tl;dr: This was a triumph. I'm making a note here: huge success. Vi hade alla jättekul, det hela känns rätt solitt och det som behövs putsas på var sådant jag visste sedan innan. Wilper vann äventyret, för alla andra dog.
Jag arrade Den yttersta domen på det lokala konventet igår, och tänkte dela med mig av observationer. Jag lyckades lura dit Den odödlige kejsaren, w176 och (såvitt jag vet) tre icke-forumiter. Det var första gången någon utanför den nära gruppen spelat det sedan i påskas, och reglerna har ändrats en del sedan dess. Jag suger på att skriva kort, och ville beskriva berättelsens awesomeness rätt utförligt, så krönikan landar på ~3000 ord.
Det är värt att förklara några saker för att göra krönikan förståelig:
Setting: Det är nådens år 2700 och medeltid i rymden. Folk är jättereligiösa och teknikfientliga. Iom växten kapak som dykt upp på Jorden (”Det är inte spice, jag lovar”) kan riken klara sig utan avancerad datorteknik genom att göra mänskliga datorer. Motsättningen mellan kulturer i det här äventyret är en överdriven pastisch på medeltiden: det muslimska Kalifatet på Jorden har bevarat den gamla världens kunskap, är relativt jämställt och är centrum för vetenskap och kunnande, medan det nykatolska konungadömet Elysium på Mars är starkt bakåtsträvande, anti-teknologiskt och patriarkalt.
Regler: Systemet använder en tarotkortlek. Den mindre arkanan används för tester: FV + kortets värde över svårighet. Den som vinner ett test får beskrivanderätt för utfallet. Inget speciellt där, liksom.
Intressant är den större arkanan och Sanningar. Sanningar är viktiga personlighetsdrag alt. saker som definierar rollpersonen - tänk Keys och Aspects (vad jag förstått av dem). Om man spelar efter en Sanning år man dra ett kort ur den större arkanan. Den större arkanan kan man spela för att få etablera någonting i fiktionen eller ge till en annan spelare för tvinga den att spela efter en av sina Sanningar. Kan du koppla en Sanning till ett test så får du spela kort ur stora arkanan istället för ett kort ur den mindre, och då få ett jättehögt värde och ofta vinna testet. Varje Sanning har dessutom en Lögn, en handling som gör att du tappar Sanningen om du utför den.
Ett annat sätt att få kort från större arkanan är att göra något awesome. Om man gör någonting som får en annan spelare vid bordet att utbrista ”Awesome!” får man ett kort.
Äventyret handlade om att Jafaar, en muslimsk adelsman, kommer till Hus Bertonis lantgods i Elysium och försöker upprätta ett handelsavtal med hertigen. Han vill sälja kapak, men har vissa problem. Å ena sidan vill de starkt troende inne i huset inte fylla muhammedanernas kistor, och å andra sidan har Väktarrådet uttalat en fatwa mot att beblanda sig med växten, Shaitans mögel.
Rollpersoner:
Jafaar Ali Sharif: nämnda adelsman. Han är girig och lömsk och inte alls speciellt troende.
Sanningar: Muslim, Adlig, Ansikte, Girig, Hypokondriker, Situationsetiker
Priscilla Cray: En evangelist (kristen) inflyttad från Nordamerika. Jafaars personliga bankir. Genom att skriva över pengarna på henne kan han bedriva låneverksamhet mot ränta trots att sharian förbjuder det.
Sanningar: Evangelist, Det andra könet, Hat (Jafaar), Punktlig, Själadödande arbete, Ärlig uppsyn
Mehmet al-Shalid: Jafaars personliga läkare och adoptivson efter att hans far blev tagen av Shariagardet. Han är öm, vänlig, orolig och omtänksam.
Sanningar: Martyr (Islam), Cybernetiskt öga, Hemsökt, Levande uppslagsverk, Medkänsla, Plikt (Jafaar)
Marcus Bertuccio: Jafaars kusinbarn. För fem år sedan konverterade han (till synes) till nykatolicismen och fick anställning som gangster/langare åt Hus Bertoni. En lömsk, girig och ärelysten bandit.
Sanningar: Muslim, Autokrat, Bedragare, Girig, Vrede, Ärelysten
Amadeus Bertoni: Familjens präst och hertigens yngsta bror. Finns det något han hatar mer än muslimer och kapak så är det kvinnor. Han har dessutom goda vänner inom den Röda vatikanens inkvisition.
Sanningar: Selot (Nykatolicism), Adlig, Kunskapstörst, Sexist, Vänner inom Iskariotorden, Yrke (Präst)
Då det var ett rätt långt pass med många vändningar har jag försökt kapa sådant som inte visar på spelmekanik/är intressanta ur awesome story-synpunkt. Det blir fortfarande rätt långt, för att jag suger på att korta ner.
