Andra spelmötet
Jag tror vi började det andra spelmötet med att två av Telmarks söner kommer till Sigurds gård med ett halvt vildsvin som tack för Sigurds generositet senast. Det är dock inte det viktigaste med besöket: de frågar Sigurd vad han tänkt sig med de där nunnorna och signalerar starkt att de inte tycker att de, eller kyrkan i övrigt, har så mycket att göra i den här trakten.
I nästa scen så hoppar vi till samma natt, då någon försöker bränna nunnorna inne. Solbjörg vaknar av röken som sticker i näsan och ögonen. Någon har blockerat dörren men utan alltför stor tvekan greppar hon en stol slår ut dörren med ren kraft och vilja. Alla klarar sig ur den brinnande stugan, och man försöker släcka branden och rädda stugan. Man kämpar ända fram till gryningen men stugan går inte att rädda... man räddar däremot det stora gårdshuset: mot morgonen slår vinden om vilket säkerligen hade fått branden att sprida sig om den inte hade bekämpats. Hillebrand, som tog initiativet till släckningen, stiger i aktning hos Sigurd.
När morgonsolen skiner blek genom dimma och rök så är det bara Hillebrand som är vaken. Han står ute på gården och använder åter den formel som låter honom få se vad som hänt på platsen. Han får se blond yngling med vagt bekant utseende som anlägger branden tillsammans med någon oidentifierad hantlangare. Hillebrand beger sig in i stora salen i Thorgeirsheim där de flesta av gårdens boende har somnat efter nattens hårda arbete och en bit mat. Hillebrand slår sig ner, äter lite och ser sig om efter den blonde yngligen. Mycket riktigt finns han där. Han frågar den förste som vaknar vem ynglingen är. Det är Harald - den bror Sigurd litar allra mest på. Hillebrand väljer att hålla sanningen för sig själv...
När jag lät Telmarks söner komma och säga att de ville ha bort nunnorna var det givetvis för att få dit några bra misstänkta till branden jag tänkte slänga in sedan. Till min förvåning så blev de inte de minsta misstänkta vilket ju var ganska passande i sammanhanget - klart man litar på sin hedervärde granne!
Trots att alla klarat sig ur branden med livet i behåll så är allt inte bara frid och fröjd. Dels är Sigurd förkrossad för att något dylikt hänt medan nunnorna står under hans beskydd, dels ha en av nunnorna - syster Maud, som redan innan hade en elakartad hosta - blivit mycket dålig efter att ha andats för mycket rök. Sigurd bestämmer sig för att ta henne med in till Galleva - Alice från Talmont vet säkert var man ska vända sig.
Syster Maud, en av de andra nunnorna och Solbjörg får åka vagn in till byn. Givetvis är även Sigurd och Hillebrand med. De söker sig omgående till det hus som tillhör Alice. Det visar sig att hon har en ung man i sin tjänst, George, som har studerat medicin hemma i Talmont. Medan han ser över henne bjuder Alice det övriga sällskapet på förfriskningar - vindruvor och andra godsaker. Hon bjuder även på information - tydligen är legosoldater på väg från Talmont, sannolikt inhyrda av riddar Allectus. Ytterligare en sak för Sigurd att oro sig för...
Sällskapet återvänder till Thorgeirsheim. Syster Maud har fått med sig en kur och unge mäster George tror att hon kommer återhämta sig. Nästa dag ger sig Hillebrand iväg till Telmarks gård. Där lär visst finnas fler lagtexter som kanske kan ge något stöd till Sigurds anspråk på familjens rättmätiga mark.
En liten kommentar: i princip hela upplägget grundar sig på en »lag« som faktiskt var i praktiskt bruk i Europa - man fick inte sälja mark utan släktens medgivande. Detta tillsammans med att det i större utsträckning handlar om seder och bruk än konkreta lagar gör att alla turerna kring vem som har rätt till marken inte blir så självklara.
Hillebrand tar en titt på Telmarks ganska skrala boksamling - varav en del inte är konventionella böcker utan runstavar i trä. Han hittar inte något av nytta bland böckerna, men passar på att ordna med en budbärare. Budbäraren ska föra ett bud till Hillebrands mästare på Altus Saxum och betalas rundhänt. Dock har budbäraren ett stopp till: han skall först bege sig till Thorgeirsheim med ett brev till Harald, och inte under några som helst omständigheter avslöja vem som sänt honom.
Vid det här laget förstod jag att det raskt skulle börja hända saker. Hillebrands spelare är en slug rackare som gillar att använda trick, och vi är duktiga på att spela varandra i händerna för att få coola grejer att hända. Den typen av ganska fria spelande som detta var passar oss två väldigt bra, medan Sigurds och Solbjörgs spelare är vana vid mer spelledarstyrt spelande.
Härifrån gick vi ganska raskt mot slutet. Harald lämnar Thorgeirsheim i stor hast mitt i natten efter att ha läst Hillebrands brev. I brevet finns bara orden »Jag vet« tillsammans med en bild på ett brinnande hus. Solbjörg som hittills varit väldigt duktig på att spela nunnenovis sätter till slut igång med att vara hemlig deckarriddare och följer efter Harald ut i natten på en »lånad« häst. Listige Hillebrand ser dem båda ge sig av.
Harald rider raka vägen till traktens kyrka, där det märkligt nog är folk mitt i natten. När Solbjörg smyger in i kyrkan blir det klart vad som pågår: Harald har stormat in och avbrutit prästen Bassianus mitt i en svart mässa där självaste Shaitan åkallas. Altarets heliga symbol har vänts upp och ner och på golvet ligger en offrad get på ett stort fat. Bassianus blir våldsamt förargad på att Harald dragit på sig sån uppmärksamhet med sitt dumma trick - prästen menar att det ju hade varit bäst för alla om hela frågan bara lösts så fort som möjligt, oavsett utgången. Han slår Harald till marken och hotar att offra honom nästa gång istället för en get om han fortsätter ställe till med problem.
