Nekromanti De Fördömdas Sista Hopp 2 [EON]

[Daniel]

Spelare som vill få uppleva Eon-äventyret "De fördömdas sista hopp" på egen hand bör givetvis avstå från att läsa denna loggbok!
Spelledare som vill spelleda äventyret kan måhända få en del inspiration och har fria händer att återanvända vad de kan tyckas vilja. Men ha i åtanke att mycket av mitt SL:ande, ibland rena citeringar, i sin tur härstammar från filmer, litteratur och musik.

I den här tråden tänkte jag publicera den mycket långa och omfattande loggboken från vår genomspelning av "De fördömdas sista hopp". Möjligen underhåller det någon, om någon har tiden och lusten att läsa igenom den långa, långa berättelsen.

Som den pedantiskt arkiverande SL jag är har jag fört närmast skönlitterärt omfattande loggbok över vårt spel. Vi spelar rollspel hyfsat sällan så jag tycker det är värt ansträngningen att verkligen spara upplevelserna. Vi gör ofta ljudinspelning av spelsessionerna så att vi kan skriva ner dem pedantiskt exakt.

Om erfarna Eon-spelare tycker att viss fakta möjligen skiljer sig från det officiella Mundana och Eon får ni se mellan fingrarna på det.

Här är kapitel två. Vi har blivit en spelare mindre.

Nåväl. "Come with us now on a journey through time and space..."

DE FÖRDÖMDAS SISTA HOPP
KAPITEL TVÅ - KRIGSBYTET

I rollerna
Zehrak – Viktor Mellgren
Joar – Sebastian Pousar
Fingal – Johan Strand
Spelledare – Daniel Olin

Rollpersonerna presenteras i tråden för Kapitel ett.

***

Spelsession VII
9 februari 2010

Resan till Järnberg

En stilla morgon gryr över Skogsby och Joar Bräss torp, där den fattige skogstorparens gäster vaknar en efter en. Joar frågar den nyanlände smugglaren Fingal Wachtian om denne är redo att resa, och föreslår att de ska ge sig av inom några timmar. Den gamle sergeanten Wulf Ambjörnsson frågar Joar om denne kan vägen till Järnberg. Joar plockar fram sina kartor och säger att om de vandrar fyra mil om dagen kan de nå Järnberg på två dagar. Första dagen får de går rakt söderut, med sikte på landsvägen från Talon. Landsvägen följer Bitterfloden nästan ända fram till Järnberg. De kommer behöva övernatta en natt ute i naturen, men det är behaglig temperatur i luften och landskapen är tämligen lättvandrat.
Fingal frågar Joar om han känner till en mossövervuxen skogsruin i den södra delen av skogen. Joar vet var den ligger, och säger att de kan passera den på vägen. Fingal förklarar att han har nergrävd utrustning där, eller snarare allt han äger.
Vandringen söderut tar vid. De går ledigt klädda, med sin packning och sina rustningar lastade på Fingals tvåhjuliga kärra. När dvärgen Zehrak klan Ghor hus Bhor lyfter upp sin tunga dvärgrustning på vagnen påminner Fingal skämtsamt något om hyggelmonster. Zehrak frågar då Joar om skogens vildliv. Det finns inga faror, menar Joar, men han varnar halvt på skämt om skogens konungar, skogstrollen, men själv har han aldrig sett något. Wulf berättar om hur han varit med om att fälla några stycken.
De har tagit med sig Joars sista tunnbröd och ost som färdkost. Skogsmarkerna erbjuder därtill gott om lättillgänglig föda, som bär, äpplen och päron. På många träd växer den bruna mossan ”vätteskägg” som är fullt ätbar och som Joar använder som bas i soppor och stuvningar. Han samlar på sig vätteskägg, och låter sin skogsduva Fulk flyga fritt för att återkomma till honom med små näbbmöss och annat småknytt. Joar mår väldigt bra i skogsmarken och visslar nöjt för sig själv. Den djupa skogen är en grön massa som vibrerar av liv. Under lövträdens tak trivs tistelsnår och vallgröna, och små harar och ekorrar skuttar genom vegetationen. Joar känner sig trygg och glad, och ger sig ut på en liten jakt som ger tillräckligt med hare för att alla ska bli riktigt mätta. Efter deras vistelse på den karga fånganstalten Solds utö har de alla god aptit. Den vagndragande åsnan försörjer sig på vad skogen har att erbjuda.
Vid skymningen anar de landsvägen på avstånd, men trötta efter dagens vandring bestämmer de sig för att slå läger vid en kullsluttning. Wulf föreslår att de ska slå läger högst uppe på kullen, av militärt strategiska skäl. Joar tycker de ska slå läger nedanför kullen, i lä för vinden. Zehrak frågar skämtsamt om Wulf väntar sig en anfallande armé. Motsätter sig unge Joar och mäster Zehrak en gammal sergeants kunskaper, undrar Wulf, och vänder sig till Fingal får att avgöra bryderiet. Den adlige smugglaren säger diplomatiskt att lägerfrågan är upp till dem.
Joar vill inte säga emot sergeanten och de slår läger uppe på kullen. Wulf lägger upp ett vakthållningsschema, vilket Zehrak inte vill vara med i utan tänker sova natten ut. Wulf tar första vakten, Joar tar vid efter honom och hans nåd Fingal tar morgontimmarna. Sergeanten har varit hemkallad i flera år men det militäriska sitter i ryggraden på honom.
Morgonen gryr med fortsatt soligt väder. Fingal ser över sina sår han ådragit sig under flykten från fångön. De verkar läka bra och smärtar inte länger särskilt mycket. Wulf vill väldigt gärna höra om hur flykten gick till. För Fingal är minnena av flykten dimmiga och bortträngda, och han är ingen berättare och lyckas inte alls återge den episka, dramatiska flykten för sina resekamrater.
Innan de beger sig till landsvägen letar Joar upp gläntan med den övervuxna ruinen som Fingal frågat efter, där det även står en stor, gammal ek. Fingal och Zehrak har följt Joar in i skogen, medan Wulf väntat på stigen med kärran. I gläntan mäter Fingal upp fyra steg från ruinens södra vägg och sju steg från eken. Där ligger hans utrustning nergrävd i en kista. Det är fin, bördig soldisk jord, säger Joar, och det blir inga problem för dem att gräva upp Fingals kista.
Fingal öppnar kistan och letar fram ombyte till sin smutsiga bondeutstyrsel. Joar och Zehrak tittar nyfiket ner i kistan. Där ligger kläder, vinflaskor, myntbörsar och en korsförseglad kruka. I botten ligger en fin ringbrynja, en liten utländsk rundsköld och ett långt, vackert svärd. Joar tycker krukan ser märklig ut, frågar om den och Fingal berättar att det är jargisk olivolja.
När de återvänder till stigen är det inte trashanken Fingal som kliver ut ur buskaget, utan en ganska välklädd ung herre. Han har beslutat sig för att hålla en ganska nertonad soldisk klädstil i matta gröna tyger under den fortsatta resan, men han har fäst två skärp runt midjan, ett smalare med en läderbörs pengar och ett bredare vapenbälte med hans svärd och en lång dolk. Han har slipat bort familjens adelsvapen från den stora svärdsknappen och det utsirade fästet. På sina ömma fötter har nu trätt låga läderskor.

Det tar dem bara någon timme att nå fram till landsvägen mot Järnberg, som slingrar sig genom landskapet belagd med hårdpackat grus och torr jord. Längre österut hemifrån har Joar aldrig varit, och bergen vid horisonten känns mycket främmande. Zehrak drar en tydlig lättnadens suck vid åsynen av bergen, även om dessa sydliga utlöpare inte är lika imponerande som hans hemtrakter i norr. De traskar på längs landsvägen, där åsnan kan dra vagnen snabbare.
Landsvägen följer Bitterfloden större delen av vägen. Landskapet är till att börja med ganska öppet och lätt kuperat, och floden flyter långsamt fram. Sluttningarna ovanför floden domineras av stora vinodlingar, och de möter en och annan hästdragen kärra lastad med vintunnor och på floden glider pråmar fram.
Medan de vandrar ser sig Fingal fundersamt om efter axeln då och då. Wulf frågar hans nåd om något är fel. Fingal misstänker att de är förföljda. Det rör sig om två beridna personer, och de verkar välrustade och verkar hålla ett övervägt avstånd till dem. Fingal skulle gissa på att de två herrarna av utseendet att döma är legoknektar, dessutom är han ganska övertygad om att ha sett dem i trakterna kring Skogsby när han sökte efter Joars torp.
Zehrak säger att det kan vara markisens legoknektar, som satts att förfölja dem. Wulf säger att det vore bekymmersamt om de blivit upptäcka här, när markisen tror att de är på väg mot Jarla. Zehrak föreslår att Fingal ska bilda eftertrupp, eftersom smugglaren inte är känd av markisen. Fingal säger att han inte känner sig särskilt stark och vill hålla sig vid vagnen, så Joar erbjuder sig att dröja sig kvar och gömd ligga och spana. Joar är nämligen den som är mest orolig över vad som kommer hända om det upptäckts att de ljugit för markisen.
Joar gömmer sig i ett buskage bortanför vägen, medan resten av sällskapet traskar vidare mot Järnberg. Efter en stund kommer två ryttare i maklig takt, och Joar känner genast igen Volmar Långe och Brynolf Kniven, markisens legoknektar. De är klädda i läderrustning, Volmar har uppfälld ringbrynjehuva och de är båda välbeväpnade.
Joar spejar fundersamt på dem. Landsvägen leder härifrån inte till mycket annan än deras mål Järnberg och Pråmlanda, en annan liten ort i bergstrakten. Han vet att Jarla ligger mycket långt härifrån. De befinner sig fortfarande på Silverhjärtas län, men Joar tvivlar på att markisens legoknektar är ute på en rutinresa i länet. Han smyger bort från vägen och skyndar efter sitt färdsällskap.

Fingal, Wulf och Zehrak vandrar vidare på landsvägen bredvid vagnen. Sluttningarna blir brantare och bergen tornar upp sig framför dem. Vinodlingarna blir alltmer utspridda och granskog börjar breda ut sig. De ser en grönklädd figur komma springande efter dem, och hans fågel svävar över honom. De stannar upp och Fingal stoppar åsnan och kärran.
Joar kommer andfådd fram och säger att Fingal haft rätt. Det var jag som sa det, påpekar dvärgen och Joar ursäktar sig. Vad ska de göra, undrar han och de tar en rast nere vid floden medan de fyller på sitt vatten. Wulf hoppas att legoknektarna inte ska åt samma håll som de, gör skyddande uggletecknet över bröstet och säger att de inte kan göra annat än att traska vidare.
Joar, Wulf och Zehrak berättar för Fingal om deras middag med markisen och dennes hejdukar. Fingal känner till ätten Törnsvärd, en lågadlig familj från landets östra delar. Han är inte förvånad att en riddare av den ätten skulle tjäna en usling som Silverhjärta.
Det växer en ört som heter bitterört längs vattnet, vilket floden dess karaktäristiska smak. Joar tänker mörka tankar om infångande och Solds utö, när han dricker det bittra vattnet. Han känner sig väldigt rädd och jagad.
Joar och Zehrak börjar diskutera att bege sig bort från landsvägen och övernatta några nätter i naturen för att vänta ut legoknektarna. För första gången känner Joar tillit till dvärgen. Wulf vill inte spendera mer tid i vildmarken än vad de behöver och trängtar efter god öl. Fingal tror inte att de kan undkomma legoknektarna och längtar likt Wulf till ett värdshus. Stöter de på legoknektarna behöver de bara en bra ursäkt att färdas i dessa trakter.
Joar menar att värdshuset i Järnberg är det första stället legoknektarna kommer att söka på, men sergeanten och adelsmannen har högst status bland människorna i gruppen och deras vilja går igenom. Joar diskuterar inte emot dem, men tycker att de gör fel i att ostört fortsätta vandringen. Dvärgen Zehrak är tystlåten som vanligt och traskar tungt på efter människorna.

De vandrar vidare längs landsvägen, som går brantare upp mot bergstrakterna. Strax innan floden börjar bli strid kommer de till Pråmlanda, en liten bosättning där förnödenheter och liknande som skall till Järnberg lastas om till hästdragna vagnar, och järn och timmer från Järnberg lastas om till pråmar. Det bor bara några få familjer i Pråmlanda men stället är ändå ganska livligt, med ett par pråmar vid den stora träkajen och värdshuset är välbesökt. Det hörs spel av mungiga och skrålande bargäster.
Det är eftermiddag och det är några timmars vandring kvar upp till Järnberg. Utanför värdshuset ligger en brunn som de fyller på sina vattenkapslar vid, medan Wulf begett sig in i värdshuset för att handla öl. Vattnet är friskare här och de känner närheten till bergen. Medan de fyller på vatten kommer två ryttare inridande från vägen. Det är Volmar Långe och Brynolf Kniven. Volmar rider ett varv runt brunnen, medan Brynolf kliver ner från sin häst och går lugnt fram till sällskapet vid brunnen med sin halvtomma vattenkapsel redo att fyllas på.
”Ser man på, är det inte markisens skattexpedition? Vad för er hitåt? Ska dvärgen ta er bergsvägen till Jarla, det var väl dit ni skulle?” Han ser inte särskilt förvånad ut att se dem.
”Nå, har ni blivit stumma?” säger han högre när ingen svarar.
Joar tar försiktigt till orda. ”Ja, jo”.
”Nå, dvärgarnas vägar är outgrundliga, haha! Men är det inte lite farofyllt, ni vet att markisen vill ha sin skatt i ett stycke. Volmar, ska du inte fylla på ditt vatten? Rutinmässiga besök i länets orter ingår i vårt kontrakt med hans nåd Silverhjärta. Det här är ytterkanter av markisens makter och vi ska övernatta här på värdshuset. Gör ni oss sällskap?”
”Vi tänkte vandra hela vägen till Järnby idag”, svarar Joar.
”Järnberg”, rättar Zehrak fort.
”Nåväl”, säger Brynolf medan han fyller sitt vatten. ”Må Aurias uggla flyga med er och lycka till i ert sökande. Måhända möts vi åter när ni återbördat markisens krigsbyte”.
Volmar och Brynolf stegar sedan raskt mot värdshuset. I dörren möter de Wulf, som kliver ut med två kaggar öl under armarna.
”Ska vi fortsätta då, det där gick ju problemfritt?” säger sergeanten glatt till sitt väntande sällskap och kastar en blick efter legoknektarna, som försvunnit in i baren. Joar känner sig inte lättad efter mötet med legoknektarna.

Järnberg

En ganska krokig väg, flankerad av den nu strida Bitterfloden, leder upp till Järnberg. Byn ser pittoresk ut där den ligger skyddad från väder och vind i en brant dalgång nedanför bergen. Granskogen växer tät, men här och var har områden avverkats och det skymtar en och annan stor slagghög, brunsvarta rester av kopparutvinning. Ovanför den lilla byn, som ser ut att ha knappt två-trehundra invånare, ligger en grå riddarborg och ger sitt skydd över dalen, där röda flaggor fladdrar i vinden.
Zehrak känner den välbekanta doften av bergsarbete när de traskar upp i dalen. Byns huvudgata är mest en upptrampad leråker, där några ostabila plankor lagts ut att gå på. De flesta sjunker dock ner i dyn här och var, och de fyra vandrarna är snart leriga upp till knäna.
Den behagliga värmen nere i lågländerna har bytts mot en blåsigare bergskyla. Det har börjat skymma och några lortiga bergs- och skogsarbetare är på hemgång eller är på väg till byns krog. En grupp kolarbetare håller på att lasta av en vagn träkol på huvudgatan, och en av dem är dvärg. ”Känner ni igen Ungmar?” frågar Zehrak Fingal, som nickar till svar.
”Vi kan ju fråga den där dvärgen efter Ungmar”, föreslår Wulf.
Zehrak går fram och hälsar den sotige dvärgen på deras eget språk. Zehrak ger ett respektabelt intryck med sitt långa, spetsigt grånande skägg och vänliga ljusgrå ögon. Han frågar efter Ungmar. ”Det bor ett dussintal dvärgar här”, säger den sotige dvärgen. ”Ni kan bege er till krogen och leta, de har kvasr och annan god öl”.
Zehrak tycker att den andre dvärgen borde känna till sina fränder i den lilla byn, men tackar så mycket för informationen. De traskar genom leran till krogen, som ligger i mitten av gatan med en skylt vajande i vinden föreställande ett städ och en hammare. Wulf, som redan har korkat upp sin ena ölkagge under eftermiddagens vandring, skyndar glatt på stegen när han känner doften av öl och varm mat.
Skänkrummet är stort och börjar fyllas på med gäster, så här efter arbetsdagens slut. Det sitter ett par dvärgar vid bardisken med varsin bägare skummande kvasr och diskuterar blästerugnar. Wulf är först att slå sig ner vid ett bord i mitten av rummet och ropar ”Mat och öl till mig och mina vänner!” De får en enkel måltid av soppa, bröd och ost. Joar har inte råd med mer än själva måltiden, men Wulf har förbarmande över den fattige skogsmannen och bjuder honom på krogvistelsen. Joar och Fingal dricker lite rödvin, medan Wulf och Zehrak törstigt häller i sig stora sejdlar öl.
”Det är dyrt på det här stället”, säger Wulf, ”kanske för att det är det enda”.
Krogen har två dubbelrum lediga, där sällskapet inkvarterar sig. Fingal inkvarterar åsnan och kärran i det närliggande stallet. Ingen av dvärgarna i baren är Ungmar, har Fingal sagt.
Zehrak bekantar sig med de två dvärgarna i baren. Ungmar arbetar för hus Apelmoarna i deras gruva, får han veta. Ungmar är inkvarterad hos en missla vid namn Tofsvipa, som har sitt hus i byns västra ände. Det är ett lätthittat torp med bikupor på tomten. Zehrak inbegrips sedan i dvärgarnas diskussion om blästerugnar, fast att hans egen expertis ligger på dvärgisk krigsföring.
Wulf blir snart berusad och klappar muntert Joar lite för hårt på ryggen. ”Inga legoknektar här, ser du! Bara timmermän, gruvarbetare och dvärgar! Lite kyligt kanske, men bäddarna verkade mjuka!”
”Ja, det är bra”, säger Joar men går snart och lägger sig. Skogsduvan Fulk sitter i sin träbur vid sängen. Wulf, som försöker dra ner på alkoholen, funderar några gånger på att lägga sig men blir sittande i baren tills krogen stänger för natten.
De två dvärgarna som Zehrak samtalar med blir i slutet av kvällen riktigt oense om vilken blästerugnstillverkare som faktiskt är bäst, frågar Zehrak om den avgörande rösten men när denne inte kan avgöra frågan blir de arga på honom också och lämnar krogen.
Mörkret faller tätt över den granskogsklädda dalen och eldarna i byn täcks över för natten.

På morgonen pallrar sig den gamle soldaten Wulf och Zehrak upp trots bakfylla, och de intar tillsammans med Joar och Fingal den enkla grötfrukost som ingår i rumspriset. De är ensamma i skänkrummet och Joar frågar hur de ska få tag på Ungmar. Zehrak berättar om vad han fått reda på, och Joar är ivrig att göra ett besök hos dvärgen de söker.
Wulf stannar inne på krogen för en återställare, men de övriga tre beger sig ut i byn. Det är lite folk kvar då de flesta begett sig ut för att arbeta. De hittar misslans torp, med bikupor på tomten och rök ur skorstenen. Torpet är ganska stort för att tillhöra en missla. De knackar på och en liten misslekvinna, några tumlängder kortare än Zehrak, öppnar.
”Go’ morgon, vad har ni för ärende?” säger misslekvinnan gladlynt. Hon har långt, välborstat blont hår med inflätade sidenband och vita slingor i luggen. Hon har pigga, gröna ögon, rosiga kinder och är klädd i en enkel, naturfärgad tunika.
Zehrak hälsar vänligt på misslan och förklarar att de söker en dvärgaherre. Tofsvipa berättar att Ungmar arbetar i gruvorna fram till skymningen, men att hon gärna bjuder in dem på något litet att äta. Hon skyndar före in i torpets kök, ett av fyra små rum. Det är två sovrum och ett litet allrum där en eld sprakar i härden. Röken leds upp i skorstenen, och över lågorna hänger några spett äppleskivor och grillas. Det doftar mat, tobak och hemtrevnad. I allrummet finns några små fåtöljer där Joar, Fingal och Zehrak får plats. I fåtöljen närmast elden ligger en tjock bok med dvärgarunor på omslaget. ”Samlade sagor av Ungmar Kvädare” står det, läser Zehrak.
Tofsvipa serverar gnolande sina gäster varsin stor mugg med misslebrygd, ett ljust öl som hon själv smaksatt med enbär. Ölkännaren Zehrak finner brygden mycket välsmakande, och Joar och Fingal smuttar nyfiket på den. Snart har Tofsvipa dukat fram en mängd fat med kumminkaka, hallonsylt, äppelkaka, köttpastej, ost, fläskpannkaka och tre sorters grönsakspaj. Hon ursäktar sig med rosande kinder att hon inte hunnit baka ännu och att det därför är lite ont om mat. Zehrak skrockar gott åt den söta misslan, och är likt Joar och Fingal mycket tacksam för mängden mat som de hungrigt tar för sig av.
Tofsvipa ska baka under dagen, men föreslår att de återkommer i skymningen om de vill träffa Ungmar. De tar några promenader kring byn och tittar till Wulf då och då. Zehrak vill besöka gruvorna, men de andra vill inte vandra upp i bergen och de blir kvar i byn. Fingal passar på att ta igen lite hygienbestyr som hamnat i skymundan den senaste månaden. Han tvagar sig efter bästa förmåga, kammar sitt blonda hår och renrakar sig.

