Björn den gode
Swashbuckler
Utlovade ju en spelrapport, och den kommer här, fast det blev visst mer någon slags recension av spelet vilket väl ändå känns som rätt forumsavdelning.
Medans världen går under
Spelet inköptes på Gothcon efter en strålande pitch av författaren själv och efter en snabb genomläsning av en av oss så satt vi redo för att spela. Medans världen går under (mvgu) handlar om någon stor omvälvelse i den värld som man just skapat, och är ett rent samberättarspel. I början så väljs fem aspekter som kommer att vara viktiga, och dessa tillsammans med den stora händelsen som kan få ett av två slut utgör spelets ram. Vi valde: Vattenbolaget, Välgörenhet, Våga vägra vatten, Vulkaner och Vildhästar, där det sista var en obskyr referens som nog bara folk på det här forumet fullt kan förstå. Den stora händelsen var att vattnet på planeten var väldigt förorenat och kunde bara renas av den teknologin som vattenbolaget hade tillgång till, dessa stod nu inför svåra utmaningar och bolaget men i förlängningen också planetens överlevnad var vad det spelades om.
Sedan väljer man fem platser där alla viktiga scener utspelar sig, vi valde Parlamentet, Forskningsstation 12, Willhelms väg, Naturreservatet, och Vattenbolagets huvudkontor. Det som var så spännande med Willhelms väg var att det där fanns en lägenhet i vilken en liten cell av rebellrörelsen våga vägra vatten höll till. Slutligen så valdes det ut ett antal personer av vilka några blev huvudpersoner, bland de viktigare så hade vi Crazy som levde i naturreservatet och var anti-humanist vilket innebar att han egentligen hoppades att alla människor skulle dö snart så att hästarna kunde leva i frid (hästarna kunde förövrigt av någon oförklarlig anledning leva på vatten), Herr och Fru von Stepp som var skilda sen länge och där den ena nu jobbade för vattenbolaget och den andra var politiker i ett reformistiskt parti på vänsterkanten och slutligen Tina som var medlem i cellen med sitt högkvarter på wilhelms väg. som biroller hade vi en chef på vattenbolaget som jag inte minns vad han hette samt Charlie som var en vildhäst och vi körde förstås strictly wh så den rollen var stum.
Varje huvudkaraktär har slutligen ett mål och en fruktan som uppfylls när man nåt 3 kryss i endera. Målen var i vårt fall ganska skiftande allt från att bli partiledare till finna kärleken.
Själv spelet går sen till så att man turas om att sätta scener som antingen kan vara drivande, eller bakgrundsscener. I drivande scener så avslutar man med att slå lite tärningar och sätta ett kryss för antingen fruktan eller mål, och bakgrundsscener slutar med att man drar upp en ny relation mellan två personer på pappret. På så sätt bygger man en relationskarta som dessutom senare kan ge bonusar i kommande tärningsslag. Rekommenderade scentiden är 5 minuter så ganska många scener kan hinnas med på rätt kort tid.
Jag tänker inte gå in på vad som hände i själva spelet, men det var stundtals helt underbart och var ett klassiskt drama ibland lite åt såpahållet, ibland med djup gränsande mot det religiösa och en karktär som comic relief. Vi hade helt enkelt fruktansvärt kul och det tog cirka 4.5 timme allt som allt.
Systemet gör det som det ger sig ut för att vara, det ger verktyg för att bygga upp ett spännande äventyr, det skapar ett kreativt fokus på ett oändligt mycket bättre sätt än säg Prime Time Adventures som annars är ganska liknande uppbyggt med att man turas om och sätter scener och så vidare. Det saknas pudelpoäng vilket jag också ser som en bra sak, men då personerna är knutna till de olika sluten (mer eller mindre löst) så går det också att spela för att vinna.
