ner situationen. Seifs plan är att jämföra längden på domaren från dagen innan (i och med Bionätet har de en väldigt exakt uppskattning från mötet tidigare) med längden på alla som går förbi. Till slut matchar datan, och Seif reser sig och följer efter domaren i fråga. Ute på gården konfronterar domaren honom och beordrar honom att ta av sig hjälmen. Seif ser ingen annan utväg än att springa därifrån (då han inte vill visa vem han är). Domaren försöker snärja honom med magi, men Seif hinner undan.

Edward som uppfattat vad som hänt via nätet är precis på väg ut, vilket leder till förvirring hos domaren då Seif och Edward i rustning ser väldigt lika ut. Edward känner igen domaren som Marcus. Marcus beordar Edward att ta av sig hjälmen, och när denne gör så så verkar Marcus fundera en stund. Han frågar därefter om inte Morgan tillhör samma grupp som Edward. Edward svarar ja, vilket leder till att ett nöjt, och aningen sadisktiskt leende sprider sig på Marcus ansikte varefter de skiljs åt.

Rollpersonerna bestämmer sig nu att försöka agera, och Morgan kontaktar Lara, för att försöka få en inbjudan varefter han planerar att snoka runt lite. Tyvärr visar det sig att Lara är ute med sina väninnor och shoppar. Morgan bestämmer sig för att det inte kan vänta, och kopplar abrupt bort sig från alla nät, varvid han försöker ta sig in genom Laras dörr. Luther och Edward reagerar på den plötsliga bortkopplingen, men antar att Morgan är i trubbel och skynder därför i riktning mot där han var senast (vid Laras hus). De lämnar Seif att hålla koll på Sean, medans Gabriel säger att han kan hålla koll på Marcus.

Efter en del tvekan tar Morgan till handling, men just som han håller på hör han Laras röst bakom, som frågar vad han vill. Hon erbjuder sig att hjälpa till (han är klädd i sin heltäckande rustning). Morgan blir totalt ställd, men finner sig efter ett tag och försöker förklara att han spårar en tjuv, vilket får Laras ögon att smalna misstänksamt. Här drabbas Morgan av panik och försöker slå Lara medvetslös. Han lyckas men tvingas ta en del stress.

Återigen: djävulen. Morgan blir efter detta besatt, och får en innerlig önskan att göra illa Lara allvarligt. Han drar därför sin kniv och böjer sig över Laras medvetslösa kropp. Just då kommer Luther och Edward fram. Morgan i sin besatta form bestämmer sig för att han har störst chans att lyckas om han först tar hand om nykomlingarna. Edward å andra sidan har fortfarande en drivkraft från sitt numera döda mem, och släpper därför lös sin ilska totalt. Luther och Edward antar i det här läget att Morgan är en av Marcus snubbar, då de inte känner igen honom.

Striden blir snabb men brutal. Morgan har lite otur, och skadas allvarligt, men inte dödligt, varefter han faller ihop. Vid det här laget vaknar Lara till, vilket drar iväg uppmärksamheten från Morgan.


Här tvingades vi avsluta för kvällen. Dels då det började bli väldigt sent, och dels då Morgans spelare behövde fara hem (han antyder att han kanske inte vill vara med igen idag). Vi får se.

Det användes lite mer magi den här gången, och en del kreativa lösningar kom fram. Det känns som att systemet fungerar bra, men egentligen skulle mer testande med kraftfulla magiker behövas.

Effekten av stressen blev allt tydligare under den här sessionen, speciellt så hos Edward. Jag känner dock fortfarande att det här med Drivkrafter (vilket är mekaniken för eskaleringen av mem) måste bättras på lite för att göra det tydligare.

Jag känner mig nöjd med att de är just de som valde att inte ha någon religiös tro som drabbades av Smittan (blev besatta).

Två saker oroar mig:
- Att rollpersonerna körde fast. Jag tyckte jag gav fullt tillräckliga hintar och bevis, men de agerade inte på dem. Efteråt pratade jag med en av spelarna, och han nämnde att det (i hans fall) var dels för att han kände sig begränsad av hur hemligt det behövde hållas (det var en uppfattning som jag inte menat att förmedla, men som jag misstänker delvis kommer sig från det faktum att hans rollperson skapades med ett enormt socialt handikapp). Han tyckte också att en del ledtrådar var sådana som inte gav nog incentive i rollspelet för att det skulle kännas logiskt att agera på dem, även om han förstod att de var ledtrådar.
- Det är inte bra att Morgans spelare blev så trött/less/opepp. Jag misstänker att det mest har att göra med att han förlorade såpass snabbt i striden mot Edward och Luther, men jag ska försöka prata med honom och se vad han säger.

