Nu sade jag ju för några veckor sedan att jag skulle skriva ner mina tankar och idéer om Mûhad och posta det på forumet. Vilket jag nu efter en del om och men gjort. Det har tagit lite tid för jag har haft otroligt lite ork och tid att faktiskt sitta ner vid datorn, även om alla anteckningar sen tidigare varit klara ganska länge.
Så detta är mitt Mûhad i mitt Mundana som ni gärna får ta del av, sno , rippa , klippa sönder eller bara kasta i papperskorgen om ni vill.
En del utav min inspiration kommer ifrån några från forumet, och ni skall ha cred för det. Ingen nämnd ingen glömd. Resten utav inspirationen kommer ifrån Eon-böcker och mina egna idéer och det baserar sig på Mûhad som det ser ut i min episka kampanj som har sitt avslut mycket snart. Så det är ingen spoiler för mina spelare eller något.
Jag vill också passa på att påpeka att det här är Mûhad som jag vill se det. Det bygger på material ifrån böckerna men jag har utökat de delar som jag tyckt varit i behov i min kampanj. De delar som jag inte har skrivit någonting om eller ytterst lite om är förmodligen ganska lika det som står i officiellt material.
Det bör nog påpekas att inlägget är ganska(läs mycket) långt och det skulle vara trevligt att någon tog sig tid att läsa igenom det och isåfall faktiskt komma med lite kritik. Både positiv och negativ kritik välkomnas, under förutsättningen att det är konstruktivt.
Bör också påpekas att texten är ganska huller om buller då jag inte riktigt orkar sätta mig ner och föra in stycken på 'rätt' plats.
Vidare så har jag inte nämt vidare mycket om historia. Inte för att jag inte har planerat in något annorlunda eller utvidgat den utav för att jag har haft ett enormt problem att skriva ner det i en flödande tidslinje som faktiskt ger något att tugga på.
Så here it goes. Hoppas ni finner något nöje i denna läsning
Poseur´s Mûhad
Geografin i Mûhad.
Söder: I södra Mûhad så återfinns den mûhadinska högplatån som sträcker sig i riket i provinserna; Zahalin, Melûcka, Erlan, Tar, Kashi, Nahâr och Loushan. Största delen av detta högland består av karga slätter helt utan större vegitation än enstaka buskar. Det finn gott om snötäckta berg i Elall året om, vilka kan ses ifrån högplatån. Dessa berg förser stora delar av landet med vetten genom de många större och mindre floder som rinner igenom den vindpiskade karga jorden. Under sommaren är det ett fantastiskt om än svalt och blåsigt landskap med gott om grässlätter och blomsterängar vilket är perfekta betesmarker som många nomadstammar utnyttjar. Har man riktigt tur så får man se, på hösten, de milslånga fält med Blå valmo och de tusentals människor som skördar den för dess drog och mediskinska egenskaper. Har man större otur så kommer man på vintern och kan bevittna ett otroligt kallt, blåsigt, torrt och brunt landskap, vilket är otroligt ogästvänligt och väldigt lite föda står att finna. Dock finns ett stort och farligt undantag, Tar-öknen. En kall, torr sand och stenöken omringad utav Elall´s fingrar. Här lever inte mycket alls och få nomader och handelsmän söker sig igenom denna öken. Det existerar inga större bosättningar och inga oaser står att finna. På sommaren är det olidligt varm om dagen och lika olidligt kall om nätterna. På vintern är sanden likt cement av kölden som är dödlig om dagen och extrem under nätterna. Det ända positiva med denna öken men fortfarande lika negativt är att det praktiskt taget är vindstilla till skillnad emot resten utav högplatån. Magiker ifrån Verashimorden har börjat undersöka varför detta fenomen beror och har börjat komma fram till att det möjligen kan bero på att platsen är lågmagisk för vissa pneumotropiska flöden.
I södra Zahalin och Melûcka så kan man dock finna rejäla cypress och cederträdsskogar i ett stenigt men ganska platt landskap som för övrigt består utav mesadels buskar som mer än sällan har långa giftiga taggar. Provinserna i söder som inte ligger i låglandet är en ganska stark kontrast, Teeltaal, Izuhan och Niya. Dessa provinser består av dalar och ganska kuperad mark. Här odlas mycket utav den mat som produceras i de södra delarna av riket. Mycket skogsmark breder ut sig efter dalväggar och i de dalar som inte är odlade. Området är mycket bördigt då flera utav floderna ifrån Elall börjar att ledas ut till havet igenom dessa provinser. På norrsidan vid bergsslutningarna som skiljer låglandet ifrån högplatån ligger ett utav Mûhads starkaste befästnigsverk; Zahalin-fästet, vilket inkorporerar en stor del utav armén och består av en väldig borgkärna med komplexa försvarsverk och labyrintliknande murar som i uppförsbacke leder upp till fästet i berget.
Norr om den mûhadinska högplatån ligger Koshanöknen, med provniserna Sarab, Kaal, Algitzo, Ili, Idkha, och de östra delarna av Tabbah. Öknen har sin största spridning genom Kaal, Sarab, Adkha och Ili-halvön. Området i Sarab och Kaal är ogästvänligt, det är kargt och landskapet kantas av gamla flodrännor och raviner ,som under höstregnet plötsligt kan översvämmas på nolltid och överallt i öknen sticker surrealistiska vassa stenpelare upp ur ingenstans vilka ofta kallas Fûm´s tänder. De få växter som lever här är alltför oftast stora Tamaris buskar som alltför ofta är taggiga eller giftiga. Det finns dock vissa som vet vilka sorter som är ätliga och de utvinner saven från buskarna för att tillreda en söt nougatliknande godis som ofta säljs på marknader och bazarer. I Algitzoprovinsen så finns enorma slätt och gräslandskap och flera plantage som konstbevattnas. Här finns också gott med barrträdsskog som växer på små men karga berg. Den viktigaste oasen i området är Kaal, där enorma konstbevattnade fält breder ut sig. Här odlas de absolut största delarna av spannmål, frukt och droger i hela Mûhad. Många av Mûhads viner produceras här ochså, och kefalen över Kaal är en utav de mest inflytelserikaste personerna i rikter. Han är tom så inflytelserik att han öppet vågar kalla Mihm för endast sitt förnamn och vägrar ta hans rättmätiga titel i sin mun tillsammans med Mihms namn.
I öst ligger provinserna Ilkim, Jahna, Otranien och det autonoma Ziu. Längst i öst ligger provinsen Otranien med sin gräns emot Tarkas och Otranbergen och alla de otrogna barbarer som lever där. Otranien är en mycket behaglig del utav riktet med bergsluttningar, floder och stora oliv- och citrusodlingar vid kusten där även fisket är en stor del av livet. Dimman kan ligga i luften flera dagar i sträck här och inåt landet så håller de flesta nomader i provinsen till. Det pågår en del handel men även skärmytslingar med barbarerna i Tarkas. Turligt nog så finns det åtminstone några folkstammar som inte är otrogna eller hedningar. Ziu, Jahna och Ilkim har ett riktigt bördigt klimat efter kusterna där de allra flesta är bosatta och här odlas mycket lyxprodukter som vin, frukt, örter och droger. Ziu är också känt för sina enorma strandparker som kan sträcka sig flera kilometer och just parker är mycket vanliga i Ziu. Förmodligen är detta ett utav många kulturarv i Mûhad, just parkerna. Man driver även en del boskap efter kusten men det är vanligare inåt landet. Desto längre inåt landet man kommer så desto mer avtar den frodiga vegetationen och avlöses först utav långa grässlätter som är hem för både nomader och vildhästar. Vidare in så återfinns Savannlandskap och små stenöknar med allehanda underliga djur som de flesta österlänningar skulle kalla exostiska och många exporteras för hutlösa priser. Många djur skjuts också och dess pälsar och elfenben säljs dyrt.Mer eller mindre överallt i detta område kan man finna fornlämningar ifrån gamla vägar, murar, hus eller hela städer. Dock så är de mesta utav dessa formlämningar tillhåll för ökända rövarband och annat pack. Vidare västerut på norrsidan ligger provinserna Alkharzan och Kharal som utmärker sig för de branta klipporna emot havet, fornlämningar och ett kargt landskap med buskage och få träd. Vid kusten är dock marken kultiverad och flera floder, kanaler och dammer har uppförts genom tiderna för att möjliggöra alla plantage, åkrar och alla de konstgjorda parker och skogar. Det är förhållandevis ganska kyligt här då kall luft ifrån Blå havet söker sig ner. Det ligger flera städer längsmed kusten, många har dock vuxit ihop med Alkharzan. Fiske och handel är de största intäkterna och delen är en utav de rikaste i landet, vilket lätt märks på alla palats, tempel, badhus, universitet, vägar och allehanda skrytbyggen.
Vidare i väst ligger provinserna <-------------------->
och deras landskap är bland de magnifikaste i världen med sina branta bergstoppar, magnifika gröna urskogar, sina floder som skär igenom landskapet och de underbara vattenfallen. Befolkningen är mycket tät här men av någon anledning har inte många städer vuxit upp här. Mycket kan nog ha att göra med att mûhadinerna verkligen gillar naturen och landskapet och uppskattar det vackra här. En annan mycket mer trolig anledning är dock att städer är svåra att uppföra i landskapet just pågrund utav de höga topparna och branta dalarna som ofta härjas av jordbävningar. Men istället finns det tusentals byar i dalarna och efter floderna. Det finns väldigt magnifika tempel och monoliter på avlägsna platser i provinserna. Här finns också många grottor med milslånga grottsystem och otroligt vackra sjöar. Detfinns flera stycken stenskogar i landskapet, vilka är sylvassa gråa klippor som sträcker och skär sig upp igenom trädkronorna. Mycket av landskapet här består utav regnskogsbeklädda branta kullar och små branta berg med lika branta dalar och djupa sjöar. Dessutom finns det gott om sjunkhål i området och flera olyckliga äventyrare har sugits ner i grottorna under med de fasor som lurar i underjorden. Den mäktigaste platsen här och för den delen i hela Mûhad är Tabbah, den heliga tempelstaden. Tabbah är beläget i bergen precis där det karga landskapet övergår till gräsland och skogar. Själva Tabbah ligger i och på ett högt och brett berg, dock inte vidare brant och det har endast en snöbeklädd topp. Nedanför berget ligger de yttre murarna som är vackert besmyckade med nicher och relifer och hela murens har kakelmönster på både in och utsidan. Här nere, mestadels utanför murarna men även innanför så finner man tjänarnas och slavarnas bostäder. Dock i hög standard och kan jämföras med de flesta städers hus när det kommer till uppförande och utsmyckningar. Innanför de yttre murarna finner man flertalet bostäder tillhörande flera rika adelsmän och familjer som vill kunna befinna sig i maktens närhet, och även här finner man soldaternas bostäder och flera försvarsverk och befästningar. Överallt här finns det trädgårdar, planterade skogar med frukträd och vackra träd, floder och dammar, små kanaler och broar. Vid den största floden som agerar valgrav åt den andra muren så går den väldiga Lojalitetens bro, en vit nästan skimrande stenbro med statyer av lejon och tigrar på vardera sida och denna leder upp till porten till den massiva befästningen 'Gudahärskarens Fästning', ett enormt fort med kraftiga befästningsverk byggt och förstärkt i århundraden. Innanför här finns det magnifika palats tillhörande Mihm, adelsmän, kefaler och furstar, prästerskapet och krigarordnarna, Flera enorma och ståtliga torn och tempel där rökelsen och bönen ständigt når himlen. Nöjeshus, restauranger, härbergen, badhus, rökhus, handelsmän och en stor bazar finns här och trängs tillsammans med fler och ännu mer påkostade trädgårdar, dammar och skogar och uthuggna monument och gjutna bronsstatyer. Och emot berget ligger Mihm´s palats, delvis uthugget, delvis utbyggt och med de mest magnifika utsmyckningar som man kan tänka sig, silver, guld, ädel och halvädelstenar, marmor i flera olika färger, emaljerad mosaik och kakel och ädelträ ifrån de djupaste delarna av riket och världen. Berget är såpass uthugget att palatset ligger under ett överhäng så att inget regn kan besudla palatset och på dess östra sida breder en bastant mur ut sig och inramar palatsets privata trädgård. Två floder har man en gång i tiden dragit om så att dessa löper ner framför palatset och bildar två stycken höga och vackra vattenfall på vardera sida om palatset. Vattnet förs sedan ner igenom alla kanalerna och dammarna ner igenom staden.
Arkitektur.
Byggnadskonsten för de flesta i mûhad baserar sig på de fyra elementen och de fyra vindarna. Detta enligt gammal zhanisk tradition och mytbildning. Det är viktigt att ingången till huvudhuset är mot söder så att den brännande solen förvisar skuggor och onda andar. Vidare så skall mot öster alltid ens söner och/eller gäster bo, emot det hållet solen går upp, för detta tackar man för att den svarta mörka natten är borta och att soluppgången visar att det är början på någonting nytt, precis som med söner och gäster. Emot väster har man djurbodar, slavbaracker och tjänarbostäder för att påvisa att detta precis som med solnedgången är evigt och dessa är bunda till att precis som solen alltid återkomma till att tjäna.
På norrsidan anlägger man ofta trädgårdar och lusthus och här ligger man ofta och slappar och tar det lugnt om tiden tillåter, i skuggan av huvudbyggnaden och borta ifrån solen förvarar man ofta förnödenheter i bodar eller jordkällare.
Vidare så skall helst själva byggnaden symbolisera de fyra elementen, en solid grund av sten att stå på. Tegelväggar eller tegeltak symboliserar den brännande elden och de utsvängda taken är till för att samla upp vatten och dessutom skyddar taken fönstren mot solen så att huset blir svalt.
Trä används till väggar,paneler,golv och takbjälkar och kolonner och dessa symboliseras vinden. Varje god mans hus skall på terrassen framför huvuddörren ha fyra pelare av trä som skydd emot de fyra vindarna. Då landet har väldigt mycket naturkatastrofer har det alltid varit viktigt för zhanerna att ha god relation med naturens andar och underligt nog verkar, kanske just tack vare deras vördnad med byggnarna, göra dem mer resistanta emot naturkatastrofer än många andra byggnader i mundana.