Äventyret inleddes med att Jafaars sällskap anlände vid herrgården. Starten blev lite träig, och gjorde egentligen ingenting annat än att beskriva lantgodset och många av SLPerna. Det löste sig dock när spelarna började etablerade sina egna scener, och började konspirera hejvilt.
Efter middagen så möter Marcus upp med Amadeus för att tala i enrum. Han spelar ett kort ur den större arkanan för att etablera att familjen står på ruinens brant. Den uppvisade lyxen är bara en fasad och Hus Bertoni kommer att gå under om de inte sluter en överenskommelse med Jafaar.
Amadeus försäkrar honom att Gud kommer hjälpa dem.
Morgonen efteråt så träffas Marcus och Priscilla i parken. Marcus ser Priscilla som en väg till Jafaars pengar och spelar på sin Sanning Girig genom att försöka förföra henne. Han lyckas och Priscilla faller för honom.
Alla träffas för en morgonpromenad, och Priscilla spelar på sitt Hat genom att ”råka” avslöja att Jafaar en gång haft syfilis. Det får hertigen att motsätta sig unionen Marcus-Priscilla då han inte vill att hennes oförskämdhet ska smitta av på Marcus. Amadeus å andra sidan spelar på sin Sexism och uppmanar Marcus att framhärda och göra en ordentlig kvinna av henne.
När de sätter sig och debatterar handelsavtalet så etableras en motsättning mellan parterna. Det intressanta här är att Priscilla driver samtalet å Jafaars vägnar, då det är hon som har kunskap om ämnet. Amadeus spelar helt ut på sin Sexism och ignorerar och trycker ner henne, och får Jafaar att tappa ställning i hertigens ögon, då han inte kan hålla pli på sina tjänare. Amadeus blir belönad för Sanningen Sexism och Priscilla för Det andra könet (en RP blir alltså regelmässigt belönad/kompenserad om dess person skapar ett underläge i fiktionen).
Under lunchen så fortsätter Marcus att spela på Girig. Han tar Jafaar åsido och pressar honom på pengar för att han inte ska avslöja att det var Jafaar som förrådde Mehmets far till Shariagardet. Jafaar klagar att han redan har blivit betald, men Marcus påpekar att det var Gefer Sharif, hans gamla identitet, och inte Marcus Bertuccio som blev betald. Jafaar hamnar i en osäker ställning och de blir avbrutna av att förhandlingarna återupptas. Mehmets spelare satt och vägde ett kort ur stora arkanan och övervägde om han skulle etablera att han hade hört deras samtal, men beslutade sig för att inte göra det. Det var både bra och dåligt, då det var Mehmets största bomb, som hade kunnat få honom att vända sig mot Jafaar och uttala ett gäng Lögner. Det var bra, då det hade varit för tidigt i äventyret, men då den här plottråden inte togs upp igen så fick inte Mehmet någon personlig konflikt (ett problem som det var bra att det kom upp. Jag ska skriva om Mehmet till framtiden).
Över maten börjar Amadeus och Mehmet att diskutera modern läkekonst, med en viss utgång i Mehmets cybernetiska öga. Mehmet som är van vid högteknologi diskuterar implantat och proteser som någonting bra som används för att rätta till fel i människan. Amadeus går tvärt emot och anklagar honom för att bryta mot det nollte budordet ("Du skall icke skapa en maskin i en människas avbild"). Mehmet tappar all ställning i Hertigens ögon som prompt ursäktar sig då han tappat matlusten.
Då förhandlingarna återupptas så har både Mehmet och Priscilla tappat all respekt i elyséernas ögon och Jafaar, som är ganska inkompetent i dessa frågor, blir lämnad ensam. För att han ska klara sig sitter Priscilla och Mehmet utanför och talar till honom genom en öronsnäcka. Den slutar att fungera, vilket får Jafaar att tappa ansiktet framför hertigen och Amadeus. Hans fullkomliga inkompetens och beroende av en kvinnlig tjänare (Priscilla) skämmer ut honom ytterligare. Handelsavtalet rör sig närmare att bli färdigt, men en central konflikt i det etableras: Hertigen går endast med på avtalet om Jafaar kan garantera att han bara levererar kapak från Jerusalemzonen, vilket Jafaar finner omöjligt.
Här ser det ut som att förhandlingarna kommer att låsa sig om inte hertigen och Amadeus böjer sig i sin religiösa övertygelse.
På kvällen så smyger Marcus och Priscilla ut till Jafaars skyttel och ligger med varandra. I de svettiga efterdyningarna, som Wilper så snyggt uttryckte det, så erbjuder Marcus Priscilla att hon ska rymma med honom.
