Nekromanti Demoner, andar och sånt.

[Telephalsion]

Satt och funderade över demoner i Eon, och undrade huruvida demoner kan manifestera sig själva helt fristående på mundana, eller om de kan manifestera sig om någon på mundana, människa eller annan demon, nedkallar dem?

Kända typer av demoner i Mundana (blandade moduler):
Aegrotar, Anticultor, Cicatrix, Cruor, Diabol, Dubbelgångare, Edax, Irrlicht, Nefandus, Ruptor, Sanguinar, Umbra, Elddemon, Kölddemon, Leprachaum och Dwarkkas.
Vissa av dessa finns förklarade någonstans, men merparten är dolda i ett töcken för oss.

VAd jag började tänka på är: Finns det månne lägre och högre demoner? Lägre demoner saknar förmågan att manifestera sig själva på mundana proper, och lever i mångt och mycket som statiska invånare på andeplanet, de behöver ingen föda eller näring då de bara är daimotropiska väsen och lever således av andeplanets magiska väv. Lägre demoner skulle då vara begränsade till en viss rang, högre rang än så och de börjar ha så mycket inneboende kraft att de kan göra sig en egen väg in till mundana proper. Låt oss för denna diskussion låta denna "maxrang" vara 4, detta går hand i hand med N&V, där den högsta rangen av demon man kan skapa en belial av är rang 4.

Om vi skulle förutsätta att en lägre rangs demon inte kan manifestera sig på mundana proper utan yttre inflytande så förklarar det varför det blir så påtagligt att planen smälter ihop och förenklar resor mellan andeplan och mundana proper under peripetrierna. Alla lägre demoner, som förslagsvis skulle vara många fler till antalet än antalet högre demoner, kan då fritt spatsera in på mundana proper.

Men om högre demoner har kraften att manifestera sig själva i någon grad, vad är det som skapar detta? Äter de själar? Kan högre demoner utnyttja avgrunden utan märkvärda negativa effekter? Umbran är en demon som används för att skapa skuggor, denna demon har kraften att sluka fysisk materia utan att orsaka att den skugga den fysiska materian kastar försvinner. Är Umbrans förmåga en Daimotropisk effekt som tillåter brott mot normala naturlagar, som att skuggor skapas av föremål som får ljus på sig?

Hekatomben skapades med hjälp av avgrunden, iallafall enligt några forumiter här, och isåfall, om avgrunden tillåter interdimensionella transporter, kanske avgrunden är nyckeln till hur de, högst teoretiska, högre demonerna kan manifestera sig själva på mundana proper. Genom att sluka vandrande själar på andeplaner så växer sig demonen starkare. De får en temporär ökning i rang, som ökar ju fler själar de slukar. När demonen kommer över ett specifikt rangvärde kan de offra en del av sin egen själ, som då blir de slukade själarna, till avgrunden och använda detta som metod för att ta sig till mundana proper. Kanske behöver demoner inte sluka själar, utan det räcker att själen överlåter en del av sig själv till demonen, detta skulle vara en version av demoniska pakter. Demonen köper en bit av en dödligs själ, i utbyte mot lite förmågor eller tjänster.

Om vi skulle förutsätta att demoner kan sluka själar, spelar själens Quadosh in på själens kraft? Är heliga själar godare/mer energirika än normala själar?

Om demoner tar energi från dödliga, antingen genom byteshandel eller våld. Får då Gudar energi utan att försöka genom tillbedjan? Om så är fallet skiljer sig de två väsena åt. Detta skulle då teoretiskt innebära att den Thalaskiska synen på gudar är inte helt fel ute. Gudar och demoner drar båda kraft ur själar, men metoderna de använder är olika.

Kanske är hög quadosh nyckeln till gudarnas kraft? Kanske behövs hög quadosh hos en troende för att den ska kunna delge guden kraft av teotropisk natur? Då skulle det förklara varför Gudar inte kan dö. Om de förlorar sina troende reduceras de till teotropiskt laddade själar.

Vad tror ni?

 

[Regmolar]

Jag har för mig att jag skrivit ett långt och uttömmande inlägg om min syn på saken i en tidigare diskussion (eller tolv; demoner är ett populärt ämne), men eftersom jag själv inte hittar det riktigt bra inlägget får jag ta om det igen.

Vissa av dessa finns förklarade någonstans, men merparten är dolda i ett töcken för oss.

Tänkte bara tipsa om Encyklopedia Mundana, där man hittar mycket kortfattade beskrivningar av de flesta av de där demonerna.

Demoners rang: Varför inte använda det vanliga rangsystemet; rang 3 motsvarar en mänsklig själ, och kraftökningen med varje rang är någon slags potensfunktion av rangen. Antingen sätter du en rang där demoner får förmågan "Egenhändig manifestering", eller så har alla demoner den, men den kostar energi att använda, varför det är ovanligt att det görs (det är vad jag kör på).

Så här låter hela demonkonceptet fungera, på ett ungefär (nästan allt är egna påhitt eller resonemang, ifall någon undrar):

Demoner i allmänhet: Andeplanet är (minst) fyrdimensionellt, med den extra dimensionen "bortåt", som är avståndet från det fysiska planet. Bakgrundsflödet rör sig gradvis från psykotropi till daimotropi och teotropi (de exakta "geografiska" detaljerna utanför det psykotropiska området har jag inte rett ut än). Generellt gäller att ju längre in på andeplanet desto starkare bakgrundsfält finns.