Mötet med Ungmar

I skymningen besöker Joar, Fingal, Wulf och Zehrak misslans torp, där de bjuds en dignande måltid vällagade rätter. Vid Ungmars fåtölj vid elden placerar Tofsvipa några dvärgiska rätter som hon gör för Ungmars skull. Det är fläsksvålar från dvärgiska gruvbestar och små, rostade bin. Det vattnas i munnen på Zehrak vid åsynen och Tofsvipa ställer glatt en tallrik bin framför honom också. Dvärgen stoppar smackande de rostade insekterna i munnen, en delikatess för dvärgasläktet men desto otänkbarare för människorna i rummet. Zehrak räcker frågande fram fatet med grillade bin till sina resekamrater, men de skakar alla på huvudet.
Efter en stund hörs något tungt klampa in i torpet, och snart uppenbarar sig en trind dvärg i allrummet. Ungmar ser ut att vara yngre än Zehrak, och har ett stort brunt skägg med nyanser av rött. Han är klädd i grå yllekläder, en brun skinnväst och har ett kraftigt bälte om midjan.
”Vafalls, gäster?” säger han. ”Söker ni arbete i gruvorna är det inte mig ni ska vända er till. Åh, middag!” Ungmar slår sig ner i sin fåtölj vid elden. Från under fåtöljen drar han fram en kagge kvasr som han tappar upp i en stor sejdel och tar för sig av maten. Ungmar säger åt Tofsvipa att spela flöjt för dem, och snart spelar misslan en folklig melodi på en flöjt.
Ungmar berömmer Zehraks skägg och tycker sig vagt känna igen den unge Fingal.
När gästerna presenterar sig och fått reda ut med Ungmar att de varken söker arbete i Järnberg eller är vänner till Tofsvipa, utan att de kommit för att träffa Ungmar, räcker Zehrak över brevet från riddar Hadar.
När han läst Hadars brev både en och två gånger blir Ungmar sorgsen. Han sitter tyst en lång stund och ser ut att grubbla. Tofsvipa märker den sorgsna stämningen och slutar spela. Till slut reser sig Ungmar från sin fåtölj och förbannar högt på dvärgiska markis Silverhjärta. Han ber gästerna lämna honom ensam för kvällen, men att de ska återkomma följande kväll så att de får språkas mer.

Ungmars saga och Joars löfte

Följande kväll bjuder Ungmar gästerna på ett mycket välsmakande öl framför den öppna spisen. Tofsvipa bjuder på honungskaka men håller sig sedan i bakgrunden. ”Jag är tacksam att Tofsvipa låter mig bo här”, säger Ungmar. ”Öl i ensamhet smakar alltid dåligt. Hon skämmer verkligen bort en. Hadar hade gillat henne. Handla gärna en burk honung och några bivaxljus av henne, det gör henne glad och hon får lite ersättning för sin stora gästfrihet”.
Ungmar vet hur hans vän Hadar känt Fingal, eller Gérard som smugglaren heter egentligen, men frågar hur de andra tre kommit i kontakt med riddaren. De berättar om sin tid på Solds utö och Ungmar undrar först misstänksamt om de är brottslingar. Wulf berättar hur de blivit lurade av markis Silverhjärta.
”Hadars bror har alltid varit en usling till adelsman”, säger Ungmar. ”Vi sagokvädare har ett ordspråk, som mäster Zehrak måste ha hört: Han som är viss om att veta hur något ska sluta när han just påbörjat det, är antingen gränslöst vis eller gränslöst dum. Oavsett vilket är han olycklig, för han har stuckit en dolk i sin förundrans hjärta”.
Ungmar berättar att han bland dvärgarna är kvädare, och att han spenderat större delen av sitt liv med att vandra runt i människornas riken och samlat på sig sagor. Om gästerna kan hålla sig till tåls vill han berätta en dvärgisk saga för dem. Han ber dem på förhand om ursäkt för att översättningen till ashariska inte gör den ursprungliga prosan rättvisan.

”Denna berättelse utspelar sig några år före det andra tirakkriget. I bergen strax söder om Khazim-Renk-Ghor vandrade den unge Ullran, son till mäster yxsmed Baran klan Ghor. Där mötte han en grupp orkher, eller tiraker som vi också kallar dem, ledda av den falske Gerkhokk. Orkherna tillfångatog Ullran och förde honom till deras fästning där de spärrade in honom i bur.
När Baran fick vetskap om detta tog han sin Krell-Zar på axeln och begav sig till Gerkhokks fästning för att kräva sin son åter. Som lösen för Ullran krävde orkhen att Baran skulle smida denne ett svärd som var så skarpt att det kunde klyva sten. I annat fall hotade han att döda Ullran. Baran hade inget val och begav sig hem till smedjan där han arbetade på svärdet i ett år. Sedan återvände han till Gerkhokk som testade svärdet på ett stort stenblock. Svärdet klöv stenen mitt itu.
Den falske orkhen nöjde sig dock inte med detta, utan krävde att Baran skulle smida en rustning åt honom, en rustning så stark att inget stål bet på den. Baran hade inget val och begav sig hem till smedjan där han arbetade i två år på rustningen. Sedan återvände han till Gerkhokk som testade rustningen genom att låta sina män slå på den med sina svärd. Rustningen fick inte skråma.
Den falske orkhen nöjde sig dock inte med detta heller, utan krävde att Baran skulle ge honom ett föremål med vars hjälp han kunde utröna om man ljög eller talade sanning. Baran hade inget val och begav sig hem till smedjan där han arbetade i tre år på en gyllene ring. Sedan återvände han till Gerkhokk som satte ringen på fingret. Han vände sig till sin moder och bad denne utge sig för att vara hans fader. Hon gjorde detta men inget hände. Då vände sig Gerkhokk mot Baran och skrek till honom att ringen inte fungerade. I samma ögonblick knep ringen till och krympte om Gerkhokks finger.
”Där ser du att den fungerar”, sade Baran. Då vredgades orkhen, och han angrep Baran med sitt svärd. Baran stod lugnt kvar, och svärdet passerade rakt igenom honom. ”Svärdet kan klyva den hårdaste sten, men det kommer aldrig att skada något levande” sade han och närmade sig orkhen beväpnad enbart med en liten bronskniv.
”Min rustning skyddar mig” jämrade sig Gerkhokk, men dvärgen skar genom rustningen som vore den av papper.
”Inget stål kan skada rustningen, men den är värdelös mot alla andra metaller” sade Baran. Orkhen darrade döende av rädsla, och Baran gick fram till buren och lösgjorde sin son. Sedan tog Ullran med sig och återvände till smedjan i Khazim-Renk-Ghor”.

Efter sagans slut plockar Ungmar fram en slät guldring ur västen som han efter en stunds synande av gästerna överräcker till Joar. ”Trä den på ditt finger”. Joar gör detta. ”Svär att ni inte går markis Silverhjärtas ärenden och att ni tänker respektera Hadars sista önskan om hur skatten ska fördelas”.
Joar är tyst en stund. Han funderar först på att ljuga. Han hade haft planer på att roffa åt sig skatten helt för egen del och på något sätt undanröja de andra inblandade. Under den svåra tiden på Solds ö hade tanken varit att få skatten själv. Men nu, efter ett par veckors sällskap i frihet med de andra i gruppen, har han ändrat sig i sin inställning. Enligt Hadars sista önskan ska en tredjedel av skatten gå till nunneklostret som vårdar hans älskade dam, en tredjedel ska gå till Ungmar och den resterande tredjedelen gå till dem att dela på. Joar ljuger inte och svär eden enligt Ungmars önskan.
Ungmars bistra uppsyn förbyts därefter i ett muntert skratt, och han tar förnöjt tillbaka ringen och dricker av sitt öl. Wulf lutar sig imponerad fram och frågar om det var den magiska ringen från sagan, men får bara ett hjärtligt skratt till svar från Ungmar.
Ungmar berättar nu att han och Hadar haft en överenskommelse väpnare och riddare emellan, som Hadar inte skrivit om i brevet. Om Hadar skulle sända någon till Ungmar i sitt ställe, skulle riddaren ha gett bort sin adelsring till denne som bevis. ”Har ni ringen?” undrar Ungmar. Joar letar fram Hadars ring och lämnar den ifrån sig. Han hade inte vetat att Hadar medvetet låtit honom behålla ringen.

Krigsbytet

Ungmar berättar nu var han har gömt kistan med krigsbytet, vilket är på en förundransvärd plats. Efter att ha kommit överens med Hadar om att återförenas här i Järnberg begav sig Ungmar hit med kistan. Han ville gömma den, men inte i närheten av byn. Med mycket stor möda släpade han den tunga kistan över bergen, och ner i en liten dal på andra sidan landgränsen till Västmark.
”Jag trodde skatten var större än en kista”, säger Zehrak.
”Det är bara vad vi föreställt oss”, påminner Joar.
”Skatten är värd mycket mer än vad ni kan föreställa er”, lovar Ungmar innan han fortsätter sin berättelse. Den lilla dalen verkade som ett bra gömställe, när han i skymningens bergsdimmor omringades av en stor grupp vättar. Ungmar spottar på golvet vid nämnandet av vättarna. Vättarna var mycket nyfikna på kistan, men Ungmar visade dem att den innehöll mycket lite silverföremål vilket gjorde dem stort besvikna. Det mest värdefulla en vätte kan tänka sig är silver. De lägger det mesta av sin tid på att försöka gräva fram det under jorden. I stundens dramatik föreslog Ungmar att vättarna skulle gömma kistan åt honom, mot betalning i silver. Detta gick de gladeligen med på. Ungmar fick gå utan strid, och kom tillbaka med en silvertacka från byn. Han har lovat vättarna ytterligare en silvertacka när han kommer och hämtar kistan. Han tycker visserligen mycket illa om att ta hjälp av vättar, men det var ändå en ganska god lösning. Sedan dess har han arbetat i Järnbergs gruvor, i väntan på Hadar.
Efter att ha berättat om detta säger Ungmar att det finns andra, förutom dem själva och markisen, som vill ha tag på krigsbytet. För fyra månader sedan fick Ungmar besök av en cirefalisk köpman vid namn Rzalaroz Cocetzi, som var intresserad av att köpa ett föremål som denne trodde kunde finnas i Ungmars ägo. Rzalaroz sade att föremålet försvunnit i samband med en rövarattack på Tre Liljors borg. Han berättade att föremålet var av tirakiskt ursprung och beskrev det som en stjärnformad banérprydnad med en innefattad röd rubin. Föremålet låg i en träask.
Faktum var att Ungmar visste att just ett sådant föremål fanns i krigsbytet. Han nekade till all inblandning i krigsbytets försvinnande, men sade att föremålet var honom bekant. Cirefaliern blev då väldigt upphetsad och ville att Ungmar skulle sälja honom det.
Ungmar sade att han för tillfället inte kunde göra köpmannen till viljes, men att han skulle återkomma vid ett senare tillfälle. Rzalaroz blev orolig och sade att det skulle vara väldigt olyckligt om föremålet hamnade i fel händer. Han var villig att betala en ansenlig summa för det, långt mer än vad Ungmar värderat det till, och stod på sig tills Ungmar lovade att sälja honom det så snart dvärgen hade det i sin ägo. Cirefaliern skulle invänta besked från Ungmar på hus Cocetzis handelsfilial i Talon.
Eftersom en dvärg alltid håller sitt ord, vill Ungmar att de övriga delägarna i skatten, nunnorna borträknade, hjälper honom med denna uppgift när de hämtat krigsbytet. ”Det blir bara mer pengar åt oss”, säger Ungmar, ”och måhända kan vi sälja mer av skatten till Cocetzi. Mäster Zehrak förstår nog också nöjet i att lätta på en cirefaliers guldbörs, haha!”

Resan över bergen till vättarnas dal är inte helt ofarlig, och Ungmar vill därför att de andra fyra följer med. Han föreslår att de ska samlas vid Tofsvipas torp i gryningen. Det är en ansträngande färd, så det är viktigt att de är utvilade. Fingal undrar om de får lämna den packning de inte behöver i misslans hus, vilket de får. Hon lovar även att ta hand om hans åsna och att kärran får stå vid torpet.
När de lämnar torpet för aftonen kastar Zehrak en bedömande blick upp mot bergen i kvällsmörkret, och frågar Ungmar vad de kan vänta sig här i de sydliga trakterna. Ungmar skrockar dvärgiskt och berättar de har två tunga dagsmarscher framför sig, med klättring uppför och nedför bergsbranter, risk för stenskred, plötsliga skyfall och störtfloder, grizzlybjörnar, vargar, mörkerhundar och grottroll. Om de tre människorna har bergsvana som Ungmar och Zehrak bör de inte få några större problem, men är de oförsiktiga kan vad som helst hända.

 

[Daniel]

Spelsession VIII
22 februari 2010

Resan till vättarnas dal

I det första gryningsljuset samlas sällskapet utanför Tofsvipas torp. Fingal överlämnar sin åsna och vagn till misslan, och de lastar av sig en del utrustning i hennes torp. Misslan har lagat matsäckar åt sällskapet för dagens resa.
Joar kastar en blick upp mot bergen och ser inte till någon snö, men Ungmar berättar att det blir ganska kallt om natten däruppe. Ungmar tar på sig en ryggsäck, på vilken en rund sköld och en dvärgisk yxa sitter fastspända. De ser även hur dvärgen stoppar på sig en silvertacka innanför västen. ”Till vättarna”, säger han.
Innan de lämnar Tofsvipas torp ber Ungmar och Zehrak en bön till Vontar om välgång för resan. Sällskapet påbörjar sedan vandringen uppför branterna. Efter en stunds vandring plockar Ungmar fram silvertackan igen och putsar på den medan han går. ”Vätteboningens kung heter Glimme”, berättar han. ”Han längtar nog dreglande efter det här silvret just nu. Det ska inte vara några problem att göra tillbakabytet”.

Vandringen blir krävande och går brant uppåt. Bergskedjan här i söder når inte över trädgränsen och branterna är omgivna av tät granskog. I Zehraks jämförelser är bergen här i söder inte mycket mer än skogsbeklädda kullar, men för de andra är det höga höjder. Ungmar och Zehrak traskar på i täten, belåtet inandandes bergsluften, medan de tre männen följer efter så gott de kan. Bakom dem breder sig snart en klar utsikt över Järnberg ut sig. Vid flera tillfällen måste sällskapet klättra uppför klipputsprång och branta backar, och de två dvärgarnas rep och änterhakar kommer väl till användning. Efter bara några timmar vill en utmattad Wulf ge upp och bege sig tillbaka till Järnberg, men ingen i sällskapet lyssnar mer än halvörat till hans klagomål och färden fortsätter upp genom bergstrakterna. Joars tama fågel Fulk svävar genom bergslandskapet och letar efter föda och jaktbyte åt sin herre.
Joar, Fingal och Wulf orkar inte färdas mer än några timmar åt gången uppför de krävande branterna, och sällskapet tar många och långa raster. Ungmar muttrar på dvärgiska till Zehrak att i människornas takt kommer det ta dem en vecka att nå vättarnas dal. När de rastar gräver Ungmar fram lite jordiga rötter som han stoppar i ryggsäcken. Han kastar lite rötter till resten av sällskapet och säger att det är en av få ätbara växter här i bergstrakten, kloörtsroten. Men man måste skala och koka den ordentligt innan den äts, annars spricker magsäcken.
Ungmar har med sig tjock, flottig korv gjord på bergsbäver. Han har därtill en limpa dvärgabröd, ett kompakt mörkt bröd känt bland icke-dvärgar för sin oaptitligt långa hållbarhet.
Han delar med sig till resten av sällskapet. Zehrak stoppar det tacksamt i munnen och Joar och Wulf tar varsin bit för att smaka. Fingal vet bättre om dvärgarnas matkultur än att för sig av brödet. Det är oerhört salt och beskt, men Joar och Wulf tuggar artigt i sig det.
Vid ett rasttillfälle gräver Ungmar och Zehrak fram andra rötter åt sällskapet.
”Det här är en annan ätbar rot, fjällgranens”, säger Ungmar. ”Den är mycket aptitlig, ta för er ni med”. De båda dvärgarna tycker att fjällgransroten har en frisk och fin smak, men när Joar tar en tugga spottar han fräsande ut det och vill aldrig smaka igen.
Medan de vandrar försvinner Järnberg och all bebyggelse ur sikte, och snart är de omgivna av ödemark. Bergen reser sig höga och granskogen växer tät, men de har god uppsikt bakåt. Joar spanar ofta bakom sig för att se om de är förföljda, men landskapet verkar tomt omkring dem.

Långt upp i bergstrakterna är Joar, Fingal och Wulf utmattade och orkar knappt vandra vidare, än mindre klättra uppför klippbranterna de har framför sig. Wulf är den som klagar mest, och vill ta varje tillfälle som ges att sätta sig ner och dricka några klunkar öl. Joar frågar Ungmar hur långt de har kvar innan de ska slå läger för natten.
”Senast jag vandrade denna väg var jag trefaldigt sinkad av den tunga kistan. Jag och Zehrak kan fortsätta färdas i mörkret, men det vore vanskligt för er andra. Det är fyra timmars vandring kvar till bergspasset som markerar landsgränsen till Västmark, vi skulle kunna övernatta där”.
På eftermiddagen slår de läger uppe i bergen, en bit från det lilla bergspasset som de skall ta sig igenom nästa dag. Ungmar säger att bortom passet ligger vättarnas dal. De är omgivna av tät granskog, och då det börjar bli kyligt tänder de en brasa för att få lite värme och för att koka de rötter dvärgarna plockat åt dem. Kloörtsroten visar sig vara ganska smaklös, vilket är en lättnad för människorna. Tofsvipas mat är uppäten under dagen, men Fulk landar vid brasan med ett par ekorrar och en näbbmus i näbben. Joar låter fågeln äta musen och tillagar ekorrarna åt dem andra. I bergskylan har Joar tagit på sig de pälskläder han haft med sig på resan, och börjar placera ut några snaror runt lägret.
”Behöver du inget bete?” frågar Zehrak, medan han putsar på sin begravningsyxa.
”Man gömmer dem med löv bara”, säger Joar.
Fingal knyter upp sin hängmatta mellan två träd en bit ifrån brasan, innan han sätter sig för att se över sina sår. Ungmar och Zehrak tittar förskräckt på den ostadiga, gungande bädden. Joar undrar om den märkliga bädden, och Fingal berättar att han inhandlat den långt bort i västerled.
Sittande vid brasan tappar Ungmar upp lite kvasr åt sig själv, och Wulf tappar upp öl ur sin medburna kagge. Joar lägger sig för att sova, och Fingal börjar rofyllt gunga i sin hängmatta.
Ungmar ser in i brasan och smuttar på sitt öl. ”Jag behöver knappast berätta fler skrämmande historier om vättars opålitlighet och grymhet än vad ni redan hört sedan barnsben. Men vi måste vara vaksamma när vi når deras dal. Vättarna uppskattar vanligtvis inte snokande besökare annat än som huvudrätt på middagsbordet. Men med silver är det förstås annorlunda, och så länge det ska det hela gå bra. Det finns en västmarkisk saga om en bondepojke som varit i staden och sålt mjöl, och tagit en genväg hemåt genom skogen, med börsen full av silver. Det hann ändå bli skymning och skogen blev mörk och skrämmande nattetid. Pojken tyckte sig höra grenar som knäcktes och prassel bland buskarna. Plötsligt blockerades pojkens väg av vättar med illgula ögon. De väste mot honom och hytte med sina fula, taggiga vapen. De närmade sig tjattrande och väsande med tungorna spelandes över tänderna. I sin fasa slängde pojken sin pengabörs mot dem. Den flög över dem och silvret regnade över marken. Med vilda tjut kastade de sig efter silvret och pojken kom undan med blotta förskräckelsen. Mäster Zehrak, har du någon ond saga om vättefolket?”
Joar tycker inte den skrämmande historien om vättarna, och blir lättad av att Zehrak inte har någon mer saga att berätta. Zehrak putsar på sin begravningsyxa och tänker tyst för sig själv på sin far, som dräptes av vättar i ett försök att återta förlorade bergsgångar.
”Vontar fördöme dem”, säger Ungmar när ingen annan vill berätta någon saga. ”Alltför många är de fästen som vättefolket berövat oss. Det får mig att tänka på en vers ur vohn-norn. Förlorat är det, som aldrig fås igen, hem som försakats, är hem som förnekats, i skymningens rike mellan skugga och ljus. Det låter förstås bättre på dvärgiska. Nå mina herrar, jag vet inte om ni stött på så många vättar, men även om de kan framstå som ganska ointelligenta så ska man inte luras av deras fula yttre. De är nämligen de mest listiga och påhittiga små gynnare man kan stöta på, oerhört listiga. Vättefolket är som en förlängning av Makhtas ondska. Deras mörker följer på vårt lyktsken, deras kaos följer på vår ordning, de är alltings sönderfall. Den mest perfekta kristall skulle de tids nog förvandla till en oordnad dammhög. Det är vi som skapar och de som förstör. Nej, nu ska vi sova så att vi är utvilade imorgon!”