När Marcus är på väg till sängs blir han konfronterad av Mehmet. De har träffats ganska mycket under sin barndom och Mehmet antyder att Marcus alltid varit girig. Marcus börja nosa på sin Sanning Vrede och beter sig hotfullt. Mehmet leder in samtalet på handelsavtalet och vill att Marcus ska hjälpa till att motverka Jafaar. Här sattes passets fetaste stakes upp: Om Mehmet vann så skulle Marcus hjälpa till att motverka Jafaar. Om däremot Marcus vann konflikten så skulle han slå Mehmet sönder och samman och Mehmet skulle inte våga berätta vem det var som hade gjort det. Nu vann dock Mehmet och lyckades skrämma Marcus med hotet om Shariagardet. Om affären skulle gå igenom skulle de säkert komma ikapp Jafaar och skulle då även få tag på Marcus, och avrätta honom för apostasi.
Direkt efter använder Amadeus spelare sin metakunskap om det tidigare samtalet och kallar Marcus till familjekapellet mitt i natten. Han lägger fram att Marcus borde gifta sig med Priscilla och göra en riktig kvinna av henne, och erbjuder sedan att adoptera Marcus och formellt göra honom adlig om han ser till så att affären inte går igenom. Marcus följer sin Sanning Ärelysten och går helhjärtat med på det.
Priscilla spelar sedan på sitt Hat. Hon ändrar Jafaars testamente så att hela hans förmögenhet skulle tillfalla Marcus om han dog. Hon går sedan och möter upp Amadeus i kapellet och lockar honom att mörda Jafaar, då hans förmögenhet skulle vara nog för att rädda Hus Bertoni utan att de skulle behöva ge sig in i kapakhandel.
Här slutar andra akten, och vi tog en liten paus. Alla har konspirerat mot Jafaar på ett eller annat sätt, och Jafaar har vänt ryggen åt Mehmet, som är den enda som vill hjälpa honom. Om Jafaar skulle dö så skulle saker och ting lösa sig för Hus Bertoni, Marcus skulle få en adelstitel och sin älskade och Jafaars män skulle inte kunna anmäla brottet, då han handlade med kapak.
Det hela kompliceras dock när akt tre börjar och Marcus mördar hertigen. Han samlar upp en kanyl som Mehmet tappat, smyger sig in i Hertigens rum och kväver honom, varefter han injicerar honom med innehållet - som bara var en placebospruta som Mehmet gav till Jafaar för att lugna hans hypokondri.
Morgonen efteråt blir det ett fantastiskt larm, och alla springer till Hertigens rum. På brottsplatsen så fastslår de snabbt att den krossade kanylen som ligger bredvid sängen är Mehmets, men han lyckas bortförklara sig med att det bara är placebosprutor. Priscilla spelar ett kort för att sätta igång Jafaars Sanning Hypokondriker, och det tar resten av scenen för Mehmet att tala honom till ro. Under tiden så hinner de andra RP att tala med den nya hertigen, Gustavus, som tidigare etablerats som en otroende kapakbrukare som lustade efter Priscilla. Han har inget intresse av att undersöka sin brors död och skyller den på inkvisitionens spioner som Amadeus ska ha lockat in i herrgården, och skjuter bort Amadeus.
Nu kommer vi in i ordentligt end game: Marcus går till kapellet och biktar sig för Amadeus, där han rakt ut berättar att det var han som mördade hertigen.
För att låta den andra scenen mogna lite så klippte vi till en scen där Gustavus bekantar sig närmare med Jafaar. Han visar fullständig misstro för vatikanen och Amadeus och erbjuder sig att gå med på handelsavtalet oavsett om han kan leverera kapak från Jerusalem eller ej, om Jafaar säljer Priscilla till honom. Jafaar motstår, delvis då Kalifatet inte ser kvinnor som handelsvaror och delvis eftersom att hon är för viktig för Jafaar. Han vinner en social konflikt och den nya hertigen ger upp det spåret.
Tillbaka till kapellet! Amadeus konfronterar Marcus, som hävdar att han dödade hertigen på Amadeus befallning. Jag gav dem varsitt kort ur stora arkanan för att Marcus skulle spela på sin Sanning Vrede och Amadeus på Selot. Efter lite ordväxling så drar Marcus sin värja och utmanar Amadeus på duell. De andra tre RP trillar in, plot conveniently enough, och bevittnar duellen. Både Marcus och Amadeus börjar med en offensiv manöver (andra möjliga är förberedande och defensiv) och går helt ut, utnyttjar Sanningar och spelar så mycket de kan, och både två fyller sina skadefält efter första rundan. Regelmässigt betyder det inte att de nödvändigtvis är döda, utan att ingen av dem får agera något mer i konflikten. Marcus vann dock testet med 3 och får därför beskrivanderätten! Han berättar hur de kämpar länge och bägge är ordentlig skadade, när Amadeus får en öppning och sticker sin värja genom Marcus mage. När han tror att det är över så ränner Marcus sin värja genom hans hjärta och de faller bägge ihop, döendes. Marcus griper tag i Priscillas hand och väser "Vig oss" till Amadeus. Han viskar lugnt "Förrädare" innan han dör. Mehmet utnyttjar sin Medkänsla och går helt ut och lyckas med att rädda Marcus liv och föra honom till familjens livmedicus. Den nya hertigen konstaterar att det var en regelrätt duell och att inga åtal ska väckas – han är glad att Amadeus är ur vägen, då det inte finns kvar någon att lägga krokben för honom. Då Priscilla har arbetat ut ett gott avtal tillsammans med husets ekonom så konstaterar han att avtalet ska slutas dagen efter.