Här tänkte jag nu komma in med mina första kritiska tankar, jag vill ju inte framstå som någon okritisk fanboy. Spelet bryter mot Risings regel, det bästa sättet att spela är inte det roligaste. Det häftigaste som kan hända med en karaktär är förstås att antingen dess Mål eller dess Fruktan uppnås, det är ju liksom de sakerna man från början har kommit överens om vore häftiga. Men när endera sidan fått fem Mål-kryss så är spelet slut, vilket innebär att i praktiken kan högst 2 men nästan alltid bara en karaktär uppnå sitt mål. Det finns dessutom inget incitament att uppnå sin fruktan och det finns inget annat sätt att uppnå sin fruktan än att man själv sätter sig i väldigt riskfyllda tärningsslag vilket man efter ett tag börjar göra ändå men inte för att spelet uppmuntrar det. Totalt när vi var klara tror jag vi hade delat ut 3 fruktankryss. Eftersom spelet ska handla om karaktärerna medans världen går under så känner jag att det här resultatet är tråkigt, varför driver inte reglerna spelet mot att nästan alla karaktärer ska ha kommit till ena ytterligheten när spelet är slut, det är ju det som är det roligaste.
Det andra problemet med spelet är att det likt brädspel på baksidan anger att det är för 3-4 spelare, men likt många brädspel (settlers exempelvis) så betyder det att "Spelet är för fyra spelare men det finns en tråkigare nödlösning som kan användas om man bara är 3". Jag tror helt enkelt att det är ett mycket bättre spel på fyra och det hade gärna fått framgå. Alternativt att man gjort något annat av att det är tre spelare istället för att bara låta en spela den fjärde huvudkaraktären också.
Så hur slutade det? Jo världen gick inte under men väl vattenbolaget och med det alla människor. 1000 år senare så var det vildhästarnas planet och livet frodades igen.
Allt som allt så är jag väldigt nöjd, samtidigt så är det fortfarande en rätt ovan spelstil för mig och jag känner att vissa saker går förlorade med de korta scenerna och samberättande är på sätt och vis så olikt klassiskt rollspel att det är svårt att jämföra. En liten orostanke jag har är att för att återigen prata brädspelstermer är att omspelsbarheten kanske inte är jättehög, det känns som att även om det går att göra väldigt olika berättelser så kommer det börja bli krystat efter kanske 5 speltillfällen med samma grupp.
Å andra sidan med den takten jag spelar nu så skulle det nog dröja ett par år innan vi spelat samma spel 5 gånger och då lär det ha kommit ut något nytt spännande
Medans världen går under
Spelet inköptes på Gothcon efter en strålande pitch av författaren själv och efter en snabb genomläsning av en av oss så satt vi redo för att spela. Medans världen går under (mvgu) handlar om någon stor omvälvelse i den värld som man just skapat, och är ett rent samberättarspel. I början så väljs fem aspekter som kommer att vara viktiga, och dessa tillsammans med den stora händelsen som kan få ett av två slut utgör spelets ram. Vi valde: Vattenbolaget, Välgörenhet, Våga vägra vatten, Vulkaner och Vildhästar, där det sista var en obskyr referens som nog bara folk på det här forumet fullt kan förstå. Den stora händelsen var att vattnet på planeten var väldigt förorenat och kunde bara renas av den teknologin som vattenbolaget hade tillgång till, dessa stod nu inför svåra utmaningar och bolaget men i förlängningen också planetens överlevnad var vad det spelades om.
Sedan väljer man fem platser där alla viktiga scener utspelar sig, vi valde Parlamentet, Forskningsstation 12, Willhelms väg, Naturreservatet, och Vattenbolagets huvudkontor. Det som var så spännande med Willhelms väg var att det där fanns en lägenhet i vilken en liten cell av rebellrörelsen våga vägra vatten höll till. Slutligen så valdes det ut ett antal personer av vilka några blev huvudpersoner, bland de viktigare så hade vi Crazy som levde i naturreservatet och var anti-humanist vilket innebar att han egentligen hoppades att alla människor skulle dö snart så att hästarna kunde leva i frid (hästarna kunde förövrigt av någon oförklarlig anledning leva på vatten), Herr och Fru von Stepp som var skilda sen länge och där den ena nu jobbade för vattenbolaget och den andra var politiker i ett reformistiskt parti på vänsterkanten och slutligen Tina som var medlem i cellen med sitt högkvarter på wilhelms väg. som biroller hade vi en chef på vattenbolaget som jag inte minns vad han hette samt Charlie som var en vildhäst och vi körde förstås strictly wh så den rollen var stum.