Palatsen i Mûhad byggs gärna med med samma riktningar som bostadshusen i åtanke men mycket skiljer. Man använder ett mycket mer avancerat tänk när dessa byggs och man måste ta hänsyn till symmetri, geometri och heliga tal när man bygger ett palats eller tempel. Själva arkitekturen skiljer sig också avsevärt och det finns tydliga influenser i palatsbyggandet ifrån Ziu till skillnad ifrån bostadshusen som har tydliga influenser ifrån etniska ursprungsbefolkningar.
Typiska exempel är tex att stentrappor upptill porten saknas utan man har oftast öppna stenläggningar fram till porten. Muren och själva fasaden har nischer med vacker mosaik eller kakel, och eller statyer och skulpturer.
Själva byggnaden består oftast av en stor huvudbyggnad vars största del består av en stor kolonnhall och mindre flyglar och gemak. Palatsen och templen skulle skämmas om det inte fanns en fontän utanför för att besökare ska kunna tvätta sig i.
Utsmyckningarna är flertalet och kakel,ornament,relifer,stenläggningar,väggmålningar är vanliga men även en del stukaturer har gjorts på senare tid, troligen en utländsk influens. Ytterligare typiska drag är stora öppna valv i fasaden och balkonger med välvda kupoltak. Taket är oftast i utsvängd still och av dekorativt tegel.
Men i Norra Mûhad och desto närmare Ziu desto mer hittar man olika kupoler på palatsen, dessa oftast i sten men även tegel är vanligt medan de allra rikaste såsom kefalpalatset i Jen har en gyllene kupol. Ryktet säger att om Kefalen av Jen skulle få för sig att smälta ner kupolen så skulle han med endast det guldet kunna köpa varenda handelsvara i hela staden.
Templen i Mûhad är framförallt vackert utsmyckade och det finns två grundsorters tempel. Dels tempel som sträcker sig flera våningar i ett ända högt torn med en hög spira längst upp i.
Dessa är oftast 4-5 våningar höga med det finns många exempel på högre torn, som tex templet 'Alkharzans strävande hand' vilken sträcker sig närmare 200 fot upp i luften och hela dess spira är försilvrad.
Templen byggs för att nå så nära Mihm´s himmel som bara möjligt och man bygger därför ofta dessa tempel på redan naturligt höga platser. Därför kan man finna dessa sorters tempel mitt ute i ingenstans på ett högt berg. Den lägsta våningen är vackert utsmyckad och med ett altare i mitten och rökelsekar. Här nere går man in och ber för sina förfäder och om råd ifrån dessa. De övriga våningarna är till för privata sianser och bönestunder för de som har lite mer pengar och kan betala en liten summa till templet. Den högsta våningen får endast prästeskapet beträda.
Den andra sortens tempel är än mer utsmyckad och det är hit man går för att bedja till Mihm och ära hans namn och rike. Själva tempelbyggnaden är ganska lik palatsbyggnaderna men har alltid två stora sammansatta kolonnhallar och en vid kupol i mitten, i kupolen finns ibland en öppning eller ett fönster emot himlen. Portar in i själva byggnaden saknas och istället har varje tempel ett par vakter som tjänar templet. All sång som bönsjunges här inne förs ut genom de öppna välvda portarna och tack vare sin akustik så förs det lätt ut och upp till himlen då.
Inredningen är väldigt vacker med geometriska, abstrakte och kaligrafiska motiv men även växter och heliga djur avbildas. På det vackra stenlagda golvet ligger oftast hundratals bönemattor och en mûhadin skulle aldrig drömma om att komma in i ett tempel smutsig, därför tvättar man sina händer,fötter och mun innan man inträder barfota. Invid huvudbyggnaden så finns det alltid minst ett högt torn med spira och balkong där en skicklig böneuttropare sjunger till bön fyra gånger om dagen. De allra flesta mûhadiner, åtminstone stadsbefolkningen går till något tempel vid dessa tillfälen och all kommers slutar tillfälligt. Slavar och otrogna är givetvis förbjudna att inträda templen.
Just de stora templen verkar också vara ett arv ifrån Ziu´s vetenskapliga tradition då liknande byggnader en gång i tiden användes som univeristet, och de allra flesta universiteten i Mûhad liknar templen. Lärdomsarvet ligger dock fortfarande kvar då barnens undervisas i templen under uppväxten, både i Lag och Rätt, att skriva och om historia med mera. Varje son och dotter till en fri mûhadinsk man har den här rätten och den utnyttjas utav de flesta. Förutom de allra mest patriarkiska konservatisterna i landet.
Samhället i Mûhad
Längst upp i hirearkin står gudahärskaren Mihm, vilken för tillfället är Matruk Wolani. Mihm är enväldig härskare över det värdsliga såväl som det andliga i landet, ty han är guden Mihm´s kött och blod. Alla i Mûhad har Mihm att tacka för det de har, äger och allt kan tas ifrån dem. Men även om Mihm´s makt på papperet är absolut så är detta långt ifrån sanningen. Mihm själv är ofta tillbakadragen och lägger sig endast i då något verkligen hotar hans egna intressen, men i det fallet bruker det ofta vara för sent. Sedan att större delen av den riktiga världsliga makten såsom stora delar av militären ägs av kefaler och att ämbetsmännen i landet tillhör adeln gör Mihm´s makt något ofullständig.
Under Mihm finns cirka ett hundra kefaler, av vilka ungefär trettio är landsägande och styr varsin provins i landet. Kefalerna är världsliga ledare i provinserna och alla kefaler är andliga ledare vilka har fullständig rätt att bestämma och tolka Lag och Rätt sålänge Mihm inte motsätter sig detta. De landägande kefalerna har edsburna pliket jämtemot Mihm och Mûhad att bland annat ställa upp arméer i krigstid och se till att alla betalar skatt.
De kefaler som inte är landägande är ofta stora religösa män eller ordensledare, men det är oftast dock vänner, familj, släkt och politiskt allierade till Mihm och är mer en hederstitel än någonting annat. Deras reela makt är tämligen liten, men de åtnjuter en hel del rättigheter, såsom skattefrihet, straffimunitet(annat än direkt ifrpn Mihm), rätt att tolka Lagen och Rätten och dömma andra, religös överhet osv.
Under de landsägande kefalerna finns emirerna vilka är landsägande adelsmän som svär Mihm och deras respektive kefal trohet och i utbytemot trohet och att ställa upp med soldater till kefalen får de skydd, land och rätt att tolka Lagen och dömma folk därefter. Ofta är emirerna kefalens söner, bröder och/eller nära vänner. Emirerna är också de som får samhället att gå runt då det är dessa adelsmän som står längst ner på stegen, närmast folket, men ändock har sina rättigheter och skyldigheter emot folket. Det är oftast emirerna som tar ut skatt åt Mihm och kefalen förutöver sig själv, dömmer brotslingar som brutit mot lagen i de flesta fall och det är dessa som jagar rövare och annat pack som terroriserar den mühadinska landsbygnden. Ofta behöver de inte bry sig om rivaler eller rövare alltför mycket då kefalerna är skyldig att beskydda dem, vilket ofta innebär att han låter flera emirer samarbeta emot rövare och pack.
Kefalerna brukar heller inte vara sena med tex att låna ut frikostigt med pengar eller natura till sina emirer med en inte alltför hög ränta. Även om ockerräntorna finns så brukar kefalerna vara smarta och se att emirerna är kättingarna i hans försvarskedja.
Under Emir-titeln så finn titeln Bei.
Bei är en sorts adlig handelsman , antingen tillsvuren direkt till Mihm eller svuren någon kefal. Dessa handlar då med deras herrars varor och givetvis med sina egna. Deras skyldigheter är många men bland annat får de inte medföra mer än 2/10 av last eller karavangods för sin egen räkning. De är skyldiga att försöka öka deras herrars vinning med högsta möjliga mån, såväl kortsiktigt som långsiktigt. Dock är de skyddade av sin egen herre med bland annat soldater, de får avkastning på all förtjänst, vanligtvis en tusendel till en hundradel, beroende på hur stora mängder gods det är och hur skicklig beien är och hur generös hans herre är. De är helt straffimmuna annat än ifrån Mihm och kefalerna men kanske viktigast av allt är att de får bedriva handel i andra länder än Mûhad.
Vidare under emirerna och kefalerna och till viss mån Mihm så står Tarkhanerna vilka är landlösa adelsmän svurna till sin herre att med vapen och liv försvara honom och riket.
Dessa ädlingar är närmast vad man kommer till vanliga världsliga husriddare och varje landägande adelsman håller sig med flera stycken. Längst ner på stegen står granascherna vilka är fulla medlemmar i Granacshorden, vilka är adliga krigare men har svurit löfte om fattigdom, de äger endast sina vapen, sin rustning och kläderna de har på sin kropp.
De svär trohet till deras stormästare ; Mihm, och ingen annan. De är helt befriade ifrån alla andra plikter än att lyda sina ledare och Mihm, att skydda riket och de kan inte fällas för något brott emot någon i landet om inte Mihm själv fördömmer brottet. De flesta bor i isolerade befästningar och tränigsläger i öknen eller bergen där de lever i små klosterlika samhällen i perfekt diciplin och lydnad under mästaren. Men de finns de som vandrar omkring i landet och är kringresande "beskyddare", de skapar och skildrar sin egen ordning och de straffar de som bryter Lag och Rätt otroligt hårt. De lider ofta svårt av utråkande då de är nästan helt imuna mot lagen och rätten och när inget krig är i landet är de ofta en pest för den vanliga befolkningen i landet som ofta kvävs mycket utav dessa adliga ordenskrigare.
Kefalerna brukar ofta motsätta sig Ordens vilja att få bygga försvarsverk och träningsläger i deras provinser för de vet att det inte kan ge med sig något gott i fredstider. Men som med det mesta har Mihm slutgiltigt ord i det hela. Även om han oftast brukar lyssna på sina kefaler.
Resten utav folket i Mûhad delas in i fria män och slavar.
De fria männen utgör kärnan av all produktion och millitär i riket, de är den absolut störtsta massan och utgör ungefär 80procent av rikets befolkning. Att vara fri man i Mûhad är på många sätt likt en fribonde i våra östligare länder. De svarar inför sin länsherre, och emot templet, vilket tyvär för den enskilde bonden, ofta är samma person. De sysslar med sin gebit som de har som yrke, må det vara bonde, fiskare, soldat eller hantverkare.
Alla fria män och de flesta kvinnor skolas när dom är unga i tempelskolorna där de får lära sig om Lag, Rätt, handel, historia, skrift med mera. Alla i Mûhad har denna rätt men många kvinnor får inte den rätten i det patriarkatiska samhället de lever i. Många fäder ser nämligen inte nyttan med att deras döttrar behöver läsa och skriva när de ändå skall giftas bort och tas omhand utav deras make senare.
En fri man får ta så många hustruar som han klarar av att försörja och så många konkubiner han vill. Kvinnan som gifter sig blir ingift i mannens släkt om det inte är så att kvinnans far har högre ställning än den tilltänkta maken, då blir maken ingift i brudens släkt. Detta har dock givit bieffekten att Mühads adel är ganska inavlad i vissa familjer.
Mûhads fria befolkning är ett generöst men misstänksamt släkte. De släpper gärna in främlingar i huset på te eller middag men man lämnar aldrig de inbjudna utan uppsikt. Ogifta döttrar låses ju givetvis in bakom lås och bom, under förutsättningen att deras fader inte finner någon anledning att gifta bort dem eller sälja dem till sina besökare. Sammtidigt är Mûhadinerna ett mycket troget och lojalt folk emot de sina och emot Mihm, många är dock inte 100procent rätttrogna utan tillber och ibland offrar till olika hedniska gudar i deras fornreligion.
Mûhadinerna kan ofta ses som ett mycket argsinnigt folk utav utomstående och av vissa som galna då deras språkbruk och humör skiftar otroligt i en konversation. Sättet de tänker på är att om man är glad så ska man visa det och är man ledsen eller sårad så skall man visa det med, och är man arg så skall man visa det. Mûhadinska köpmän är kända för just detta, att vid första prutförsöket blir dem ofta gormande och skrikande förbannade för att sedan lugna ner sig lite och bara bli ledsna och sorgsna tills de närmar sig ett vettigt pris så dom skiner upp och börjar prata om helt andra saker. Att tillägga, för en man som har brottom så är inte mûhadinska köpmän att rekommendera, det har hänt i historien att färskvaror i landet har hunnit förstöras innan ett pris har nåtts av två köpmän som varit fullt uppe i sin argumentation och prisköpning att de inte märkt att varan blivit förstörd.
Vidare så är mûhadinerna ett ganska laglydigt folk för det mesta och respekterar Lagen och deras länsherre för de vet att straffet att bryta emot lagen nästintill jämt betyder döden. Vidare om man inte visar överheten tillböderlig respekt så skall man vara glad om man bara får tillbringa några år i en smutsig och skitig fånggrop tillsammans med andra förbrytare och råttorna som gnager på en om nätterna. Tortyr är också ett vanligt straff i Mûhad till skillnad ifrån resten av världen där det är en förhörsmetod, vilket det även i detta land är. Mûhad bestitter därför några utav Mundanas skickligaste tortyrmästare då de ständigt får nya offer att pröva sina metoder på.
Slaveriet är väldigt utbrett i landet och utländska forskare och krönikörer gissar på att ungefär var tionde invånare i Mûhad är slav.Slavarna används som alltifrån vanligt slvararbete till konkubiner, tjänare, skrivare, tjänstefolk, slavsoldater och så vidare. Slavarna har nästintill noll rättigheter men deras skyldigheter sträcker sig milslångt. Slavarna hålls med normala medel som utanförskap, maktlöshet och som allmänt avskiljda ifrån samhället, men även mer exotiska medel används för att hålla slavaran i schack såsom olika droger som gör dem sinnesslöa och lydiga medans andra droger ger dem otroliga uppåtrus och är starkt beroendeframkallande, vilket givetvis endast deras herre har tillgång till. Droger ges oftast till de mest värdefulla slavarna för att försäkra sig om att de inte gör något dumt som att försöka rymma. Slavar skall enligt lag bära synliga slavtattueringar, antingen på händer eller i ansiktet, och varje storman som håller slavar behöver en tattueringsmästare som genom sitt rituella och anrika hantverk tattuerar in förbannelser och gör slavarna mer lydiga, sägs det iallafall. Tattueringsmästare är ett aktat och respekterat yrke i landet, och det finns flera stora gillen i städerna. Varje släkt och fri man har sitt eget slavmärke som tattueras på slavarna. Mihm och hans familjs märke är en blå drake som tattueras på deras slavar. Just drakar får ingen förutom Gudahärskaren och dennes familj bära i Mûhad.
