Det är mer än tre år sedan jag bidrog med ett inlägg på forumet. Tänkte dra mitt strå till stacken igen så om någon är intresserad kommer ett inlägg här skrivet som en sammanfattning till en spelare som missade det andra av hittills två spelmöten med nuvarande karaktärer i Eon. Handlingen utspelar sig dock längs en tidslinje vi har följt sedan 2003.
Er Majestät, Constantin XIV av huset Negaidh, Consabers Konung,
Det är min tunga plikt att redogöra för läget för de väpnade styrkorna vid Vargpasset och det slag som stod här under natten till den sextonde augusti i herrens år 1513 S.T. En här bestående av åtminstone fyrtalet av den mörka gudinnans Frakkstammar har tagit vargpasset och håller det. Vi är fortfarande i besittning av själva fortet och kan utföra räder mot stamkrigare som tar sig förbi oss ned i dalen, men vi har inte mannarna för att återta passet. Över hälften av oss har stupat och fiendehären är trefalt numrerad.
Fiendehären hade enkamperat några kilometer från passet. Vi hade enbart några timmars förvarning, ety våra spanare tycks ha övergått till fienden. Två av dem har nedgjorts när de avslöjade sig; sex av dem deserterat. Tack vara rådigt ingripande från oväntat håll fick vi alls någon möjlighet att organisera ett försvar. Fyra män vilka jag beskriver längre ned anlände till passet från den nordröna passagen och varnade oss; min furir fann för gott att inte tro dem angående hären då våra spanare inget rapporterat. Detta har jag inga anmärkningar mot då den röda flodens flöde gav oss anledning till misstänksamhet och två av männen var utlänningar, en av dem med misstänkt fallisk brytning.
Det utsändes två spanare tillsammans med männen, men de angrep då dessa; innan vidare undersökning gjorts deserterade de andra spanarna som misstänktes ha varit i kontakt med fienden. De kan befinna sig varsom söderut. Vi beder er om aktsamhet. Därefter fann vi det för gott att tro på männens utsaga och timmar därefter kom anfallet.
Stridsplanen fungerade till fullo men stamkrigarnas antal var för stort och schamanerna måste hållit dem i hårdare disciplin än vi sett på decennier ety de disciplinerat retirerade till passet istället för att fåfängt angripa fortet när pallisaderna forcerats. Våra förluster kunde ha varit än högre om vi inte även i detta haft hjälp av de fyra vandrarna vars skicklighet jag enbart kan berömma och tacka herren för att han sänt dem till oss i denna svåra stund.
Jag ämnar i gryningen skicka bud till Edra vasaller jämte Ers Majestät själv och varna för Frakkstammens krigare som kan tänkas göra plundringsräder ned i dalen. Vi har vatten och förnödenheter för ytterligare tre veckor med ransonering men inte tillgång till färskt vatten. Fiendehären har tillgång till oförorenade tillflöden och kan inte förväntas ge upp passet utan strid. Vi beder Eder att sända förstärkningar för att återta passet om möjligt att försörja en sådan styrka i nuläget. Vi vet inte vad som nu händer norr om passet; riket är delat.
Bland männen bistått oss är en klankrigare från nordröna Tokkon vid namn Dominique Aceline, som tycks anföra de andra trots att de säger sig nyligen påträffat varandra. Acelyn är vad jag erfar från en av mina mannar en familj med nära band till Tokkons Ard Righ, men denne man är blott en yngling. Han var den främst av bågskyttarna i försvaret och många tiraker föll för hans pilar innan han ledde skyttarnas reträtt och rädda livet på flera mannar med svärd i hand.
En av de andra är en utlänning från västlanden, en kapten i den Mühadinnska ökenhären enligt egen utsago. Hans namn är Jallal al-din Ghazali och han ledde våra ryttare för att täcka härens reträtt mot fortet. Om jag haft misstro mot honom för hans härkomst vann hans hjältemod över denna otjänst jag gjorde honom, ty han red in i fiendehärens mitt och trots att han kastades av hästen nedgjorde han en av deras Trukkher mol allena och undkom bland de sista in i fortet innan det var för sent.
De övriga två männen är inte av lägre förtjänst. Abraxas är en av det bleka folket, en Taup, stammande från samväldet och utbildad i fallisk kirurgi. Utan att han och den fjärde mannen, en sabrier vid namn Markus, hade bistått våra fältskärer hade många fler av våra män dött av sina skador.
Jag hade som sagt mina tvivel om dessa män men de har tveklöst visat sig vare värdefulla allierade och uppriktigt sagt behöver vi all hjälp vi kan få. Jag har två spanare kvar och ämnar låta dem ta en svår passage runt Vargpasset mot Kungsklippan för att om möjligt utröna orsaken till blodflödena vid Urias källa; min förhoppning är att männen som bistått oss i slaget kan ombedjas att tjäna kronan och riket ännu en gång genom att följa dem då det är ett riskfyllt företag. Ers Majestät må tro att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk, men dessa män har vunnit mitt och mannarnas förtroende och jag litar på dem då de riskerat sina liv och räddat goda sabriska soldaters under det gångna dygnet.