Under natten så ser Priscilla att hennes utväg inte är genom Marcus. Hon överger den kärleken och skriver om Jafaars testamente så att pengarna tillfaller Mehmet, samt skriver in i handelsavtalet att en stor summa skulle tillfalla Hus Bertoni om Jafaar inte skulle kunna genomföra avtalet. Hon ger en kopia till Gustavus, som nu spelades av Amadeus spelare. Gustavus spelar efter sin Sanning Begär och meddelar att han mördar Jafaar mot att Priscilla gifter sig med honom. Jag minns inte om Priscilla gav ett jakande svar eller ej, men Gustavus skickade hur som helst sina råskinn Jean och Pierre att smyga sig på Jafaar. Jafaar vaknade, och hann skjuta ihjäl Pierre innan han föll på honom och knockade honom medvetslös. Här etablerades det att Jean och Pierre var älskare (...) och Jean spred ut Jafaars hjärna över heltäckningsmattan som hämnd.
Mehmet vaknade upp, och fick här lite av den konflikt jag hade hoppats på tidigare. Han hade valet att antingen uttala Lögnen på Martyr och hoppa på busen Jean eller att uttala Lögnen på Plikt (Jafaar) genom att låta honom vara. Det slutade med att han valde att för första gången inte vända andra kinden till, uttalade sin Lögn på Martyr och hoppade på och bedövade Jean med en spruta.
Priscilla, som inte ville gifta sig med Gustavus, slet tag i Mehmet och sprang mot skytteln som de kallat ner, med Gustavus vakter hack i häl. De hann ifrån dem och hoppade på skytteln, men Gustavus fortsatte att spela på sitt Begär och lät skjuta ner skytteln, som störtade i den elyséiska kanalen. Precis när hertigens män har kommit fram till vraket och plockat upp hertigens blivande brud ur vattnet knappar Mehmet in självsförstörelsesekvensen på skeppet, som exploderar spektakulärt och tar med sig alla ner i djupet.
Den enda som överlevde var Marcus, som låg avsvimmad. Avtalet gick om intet, men en ordentlig kompensation tillföll Hus Bertoni för att Jafaar försvann. Det är kanske inte nog för att de ska överleva det kommande jihadet, men det borde räcka tills dess att den nya, lite mer moraliskt flexibla hertigen kan hitta en ny säljare - om nu inte inkvisitionen beslutar sig för att besöka huset.
Reflektioner
Det gick jättebra! Det var väldigt kul att få speltesta med folk utanför den vanliga gruppen, och se att systemet flöt på bra. Det blev lite segt när det blev konfliktdags, men det kändes som att det mesta av det berodde på spelarnas ovana. Sanningar funkade precis som de är tänkta att funka och förgyllde och drev spelet. Jag hade hoppats att berättelsen skulle ge fler möjligheter att uttala Lögner, men den var ändå så bra att jag inte klagade.
Problemen som jag upplevde ligger i att konfliktsystemet måste putsas för att få ner värdena på test. Det uppkom rätt många gånger att bägge sidor lyckades fylla den andras skaderuta på en runda och Offensiv blir väldigt riskabel att använda då man inte får något ordentligt försvar. Det blev både bra och dåligt mottaget, men det är något som jag tror att jag vet hur man kan fixa så att systemet flyter som det är tänkt. Jag blev dessutom tipsad av w176 att kika på DitV för att se hur man kunde få konflikter mer varierade och att se hur TSoY hanterar att ge sig i en konflikt, så jag får se om det eventuellt kan vara något. Förutom konflikter är dock systemet solitt, och resten funkar bra.
Stakes är inte en del av spelet som det är skrivet, men då spelarna automagiskt började etablera dem så fick jag se hur väl de funkade med systemet. Det är nog en ganska god chans att de kommer skrivas in i någon form.
Lika kul var också att settingen blev väl mottagen och, kanske viktigast, att religionerna kändes intressanta och spelade roll (och i många fall blev fokus för) spelet.
Extra kul var dessutom att höra Mehmets spelare hade haft kul och kommit in i äventyret, fast han var en hardcore D&D-spelare och att det var första gången han spelat någonting så socialt inriktat.