Prästeskapet i Mûhad är kanske inte vad man i resten av Mundana skulle kalla riktiga präster men de delar ut välsingnelser, tolkar Rätten och tyder stjärnor och låter vanligt folk tala med sina förfäder i Mihms himmel eller i Illiks underjord om de varit otrogna. Enligt Rätten kan alla troende tala till Mihm och få sina böner hörda men endast prästeskapet kan genom sitt heliga ämbete föra talan med de döda och åkalla Mihms heliga väsen och beskydd, att de kan be Mihm ingripa direkt och Mihm bönhördar, alltså ingriper endast i världen om en god trogen först talar med en präst och de tillsammans kan få Honom att lyssna och ingripa.
Prästeskapet kan straffas utav en kefal eller Mihm om de bryter imot Lag eller Rätt. Vidare en bit utanför samhället står ett fåtal individer vilka alla räknas till stora hjältar och besykddare till riket. De heliga krigarna, utnämnda av Mihm själv och varje Mihm utnämner under sin livstid vanligtvis mindre än en handfull sådana. Även om det har hänt i historien att en Mihm utnämnde 33 heliga krigare vid samma tillfälle som sitt uppstigande på den gyllene tronen, för att fastställa sin makt och helighet som rättfärdig Mihm, det bör kanske påpekas att denna Mihm inte blev långlivad. För att bli helig krigare , Gharbawi, lrävs det att man är rätttrogen, har ett gott hjärta, är en väldigt sklicklig krigare och härförare, har blivit utnämnd av folket som en stor hjälte, är veteran ifrån minst ett betydande krig och att Mihm fattar tycke för en och att man har uppfyllit någon utav de profetiorna som de stora profeterna har talat om i skriften. Dessa krigare får ofta stora gåvor av templen och utav folket, de är skattebefriade, de kan likt kefalerna tolka både Lag och Rätt för alla i Mûhad förutom för Mihm, det vill säga att de kan motsätta och tillochmed dömma kefaler för brott emot Lag och Rätt. Endast Mihm kan frånta honom (eller henne) den rätten. De är straffimmuna för allt utom Mihm. De lyder Mihm och ingen annan och skyddar landet och dess invånare. De agerar ofta fältherrar och kan ta makten och ledarskapet över vilken armé som helst om det finner det nödvändigt, tex om ledarskapet är bristfälligt.
Vidare så står Mûhads millitära och heliga krigarordnar till viss mån utanför samhället. De är bundna till Lag och Rätt men domsrätten för dessa ligger inom den egna orden. Och endast kefaler eller Mihm utifrån får lägga sig i deras affärer. Förutom Granschorden vilken av gammalt dikret endast står under deras stormästare, vilket förövrigt för alla ordnar i Mûhad enligt lag är Mihm.Kulturen i Mûhad.
Mûhadinerna är ett mycket kulturintresserat folk och hänger sig ofta åt kulturella utsvängningar och konst.
Musik är en viktig del i kulturen och den framförs vid de allra flesta högtiden och festligheter eller helt enkelt bara då man vill ha lite avkoppling och mysa med familjen och vänner.
Mûhadinerna spelar helst inte själva utan låter gärna slavar och konkubiner framföra tonerna på instrumenten medans de helst lyssnar på tonerna och betraktar personen som framför musikstycket.
Den fyrasträngade långa lutan, över en meter lång är det vanligaste instrumentet i landet, men även den niosträngade lite kortare och mer bastonslutan är vanlig. Ofta spelas dessa tillsammans, tre eller fyra fyrasträngade och en niosträngad.
Trummor och slaginstrument används en del, speciellt hos nomaderna och trummor sägs ha mystiska egenskaper som kan förvisa andar med sina rytmiskt dunkande toner.
Bjällror används också en hel del, speciellt och oftast accomponerat med dans och skådespel då. Flöjtar används inte alls om det inte är mystiker eller andebesvärjare som spelar på dem, det sägs nämligen att tonerna lockar till sig andar och spöken till den som spelar och endast de mest skickliga vet vilka toner som lockar speciella andar.
Musik är till för att lysnnas på medans man tittar på musikanten, mûhadinerna förstår sig inte på varför man skall förstöra de vackra tonerna med sång som österlänningarna gör. Visst sjungs det en del, men inte till musik då. Och sångerna används för att berätta historia och religösa texter. Man sjunger också gärna när man ber till Mihm för sång förs vidare i vinden till himmlen. Dans är också en viktig del i kulturen och alla respekterade personer kan åtminstone dansa pardans där man i olika bestämda rörelser härmar varandras rörelser spegelvänt i sensuella rörelser, att dansa den här dansen ses mycket intimt och man dansar den vanligtvis med sin eller sina partner. Givetvis då en åt gången. Männen dansar ofta taktfyllda danser med hårda markerade steg och händerna på höften, medans kvinnornas danser ofta är mjuka och sensuellt utformade om inte på gränsen till erotisk.
Skådespel i Mûhad är också en det en stor del utav kulturen och det visas upp vid festligheter och till de rikas middagar. Skådespelarna använder väldigt lite rekvisita annat än den traditionella kostym och mask man använder just till sin roll. Det finns omkring trettio traditionella roller i den mûhadinska teatern och folket verkar mestadels förtjust i komidier. Adeln däremot verkar mestadels vara förtjust i satirspel men pjäsförfattarna får se upp med vem de driver med. Skådespelen förstärks ofta av färgranna lyktor och ifrån tonerna av bjällror som skådespelarna bär på.
Håret i Mûhad hålls ofta välvårdat oavsett samhällsklass men frisyerna är dock väldigt olika beroende på ditt stånd. Adeln får ha vilken frisyr de vill och vilken längd på håret de önskar och väljer oftast långt hår. De fria männen får inte ha längre hår än till början på nacken och slavar har en hel uppsättning med regler om sitt hår beroende på vilken arbetsuppgift de har och vilken ställning deras herre har. Långt vackert hår är således något åtrovärt och vackert och de som har det brukar man och skall oftast man visa stor respekt. Soldater brukar dock bära kort hår och många rakar hjäsan efter det att dom dödat sin första fiende. Kvinnor av börd har också tillåtelse att sätta upp sitt hår och brukar göra det i invecklade frisyrer. De har också rätten att bära hårsmycken vilket det är få adelskvinnor som inte gör. Smycken är annars väldigt vanligt i Mûhad och just guld och silversmide är något av mûhadinernas verkliga gebit. Inveckade juvelbesatta broschar, halsband och ringar för de rika och putsade och ibland lackade träpärlor,glas, tenn och silversmycken för de inte lika rika. Örhängen är vanligt bland både män och kvinnor i landet.
Klädmodet i Mûhad går för det mesta i ljusa óch jordnära färger för de allra flesta medans de rika tycker om att klä sig i färgstarka klara färger såsom himmelsblått eller purpurrött.
Tygen som är vanligast i landet är bomull och linne, men även siden är vanligt och relativt billigt här till skillnad ifrån resten av världen. Yllekläder och pälsar är vanlligt bland nomaderna vid högplatån och i öknarna. Snitten går ofta i luftiga kläder med stärkta kragar, och skarpa veck och kanter. Ofta är det andra färger på kragar och kanter och ofta är dessa utmönstrade med linjer och brodyrer för de lite rikare. Långa luftiga kjortelliknande kläder är vanligast bland männen och går ofta ner till knäna och är öppna i mitten och fållarna binds ihop med ett bälte eller spännen. Ofast bärs en ärmlös lång väst med vackra brodyrer eller i en lite mer färggrann nyans.
på benen har man ofta ett par ljusa byxor med kanter längst ner, även dessa broderade och gärna i annan färg än de ljusa byxorna.
På fötterna bär både män och kvinnor tygskor vilka ofta är lite spetsiga och de kan vara simpla i linnetyg eller bomull för de fattiga till rejäla kreationer med flera lager olikfärgat och broderat siden och sammet med pärlor och guldtrådar för de rikaste.
Kvinnorna bär ofta långa klänningar som är luftiga och i flera lager tyg med broderier och olika färgade slitsar hos de rikare och enklare klänningar hos de fattigare. Klänningen går precis under bysten och spänns ihop med ett tjockt tygband, som ofta är påkostat med broderier och i siden. Under klänningen bärs en lång kaftan oftast i ljus färg och är den klädnaden som döljer brösten och den skall gärna vara i fint tyg med så långa armar som möjligt, minst lika långa som fingrarna om man håller dom utsträckt. Vissa kvinnor, speciellt vid de södra delarna bär även en sorts öppen jacka över kaftanen med hög krage bakom huvudet som ofta går i blått eller rött för att bryta av de mindre färgrannda delarna av dräkten.
Kvinnor i Mûhad bär inte huvudbonad om det inte är vackra smycken eller kronor och tiaror. Nomaderna är ett undantag som ofta har mycket vackra huvudbonader som är rikligt broderade i olika färger. Männen däremot i Mûhad bär ofta gärna en liten ljus hätta eller en cylinderformad mössa i stärkt tyg.
Men vanligare i de norra delarna är dock turbanen bland männen.
I Mûhad har man en mycket utpräglad dryckeskultur och man dricker många olika drycker som återfinns i stora delar av Mundana just pågrund utav deras stora exportmarknad. Mûhadinerna börjar alla sin dag med en varm kopp grönt te på morgonen. Detta dricker man till frukosten, te dricks även efter middagen, före kvällsvard och minst två gånger däremellan. De fattigare i Mûhad dricker istället för färskt grönt te det lagrade jästa svarta teet, då det är billigare, dessutom är det en stor exportvara då österlänningarna fattat tycke för just det jästa svarta teet, de verkar inte förstå att det är utav dålig kvalitet och nästan skräp i Mûhadinernas ögon. Kaffe är också en dryck av stor betydelse i riket och det dricks skållande hett och svart som Illik själv i små koppar, vilket man dricker för konstens skulle då drycken sägs främja kreativiteten. Att den dessutom ges som medicin för väldigt många åkommor har också bidragit till dess storhet, precis som teet.Man kan även dricka kaffe tillsammans med vänner eller familj men då ska man helst dricka det ur små koppar som man tömmer i raskande takt efter varandra utan att avnjuta dem. Istället vill man få ett stärkande och uppiggande rus så man kan njuta av varandras sällskap än mer. Mûhadinskt kaffe är väldigt starkt och det kokas i speciella små kaffepannor över öppen eld och själva bönan som växer i Mûhad är mer robust än på andra delar i världen. Till kaffet röker man nästan alltid vattenpipa, oftast stoppad med tobak men ibland mer exotiska droger som tex vallmo. Ofta smaksätter man tobaken med olika siraper och torkade frukter för att ge en godare och behagligare smak och doft.
Till maten dricker mûhadinerna helst friska unga vita viner och till kvällen avnjuter man rött vin tillsammans med familj och vänner. De fattigare dricker dock nästan alltid öl eller fruktviner de jäst själva, medans nomaderna dricker jäst mjölk ifrån getter eller hästar. Juicer och nektar ifrån diverse frukter och blommor dricks också i stora mängder i landet. Landet har också en gammal tradition att dricka brännvin med väldiga mängder socker som är smaksatt med olika frukter och bär, vilka inte sällan har narkotiska egenskaper. Men det vanligaste brännvinet dricker mûhadinerna alltid med botten upp och avnjuter eftersmaken av finkeloljorna, vilket de flesta österlänningar skulle börja tänka på asharisk färgborttagning av, men mûhadinerna tycks gilla den lite underliga smaken av finkeloljor som bildas i deras destillationsapparater. Brännvinet görs av säd och man döljer sällan smaken med kryddning och både adeln som ofrälset tar sig gärna en sup efter maten då det sägs hjälpa matsmältningen. Mûhadinerna ser det som att om en gäst inte är berusad på kvällen så har värden misslyckats vara en god värd och har då snålat med drickat. Och banne mig den mûhadin som finner sig i att bli kallad snål. Att säga nej, eller att säga att det räcker ses alltid som ett skämt utav värden. Samma sak gäller vid middagar, om gästen har tömt sin tallrik vid middagen så får han genast påfyllning för äter han upp kan han ju omöjligt vara mätt. Myntate är också en sak som åtminstone är vanligt i norra Mûhad, där man smaksätter sitt te med mynta och sötar det med socker eller honung.
De allra flesta mûhadiner är läskunniga och därför har också Mûhad ett utpräglat författarskap. Vissa skickliga författare som lyckas fånga adelns uppmärksamhet kan få en mecenat med lite tur, och då är deras försörjning säkrad, åtminstone för en tid. Årligen ger Förste Prinsen av Mûhad ut tiotals pund silver till olika författare och poeter i riket som i hans ögon har lyckats framföra ett otroligt konststycke. De som inte behärskar skrift ses ofta som lika lågt stående som barbarer och slavar och inte sällan så slutar dessa individer som de sistnämnda. Skönlitteraturen präglas till största delen av romantiska historier mot alla odds och innehåller väldigt mycket mystik och mystiska väsen. Poesin däremot behandlar nästintill alltid sinnesstämning och eller naturen och dess landsskap. Just poesin har en så stor del i kulturen att många väljer att duellera med den bästa dikten istället för svärd, på bröllopet så förklarar mannen sin eviga kärlek till bruden med en dikt och vid flera tillfällen har Mihm skickat officiella krigsförklaringar till sina fiender i just poetisk skrift. I och med poesin så har även kalligrafin fått en stor position i kulturen och alla adelsmän förväntas kunna förmedla vackra dikter i skönskrift. Att hela Fa'ta står i versform med kluriga partier och kenningar och svårtolkade passager ger såklart också det ett stort upplyft för poesin. Det vackra är alltid välkommet i Mûhad och en vacker person bemöts alltid varmare och vänligare än en ful eller motbjudande person. Så var beredd på att se vacker ut om du ska få det bästa mottagandet, det bästa priset eller de bästa råvarorna. Just den här lilla saken i kulturen har gjort sina små dumheter i historien, tex så vägrade Mihm under den andra jargiska invasionen ta emot Jargiens ambassadör bara för att ambassadören hade en vida känd klump till näsa vilket Mihm förfasades över.