Ungmar avviker från brasan för att uträtta sina naturbehov innan han ska lägga sig, och vandrar ut i granskogen. ”Lycka till med att somna nu”, säger Fingal retsamt till Joar.
Strax efteråt hörs ett skrik från Ungmar ute bland granarna. Skriket blir snabbt tyst. Zehrak kommer genast på fötter. ”Vi dvärgar är bra på att placera ljud!” säger han och visar de andra tre i rätt riktning. Wulf har dragit sitt svärd och Joar tar med sig sin båge.
Inte långt från lägret ligger Ungmar på rygg med armar och ben utsträckta, och stirrar alldeles tyst mot himlen.
”Hur står det till?” ropar Zehrak. Han får inget svar och när han når fram till den liggande dvärgen ser han Ungmars uppspärrade, döda ögon. Han har ett stort, blodigt bitsår i halsen.
”Ungmar är död!” ropar Zehrak.
”Ta silvret!” ropar genast Joar. ”Vi kommer att behöva det!”
”Vi måste beskydda oss!” hörs Wulf säga och drar även sin yxa ur vapenbältet.
Joar tittar ner på Ungmars sår och det första han kommer tänka på är en jättelik björn. Han spanar ut i mörkret men det syns inte en skymt av något i skogen. På vant jägarmanér undersöker han marken runt Ungmars kropp och kommer fram till att ett fyrfota djur rört sig på platsen. Det finns även spår efter en småväxt, tvåfotad varelse.
Fingal rycker till och spärrar upp ögonen när han hör detta. Han ser framför sig gûrden Zabhirs flykt från Solds utö, och ulven som misstänkts ha hjälpt honom. ”Kan det vara gûrden från fångön?” säger han snabbt.
”Är inte detta bett väldigt likt det fyrvaktaren dog av?” påpekar Wulf oroligt.
Joar nickar instämmande. De har funnit Ungmar död på samma sätt som de fann fyrvaktaren på Solds utö. ”Har du silvret?” frågar Joar i Zehraks riktning.
Zehrak letar igenom Ungmars väst, men den är tom. ”Silvret är borta”, meddelar han.
”Vad gör vi nu?” frågar Joar, skräckslaget kramandes sin pilbåge.
”Den lilla djävulen har tagit silvret för att byta till sig skatten”, säger Fingal.
”Vi kommer inte kunna byta oss till den”, säger Joar uppgivet.
”Kan du spåra vart mördarna tagit vägen?” frågar Wulf i riktning mot Joar. Joar föreslår att de ska hålla sig till brasan inatt och inte göra något förrän det blir ljust. Det kanske är vättarna som ligger bakom dådet, säger han.
”Vättar rider inte på ulvar”, mumlar Wulf, fortfarande med vaksamt höjda vapen.
”Vår teori är att det är gûrden från fängelseön”, säger Zehrak.
”Men hur har tagit sig hit?” säger Joar. ”Hur har han lyckats förfölja oss?”
”Vi har blivit förföljda förut”, menar Zehrak.
Wulf säger åt Joar att försöka hitta mer spår, och Joar tar motvilligt reda på att den fyrfotade besten kommit samma väg som dem, och att dess spår leder upp mot bergspasset mot vättarnas dal. Han vågar inte gå längre bort från lägret i nattmörkret och följer inte spåren längre.
”Vi har ju vårt eget silver”, funderar Wulf. ”Jag vet inte vad tackan kan ha varit värd, men vi har en del silvermynt. De där vättarna verkar inte vara riktigt kloka, och tar nog emot mynt som tacka”.
Zehrak föreslår att de ska jaga efter ulvryttaren och hoppas hinna före till vättarnas dal. Joar vill bestämt inte ge sig ut i mörkret och påpekar att ryttaren ändå har för stort försprång med sin fart. Dessutom skulle de aldrig orka ta sig igenom bergspasset utan vila, påpekar Wulf. De beslutar sig för att förbli på lägerplatsen under natten.
Joar frågar vad de ska göra med Ungmar. Hans egen första tanke är att ta tillvara på dvärgens utrustning och kläder. Men detta motsätter sig genast Zehrak, för Ungmar ska begravas på dvärgiskt vis och all utrustning som tillhör honom behöver han på sin färd mot efterlivet.
Wulf gör sig en fackla och ställer sig på vakt medan de andra försöker få lite sömn. Efter några timmar tar Fingal över vaktpasset och de sista timmarna av mörker blir Joars pass. De håller lägerelden brinnande natten igenom, både för värmen och i fruktan för nattmörkret.

Ungmars begravning

När morgonen gryr har de inte mycket till mat, mer än de sista rötterna som Ungmar grävt fram åt dem. Wulf frågar om de ska bege sig över bergen eller vända tillbaka mot Järnberg, och kastar en längtande blick tillbaka mot Soldarn. Joar tycker att de kommit för långt för att vända om, och Zehrak påminner om att vättedalen ska ligga precis bortom bergspasset.
”Kan någon tänka sig hur mycket den där silvertackan var värd?” frågar Wulf uppgivet.
”Den kan inte ha varit värd mer än femhundra silver”, säger Fingal kunnigt.
”Jag kan betala en femtedel av den summan”, säger Wulf efter att ha tittat i sin pengabörs.
Zehrak har tjugofem soldiska silvermynt i sin börs, berättar han, blandat med några dvärgiska mynt. Det dvärgiska silvret tänker han aldrig lämna ifrån sig till en vätte, men han kan tänka sig att lämna bort de soldiska mynten som människorna misshandlat med sin tarvliga prägling.
Zehrak lyfter upp Ungmar och dennes packning på sin rygg, och säger åt de andra att hålla uppsikt efter en bergsskreva där de kan begrava den döde dvärgen. Sedan vandrar de upp i det branta bergspasset.
Zehrak får ganska snart syn på en skreva i klippväggen som duger som begravningsplats. Han bär dit Ungmar och säger till människorna att de måste täppa igen skrevan med sten. Wulf gör uggletecknet över bröstet och hjälper Zehrak att börja flytta sten till skrevan. Joar skyndar i förväg genom bergspasset och spanar efter Ungmars mördare eller andra faror. Han ser inte till något levande, men ser att passet kommer bli svårklättrat längre fram.
Zehrak placerar Ungmar och alla dennes medhavda ägodelar i klippskrevan, innan de tillsluter med sten. Zehrak ber en bön till Vontar för att uppmärksamma dvärgaguden om Ungmars frånfälle från Mundana.
”Har vi tid till gravöl?” undrar Wulf. Zehrak nickar bestämt, och de slår sig ner i bergspasset. Wulf frågar om Ungmars kvasr blivit kvar inne i berget. Zehrak förklarar att en dvärg ska ha allt han kan behöva i färden mot efterlivet, inklusive gott öl.
Medan de sitter och dricker kastar Wulf en blick på sina kartor. ”Vi måste vara tre mil från Järnberg nu, och Aurias vet hur långt hemifrån”.

Vättarnas dal

Efter begravningen tar de sig igenom bergspasset, och vid dess ände sluttar marken brant nedåt mot Västmark. Några kilometer nerför de mossklädda branterna ser de en liten men djup dalgång. Det ligger tunga dimstråk över branterna och sikten är skymd.
Joar, som går klädd i sina pälskläder, drar upp sin läderhuva över öronen och skallen. Fingal har dragit på sig sin ringbrynja, och Wulf går med draget svärd. Efter någon timme, mitt på dagen, traskar de ner i dalen som till mesta del liknar ett övervuxet kalhygge. En stor del av dalen är vattenfylld, och på flera ställen har det dämts upp, vilket gör området väldigt sankt. De fyra vandrarna är snart blöta om fötterna och det är inte helt lätt att ta sig fram bland grenar och avgnagda trädstammar. ”Här finns bävrar”, säger Joar. ”Vi tar rast här, så går jag på jakt”.
Det finns gott om insekter i dalen, och ett hökpar svävar fram på vindarna ovanför i spaning efter villebråd. Joar kallar till sig Fulk för att inte hökarna ska ge sig på den fågeln. Några vättar eller någon vätteboning syns inte till, och naturen ligger tyst och stilla.
Fingal drar fram sitt kularmborst och följer med Joar i dennes vandring runt dalen. Det är ett ovanligt vapen och han får förklara för både Joar och Zehrak att det skjuter blykulor istället för pilar. Zehrak är inte imponerad av det grova, klumpiga skjutvapnet.
I mitten av dalen ligger en liten ö i en uppdämd flodådra. Ön är täckt i bäverhyddor, och Joar tror att bland grenarna ligger bävrarna och gömmer sig. Joar klär av sig de mesta av sina kläder och vadar ut i det kalla vattnet. Under tiden fyller det övriga sällskapet på sina vattensäckar i vattendraget. Joar når fram till den lilla ön och det dröjer inte länge innan han dragit fram en tjock bäver. Blöt och hungrig föreslår han att de ska göra upp en eld. Detta visar sig vara problematiskt med blöta grenar och sank mark, och Zehrak lyckas till och med ha sönder sitt elddon i sin frustration att få igång en varm eld. Till sist lyckas Fingal få fyr på några grenar och få till en fungerande brasa.
”Detta verkar inte vara rätt dal”, säger Wulf medan bävern grillas över öppen eld.
”Vättar bor väl under jorden”, påpekar Joar. ”Den här bävern kan vi äta på hela dagen, så jag tycker att vi håller oss här i några timmar”.
”Vättarna håller precis som vi dvärgar till under jorden”, säger Zehrak. ”Med största sannolikhet ligger vätteboningen alldeles under våra fötter”.
De äter och värmer sig. Zehrak drar fram sin begravningsyxa och putsar den lite.
”Vad hände med Ungmars yxa?” frågar Joar.
”Den begravde vi med honom”, säger Zehrak som om det vore en självklarhet.
”Åh herre Pelias”, muttrar Joar och himlar med ögonen.

Efter att ha ätit börjar sällskapet gå omkring i dalen, sökandes tecken efter vättarna i ihåliga träd, stubbar och i bävrarnas dammbyggen. De hittar inga ingångar eller tecken på boenden. Zehrak hinner inte söka länge innan han snubblar framstupa bland grenarna, landar i ett vattendrag och kommer upp genomblöt och lerig. Joar får syn på en dödskalle och några benbitar som ligger på en sten en bit bort. Han tror att benbitarna kan vara utlagda till någon slags meddelande, och ropar till sig de andra. När de närmar sig går han fram mot stenen, men några meter från den sjunker han rakt genom mossan ner i svart lera. Han sjunker snabbt ner till midjan och ropar på hjälp. Zehrak kastar ut ett rep till sitt Joar och drar in honom från sjunkleran. Joar kravlar sig upp alldeles svart över halva kroppen. Hälften av sällskapet är nu genomblöta och leriga.
Joar och Zehrak återvänder till lägerelden, som de sätter fyr på igen. De tvättar sina kläder i rent vatten, lägger dem på tork och försöker återfå värmen. Zehrak gör rent sitt skägg med tvål.
”Ska vi slå läger här i dalen?” undrar Wulf.
”Det är väldigt lerigt här och det är vättarnas dal”, säger Fingal.
”Det är ju dem vi vill träffa”, säger Joar.
”Knappast i mörkret”, påpekar Fingal.
De beslutar sig för att stanna i dalen. För att nå ut till benbitarna på stenen instruerar Zehrak sina färdkamrater hur de ska lägga ut en trädstam mot stenen, så att någon kan ta sig över sjunkleran. Fingal tar lite motvilligt på sig uppgiften och balanserar galant ut till stenen. Det finns en knapp meters fast mark runt den. Människodödskallen är tandlös och gammal, och benbitarna bildar inget vettigt meddelande på något språk Fingal känner till. Det övriga sällskapet säger åt honom att flytta på stenen för att leta efter en öppning, men det orkar inte Fingal. Fingal beordrar Wulf att avlösa honom ute vid stenen, och balanserar snabbt in till fast mark igen.
”Ja, ers nåd”, muttrar Wulf och lägger ifrån sig sina vapen. Han ramlar snart ner i sjunkleran och får dra sig fram med hjälp av trädstammen. Han har inga problem att flytta stenen, och undersöker marken under stenen med både foten och svärdet. Han hittar ingen öppning ner i underjorden utan ser bara gråsuggor och äckliga maskar.
Alla i sällskapet är nu irriterade och blöta. Wulf ångrar bittert att han inte tagit med sig något ombyte från Järnberg. Han använder sin hjälm för att värma lite vatten över elden som han kan tvätta sig med. Sällskapet blir sittande runt elden, tystlåtna och lättirriterade.
Timmarna går. Det är kallt och blött i dalen. De kan inte få till mer än en liten brasa, som inte ger mycket värme när skymningen sänker sig. I nattmörkret framträder månen som en stor vit skiva på himlen över dalen. Det finns ingenstans att hänga upp hängmattan så Fingal får breda ut sina filtar på marken, precis som de andra. Wulf och Joar tar den första vakten, då de kommit överens om att ha dubbla vakter under natten i dalen.

Timmarna går långsamt.
Joar spejar ut i dalen, medan Wulf sitter och småpratar med honom. Joar börjar lägga märke till fladdermöss som flyger både till och från dalen. Han ser några fladdermöss flyga ut ur en ihålig stubbe. Han påpekar upptäckten för Wulf, som tror att det måste vara en ingång till underjorden. Wulf vill gå fram och undersöka, men Joar tycker inte att de ska lämna sin post. Han vill vänta tills det blir ljust, då de inte ser mycket i nattmörkret trots att månen lyser klart. De sitter tätt ihop med den lilla lägerelden sprakande och Fingals lykta tänd.
”Låt mig undersöka det”, säger Wulf. ”Jag måste passa på att uträtta lite naturbehov också”.
”Minns vad som hände med Ungmar”, säger Joar.
”Det är knappt trettio meter bort”, envisas Wulf, ”och du kommer se mig hela tiden. Jag tar med mig yxan och gamla Bettan.” Han stoppar yxan i bältet och lägger svärdet över axeln. ”Dyker det upp en ulv ska jag ropa på dig”. Han sätter hjälmen på huvudet, tar lyktan i sin lediga hand och går ut i dalen. Joar hör hans ringbrynja klämta i natten när han går.
Wulf kommer fram till stubben, där han sticker ner svärdet i marken och ifrån sig lyktan. Han börjar spänna upp sitt byxbälte när han kommer av sig och börjar ropa. ”Nämen, vad är det här? Joar, skynda dig hit! Det är nånting här!”
Joar väcker Fingal och Zehrak, som sakta kommer till sans. Joar springer bort mot Wulf och ser hur sergeanten drar upp något ur den ihåliga stubben. Det Wulf drar sprattlar livligt, har stora, fladdrande öron och gula ögon. ”Din lille vätte!” utbrister Wulf. Ögonblicket därpå biter den lille varelsen Wulf i handen så att mannen släpper taget, och varelsen försvinner ner i stubben. Wulf sträcker ner armen i ihåligheten men får inte tag på någonting.
När Joar kommer fram till Wulfs sida är stubben tom och varelsen syns inte till. ”Det där var alltså en vätte?” undrar Joar men får inget svar.
Wulf drar upp sitt svärd ur marken och använder det för att känna runt i stubben en stund. ”Det är en gång där nedanför”, meddelar han. Han rycker upp löv, mossa och grenar ur stubbens innandöme. ”De har kamouflerat den väl, men det är definitivt en gång här nere”.
Wulf försöker lysa ner i stubben med lyktan. ”Jag kan inte lysa ända ner. Jag vill inte släppa ner hans nåds lykta heller”.
”Vi hämtar en fackla”, säger Joar och skyndar tillbaka till lägerplatsen. Fingal och Zehrak har satt sig upp under sina varma filtar, och Joar berättar för dem om vättegången. Zehrak blir uppspelt och kommer snabbt på fötter. De beväpnar sig och går alla fyra bort till stubben.
Joar bär med sig en brinnande gren som han släpper ner i den ihåliga stubben. Den lyser upp ett hål fyra-fem meter neråt innan den landar på jord, där den lyser upp någon meter runt sig. Ingen av de fyra färdkamraterna skulle få plats i hålet. Joar och Wulf berättar om fladdermössen de upptäckt. De vill inte undersöka dalen närmare igen innan morgonljuset.
”Hur ska vi kunna kommunicera med vättarna?” undrar Joar.
”Ingen av oss talar sådana hemska språk”, säger Zehrak.
”Kunde Ungmar tala med dem borde vi kunna det”, tror Wulf. ”Och nu är vi upptäckta, så fort vätten hittar tillbaka till sina kamrater”.

Mötet med vättarna

Det lilla sällskapet börjar gå tillbaka mot sin lägereld. Zehrak stannar till då han med sin goda mörkersyn ser små figurer smyga fram ur bergskrevor, stubbar och ihåliga träd. Figurerna blir hela tiden fler och fler, och snart är det över tjugo stycken runt dem i dalen. Även Joar, Fingal och Wulf ser snart varelserna. Wulf håller upp sin lykta och greppar hårt om svärdet.
”Säg att vi vill tala med deras ledare!” utropar Joar till Zehrak, medan de backar in i sitt läger.
Zehrak ropar till vättarna, först på ashariska och sedan på dvärgiska. Vättarna närmar sig omringande och blir snart synliga i ljuset från lägerelden och lyktan. De är en meter höga, smala och knotigt taniga. Deras hud är grönsvart och de är klädda i simpla tygtrasor. Vissa av dem bär stulna attiraljer som riddarhjälmar, ringbrynjebitar, för stora struthättor och trasiga skor, vilket får dem att se ut som små och förvridna parodier på människor. Precis som i Ungmars saga stirrar de med stora, gula ögon. De svarar inte på Zehraks tilltal men börjar tjattra vilt på sitt eget språk. Vissa av dem börjar väsa på ashariska.
”Vad vill de? Vad gör de? Det här är vårt kungarike! Försvinn! Schas! Dvärg! Vad vill de?”
”Vi tala med er ledare!” ropar Zehrak med fast röst. Han håller yxan stadigt i händerna, medan hans tre människokamrater håller sig tätt bakom honom, stirrandes åt alla håll och kanter där fler och fler vättar dyker upp. De är omringade av mer än fyrtio vättar, alla beväpnade med svärd, klubbor och spjut. ”Vi har silver!” ropar Zehrak och kastar ut ett soldiskt mynt mot vättarna. Några av dem kastar sig genast över det och börjar bråka om det.
En vätte, som med rynkigt ansikte ser äldre ut än de andra, kommer gående mot dem. Han har på sig en lång rock som släpar efter honom och drar med sig kvistar och löv. På huvudet har han en hög hatt som han ser mycket fånig ut i, men de andra vättarna verkar tycka att han är märkvärdig och vissa av dem försöker sig på att buga för honom. Vätten verkar själv tycka att han är mycket märkvärdig och pekar på Joar, Fingal, Zehrak och Wulf med ett knotigt finger.
”Ge er av från vårt rike! Uslingar! Långlingar! Försvinn!”
Joar tar mod till sig och tar till orda. ”Vi är här för att göra ett byte och fullborda en överenskommelse. Vi är här för att hämta vår skatt. Vi har silver med oss”.
Vätten tittar på dem med sina stora, äckliga, gula ögon. ”Silver?”
”Ja”, säger Joar och upprepar kortfattat Ungmars överenskommelse för vättarna. En vätte skyndar fram till vätten med hatten och ger honom myntet som Zehrak kastat. ”Silver?” säger vätten med hatten. Han undersöker noggrant myntet en kort stund. ”Silver!”
”Var är vår skatt?” frågar Joar.
”Jag är kung Glimmes ärevördige rådgivare och bärare av vishetens hatt”, säger vätten och skakar på den fåniga människohatten han bär på huvudet. ”Ni får framföra ert ärende för kung Glimme i tronsalen! Ta dem till tronsalen!”
”Vi följer med frivilligt”, säger Joar. Ett stort antal vättar närmar sig dem, vissa med sänkta vapen och andra fortfarande misstänksamt hotfulla. En del av de små varelserna sniffar närgånget efter dvärgen och männen som om de söker efter silver. Fingal känner en vätte peta sitt spjutskaft i hans pengabörs, och smugglaren lägger genast handen på sina pengar. Två vättar skyndar fram till lägerelden och släcker den med vatten ur en stor spann de burit med sig. Det blir genast mörkare i dalen, och några vättar petar med sina svärd på lyktan Wulf håller. Wulf ser sig frågande om på sina kamrater. Ett vättesvärd slår sönder ena glassidan på lyktan, och Fingal säger åt Wulf att släcka ljuset. Wulf blåser ut lyktan och det blir nattsvart i dalen. Det enda de tre människorna ser lysa i det dova månskenet är vättarnas stora, gula ögon.
”Följ med! Följ med!” väser vättarna och föser med dvärgen och människorna mot mitten av dalen, där den lilla ön ligger i en uppdämd flodfåra. Kamraterna tar sina filtar, lyfter upp sina packningar på ryggarna och följer med vättarna. Det vita månljuset reflekteras i det mörka vattnet. Vätten med hatten stannar framför vattnet, pekar räknande ut över vattnet och tar sedan ett steg rakt ut. Han sjunker inte ner mer än till midjan och verkar ha landat på en hög sten i vattnet. Han leder vägen ut till ön, och under ytan ligger en lättföljd stig av höga stenar, så dvärgen och människorna blir inte särskilt blöta.
Väl ute på ön börjar några vättar, som simmat före, snabbt röja undan grenar och lera till en stor sten i bäverdammen friläggs. Åtta dvärgar lyfter stenen med gemensam kraft och blottar en lucka av knotiga grenar. Vätten med hatten knackar tre gånger på luckan, och när den öppnas på glänt sticks fyra spjut hotfullt ut. ”Ers hattnåd”, hörs vakterna ursäktande säga och luckan öppnas helt. Joar, Fingal, Wulf och Zehrak blir framfösta mot öppningen. De har på sig både sina packningar och sina vapen och vet inte om de är fångar eller gäster.
”Är vi verkligen säkra på det här?” frågar Wulf.
”Vi har inte mycket annat val”, säger Zehrak, och Wulf gör uggletecknet.
”Dvärgen ser i mörker, vidta säkerhetsåtgärd!” beordrar vätten med hatten och en annan vätte närmar sig Zehrak med en maläten ögonbindel. Omringad av vättevapen rycker Zehrak åt sig ögonbindeln, gör en äcklad min och knyter den över ögonen.
De går ner genom luckan, in i en ganska bred grottgång som månljuset lyser upp. Efter bara några meter spärras gången av ett stenblock, som rullas åt sidan inifrån av fler vaktvättar. Femton meter längre in i berget måste en likadan sten till flyttas, och innan det sista månljuset försvinner bakom dem ser dvärgen och människorna uthackade skyttevärn i gången, där gula vätteögon glimmar och spjut sticker fram. Zehrak håller händerna hårt om sin dvärgayxa. Han längtar efter att få dräpa samtliga av vättarna.
Innanför det inre stenblocket lutar grottgången mycket brant nedåt och snart är det kolsvart runt dem. I underjordens kompakta mörker kan Joar, Fingal, Wulf och Zehrak bara lita på att vättarna leder dem rätt.

