#1: Den som svarar "man löser problem" får en käftsmäll. =)
#2: Jag är medveten om att det säkert finns en massa trådar från innan min tid på forumet eller som jag glömt bort som hanterar det här, men peka mig isåfall gärna dit för sökningar på ordet "problemlösning" ger inte så värst mycket.
#3: Jag är medveten om att de flesta teoretiska diskussioner här brukar röra sig på makarforumet, och jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att skriva här. Eftersom jag inte vill diskutera ur spelmakarperspektiv.
Problemlösningsrollspel är inte något vi diskuterar så väldans ofta här på wrnu, åtminstone inte på de delforum jag frekventerar. Möjligen för att de flesta riktigt aktiva forumiter kanske känner att andra former av rollspel tilltalar dem mer. Jag inbillar mig att problemlösning är en sån där grej som slås ihop med "banka gobbos och dyrka dörrar", som nåt som hör till rollspelens förflutna. Jag tror dock att det fortfarande körs en del sånt därute - kanske inte på den nivå Maleficiors mycket omskrutna "prestationsrollspelande" eventuellt var, men ändå.
Jag tror nämligen att problemlösning är enkelt att skriva. Hear me out. Problemlösning är enkelt, eftersom man strikt taget inte behöver involvera rollpersonerna - eller ens några SLP:er. Inga emotionella eller sociala band behöver utmanas. Allt som behövs är ett pussel man snott från ett gammalt LucasArts-pekaklickaspel eller ett chiffer man läst om på Wikipedia, kombinerat med 2-3 golvplaner, en mystisk främling på en bar och en skattkarta. Right?
Problemlösningsskrivandets ingångströskel är alltså låg. Vilken apa som helst kan skriva ett mediokert, men spelbart med rätt spelare, problemlösningsäventyr.
Jag tror att problemlösningsäventyr är lätta att skriva. Men, jag tror att bra problemlösningsäventyr antingen kräver ordentliga teoretiska förberedelser och arbete, eller att man sådär random råkar ha en medfödd talang för det. Och jag tror att de flesta av oss inte har en medfödd talang för det.
Kom till saken, ärthjärna!
Jo, alltså; jag skulle vilja ha en diskussion kring vad problemlösning är och inte är - eller, om ni vill, vad som är bra respektive dålig problemlösning i rollspel. Vad får problemlösning att funka? Har ni några exempel? Jag vägrar gå med på svaret "rätt SL och rätt spelare", för det är variabler som är omöjliga att diskutera kring (även om det finns en poäng i att vara samspelta kring rollspelsform och liknande).
I tråden om att vi aldrig pratar scenarios numer fick jag äntligen ur mig det jag rent subjektivt uppfattar som "bra" problemlösning, som skiljt från "dålig" sådan.
Min idé är: Statiska pussel av äventyrsspelstyp (Myst, Monkey Island, etc) löses bäst av en, eller max två, personer. På sin höjd kan det alltså vara bra med nån som sitter bredvid framför datorn och säger "har du prövat X?". Detsamma gäller chiffer, fast ännu mer: De känns snpassade för singulära kodknäckare; korsord löser man ensam, liksom. Få kör Sudoku i grupp. Rubiks Kub som lagsport lär inte bli nån hit. Processen är intern, och tar ofta tid.
Dynamiska informationspussel däremot, tycker jag funkar bättre i rollspel. Här menar jag alltså "gåtor" av typen "vem kan vi lita på?", "vad har egentligen hänt här" och "vad är det som ligger bakom alltihop?". Anledningen, tycker jag, till att de här funkar bättre i rollspel tror jag är för att de ger spelarna en god anledning att samarbeta, att finna lösningar genom att diskutera. Det krävs sociala lösare snarare än individuella kodknäckare. Processen är extern, och spelarna får fundera som... "one mind", så att säga.
Är det här en vettig diskussion? Nån som ens orkade läsa såhär långt?