Demonerna uppstår och lever i den daimotropiska delen. De uppstår i "hotspots" med extremt starkt magiskt flöde och är då i regel på rang 1 och har bara instinkter. De absorberar energi från andeplanet och äter varandra, och de som överlever växer i styrka. Vid rang 2 börjar ett medvetande utvecklas, och på rang 3 har de intelligens på motsvarande mänsklig nivå och sticker normalt från "hotspoten" för att slippa alla smådemoner som vill äta upp dem.

Det är även möjligt för mäktiga demoner att skapa svagare demoner på diverse sätt, och det är möjligt att det är vanligare än versionen ovan och att hotspotsen mest används för att samla "föda".

En demon över rang 2 kan dock på inga villkor överleva på mindre bakgrundsflöde än i andeplanets starkaste hotspots, och får istället käka svagare demoner från hotspotsens utkanter, eller jaga själar. Av någon anledning föredrar demoner klart själar; kanske "smakar" de bättre eller är berikande på något annat sätt, eller så är de helt enkelt mindre farliga att jaga. Problemet är att dessa lever i den psykotropiska delen av andeplanet, där bakgrundsflödet är svagare och svårare att tillgodogöra sig, och att mäktigare andar i regel är mycket fientligt inställda till demoner (av naturliga skäl). Bakgrundsflödet av psykotropi blir allt svagare ju närmare Mundana man kommer, så att ge sig av för att äta levande själar blir som att ta en tur över Sahara för komma till medelhavet; även om priset är schysst lär du torka ut och dö på vägen.

Den ultimata födan är såklart teotropi, men gudarna är för mäktiga för att jaga, så det återstår två sätt: gå i tjänst hos någon gud som kan "betala" dig för dina tjänster i teotropi, eller käka själar med qadosh. Jag kör på att qadosh är ett mått på halten teotropi i en själ, så själar med hög qadosh är mer berikande att äta - kanske också "smakmässigt".

Demonen kan sedan med lite tur avancera i rang genom att leva länge och äta mycket, sluta sig samman i grupp, skapa hov osv; vad nu demonerna ägnar sig åt när de är "hemma" (väntar med att dra detaljer här innan Demoner kommer ut).

Manifestation: daimotropi har den nästan unika egenskapen att den kan existera både på andeplanet och på det fysiska planet. Alla demoner kan manifestera sig viljemässigt, men det är energikrävande och farligt, och svårare ju längre in på andeplanet man befinner sig. I princip behöver en demon vara minst rang 3 för att det ska finnas någon chans att den själv manifesterar sig, och i praktiken sker det nästan aldrig, eftersom det helt enkelt inte är värt det.

Undantaget är om andeplanet någonstans närmar sig Mundana eller det magiska flödet är stort, då demonen kan manifestera sig utan överhängande risk att omgående blir dödad eller svälja ihjäl pga. att så mycket energi gått åt till manifestationen. Detta sker t.ex. under peripetierna, vare sig det är Antichton eller övernaturliga cykler som ligger bakom, men det kan också gälla mer slumpartade och lokala fenomen (nämns t.ex. i en av de små berättelserna i M&M).

Demoner kan ju också bli ofrivilligt frammanade, och då används ofta någon slags värd till demonen så att den inte ska förlora lika mycket energi i manifesteringen; det är lättare att besätta en existerande kropp än att manifestera sig, och ingår en själ i kroppen man kan besätta kompenserar det för en del av resan. Är man jäklig kan man binda demonen till ett föremål eller en plats istället, eller använda den i en generator; föremålets magiska fält upprätthåller då demonens existens under en längre tid. Demonen ogillar starkt detta.

Umbra: Jag skulle skylla allt skumt som händer här på daimotropi, och se det som en slags skototropisk "elementardemon"; det är nog en bisarr och till någon del oförklarlig skapelse hur man än ser på den, dock.

Hekatomben: Har inte själv läst om den, men jag skulle säga att man använde den som en nekromantiker gör; man offrade några tusen pers, använde energin som Avgrunden gav tillbaka när den fick själarna och använde den till att skapa sitt existensplan och ev. också till att fylla det med portaler. Som V&N visar ger dock avgrunden alltid mycket obehagliga resultat med mycket liten respekt för naturlagar, vilket kan förklara det mesta som är skumt med hekatomben.

Kanske behöver demoner inte sluka själar, utan det räcker att själen överlåter en del av sig själv till demonen, detta skulle vara en version av demoniska pakter. Demonen köper en bit av en dödligs själ, i utbyte mot lite förmågor eller tjänster.

Definitivt. Jäkligt obehagligt, det lär vara den själsliga ekvivalenten till att skära av ett stycke kött från något, men demoner kan lova mycket och troligen hålla löftena. Eller ge tillbaka lite daimotropi och medföljande ganska demoniska förmåga.

Om demoner tar energi från dödliga, antingen genom byteshandel eller våld. Får då Gudar energi utan att försöka genom tillbedjan? Om så är fallet skiljer sig de två väsena åt. Detta skulle då teoretiskt innebära att den Thalaskiska synen på gudar är inte helt fel ute. Gudar och demoner drar båda kraft ur själar, men metoderna de använder är olika.