/GnomviD, nöjd och med en uppfattning av vad som ska jobbas med, signing off.
Jag arrade Den yttersta domen på det lokala konventet igår, och tänkte dela med mig av observationer. Jag lyckades lura dit Den odödlige kejsaren, w176 och (såvitt jag vet) tre icke-forumiter. Det var första gången någon utanför den nära gruppen spelat det sedan i påskas, och reglerna har ändrats en del sedan dess. Jag suger på att skriva kort, och ville beskriva berättelsens awesomeness rätt utförligt, så krönikan landar på ~3000 ord.
Det är värt att förklara några saker för att göra krönikan förståelig:
Setting: Det är nådens år 2700 och medeltid i rymden. Folk är jättereligiösa och teknikfientliga. Iom växten kapak som dykt upp på Jorden (”Det är inte spice, jag lovar”) kan riken klara sig utan avancerad datorteknik genom att göra mänskliga datorer. Motsättningen mellan kulturer i det här äventyret är en överdriven pastisch på medeltiden: det muslimska Kalifatet på Jorden har bevarat den gamla världens kunskap, är relativt jämställt och är centrum för vetenskap och kunnande, medan det nykatolska konungadömet Elysium på Mars är starkt bakåtsträvande, anti-teknologiskt och patriarkalt.
Regler: Systemet använder en tarotkortlek. Den mindre arkanan används för tester: FV + kortets värde över svårighet. Den som vinner ett test får beskrivanderätt för utfallet. Inget speciellt där, liksom.
Intressant är den större arkanan och Sanningar. Sanningar är viktiga personlighetsdrag alt. saker som definierar rollpersonen - tänk Keys och Aspects (vad jag förstått av dem). Om man spelar efter en Sanning år man dra ett kort ur den större arkanan. Den större arkanan kan man spela för att få etablera någonting i fiktionen eller ge till en annan spelare för tvinga den att spela efter en av sina Sanningar. Kan du koppla en Sanning till ett test så får du spela kort ur stora arkanan istället för ett kort ur den mindre, och då få ett jättehögt värde och ofta vinna testet. Varje Sanning har dessutom en Lögn, en handling som gör att du tappar Sanningen om du utför den.
Ett annat sätt att få kort från större arkanan är att göra något awesome. Om man gör någonting som får en annan spelare vid bordet att utbrista ”Awesome!” får man ett kort.
Äventyret handlade om att Jafaar, en muslimsk adelsman, kommer till Hus Bertonis lantgods i Elysium och försöker upprätta ett handelsavtal med hertigen. Han vill sälja kapak, men har vissa problem. Å ena sidan vill de starkt troende inne i huset inte fylla muhammedanernas kistor, och å andra sidan har Väktarrådet uttalat en fatwa mot att beblanda sig med växten, Shaitans mögel.
Rollpersoner:
Jafaar Ali Sharif: nämnda adelsman. Han är girig och lömsk och inte alls speciellt troende.
Sanningar: Muslim, Adlig, Ansikte, Girig, Hypokondriker, Situationsetiker
Priscilla Cray: En evangelist (kristen) inflyttad från Nordamerika. Jafaars personliga bankir. Genom att skriva över pengarna på henne kan han bedriva låneverksamhet mot ränta trots att sharian förbjuder det.
Sanningar: Evangelist, Det andra könet, Hat (Jafaar), Punktlig, Själadödande arbete, Ärlig uppsyn
Mehmet al-Shalid: Jafaars personliga läkare och adoptivson efter att hans far blev tagen av Shariagardet. Han är öm, vänlig, orolig och omtänksam.
Sanningar: Martyr (Islam), Cybernetiskt öga, Hemsökt, Levande uppslagsverk, Medkänsla, Plikt (Jafaar)
Marcus Bertuccio: Jafaars kusinbarn. För fem år sedan konverterade han (till synes) till nykatolicismen och fick anställning som gangster/langare åt Hus Bertoni. En lömsk, girig och ärelysten bandit.
Sanningar: Muslim, Autokrat, Bedragare, Girig, Vrede, Ärelysten
Amadeus Bertoni: Familjens präst och hertigens yngsta bror. Finns det något han hatar mer än muslimer och kapak så är det kvinnor. Han har dessutom goda vänner inom den Röda vatikanens inkvisition.
Sanningar: Selot (Nykatolicism), Adlig, Kunskapstörst, Sexist, Vänner inom Iskariotorden, Yrke (Präst)
Då det var ett rätt långt pass med många vändningar har jag försökt kapa sådant som inte visar på spelmekanik/är intressanta ur awesome story-synpunkt. Det blir fortfarande rätt långt, för att jag suger på att korta ner.