 

[Daniel]

Spelsession IX
2 mars 2010

Vättarnas rike

Vättarna föser otåligt Joar, Fingal, Wulf och Zehrak nedåt gången som ringlar fram och tillbaka, och snart har de tre människorna totalt tappat orienteringen. Bara Zehrak bakom sin ögonbindel kan med sin medfödda bergsvana minnas en del av deras vindlande väg neråt. Joars fågel kvittrar oroligt i sin bur, som hänger på bågskyttens ryggsäck. Efter en stund stannar vättarna dem, och ledarvättens röst hörs i mörkret. ”Ni står framför en repstege. Klättra ner!”
De fyra kamraterna får känna sig fram och klättra nerför en ranglig repstege. När de känner fast mark under fötterna igen är de ännu djupare ner i berget, och vättarna föser dem vidare längs gångarna. De passerar genom några grottor där de hör getbräkningar och känner strävhåriga små djur runt benen. ”Stanna!” hörs ledarvätten. Han drar av Zehrak ögonbindeln och dvärgen ser att de står i en stor grotta full av små getter, som äter grottsvamp från väggarna.
”Allt ett samhälle behöver!” säger vätten i den höga hatten skrytsamt. ”Kött, mjölk, benknotor, spillning!”
De fortsätter färden ner genom vätteboningen, och passerar snart in i ett upplyst grottrum, som lyser med ett dämpat blått ljus. Det är svampodlingarna på golvet och väggarna som är självlysande. Några vättar står och vattnar svamparna och andra samlar små spindlar och sniglar som de lägger i spänner.
”Ah, köket!” säger vätten i den höga hatten. ”Dryck får vi från vår underjordiska sjö”. Han tar en snigel i munnen och räcker en annan mot Fingal. ”Snigel?”
Smugglaren viftar bara avböjande med handen. Vätten i den höga hatten ställer sig närmre Fingal. ”Jag heter Gelko”, säger han som för att imponera. ”Jag är kungens rådgivare. Jag har stor makt”.
”Så trevligt för dig”, säger Fingal kort och gillar inte vättens plirande, gula blick mot honom.
Gelko bryter loss en bit svamp från väggen och ger till Fingal, innan de fortsätter färden. Nästa grottsal de passerar igenom är utsmyckad med ett högt stenpodium, på vilket gudamasker i silver står. Maskerna är gigantiska huvuden som alla gör groteska grimaser. ”Vårt tempel”, redogör Gelko. ”Haffnag, Blogg, Zirguff. Alla Mahktas finaste andar”.

Efter en stunds ytterligare färd genom grottgångarna ser de ett upplyst grottrum framöver.
”Kungens tronsal”, säger Gelko. De kliver ut i en cirkelrund grottsal, i vars mitt en tron gjord helt i silver står. Det är långt under jorden och Joar, Fingal och Wulf fryser. Zehrak är van vid den underjordiska temperaturen, men ser att vättarna inte är intresserade av att hugga ut raka, fina salar utan grottorna skulle för otränade ögon se helt naturliga ut. I Zehraks ögon är berget oförlåtligt misshandlat och vanvårdat. Längs väggarna växer den självlysande grottsvampen, vars matta blå ljus påminner om månens. På vässade pålar runt om i salen har vättehuvuden spetsats, och även några människodödskallar.
På silvertronen sitter något så ovanligt som en fet, uppblåst vätte. Vätten är klädd i en omodern smutsig kråsskjorta, för stora snabelskor och han har en dåligt smidd silverkrona på huvudet. I händerna håller han en silvertacka som han smeker beundrande. Det är Ungmars silvertacka. Gelko skyndar fram till vättekungens sida och viskar rappt i hans öra.
Joar, Fingal, Wulf och Zehrak står stilla och väntar. Joar viskar till Zehrak att dvärgen bör föra gruppens talan. Zehrak muttrar tillbaka att vättar och dvärgar inte har någon särskilt god relation. ”Jag gillar inte detta”, muttrar Wulf, med handen hårt greppad om svärdsfästet. När Gelko viskat klart synar vättekungen dem med kall blick. ”Ja…?” undrar han frågande.
Zehrak harklar sig. ”Vi har hört att du vaktar en skatt som vi gärna vill åt”, säger dvärgen och gör sitt bästa för att hålla sin röst diplomatisk. ”Vi är här för att göra ett byte å Ungmars vägnar”.
Vättekungen tittar en stund på sina gäster. ”En otäck gûrd har redan varit här och hämtat skatten. Gûrden sa sig vara skickad av dvärgen Ungmar och han hade den överenskomna silvertackan med sig”.
”Då har ni blivit lurade”, säger Zehrak och fördömer i sitt sinne plågoriset Zabhir.
”Lurade?” Den fete vättekungen skrockar belåtet. ”Vi fick det utlovade silvret”.
”Men gûrden tillhörde inte Ungmars sällskap”, försöker Zehrak.
Den fete vättekungen gäspar bara. ”Gelko, dessa gäster börjar tråka ut mig”, säger han.
Gelko harklar sig. ”Herr kunglighet Glimme, jag har ett förslag”.
”Tala, bärare av vishetens hatt”, tillåter vättekungen.
Gelko tittar på gästerna och ler listigt. ”Gûrden Zabhir och hans otäcka ulv tog inte med sig hela skatten. De tog bara med sig de finaste ädelstenarna och det där föremålet i asken. Om våra besökare vill ha resten av Ungmars skatt, låt dem byta till sig den”. Vätten i den höga hatten spänner en girig blick i dvärgen och människorna. ”Med allt silver de har på sig”.
Vättekungen Glimme slickar sig om munnen. ”Bra råd, Gelko. Häll ut allt ert silver!”
Joar håller hårt i sin fattiga pengabörs, men Zehrak gör en lugnande gest åt honom. ”Vi gör inget byte förrän vi fått se skatten”, säger dvärgen. ”Vad vi vet kanske det bara ligger en guldpeng kvar. Låt oss se vad som finns kvar av den”.
Glimme morrar lite när han inte fått se något silver ännu. ”Nåväl…” medger han. Glimme drar så i en spak på sin tron, och tronen glider långsamt någon meter åt sidan. Under tronen blottläggs en brant stentrappa neråt. ”Ni kan gå ner och titta på er skattkista. Det är trettio trappsteg. Trampar ni på steg sju, tolv, arton eller tjugotre krossar ni giftiga röksvampar. Trampar ni på steg fyra, fjorton, tjugo eller tjugoåtta skjuter spjut ut från väggarna”.
Joar och Zehrak tar några steg mot trappan. Wulf rör sig inte ur fläcken. ”Det vore bra om någon stannade här uppe och höll vakt”, säger han. Fingal stannar också bredvid sergeanten.
Joar stannar framför trappan. ”Kan ni upprepa vilka steg vi inte skulle gå på?”
Vättekungen suckar. ”Sju, tolv, arton eller tjugotre och fyra, fjorton, tjugo eller tjugoåtta”, rabblar han snabbt och Joar hinner knappt memorera något. Glimme suckar igen och gör en gest åt Gelko. ”Rådgivare, hjälp dem”.
Gelko följer med Joar och Zehrak nerför trappan. Svamparnas blå ljus når ner i skattkammaren, som är liten men full av oerhörda rikedomar. Där finns stora högar med obehandlade ädelstenar och en badbalja full med mynt från minst ett halvdussin olika länder.
Närmast trappan står en stor sjömanskista som har tre liljor ingraverade i locket. Joar öppnar kistlocket. Han vänder sig sedan mot Zehrak med lyckligt ansiktsutryck. Den fattige torparen har aldrig sett så mycket värdesaker i hela sitt liv. Smaragder, opaler, guldbägare, ringar, pärlhalsband och mynt från fjärran länder syns i kistans översta lager.
Zehrak går fram och kastar en värderande blick på vad som syns av kistans innehåll. Han bedömer dess värde till vida överstigande deras medhavda silvermynt. Joar känner guldfebern få hans kropp att värmas i den kyliga underjordsluften. Vid åsynen av all rikedom blir han girig och tänker tyst för sig själv hur gärna han vill få med sig mer än bara skattkistan.
Zehrak kliar sig fundersamt i skägget. ”Jag undrar vilket som kan vara föremålet som vi lovade Ungmar att sälja till cirefaliern”.
”Det är inte viktigt nu”, säger Joar. ”Ungmar är ju död”.
Zehrak svarar inte. Istället vänder han sig mot vätten i den höga hatten. ”Hur kan vi vara säkra på att vi får lämna er boning när ni fått vårt silver?” frågar han.
”Vi har mer silver uppe på ytan”, ljuger Joar snabbt.
”Gör bytet nu eller aldrig”, väser Gelko otåligt.
”Vad garanterar att vi får komma upp i lugn och ro sedan?” undrar Joar.
”Både Ungmar och Zabhir fick komma undan”, säger Gelko, och stampar otåligt med foten.
Joar stänger kistlocket. ”Då går vi upp och gör bytet”, säger han. Han går upp för trappan, hänvisad av Gelko vilka trappsteg han ska undvika. Gelko pratar snabbt och är ganska distraherad av Zehraks glimmande metaller, i form av dvärgens rustning, yxa och pengabörs.
Men till sist kliver Joar oskadd upp i grottsalen ovan. Zehraks ser många av trappstegens fällor och har inga större svårigheter att på egen hand ta sig uppför trappan. Gelko går sist upp.
”Häll ut allt ert silver!” utropar Glimme från sin tron, och Gelko tar plats bredvid honom.
Wulf tömmer sin börs på silver, drygt sjuttio små soldiska mynt. Joar slänger sina två enda silvermynt på högen. Zehrak gräver runt i sin börs och kastar en handfull soldiska mynt på högen.
”Är det allt du har?” undrar Joar. Är silvret för lite tar vättarna det ändå och dödar oss, tänker han.
Zehrak försöker skaka ner sina dvärgiska silvermynt underst i läderbörsen.
Sist ut att bidra till bytet blir Fingal. Han lossar sin silverbörs och häller ut några silvermynt. Sedan sträcker han in högerhanden i vänsterärmen och drar fram några till. ”Vänta lite”, säger han och sträcker armen innanför tunikan, varifrån han letar fram en liten börs innehållande utländska, kejserliga silvermynt. Han tömmer börsen. Vättarna stirrar girigt på honom. ”Just det”, ursäktar sig smugglaren. Han drar av sig ena läderskon och skakar ut ytterligare några kejserliga mynt.
Medan Fingal drar på sig sin sko sitter vättarna tysta en stund, och ser på silvret med sina gula ögon. ”Gelko!” säger sedan den fete vättekungen. Gelko går fram och räknar mynten med ett långt, knotigt finger. Zehrak försöker bedöma om silvermynten motsvarar silvertackans värde.
”Ni kan ta eran skatt”, säger Gelko efter att ha räknat mynten. ”Bytet är fullgjort.”
”Vi behöver hjälp att bära upp den ur skattkammaren”, säger Joar.
”Det ingick inte i avtalet”, säger vättekungen. ”Men jag kan stänga en del av fällorna.” Han drar i en spak på tronen.
Joar, Fingal, Wulf och Zehrak går ner för trappan till skattkammaren. Joar känner sig lite rädd att vättarna ska stänga in dem.
”Aurias välsignelse”, säger Wulf förbluffad av rikedomarna de får se.
Fingal visslar imponerat när han ser sig om. Sedan drar han handen över kistlocket till krigsbytet. ”Tre Liljors vapensköld”, säger han.
Inga vättar har följt med dem ner i skattkammaren, och Joar gnuggar girigt händerna. ”Plocka på er”, viskar han lömskt och ser frågande på Wulf. Denne står kvar vid kistan.
”Självklart lockar det mig”, säger sergeanten, ”men jag vill inte försöka stjäla från vättarna i vårt trängda läge. De må vara barbarer men de kanske är smarta nog att undersöka vad vi tar med upp”.
Fingal och Zehrak står också kvar vid kistan utan att röra något annat. Även om vättekungens rikedomar med största sannolikhet är rövargods är de själva inga tjuvar. Zehrak betraktar lite roat hur Joar plockar på sig mynt ur badbaljan. Den fattige torparen ägnar inte bergsmetallerna och de obehandlade stenarna i rummet en blick, utan är helt inställd på den präglade valutan. För ett otränat öga må bergsmetallerna inte vara några skatter, men Zehrak vet att de är långt mycket värdefullare än de människopräglade mynt som Joar stoppar på sig i sin sina skor, fickor och egna börs.
Joar plockar bara ut guldmynt ur baljan och rör inget silver. Det syns knappt att det saknas något ur myntsamlingen när han fyllt sina gömmor. Han hjälper sedan Wulf att bära upp kistan för trappan. Med deras lägre samhällsstatus faller det sig naturligt att de ska vara bärarna.
Uppe i tronsalen släpar de kistan en bit mot utgången innan de stannar och vilar. Zehrak vänder sig mot vättekungen. ”Hur tar vi oss ut?” frågar han.
”Vi visar er en annan väg än den ni kom”, säger Glimme och situationen verkar ha utfallit väl.
Då harklar sig Gelko. ”En önskan, herr kunglighet?”
”Ja, Gelko?”
”Jag vill ha den blonda damen”. Gelko pekar på Fingal med fingret darrande av åtrå.
”Överenskommet, den blonda damen stannar”, beslutar Glimme genast.
”Och dvärgen kan hjälpa oss i gruvan”, tillägger Gelko med ett elakt grin.
”Dvärgen stannar också!” beslutar Glimme. ”Ni andra två kan gå. Tjänare, för den blonda damen till Gelko Rådgivares sängkammare och för dvärgen till gruvan. Dvärgen kan bo kedjad med getterna”.

Striden i grottsalen

Det är omkring trettio-fyrtio vättar runt dem i grottsalen. Två av vättarna går fram mot Fingal. Joar och Wulf ser frågande på varandra, då de fått tillåtelse av vättarna att gå med skattkistan.
Fingal kastar en äcklad blick på Gelko och de två vättarna som kommer för att leda honom till dennes sängkammare. ”Här tänker jag inte stanna”, säger smugglaren och drar med ett vinande ljud sitt långsvärd ur vapenskidan. Han sparkar undan den ena vätten och hugger den andre i halsen. Vättarna runt om i grottsalen väser uppretat och höjer sina vapen. Fingal svingar svärdet i handen och möter sina färdkamraters blickar. ”Ska vi ta kistan med oss eller bara ge oss av härifrån?”
Wulf drar genast sitt svärd och sin stridsyxa ur vapenbältet. Joar lyfter långbågen av ryggen och lägger en pil på dess sträng. Zehrak är inte sen att dra fram sin stora, dvärgiska stridsyxa.
Zehrak utropar ett argsint stridsvrål på dvärgiska och störtar mot vättekungen, som sitter kvar på sin tron. Vättekrigare kastar sig i hans väg, men dvärgayxan klyver in i vättehuvud efter vättehuvud. Det är nära ett dussin vättekrigare mellan Zehrak och den fete vätten på tronen.
Joar kliver upp på skattkistan och skjuter en pil mot Glimme, som blockerar projektilen med sin silvertacka. Joar får inte tid till ett andra skott mot vättekungen, utan måste börja sikta omkring sig mot de anstormande vättarna.
Fingal och Wulf står på varsin sida om kistan och fäktar undan alla som kommer nära. De ömsom hugger och ömsom sticker ner vätte efter vätte, men de blir hela tiden omringade av nya. En vätte sticker sitt spjut i Wulfs ena lår. Sergeanten vrålar till, hugger av spjutskaftet med sin yxa, snurrar runt och sparkar vätten i ansiktet med sitt oskadade ben. Spjutet har trängt in en kort bit genom ringpansaret och rött blod rinner fram.
Joar kastar en blick över grottsalen. Han ser Fingal hugga handen av en vätte, snurra runt och hugga huvudet av en annan. Även Wulf dräper två vättar, en med svärdet och en med yxan. Kamraterna är i numerärt underläge, minst åtta mot en. Joar ser fyra vättar komma rusande mot hans position på kistan. ”Hjälp!” ropar han mot sina kamrater.
”Vi har inte så mycket reserver att undvara!” ropar Wulf sammanbitet, samtidigt som han hugger ihjäl en vätte med yxan och parerar en annan vättes svärd med sitt eget.
Joar tar stressat sikte med bågen. Han hinner skjuta ner två av vättarna innan de andra två når fram. En av vättarna slår sin stridsklubba i huvudet på bågskytten. Joars härdade läderhuva skyddar honom från skada men han tumlar omkull från kistan och blir liggande på det hårda grottgolvet. Vätten som slagit ner honom hoppar upp på kistan och svingar väsande sin klubba. Joar får fram en pil ur kogret och skjuter vätten i bröstet. Vätten faller och blir platt liggandes över kistlocket. Joar ser Fingals läderskor dansa förbi nära honom, i en fäktningsdans med en grupp krokbenta vättar. ”Hjälp!” ropar Joar till smugglaren.
Fingal sparkar undan en vätte och skär halsen av en annan med sitt dödliga långsvärd. Han kastar en blick på Joar. ”Det var länge sedan jag var i Soldarn”, säger Fingal retsamt, ”så jag visste inte att milistrupperna utbildas till att slåss på det där viset.”
Smugglaren fäktar bort vättarna som flockas kring den liggande bågskytten.
”Ska du inte hjälpa mig upp?” frågar Joar medan han kravlar upp på alla fyra.
Fingal parerar ett vättespjut med sitt svärd, hugger ihjäl motståndaren och räcker sedan ut handen till Joar, som tar sig på fötter. Joar känner på sig att de kommer förlora striden och fruktar för alla deras död i vätteboningen.