Mycket pekar på att det L&H hävdar om hur teo- och daimotropi är besläktade inte är helt fel, eftersom aspekterna delar ett antal egenskaper, främst förmågan att existera både på andeplanet och det fysiska planet.

Gudar får kraft från sina tillbedjare i form av psykotropi, och återgäldar det genom att skänka dem teotropi som inkorporeras i deras själar och stärker hela det psykobiotropiska fältet (varför positiv qadosh motverkar åldrande och "skyddar" mot negativ qadosh). Genom likhetens lag låter detta de troende komma i kontakt med guden, skänka mer kraft och få mer teotropi (qadosh) tillbaka; den första "länkningen" görs genom ceremonen Välsigna, så guden är tvungen att jobba genom mellanhänder om den inte inkarnerar sig. Även demoner (och kanske andra gudar) kan bli "kraftgivare" på detta sätt.

Demoner kan dock inte få kraft på detta sätt; förmågan saknas helt enkelt. Istället är de tvungna att förtära andra andevarelser (eller delar av dem) för att få energi. En del går med på att tjäna gudar för att få teotropi från guden som föda istället för att behöva jaga själv; dwarkkas är ett speciellt exempel.

Demoner saknar också gudarnas förmåga att skapa, och är istället begränsade till att förändra det som redan finns; förändringen är dock till skillnad från andra aspekter inte särskilt specifik, vilket är förklaringen till att demoner har så olika former, psyken och udda egenskaper som inte täcks in av andra aspekter. Det är också därför de bara kan manifestera sig, medan gudarna kan skapa inkarnationer (troligen flera i taget vid behov) utan att själva behöva lämna andeplanet.

Det som gör dwarkkas så manifesteringsbenägna är att de har en hög andel teotropi från Mahktah i sina magiska fält, vilket låter dem manifesteras utan lika hög energiåtgång och skada som vanliga demoner.

Kanske är hög quadosh nyckeln till gudarnas kraft? Kanske behövs hög quadosh hos en troende för att den ska kunna delge guden kraft av teotropisk natur? Då skulle det förklara varför Gudar inte kan dö. Om de förlorar sina troende reduceras de till teotropiskt laddade själar.

Med qadosh sett som halten teotropi; ja, gudar har extremt hög qadosh. En "sann gud", med enbart teotropi i fältet, har väl i princip oändlig qadosh, medan gudar som inkorporerar aspekter eller ännu inte "växt ifrån" psyko- eller daimotropi (unga gudar, "demongudar" som Xinu, Thanata, Azradeus) har bara omätbart hög qadosh.

En troende lär dock bara behöver qadosh alls för att kunna ge kraft åt guden; annars skulle de inte kunna få tillnärmelsevis så mycket energi som jag tycker att de borde kunna få. Qadosh över 1 är en belöning för gott arbete, men gör genom likhetens lag det lättare för guden att påverka den troende och verka genom den troende - därav de religiösa upplevelser som qadoshhöjningar kan ge och de ökade möjligheterna till gudomlig intervention.

En gud dör inte för att teotropi är den mest beständiga aspekten; ett teotropiskt fält kan i princip inte förgöras på grund av dess inneboende styrka. En gud utan anhängare bleknar bort till en skugga, men dör inte, och kan eventuellt återkomma ifall omständigheterna tillåter (som att guden börjar tillbes igen; tillräcklig envetenhet låter själen få kontakt med guden, som då kan ge den troende qadosh och därmed förmågan att börja en ny kult).

Det är åtminstone så jag tycker att det blir coolast. Hoppas det har varit till hjälp, och säg till om jag missade någon fråga (de var ganska många ) som du gärna vill ha besvarad.

Ifall det inte har framgått: så här fungerar det i mitt Mundana, och i princip allt är egna idéer eller tolkningar. Påpeka gärna om jag råkar säga direkt emot publicerat material, dock.

 

[Petter42]

Gudar får kraft från sina tillbedjare i form av psykotropi, och återgäldar det genom att skänka dem teotropi som inkorporeras i deras själar och stärker hela det psykobiotropiska fältet (varför positiv qadosh motverkar åldrande och "skyddar" mot negativ qadosh). Genom likhetens lag låter detta de troende komma i kontakt med guden, skänka mer kraft och få mer teotropi (qadosh) tillbaka; den första "länkningen" görs genom ceremonen Välsigna, så guden är tvungen att jobba genom mellanhänder om den inte inkarnerar sig. Även demoner (och kanske andra gudar) kan bli "kraftgivare" på detta sätt.

Betyder inte det att det skulle kunna finnas en daimotropisk motsvarighet till qadosh? Eller så gäller qadosh för alla aspekter, eller alla positiva. Då skulle man kunna öka sin qadosh med vilken aspekt som helst, även om jag antar att det är en extremt komplicerad procedur som endast gudar klarar av att utföra. Kanske det finns en effekt; Stärk magiskt fält, magnitud Högt av valfri aspekt, eller så finns det en enskild för varje aspekt. Den teorin stöds ju av att vilken aspekt som helst kan ge qadoshförlust. Eller så finns det qadoshökning via daimotropi, bara det att demoner mycket sällan blir tillräckligt starka. Kanske just för att dom måste föda på mer och mer energi, alltså själar.