Äventyret inleddes med att Jafaars sällskap anlände vid herrgården. Starten blev lite träig, och gjorde egentligen ingenting annat än att beskriva lantgodset och många av SLPerna. Det löste sig dock när spelarna började etablerade sina egna scener, och började konspirera hejvilt.
Efter middagen så möter Marcus upp med Amadeus för att tala i enrum. Han spelar ett kort ur den större arkanan för att etablera att familjen står på ruinens brant. Den uppvisade lyxen är bara en fasad och Hus Bertoni kommer att gå under om de inte sluter en överenskommelse med Jafaar.
Amadeus försäkrar honom att Gud kommer hjälpa dem.
Morgonen efteråt så träffas Marcus och Priscilla i parken. Marcus ser Priscilla som en väg till Jafaars pengar och spelar på sin Sanning Girig genom att försöka förföra henne. Han lyckas och Priscilla faller för honom.
Alla träffas för en morgonpromenad, och Priscilla spelar på sitt Hat genom att ”råka” avslöja att Jafaar en gång haft syfilis. Det får hertigen att motsätta sig unionen Marcus-Priscilla då han inte vill att hennes oförskämdhet ska smitta av på Marcus. Amadeus å andra sidan spelar på sin Sexism och uppmanar Marcus att framhärda och göra en ordentlig kvinna av henne.
När de sätter sig och debatterar handelsavtalet så etableras en motsättning mellan parterna. Det intressanta här är att Priscilla driver samtalet å Jafaars vägnar, då det är hon som har kunskap om ämnet. Amadeus spelar helt ut på sin Sexism och ignorerar och trycker ner henne, och får Jafaar att tappa ställning i hertigens ögon, då han inte kan hålla pli på sina tjänare. Amadeus blir belönad för Sanningen Sexism och Priscilla för Det andra könet (en RP blir alltså regelmässigt belönad/kompenserad om dess person skapar ett underläge i fiktionen).
Under lunchen så fortsätter Marcus att spela på Girig. Han tar Jafaar åsido och pressar honom på pengar för att han inte ska avslöja att det var Jafaar som förrådde Mehmets far till Shariagardet. Jafaar klagar att han redan har blivit betald, men Marcus påpekar att det var Gefer Sharif, hans gamla identitet, och inte Marcus Bertuccio som blev betald. Jafaar hamnar i en osäker ställning och de blir avbrutna av att förhandlingarna återupptas. Mehmets spelare satt och vägde ett kort ur stora arkanan och övervägde om han skulle etablera att han hade hört deras samtal, men beslutade sig för att inte göra det. Det var både bra och dåligt, då det var Mehmets största bomb, som hade kunnat få honom att vända sig mot Jafaar och uttala ett gäng Lögner. Det var bra, då det hade varit för tidigt i äventyret, men då den här plottråden inte togs upp igen så fick inte Mehmet någon personlig konflikt (ett problem som det var bra att det kom upp. Jag ska skriva om Mehmet till framtiden).
Över maten börjar Amadeus och Mehmet att diskutera modern läkekonst, med en viss utgång i Mehmets cybernetiska öga. Mehmet som är van vid högteknologi diskuterar implantat och proteser som någonting bra som används för att rätta till fel i människan. Amadeus går tvärt emot och anklagar honom för att bryta mot det nollte budordet ("Du skall icke skapa en maskin i en människas avbild"). Mehmet tappar all ställning i Hertigens ögon som prompt ursäktar sig då han tappat matlusten.
Då förhandlingarna återupptas så har både Mehmet och Priscilla tappat all respekt i elyséernas ögon och Jafaar, som är ganska inkompetent i dessa frågor, blir lämnad ensam. För att han ska klara sig sitter Priscilla och Mehmet utanför och talar till honom genom en öronsnäcka. Den slutar att fungera, vilket får Jafaar att tappa ansiktet framför hertigen och Amadeus. Hans fullkomliga inkompetens och beroende av en kvinnlig tjänare (Priscilla) skämmer ut honom ytterligare. Handelsavtalet rör sig närmare att bli färdigt, men en central konflikt i det etableras: Hertigen går endast med på avtalet om Jafaar kan garantera att han bara levererar kapak från Jerusalemzonen, vilket Jafaar finner omöjligt.
Här ser det ut som att förhandlingarna kommer att låsa sig om inte hertigen och Amadeus böjer sig i sin religiösa övertygelse.
På kvällen så smyger Marcus och Priscilla ut till Jafaars skyttel och ligger med varandra. I de svettiga efterdyningarna, som Wilper så snyggt uttryckte det, så erbjuder Marcus Priscilla att hon ska rymma med honom.
