VildKatt
Warrior
En grupp Eldar (Spelade av mig och w176 som forumiter, samt av Robert och Jens som står utanför systemet, och med Azel som spelledare) har blivit ivägskickade för att finna en mänsklig guvernör på planeten Pelon 3 och föra honom till Pelon 5 (eller om det var tvärtom?) innan det hive han befinner sig i blir övertaget av kaos som belägrar området.
Di´nah är min karaktär som, i detta här, skriver ett brev hem till sin trogna (?) medhjälpare till den fritidsverksamhet som hon sysselsätter sig med mellan uppdragen. Hon är nämligen uppfödare av det uppskattade djuret Gyrinx.
"Var hälsad Schaya.
I väntan på att ta nästa steg inför en eventuell kidnappning så passar jag på att skriva dig några rader. Katterna sköter sig får jag hoppas? Vet ju att Sabhia är särdeles motsträvig i min frånvaro, men ge henne bara litet paté så brukar hon mjukna.
Mitt sällskap i detta nu känns mig inte helt bekvämt dock. Ibland känns vårt förhållande ostrukturerat, vilket gör mig en smula frustrerad. Vår Warlock må vara kompetent men är sällsamt oresonlig vid flera tillfällen och verkar mest bara uppmärksamma vår Sierska. Nog för att det är väl, för hon behöver övervakas - hon som inte ens kunde framföra en mänsklig honnör fastän hon tidigare menat att hon förstår sig på deras underliga seder och bruk. Klara ordrar är dock vad jag skulle önskat. Både från Sierska och Warlock. Vår Dark Reaper är nog, utöver några av våra väktare, den jag främst känner relation till - mest för att han oftast inget säger. Tama, det är nog rätt benämning, men kommer vi bara till det palats där vårt mål befinner sig kommer det förhoppningsvis att ändras. Mitt krigarjag känns rastlöst också nu när jag bara nämner detta, också bara i text.
Det oroar mig en smula, detta att jag kan ana mitt andra jag röra på sig. Börjar jag tappa kontrollen? Men sömn brukar lösa den saken. Slarvar jag däremot med detta har jag noterat att känslan brukar öka. Men oroa dig inte Schaya, jag är jag - alltid.
Vi får hålla tummarna för att allt går vägen däremot. Inte så mycket för min skull som för det faktum att denna mänskliga hane, som är vårt mål, tydligen är viktig nog för att Siorskorna ska sända oss till detta... kaosdrabbade område. Kaos och människor på samma område - båda emot vår existens. Jag borde eventuellt vara mer oroad än jag är, men på något vis kommer vi självklart att klara av det. Utav tvekan. Vi Eldar misslyckas aldrig, det bara är så, och trots brister i vår grupp så är vi onekligen inget annat än kompetenta. Så tills dess att jag är hemma igen - mata katterna! Och glöm inte att borsta dem dagligen. De uppskattar verkligen behandlingen och det kommer löna sig i längden. Tro mig, jag kan det här numera.
Gott liv!
/Di'nah.
P.S. Jag saknar min mask. Kan du alls förstå att jag blivit tvungen att lämna den kvar i väskan? En banshee utan mask i mänskliga kläder! Man skulle kunna gråta för mindre. D.S."
Di´nah är min karaktär som, i detta här, skriver ett brev hem till sin trogna (?) medhjälpare till den fritidsverksamhet som hon sysselsätter sig med mellan uppdragen. Hon är nämligen uppfödare av det uppskattade djuret Gyrinx.
"Var hälsad Schaya.
I väntan på att ta nästa steg inför en eventuell kidnappning så passar jag på att skriva dig några rader. Katterna sköter sig får jag hoppas? Vet ju att Sabhia är särdeles motsträvig i min frånvaro, men ge henne bara litet paté så brukar hon mjukna.
Mitt sällskap i detta nu känns mig inte helt bekvämt dock. Ibland känns vårt förhållande ostrukturerat, vilket gör mig en smula frustrerad. Vår Warlock må vara kompetent men är sällsamt oresonlig vid flera tillfällen och verkar mest bara uppmärksamma vår Sierska. Nog för att det är väl, för hon behöver övervakas - hon som inte ens kunde framföra en mänsklig honnör fastän hon tidigare menat att hon förstår sig på deras underliga seder och bruk. Klara ordrar är dock vad jag skulle önskat. Både från Sierska och Warlock. Vår Dark Reaper är nog, utöver några av våra väktare, den jag främst känner relation till - mest för att han oftast inget säger. Tama, det är nog rätt benämning, men kommer vi bara till det palats där vårt mål befinner sig kommer det förhoppningsvis att ändras. Mitt krigarjag känns rastlöst också nu när jag bara nämner detta, också bara i text.
Det oroar mig en smula, detta att jag kan ana mitt andra jag röra på sig. Börjar jag tappa kontrollen? Men sömn brukar lösa den saken. Slarvar jag däremot med detta har jag noterat att känslan brukar öka. Men oroa dig inte Schaya, jag är jag - alltid.
Vi får hålla tummarna för att allt går vägen däremot. Inte så mycket för min skull som för det faktum att denna mänskliga hane, som är vårt mål, tydligen är viktig nog för att Siorskorna ska sända oss till detta... kaosdrabbade område. Kaos och människor på samma område - båda emot vår existens. Jag borde eventuellt vara mer oroad än jag är, men på något vis kommer vi självklart att klara av det. Utav tvekan. Vi Eldar misslyckas aldrig, det bara är så, och trots brister i vår grupp så är vi onekligen inget annat än kompetenta. Så tills dess att jag är hemma igen - mata katterna! Och glöm inte att borsta dem dagligen. De uppskattar verkligen behandlingen och det kommer löna sig i längden. Tro mig, jag kan det här numera.
Gott liv!
/Di'nah.
P.S. Jag saknar min mask. Kan du alls förstå att jag blivit tvungen att lämna den kvar i väskan? En banshee utan mask i mänskliga kläder! Man skulle kunna gråta för mindre. D.S."