 

[Regmolar]

Betyder inte det att det skulle kunna finnas en daimotropisk motsvarighet till qadosh?

Jo, i princip. Men demoner får inte samma avståndskontakt som gudarna, så det enda den ger är eventuella demoniska förmågor hos människan och eventuell kunskap om människans tankar, känslor och sinnesintryck hos demonen (och kanske vice versa), allt beroende på den enskilda "länken".

Eller så gäller qadosh för alla aspekter, eller alla positiva. Då skulle man kunna öka sin qadosh med vilken aspekt som helst, även om jag antar att det är en extremt komplicerad procedur som endast gudar klarar av att utföra. Kanske det finns en effekt; Stärk magiskt fält, magnitud Högt av valfri aspekt, eller så finns det en enskild för varje aspekt. Den teorin stöds ju av att vilken aspekt som helst kan ge qadoshförlust. Eller så finns det qadoshökning via daimotropi, bara det att demoner mycket sällan blir tillräckligt starka. Kanske just för att dom måste föda på mer och mer energi, alltså själar.

Det finns motsvarande "qadosh" för andra aspekter; ett par övernaturliga egenskaper (t.ex. de där man kan alstra ett element från sig själv utan många av de negativa effekterna) kan bekvämt förklaras så. Det finns dock två stora problem med att kalla det "qadosh":

*De andra aspekterna är inte väsenkrafter, och därför inte kompatibla med själen på samma sätt, vilket förklarar fenomenets sällsynthet. Till att börja med är de "fysiska" aspekter, och kanske snarare hamnar i den biotropiska delen av fältet än den psykotropiska.

*Teotropi är en mycket speciell aspekt med flera unika egenskaper; det närmaste man kommer är daimotropi, och den förvrider snarare fält det hamnar i och minskar nog livslängden och skyddet mot okontrollerad magi istället för att öka den.

Så det finns helt enkelt inte stora pyrotropiska väsen som får en massa energi av att sätta in pyrotropi i folks själar, för pyrotropi fungerar inte på det sättet. Det gör bara teotropi.

Så, ja, man kan ha andra aspekter i sitt magiska fält (eller bara lustiga bio-/psykotropiska effekter i själva fältet, som alver) och det kan leda till många roliga och/eller häftiga effekter. Men var försiktig med begreppet qadosh, för det innehåller mycket specifika effekter som bara har med gudar och teotropi att göra.

 

[duncan_UBBT]

Gillar texten, Regmolar. Håller med. Dock så kom jag på en sak som jag sedan glömde. Skall bläddra lite i böckerna och försöka komma på det igen.

Och påtal om Hekakomben. Kan någon som vet något mer om den posta lite info?

 

[Telephalsion]

Älskar din version av demoner, det är mycket som jag gillar och har tänkt på själv. Att demoner äter varandra i hotspots är väldigt likt Bleach-Hollows, men det är ett så bra koncept att det är svårt att undvika.

Appropå andra aspekters påverkan på själar och Quadosh:

Om Quadosh är en psykotropisk själs affinitet, andel eller integrering med teotropi, vilket leder till teotropiskt inducerade förändringar och effekter i ens själ (långsammare åldrande), kan det vara en teori att de övernaturliga förmågorna som ger affinitet och relation till bla elementarkrafterna är uttryck för själar som har en utpräglad affinitet eller andel av elementaraspekter.

De magiska affiniteterna med de olika aspekterna som underlättar alstring är de mildaste versionerna av "Icke-teotropisk Quadosh".

Elementaraffinitet är en högre nivå av "Icke-teotropisk Quadosh". Kanske finns motsvarande högre nivåer av affinitet för andra aspekter:
Termo och Kryotropisk skulle vara Elementtålig som gör kroppen mer tålig för hetta och köld.

Läser Encyklopedia nu. Och fföljande:

Avgrunden slukar själar. Är avgrunden en demon av vansinnigt hög magnitud?

 

[Regmolar]

Älskar din version av demoner, det är mycket som jag gillar och har tänkt på själv. Att demoner äter varandra i hotspots är väldigt likt Bleach-Hollows, men det är ett så bra koncept att det är svårt att undvika.

Jag läser Bleach kontinuerligt men har aldrig lyckats göra den kopplingen själv, åtminstone inte på det medvetna planet...

Jag resonerade mig mest fram till vad som kändes rimligast utifrån det jag satt upp om andeplanet och de kriterier jag hade på hur demoner skulle fungera.

Aspekters påverkan på själar: Jag har i min kampanj använt det här i viss utsträckning; flera karaktärer har det i någon form (även om varken in eller off luskat ut det), och en SLP har det till sådan grad att han använder fototropiska effekter "at will" (vilket sakta men säkert sliter sönder honom; han är typ 6-8 år och har åtminstone -5 i qadosh, något ironiskt eftersom han jobbar för kyrkan...)

Avgrunden: Jag skulle säga att det på grund av daimotropins natur är omöjligt att säga, men det är nog svårt att hitta på ett häftigare bakomliggande koncept än ditt; en demon så mäktig att den övergått till att vara ett metafysikaliskt fenomen på andeplanet. Undrar om den då har ett medvetande, eller om den på något sätt har "passerat" det stadiet?