När Marcus är på väg till sängs blir han konfronterad av Mehmet. De har träffats ganska mycket under sin barndom och Mehmet antyder att Marcus alltid varit girig. Marcus börja nosa på sin Sanning Vrede och beter sig hotfullt. Mehmet leder in samtalet på handelsavtalet och vill att Marcus ska hjälpa till att motverka Jafaar. Här sattes passets fetaste stakes upp: Om Mehmet vann så skulle Marcus hjälpa till att motverka Jafaar. Om däremot Marcus vann konflikten så skulle han slå Mehmet sönder och samman och Mehmet skulle inte våga berätta vem det var som hade gjort det. Nu vann dock Mehmet och lyckades skrämma Marcus med hotet om Shariagardet. Om affären skulle gå igenom skulle de säkert komma ikapp Jafaar och skulle då även få tag på Marcus, och avrätta honom för apostasi.
Direkt efter använder Amadeus spelare sin metakunskap om det tidigare samtalet och kallar Marcus till familjekapellet mitt i natten. Han lägger fram att Marcus borde gifta sig med Priscilla och göra en riktig kvinna av henne, och erbjuder sedan att adoptera Marcus och formellt göra honom adlig om han ser till så att affären inte går igenom. Marcus följer sin Sanning Ärelysten och går helhjärtat med på det.
Priscilla spelar sedan på sitt Hat. Hon ändrar Jafaars testamente så att hela hans förmögenhet skulle tillfalla Marcus om han dog. Hon går sedan och möter upp Amadeus i kapellet och lockar honom att mörda Jafaar, då hans förmögenhet skulle vara nog för att rädda Hus Bertoni utan att de skulle behöva ge sig in i kapakhandel.
Här slutar andra akten, och vi tog en liten paus. Alla har konspirerat mot Jafaar på ett eller annat sätt, och Jafaar har vänt ryggen åt Mehmet, som är den enda som vill hjälpa honom. Om Jafaar skulle dö så skulle saker och ting lösa sig för Hus Bertoni, Marcus skulle få en adelstitel och sin älskade och Jafaars män skulle inte kunna anmäla brottet, då han handlade med kapak.
Det hela kompliceras dock när akt tre börjar och Marcus mördar hertigen. Han samlar upp en kanyl som Mehmet tappat, smyger sig in i Hertigens rum och kväver honom, varefter han injicerar honom med innehållet - som bara var en placebospruta som Mehmet gav till Jafaar för att lugna hans hypokondri.
Morgonen efteråt blir det ett fantastiskt larm, och alla springer till Hertigens rum. På brottsplatsen så fastslår de snabbt att den krossade kanylen som ligger bredvid sängen är Mehmets, men han lyckas bortförklara sig med att det bara är placebosprutor. Priscilla spelar ett kort för att sätta igång Jafaars Sanning Hypokondriker, och det tar resten av scenen för Mehmet att tala honom till ro. Under tiden så hinner de andra RP att tala med den nya hertigen, Gustavus, som tidigare etablerats som en otroende kapakbrukare som lustade efter Priscilla. Han har inget intresse av att undersöka sin brors död och skyller den på inkvisitionens spioner som Amadeus ska ha lockat in i herrgården, och skjuter bort Amadeus.
Nu kommer vi in i ordentligt end game: Marcus går till kapellet och biktar sig för Amadeus, där han rakt ut berättar att det var han som mördade hertigen.
För att låta den andra scenen mogna lite så klippte vi till en scen där Gustavus bekantar sig närmare med Jafaar. Han visar fullständig misstro för vatikanen och Amadeus och erbjuder sig att gå med på handelsavtalet oavsett om han kan leverera kapak från Jerusalem eller ej, om Jafaar säljer Priscilla till honom. Jafaar motstår, delvis då Kalifatet inte ser kvinnor som handelsvaror och delvis eftersom att hon är för viktig för Jafaar. Han vinner en social konflikt och den nya hertigen ger upp det spåret.
Tillbaka till kapellet! Amadeus konfronterar Marcus, som hävdar att han dödade hertigen på Amadeus befallning. Jag gav dem varsitt kort ur stora arkanan för att Marcus skulle spela på sin Sanning Vrede och Amadeus på Selot. Efter lite ordväxling så drar Marcus sin värja och utmanar Amadeus på duell. De andra tre RP trillar in, plot conveniently enough, och bevittnar duellen. Både Marcus och Amadeus börjar med en offensiv manöver (andra möjliga är förberedande och defensiv) och går helt ut, utnyttjar Sanningar och spelar så mycket de kan, och både två fyller sina skadefält efter första rundan. Regelmässigt betyder det inte att de nödvändigtvis är döda, utan att ingen av dem får agera något mer i konflikten. Marcus vann dock testet med 3 och får därför beskrivanderätten! Han berättar hur de kämpar länge och bägge är ordentlig skadade, när Amadeus får en öppning och sticker sin värja genom Marcus mage. När han tror att det är över så ränner Marcus sin värja genom hans hjärta och de faller bägge ihop, döendes. Marcus griper tag i Priscillas hand och väser "Vig oss" till Amadeus. Han viskar lugnt "Förrädare" innan han dör. Mehmet utnyttjar sin Medkänsla och går helt ut och lyckas med att rädda Marcus liv och föra honom till familjens livmedicus. Den nya hertigen konstaterar att det var en regelrätt duell och att inga åtal ska väckas – han är glad att Amadeus är ur vägen, då det inte finns kvar någon att lägga krokben för honom. Då Priscilla har arbetat ut ett gott avtal tillsammans med husets ekonom så konstaterar han att avtalet ska slutas dagen efter.