Varje huvudkaraktär har slutligen ett mål och en fruktan som uppfylls när man nåt 3 kryss i endera. Målen var i vårt fall ganska skiftande allt från att bli partiledare till finna kärleken.
Själv spelet går sen till så att man turas om att sätta scener som antingen kan vara drivande, eller bakgrundsscener. I drivande scener så avslutar man med att slå lite tärningar och sätta ett kryss för antingen fruktan eller mål, och bakgrundsscener slutar med att man drar upp en ny relation mellan två personer på pappret. På så sätt bygger man en relationskarta som dessutom senare kan ge bonusar i kommande tärningsslag. Rekommenderade scentiden är 5 minuter så ganska många scener kan hinnas med på rätt kort tid.
Jag tänker inte gå in på vad som hände i själva spelet, men det var stundtals helt underbart och var ett klassiskt drama ibland lite åt såpahållet, ibland med djup gränsande mot det religiösa och en karktär som comic relief. Vi hade helt enkelt fruktansvärt kul och det tog cirka 4.5 timme allt som allt.
Systemet gör det som det ger sig ut för att vara, det ger verktyg för att bygga upp ett spännande äventyr, det skapar ett kreativt fokus på ett oändligt mycket bättre sätt än säg Prime Time Adventures som annars är ganska liknande uppbyggt med att man turas om och sätter scener och så vidare. Det saknas pudelpoäng vilket jag också ser som en bra sak, men då personerna är knutna till de olika sluten (mer eller mindre löst) så går det också att spela för att vinna.
Här tänkte jag nu komma in med mina första kritiska tankar, jag vill ju inte framstå som någon okritisk fanboy. Spelet bryter mot Risings regel, det bästa sättet att spela är inte det roligaste. Det häftigaste som kan hända med en karaktär är förstås att antingen dess Mål eller dess Fruktan uppnås, det är ju liksom de sakerna man från början har kommit överens om vore häftiga. Men när endera sidan fått fem Mål-kryss så är spelet slut, vilket innebär att i praktiken kan högst 2 men nästan alltid bara en karaktär uppnå sitt mål. Det finns dessutom inget incitament att uppnå sin fruktan och det finns inget annat sätt att uppnå sin fruktan än att man själv sätter sig i väldigt riskfyllda tärningsslag vilket man efter ett tag börjar göra ändå men inte för att spelet uppmuntrar det. Totalt när vi var klara tror jag vi hade delat ut 3 fruktankryss. Eftersom spelet ska handla om karaktärerna medans världen går under så känner jag att det här resultatet är tråkigt, varför driver inte reglerna spelet mot att nästan alla karaktärer ska ha kommit till ena ytterligheten när spelet är slut, det är ju det som är det roligaste.
Det andra problemet med spelet är att det likt brädspel på baksidan anger att det är för 3-4 spelare, men likt många brädspel (settlers exempelvis) så betyder det att "Spelet är för fyra spelare men det finns en tråkigare nödlösning som kan användas om man bara är 3". Jag tror helt enkelt att det är ett mycket bättre spel på fyra och det hade gärna fått framgå. Alternativt att man gjort något annat av att det är tre spelare istället för att bara låta en spela den fjärde huvudkaraktären också.
Så hur slutade det? Jo världen gick inte under men väl vattenbolaget och med det alla människor. 1000 år senare så var det vildhästarnas planet och livet frodades igen.
Allt som allt så är jag väldigt nöjd, samtidigt så är det fortfarande en rätt ovan spelstil för mig och jag känner att vissa saker går förlorade med de korta scenerna och samberättande är på sätt och vis så olikt klassiskt rollspel att det är svårt att jämföra. En liten orostanke jag har är att för att återigen prata brädspelstermer är att omspelsbarheten kanske inte är jättehög, det känns som att även om det går att göra väldigt olika berättelser så kommer det börja bli krystat efter kanske 5 speltillfällen med samma grupp.
Å andra sidan med den takten jag spelar nu så skulle det nog dröja ett par år innan vi spelat samma spel 5 gånger och då lär det ha kommit ut något nytt spännande