Jag har mer tänkt på den som en slags anomalitet i stil med Dödsriket eller Underjorden; inte alls lika häftigt, men med ungefär samma effekter om man inte blir riktigt episk.

 

[duncan_UBBT]

Ja, men om avgrunden är en mäktig demon så verkar det som om den har mindre demoner som lever runt (och inuti) den. I Nekromanti och vandöda står det till exempel att man inte kan offra 'avgrundsdemoner' till avgrunden. Jag gissar på att det finns mindre demoner som 'städer' i avgrunden, ungefär som små djur kan käka alger från större fiskar. Dessa är i jämförelse med 'vanliga' demoner ofattbart starka, men i jämförelse med den stora avgrunden är de enbart parasiter som dock lever i symbios med den.

 

[Petter42]

Gillar iden att avgrunden är en fisk!

 

[vandraren]

Jag har en liknande blid av andeplanet, tycker att dina idéer är väldigt bra.

Så som jag ser andeplanet fungerar det dock något annorlunda med qadosh, teotropi osv. Andeplanet är som du säger flerdimensionellt: för det första omfattar det ju Mundana, men därifrån sträcker det sig i en triangel "utåt". I ena hörnet av triangeln ("vänster") befinner sig den teotropitätaste delen; Gudarnas Hemvist. I andra hörnet ("höger") befinner sig den daimotropitätaste delen; Demonernas Hov. Och i det tredje hörnet finns alltså Mundana (med dess tre dimensioner).

Nu kommer frågan som man måste kunna besvara för att få gudar, demoner och andar att hålla ihop: Hur uppstår och försvinner själar (psykotropi)?

Jo, det finns ett hav av rå energi/magi (urkraften) utanför andeplanet som driver Hjulet. Hjulet är det kretslopp som både gudar, andar och demoner är en del av och aldrig kan undfly. Hjulet är hela multiversum.

Detta hav av energi mynnar ut längst till "vänster" i Gudarnas Hemvist (längst in), detta är Gudarnas Källa.
Här konverteras denna energi till mängder av teotropi, ur vilken gudarna föds. Teotropi är den enda kraften som är sant skapande; den kan skapa både materia och själar (psykotropi)! Gudarna använde teotropin till att skapa Mundana och befolkade den med obesjälade och besjälade varelser. Själar är mycket dyrare (mätt i teotropi) att skapa än materia, därför finns det fler obesjälade djur än besjälade varelser.

Dock är havet av urkraft som föder Gudarnas Källa inte oändligt, det är en del av ett stängt kretslopp. När besjälade varelser dör hamnar många andar på andeplanet och driver planlöst omkring. Då de hamnar för nära den "högra" delen av andeplanet stöter de samman med demoner som livnär sig på dem. Demonerna slukar själen, och i denna process omvandlas psykotropi till daimotropi. Daimotropi har egenskapen att påverka och förvrida saker, men kan inte användas till sant skapande. Längst till "höger" i Demonernas Hov (längst in) ligger Avgrunden, där demoner och ett fåtal andar hamnar när de inte kan stå emot dragningskraften från den. Där omvandlas psykotropi och daimotropi till rå urkraft och försvinner till det stora havet bortom andeplanet och cirkeln sluts!

Detta för med sig att demoner lever i en ständig rädsla för att inte få nog med andar eller andra demoner att äta, då blir de så svaga att de faller ner i Avgrunden och förstörs. En annan följd är också att de starkaste demonerna lever närmast Avgrunden och ständigt kräver nya själar. Hur demoner uppstår är lite mer oklart. En källa kan vara att Avgrunden ibland får plötsliga utbrott av daimotropi som ger upphov till nya demoner. En annan teori är att apodaimos är långt vanligare än man kan tro och endast innefattar att en demon skänker en del av sin daimotropi till en ande och därmed smittar den och omvandlar den till demon. Eller att en ande för att undvika att själv blir slukad börjar sluka andar, vips har vi apodaimos.

När besjälade varelser dyrkar gudar, kommer guden närmare Gudarnas Källa och kan alstra mer teotropi. Den kan i sin tur användas för att ge tillbedjarna Qadosh. Om Qadosh är ökad teotropi eller ökad psykotropi hos själen är oklart. En besjälad varelse kan också sluta pakter med demoner som då kan skänka daimotropi eller psykotropi till varelsen. Som gentjänst brukar demonen kräva fler själar att äta och guden fler dyrkare. När en varelse blir tillräckligt helig/ohelig är apoteos och apodaimos möjlig.

Negativ Qadosh är något annorlunda. Det är helt enkelt så att själens psykotropi omvandlas till rå urkraft och försvinner ut till urhavet igen. Borttoning är att förlora hela sin själ/psykotropi och upphöra att existera.

När Mörkret drabbar Mundana finns två teorier:
1) Andeplanet blir "mindre" och triangelns hörn kommer närmare varandra. Demoner kan äta fler själar och lättare manifestera sig på Mundana.
2)Urhavet sinar något vilket gör trycket i Gudarnas Källa mindre. Gudarna förlorar makt, andeplanet och Mundana är fullt av själar och demonerna ökar sin makt sålänge det finns själar att äta. Efter ett tag sinar även själarna, vilket gör att demonerna såsmåningom försvagas och sugs ner i Avgrunden. Nu är urhavet fullt igen och gudarna får högkonjunktur. Sedan börjar allt från början igen.