Samtidigt pressar sig Zehrak fram genom hopen av vättekrigare mot kungens tron. Ett vättesvärd skär ett ymnigt blödande sår snett över dvärgens näsa, men vätten får inte leva länge därefter då dvärgens yxblad krasar in i dess huvud.
”Jag visste att vättefolket hade låg heder, men att gömma sig bakom alla dessa!” utropar Zehrak mot vättekungen när han kämpar sig igenom dennes krigare. Zehrak når fram till Glimme, som drar fram ett krökt svärd. De börjar fäktas kroksvärd mot yxa, och Zehrak skär ett lätt sår i Glimmes sida. De fäktas ytterligare en kort stund innan Zehrak slår undan vättens kroksvärd och drämmer yxbladet i den feta magen på honom. Med ett väsande sista läte sjunker Glimme ihop, och blir sittande död på sin tron. Kungakronan faller av och rullar undan.
Zehrak ser sig om. Han har hoppats att Glimmes död ska få effekt på striden, men vättarna fortsätter kampen och rådgivaren Gelko ropar uppspelt att han är den nye kungen. Runt tronen närmar sig sju vättar. Zehrak ser att tronen har tre spakar vid armstöden. Två av dem vet han på ett ungefär vad de kan göra, den tredje vet han inget om. Han drar snabbt i spaken med all sin kraft och kastspjut skjuter ut ur tronens sidor. De flesta av vättarna runt omkring träffas och faller döda till marken.
Gelko har ställt sig tryckt mot en vägg och skränar att den nye kungen måste skyddas. Det finns inga vättar som hörsammar hans rop, för de är uppbundna i strid på annat håll. Zehrak kliver ner från tronen och stegar beslutsamt bort mot den skränande vätten i hatten. Gelko drar fram en dolk ur sin långa rock.
En vätte kastar sitt spjut mot Zehrak men missar. Vätten vänder om för att fly, men möts av Wulf och får dennes yxa i halsen. I grottsalen återstår nu bara ett dussin stridande vättar. Wulf blir fäktandes mot hälften av dem medan Fingal och Joar kämpar mot återstoden.

Ett vättesvärd sticker till Joar i bröstet. Det är ingen allvarlig skada, men han tappar balansen och faller åter omkull i tumultet. Han ser hur en vätte lyfter sitt svärd över honom. Joar orkar knappt rulla åt sidan och träffas av vättesvärdet i högra överarmen. Fingal hugger sina motståndare ifrån sig, kommer åter till den fallne bågskyttens undsättning och skär ner vättarna.
Zehrak håller yxan i ena handen och parerar Gelkos hugg med den andra. Gelkos dolk tränger genom ringpansaret och skär in i dvärgens axel. Dvärgen förlorar greppet om yxan och den skramlar iväg över grottgolvet. Zehrak har en andra yxa fastspänd på ryggen, men den är ett heligt begravningsvapen som han inte får använda i sin mundana tillvaro. Han försöker greppa tag om vätten med armarna, men den smidige Gelko undkommer gång på gång.
Till sist får Zehrak armarna om vätten, och kramar hårt om den sprattlande varelsen. Han bär över honom till tronen och kastar ner varelsen för trappan till skattkammaren. Gelko tumlar ner för trappan och utlöser dess fällor. Moln av svampgas omsluter honom och spjut skjuter in i hans kropp från alla håll. När svampgasen börjar stiga ur trappan drar Zehrak i spaken på tronen, så att den glider på plats över ingången för att försluta skattkammaren. Innan öppningen försluts helt sparkar Zehrak ner den döde vättekungens silverkrona i mörkret.
Fingal och Wulf har huggit och stuckit ihjäl de sista vättekrigarna i grottsalen, och sprungit mot den lilla grupp som samlats i salens öppning. De dräper snabbt några av vättekrigarna medan resterande flyr upp genom gångarna. Zehrak hostar av den lilla gas han fått i sig och går bort till sin yxa, som han plockar upp. Skaftet och det skarpa yxbladet rinner av vätteblod.

Hetsjakt mot markytan

Joar ser sig om i grottsalen. Alla vättarna ligger döda. Striden är över och det har blivit tyst.
”De hade sin chans att göra bytet”, muttrar Zehrak och fäster sin stridsyxa på ryggen. Joar öppnar sin fågels bur och Fulk slår sig ner på hans axel efter att ha fladdrat omkring en kort stund i luften. Joar är mycket lättad över att fortfarande vara vid liv och ger upp segervrål.
Fingal tittar på den nerblodade bågskytten. ”Hörde inte vättarna striden, så hörde de i alla fall ditt segervrål”, säger smugglaren, medan han ställer sig vid kistan och torkar av sitt svärd med mantelfållen. På kistlocket ligger fortfarande en död vätte med en av Joars pilar i bröstet.
”Vi ger oss av”, säger Zehrak, drar av den skjutne vätten från kistlocket och fattar tag i ett av kistans bärhandtag med båda nävarna.
”Visar du vägen då?” säger Fingal, men sticker svärdet i vapenskidan och greppar ett annat bärhandtag.
”Ska vi inte ta med mer skatter?” undrar Joar genast. Alla vänder på huvudet och ser på den rökiga svampgasen som sipprar upp under tronen.
Fingal fnyser åt Joars girighet. ”Jag stannar inte här ett ögonblick längre”, säger han. Wulf nickar instämmande åt ädlingens ord och fattar tag i ett bärhandtag på kistan.
Joar bryter loss en bit lysande grottsvamp för att ge ljus åt dem. Han går före de andra som bär på kistan. De följer den övergivna gången en bit innan de når ett vägskäl med tre öppningar.
”Vi kom högerifrån”, säger Zehrak. ”Ska vi ta vägen vi kom?”
”Då vet vi var vi kommer ut”, säger Joar och lyser sig omkring i gången. Inga vättar hörs eller syns till.
”Vi kan inte få upp kistan för repstegen”, muttrar Zehrak fundersamt.
”Omöjligt”, tillägger Fingal.
”Vi får finna en annan väg”, säger dvärgen. Han har en medfödd instinktiv känsla av att hitta i underjordiska gångar. Dessutom minns han något Gelko sagt. ”De har en underjordisk sjö. Med lite tur har vattnet vägar ut via tillräckligt stora gångar. Sjön är hitåt, jag känner vattendoften.” Han pekar mot mittengången, och de börjar bära kistan ditåt. Joar går före, lysande framför dem med den månblå mossan och med långbågen i andra handen.

De kan gå något tjog meter i taget, innan de måste stanna och ta nytt grepp om den tunga kistan. Efter en stunds vandring hör de sågljud framför sig. De ställer ner kistan och Zehrak säger åt Joar att backa undan med ljuset. Dvärgen smyger fram till gångens ände och ser att det ligger någon sorts timmerverkstad där bortom, där några vättar står och sågar ved. Zehrak går tillbaka till sitt sällskap, berättar vad han sett och föreslår att de ska försöka gå rakt igenom. Han torkar lite blod från sin skadade näsa och de lyfter upp kistan igen. De flesta vättarna i timmerverkstaden flyr förskräckta när sällskapet kommer inbärande på kistan. Några vättar anfaller dock. Joar skjuter en pil i bröstet på en vätte, som faller död och de övriga flyr.
”Timmerstockarna kan ha forslats ner hit med vattendrag”, säger Zehrak hoppfullt.
De går vidare en stund och passerar genom ett smedjerum, som till större delen fylls av en blästerugn. ”De har så dåliga vapen för att de inte kan framställa tillräckligt rent järn”, meddelar Zehrak kunnigt när de passerar genom smedjan.
Efter ytterligare en stunds vandring genom vätteboningen når de en gång där trampsaxar lagts ut i deras väg. Joar lyser upp gången och de kan stega sig fram mellan fällorna. Fågeln Fulk sitter rädd på Joars axel. Det är fortfarande kallt och de huttrar, men kanske inte bara av kylan.
De rundar en snäv krök och blickar ut i en grottgång där en mängd törnesnår lagts längs väggarna. Inga vättar syns fortfarande till. Joar går först ut i gången och dras ner till midjan i den sjunklera som utgör gångens underlag.
”Jag börjar bli van vid detta”, muttrar Joar innan han skriker på hjälp. Han märker att de närmsta tistelsnåren släpper från väggarna och glider ner i leran mot honom med sina taggar.
Zehrak ger Joar sin starka näve och drar upp honom innan tistelsnåren når fram. Det är ungefär fyra meter sjunklera framför dem.
”Vontars bane”, svär Zehrak. ”Hur kommer vättarna förbi?”
Fingal pekar bortåt gången. ”Det ligger en spång bortanför leran, som vättarna måste ha använt och sedan dragit med sig. Vi kan kasta en änterhake att dra hit den?”
”Kan någon av er hoppa över?” frågar Zehrak de långa människorna.
”Fyra meter är ganska långt, du”, säger Joar och försöker lugna sin uppspelta fågel.
Fingal sätter sig på huk och luktar på de närmsta tistelsnåren. ”De verkar vara giftbestrukna”.
”Vi vänder om och tar en annan väg”, föreslår Joar.
”Nej, vi försöker med änterhaken”, muttrar Zehrak och gräver fram den ur sin ryggsäck.
”Fort, innan vättarna är över oss”, hetsar Fingal honom otåligt. Zehrak räcker över änterhaken till smugglaren.
”Kasta den du, som är så ivrig”, säger dvärgen. Fingal tar änterhaken och kastar den. Dess krokar fastnar i spången, han drar in den och ger sedan tillbaka änterhaken till dvärgen. ”Sådär, mäster dvärg”, säger han.
De vandrar över spången och fortsätter längs grottgångarna. Fingal, Wulf och Zehrak bär fortfarande kistan. De når ett vägskäl med två riktningar. En gång sluttar uppåt och en neråt.
”Upp”, säger Joar genast med längtan efter markytan.
”Jag tror vi ska gå neråt”, säger Zehrak. De hinner inte diskutera då en vättepil kommer susande från den övre gången och slår ner framför Joars fötter. Sällskapet beger sig genast neråt.
Joar bildar nu eftertruppen, och Zehrak leder gruppen med sin mörkersyn. Joar ser vätteskepnader i mörkret bakom dem. De är jagade.
”Vi måste nå utgången!” ropar Joar till Zehrak, då ett kastspjut kommer flygande från förföljarna och träffar honom i axeln. Joar stapplar till. Han vill inte dö nu, tänker han. Han drar ut spjutet ur axeln och blod rinner fram. Smärtan blir honom överväldigande och han svimmar. Fingal släpper kistan och springer tillbaka till den fallne. Han lyfter upp Joar över axeln, medan Wulf och Zehrak bär iväg med kistan. Vättarna är någonstans alldeles bakom dem i grottgångarna. De når snart ett nytt vägskäl, och Zehrak stannar upp och sniffar i luften.
”Vi hinner inte stanna!” ropar Fingal och ser sig över axeln efter förföljarna.
Zehrak vill instinktivt neråt i berget, och motvilligt följer de andra efter honom neråt den bortre gången. ”Du leder oss i döden”, gnisslar Wulf mellan sammanbitna tänder. ”Det väntar nog en armé därnere”.

Men snart mynnar den mörka gången ut i en stor, svampupplyst grotta som upptas av en stor underjordisk sjö. Långa stalaktiter från grottaket vidrör nästan sjöns yta. En del av sjön har delats av till fiskedamm med ett stängsel, där några vättar står och fiskar. De blir mycket förvånande när de ser dvärgen och människorna. En vätte dyker skrämd ner i vattnet, medan de andra flyr bort genom grottan. Zehrak ser sig om efter en utgång. ”Det går ut ett vattendrag där!” utropar han. ”Låt oss be Vontar att det mynnar ut uppåt och inte neråt!”
De vadar ner i sjön, som inte är djupare än att de bottnar. Zehrak och Wulf bär på den tunga kistan, medan Fingal har Joar slängd över axeln. De träder in i den smala sprickan som leder in vattnet i sjön, och vandrar motströms genom bergsfloden. Det blir snart mycket mörkt, och Zehrak leder dem genom den smala, vindlande vattentunneln. Fingal greppar tag med sin fria hand om Wulfs axel för att inte bli lämnad kvar i mörkret. De blir alla fort genomblöta och vattnet stiger ju längre de vandrar. Zehrak och Wulf känner vattnet dra deras tunga rustningar mot botten. Skulle de plötsligt inte bottna vore de förlorade.
”Vi kommer närmare ytan!” meddelar Zehrak när han känner gången slutta uppåt och luften förändras. De når ett slut på tunneln, där vattnet strömmar ner genom ett smalt hål i grottaket. Zehrak ställer sig på kistan i vattnet och klättrar upp genom hålet. Han kommer upp i en upplyst svampodlingssal, där några grottgetter står och dricker vatten vid kanten till vattendraget. Wulf och Zehrak hjälps åt att baxa upp kistan genom hålet, och Wulf kan därpå klättra upp. Getterna blir skrämda av oväsendet och flyr bräkandes ner i grottgångarna.
”Dessa djävla getter”, muttrar Wulf.
”Ta emot bondsonen!” säger Fingal och försöker lyfta upp den medvetslöse Joar genom hålet. Wulf tar emot honom och slänger honom axeln.
”Vakna upp nu, torpare”, säger Wulf. ”Du missar allt det roliga!”
Fingal klättrar upp genom hålet, och det blir hans tur att hjälpa Zehrak bära den tunga kistan. Vattnet rinner ner över dem genom en omöjligt smal spricka i taket, men grottgången fortsätter uppåt. ”Vi är precis under markytan”, meddelar Zehrak ifall människorna inte förstått det.
Gången de följer slutar i ett litet grottrum där fyra spjutbeväpnade vättar vaktar. I taket, förbundet med en kort stege, syns undersidan av ett ihåligt träd och dess döda rötter tränger ner i grottan. Vättarna skriker till och går genast till anfall.
Fingal och Zehrak ställer ner kistan och drar sina vapen. Bakom dem bär Wulf på Joar, och håller uppsikt neråt gången efter fler vättar. Fingal svingar sitt svärd och skyndar fram mot två av vättarna, medan Zehrak ställer sig i dvärgisk försvarsposition med yxan redo för de andra två.
Fingal sticker ner sin ena motståndare och fäktas en stund mot den andres spjut. Zehrak slår först yxan i benet på sin ena motståndare och slår den sedan i huvudet på den andre. Fingal sticker ner den siste vätten, och de kan bära in kistan i det lilla utrymmet under trädet.
Zehrak klättrar uppför stegen och tränger sig upp i den ihåliga trädstammen, som spricker isär när han trycker sig upp. Han tittar upp i vättarnas dal, som är tom, och han verkar ha brutit sig ut genom en liten vaktpost i dalens ände, långt ifrån huvudingången på ön. Fingal klättrar snabbt upp efter dvärgen, och Wulf sträcker upp den medvetslöse Joar.
Kistan orkar de inte lyfta upp för stegen. Wulf, som står kvar nere i hålet, hör svårlokaliserade vättesteg och vapenskrammel i grottgångarna bakom sig. Han försöker skjuta upp kistan igen, men Fingal och Zehrak får inget tillräckligt starkt grepp om den. Då kommer tre vättar inrusande med dragna kroksvärd. Wulf drar sitt svärd och börjar fäktas med dem, försvarande kistan bakom sig.
Fingal tittar frågande på Zehrak, som inte ger minsta tecken på att vilja ge sig ner i vätteboningen igen. Fingal suckar och drar sitt svärd. ”Om ni insisterar”, säger han och hoppar ner i hålet. Han landar mitt bland vättarna och snart är alla tre nerhuggna av Fingal och Wulfs svärdsblad.
Fingal och Wulf hjälps åt att lyfta upp kistan till Zehrak, som pustande drar upp den ur hålet. Fingal och Wulf klättrar snabbt upp i dalen och lämnar vätteboningen under sig.
Det är natt, men gryningen är inte långt borta. Sällskapet hoppas att morgonen ska hålla vättarna borta.

 

[Daniel]

Spelsession X
15 mars 2010

”Aurias stiger”, säger Wulf och pustar ut. Soluppgången färgar himlen röd och bergsbranterna brandgula när det lilla sällskapet skyndar upp ur den djupa dalgången. Några vättar syns inte till, men sällskapet tycker sig höra dova ljud av skrän och vapenskrammel under sina fötter.
”De tycker inte om ljus”, säger Zehrak och hänger undan sin yxa på ryggen.
”Vi vill ändå inte stanna här i området”, säger Fingal och de vandrar uppåt branterna. ”Låt oss lägga mark mellan oss och vättarna”.
En bit från bergspasset behöver de sätta de sig och vila. Kistan med krigsbytet är mycket tung och de är alla djupt andfådda, blöta och smutsiga.
Wulf har burit den medvetslöse Joar över axeln. Bågskytten har skurits av vättesvärd i höger överarm och även i bröstet. Han har träffats av ett kastspjut i högeraxeln och slagits med en klubba i huvudet. Hans pälsväst är trasig och blodig, och högerärmen på hans tunika är söndertrasad. Bågsträngen på hans långbåge har gått av och dinglar trasig.
Wulf har själv stuckits med ett spjut i vänster lår. Det är en lätt skada, men rött blod sipprar fram genom det trasiga hålet i ringbrynjebenet.
Vätten Gelkos dolk har skurit igenom ringpansaret i Zehraks vänstra axel, och tvärs över näsan har han ett svärdsjack vars blödning avstannat. Dolkhålet i ringpansaret syns tydligt då det är rödfärgat av blod.
Fingal har inte blivit skadat under själva striderna men känner ändå att han blöder. Flykten från Solds utö har åter gjort sig påmind och stygnen i hans rygg har gått upp.
Ingen blöder allvarligt, men Joar verkar ha förlorat en del blod på vägen ut ur vättarnas rike. De är alla blöta och smutsiga och människorna blir fort nedkylda i den svala bergsluften. Dvärgen är gjord av tuffare virke och återhämtar sig snabbt efter natten i vättarnas rike.
Joars fågel flaxar över sällskapet, och dess bur hänger mörbultad på Joars ryggsäck. Wulf fångar in fågeln med händerna och placerar den i buren. Fågeln stretar mot och försöker bli fri, och biter Wulf. ”Fördömda fågel!” utbrister Wulf men får in fågeln i buren.
Från bergen porlar en liten bäck med klart källvatten, och de slår sig trötta ner vid den. Fingal föreslår att de ska göra upp en eld för att värma sig och ta hand om sina sår. Det finns inget bränsle i branterna utan de får gräva fram vad de har att elda med ur sina egna packningar. De får fyr på Joars pälsmössa och en del träbestick och kåsor. De tvättar och syr igen sina egna och Joars sår. ”Dina första stridsärr, gamle torpare!” säger Wulf till den medvetslöse mannen.
Ett fåtal kilometer uppför de mossklädda branterna ligger bergspasset tillbaka till Soldarn. Zehrak spejar ut över Västmark nedanför dem. ”Låt mig se en karta!” säger han. Wulf räcker över en av sina kartor till dvärgen. ”Är du berest i detta område?” frågar dvärgen Fingal med fingret på Västmark.
”Västmark är ett bakvatten”, säger Fingal medan han lägger ut sina filtar för tork i solen. ”Men vi skulle kunna bege oss till Rampor, som är en ganska stor stad, och sedan ta plats på en båt därifrån”.
”Båt?” fnyser Zehrak avfärdande. ”Här ska inte resas med någon båt”.
”Vi vill slippa springa in i de två legoknektarna i Soldarn”, påpekar Fingal.
Wulf, som ser mycket trött ut, vill hem till Talon så snart som möjligt. ”I skymningen kommer dessa branter vara översvärmade av vättar”, säger han.
Fingal och Zehrak nickar instämmande och gruppen beslutar sig för att gå tillbaka mot Järnberg och Talon istället för att bege sig ner i Västmark. Men först behöver de en stunds vila. Wulf sticker sitt svärd i marken, breder ut sig nära den lilla elden och somnar ganska omgående. Fingal har svårt att sova i kölden och sina smärtande sår. Zehrak försöker rätta till sin ringbrynja så gott det går.
”Det är dags att bege sig nu”, säger snart dvärgen, som varken känner sig kall eller trött.
”Bättre sent än aldrig, fast jag menar det tvärtom”, muttrar Fingal trött och vimmelkantig.
”Kan vi få liv i Joar?” undrar Zehrak.
Wulf skvätter lite vatten i den medvetslöses ansikte men skakar på huvudet. ”Han kommer nog inte till sans än på många timmar. Jag bär honom”.