Alver ses alltid som slavar i landet oavsett om de har synliga slavtattueringar eller inte. Och har de inga slavmärken så förutsätter man att han eller hon tillhör den mest välbergade personen i sällskapet. Undantaget är de som bär frihetstattueringen som slavar som blivit frigivna får eller utlänningar som bosätter sig i landet och lyckas bli vassal till någon adelsman. Tattueringen förestället en blå cirkel med månskäran och stjärnan i silver på vänster handrygg. En man som bär denna är alltid en fri man i Mûhad och endast Mihm kan ifrånta honom den rätten.
Vackra konstformer är vanliga i Mûhad och konst värderas högt. Målerier i abstrakta och geometriska mönster i klara färger och landsskapsmålningar är det vanligaste. Porträtt målas oftast inte alls utan man väver hellre väggvävnader av sitt porträtt istället. Mattor som vävs har stor betydelse, de är tjocka med vackra mönster i klara färger och olika mönster symboliserar olika saker, tex så har man ju aldrig en välkomstmatta att be på eller i sovrummet. De olika provinserna har också egna mönster , men även vissa byar, nomadklaner eller städer har egna mönster och de som är insatta kan snabbt avgöra om en matta vävts i Melûcka eller av Kershinklanens väverskor. De mest rika och förnäma nöjer sig ju såklart inte med enkla porträtt utan vill ju bli ihågkomna långt efter sin död, så dessa låter resa stora statyer i sten eller brons att avbilda dem ur deras bästa vinkel. Dessa stora statyer låter man sedan målas vackert. Mûhad ser ju som tidigare sagt väldigt gott på konst i de flesta slag med dock råder en starkt censur, man får givetvis inte skriva eller uttrycka sig som man vill. Det är inte ovanligt att författare blir torterade och sedan offentligt avrättade bara för de råkat skriva något som förargat den lokale makthavaren. Linjen mellan satir och censur och dödsstraff är väldigt tunn.
De flesta fria män i Mûhad lever i städerna i den mycket urbaniserade civilisationen. Hantverkare och handelsmän är bland de vanligaste yrkena, men många andra yrken är vanliga och man hittar de flesta yrkena i en mûhadinsk stad. Man odlar en hel del mat i och omkring städerna men oftast är det lyxproduktion såsom droger, örter, frukt, oliver eller vindruvor som odlas. Den andra stora delen bor i byar och mindre samhällen och lever som bönder och boskapsdrivare och det är inte ovanligt att adeln och de rika borgarna har stora landområden som deras slavar odlar marken på. Den sista delen av befolkningen som är uppdelad i flera olik stora nomadstammar, dessa håller för de mesta stora boskapshjordar men har vid flera tillfällen i historien anfallit städer och riket. Men ofta nöjer de sig med sitt liv men det är inte ovanligt med stråtröveri bland nomaderna.Kvinnans roll i det patriariska Mûhad har mycket att tacka det vetenskapligt och fritänkande Ziu. Tidigare i början av Mûhads historia så var kvinnan sin faders eller sin mans egendom. Visst lite har förändrats men bland annat har kvinnor rätt att läsa i tempelskola och oftast får de det också. Två universitet tar till och med emot kvinnliga studerande om de har goda förutsättningar och stipendium går att söka på flera ställen. De flesta adelsmän är mecenat åt någon eller några personer. En ogift kvinna under tjugo års ålder är sin faders ägodel om hon inte lyckas bli student eller lärling, då blir hon universitetets eller sin mästares ägodel till hon lyckas ta examen eller lägga gesällprov, alternativt fyller tjugo år, då blir kvinnan myndig. Till skillnad ifrån män som blir myndiga vid sexton års ålder. Kvinnor med anlag eller med föräldrar inom orden kan söka sig till någon av Mûhads många krigarordnar och bli antagen. Det har hänt i historien att tom Granaschorden jar tagit in kvinnor i sina led och de brukar bli otroligt skickliga och respekterade, tills slut, då de måste kämpa och träna mycket hårdare än sina manliga likar för att få samma respekt. En gift kvinna förblir myndig men mannen är skyldig att försörja henne och männen tillåter sällan att deras fruar tjänar pengar de det fläckar deras heder då det verkar som om att de inte kan försörja sin fru ordentligt då. Men det händer att kvinnor fortsätter jobba efter de ingått äktenskap och det händer till och med ibland att det är kvinnan som försörjer mannen. Både mannen och kvinnan har då rätt att få kefalen att upplösa deras äktenskap för att det inte ska fläcka deras heder mer. Detta och om mannen inte kan försörja sina fruar är det ända sättet som kvinnan har rätt att skiljas på. En myndig kvinna straffas för de brott hon begått medans en kvinnas målsman sraffas för brottet en omyndig kvinna begår. Just därför gifter sig inte många kvinnor som lyckas i samhället om det faktiskt inte är av äkta kärlek eller om de redan blivit bortlovade innan de blev lärlingar eller så, vilket för övrigt är mycket vanligt. Vidare att om kvinnan inte är oskuld när hon gifter sig(slavar borträknat) så skall kvinnan torteras och sedan avrättas offentligt. Om detta skulle ske så drabbas familjen av stor skam och de ska vara mycket glada och ha stor tur om de lyckas gifta bort någon annan dotter överhuvudtaget. Därför är det ovanligt med sexuella förbindelser för kvinnor före äktenskapet, få kvinnor vill riskera sin familjs ära och än mindre sitt eget liv.
Mûhads krigsmakt.
Mûhads historia är en historia kantad av konflikter, krig, strid, inbördes maktkamp och stridslystna nomadfolk. Därför har armén historiskt sett varit stor och mäktig. Men idag så har blodsfienden Edron sedan länge gått under. Inget krig med det Jargiska kejsardömmet har utkäpats på fyrahundra år. Arvsfienden Menon-Aun har sedan länge återtagit de mûhadinska kolonierna väster om blå havet och ingen stridighet har utkämpats på århundraden. Om än rivaliteten återstår så har de senaste Mihm insett onödan och utgifternamed en enorm stående här och de senaste decennierna har armén minskat till mindre än trettio tusen stående man, en galen omöjlighet för bara hundra år sedan.
Mûhads armé kan man dela in i Mihms armé, kefalernas arméer och ordenskrigarna. Mihms armé består utav elitkrigare direkt svurna till Mihm och slavkrigare som är minst lika skickliga och välrustade som de fria männen. Ett utav de mest legendariska förbanden i landet är Mihms livgarde. De 1000 drakgardisterna eller drakgardet, de som ansvarar för Mihms liv, hans familjs liv och att ingen förutom Mihm själv vidrör den heliga gyllene tronen. De är tungt rustade och väldrillade, de första drakgardisterna i historien var granascher och mycket av deras stridskonst ligger kvar i gardet. Namnet kommer ifrån deras blåmålade fjällbrynjor men kanske mest för att de är slavar och bär stolt Mihms blå drake tattuerad i ansiktet. Resten av Mihms elitarmé består av kavalleri, infanteri och bågskyttar, alla otroligt skickliga och ansvarar tillsammans för att tempelstaden aldrig ska falla. Kefalernas styrkor är ganska autonoma och består av deras egna trupper och deras vassoldater och tenderar att vara ganska väldrillade och gott utrustade, men det skiljer sig ifrån kefal till kefal. Kefalen är krigsherre för sina egna styrkor men om två eller fler kefalstyrkor lär samarbeta så utser Mihm en lämplig kefal till Kaikhan-krigsfurste som då leder Mihms kefalers armé.En himmelssänd krigare kan närsomhelst överta befälet om han dömmer det otillräckligt. Ordenskrigarna är lojala orden och dess stormästare Mihm och lyder således vad Mihm eller kapitelmästarna ber om. Det har dock hänt att olika ordensfästen har gått emot Mihm för det deras mästare tycker är viktigast eller bättre för landet. Ordnarna är mycket individuella och har ofta särpräglade sätt att slåss på med sina speciella uppgifter, och deras utrustning skiljer sig ifrån orden till orden. De allra flesta ordenskrigare föds in i orden eller tas in i unga år på rekommendation av andra fullvärdiga medlemmar. På detta sätt går yrket ofta i arv och det är inte jätteovanligt med kvinnliga ordenskrigare. Vidare kan man bli antagen till vissa ordnar om man utmärker sig med stordåd i strid. Det är i vissa förband vanligt att adoptera in, köpa eller stjäla barn och sedan uppfostra dem i orden, speciellt vanligt är detta bland nattdräparna men det förekommer inte alls bland granascherna. Mûhads armé har en stark personfixering vilket nästan alltid blir till olika personkulter kring skickliga krigare och härförare. Man emot man dueller mellan fiendens beryktade krigare hör till vanligheten. Det har hänr att när kefaler strider emot varandra och de ser ganska jämnstarka ut så har de låtit sina mest ryktbara krigare mötas i strid och sedan faktiskt respekterat utgången mellan förkämparna som vinst respektive förlust för hela hären. Om mûhadinerna vet i förväg att motståndarna för med sig en mycket beryktad krigare så är valet att desertera ganska varmt välkommet bland många soldater, förutsatt att den egna armén inte medför en minst lika beryktad krigare eller härförare.
Vidare så slåss mûhadinerna gärna när tiden är god för det, dvs när stjärnor och himmlakroppar står i gynnsamma konstellationer när och om det är möjligt. Goda omen som siktats av armén är otroligt moralhöjande för de vidskepliga mûhadinerna. Det har hänt att Mûhad har vunnit omöjliga slag bara för att krigarna fått ett gott omen eller en uppenbarelse under eller före striden.
Mûhads taktik är väldigt invecklad och de flesta österlänningar skulle kalla den feg.
Snabba trupptransporter, de allra flesta rider till striden, för att sedan stiga av om man inte tillhör kavalleriet. Skenmanövrar, bakhåll och gerillaföring är typiska drag i taktiken och bygger på mûhadinernas goda vetskap om landet. Man använder gärna alla slags fega och fula knep man kan ta till, gifter, droger och fällor är inget som mûhadinerna räds utan snarare tvärtom.
De älskar chockattacker emot fienden, helst emot trossen.
Något som är ovanligt bland andra folk men helt naturligt för mûhadinerna är att anfalla i natten eller ifrån soluppgången. De tröttar gärna ut fienden genom att sakta bryta ner moralen. Det är heller inte ovanligt att mûhadinerna förgiftar vattenkällor om dessa redan är övertagna av fienden eller snart är i dess klor. Man förlitar sig väldigt mycket på de speciella ordnarna att de utför sitt jobb, tex så försöker nattdräpare infiltrera fiendehären och skapa kaos och oordning genom att förgifta vatten o mat, mörda befäl eller bränna ner trossen osv. Mångalningarnas största ansvar ligger i att knäcka moralen i fiendens led när väl striden satt igång och deras totalt galna oordning blandas med droger, förgiftade vapen och magi som gör fienden galen eller besatt av skräck, och mångalningarna slåss nästan enbart under månens sken.
Det finns inget som heter vanhedrande reträtt i Mûhad utan man retirerar mycket hellre än att slåss tills man förlorar. Att förlora ses dock otroligt skambelagt, så om man drar sig tillbaka för att slåss en bättre dag så behåller man äran intakt och man kan decimera fienden mer mellan slagen. Detta har lett till att Mûhad är otroligt skickliga att slåss i ogästvänlig terräng och i förhållanden som få andra människor skulle välja att slåss i. Faktum är att armén tränar väldigt mycket att slåss både i mörker och bland ogästvänliga områden. Ordnarna har förfinat dessa tekniker till sin spets och det är inte ovanligt att de tränar nästan nakna, mitt i natten under vintern. Och deras uttålighet prövas med extrema prov som tex att ligga nergrävda i sanden i flera timmar, de krigare med dålig uttålighet, vilja och de med cellskräck sållas således ganska snabbt bort.
Mûhads flotta har historiskt, precis som med armén, varit mycket större och mäktigare än vad den är idag. Två stora fiender bortom havet är sedan länge borta eller åtminstone bortglömda.Ändå har Mûhad en ganska stark flotta med omkring trettio imponerande krigsskepp i olika storlekar, hälften utav dem stationerade i Igonhavet söder om Mûhad och den andra halvan ligger för ankar i Blå havet norr om landet. Flottan fungerar mestadels som piratjägare och kapare, och i anfall är taktiken mestadels att ha fler skepp än fienden medan defensivt så försöker man locka in fienden bland kustreven och de legendariskt farliga klipporna vid kusten och man hoppas på att fienden inte har lika god koll på kusten som de själva har. Varje kapten är i princip självstyrande på sitt krigsfartyg med det händer att i större konflikter att Mihm utnämner en sjöfurste, likt österlänningarnas amiraler, att organisera flottan och föra konflikten framåt i Mihms namn. Sjömännen är mycket vidskepliga av sig till och med för att vara sjömän och nästan varje mûhadinskt skepp har små altare tillägnade såväl Mihm som till olika fornzhaniska gudar och andar, som tex Mohr-klippornas herre eller till Havsdjupets Fader för att be till för en säker färd. Dock så används den en gång så stolta flottan numera nästan enbart som ett militäriserat handelskompani, och gudahärskaren skickar ofta stora delar av flottan till fjärran länder i öst för att bedriva handel genom speciellt erfarna beier. Detta ofta till stort förakt bland flottan och adeln. Många hävdar att den nuvarande Mihm gör fel att rusta ner flottan och armén. Det hela har tillochmed gått såpass långt att vissa länsherrar och ordensledare har gjort mindre uppror den senaste tiden, enbart för att bevisa att en stark armé behövs. Även piratverksamheten har ökat i Mûhads farvatten just pågrund utav den minskade flottan. Många sjömän är otroligt oroade för på sistone har stora piratband börjat organisera sig på det Blå havet.