Med hopp om bistånd
Eder ödmjuke tjänare
Befälhavare Arkas av Bouville, Vargpasset. Sjut aug 1513 S.T
Er Majestät, Constantin XIV av huset Negaidh, Consabers Konung,
Det är min tunga plikt att redogöra för läget för de väpnade styrkorna vid Vargpasset och det slag som stod här under natten till den sextonde augusti i herrens år 1513 S.T. En här bestående av åtminstone fyrtalet av den mörka gudinnans Frakkstammar har tagit vargpasset och håller det. Vi är fortfarande i besittning av själva fortet och kan utföra räder mot stamkrigare som tar sig förbi oss ned i dalen, men vi har inte mannarna för att återta passet. Över hälften av oss har stupat och fiendehären är trefalt numrerad.
Fiendehären hade enkamperat några kilometer från passet. Vi hade enbart några timmars förvarning, ety våra spanare tycks ha övergått till fienden. Två av dem har nedgjorts när de avslöjade sig; sex av dem deserterat. Tack vara rådigt ingripande från oväntat håll fick vi alls någon möjlighet att organisera ett försvar. Fyra män vilka jag beskriver längre ned anlände till passet från den nordröna passagen och varnade oss; min furir fann för gott att inte tro dem angående hären då våra spanare inget rapporterat. Detta har jag inga anmärkningar mot då den röda flodens flöde gav oss anledning till misstänksamhet och två av männen var utlänningar, en av dem med misstänkt fallisk brytning.
Det utsändes två spanare tillsammans med männen, men de angrep då dessa; innan vidare undersökning gjorts deserterade de andra spanarna som misstänktes ha varit i kontakt med fienden. De kan befinna sig varsom söderut. Vi beder er om aktsamhet. Därefter fann vi det för gott att tro på männens utsaga och timmar därefter kom anfallet.
Stridsplanen fungerade till fullo men stamkrigarnas antal var för stort och schamanerna måste hållit dem i hårdare disciplin än vi sett på decennier ety de disciplinerat retirerade till passet istället för att fåfängt angripa fortet när pallisaderna forcerats. Våra förluster kunde ha varit än högre om vi inte även i detta haft hjälp av de fyra vandrarna vars skicklighet jag enbart kan berömma och tacka herren för att han sänt dem till oss i denna svåra stund.
Jag ämnar i gryningen skicka bud till Edra vasaller jämte Ers Majestät själv och varna för Frakkstammens krigare som kan tänkas göra plundringsräder ned i dalen. Vi har vatten och förnödenheter för ytterligare tre veckor med ransonering men inte tillgång till färskt vatten. Fiendehären har tillgång till oförorenade tillflöden och kan inte förväntas ge upp passet utan strid. Vi beder Eder att sända förstärkningar för att återta passet om möjligt att försörja en sådan styrka i nuläget. Vi vet inte vad som nu händer norr om passet; riket är delat.
Bland männen bistått oss är en klankrigare från nordröna Tokkon vid namn Dominique Aceline, som tycks anföra de andra trots att de säger sig nyligen påträffat varandra. Acelyn är vad jag erfar från en av mina mannar en familj med nära band till Tokkons Ard Righ, men denne man är blott en yngling. Han var den främst av bågskyttarna i försvaret och många tiraker föll för hans pilar innan han ledde skyttarnas reträtt och rädda livet på flera mannar med svärd i hand.
En av de andra är en utlänning från västlanden, en kapten i den Mühadinnska ökenhären enligt egen utsago. Hans namn är Jallal al-din Ghazali och han ledde våra ryttare för att täcka härens reträtt mot fortet. Om jag haft misstro mot honom för hans härkomst vann hans hjältemod över denna otjänst jag gjorde honom, ty han red in i fiendehärens mitt och trots att han kastades av hästen nedgjorde han en av deras Trukkher mol allena och undkom bland de sista in i fortet innan det var för sent.
De övriga två männen är inte av lägre förtjänst. Abraxas är en av det bleka folket, en Taup, stammande från samväldet och utbildad i fallisk kirurgi. Utan att han och den fjärde mannen, en sabrier vid namn Markus, hade bistått våra fältskärer hade många fler av våra män dött av sina skador.
Jag hade som sagt mina tvivel om dessa män men de har tveklöst visat sig vare värdefulla allierade och uppriktigt sagt behöver vi all hjälp vi kan få. Jag har två spanare kvar och ämnar låta dem ta en svår passage runt Vargpasset mot Kungsklippan för att om möjligt utröna orsaken till blodflödena vid Urias källa; min förhoppning är att männen som bistått oss i slaget kan ombedjas att tjäna kronan och riket ännu en gång genom att följa dem då det är ett riskfyllt företag. Ers Majestät må tro att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk, men dessa män har vunnit mitt och mannarnas förtroende och jag litar på dem då de riskerat sina liv och räddat goda sabriska soldaters under det gångna dygnet.
Med hopp om bistånd
Eder ödmjuke tjänare
Befälhavare Arkas av Bouville, Vargpasset. Sjut aug 1513 S.T