Det blir en brant och mödosam vandring upp i bergspasset. Trötta och nedtyngda av både den medvetslöse Joar och kistan tar det dem flera timmar. De måste ta långa raster av vila i bergsbranten och vid ett tillfälle föreslår Zehrak att de ska gå igenom krigsbytet, för att se om de kan lätta på kistans vikt. De öppnar kistan och letar igenom dess innehåll. Zehrak håller upp en röd sidenväst. ”Är detta något av värde?” undrar han skeptiskt men Fingal tar den ifrån honom och känner på dess guldbroderier. ”Du får sålt den för säkert tre hundra silver”, säger smugglaren.
”Det fanns allstå torrt ombyte i kistan hela tiden”, skämtar Wulf huttrande. ”En del är av tirakiskt ursprung”, tillägger han efter en blick på kistans innehåll.
Zehrak tittar frågande på Fingal. ”Eftersom du är så berest kanske du känner igen något?”
Fingal rör runt bland värdesakerna en stund. ”Samlarna av den här skatten har varit mer beresta än mig”, säger han imponerat. ”Tirakerna har varit över stora delar av Mundana och samlat på sig dyrbarheter”.
De hittar inget i kistan som de vill göra sig av med, men försöker att bättre fördela dess vikt mellan sig genom att stoppa en del föremål i sina bälten och ryggsäckar.
Medan Wulf och Zehrak gör upp en lägereld på rastplatsen söker Fingal igenom närområdet efter föda. Lägerelden ger god värme åt de nedkylda männen men värre blir det med hungern. Det finns ingen föda bland klipporna, bortsett från lite fjällgransrötter som Fingal hittar. Det är bara dvärgen som finner rötterna ätbara. Wulf tuggar med äcklad min i sig en näve rötter för att stilla den värsta hungern. Zehrak ser oförstående på honom. ”Det har ju en frisk och fin smak”, påstår dvärgen. Fågeln Fulk kvittrar instängd i sin bur. Wulf och Zehrak kastar hungriga blickar på den medan de tuggar.

Efter ytterligare en stunds vila fortsätter de sin strapats upp i bergspasset. Långsamt orkar de sig upp mellan klipporna och korsar landsgränsen till Soldarn. De beslutar sig för att ta sikte på lägerplatsen bortom passet, där Ungmar tragiskt blev bragd om livet. Någon längre sträcka orkar de inte denna dag.

Volmar Långe och Brynolf Kniven

Fingal och Zehrak bär på den tunga kistan genom det mossiga bergspasset, medan Wulf traskar med Joar buren över axeln en bit bakom. De pustar och stånkar och tittar inte på mycket annat än sina egna fötter.
Ett pilskott kommer visslande. Pilen slår in i Wulfs smalben och han drösar omkull. Joar faller i backen. Fingal och Zehrak ställer ner kistan och ser sig om. Dvärgen rycker loss yxan från ryggen och smugglaren lägger handen på svärdsfästet. De ser två män kliva fram på varsin sidan högt upp på branterna. Det är markisens legoknektar som legat i bakhåll. Volmar Långe, reslig och med sin ringbrynjehuva uppdragen över huvudet, lägger en ny pil på sin båge medan Brynolf Kniven, kort och bastant, siktar sitt armborst på sällskapet nedanför. Volmar har en knälång läderskjorta med en mängd plåtplattor och bär både bredsvärd och dolk i bältet. Brynolf har en plåthjälm på huvudet och är iklädd en nitlädershauberk som når ner till knäna. I bältet hänger en stridsklubba och en lång dolk.
”Det är dags att överlämna krigsbytet!” ropar Volmar. ”Var är Ungmar?”
Varken Fingal eller Zehrak säger någonting. De tittar sammanbitet upp mot de två legoknektarna. Wulf ligger omtöcknad och vrider sig med pilen i smalbenet. Volmar väntar en stund på svar, innan han skrockar lika kyligt som bergsluften. ”Vi har betraktat er klättring hela dagen. Ni verkar inte ha ork kvar att ens ljuga mer. Brynolf, skjut din pil i halsen på gamlingen till dvärg!”
Brynolf trycker genast av skottet, och armborstlodet träffar Zehrak i halsens ringpansar.
Zehrak skyndar på sina gamla, korta ben mot skydd bakom ett stenblock. Wulf sliter ut pilen ur sin ringbrynja. ”Usla krigshundar!” utbrister han och släpar in Joar i skydd bakom ett annat stenblock.
Samtidigt skjuter Volmar en pil mot Fingal, som dragit fram sitt armborst. Pilen träffar Fingal i vänster armbåge, tränger in genom ringbrynjan och trasar sönder muskel och senor. Fingal känner en olidlig smärta, medan Volmar genast lägger en ny pil på bågsträngen. Fingal lyfter smärtsamt sitt tunga armborst och trycker av skottet men missar. Smugglaren kastar sig i skydd bakom kistan och börjar ladda om. Volmar skjuter åter på honom men pilen sätter sig i kistlocket. Volmar skjuter genast ännu en pil men även denna fastnar i kistan.
Brynolf, som skjutit av sitt enda skott, byter till stridsklubba och sköld och går till anfall nerför branten. Zehrak ställer sig redo och väntar in honom. Legoknekten slår två gånger med den järnklädda stridsklubban och Zehrak blockerar båda slagen med yxskaftet.
Zehrak gör ett snabbt motanfall. Brynolf håller upp skölden framför sig men Zehrak siktar lågt och hugger yxan i legoknektens vad. Yxan går in djupt och fastnar. Zehrak sparkar till legoknektens ben och får loss sitt vapen. Brynolf skriker till och backar undan.

Fingal ser hur Volmar kommer springande nedför branten. Smugglaren slänger armborstet, drar sitt långsvärd med sin oskadade arm och reser sig upp. Volmar når fram till honom med draget svärd och de börjar fäktas fram och tillbaka runt kistan. Fingal går på offensiv med snabba anfall då han inte vill att Volmar ska få möjlighet att alls slå tillbaka. Volmar parerar anfallen, och Fingal känner långsvärdet darra i handen när det möter Volmars tunga bredsvärd.

En bit bort slår Zehrak yxslag efter yxslag i Brynolfs sköld, som blir mer och mer sönderslagen. Brynolfs sår blöder ymnigt medan Zehrak går på med sina kraftiga yxslag. Till sist brakar skölden sönder och Brynolf släpper den ifrån sig. Legoknekten greppar stridsklubban i båda händerna och går till motanfall mot dvärgen. Zehrak blockerar slagen och stål klämtar mot stål i bergspasset. Brynolf ser en smula desperat ut. Han drämmer till med stridsklubban och träffar Zehrak på underarmen.

Fingal sticker svärdet mot Volmar, som enkelt parerar och drar en lång dolk i andra handen. Den långe legoknekten hugger först med bredsvärdet och följer sedan snabbt upp med dolken. Fingal slår undan svärdshugget med sitt eget vapen men dolken träffar hans vänsterkind.
”Mitt vackra anlete!” utbrister Fingal förfärat med blödande ansikte. Smugglaren måttar ett hugg mot sin motståndare men legoknekten flyttar sig åt sidan och smugglaren faller omkull.
Under tiden har Wulf kommit på fötter och dragit sina vapen för att assistera Fingal.

Längre bort slår Zehrak yxan mot Brynolf, som mödosamt parerar med sitt eget vapen som nu hålls i bara en hand. Den fetlagde legoknekten drar sig bakåt och drar fram en lång dolk i sin andra hand. Zehrak ställer sig också för att avvakta, då Brynolf förlorar blod fort och mycket. Den skadade legoknekten pustar andfått och väger sina vapen i händerna. Sedan går han till högt anfall med stridsklubban samtidigt som dolken sveper in under Zehraks gard. Dvärgakrigaren blockerar stridsklubban och träffas av dolken i bröstkorgen. Han tar ingen skada då dolken verkningslöst klämtar mot ringpansaret.

Liggande på marken rullar Fingal undan från Volmar medan Wulf når fram och tar över striden. Wulf hugger och missar, Volmar hugger tillbaka och Wulf parerar. Volmar gör ett snabbt utfall som Wulf inte hinner parera. Svärdshugget tar i kittelhatten på Wulfs huvud, och han tar ingen skada men faller omkull. Volmar svingar skickligt svärdet, skrattar överlägset och vänder sig mot den omtöcknade Fingal som just rest sig upp.

Brynolf befinner sig däremot i underläge mot Zehrak. Brynolf slår sin järnklädda stridsklubba mot dvärgens huvud men missar grovt. Han backar undan och de två kämparna ställer sig avvaktande mot varandra.

Kämparna har blivit trötta. Volmar pustar tungt och svett blänker i hans ringbrynjehuva. Wulf reser sig långsamt och ruskar på huvudet, men än i några sekunder är Fingal utlämnad ensam mot Volmar. Den långe legoknekten svingar kraftfullt svärdet för att kapa huvudet av smugglaren, men Fingal duckar under hugget och backar undan så långt han orkar.

Brynolf vrålar till och kastar sig framåt för att vräka omkull den gamle dvärgen. Zehrak nyttjar det ålderdomliga dvärgiska stridssättet zur-khan, som på människornas språk närmast skulle kunna översättas till ”stå kvar”, då dvärgen ställer sig orubblig med fötterna i marken. Brynolf vacklar tillbaka med dimmiga ögon och Zehrak passar på att vila ytterligare en stund.

Wulf går på nytt till anfall mot Volmar, som parerar det första yxhugget. Wulf hugger därpå med sitt svärd och Volmar hinner knappt lyfta sitt vapen till försvar. Wulfs svärd träffar legoknekten rakt i bröstet men tränger inte igenom nitlädret. Fingal stabblar vacklande runt de stridande, trött och skadad.

Zehrak står lugnt och betraktar sin motståndare, som nu är så dåsig att han knappt håller vapnen lyfta till försvar. Zehrak vrålar ett stridsrop och går till anfall. Hans yxa träffar Brynolf i knäet och legoknekten ramlar omkull.

Kort därpå slår Wulf fast sin stridsyxa i magen på Volmar och denne sjunker ner på knä. Wulf sätter svärdet mot legoknektens hals och skär skoningslöst av den.
Brynolf verkar vara medvetslös och kommer dö inom kort. Wulf tar av sig hjälmen, torkar svetten ur pannan och pustar ut. Hans ringbrynja har visat sig skydda mot pilen i benet.
Zehrak känner försiktigt på pilen i sin hals och finner att den bara fastnat i ringpansaret. Han drar ut den, och plockar sedan på sig den fallne Brynolfs armborst och kogerbälte.
”Seger!” stönar Fingal och sätter sig utmattat. Wulf sparkar med foten på Volmars pengabörs och hör klingandet av mynt. Han befriar Volmar och Brynolf från deras börser och fäster dem i sitt eget bälte.
”Ni vill väl inte hellre lämna silvret åt vättarna?” frågar han skrockande Fingal och Zehrak. Legoknektarnas kroppar låter de ligga där de fallit, och ger sig av från stridsplatsen med Joar och kistan.

Krigsbytet

De går utom synhåll från stridsplatsen och slår utmattade läger i bergspasset. Wulf ser till Joar, som så smått börjat återhämta sig men fortfarande svävar in och ut ur medvetslöshet. Zehrak torkar omsorgsfullt rent sin yxa innan han fäster den på ryggen.
Fingal sitter och jämrar sig i smärta. Han kavlar försiktigt upp ringbrynjeärmen över armbågen, men mer än så kan han inte förmå sig. Han vill inte ens se såret, än mindre röra det. Wulf slår sig ner bredvid honom och erbjuder sin hjälp. Den gamle soldaten rengör försiktigt såret innan han plockar fram sin sista tråd och syr igen såret. Det blir en smärtsam upplevelse för Fingal.
De gör upp en lägereld för att få lite värme och för att kunna koka de rötter som de gräver fram. De hittar inte tillräckligt med rötter för att alla ska bli mätta, men de fördelar kamratligt födan och alla får lite att tugga på. Det dröjer några timmar till skymning och de spenderar tiden med att grundligt gå igenom skatten. Fingal slänger bort Volmars pilar som fastnat i kistlocket, innan de öppnar den. De sprider ut värdesakerna runt sig och räknar och undersöker skatten.
”Tänka sig det här pärlhalsbandet på Blenda!” utbrister Wulf glatt, och håller sedan upp en grön ädelsten som gnistrar i solljuset. ”Vad kallas en så’n här sten?”
”Det är en smaragd”, säger Zehrak. ”Men vad är detta?” Han lyfter upp ett knogjärnsliknande föremål försedd med en lång kniv.
”En tirakisk skalpknipare”, svarar Wulf.
”Med en uppfattning om skattens värde kan vi dela upp den mellan oss och sedan gå skilda vägar”, säger Fingal medan han noggrant synar en guldbägare.
”En tredjedel skulle tillfalla Ungmar”, påpekar Zehrak bestämt.
”Och en tredjedel skall vi skänka till Jordmoderns kloster”, tillägger Wulf. ”Jag ser deras kloster hemma från mitt fönster i Talon”.
Zehrak går igenom de många olika myntsorterna. ”Tirakerna verkar ha kommit åt mynt från Mundanas alla världsdelar, men några dvärgamynt har de inte lagt sina klor på”, säger han förnöjt. Sedan samlar han några ädelstenar i näven för att bedöma kvaliteten på dem.
Fingal tar ädelstenarna ur dvärgens hand och håller upp dem en och en i solen. ”Det här är mitt yrke”, säger han skälmskt till dvärgen och det blir smugglarens uppgift att värdera krigsbytet.
Krigsbytet består av en stor mängd vackra föremål. Hundratals mynt från nära och fjärran länder, bärnstenar, opaler, pärlor, smaragder, rubiner, pärlhalsband, guldringar, ett svärd, en sidenfodrad grön mantel, ljusstakar, förgyllda tallrikar och muggar i tenn, ett ståtligt stridsgissel med en kula, en förgylld dolk med en rubin i skaftet, underarmsskenor i brons, ett par knogjärnsliknande barbariska tirakvapen, en kompass, en liten handspegel, en ornamenterad bredyxa, två kortsvärd, ett dräktspänne av guld, en fylld parfymflaska, ett dryckeshorn med förgylld kant och guldfot, en stridslur i form av en snäcka, två tunga guldbägare och en ornamenterad öppen hjälm med nässkydd.
Fingal går igenom krigsbytet och värderar föremålen ett efter ett. Efter en lång stunds räknande, ögnande, putsande, bitande, bändande och vägande har smugglaren värderat kistans innehåll till drygt 60 000 soldiska silvermynt. Han redovisar föremålens enskilda värden efter bästa förmåga. Han tänker att eftersom de antagligen kommer att sälja föremålen tillsammans och därefter dela upp värdet, är det ingen idé att undanhålla eller ljuga om värdet. Dessutom sitter han med en gammal dvärgkrigare och en soldisk sergeant som han här uppe i bergen ogärna vill bli ovän med.
När de samlat ihop värdesakerna i kistan igen drar Wulf händerna över det stängda locket.
”Den här skatten är både mödosam och farlig att vandra omkring med”, säger han. ”Markisinnan Tre Liljor har säkerligen anmält den stulen”.
”Föremålet som Ungmar talade om tycks saknas”, påpekar Zehrak. ”Men vi borde i alla fall underrätta den väntande cirefaliern i Talon”.
”Säga vad man vill om cirefalierna”, muttrar Wulf, ”men om krigsbytet är efterlyst vore det väl vist att sälja det till just sådana utlänningar, snarare än att visa upp det på marknaden i Talon”.
De undrar varför Zabhir intresserat sig så för just den enskilda artefakten. De minns alla vätten Gelkos ord: ”Gûrden Zabhir och hans otäcka ulv tog inte med sig hela skatten. De tog bara med sig de finaste ädelstenarna och det där föremålet i asken”.

Mörkret faller och Wulf sitter vaken några timmar och håller vakt. I morgonljuset vaknar de hungriga och kalla. Joar är vaken i stunder men är inte fullt kontaktbar. Han är mycket blek och har en stor bula i huvudet.
”Han överlever”, säger Wulf, ”men han skulle må bra av att komma ur dessa vildmarker”.
När de bryter upp från nattlägret sparkar Wulf ut askan från lägerelden. Några förföljande vättar har inte setts till, och nu har sällskapet ännu en ljus dag framför sig.

Innan de lämnar bergspasset vill Zehrak besöka Ungmars grav. Han tänker i enlighet med den dvärgiska religionens föreskrifter ge en del av krigsbytet i offer, för att gynna Ungmar som trätt den långa resan till efterlivet. Fingal instämmer och säger att en del av skatten enligt riddar Hadars sista vilja skulle tillfalla dvärgen. Fingal och Zehrak fyller ett par av de förgyllda tennmuggarna till bredden med mynt och ädelstenar och ställer dem i den dödes gravkammare. Vid Ungmars sida lägger de det ståtliga stridsgisslet och den vackra tenndosan.
Wulf skakar lite på huvudet medan han betraktar ädlingen och dvärgaherren. ”Tänk om Joar varit vaken att se detta”, skrockar han och klappar den medvetslöse torparen på ryggen.
”Kan Ungmar behöva denna på sin färd?” föreslår Fingal och håller fram den smäckra stridsluren som är i form av en snäcka.
Zehrak fnyser och skakar på huvudet. ”Nej, den ser alvisk ut. Dessutom kommer snäckor från hav”. Dvärgen ryser till av obehag.
De försluter gravkammaren med sten och mossa och Zehrak knäfaller lutad mot yxskaftet framför den dolda gömman. Han ber några böner på dvärgiska och önskar Ungmar en god resa till efterlivet.

Tillbaka i Järnberg

Återstoden av dagen företar de en brant och tung bergsvandring nerför granskogskantade, klippiga backar. De hittar tillräckligt med rötter under vandringen för att kunna hålla hungern något sånär i schack.
När det börjat skymma ser de Järnberg nedanför de sista branterna och de känner lukten av eldhärdar. I skydd av mörkret vandrar de in i byn och styr stegen mot Tofsvipas torp. De är väl medvetna om att de bär med sig den tunga nyheten om Ungmars död, men de vill heller inte stappla in på byns värdshus bland timmermän och gruvarbetare uppvisande skattkistan och den skadade Joar.
På Tofsvipas tomt står den tvåhjuliga kärran där Fingal lämnat den och hans åsna ligger lugn vid ett stort knippe havre. Wulf bultar på det lilla torpets dörr. Det dröjer en stund innan dörren öppnas lite på glänt och Tofsvipa kikar ut, märkbart orolig. ”V-vem där?” stammar hennes pipiga röst fram.
”Sergeant Wulf Ambjörnsson”, säger Wulf. ”Vi kommer med blandade nyheter. Vi återvänder med det försvunna krigsbytet men Ungmar återvänder inte med oss. Han föll mot nattens varelser”.
Tofsvipa slår förskräckt händerna för munnen. ”Så då fann de er”.
Tofsvipa släpper in sällskapet, som ställer ifrån sig kistan och sina ryggsäckar. Joar lägger de i en fåtölj, och slår sig sedan ner runt misslan. Hon berättar att kort efter att sällskapet gett sig av fick hon otäckt besök av en gûrd som hette Zabhir. Gûrden red på en stor varg eller björn och var mycket hotfull och skrämmande. Han tvingade misslan att berätta allt hon visste om vart Ungmar ledde sällskapet och vad de skulle göra. Sedan tänkte han skada misslan, men hon rymde och sprang ner till värdshuset Städet och hammaren. Gûrden red upp i bergen och har inte synts till i Järnberg sedan dess.
Zehrak talar tröstande till den sorgsna misslan och försäkrar henne om att gûrden säkerligen inte kommer tillbaka till Järnberg. Dvärgen är mån om misslans välbefinnande och undrar om hon inte borde flytta hem till sitt folk i Daggbacken. Han visar henne kistans innehåll och erbjuder henne att ta vad hon önskar. Misslan letar igenom kistan och blir förtjust i parfymflaskan och den röda västen, som Zehrak skänker henne. Tofsvipa tar på sig västen som räcker henne ner till knäna. ”Den passar ju riktigt fint”, berömmer dvärgen vänligt.
Sedan kommer misslan på sig själv med att vara en tråkig värdinna och ger sig ut i köket för att göra i ordning middag åt sina gäster. Fingal, Wulf och Zehrak är tacksamma för den goda maten men stämningen är dämpad och inte hur de väntat sig att det skulle vara att återvända med skatten efter alla strapatser.
Efter bär Tofsvipa fram en samling böcker som Ungmar efterlämnat sig, och hon erbjuder sällskapet att ärva dem. Fingal vet att litteratur är mycket värdefullt och att boksamlingen verkar vara en mindre förmögenhet så han och Zehrak delar skrifterna mellan sig.
Tofsvipa erbjuder sina gäster att sova i torpet och de bereder tacksamt plats åt sig i fåtöljerna och på golvet. Värmda av eldhärden och mätta somnar de snart in. Fingal sover med benen upplagda på kistlocket till krigsbytet.