 

[Telephalsion]

Daimotropi, är det en förändrande kraft eller en förgörande kraft?

Vandrarens inlägg samt diskussionens tema överlag verkar orda för att Daimotropi är en manipulerande och förändrande kraft, som inte kan skapa materia och själar, men förändra dem.

Dock så bör Polaritetens lag, samt kanske också Balansens lag innebära att Daimotropi skulle vara i mer av ett motsatsförhållande till Teotropi. Dock gör existensen av en tredje själakraft det hela mycket svårare.

Utan Psykotropi skulle Teotropin skapa, och Daimotropin förstöra, men med psykotropi som en bufferzon mellan dessa former så sker inte detta. Denna bild är av Daimo, Teo och Psykotropi som punkter på en linje. Teorin har sina fel, då den inte förklarar hur demoner kan bli gudar, eller vad avgrunden är.

Triangelmodellen innebär att Teotropi och Daimotropi inte är i motsatsförhållande, men teorin förklara inte Daimotropins härkomst. Mitt förslag är en utveckling av Triangelmodellen: Kosmos prisma Modellen:

Mundanas materiella verklighet är fyrdimensionell, Med 3 rumsdimensioner och 1 tidsdimension. Genom hela mundana finns andeplanet, som är 6-dimensionell. Med 3 rumsdimensioner, 1 tidsdimension, 1 dimension som avsätter skapande respektive förstörelse, samt 1 dimension som avsätter bibehållande respektive transformering.

De tre rumsdimensionerna och tiden är lika mundanas och därför kan varelser från mundana uppfatta andeplanet.

Skapelse-Förgörelse dimensionen har sina extrempunkter i Gudarna för Skapelsen, och Avgrunden för Förgörelsen.

Bibehållande-Transformering har sina punker i Avgrunden och Gudarna.

Helt enkelt så fungerar avgrunden som ett resultat av gudarnas skapelse. När Drömmaren skapade gudarna skapades också avgrunden för att försöka återställa kosmos till ursprungstillståndet. Genom att sifonera ut kraft ur mundana och mundanas andeplan likt ett svart hål är avgrundens mål att helt enkelt lösa upp skapelsen till ren eter igen. Gudarnas syfte var från början att skapa, men med tiden, då gudarna inte bara skapa världen omkring sig, utan också sig själva, så har de tagit egna agendor förutom det rent praktiska skapandet och förändrandet av världen.

Det kan tänkas konstigt att gudarna inte står för bibehållande, men titta på det hela ur ett större perspektiv. Var är mer balanserat, ett svart hål där all massa är på en punkt, eller ett universum av lagar och pärmar?

Avgrunden fungerar dock inte enligt ursprungssyftet. På samma sätt som vissa gudarna lyckades skapa, i sig själva, saker som medvetande och fri vilja fick Avgrunden en del av det medvetande som skapats på mundana. Genom detta blev avgrunden medveten. Medvetandenivån växlar till och från. I tider då det är mycket liv på mundana och mundanas andeplan, när liv frodas, då frodas också avgrunden. Den blir klokare, och visare med varje själ som slungas ner av vredgade gudar och giriga trollkarlar. Medvetenheten är dock kortvarig, för Avgrundens mål är att släcka skapelsen, men genom att dräpa miljoner personer så stramas avgrundens flöde av själar så småningom åt. Själar söker sig instinktivt bort från den plats på andeplanet där avgrunden residerar, och det är därför som Avgrunden endast kan påverka mundana märkbart vid peripetrierna. Då invånarantalet på mundana är som högst blir avgrundens "ätande" mer frekvent, och den utvecklar så småningom högre och högre intellekt.

Normala demoner är ett resultat av de själar som kommit i kontakt med avgrunden och dess Daimotropiska energier. Daimotropiska energier har förmågan att påverka materia, samt förgöra den. Förgörandet handlar om att tvinga materia att genomgå samma process som sker vid negativ quadosh: Borttoning.
Dock så är dessa proxydemoner så gott som oftast gamla andar som antingen självmant eller som ett resultat av missluckade arbeten med daimotropi påverkats. Dessutom finns de som aktivt sökt efter andra demonfreaks.

Avgrunden är en enorm urdemon. Mer som en spirituell svulst än ett väsen i de flesta avseenden. Under merparten av varje peripetri är Avgrunden "sovande" endast påverkad av enstaka nekromantiker som behöver kraft. (det är förövrigt medvetna själars förmåga att ge avgrunden medvetande som är anledningen till nekromantikers besjälade offer)

I avgrunden finns andra demoniska väsen, som synkroniserat sin aura så att de kan leva i själva avgrunden. De flesta är av låg rang och lever helt sonika på de enorma magiska strömningar som flödar genom avgrunden.

Om dessa demoner lämnar avgrunden måste de, precis som avgrunden, lösa upp själar till ren eter för att få kraft, och precis som med avgrunden så får deras psykotropiska förmåga och medvetande en enorm ökning med varje själ. Förändringen blir mer påtaglig då den mängd själ de slukar är proportionellt mot avgrunden sett enorm.