/Nabu, i det stora hela väldigt nöjd

 

[Nabu]

Dagens session blev aldrig av, då vi misstagit oss på busstider och våra två nya spelare behövde fara just som vi skulle till och börja! Därför lämnas kampanjen hängande där den avslutades senast... troligen aldrig för att återuppväckas, men vem vet.

Blev en hel del diskuterande om gruppdynamik dock, så helt bortkastad var dagen inte.

Om det blir en ny krönika någon gång så ska jag göra mitt bästa på att få den lite mer rapport-aktig, det lovar jag!

/Nabu, fortfarande lite besviken

 

[Rickard]

Jag gillar det jag läste och det lilla du skrev om systemet gjorde mig rejält nyfiken på det. Det känns som att systemet bidrog en del till upplevelsen, fast ibland bidrog den till påtvingat agerande av rollpersonerna (besatthet). Personligen gillar jag inte det sistnämnda och tycker att sådant kan lösas på ett bättre vis (drivkrafter där spelaren får välja att spela ut dem).

Världen tycker jag mer känns som en religiös Judge Dredd (och är därför inte så tilltalande). Equilibrium är visserligen en av mina favoritfilmer.

/Han som blev sugen på att få läsa systemet,

 

[Nabu]

Världen tycker jag mer känns som en religiös Judge Dredd (och är därför inte så tilltalande).

Har varken läst(?) eller sett(?) Judge Dredd så jag har svårt att kommentera på det.

Det känns som att systemet bidrog en del till upplevelsen, fast ibland bidrog den till påtvingat agerande av rollpersonerna (besatthet). Personligen gillar jag inte det sistnämnda och tycker att sådant kan lösas på ett bättre vis (drivkrafter där spelaren får välja att spela ut dem).

Jag håller verkligen med, och hela systemet (bortsett från just besattheten) är utvecklat på det viset. Besattheten är ny, och förekom första gången i just det här äventyret. Jag har för tillfället ingen fast åsikt om huruvida det ska fungera som det gjorde under speltestet eller ej. Det finns en hel del nackdelar med det (alla de som gjorde att resten av systemet inte fungerar på ett sådant vis) men samtidigt så kanske det gör hela fenomenet mer skrämmande för spelaren?

Helt klart är att det inte är optimalt, men för tillfället är jag osäker på om jag har ett bättre alternativ.

/Han som blev sugen på att få läsa systemet,

För tillfället finns det bara i rent textformat, och i tämligen inkomplett, spridd form. Efter speltestet i helgen så känner jag dock att det är dags att börja få ner mer i text. Planerar att börja jobba med mer presentationsvänliga pdf:er ganska snart. Tyvärr börjar dock en del annat trycka sig in på min tid, så det kan ta ett tag.

/Nabu, som dock börjar känna att världen borde luckras upp lite och även börjar fundera på att få ett en stadsbeskrivning snart, men först måste ta ställning till hur den skall skrivas

 

[Rickard]

/Han som blev sugen på att få läsa systemet,

För tillfället finns det bara i rent textformat, och i tämligen inkomplett, spridd form. Efter speltestet i helgen så känner jag dock att det är dags att börja få ner mer i text.

Jag tror att det är rätt väg att gå. Med Matiné så gick jag "fel" väg och började med att skriva reglerna och sedan speltesta. Det innebar att jag har fått skriva om hela regelsystemet minst tre gånger. Så 97 skrivna sidor har tagit många fler sidor att få fram. Senast så var det magikapitlet där jag fick slänga bort tolv sidor och skriva om allting efter att vi speltestade det.

Med nästa rollspel ska jag göra som du och bara ha anteckningar och sedan speltesta utifrån dem.

/Nabu, som dock börjar känna att världen borde luckras upp lite och även börjar fundera på att få ett en stadsbeskrivning snart, men först måste ta ställning till hur den skall skrivas

vilka alternativ har du ett välja mellan?

/Han som gillar att du tänker kring även sådana saker

 

[Nabu]

/Nabu, som dock börjar känna att världen borde luckras upp lite och även börjar fundera på att få ett en stadsbeskrivning snart, men först måste ta ställning till hur den skall skrivas

vilka alternativ har du ett välja mellan?

Funderar alltså på den rent skriviga biten, och jag antar att jag har alla möjliga olika och lika stilar att välja mellan. Dock så tänker jag försöka hålla mina ambitioner till vad jag behärskar.

Svårt att nämna några alternativ, även om det hade varit trevligt med andra synpunkter!

/Nabu, lär återkomma angående staden när något producerats