 

[Daniel]

Spelsession XI
29 mars 2010

Resan tillbaka till Talon

Fingal, Joar, Wulf och Zehrak vaknar utsövda i Tofsvipas torp och misslan serverar dem ett välsmakande morgonmål. Joar har kommit till sans och kan gå på egna ben, om än ostadigt och försiktigt.
Fingal föreslår att de ska skynda till sig tillbaka till Talon och försöka finna cirefaliern innan Zabhir gör det, då han tror att gûrden tagit artefakten för att sälja till cirefaliern. Det låter inte helt sannolikt, tycker Wulf, men medger att cirefalierna håller sig med tiraker som legosoldater från tid till tid. Hursomhelst skall de underrätta cirefaliern om Ungmars frånfälle och försöka sälja återstoden av krigsbytet till honom, då de bedömer det säkrast att sälja till en utländsk herre.
Snart gör de sig redo för avfärd. Tofsvipa ger dem varsin matsäck för dagen. De tackar misslan för hennes gästfrihet och Wulf köper en burk honung av henne innan de lämnar Järnberg. Joar kör den tvåhjuliga kärran som lastats med deras packningar och Tre Liljors kista som de dolt med filtar. Fingal och Wulf turas om att få sitta bak på kärran i etapper, medan Zehrak envist vandrar till fots hela vägen. Joars fågel Fulk svävar kring dem.

Det är omkring sex mil tillbaka till Talon och de tillryggalägger fyra av dem den första dagen. Det är härligt väder och mycket folk i arbete ute på vinodlingarna och åkrarna som kantar landsvägen. Några kärror rullar åt motsatta hållet och någon enstaka ryttare galopperar förbi. I kvällningen slår de läger för natten i en borgruin som reser sig nära den lugna floden. Zehrak borstar av sina kläder och Fingal lägger nytt tygbandage om sitt armsår medan Wulf ser över Joars skador.
De äter det sista av misslans mat och håller en lägereld tänd i borgruinen. Fingal och Wulf står vakt i varsitt pass under natten, då det aldrig går att veta vad för oknytt som bereser rikets vägar.

Besök i Talon-Renk-Ghor

När morgonen gryr väcker Fingal, som haft den sena vakten, sina färdkamrater och de ger sig vidare längs landsvägen. Joar kallar på Fulk som varit ute och jagat föda åt sig själv under natten.
”Jag skulle ge min svärdsarm för Rävgrytets rödvinsmarinerade galtstek och en stor sejdel karpaler!” säger Wulf längtande när de börjar gå.
Vägen styr nordöst bort från floden och blir allt mer trafikerad. Förutom de hoper av tiggare som drar omkring på vägarna blir kärror med timmer, vintunnor och stora hölass allt mer förekommande och från Talon kommer fisklaster och små patruller med kungliga knektar. Fingal drar diskret upp huvan på sin mantel över huvudet och tittar ner i marken när knektarna passerar. En och annan dvärg leder vagnslaster med järn och ölfat mot Talon.
En avfart från landsvägen leder bort mot en bergsplatå framför vilken en gårdsplan ligger omgärdad av en bastant stenmur. Porten in står öppen och en mängd dvärgar och människor rör sig in och ut. Det är Talon-Renk-Ghor, dvärgaklanen Ghors fäste i Soldarn och Ungmars gamla hemvist. Fingal ger Zehrak ett frågande ögonkast om denne vill bege sig dit. Zehrak tycker att han borde underrätta Ungmars närmsta familj om vad som hänt kvädaren, och de bestämmer sig för att avsätta någon timme i Talon-Renk-Ghor.
De passerar under det massiva porthuset och dvärgakrigare i fullt ringpansar vandrar på murens bröstvärn. Inne på gården, som är helt stenlagd, försiggår stor kommers och där ligger även flera stall och värdshus. I bergsplatåns klippvägg står en tio meter hög och tio meter bred dubbelport vars dörrar tycks huggna direkt ur berget och är flera meter tjocka. Portarna står öppna och innanför dem syns en stor bergahall.
Zehrak beger sig in i bergahallen medan hans tre färdkamrater väntar vid kärran. Wulf tar för sig av saltat kött och öl som säljs i bodarna på gården, och även Fingal och Joar lockas av all mat och dryck som står att finna för ett par silvermynt.

Inne i fästets handelshall är kommersen mycket livlig och ger ett kaosartat intryck. Det kryllar även där av handelsbodar, och det säljs och byts timmer, kött, fisk, tyger, dvärgakol och metallsmide. Det finns flera vapenbodar med utställda vapen och rustningar. I den innersta bergväggen står en andra dubbelport, denna stängd och prydd av ett myller av dvärgarunor och stenkonst.
Zehrak presenterar sig för några klanfränder och släpps in i själva fästet. Bakom portarna är det helt annorlunda gentemot handelshallen tyst och mörkt och enbart dvärgar har tillträde. Zehrak frågar en handelsordnare vid porten om Ungmar Kvädare har någon familj i fästet.
”Ungmar Kvädare?” säger handelsordnaren. ”Han lämnade fästet för inte så länge sedan, måhända tio-femton år tillbaka. Det är något märkligt med en dvärg som tycker om att vara uppe på ytan hela dagarna, all den där solen och luften är dåligt för ens hälsa, vet du”.
Zehrak nickar och tänker på allt han upplevt den senaste tiden, med båtfärder och utomhusarbete på Solds utö.
”Men Ungmars två bröder finns kvar här”, fortsätter handelsordnaren och erbjuder sig att föra Zehrak till dessa. De börjar gå neråt fästet som i våningarna under ytplanet blir allt mer storslagna och välfyllda av dvärgar. Fästet är mycket enormare än vad dess blygsamma övre del antyder, och människorna i Talon skulle bli mycket förvånade om de visste att det bodde över femtiotusen dvärgar bara ett par mil bort.
Ungmars bröder arbetar i smedjorna några våningar ner i fästet och Zehrak följer handelsordnaren nerför de broar och gångar som förbinder våningarna med varandra och snart kliver de in i en smedjas välkomnande hetta. Ett antal dvärgar arbetar i eldskenet vid städen och två av dem är Ungmars bröder.
Zehrak presenterar sig för dem och meddelar sin sorgesamma nyhet. Bröderna vill sorgsna veta allt om dödsfallet. Zehrak frågar om de känt till Ungmars företaganden ute i världen ovan ytan, men bröderna har inte hört av sin bror sedan denne gav sig iväg. Zehrak berättar om gûrden och ulven som dräpt deras bror och de två dvärgarna blir då vreda över det fördömda tiraksläktet. De undrar om Zehrak fick en gruvlig hämnd på gûrden och ulven, vilket Zehrak dystert måste svara nej på men han försäkrar bröderna om han skall hämnas om han någonsin stöter på mördarna. Han berättar om Ungmars sista viloplats i bergen och ger en tydlig vägbeskrivning till platsen. Bröderna erbjuder att reparera Zehraks ringpansar och medan de arbetar med detta vill Zehrak uträtta lite affärer med handelsordnaren som följt honom ner i fästet. Zehrak erbjuder nämligen denne att köpa de ädelstenar som ingår i krigsbytet.

Affären utförs i handelshallen på ytan dit Zehrak hämtat ädelstenarna från kärran på gården och Fingal erbjuder sig att medverka i köpslåendet. Fingal och Zehrak kommer överens om ett godtagbart pris med Zehraks klanfrände och de säljer ädelstenarna för en liten kista soldiska guldmarker.
Medan han väntar på att hans ringpansarskjorta ska bli reparerad av Ungmars bröder går Zehrak några varv genom kommersen i handelshallen och inhandlar ett par dvärgasmidda knäskydd i plåt och ett välbyggt dubbelarmborst av jaktkonstruktion.
Ute på gården blir Joar allt mer otålig vid kärran och Wulf dricker som han ofta gör för mycket öl i en av bodarna. När Fingal och Zehrak slutligen lämnar dvärgarnas handelshall fortsätter de färden mot Talon.

Åter i Talon

På kusten ligger Talon, trångbott och omgärdat av en av de mäktigaste murar som människor byggt. På varsin höjd i myllret av stadshus reser sig rikskonungens borg och Zoriánriddarnas borg. Stora tiggarskaror flockas mot Joar, Fingal, Wulf och Zehrak när de närmar sig staden och ber påträngande om allmosor. Wulf kastar en handfull kopparmynt bort från kärran så att tiggarna skingrar sig i jakt på mynten.
Stadsporten de kommer fram till blockeras av några täckta godsvagnar och en uppretad tirak som sitter på en raggsliten häst och gapar åt portvakterna. ”Vem tror ni att jag är, era hundar? Jag smed självaste rikskonungens rustning!”
Efter en stund kan Joar, Fingal, Wulf och Zehrak tränga sig förbi med sin kärra in i staden. Gator och gränder löper tvärs och kors över små torg och det är mycket folk i rörelse. Det är en varm och solig dag. Från havet blåser en lätt kuling och lukten av salt och tång är påtaglig i hela staden. Några småpojkar pekar finger och skrattar åt Zehrak.
Dvärgen vill så snart som möjligt söka upp cirefaliern som Ungmar haft kontakt med, men Wulf insisterar på att de först ska slå sig till rätta i hans våning och inta en efterlängtad måltid på krogen Rävgrytet. Wulf tycker att Joar, Fingal och Zehrak ska övernatta i hans våning och detta förslag godtar de tacksamt. Kärran och åsnan kan Fingal inkvartera i ett militärstall där Wulf har flera vänner.
I Wulf och Blendas våning finns en del festmat kvar sedan Blendas systers bröllop och de behöver inte bege sig till Rävgrytet för att bli mätta på god mat. Blenda berättar att hon sagt till bröllopsgästerna att Wulf blivit skickad till Jarla över sommaren. För det första ville Blenda inte skämma ut sig med att hennes make suttit på Solds utö, men för det andra tänkte hon att om makens fiender luskade runt skulle de inte få veta annat än att Wulf begett sig mot det fjärran Jarla. Smart kvinna, tycker Fingal imponerat.
Blenda har strött salt under dörren och eldat salt i spisen, precis som Wulf brukar göra, för att hålla onda makter borta. Det märks att hon är mycket lättad över att se sin make i livet. Hon har något mycket viktigt att berätta, och de övriga kan inte undgå att överhöra konversationen. Livets moder Eliana har förgyllt deras äktenskap då Blenda har blivit med barn. En vis nunna från stadens kloster har undersökt henne och sagt att det mycket väl kan röra sig om tvillingar. Födseln är planerad till tiden kring Nyårsmässan.
För övrigt tycker Blenda att det är hög tid att Wulf samsas med sin familj i Trollhem. Blenda har ju aldrig fått träffa hans föräldrar, och vore det inte trevligt att lämna soldatlivet bakom sig och slå sig ner i Trollhem med barnen? Wulf kan hjälpa sin familj med deras krog och leva ett stilla liv vid brasan med en ölsejdel. Efter den senaste tidens farofyllda äventyr är Wulf benägen att göra sin hustru till viljes.
”Ibland är min make så blödig att man kan göra palt av honom!” säger Blenda hjärtligt.

Cirefaliern

”Var kan vi finna cirefaliern?” frågar Zehrak när de ätit och installerat sig i Wulf och Blendas våning. Dvärgen vänder blicken mot Fingal. ”Känner du till honom?”
”Handelshuset känner jag till, och ledarna för cirefalisk handel har närmast furstlig ställning. Hus Cocetzis huvudsakliga handel består av ädelträ från Takalorr till cirefaliernas öar och Talon, samt textilier och smidesvaror från Ciremelo och Talon till Takalorr. De har en handelsfilial i hamnkvarteret som inte borde vara så svår att hitta”.
Det är ännu ett par timmar av dagsljus kvar och Fingal och Zehrak beger sig med kistan på kärran ner mot hamnen för att söka efter cirefaliern. Samtidigt går Joar och Wulf till rikshärens högkvarter med andra ärenden.
Den välbefästa hamnen tycks kura ihop sig i skuggan från den väldiga stadsmuren. Vinden tar tag i segel och tåg och får dessa att slå kraftigt. Förutom en stor mängd handelsfartyg är en stor del av Soldarns krigsflotta ankrad i hamnen och verksamheten är mycket livlig. Fingal och Zehrak måste tränga sig fram mellan hamnsjåare, sjömän och hästdragna kärror.
En storbystad kvinna med bara en framtand ställer sig i vägen för Fingal och kallar honom matros, berömmer hans långa svärd och frågar om han behöver en hjälpande hand att putsa det. Fingal säger avfärdande att han får återkomma. Nekad vänder sig kvinnan istället mot Zehrak och viskar att det blir halva priset för dvärgen. Zehrak förstår inte alls vad kvinnan menar och tycker att hans yxa redan är välputsad nog.
På en smal magasinsbyggnad som trängs med åtskilliga andra magasin hänger en skylt med en snirklig inskription av namnet Cocetzi. En smal trätrappa utanpå byggnaden leder upp till en öppen dörr på andra våningen.
Fingal och Zehrak stannar nedanför trappan. Fingal ropar till sig ett av de många barn som står och betraktar fartygen i vattnet.
”Gosse, du får två silvermynt om du sköter min åsna och kärra åt mig medan jag är borta och ännu två silvermynt när jag kommer tillbaka”, säger smugglaren.
Med Fingals skadade arm kan de inte bära upp kistan för trappan och Zehrak väntar nedanför tillsammans med gossen och kärran medan smugglaren ensam går upp.
Innanför dörren ligger ett litet rum där två solbrända cirefalier sitter bakom varsin skrivpulpet och skriver flitigt med sina fjäderpennor i långa rullor. De ser inte upp när Fingal kliver in utan skriver flitigt vidare. Smugglaren står tyst några ögonblick och ser sig om i rummet. I hyllor längs väggarna står oräkneliga rullor och liggare, och på ett bord ligger en uppslagen liggare med en fjäderpenna stående i ett bläckhorn bredvid. Ett tungt, färggrant draperi avskiljer rummet från våningens inre delar. Fingal stegar fram till en av skrivarna.
”God afton”, hälsar han på faliska. ”Är furst Cocezti inne?”
”Gäller det dagspriset på linnetyget?” undrar skrivaren och tittar upp. ”Eller representerar ni hamnfogden?”
”Nej, jag är här i andra affärer å vägnar å dvärgen Ungmar”.
”Och ert namn?”
”Fingal räcker bra”.
”Ett ögonblick”. Skrivaren reser sig och skyndar in bakom draperiet. Den andre skrivaren arbetar oavbrutet vidare utan att ägna Fingal den minsta blick.
Efter några minuter återkommer den förste skrivaren. ”Handelsfursten tar emot er på sitt kontor. Om du är skrivkunnig vill vi att du signerar liggaren”.
Fingal går bort till bordet med den uppslagna liggaren och krafsar ner sitt sedan länge invanda alias Fingal.
”Den här vägen”, säger den cirefaliske skrivaren och går in bakom draperiet och Fingal följer efter. Där bakom öppnar sig golvet till den nedre våningen, som är en lagerplats full av lådor och skynkklädda timmerlaster. Längs väggen går en inomhusterrass bort till ett rum i andra änden av den övre våningen. Skrivaren pekar ditåt. ”Varsågod”.
Rummet som Fingal sedan ensam kliver in i är inte särskilt stort men väl inrett. Rummet har fönster mot en gränd och mitt i rummet står ett lågt bord omgivet av några välbroderade divaner. Golvet är täckt av vackra, meloriska mattor som vittnar om rikedom. I kvällssolen vid fönstren står en cirefalisk herre som vänder sig mot sin gäst när denne kliver in.
Cirefaliern mäter över 185 cm, vilket är normallångt för hans folk, och han är ganska mager. Han har typiska cirefaliska ansiktsdrag med höknäsa och långt svart hår och långt yvigt skägg. Håret är dock mycket glest och hyn något vaxartad, så Fingal bedömer att han kan vara mellan sextio och sjuttio år gammal, även om det är svårbedömt då cirefalierna åldras långsamt i utseendet. I högra öret sitter en stor guldring, en sådan ring som alla cirefalier har i örat. Fingal vet att alla cirefalier tydligen får sitt örhänge som små barn i någon religiös betydelse. Mannens klädsel består av en dyrbar, rikligt broderad och lång toga och han har svept in sig i en tjock björnfäll, som om Soldarns sommarvärme vore honom kylig. Han ler professionellt och slår ut med armarna till hälsning mot sin gäst.
”Ah, Fingal Wachtian, din gamle skojare!” utbrister han på snabbpratad faliska. ”Äntligen träffas vi öga mot öga. Arbetar du fortfarande för Yzmitzor, eller har du tagit förnuftet till fånga? Du vet att det är Cocetzi som levererar de bästa varorna till de bästa priserna. Den öppna handeln med exempelvis Takalorr är godare än någonsin, men skickliga smugglare behövs alltid. Smuggling är en mycket ädel konst, så länge man har ädla arbetsgivare. Jag hör att Yzmitzor sprider sin handel till Consaber, är det för långt österut för din del?”
Fingal finner sig fort i att ha blivit igenkänd då han är en av det Cirefaliska samväldets mest anlitade smugglare. ”Det är alltid intressant med nya fronter”, säger han .
Den cirefaliske handelsfursten betraktar smugglaren några korta ögonblick. ”Min vän, det är du som sökt upp mig”, säger han leende. ”Säg mig ditt ärende”.
”Du har visat intresse att göra handel med dvärgen Ungmar”, säger Fingal prövande.
Cirefalierns leende falnar en aning. ”Det är just det ärendet som håller mig kvar i detta barbariska land. Men vad gör en smugglare i sällskap med en dvärg som Ungmar? Nej, det är inte min sak att fråga! Nå, har ni äntligen funnit det föremål jag söker?”
”Vi har funnit skatten, men just det föremål du söker tycks saknas. En gûrd kom emellan och denne gûrd var märkligt nog inte intresserad av något annat än just det föremålet”.
”En gûrd?” Plötsligt får Rzalaroz svårt att välja ord och blir tyst en stund. Han ser svårt chockad ut, och hans blick blir matt och ödesmättad. Han ser ut att frysa ännu mer, trots den varma sommarkvällen och björnfällen. ”Låt oss ha middag!” säger han till sist och klappar två gånger med händerna så att hans två skrivare kommer skyndande.
Fingal vet att inte tacka nej till en middagsbjudning med en cirefalisk handelsfurste och gör en tacksam bugning. ”Min vän står utanför, skall jag skicka hem honom?” undrar han.
”Ungmar? Nej, bjud in honom!”
”Det är en annan dvärg. Ungmar är inte med oss längre”.
Fingal berättar om hur Zabhir och dennes ulv mördat Ungmar, och Rzaraloz blir allt blekare. Han skickar ut sina cirefaliska skrivare att hjälpa Zehrak bära in kistan på sitt kontor. Zehrak lägger snabbt märke till den cirefaliska handelsmannens nedstämdhet och undrar i sitt sinne vad som försiggår.
”Temi szarag, ela!” befaller handelsfursten och hans skrivare skyndar iväg. Fingal säger till Zehrak att denne skall få smaka något som kallas pasta, något Fingal aldrig trodde han skulle få äta i denna del av världen.

Mötet med Rzalaroz Cocetzi

Rzalaroz bjuder sina gäster att slå sig ner i varsin divan vid det låga bordet. Fingal lägger sig bekvämt till rätta men Zehrak finner möblemanget desto besynnerligare. Inom kort bärs en mängd lerfat in med rätter som Zehrak aldrig varken sett eller smakat förut. All maten verkar kokad. Det är vitlöksfylld kyckling, nudlar i skaldjurssås, pastaknyten fyllda med ost och hackat kött, mjukost i olivolja och en mängd grönsaker och oliver.
Rzalaroz drar för fönsterdraperierna ordentligt och försäkrar sig om att de tre är helt ensamma innan han slår sig ner och de börjar äta. Då Zehrak inte förstår ett ord av faliska byter handelsfursten till vältalad ashariska med bara en vag brytning.
”Det är hopplöst att hitta acceptabla lokala råvaror”, säger cirefaliern medan han häller upp kallt vatten åt dem ur en kanna med is. ”Det mesta skeppas in. Visste ni att Soldarn var en cirefalisk provins en gång i tiden? Det hade varit en oerhörd skillnad här om vi fått styra. De här delfinstövlarna kan jag inte ha utomhus, de skulle bli alldeles jordiga. Nåväl, jag har en historia som jag vill sätta er in i. Ät och drick medan ni lyssnar”.