/Poseur är Kaffesugen nu.
Så detta är mitt Mûhad i mitt Mundana som ni gärna får ta del av, sno , rippa , klippa sönder eller bara kasta i papperskorgen om ni vill.
En del utav min inspiration kommer ifrån några från forumet, och ni skall ha cred för det. Ingen nämnd ingen glömd. Resten utav inspirationen kommer ifrån Eon-böcker och mina egna idéer och det baserar sig på Mûhad som det ser ut i min episka kampanj som har sitt avslut mycket snart. Så det är ingen spoiler för mina spelare eller något.
Jag vill också passa på att påpeka att det här är Mûhad som jag vill se det. Det bygger på material ifrån böckerna men jag har utökat de delar som jag tyckt varit i behov i min kampanj. De delar som jag inte har skrivit någonting om eller ytterst lite om är förmodligen ganska lika det som står i officiellt material.
Det bör nog påpekas att inlägget är ganska(läs mycket) långt och det skulle vara trevligt att någon tog sig tid att läsa igenom det och isåfall faktiskt komma med lite kritik. Både positiv och negativ kritik välkomnas, under förutsättningen att det är konstruktivt.
Bör också påpekas att texten är ganska huller om buller då jag inte riktigt orkar sätta mig ner och föra in stycken på 'rätt' plats.
Vidare så har jag inte nämt vidare mycket om historia. Inte för att jag inte har planerat in något annorlunda eller utvidgat den utav för att jag har haft ett enormt problem att skriva ner det i en flödande tidslinje som faktiskt ger något att tugga på.
Så here it goes. Hoppas ni finner något nöje i denna läsning
Poseur´s Mûhad
Geografin i Mûhad.
Söder: I södra Mûhad så återfinns den mûhadinska högplatån som sträcker sig i riket i provinserna; Zahalin, Melûcka, Erlan, Tar, Kashi, Nahâr och Loushan. Största delen av detta högland består av karga slätter helt utan större vegitation än enstaka buskar. Det finn gott om snötäckta berg i Elall året om, vilka kan ses ifrån högplatån. Dessa berg förser stora delar av landet med vetten genom de många större och mindre floder som rinner igenom den vindpiskade karga jorden. Under sommaren är det ett fantastiskt om än svalt och blåsigt landskap med gott om grässlätter och blomsterängar vilket är perfekta betesmarker som många nomadstammar utnyttjar. Har man riktigt tur så får man se, på hösten, de milslånga fält med Blå valmo och de tusentals människor som skördar den för dess drog och mediskinska egenskaper. Har man större otur så kommer man på vintern och kan bevittna ett otroligt kallt, blåsigt, torrt och brunt landskap, vilket är otroligt ogästvänligt och väldigt lite föda står att finna. Dock finns ett stort och farligt undantag, Tar-öknen. En kall, torr sand och stenöken omringad utav Elall´s fingrar. Här lever inte mycket alls och få nomader och handelsmän söker sig igenom denna öken. Det existerar inga större bosättningar och inga oaser står att finna. På sommaren är det olidligt varm om dagen och lika olidligt kall om nätterna. På vintern är sanden likt cement av kölden som är dödlig om dagen och extrem under nätterna. Det ända positiva med denna öken men fortfarande lika negativt är att det praktiskt taget är vindstilla till skillnad emot resten utav högplatån. Magiker ifrån Verashimorden har börjat undersöka varför detta fenomen beror och har börjat komma fram till att det möjligen kan bero på att platsen är lågmagisk för vissa pneumotropiska flöden.
I södra Zahalin och Melûcka så kan man dock finna rejäla cypress och cederträdsskogar i ett stenigt men ganska platt landskap som för övrigt består utav mesadels buskar som mer än sällan har långa giftiga taggar. Provinserna i söder som inte ligger i låglandet är en ganska stark kontrast, Teeltaal, Izuhan och Niya. Dessa provinser består av dalar och ganska kuperad mark. Här odlas mycket utav den mat som produceras i de södra delarna av riket. Mycket skogsmark breder ut sig efter dalväggar och i de dalar som inte är odlade. Området är mycket bördigt då flera utav floderna ifrån Elall börjar att ledas ut till havet igenom dessa provinser. På norrsidan vid bergsslutningarna som skiljer låglandet ifrån högplatån ligger ett utav Mûhads starkaste befästnigsverk; Zahalin-fästet, vilket inkorporerar en stor del utav armén och består av en väldig borgkärna med komplexa försvarsverk och labyrintliknande murar som i uppförsbacke leder upp till fästet i berget.
Norr om den mûhadinska högplatån ligger Koshanöknen, med provniserna Sarab, Kaal, Algitzo, Ili, Idkha, och de östra delarna av Tabbah. Öknen har sin största spridning genom Kaal, Sarab, Adkha och Ili-halvön. Området i Sarab och Kaal är ogästvänligt, det är kargt och landskapet kantas av gamla flodrännor och raviner ,som under höstregnet plötsligt kan översvämmas på nolltid och överallt i öknen sticker surrealistiska vassa stenpelare upp ur ingenstans vilka ofta kallas Fûm´s tänder. De få växter som lever här är alltför oftast stora Tamaris buskar som alltför ofta är taggiga eller giftiga. Det finns dock vissa som vet vilka sorter som är ätliga och de utvinner saven från buskarna för att tillreda en söt nougatliknande godis som ofta säljs på marknader och bazarer. I Algitzoprovinsen så finns enorma slätt och gräslandskap och flera plantage som konstbevattnas. Här finns också gott med barrträdsskog som växer på små men karga berg. Den viktigaste oasen i området är Kaal, där enorma konstbevattnade fält breder ut sig. Här odlas de absolut största delarna av spannmål, frukt och droger i hela Mûhad. Många av Mûhads viner produceras här ochså, och kefalen över Kaal är en utav de mest inflytelserikaste personerna i rikter. Han är tom så inflytelserik att han öppet vågar kalla Mihm för endast sitt förnamn och vägrar ta hans rättmätiga titel i sin mun tillsammans med Mihms namn.
I öst ligger provinserna Ilkim, Jahna, Otranien och det autonoma Ziu. Längst i öst ligger provinsen Otranien med sin gräns emot Tarkas och Otranbergen och alla de otrogna barbarer som lever där. Otranien är en mycket behaglig del utav riktet med bergsluttningar, floder och stora oliv- och citrusodlingar vid kusten där även fisket är en stor del av livet. Dimman kan ligga i luften flera dagar i sträck här och inåt landet så håller de flesta nomader i provinsen till. Det pågår en del handel men även skärmytslingar med barbarerna i Tarkas. Turligt nog så finns det åtminstone några folkstammar som inte är otrogna eller hedningar. Ziu, Jahna och Ilkim har ett riktigt bördigt klimat efter kusterna där de allra flesta är bosatta och här odlas mycket lyxprodukter som vin, frukt, örter och droger. Ziu är också känt för sina enorma strandparker som kan sträcka sig flera kilometer och just parker är mycket vanliga i Ziu. Förmodligen är detta ett utav många kulturarv i Mûhad, just parkerna. Man driver även en del boskap efter kusten men det är vanligare inåt landet. Desto längre inåt landet man kommer så desto mer avtar den frodiga vegetationen och avlöses först utav långa grässlätter som är hem för både nomader och vildhästar. Vidare in så återfinns Savannlandskap och små stenöknar med allehanda underliga djur som de flesta österlänningar skulle kalla exostiska och många exporteras för hutlösa priser. Många djur skjuts också och dess pälsar och elfenben säljs dyrt.Mer eller mindre överallt i detta område kan man finna fornlämningar ifrån gamla vägar, murar, hus eller hela städer. Dock så är de mesta utav dessa formlämningar tillhåll för ökända rövarband och annat pack. Vidare västerut på norrsidan ligger provinserna Alkharzan och Kharal som utmärker sig för de branta klipporna emot havet, fornlämningar och ett kargt landskap med buskage och få träd. Vid kusten är dock marken kultiverad och flera floder, kanaler och dammer har uppförts genom tiderna för att möjliggöra alla plantage, åkrar och alla de konstgjorda parker och skogar. Det är förhållandevis ganska kyligt här då kall luft ifrån Blå havet söker sig ner. Det ligger flera städer längsmed kusten, många har dock vuxit ihop med Alkharzan. Fiske och handel är de största intäkterna och delen är en utav de rikaste i landet, vilket lätt märks på alla palats, tempel, badhus, universitet, vägar och allehanda skrytbyggen.
Vidare i väst ligger provinserna <-------------------->
och deras landskap är bland de magnifikaste i världen med sina branta bergstoppar, magnifika gröna urskogar, sina floder som skär igenom landskapet och de underbara vattenfallen. Befolkningen är mycket tät här men av någon anledning har inte många städer vuxit upp här. Mycket kan nog ha att göra med att mûhadinerna verkligen gillar naturen och landskapet och uppskattar det vackra här. En annan mycket mer trolig anledning är dock att städer är svåra att uppföra i landskapet just pågrund utav de höga topparna och branta dalarna som ofta härjas av jordbävningar. Men istället finns det tusentals byar i dalarna och efter floderna. Det finns väldigt magnifika tempel och monoliter på avlägsna platser i provinserna. Här finns också många grottor med milslånga grottsystem och otroligt vackra sjöar. Detfinns flera stycken stenskogar i landskapet, vilka är sylvassa gråa klippor som sträcker och skär sig upp igenom trädkronorna. Mycket av landskapet här består utav regnskogsbeklädda branta kullar och små branta berg med lika branta dalar och djupa sjöar. Dessutom finns det gott om sjunkhål i området och flera olyckliga äventyrare har sugits ner i grottorna under med de fasor som lurar i underjorden. Den mäktigaste platsen här och för den delen i hela Mûhad är Tabbah, den heliga tempelstaden. Tabbah är beläget i bergen precis där det karga landskapet övergår till gräsland och skogar. Själva Tabbah ligger i och på ett högt och brett berg, dock inte vidare brant och det har endast en snöbeklädd topp. Nedanför berget ligger de yttre murarna som är vackert besmyckade med nicher och relifer och hela murens har kakelmönster på både in och utsidan. Här nere, mestadels utanför murarna men även innanför så finner man tjänarnas och slavarnas bostäder. Dock i hög standard och kan jämföras med de flesta städers hus när det kommer till uppförande och utsmyckningar. Innanför de yttre murarna finner man flertalet bostäder tillhörande flera rika adelsmän och familjer som vill kunna befinna sig i maktens närhet, och även här finner man soldaternas bostäder och flera försvarsverk och befästningar. Överallt här finns det trädgårdar, planterade skogar med frukträd och vackra träd, floder och dammar, små kanaler och broar. Vid den största floden som agerar valgrav åt den andra muren så går den väldiga Lojalitetens bro, en vit nästan skimrande stenbro med statyer av lejon och tigrar på vardera sida och denna leder upp till porten till den massiva befästningen 'Gudahärskarens Fästning', ett enormt fort med kraftiga befästningsverk byggt och förstärkt i århundraden. Innanför här finns det magnifika palats tillhörande Mihm, adelsmän, kefaler och furstar, prästerskapet och krigarordnarna, Flera enorma och ståtliga torn och tempel där rökelsen och bönen ständigt når himlen. Nöjeshus, restauranger, härbergen, badhus, rökhus, handelsmän och en stor bazar finns här och trängs tillsammans med fler och ännu mer påkostade trädgårdar, dammar och skogar och uthuggna monument och gjutna bronsstatyer. Och emot berget ligger Mihm´s palats, delvis uthugget, delvis utbyggt och med de mest magnifika utsmyckningar som man kan tänka sig, silver, guld, ädel och halvädelstenar, marmor i flera olika färger, emaljerad mosaik och kakel och ädelträ ifrån de djupaste delarna av riket och världen. Berget är såpass uthugget att palatset ligger under ett överhäng så att inget regn kan besudla palatset och på dess östra sida breder en bastant mur ut sig och inramar palatsets privata trädgård. Två floder har man en gång i tiden dragit om så att dessa löper ner framför palatset och bildar två stycken höga och vackra vattenfall på vardera sida om palatset. Vattnet förs sedan ner igenom alla kanalerna och dammarna ner igenom staden.
Arkitektur.
Byggnadskonsten för de flesta i mûhad baserar sig på de fyra elementen och de fyra vindarna. Detta enligt gammal zhanisk tradition och mytbildning. Det är viktigt att ingången till huvudhuset är mot söder så att den brännande solen förvisar skuggor och onda andar. Vidare så skall mot öster alltid ens söner och/eller gäster bo, emot det hållet solen går upp, för detta tackar man för att den svarta mörka natten är borta och att soluppgången visar att det är början på någonting nytt, precis som med söner och gäster. Emot väster har man djurbodar, slavbaracker och tjänarbostäder för att påvisa att detta precis som med solnedgången är evigt och dessa är bunda till att precis som solen alltid återkomma till att tjäna.
På norrsidan anlägger man ofta trädgårdar och lusthus och här ligger man ofta och slappar och tar det lugnt om tiden tillåter, i skuggan av huvudbyggnaden och borta ifrån solen förvarar man ofta förnödenheter i bodar eller jordkällare.
Vidare så skall helst själva byggnaden symbolisera de fyra elementen, en solid grund av sten att stå på. Tegelväggar eller tegeltak symboliserar den brännande elden och de utsvängda taken är till för att samla upp vatten och dessutom skyddar taken fönstren mot solen så att huset blir svalt.
Trä används till väggar,paneler,golv och takbjälkar och kolonner och dessa symboliseras vinden. Varje god mans hus skall på terrassen framför huvuddörren ha fyra pelare av trä som skydd emot de fyra vindarna. Då landet har väldigt mycket naturkatastrofer har det alltid varit viktigt för zhanerna att ha god relation med naturens andar och underligt nog verkar, kanske just tack vare deras vördnad med byggnarna, göra dem mer resistanta emot naturkatastrofer än många andra byggnader i mundana.