Under natten så ser Priscilla att hennes utväg inte är genom Marcus. Hon överger den kärleken och skriver om Jafaars testamente så att pengarna tillfaller Mehmet, samt skriver in i handelsavtalet att en stor summa skulle tillfalla Hus Bertoni om Jafaar inte skulle kunna genomföra avtalet. Hon ger en kopia till Gustavus, som nu spelades av Amadeus spelare. Gustavus spelar efter sin Sanning Begär och meddelar att han mördar Jafaar mot att Priscilla gifter sig med honom. Jag minns inte om Priscilla gav ett jakande svar eller ej, men Gustavus skickade hur som helst sina råskinn Jean och Pierre att smyga sig på Jafaar. Jafaar vaknade, och hann skjuta ihjäl Pierre innan han föll på honom och knockade honom medvetslös. Här etablerades det att Jean och Pierre var älskare (...) och Jean spred ut Jafaars hjärna över heltäckningsmattan som hämnd.
Mehmet vaknade upp, och fick här lite av den konflikt jag hade hoppats på tidigare. Han hade valet att antingen uttala Lögnen på Martyr och hoppa på busen Jean eller att uttala Lögnen på Plikt (Jafaar) genom att låta honom vara. Det slutade med att han valde att för första gången inte vända andra kinden till, uttalade sin Lögn på Martyr och hoppade på och bedövade Jean med en spruta.
Priscilla, som inte ville gifta sig med Gustavus, slet tag i Mehmet och sprang mot skytteln som de kallat ner, med Gustavus vakter hack i häl. De hann ifrån dem och hoppade på skytteln, men Gustavus fortsatte att spela på sitt Begär och lät skjuta ner skytteln, som störtade i den elyséiska kanalen. Precis när hertigens män har kommit fram till vraket och plockat upp hertigens blivande brud ur vattnet knappar Mehmet in självsförstörelsesekvensen på skeppet, som exploderar spektakulärt och tar med sig alla ner i djupet.
Den enda som överlevde var Marcus, som låg avsvimmad. Avtalet gick om intet, men en ordentlig kompensation tillföll Hus Bertoni för att Jafaar försvann. Det är kanske inte nog för att de ska överleva det kommande jihadet, men det borde räcka tills dess att den nya, lite mer moraliskt flexibla hertigen kan hitta en ny säljare - om nu inte inkvisitionen beslutar sig för att besöka huset.
Reflektioner
Det gick jättebra! Det var väldigt kul att få speltesta med folk utanför den vanliga gruppen, och se att systemet flöt på bra. Det blev lite segt när det blev konfliktdags, men det kändes som att det mesta av det berodde på spelarnas ovana. Sanningar funkade precis som de är tänkta att funka och förgyllde och drev spelet. Jag hade hoppats att berättelsen skulle ge fler möjligheter att uttala Lögner, men den var ändå så bra att jag inte klagade.
Problemen som jag upplevde ligger i att konfliktsystemet måste putsas för att få ner värdena på test. Det uppkom rätt många gånger att bägge sidor lyckades fylla den andras skaderuta på en runda och Offensiv blir väldigt riskabel att använda då man inte får något ordentligt försvar. Det blev både bra och dåligt mottaget, men det är något som jag tror att jag vet hur man kan fixa så att systemet flyter som det är tänkt. Jag blev dessutom tipsad av w176 att kika på DitV för att se hur man kunde få konflikter mer varierade och att se hur TSoY hanterar att ge sig i en konflikt, så jag får se om det eventuellt kan vara något. Förutom konflikter är dock systemet solitt, och resten funkar bra.
Stakes är inte en del av spelet som det är skrivet, men då spelarna automagiskt började etablera dem så fick jag se hur väl de funkade med systemet. Det är nog en ganska god chans att de kommer skrivas in i någon form.
Lika kul var också att settingen blev väl mottagen och, kanske viktigast, att religionerna kändes intressanta och spelade roll (och i många fall blev fokus för) spelet.
Extra kul var dessutom att höra Mehmets spelare hade haft kul och kommit in i äventyret, fast han var en hardcore D&D-spelare och att det var första gången han spelat någonting så socialt inriktat.
/GnomviD, nöjd och med en uppfattning av vad som ska jobbas med, signing off.