Medan de äter berättar Rzalaroz sin historia. För drygt trettio år sedan, när Rzalaroz ännu inte hade tagit över ledningen för hus Cocetzis affärer, följde han med husets handelsfartyg på resor runtom Mundana för att lära sig så mycket som möjligt om det Cirefaliska samväldet och den handel som cirefalierna bedriver. Då han befann sig på besök i staden Casemian i Gordrion, en inte helt färdigutvecklad koloni, fick han höra talas om en grupp tiraker som nyligen hade flytt från strafflägret Penzium. Det ryktades att de hade tagit sig till Casemian och var på jakt efter ett skepp.
Nästa natt blev det skepp som Rzalaroz reste med bordat av de fruktansvärda tirakerna. De tog kaptenen till fånga och beordrade mannarna att hissa seglen och ge sig av mot Takalorr. Ett annat skepp i hamnen anade dock oråd och slog larm. Innan man hade hunnit sätta segel bordade vaktstyrkor skeppet och en våldsam strid utbröt. Tirakerna var alltför få och utgången var given. En tirak fick tag i Rzalaroz, men en pricksäker vakt satte en pil i sidan på besten.
Tiraken säckade döende ihop, men med sina sista krafter drog den Rzalaroz till sig. Med hat i blicken väste tiraken fram sina sista ord: ”Snart är den vår, och då kan inget stoppa oss”. Sedan släppte tiraken död greppet om Rzalaroz.
Rzalaroz hade givetvis varit skräckslagen under hela detta händelseförlopp, men när han lyckats lugna ner sig upptäckte han att den döde tiraken hade en ganska stor packning på ryggen. Hans nyfikenhet tog över och packningen visade sig innehålla en stentavla. Stentavlan hade inskriptioner, otydliga och slitna av tidens tand. Rzalaroz kunde dock urskilja en person som höll upp någon typ av vapen, och från vapnet slungades blixtar som träffade kringstående personer. Skrivtecknen kunde han inte tolka.
Han tog med stentavlan till sin hemstad Ciremelo i Melorion där det fanns de som kunde tyda språket. Eftersom stentavlan var rätt illa åtgången var tolkningen osäker, men stentavlan verkade tala om en mäktig artefakt som kunde besegra hela arméer. Att tirakerna sökte denna artefakt oroade naturligtvis Rzalaroz, kanske ville de kunna inleda ett nytt världskrig.
Han fick inte tid att undersöka detta vidare eftersom hans fader dog och han fick ta över familjens affärer. Detta har han gjort med stor framgång, och allt var väl tills en dag för tjugo år sedan då stentavlan försvann spårlöst från hans hem i Ciremelo. Han blev mycket skrämd av händelsen. Hade tirakerna varit så idoga att de sökt efter stentavlan i så många år, och dessutom lyckats lokalisera den hos honom? I sådana fall måste deras sökande vara organiserat av någon som var mycket angelägen om att finna artefakten.
Rzalaroz började försiktigt höra sig för med sina affärskontakter på Takalorr, men märkte snart att tirakerna blev mycket tillknäppta när han tog upp ämnet. Han lyckades dock få reda på att någon på Takalorr då och då sänder ut expeditioner runtom Mundana för att söka efter något. Han märkte även av en stor främlingsfientlighet inom vissa kretsar och började dra sina egna slutsatser.
Takalorrs huvudstad – Takalorrs enda stad för övrigt – Tiban är en av Mundanas viktigaste handelsplatser. Alla de stora sjönationerna är beroende av Takalorrs export av trä, dessutom har tirakerna inga tullar eller skattesystem så handeln är helt fri. Det vore katastrofalt för världshandeln om tirakerna planerar att slänga ut alla andra raser från sin ö med hjälp av den mäktiga artefakten.
För ett år sedan fick Rzalaroz höra talas om ett tirakskepp från Takalorr som gått under i strid med en viss markis Tre Liljor. Tirakskeppet hade försökt fly vilket är besynnerligt med tanke på att det rörde sig om tiraker, men när man blev upphunna av markis Tre Liljors skepp utbröt en hård strid. Rzalaroz cirefaliska intuition fick honom att misstänka att tirakskeppet varit en av de hemliga expeditionerna. Han skickade ett brev till markisen, men svaret dröjde. När han väl fick svar det från markisinnan Tre Liljor som skrev att hennes make var död och krigsbytet från tirakskeppet stulet. Hon bekräftade att det i krigsbytet hade ingått ett föremål som stämde överens med vad jag sökte efter. Hon misstänker att den som är skyldig till stölden är markis Silverhjärta, men hon saknar hållbara bevis, och Rzalaroz är för övrigt ointresserad av feodallordernas käbbel.
Han började själv undersöka saken. När han fick veta att markis Silverhjärtas ekonomi fortfarande var extremt dålig, och att markisens bror och dennes väpnare hade slutat i hans tjänst, misstänkte Rzalaroz att brodern och väpnaren i sin tur hade stulit krigsbytet av markis Silverhjärta. Han skickade ut ett flertal brev till alla sina affärskontakter runtom i Soldarn och efterlyste de två herrarna Hadar Silverhjärta och Ungmar klan Ghor. När han fick svar från hus Apelmoarna i Järnberg reste han omedelbart dit och träffade Ungmar, som lovade att sälja honom artefakten han sökte. I snart fyra månader har Rzalaroz nu spänt inväntat ett meddelande från dvärgen.
Med anledning av det Fingal berättat misstänker Rzalaroz att gûrden Zabhir tänker föra artefakten till Takalorr, vilket oroar honom djupt. Han betraktar sina gäster en stund medan han låter sin berättelse sjunka in.

”Ni två ser ut att vara handlingskraftiga typer”, säger han sedan. ”Dig, Fingal Wachtian, har jag länge velat ha i min tjänst. Jag är beredd att ge er bra betalt för att resa till Takalorr och återta artefakten. Vi är redan sent ute och måste gå till handling innan det är för sent. Jag vill också gärna veta vem det är gûrden tänker överlämna artefakten till. Belöningen som jag är beredd att betala är 30 cirefaliska gulddukater för er att dela på, samt låt oss säga varor till ett värde av 5000 soldiskt silver”.
Det är inte en enkel affärsuppgörelse som Rzalaroz talar om, utan tirakiska ockulta krafter som både oroar och skapar villrådighet hos hans två gäster. Varken Fingal eller Zehrak har någonsin besökt det avlägsna Takalorr, men de har båda hört många onda berättelser om tirakernas djungelklädda vulkanö i söderhavet.
Den riddaruppfostrade Fingal tänker i första hand på vad Rzalaroz sagt om ett begynnande världskrig och är beredd att ställa sig i cirefalierns tjänst för att förhindra något sådant. Han minns med visst obehag den natt på Solds utö då han sett den otäcke gûrden Zabhir klättra över murarna och sedan dennes mordiska ihärdighet att få tag på artefakten som Rzalaroz sökt.
Zehrak å andra sidan är mycket skeptisk till att företa en seglats till en ö full av tiraker. Visst längtar han efter hämnd på Zabhir men inte till den grad att han vill gå i tjänst hos en cirefalier.
”Vi kom inte hit för att få resa till Takalorr”, säger dvärgen. ”Vårt ärende hos dig är bara att underrätta om Ungmar och artefaktens frånfälle och erbjuda dig att köpa återstoden av skatten”.
”Skatten skall jag låta värdera och sannolikt köpa av er”, försäkrar Rzalaroz. ”Men det vi talar om nu är av oändligt större vikt. Skyddandet av cirefaliska handelsintressen gynnar synnerligen era egna länder också”.
”Finns det risk för ett världskrig måste vi göra allt i vår makt att hindra det”, menar Fingal.
Den gamle dvärgen skakar buttert på huvudet. ”Hur skulle vi kunna hitta Zabhir på en ö full av hans sort? Tycker du inte att vi redan tjänat nog med pengar den senaste tiden, Fingal? Den långa sjöresan till Takalorr är heller inte lockande. Lita aldrig på en leende cirefalier, säger dessutom ett gammalt dvärgiskt ordkväde”.
”Men den här cirefaliern ler inte”, påpekar Fingal.
Rzalaroz ser förbryllat på dvärgen som om handelsfursten aldrig fått ett nej från någon förut.
”Förhoppningsvis behöver vi inte ens lämna Tiban, och där är halva befolkningen människor”, säger Fingal till dvärgen.
”Sätta mig på en båt till fiendeterritorium?” fnyser Zehrak. ”Många tiraker är fler än en dvärg. På Takalorr finns inte en enda levande dvärg”.
Rzalaroz vänder sig mot Fingal. ”Jag litar på att i alla fall du godtar uppdraget”.
Smugglaren nickar villigt.
”Jag skall upprätta ett kontrakt i bokföringen”, säger Rzalaroz och hämtar en tjock bok och några pergamentark. När han skrivit två sidor räcker han Fingal fjäderpennan och säger åt denne att sätta sin signatur i kontraktet för att bli i hus Cocetzis tjänst. Fingal undertecknar avtalet och tar emot sin kopia av kontraktet.
Rzalaroz kallar därefter in sina skrivare som hjälper honom att värdera skatten i kistan. Efter en lång stund erbjuder han 290 soldiska guldmarker för skatten och Fingal och Zehrak godtar handelsförslaget. Enligt Fingals egen värdering av skatten har Rzalaroz gett ett ärligt erbjudande.
Det tar lite över en halvtimme för Rzalaroz att ordna fram guldmynten och Fingal och Zehrak blir sittande i tystnad.
”Vad tror du dig tjäna på att segla till Takalorr?” frågar Zehrak till sist fnysande.
”Är det inte självklart?” säger Fingal och viftar med sitt kontrakt. ”30 cirefaliska guldmynt, varor till ett värde av 5000 silver och tjänst i ett av Mundanas främsta handelshus”.
När Rzalaroz återkommer till kontoret överlämnar han en liten välbyggd kista innehållande de 290 guldmarkerna.
”Jag skall ordna med överfarten till Takalorr”, säger Rzalaros till Fingal. ”Detta kommer att ta några dagar, så jag föreslår att du håller dig här i Talon i mellantiden. Var kan jag kontakta dig?”
Fingal berättar att han bor i sergeanten Wulf Ambjörnssons våning nära krogen Rävgrytet, och sedan lämnar han och Zehrak cirefalierns kontor.
”Tzar gord!” säger Rzalaroz till Fingal när de går, och Fingal hälsar orden tillbaka. För Zehrak förklarar han på vägen ut att frasen betytt ungefär ”välsignelse över vårt arbete”.
Det har börjat mörkna utanför och Fingal ger gossen som vaktat hans åsna och kärra ett par extra silvermynt som tack, varpå de börjar vandra tillbaka mot Wulf och Blendas våning.

Markis Silverhjärta och riddar Törnsvärd

Två långa män kommer gående nedför gatan. Den ene har välansat mörkt hår och skägg, ståtligt klädd i svart läderjacka med ett silverhjärta broderat på bröstet. Han har en uppkorkad vinflaska i ena handen och en pergamentsrulle i den andra och är synbart berusad. Hans följeslagare går klädd i en klirrande ringbrynjehauberk som når ner över knäna och är slitsad för benen. I mannens vapenbälte hänger ett tungt långsvärd. På krigarens hals syns ett obehagligt vitt ärr. Båda männen har sporrar om anklarna som vittnar om deras adliga tillhörighet.
Zehrak känner genast igen markis Silverhjärta och riddar Törnsvärd och stannar upp. Markisen och riddaren har redan fått syn på honom.
”Nämen, nämen, ser man på”, säger markisen berusat. ”Så snart hemvända? Har ni så kvickt fått tag på mitt försvunna krigsbyte?”
”Vi är på god väg”, säger Zehrak.
”Har ni fått tag på odräglingen Ungmar?” spor den berusade markisen på.
”Nej, men vi har hittat en person som vet var Ungmar finns” säger Zehrak. ”När vi väl fått informationen av honom skall vi företa den långa resan till Jarla”.
”Vem är denna person?”
”En handelsman”, skyndar sig Zehrak att påstå.
Riddar Törnsvärd betraktar medan dvärgen och markisen talar Fingal. ”Har jag sett dig förut, bonde?” frågar han med en obehagligt raspig röst.
”Jag är handelsmannens tjänare”, säger Fingal kvickt med underdånigt förställd röst.
Då får riddaren syn på Fingals hoprullade anställningskontrakt och rycker det ifrån honom.
”Vad är det här, försöker du lära dig att läsa?” hånar han med sin hesa röst. När han ser att pergamentet är skrivet med falisk skrift som han själv inte kan läsa ger han tillbaka det.
Markisen betraktar nu också Fingal. ”Även jag känner vagt igen ditt ansikte”, säger han fundersamt.
Riddaren fnyser hånfullt. ”Han har väl burit dina väskor någon gång”, säger han och tittar sedan mot Zehrak. ”På de veckor som gått borde du ha kommit längre även på dina korta ben”.
”Vi skall snart ge oss av igen långt bort”, säger Zehrak.
”Var inte i Talon och söla då”, säger markisen. ”Jag kan låta er svalka er på Solds utö igen tills ni lär er att faktiskt respektera mitt ämbete. Nåväl, jag rider till min borg. Ni kan finna mig där i ett par veckor, innan jag återvänder hit till Talon för grevetinget i slutet av sommaren”.
Markisen går med högt hållet huvud förbi Fingal och Zehrak. Innan riddar Törnsvärd följer efter sin herre spänner han blicken i Fingal. ”Du må vara i cirefaliernas gunst för tillfället, bonde, men någon gång blir du lämnad ensam”, säger han och drar han upp en maskros ur marken, tittar menande på Fingal och knipsar av blomhuvudet med tummen.
”Trevlig typ, inte sant?” muttrar Zehrak åt Fingal när de två adelsherrarna försvunnit och medan han försöker lugna sitt hjärta efter mötet.

Lisemyr och nunneklostret och sällskapets upplösning

Ett ensamt vaxljus och det röda skenet från eldhärden lyser upp Wulf och Blendas våning när Fingal och Zehrak återvänder dit. Wulf och Blenda sover i sitt sovrum men Joar sitter vaken vid härden och klappar sin tama fågel. ”Ni återvänder med guld tycker jag mig höra på klirret?” säger han förhoppningsfullt.
Fingal öppnar kistan där guldmynten glittrar i det röda skenet och Joar lyser upp.
”Det där räcker till gråverk även för en enkel torpare!” säger han imponerat. Gråverk är högklassiga kläder tillverkade på ekorre skjuten på vintern. Fingal stänger snart kistan så att den tagne Joar inte skall drunkna i dess glittrande guldsken.
Joar berättar att han har blivit löst ur bågskyttekompaniet han tjänat i, då han nu fått de pengar han behöver för att återbetala sina skatteskulder. Aldrig någonsin igen tänker han sätta sina fötter i sådan fara de upplevt, i synnerhet inte i någon mörk vätteboning. När han sett Wulf och Blendas lyckliga äktenskap undrar han om han inte borde göra ett nytt försök med sin en gång trolovade Cornelia i Skogsby. Han har en skuld till sin bonde och betalar han inte den snart hamnar han kanske åter på Solds utö. Därför ämnar han snart bege sig hem.
Zehrak berättar om mötet på gatan med markis Silverhjärta och riddar Törnsvärd. Joar ryser av obehag och undrar vad som sagts om skatten, adelsherrarna har ju ännu hållhake på dem? Han vet ju inte var Fingal och Zehrak tänker bege sig, men själv bor han bara några pilskott från Silverhjärtas borg och vill inte att denne kommer och knackar på torpdörren till hösten. Zehrak säger Joar att läget inte är värre än det varit för dem tidigare.
Om cirefaliern Rzalaroz berättelse och Fingals beslut att resa till tirakernas djungelö berättar varken smugglaren eller dvärgen, då de inte vill oroa torparen med sådant besvär.
Insisterar resten av sällskapet fortfarande på att ge en del av skatten till nunnorna, undrar så Joar. Ja, menar Fingal och ler vid tanken på hur tacksamt klostret skall bli.
Fingal hänger upp sin hängmatta i rummet, Zehrak sover på filtar på golvet och den mest skadade Joar tar plats bäddsoffan. De vaknar nästa morgon när torrdasset på vinden hämtas för tömning av en inte helt nykter kvinna som för mycket öväsen.
Blenda serverar morgonmål åt gästerna och Wulf meddelar att han beslutat sig för att lämna borgarlivet och återvända till sin familjs krögarverksamhet i hertigdömet Trollhem.
Efter morgonmålet talar de om hur de ska fördela guldmynten mellan sig och klostret. Klostret skulle enligt riddar Hadars önskan tilldelas en tredjedel av det ursprungliga krigsbytet, och Fingal föreslår att en tredjedel av den nuvarande summan ska gå till nunnorna, vilket också det blir en ansenlig summa. Joar muttrar lite girigt men protesterar inte då han vet att klostret håller många duktiga helare som är pålitligare än krämarna i staden och kan hjälpa honom med hans sår.
De delar upp återstoden av guldmynten mellan sig så att alla får lika mycket i värde, vilket blir 54 guldmynt var och för att det skall bli en jämn fördelning en del silvermynt där emellan. Bara Zehrak erhåller en lägre summa då han i Talon-Renk-Ghor fått sällskapets tillstånd att låna ur krigsbytet för att inhandla sitt nya dubbelskjutande armborst.
Sedan lägger de alla 125 guldmynt som skall tillfalla klostret i den lilla kistan och går tillsammans för att utdela donationen.
Klostret ligger två kvarter från Wulf och Blendas våning, i ett hörn nedanför ett av stadsmurens torn och omgivet av en välvårdad trädgård där unga flickor arbetar. Fingal rättar till håret och sträcker på sig vid åsynen av allt kvinnofolk.
De går till klostrets öppna entréhall vars stenväggar är vitkalkade och pryds av stora vävnader i grönt och brunt föreställande Jordmodern. Från glasfönster strålar solljuset ner sönderbrutet i regnbågens alla färger. En äldre nunna går dem till mötes, välkomnar dem och frågar vad klostret kan hjälpa dem med. Wulf berättar att de kommit för att ge en donation å riddar Hadars vägnar för ungmön Lisemyrs skull. Nunnan berättar att klostret har Lisemyr i sin vård, och att de gärna får träffa dem men hennes skada är sådan att hon är svår att tala med.
Nunnan leder manssällskapet till den prunkande klosterträdgården och visar en mycket fager ung dam med nötbrunt hårsvall som sitter intill en strilande fontän och stirrar alldeles tyst framför sig. Nunnan berättar att Lisemyrs hälsotillstånd är räddat men att hon troligtvis aldrig blir sig själv igen. Det otäcka slaget mot hennes huvud slog bokstavligen förståndet ur henne.
Nunnan frågar om den gode riddar Hadar tänker hämta Lisemyr som han lovat, och Fingal får delge henne den sorgesamma nyheten att riddaren lämnat sitt jordeliv. Det stockar sig i halsen för Fingal när han framför nyheten och när han tänker på hur orätt hans barndomsvän behandlats.

När manssällskapet överlämnar kistan med guldmynten blir nunnan mycket tacksam och lovar att Lisemyr skall få bo kvar i klostret tills Jordmodern tar henne åter. I den vackra klosterträdgården ger nunnan ger de tre männen och dvärgen Jordmoderns välsignelse.

Den numera ganska förmögne torparen Joar donerar klostret ytterligare fem guldmynt ur egen ficka för att få nunnornas vård. Han meddelar Fingal, Wulf och Zehrak att han så fort hans tillstånd tillåter ämnar vandra hem till Skogsby.

Fingal och Zehrak tar farväl av Joar och går med Wulf hem till dennes våning där de även under sin fortsatta tid i Talon erbjuds bo. Wulf säger till dem att skulle de någonsin behöva ett svärd så vet de var han kommer att befinna sig.

För Fingals del väntar färden till Takalorr medan Zehrak undrar om han skall följa med eller inte. Han kan inte undgå att känna en stark vilja att söka upp Zabhir och hämnas Ungmars död.

 

[Daniel]

Och där hade vi kapitel två.
Kapitel tre har vi inte spelat klart, men jag publicerar den loggboken och äventyrets avslut när vi är klara!
Tills dess finns det ju en helvetes massa text att plöja igenom för den som möjligen finner det underhållande att följa vår story. =)

Och, av Eon-tradition:

Spelarcitat, kapitel två

”Mörkret faller över er” – Daniel
”Jag undviker” – Viktor

”1T6 mynt i varje sko” – Daniel
”Ob då eller?” – Sebastian
”Haha, nej, man ser skorna växa och växa” - Viktor

”Det är som när Dödsstjärnan exploderar, fast elden är inte elden, utan elden är vättarna, det är så vi får tänka” – Sebastian
”Eller flykten från Moria i Sagan om Ringen” – Daniel

”Jag kör på rakt fram. Vill de stå kvar får de smaka på tjock dvärg” – Viktor

”Du är ju värsta Terminator” – Sebastian till Viktor

Johan: ”Hur många rollspelare behövs för att få igång en eld?”
Viktor: ”Men det är ju faktiskt svårt, har ni inte sett Expedition Robinson?”

Viktor: ”Kan jag få dvärgboken?”
Johan: ”Den korta boken alltså”.

Daniel: ”Hmmm, cirefalier är väl som nån slags Atlantis-italienare, typ”.

Viktor: ”Haha, vad många olika dialekter det blev, först lite italienska och sedan finlandssvenska och sedan någon svensk dialekt”.
Daniel: ”Okej, men anta att han talar med någon slags italiensk brytning”.

Johan: "Ska jag klara detta ensam nu?"
Daniel: ”Du ska inte fråga pojken om han vill följa med till Takalorr? ’Kan du svinga ett svärd, pojk, hur många tiraker har du dödat?’”
Viktor: ”Ja, det står ju massor av barn som vill ut och segla”.
Daniel: ”Led ett barnkorståg mot Takalorr!”