Palatsen i Mûhad byggs gärna med med samma riktningar som bostadshusen i åtanke men mycket skiljer. Man använder ett mycket mer avancerat tänk när dessa byggs och man måste ta hänsyn till symmetri, geometri och heliga tal när man bygger ett palats eller tempel. Själva arkitekturen skiljer sig också avsevärt och det finns tydliga influenser i palatsbyggandet ifrån Ziu till skillnad ifrån bostadshusen som har tydliga influenser ifrån etniska ursprungsbefolkningar.
Typiska exempel är tex att stentrappor upptill porten saknas utan man har oftast öppna stenläggningar fram till porten. Muren och själva fasaden har nischer med vacker mosaik eller kakel, och eller statyer och skulpturer.
Själva byggnaden består oftast av en stor huvudbyggnad vars största del består av en stor kolonnhall och mindre flyglar och gemak. Palatsen och templen skulle skämmas om det inte fanns en fontän utanför för att besökare ska kunna tvätta sig i.
Utsmyckningarna är flertalet och kakel,ornament,relifer,stenläggningar,väggmålningar är vanliga men även en del stukaturer har gjorts på senare tid, troligen en utländsk influens. Ytterligare typiska drag är stora öppna valv i fasaden och balkonger med välvda kupoltak. Taket är oftast i utsvängd still och av dekorativt tegel.
Men i Norra Mûhad och desto närmare Ziu desto mer hittar man olika kupoler på palatsen, dessa oftast i sten men även tegel är vanligt medan de allra rikaste såsom kefalpalatset i Jen har en gyllene kupol. Ryktet säger att om Kefalen av Jen skulle få för sig att smälta ner kupolen så skulle han med endast det guldet kunna köpa varenda handelsvara i hela staden.
Templen i Mûhad är framförallt vackert utsmyckade och det finns två grundsorters tempel. Dels tempel som sträcker sig flera våningar i ett ända högt torn med en hög spira längst upp i.
Dessa är oftast 4-5 våningar höga med det finns många exempel på högre torn, som tex templet 'Alkharzans strävande hand' vilken sträcker sig närmare 200 fot upp i luften och hela dess spira är försilvrad.
Templen byggs för att nå så nära Mihm´s himmel som bara möjligt och man bygger därför ofta dessa tempel på redan naturligt höga platser. Därför kan man finna dessa sorters tempel mitt ute i ingenstans på ett högt berg. Den lägsta våningen är vackert utsmyckad och med ett altare i mitten och rökelsekar. Här nere går man in och ber för sina förfäder och om råd ifrån dessa. De övriga våningarna är till för privata sianser och bönestunder för de som har lite mer pengar och kan betala en liten summa till templet. Den högsta våningen får endast prästeskapet beträda.
Den andra sortens tempel är än mer utsmyckad och det är hit man går för att bedja till Mihm och ära hans namn och rike. Själva tempelbyggnaden är ganska lik palatsbyggnaderna men har alltid två stora sammansatta kolonnhallar och en vid kupol i mitten, i kupolen finns ibland en öppning eller ett fönster emot himlen. Portar in i själva byggnaden saknas och istället har varje tempel ett par vakter som tjänar templet. All sång som bönsjunges här inne förs ut genom de öppna välvda portarna och tack vare sin akustik så förs det lätt ut och upp till himlen då.
Inredningen är väldigt vacker med geometriska, abstrakte och kaligrafiska motiv men även växter och heliga djur avbildas. På det vackra stenlagda golvet ligger oftast hundratals bönemattor och en mûhadin skulle aldrig drömma om att komma in i ett tempel smutsig, därför tvättar man sina händer,fötter och mun innan man inträder barfota. Invid huvudbyggnaden så finns det alltid minst ett högt torn med spira och balkong där en skicklig böneuttropare sjunger till bön fyra gånger om dagen. De allra flesta mûhadiner, åtminstone stadsbefolkningen går till något tempel vid dessa tillfälen och all kommers slutar tillfälligt. Slavar och otrogna är givetvis förbjudna att inträda templen.
Just de stora templen verkar också vara ett arv ifrån Ziu´s vetenskapliga tradition då liknande byggnader en gång i tiden användes som univeristet, och de allra flesta universiteten i Mûhad liknar templen. Lärdomsarvet ligger dock fortfarande kvar då barnens undervisas i templen under uppväxten, både i Lag och Rätt, att skriva och om historia med mera. Varje son och dotter till en fri mûhadinsk man har den här rätten och den utnyttjas utav de flesta. Förutom de allra mest patriarkiska konservatisterna i landet.
Samhället i Mûhad
Längst upp i hirearkin står gudahärskaren Mihm, vilken för tillfället är Matruk Wolani. Mihm är enväldig härskare över det värdsliga såväl som det andliga i landet, ty han är guden Mihm´s kött och blod. Alla i Mûhad har Mihm att tacka för det de har, äger och allt kan tas ifrån dem. Men även om Mihm´s makt på papperet är absolut så är detta långt ifrån sanningen. Mihm själv är ofta tillbakadragen och lägger sig endast i då något verkligen hotar hans egna intressen, men i det fallet bruker det ofta vara för sent. Sedan att större delen av den riktiga världsliga makten såsom stora delar av militären ägs av kefaler och att ämbetsmännen i landet tillhör adeln gör Mihm´s makt något ofullständig.
Under Mihm finns cirka ett hundra kefaler, av vilka ungefär trettio är landsägande och styr varsin provins i landet. Kefalerna är världsliga ledare i provinserna och alla kefaler är andliga ledare vilka har fullständig rätt att bestämma och tolka Lag och Rätt sålänge Mihm inte motsätter sig detta. De landägande kefalerna har edsburna pliket jämtemot Mihm och Mûhad att bland annat ställa upp arméer i krigstid och se till att alla betalar skatt.
De kefaler som inte är landägande är ofta stora religösa män eller ordensledare, men det är oftast dock vänner, familj, släkt och politiskt allierade till Mihm och är mer en hederstitel än någonting annat. Deras reela makt är tämligen liten, men de åtnjuter en hel del rättigheter, såsom skattefrihet, straffimunitet(annat än direkt ifrpn Mihm), rätt att tolka Lagen och Rätten och dömma andra, religös överhet osv.
Under de landsägande kefalerna finns emirerna vilka är landsägande adelsmän som svär Mihm och deras respektive kefal trohet och i utbytemot trohet och att ställa upp med soldater till kefalen får de skydd, land och rätt att tolka Lagen och dömma folk därefter. Ofta är emirerna kefalens söner, bröder och/eller nära vänner. Emirerna är också de som får samhället att gå runt då det är dessa adelsmän som står längst ner på stegen, närmast folket, men ändock har sina rättigheter och skyldigheter emot folket. Det är oftast emirerna som tar ut skatt åt Mihm och kefalen förutöver sig själv, dömmer brotslingar som brutit mot lagen i de flesta fall och det är dessa som jagar rövare och annat pack som terroriserar den mühadinska landsbygnden. Ofta behöver de inte bry sig om rivaler eller rövare alltför mycket då kefalerna är skyldig att beskydda dem, vilket ofta innebär att han låter flera emirer samarbeta emot rövare och pack.
Kefalerna brukar heller inte vara sena med tex att låna ut frikostigt med pengar eller natura till sina emirer med en inte alltför hög ränta. Även om ockerräntorna finns så brukar kefalerna vara smarta och se att emirerna är kättingarna i hans försvarskedja.
Under Emir-titeln så finn titeln Bei.
Bei är en sorts adlig handelsman , antingen tillsvuren direkt till Mihm eller svuren någon kefal. Dessa handlar då med deras herrars varor och givetvis med sina egna. Deras skyldigheter är många men bland annat får de inte medföra mer än 2/10 av last eller karavangods för sin egen räkning. De är skyldiga att försöka öka deras herrars vinning med högsta möjliga mån, såväl kortsiktigt som långsiktigt. Dock är de skyddade av sin egen herre med bland annat soldater, de får avkastning på all förtjänst, vanligtvis en tusendel till en hundradel, beroende på hur stora mängder gods det är och hur skicklig beien är och hur generös hans herre är. De är helt straffimmuna annat än ifrån Mihm och kefalerna men kanske viktigast av allt är att de får bedriva handel i andra länder än Mûhad.
Vidare under emirerna och kefalerna och till viss mån Mihm så står Tarkhanerna vilka är landlösa adelsmän svurna till sin herre att med vapen och liv försvara honom och riket.
Dessa ädlingar är närmast vad man kommer till vanliga världsliga husriddare och varje landägande adelsman håller sig med flera stycken. Längst ner på stegen står granascherna vilka är fulla medlemmar i Granacshorden, vilka är adliga krigare men har svurit löfte om fattigdom, de äger endast sina vapen, sin rustning och kläderna de har på sin kropp.
De svär trohet till deras stormästare ; Mihm, och ingen annan. De är helt befriade ifrån alla andra plikter än att lyda sina ledare och Mihm, att skydda riket och de kan inte fällas för något brott emot någon i landet om inte Mihm själv fördömmer brottet. De flesta bor i isolerade befästningar och tränigsläger i öknen eller bergen där de lever i små klosterlika samhällen i perfekt diciplin och lydnad under mästaren. Men de finns de som vandrar omkring i landet och är kringresande "beskyddare", de skapar och skildrar sin egen ordning och de straffar de som bryter Lag och Rätt otroligt hårt. De lider ofta svårt av utråkande då de är nästan helt imuna mot lagen och rätten och när inget krig är i landet är de ofta en pest för den vanliga befolkningen i landet som ofta kvävs mycket utav dessa adliga ordenskrigare.
Kefalerna brukar ofta motsätta sig Ordens vilja att få bygga försvarsverk och träningsläger i deras provinser för de vet att det inte kan ge med sig något gott i fredstider. Men som med det mesta har Mihm slutgiltigt ord i det hela. Även om han oftast brukar lyssna på sina kefaler.
Resten utav folket i Mûhad delas in i fria män och slavar.
De fria männen utgör kärnan av all produktion och millitär i riket, de är den absolut störtsta massan och utgör ungefär 80procent av rikets befolkning. Att vara fri man i Mûhad är på många sätt likt en fribonde i våra östligare länder. De svarar inför sin länsherre, och emot templet, vilket tyvär för den enskilde bonden, ofta är samma person. De sysslar med sin gebit som de har som yrke, må det vara bonde, fiskare, soldat eller hantverkare.
Alla fria män och de flesta kvinnor skolas när dom är unga i tempelskolorna där de får lära sig om Lag, Rätt, handel, historia, skrift med mera. Alla i Mûhad har denna rätt men många kvinnor får inte den rätten i det patriarkatiska samhället de lever i. Många fäder ser nämligen inte nyttan med att deras döttrar behöver läsa och skriva när de ändå skall giftas bort och tas omhand utav deras make senare.
En fri man får ta så många hustruar som han klarar av att försörja och så många konkubiner han vill. Kvinnan som gifter sig blir ingift i mannens släkt om det inte är så att kvinnans far har högre ställning än den tilltänkta maken, då blir maken ingift i brudens släkt. Detta har dock givit bieffekten att Mühads adel är ganska inavlad i vissa familjer.
Mûhads fria befolkning är ett generöst men misstänksamt släkte. De släpper gärna in främlingar i huset på te eller middag men man lämnar aldrig de inbjudna utan uppsikt. Ogifta döttrar låses ju givetvis in bakom lås och bom, under förutsättningen att deras fader inte finner någon anledning att gifta bort dem eller sälja dem till sina besökare. Sammtidigt är Mûhadinerna ett mycket troget och lojalt folk emot de sina och emot Mihm, många är dock inte 100procent rätttrogna utan tillber och ibland offrar till olika hedniska gudar i deras fornreligion.
Mûhadinerna kan ofta ses som ett mycket argsinnigt folk utav utomstående och av vissa som galna då deras språkbruk och humör skiftar otroligt i en konversation. Sättet de tänker på är att om man är glad så ska man visa det och är man ledsen eller sårad så skall man visa det med, och är man arg så skall man visa det. Mûhadinska köpmän är kända för just detta, att vid första prutförsöket blir dem ofta gormande och skrikande förbannade för att sedan lugna ner sig lite och bara bli ledsna och sorgsna tills de närmar sig ett vettigt pris så dom skiner upp och börjar prata om helt andra saker. Att tillägga, för en man som har brottom så är inte mûhadinska köpmän att rekommendera, det har hänt i historien att färskvaror i landet har hunnit förstöras innan ett pris har nåtts av två köpmän som varit fullt uppe i sin argumentation och prisköpning att de inte märkt att varan blivit förstörd.
Vidare så är mûhadinerna ett ganska laglydigt folk för det mesta och respekterar Lagen och deras länsherre för de vet att straffet att bryta emot lagen nästintill jämt betyder döden. Vidare om man inte visar överheten tillböderlig respekt så skall man vara glad om man bara får tillbringa några år i en smutsig och skitig fånggrop tillsammans med andra förbrytare och råttorna som gnager på en om nätterna. Tortyr är också ett vanligt straff i Mûhad till skillnad ifrån resten av världen där det är en förhörsmetod, vilket det även i detta land är. Mûhad bestitter därför några utav Mundanas skickligaste tortyrmästare då de ständigt får nya offer att pröva sina metoder på.
Slaveriet är väldigt utbrett i landet och utländska forskare och krönikörer gissar på att ungefär var tionde invånare i Mûhad är slav.Slavarna används som alltifrån vanligt slvararbete till konkubiner, tjänare, skrivare, tjänstefolk, slavsoldater och så vidare. Slavarna har nästintill noll rättigheter men deras skyldigheter sträcker sig milslångt. Slavarna hålls med normala medel som utanförskap, maktlöshet och som allmänt avskiljda ifrån samhället, men även mer exotiska medel används för att hålla slavaran i schack såsom olika droger som gör dem sinnesslöa och lydiga medans andra droger ger dem otroliga uppåtrus och är starkt beroendeframkallande, vilket givetvis endast deras herre har tillgång till. Droger ges oftast till de mest värdefulla slavarna för att försäkra sig om att de inte gör något dumt som att försöka rymma. Slavar skall enligt lag bära synliga slavtattueringar, antingen på händer eller i ansiktet, och varje storman som håller slavar behöver en tattueringsmästare som genom sitt rituella och anrika hantverk tattuerar in förbannelser och gör slavarna mer lydiga, sägs det iallafall. Tattueringsmästare är ett aktat och respekterat yrke i landet, och det finns flera stora gillen i städerna. Varje släkt och fri man har sitt eget slavmärke som tattueras på slavarna. Mihm och hans familjs märke är en blå drake som tattueras på deras slavar. Just drakar får ingen förutom Gudahärskaren och dennes familj bära i Mûhad.