Demoner som skapas utanför bakgrunden skapas av slumpartade daimotropiska flöden från avgrunden. Dessa "proxydemoner" måste inte sluka själar, men väljer ofta att göra det då deras dödliga själar ofta får maktbegär av den daimotropiska energin.

Teotropi är en skapande kraft, och när teotropiska flöden från Gudarnas del av andeplanet kommer i kontakt med koncentrerade flöden av Daimotropi skapas DAimotropiska väsen, Demoner. Sker kollisionen i avgrunden kommer demonen inte kunna lämna avgrunden, utan leva inuti avgrunden likt en spirituell parasit. Sker skapelsen i avgrundens "händelsehorisont" så har demonen en chans att fly avgrundens inflytande.

Demonens lägsta rang bestäms av de Daimo och Teotropiska flödenas koncentration, därför är avgrundsdemoner starkare.

 

[Regmolar]

Daimotropi, är det en förändrande kraft eller en förgörande kraft?

Att daimotropi är en förändrande kraft är fungerar mycket bra tematiskt eftersom det förklarar demoners kraftigt varierande former, samtidigt som många tycks gilla just den förvridande aspekten. Dessutom placerar det dem bra i en rangordning med skapande gudar överst, förändrande demoner under och "bara vara"nde själar längst ned i hierarkin. Det är är enligt mig den viktigaste aspekten, eftersom det är det här som man bygger det faktiska spelandet på.

Spoiler L&H

Spoiler

Det går även bra ihop med den officiella förklaringen till hur de uppstod i L&H; de förlorade gudarnas skapande kraft, men behöll förmågan att förändra skapelsen. Daimotropin är alltså en aspekt som kommer sig av en annan och inte fanns med från början, om man bygger på det officiella.

Det finns mig veterligen inget stöd alls för att det är en förgörande kraft annat än att de äter själar, men det resonemanget är svårhållbart eftersom alla mig veterligen kör på att de äter dem för att få energi.

Dock så bör Polaritetens lag, samt kanske också Balansens lag innebära att Daimotropi skulle vara i mer av ett motsatsförhållande till Teotropi. Dock gör existensen av en tredje själakraft det hela mycket svårare.

Jag tycker att du övertolkar en eller båda lagarna väldigt mycket. Till att börja med tillhör krafterna officiellt tre olika grupper: det är på forumet som de av uppenbara anledningar klumpas ihop för att det är logiskt och förenklar diskussionen. Vill man köra på L&H-modellen krånglar det också till det om man vill att teo- och daimotropi ska vara skapade som fundamentala motsatser.

Sedan är gruppindelningen öht bara den dominerande teorin och inte fakta. Lagarna är också mycket tolkningsbara.

PL säger bara att något alltid kan delas upp i två motsatser; jag har själv aldrig greppat eller kunnat relatera till den (trots att magiteorin ofta bygger på mitt forte, vetenskap), så du får gärna förklara den om du löst problemet

BL är bara en fin, lite poetiskt och mindre vetenskaplig vinkling på termodynamikens första huvudsats, att energi varken kan skapas eller förstöras. Förklarar gärna dina resonemang kring båda lagarna ytterligare!

Utan Psykotropi skulle Teotropin skapa, och Daimotropin förstöra, men med psykotropi som en bufferzon mellan dessa former så sker inte detta. Denna bild är av Daimo, Teo och Psykotropi som punkter på en linje. Teorin har sina fel, då den inte förklarar hur demoner kan bli gudar, eller vad avgrunden är.

Vad är det då som är dess styrkor? Förklarar den inte mer än någon annan teori (eller gör det på ett bättre sätt) finns det ju ingen poäng med den om du inte anser att den är bra och häftig i sig (och hos mig har den ett stort minus för att den förklarar strukturen ur ett "uppifrånperspektiv", där skapelsen resoneras fram utifrån en grundläggande, yttre metastruktur istället för genom resonemang utifrån "empiri", dvs. genom att se vad modulerna säger om hur världen fungerar i det lilla). Och för att den innehåller något som liknar ett ondskefullt, intelligent superväsen; jag ogillar dem av princip och föredrar dem ointelligenta och neutrala

 

[Telephalsion]

Måste erkänna att jag skrev inlägget klockan sent på natten efter konsumption av rusdrycker. Men men:

Om Polaritetens lag stämmer och existerar bör det finnas en Anti-Aspekt, eller polär aspekt till Teotropi. Detta skulle kunna Vara Daimotropi, eller möjligen en annan, teoretisk aspekt, som inte skapar, utan förstör.

Med Balansens lag menar jag att Gudarnas skapande måste ta sin kraft nånstans ifrån. Om Gudarna skapar kraft ur ingenting betyder det att de kringgår Balansens lag, och Termodynamikens lagar likaså. Om det däremot finns en källa till Gudarnas skaparkraft, ett yttre kosmos som endast teotropiska väsen kan alstra ur, isåfall kanske teotropins polära tropi är en kraft som skickar det som gudarna skapat tillbaka till urkällan.