Annars kan jag starta en tråd om paj lite senare.
#2: Jag är medveten om att det säkert finns en massa trådar från innan min tid på forumet eller som jag glömt bort som hanterar det här, men peka mig isåfall gärna dit för sökningar på ordet "problemlösning" ger inte så värst mycket.
#3: Jag är medveten om att de flesta teoretiska diskussioner här brukar röra sig på makarforumet, och jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att skriva här. Eftersom jag inte vill diskutera ur spelmakarperspektiv.
Problemlösningsrollspel är inte något vi diskuterar så väldans ofta här på wrnu, åtminstone inte på de delforum jag frekventerar. Möjligen för att de flesta riktigt aktiva forumiter kanske känner att andra former av rollspel tilltalar dem mer. Jag inbillar mig att problemlösning är en sån där grej som slås ihop med "banka gobbos och dyrka dörrar", som nåt som hör till rollspelens förflutna. Jag tror dock att det fortfarande körs en del sånt därute - kanske inte på den nivå Maleficiors mycket omskrutna "prestationsrollspelande" eventuellt var, men ändå.
Jag tror nämligen att problemlösning är enkelt att skriva. Hear me out. Problemlösning är enkelt, eftersom man strikt taget inte behöver involvera rollpersonerna - eller ens några SLP:er. Inga emotionella eller sociala band behöver utmanas. Allt som behövs är ett pussel man snott från ett gammalt LucasArts-pekaklickaspel eller ett chiffer man läst om på Wikipedia, kombinerat med 2-3 golvplaner, en mystisk främling på en bar och en skattkarta. Right?
Problemlösningsskrivandets ingångströskel är alltså låg. Vilken apa som helst kan skriva ett mediokert, men spelbart med rätt spelare, problemlösningsäventyr.
Jag tror att problemlösningsäventyr är lätta att skriva. Men, jag tror att bra problemlösningsäventyr antingen kräver ordentliga teoretiska förberedelser och arbete, eller att man sådär random råkar ha en medfödd talang för det. Och jag tror att de flesta av oss inte har en medfödd talang för det.
Kom till saken, ärthjärna!
Jo, alltså; jag skulle vilja ha en diskussion kring vad problemlösning är och inte är - eller, om ni vill, vad som är bra respektive dålig problemlösning i rollspel. Vad får problemlösning att funka? Har ni några exempel? Jag vägrar gå med på svaret "rätt SL och rätt spelare", för det är variabler som är omöjliga att diskutera kring (även om det finns en poäng i att vara samspelta kring rollspelsform och liknande).
I tråden om att vi aldrig pratar scenarios numer fick jag äntligen ur mig det jag rent subjektivt uppfattar som "bra" problemlösning, som skiljt från "dålig" sådan.
Min idé är: Statiska pussel av äventyrsspelstyp (Myst, Monkey Island, etc) löses bäst av en, eller max två, personer. På sin höjd kan det alltså vara bra med nån som sitter bredvid framför datorn och säger "har du prövat X?". Detsamma gäller chiffer, fast ännu mer: De känns snpassade för singulära kodknäckare; korsord löser man ensam, liksom. Få kör Sudoku i grupp. Rubiks Kub som lagsport lär inte bli nån hit. Processen är intern, och tar ofta tid.
Dynamiska informationspussel däremot, tycker jag funkar bättre i rollspel. Här menar jag alltså "gåtor" av typen "vem kan vi lita på?", "vad har egentligen hänt här" och "vad är det som ligger bakom alltihop?". Anledningen, tycker jag, till att de här funkar bättre i rollspel tror jag är för att de ger spelarna en god anledning att samarbeta, att finna lösningar genom att diskutera. Det krävs sociala lösare snarare än individuella kodknäckare. Processen är extern, och spelarna får fundera som... "one mind", så att säga.
Är det här en vettig diskussion? Nån som ens orkade läsa såhär långt?
Annars kan jag starta en tråd om paj lite senare.