Prästeskapet i Mûhad är kanske inte vad man i resten av Mundana skulle kalla riktiga präster men de delar ut välsingnelser, tolkar Rätten och tyder stjärnor och låter vanligt folk tala med sina förfäder i Mihms himmel eller i Illiks underjord om de varit otrogna. Enligt Rätten kan alla troende tala till Mihm och få sina böner hörda men endast prästeskapet kan genom sitt heliga ämbete föra talan med de döda och åkalla Mihms heliga väsen och beskydd, att de kan be Mihm ingripa direkt och Mihm bönhördar, alltså ingriper endast i världen om en god trogen först talar med en präst och de tillsammans kan få Honom att lyssna och ingripa.
Prästeskapet kan straffas utav en kefal eller Mihm om de bryter imot Lag eller Rätt. Vidare en bit utanför samhället står ett fåtal individer vilka alla räknas till stora hjältar och besykddare till riket. De heliga krigarna, utnämnda av Mihm själv och varje Mihm utnämner under sin livstid vanligtvis mindre än en handfull sådana. Även om det har hänt i historien att en Mihm utnämnde 33 heliga krigare vid samma tillfälle som sitt uppstigande på den gyllene tronen, för att fastställa sin makt och helighet som rättfärdig Mihm, det bör kanske påpekas att denna Mihm inte blev långlivad. För att bli helig krigare , Gharbawi, lrävs det att man är rätttrogen, har ett gott hjärta, är en väldigt sklicklig krigare och härförare, har blivit utnämnd av folket som en stor hjälte, är veteran ifrån minst ett betydande krig och att Mihm fattar tycke för en och att man har uppfyllit någon utav de profetiorna som de stora profeterna har talat om i skriften. Dessa krigare får ofta stora gåvor av templen och utav folket, de är skattebefriade, de kan likt kefalerna tolka både Lag och Rätt för alla i Mûhad förutom för Mihm, det vill säga att de kan motsätta och tillochmed dömma kefaler för brott emot Lag och Rätt. Endast Mihm kan frånta honom (eller henne) den rätten. De är straffimmuna för allt utom Mihm. De lyder Mihm och ingen annan och skyddar landet och dess invånare. De agerar ofta fältherrar och kan ta makten och ledarskapet över vilken armé som helst om det finner det nödvändigt, tex om ledarskapet är bristfälligt.
Vidare så står Mûhads millitära och heliga krigarordnar till viss mån utanför samhället. De är bundna till Lag och Rätt men domsrätten för dessa ligger inom den egna orden. Och endast kefaler eller Mihm utifrån får lägga sig i deras affärer. Förutom Granschorden vilken av gammalt dikret endast står under deras stormästare, vilket förövrigt för alla ordnar i Mûhad enligt lag är Mihm.Kulturen i Mûhad.
Mûhadinerna är ett mycket kulturintresserat folk och hänger sig ofta åt kulturella utsvängningar och konst.
Musik är en viktig del i kulturen och den framförs vid de allra flesta högtiden och festligheter eller helt enkelt bara då man vill ha lite avkoppling och mysa med familjen och vänner.
Mûhadinerna spelar helst inte själva utan låter gärna slavar och konkubiner framföra tonerna på instrumenten medans de helst lyssnar på tonerna och betraktar personen som framför musikstycket.
Den fyrasträngade långa lutan, över en meter lång är det vanligaste instrumentet i landet, men även den niosträngade lite kortare och mer bastonslutan är vanlig. Ofta spelas dessa tillsammans, tre eller fyra fyrasträngade och en niosträngad.
Trummor och slaginstrument används en del, speciellt hos nomaderna och trummor sägs ha mystiska egenskaper som kan förvisa andar med sina rytmiskt dunkande toner.
Bjällror används också en hel del, speciellt och oftast accomponerat med dans och skådespel då. Flöjtar används inte alls om det inte är mystiker eller andebesvärjare som spelar på dem, det sägs nämligen att tonerna lockar till sig andar och spöken till den som spelar och endast de mest skickliga vet vilka toner som lockar speciella andar.
Musik är till för att lysnnas på medans man tittar på musikanten, mûhadinerna förstår sig inte på varför man skall förstöra de vackra tonerna med sång som österlänningarna gör. Visst sjungs det en del, men inte till musik då. Och sångerna används för att berätta historia och religösa texter. Man sjunger också gärna när man ber till Mihm för sång förs vidare i vinden till himmlen. Dans är också en viktig del i kulturen och alla respekterade personer kan åtminstone dansa pardans där man i olika bestämda rörelser härmar varandras rörelser spegelvänt i sensuella rörelser, att dansa den här dansen ses mycket intimt och man dansar den vanligtvis med sin eller sina partner. Givetvis då en åt gången. Männen dansar ofta taktfyllda danser med hårda markerade steg och händerna på höften, medans kvinnornas danser ofta är mjuka och sensuellt utformade om inte på gränsen till erotisk.
Skådespel i Mûhad är också en det en stor del utav kulturen och det visas upp vid festligheter och till de rikas middagar. Skådespelarna använder väldigt lite rekvisita annat än den traditionella kostym och mask man använder just till sin roll. Det finns omkring trettio traditionella roller i den mûhadinska teatern och folket verkar mestadels förtjust i komidier. Adeln däremot verkar mestadels vara förtjust i satirspel men pjäsförfattarna får se upp med vem de driver med. Skådespelen förstärks ofta av färgranna lyktor och ifrån tonerna av bjällror som skådespelarna bär på.
Håret i Mûhad hålls ofta välvårdat oavsett samhällsklass men frisyerna är dock väldigt olika beroende på ditt stånd. Adeln får ha vilken frisyr de vill och vilken längd på håret de önskar och väljer oftast långt hår. De fria männen får inte ha längre hår än till början på nacken och slavar har en hel uppsättning med regler om sitt hår beroende på vilken arbetsuppgift de har och vilken ställning deras herre har. Långt vackert hår är således något åtrovärt och vackert och de som har det brukar man och skall oftast man visa stor respekt. Soldater brukar dock bära kort hår och många rakar hjäsan efter det att dom dödat sin första fiende. Kvinnor av börd har också tillåtelse att sätta upp sitt hår och brukar göra det i invecklade frisyrer. De har också rätten att bära hårsmycken vilket det är få adelskvinnor som inte gör. Smycken är annars väldigt vanligt i Mûhad och just guld och silversmide är något av mûhadinernas verkliga gebit. Inveckade juvelbesatta broschar, halsband och ringar för de rika och putsade och ibland lackade träpärlor,glas, tenn och silversmycken för de inte lika rika. Örhängen är vanligt bland både män och kvinnor i landet.
Klädmodet i Mûhad går för det mesta i ljusa óch jordnära färger för de allra flesta medans de rika tycker om att klä sig i färgstarka klara färger såsom himmelsblått eller purpurrött.
Tygen som är vanligast i landet är bomull och linne, men även siden är vanligt och relativt billigt här till skillnad ifrån resten av världen. Yllekläder och pälsar är vanlligt bland nomaderna vid högplatån och i öknarna. Snitten går ofta i luftiga kläder med stärkta kragar, och skarpa veck och kanter. Ofta är det andra färger på kragar och kanter och ofta är dessa utmönstrade med linjer och brodyrer för de lite rikare. Långa luftiga kjortelliknande kläder är vanligast bland männen och går ofta ner till knäna och är öppna i mitten och fållarna binds ihop med ett bälte eller spännen. Ofast bärs en ärmlös lång väst med vackra brodyrer eller i en lite mer färggrann nyans.
på benen har man ofta ett par ljusa byxor med kanter längst ner, även dessa broderade och gärna i annan färg än de ljusa byxorna.
På fötterna bär både män och kvinnor tygskor vilka ofta är lite spetsiga och de kan vara simpla i linnetyg eller bomull för de fattiga till rejäla kreationer med flera lager olikfärgat och broderat siden och sammet med pärlor och guldtrådar för de rikaste.
Kvinnorna bär ofta långa klänningar som är luftiga och i flera lager tyg med broderier och olika färgade slitsar hos de rikare och enklare klänningar hos de fattigare. Klänningen går precis under bysten och spänns ihop med ett tjockt tygband, som ofta är påkostat med broderier och i siden. Under klänningen bärs en lång kaftan oftast i ljus färg och är den klädnaden som döljer brösten och den skall gärna vara i fint tyg med så långa armar som möjligt, minst lika långa som fingrarna om man håller dom utsträckt. Vissa kvinnor, speciellt vid de södra delarna bär även en sorts öppen jacka över kaftanen med hög krage bakom huvudet som ofta går i blått eller rött för att bryta av de mindre färgrannda delarna av dräkten.
Kvinnor i Mûhad bär inte huvudbonad om det inte är vackra smycken eller kronor och tiaror. Nomaderna är ett undantag som ofta har mycket vackra huvudbonader som är rikligt broderade i olika färger. Männen däremot i Mûhad bär ofta gärna en liten ljus hätta eller en cylinderformad mössa i stärkt tyg.
Men vanligare i de norra delarna är dock turbanen bland männen.
I Mûhad har man en mycket utpräglad dryckeskultur och man dricker många olika drycker som återfinns i stora delar av Mundana just pågrund utav deras stora exportmarknad. Mûhadinerna börjar alla sin dag med en varm kopp grönt te på morgonen. Detta dricker man till frukosten, te dricks även efter middagen, före kvällsvard och minst två gånger däremellan. De fattigare i Mûhad dricker istället för färskt grönt te det lagrade jästa svarta teet, då det är billigare, dessutom är det en stor exportvara då österlänningarna fattat tycke för just det jästa svarta teet, de verkar inte förstå att det är utav dålig kvalitet och nästan skräp i Mûhadinernas ögon. Kaffe är också en dryck av stor betydelse i riket och det dricks skållande hett och svart som Illik själv i små koppar, vilket man dricker för konstens skulle då drycken sägs främja kreativiteten. Att den dessutom ges som medicin för väldigt många åkommor har också bidragit till dess storhet, precis som teet.Man kan även dricka kaffe tillsammans med vänner eller familj men då ska man helst dricka det ur små koppar som man tömmer i raskande takt efter varandra utan att avnjuta dem. Istället vill man få ett stärkande och uppiggande rus så man kan njuta av varandras sällskap än mer. Mûhadinskt kaffe är väldigt starkt och det kokas i speciella små kaffepannor över öppen eld och själva bönan som växer i Mûhad är mer robust än på andra delar i världen. Till kaffet röker man nästan alltid vattenpipa, oftast stoppad med tobak men ibland mer exotiska droger som tex vallmo. Ofta smaksätter man tobaken med olika siraper och torkade frukter för att ge en godare och behagligare smak och doft.
Till maten dricker mûhadinerna helst friska unga vita viner och till kvällen avnjuter man rött vin tillsammans med familj och vänner. De fattigare dricker dock nästan alltid öl eller fruktviner de jäst själva, medans nomaderna dricker jäst mjölk ifrån getter eller hästar. Juicer och nektar ifrån diverse frukter och blommor dricks också i stora mängder i landet. Landet har också en gammal tradition att dricka brännvin med väldiga mängder socker som är smaksatt med olika frukter och bär, vilka inte sällan har narkotiska egenskaper. Men det vanligaste brännvinet dricker mûhadinerna alltid med botten upp och avnjuter eftersmaken av finkeloljorna, vilket de flesta österlänningar skulle börja tänka på asharisk färgborttagning av, men mûhadinerna tycks gilla den lite underliga smaken av finkeloljor som bildas i deras destillationsapparater. Brännvinet görs av säd och man döljer sällan smaken med kryddning och både adeln som ofrälset tar sig gärna en sup efter maten då det sägs hjälpa matsmältningen. Mûhadinerna ser det som att om en gäst inte är berusad på kvällen så har värden misslyckats vara en god värd och har då snålat med drickat. Och banne mig den mûhadin som finner sig i att bli kallad snål. Att säga nej, eller att säga att det räcker ses alltid som ett skämt utav värden. Samma sak gäller vid middagar, om gästen har tömt sin tallrik vid middagen så får han genast påfyllning för äter han upp kan han ju omöjligt vara mätt. Myntate är också en sak som åtminstone är vanligt i norra Mûhad, där man smaksätter sitt te med mynta och sötar det med socker eller honung.
De allra flesta mûhadiner är läskunniga och därför har också Mûhad ett utpräglat författarskap. Vissa skickliga författare som lyckas fånga adelns uppmärksamhet kan få en mecenat med lite tur, och då är deras försörjning säkrad, åtminstone för en tid. Årligen ger Förste Prinsen av Mûhad ut tiotals pund silver till olika författare och poeter i riket som i hans ögon har lyckats framföra ett otroligt konststycke. De som inte behärskar skrift ses ofta som lika lågt stående som barbarer och slavar och inte sällan så slutar dessa individer som de sistnämnda. Skönlitteraturen präglas till största delen av romantiska historier mot alla odds och innehåller väldigt mycket mystik och mystiska väsen. Poesin däremot behandlar nästintill alltid sinnesstämning och eller naturen och dess landsskap. Just poesin har en så stor del i kulturen att många väljer att duellera med den bästa dikten istället för svärd, på bröllopet så förklarar mannen sin eviga kärlek till bruden med en dikt och vid flera tillfällen har Mihm skickat officiella krigsförklaringar till sina fiender i just poetisk skrift. I och med poesin så har även kalligrafin fått en stor position i kulturen och alla adelsmän förväntas kunna förmedla vackra dikter i skönskrift. Att hela Fa'ta står i versform med kluriga partier och kenningar och svårtolkade passager ger såklart också det ett stort upplyft för poesin. Det vackra är alltid välkommet i Mûhad och en vacker person bemöts alltid varmare och vänligare än en ful eller motbjudande person. Så var beredd på att se vacker ut om du ska få det bästa mottagandet, det bästa priset eller de bästa råvarorna. Just den här lilla saken i kulturen har gjort sina små dumheter i historien, tex så vägrade Mihm under den andra jargiska invasionen ta emot Jargiens ambassadör bara för att ambassadören hade en vida känd klump till näsa vilket Mihm förfasades över.