Själaslukandet är jag halvt emot, halvt för. Att man ska kunna använda själar som kraftkälla gillar jag skarpt, men att reducera demoner till hungrande monster ogillar jag. Mina demoner finns i brokiga skaror. Vissa djuriska som lever för att äta själar, andra sjukt klipska som lever för andra agendor, som att samla kunskap (irrlicht).

Men själaslukandet skulle kunna gå att belägga för med Daimotropins förändrande förmåga. Om Demoner kan förändra skapelsen, och själar är en del av skapelsen. Ja, kort sagt borde demoner kunna utvinna energi ur själar med Daimotropiska effekter.

Mina teorier om avgrunden har jag inga som helst belägg för, så jag vill gärna ha en diskussion där vi kan föra fram lite andra teorier om vad avgrunden skulle kunna vara?

Är avgrunden universums avlopp? Där all existens som gudarna skapat så småningom rinner ut i etern?

 

[Regmolar]

Om Polaritetens lag stämmer och existerar bör det finnas en Anti-Aspekt, eller polär aspekt till Teotropi. Detta skulle kunna Vara Daimotropi, eller möjligen en annan, teoretisk aspekt, som inte skapar, utan förstör.

Varför? Den säger väl bara att allt kan delas i någonting + dettas motsats, inte allt allt är en del i ett sådant motsatspar...

Men jag ska pröva att resonera lite: teotropi skapar inte nödvändigtvis saker per se; den bygger fortfarande på filament som måste alstras. Helt korrekt enligt min modell är att energi bundet som teotropi kan användas till vad som helst (utom möjligen daimotropiska grejjer, beroende på hur man vill tolka SLG).

Motsatsen är då antingen en aspekt som inte kan kan omvandlas till något utanför sitt eget område, eller något som har motsatt effekt; omvandlar saker tillbaka till sig själv. Det låter ju inte helt fel, men för man över det på transformering skulle "motsatsteotropin" gå att alstra till från alla effekter - utom psykotropi, som är den enda aspekt som kan transformeras till teotropin, vilket sänker hela själaätningsgrejjen...

På det hela taget blir allt väldigt jobbigt så fort man börjar resonera kring motsatser.

Egentligen har jag två stora invändningar mot idén

*Den saknar "förvridningskonceptet" (och blir därmed också sämre på att förklara demonernas utseende)
*Den gör demoner till gudarnas motsats, vilket medför en polariserad värld och därmed är ett ganska viktigt steg mot någon slags high fantasy, något som jag ogillar det i samband med Eon. Relaterat till min kommentar om metafenomen tidigare.

Med Balansens lag menar jag att Gudarnas skapande måste ta sin kraft nånstans ifrån. Om Gudarna skapar kraft ur ingenting betyder det att de kringgår Balansens lag, och Termodynamikens lagar likaså.

Att gudarna får sin kraft genom att transformera psykotropi från sina anhängare (och kanske lite bikällor som demoner och själaätning) har väl ansetts som mer eller mindre officiellt rätt länge här på forumet? Balansens lag bryts inte.

Själaslukandet är jag halvt emot, halvt för. Att man ska kunna använda själar som kraftkälla gillar jag skarpt, men att reducera demoner till hungrande monster ogillar jag. Mina demoner finns i brokiga skaror. Vissa djuriska som lever för att äta själar, andra sjukt klipska som lever för andra agendor, som att samla kunskap (irrlicht).

Att reduceras till "hungrande monster" för att man råkar vara ett rovdjur känns som att ta i lite - det är ju inte som att det bara är vegetarianer som är tänkande och kännande människor här på jorden...

Demoner är bara att flytta upp det en skala; de befinner sig ju uppenbarligen på ett annat existensplan än psykotropiska själar, så varför skulle de se andarna som högre stående än vad människorna ser djuren? Det är till och med mycket möjligt (och ett ganska populärt koncept) att deras sinnen fungerar helt annorlunda än andarnas.

Läs några av Ymirs gamla inlägg (eller fråga), så kan du nog få en hel del exempel på demoner som både kan äta själar och har egna, komplexa agendor.

Men själaslukandet skulle kunna gå att belägga för med Daimotropins förändrande förmåga. Om Demoner kan förändra skapelsen, och själar är en del av skapelsen. Ja, kort sagt borde demoner kunna utvinna energi ur själar med Daimotropiska effekter.

Jo, det är väl den gängse åsikten på forumet. Var det ett inlägg i förstörande/icke förstörande?

Mina teorier om avgrunden har jag inga som helst belägg för, så jag vill gärna ha en diskussion där vi kan föra fram lite andra teorier om vad avgrunden skulle kunna vara?

Jag låter det vara ett daimotropiskt fenomen på andeplanet; den "äter" själar och avger i proceduren daimotropisk energi. Mer info finns ju liksom inte, så det är svårt att spekulera i detalj... jättedemon som växt sig bortom att vara en (i vår mening) medveten entitet är min favorit om man inte vill låta den vara oförklarbar med rådande (och i sammanhanget extremt bristfälliga) magiteoretiska termer.

Jag ogillar också av princip metaidéer som bara måste koppla ihop allting till ett sammanhängande nät där allt är enkelt, begripligt och var sak är på sin plats: anomalier är ju något av det häftigaste som finns! De ska inte förstöras med några som helst förklaringar eller sammanhang som inte är extraordinära nog för att väga upp förlusten av det oförklarliga.