Alver ses alltid som slavar i landet oavsett om de har synliga slavtattueringar eller inte. Och har de inga slavmärken så förutsätter man att han eller hon tillhör den mest välbergade personen i sällskapet. Undantaget är de som bär frihetstattueringen som slavar som blivit frigivna får eller utlänningar som bosätter sig i landet och lyckas bli vassal till någon adelsman. Tattueringen förestället en blå cirkel med månskäran och stjärnan i silver på vänster handrygg. En man som bär denna är alltid en fri man i Mûhad och endast Mihm kan ifrånta honom den rätten.
Vackra konstformer är vanliga i Mûhad och konst värderas högt. Målerier i abstrakta och geometriska mönster i klara färger och landsskapsmålningar är det vanligaste. Porträtt målas oftast inte alls utan man väver hellre väggvävnader av sitt porträtt istället. Mattor som vävs har stor betydelse, de är tjocka med vackra mönster i klara färger och olika mönster symboliserar olika saker, tex så har man ju aldrig en välkomstmatta att be på eller i sovrummet. De olika provinserna har också egna mönster , men även vissa byar, nomadklaner eller städer har egna mönster och de som är insatta kan snabbt avgöra om en matta vävts i Melûcka eller av Kershinklanens väverskor. De mest rika och förnäma nöjer sig ju såklart inte med enkla porträtt utan vill ju bli ihågkomna långt efter sin död, så dessa låter resa stora statyer i sten eller brons att avbilda dem ur deras bästa vinkel. Dessa stora statyer låter man sedan målas vackert. Mûhad ser ju som tidigare sagt väldigt gott på konst i de flesta slag med dock råder en starkt censur, man får givetvis inte skriva eller uttrycka sig som man vill. Det är inte ovanligt att författare blir torterade och sedan offentligt avrättade bara för de råkat skriva något som förargat den lokale makthavaren. Linjen mellan satir och censur och dödsstraff är väldigt tunn.
De flesta fria män i Mûhad lever i städerna i den mycket urbaniserade civilisationen. Hantverkare och handelsmän är bland de vanligaste yrkena, men många andra yrken är vanliga och man hittar de flesta yrkena i en mûhadinsk stad. Man odlar en hel del mat i och omkring städerna men oftast är det lyxproduktion såsom droger, örter, frukt, oliver eller vindruvor som odlas. Den andra stora delen bor i byar och mindre samhällen och lever som bönder och boskapsdrivare och det är inte ovanligt att adeln och de rika borgarna har stora landområden som deras slavar odlar marken på. Den sista delen av befolkningen som är uppdelad i flera olik stora nomadstammar, dessa håller för de mesta stora boskapshjordar men har vid flera tillfällen i historien anfallit städer och riket. Men ofta nöjer de sig med sitt liv men det är inte ovanligt med stråtröveri bland nomaderna.Kvinnans roll i det patriariska Mûhad har mycket att tacka det vetenskapligt och fritänkande Ziu. Tidigare i början av Mûhads historia så var kvinnan sin faders eller sin mans egendom. Visst lite har förändrats men bland annat har kvinnor rätt att läsa i tempelskola och oftast får de det också. Två universitet tar till och med emot kvinnliga studerande om de har goda förutsättningar och stipendium går att söka på flera ställen. De flesta adelsmän är mecenat åt någon eller några personer. En ogift kvinna under tjugo års ålder är sin faders ägodel om hon inte lyckas bli student eller lärling, då blir hon universitetets eller sin mästares ägodel till hon lyckas ta examen eller lägga gesällprov, alternativt fyller tjugo år, då blir kvinnan myndig. Till skillnad ifrån män som blir myndiga vid sexton års ålder. Kvinnor med anlag eller med föräldrar inom orden kan söka sig till någon av Mûhads många krigarordnar och bli antagen. Det har hänt i historien att tom Granaschorden jar tagit in kvinnor i sina led och de brukar bli otroligt skickliga och respekterade, tills slut, då de måste kämpa och träna mycket hårdare än sina manliga likar för att få samma respekt. En gift kvinna förblir myndig men mannen är skyldig att försörja henne och männen tillåter sällan att deras fruar tjänar pengar de det fläckar deras heder då det verkar som om att de inte kan försörja sin fru ordentligt då. Men det händer att kvinnor fortsätter jobba efter de ingått äktenskap och det händer till och med ibland att det är kvinnan som försörjer mannen. Både mannen och kvinnan har då rätt att få kefalen att upplösa deras äktenskap för att det inte ska fläcka deras heder mer. Detta och om mannen inte kan försörja sina fruar är det ända sättet som kvinnan har rätt att skiljas på. En myndig kvinna straffas för de brott hon begått medans en kvinnas målsman sraffas för brottet en omyndig kvinna begår. Just därför gifter sig inte många kvinnor som lyckas i samhället om det faktiskt inte är av äkta kärlek eller om de redan blivit bortlovade innan de blev lärlingar eller så, vilket för övrigt är mycket vanligt. Vidare att om kvinnan inte är oskuld när hon gifter sig(slavar borträknat) så skall kvinnan torteras och sedan avrättas offentligt. Om detta skulle ske så drabbas familjen av stor skam och de ska vara mycket glada och ha stor tur om de lyckas gifta bort någon annan dotter överhuvudtaget. Därför är det ovanligt med sexuella förbindelser för kvinnor före äktenskapet, få kvinnor vill riskera sin familjs ära och än mindre sitt eget liv.
Mûhads krigsmakt.
Mûhads historia är en historia kantad av konflikter, krig, strid, inbördes maktkamp och stridslystna nomadfolk. Därför har armén historiskt sett varit stor och mäktig. Men idag så har blodsfienden Edron sedan länge gått under. Inget krig med det Jargiska kejsardömmet har utkäpats på fyrahundra år. Arvsfienden Menon-Aun har sedan länge återtagit de mûhadinska kolonierna väster om blå havet och ingen stridighet har utkämpats på århundraden. Om än rivaliteten återstår så har de senaste Mihm insett onödan och utgifternamed en enorm stående här och de senaste decennierna har armén minskat till mindre än trettio tusen stående man, en galen omöjlighet för bara hundra år sedan.
Mûhads armé kan man dela in i Mihms armé, kefalernas arméer och ordenskrigarna. Mihms armé består utav elitkrigare direkt svurna till Mihm och slavkrigare som är minst lika skickliga och välrustade som de fria männen. Ett utav de mest legendariska förbanden i landet är Mihms livgarde. De 1000 drakgardisterna eller drakgardet, de som ansvarar för Mihms liv, hans familjs liv och att ingen förutom Mihm själv vidrör den heliga gyllene tronen. De är tungt rustade och väldrillade, de första drakgardisterna i historien var granascher och mycket av deras stridskonst ligger kvar i gardet. Namnet kommer ifrån deras blåmålade fjällbrynjor men kanske mest för att de är slavar och bär stolt Mihms blå drake tattuerad i ansiktet. Resten av Mihms elitarmé består av kavalleri, infanteri och bågskyttar, alla otroligt skickliga och ansvarar tillsammans för att tempelstaden aldrig ska falla. Kefalernas styrkor är ganska autonoma och består av deras egna trupper och deras vassoldater och tenderar att vara ganska väldrillade och gott utrustade, men det skiljer sig ifrån kefal till kefal. Kefalen är krigsherre för sina egna styrkor men om två eller fler kefalstyrkor lär samarbeta så utser Mihm en lämplig kefal till Kaikhan-krigsfurste som då leder Mihms kefalers armé.En himmelssänd krigare kan närsomhelst överta befälet om han dömmer det otillräckligt. Ordenskrigarna är lojala orden och dess stormästare Mihm och lyder således vad Mihm eller kapitelmästarna ber om. Det har dock hänt att olika ordensfästen har gått emot Mihm för det deras mästare tycker är viktigast eller bättre för landet. Ordnarna är mycket individuella och har ofta särpräglade sätt att slåss på med sina speciella uppgifter, och deras utrustning skiljer sig ifrån orden till orden. De allra flesta ordenskrigare föds in i orden eller tas in i unga år på rekommendation av andra fullvärdiga medlemmar. På detta sätt går yrket ofta i arv och det är inte jätteovanligt med kvinnliga ordenskrigare. Vidare kan man bli antagen till vissa ordnar om man utmärker sig med stordåd i strid. Det är i vissa förband vanligt att adoptera in, köpa eller stjäla barn och sedan uppfostra dem i orden, speciellt vanligt är detta bland nattdräparna men det förekommer inte alls bland granascherna. Mûhads armé har en stark personfixering vilket nästan alltid blir till olika personkulter kring skickliga krigare och härförare. Man emot man dueller mellan fiendens beryktade krigare hör till vanligheten. Det har hänr att när kefaler strider emot varandra och de ser ganska jämnstarka ut så har de låtit sina mest ryktbara krigare mötas i strid och sedan faktiskt respekterat utgången mellan förkämparna som vinst respektive förlust för hela hären. Om mûhadinerna vet i förväg att motståndarna för med sig en mycket beryktad krigare så är valet att desertera ganska varmt välkommet bland många soldater, förutsatt att den egna armén inte medför en minst lika beryktad krigare eller härförare.
Vidare så slåss mûhadinerna gärna när tiden är god för det, dvs när stjärnor och himmlakroppar står i gynnsamma konstellationer när och om det är möjligt. Goda omen som siktats av armén är otroligt moralhöjande för de vidskepliga mûhadinerna. Det har hänt att Mûhad har vunnit omöjliga slag bara för att krigarna fått ett gott omen eller en uppenbarelse under eller före striden.
Mûhads taktik är väldigt invecklad och de flesta österlänningar skulle kalla den feg.
Snabba trupptransporter, de allra flesta rider till striden, för att sedan stiga av om man inte tillhör kavalleriet. Skenmanövrar, bakhåll och gerillaföring är typiska drag i taktiken och bygger på mûhadinernas goda vetskap om landet. Man använder gärna alla slags fega och fula knep man kan ta till, gifter, droger och fällor är inget som mûhadinerna räds utan snarare tvärtom.
De älskar chockattacker emot fienden, helst emot trossen.
Något som är ovanligt bland andra folk men helt naturligt för mûhadinerna är att anfalla i natten eller ifrån soluppgången. De tröttar gärna ut fienden genom att sakta bryta ner moralen. Det är heller inte ovanligt att mûhadinerna förgiftar vattenkällor om dessa redan är övertagna av fienden eller snart är i dess klor. Man förlitar sig väldigt mycket på de speciella ordnarna att de utför sitt jobb, tex så försöker nattdräpare infiltrera fiendehären och skapa kaos och oordning genom att förgifta vatten o mat, mörda befäl eller bränna ner trossen osv. Mångalningarnas största ansvar ligger i att knäcka moralen i fiendens led när väl striden satt igång och deras totalt galna oordning blandas med droger, förgiftade vapen och magi som gör fienden galen eller besatt av skräck, och mångalningarna slåss nästan enbart under månens sken.
Det finns inget som heter vanhedrande reträtt i Mûhad utan man retirerar mycket hellre än att slåss tills man förlorar. Att förlora ses dock otroligt skambelagt, så om man drar sig tillbaka för att slåss en bättre dag så behåller man äran intakt och man kan decimera fienden mer mellan slagen. Detta har lett till att Mûhad är otroligt skickliga att slåss i ogästvänlig terräng och i förhållanden som få andra människor skulle välja att slåss i. Faktum är att armén tränar väldigt mycket att slåss både i mörker och bland ogästvänliga områden. Ordnarna har förfinat dessa tekniker till sin spets och det är inte ovanligt att de tränar nästan nakna, mitt i natten under vintern. Och deras uttålighet prövas med extrema prov som tex att ligga nergrävda i sanden i flera timmar, de krigare med dålig uttålighet, vilja och de med cellskräck sållas således ganska snabbt bort.
Mûhads flotta har historiskt, precis som med armén, varit mycket större och mäktigare än vad den är idag. Två stora fiender bortom havet är sedan länge borta eller åtminstone bortglömda.Ändå har Mûhad en ganska stark flotta med omkring trettio imponerande krigsskepp i olika storlekar, hälften utav dem stationerade i Igonhavet söder om Mûhad och den andra halvan ligger för ankar i Blå havet norr om landet. Flottan fungerar mestadels som piratjägare och kapare, och i anfall är taktiken mestadels att ha fler skepp än fienden medan defensivt så försöker man locka in fienden bland kustreven och de legendariskt farliga klipporna vid kusten och man hoppas på att fienden inte har lika god koll på kusten som de själva har. Varje kapten är i princip självstyrande på sitt krigsfartyg med det händer att i större konflikter att Mihm utnämner en sjöfurste, likt österlänningarnas amiraler, att organisera flottan och föra konflikten framåt i Mihms namn. Sjömännen är mycket vidskepliga av sig till och med för att vara sjömän och nästan varje mûhadinskt skepp har små altare tillägnade såväl Mihm som till olika fornzhaniska gudar och andar, som tex Mohr-klippornas herre eller till Havsdjupets Fader för att be till för en säker färd. Dock så används den en gång så stolta flottan numera nästan enbart som ett militäriserat handelskompani, och gudahärskaren skickar ofta stora delar av flottan till fjärran länder i öst för att bedriva handel genom speciellt erfarna beier. Detta ofta till stort förakt bland flottan och adeln. Många hävdar att den nuvarande Mihm gör fel att rusta ner flottan och armén. Det hela har tillochmed gått såpass långt att vissa länsherrar och ordensledare har gjort mindre uppror den senaste tiden, enbart för att bevisa att en stark armé behövs. Även piratverksamheten har ökat i Mûhads farvatten just pågrund utav den minskade flottan. Många sjömän är otroligt oroade för på sistone har stora piratband börjat organisera sig på det Blå havet.
/Poseur är Kaffesugen nu.
bloody well done.