Harald vänder hem igen, men Solbjörg gömmer sig och väntar tills mässan är avslutad i förhoppning om att kunna smyga sig på Bassianus och skära halsen av honom där och då. Tyvärr får hon ingen chans: när folket väl lämnar kyrkan är det över 30 personer, varav hela Bassianus hushåll ingår. Hon lägger också märke till Boccus (Allectus vaktkapten) bland de församlade!
Hon vänder hemmåt i gryningen och ställer in hästen i stallet igen. Där finns Hillebrand som väntat på henne. Under en förhandling i mycket förtäckta ordalag (
Hjälp, mina spelare pratar som politiker...!) lovar Hillebrand att stödja Solbjörg i alla anklagelser hon kan tänkas behöva rikta mot Sigurds bror, i utbyte mot att hon avvarar två böcker som möjligen finns i kyrkan eller hos Bassianus.
Solbjörg går direkt från detta samtal till Sigurd som somnat vid köksbordet där han suttit och planerat hur han på bästa sätt kan tänkas ta hand om de där legosoldaterna från Talmont. Hon lägger alla korten på bordet och förklarar att hans bror Harald är insyltad i nånting, och att detta nånting är en kättersk kult. Sigurd kan givetvis inte godta såna anklagelser bara hur som helst, men låter sig övertygas när Solbjörg avslöjar sig som en riddare av St. Hocratius Brödraskap och svär på sin heder, och sin orders symbol att hon talar sant.
Utan större omsvep så förser Sigurd Solbjörg med ett svärd, Sigurds farfars svärd, och de både går för att kontrontera Harald tidigt tidigt i gryningen, innan någon annan stigit upp. Harald väcks ur sin oroliga sömn och försöker nå sitt svärd med Sigurd hindrar honom. En desperat och trängd Harald avslöjar istället hur det hela ligger till: han togs med i kulten av sin far, Woldan själv, redan för fem år sedan. För prästen och de i kulten kom det som lika mycket av en överraskning att Woldan valt att skänka det mesta av sin mark till kyrkan.
Harald kastar ur sig någon förolämpning om »Panons horo« och syftar på nunnorna, vilket får Solbjörg att direkt dra det svärd hon fått i sina händer. På bara ett ögonblick så vilar dess spets mot Haralds hals och kan när som helst göra slut på hans liv. Hon väljer dock att låta honom leva: hans straff är att bli fast i den eviga återfödelsen här på jorden och att aldrig få nå paradiset, kanske det värsta straff man kan få. Sigurd kastar några mynt på Harald och skickar honom från gården med löfte om en plågsam död om han någonsin skulle visa sig i trakten igen.
Det här låter kanske som ett skitkonstigt straff - om man ska vara rent krass så låter de helt enkelt Harald löpa - men om man sätter det i sammanhang i settingen så är det tunga grejer. Dels så fördömmer Solbjörg honom fullkomligt på det andliga planet, dels utesluter Sigurd honom från familjens gemenskap - det allra viktigaste för alla människor i ett medeltida samhälle. Tung skit, cool scen.
Det här leder till att Sigurd och Solbjörg samlar ett följe av troget och stridsdugligt folk (från den egna gården och från Telmarks gård), skickar bud efter biskopen och baronen, och beger sig direkt till Bassianus samma morgon: deras syfte är helt enkelt att hugga huvudet av ormen. De stormar in på Bassianus gård där knappt någon har vaknat till än, och Sigurd beordrar att alla i hushållet ska föras ut på gårdsplanen. Mitt i det kaos som råder, dyker Allectus och hans vakter upp. Han hinner inte riktigt få grepp om läget innan Boccus på eget bevåg drar vapen och ropar åt vakterna att ta sig an Sigurds folk.
Kaoset på gårdsplanen blir alltså ännu värre och Allectus är på väg att ta sin chans att ge sig i kamp med sin rival Sigurd, men Sigurd avslöjar att Boccus är en kättare. Allectus drar sitt svärd - och fäller själv sin kapten till marken.
Under tiden har Solbjörg fått tag i Bassianus. Hon för honom ut ur huset alltmedan han spyr fram skenheligt prat om att han ju är en Panons tjänare och inte kan behandlas hur som helst. Hon sparkar honom i knäväcket så att han faller på knä. Hans talar ännu mer frenetiskt med falsk ödmjukhet om sin roll som beskyddare av församlingen. Solbjörg biter ihop och uttalar sin dom över honom - att det sanna ordet förställs i hans mun, att han förleder den flock han är satt att leda, och att hon därför skall lösa honom från detta livs jordiska bojor. Utan att tveka fattar hon svärdet i båda händer och sticker det rakt ner i hans nacke.
Jag önskar jag hade Solbjörgs tal nedskrivet - trots att klockan närmade sig midnatt och att spelaren var trött efter en lång och händelserik dag så var det kort sagt skitbra. Hur tusan kan man snappa upp och uttrycka andliga ideal från en setting man bara varit bekant med i två dar på ett sånt briljant sätt? Jag måste vara en superpedagog! 
Precis som Bassianus kropp faller till marken ser vi att Alice från Talmont, den unge budbäraren som Hillebrand såg i början av första spelmötet, och att den unge George anlänt. »Budbäraren« kräver att få veta vad som pågår. När Allectus faller på knä inför honom visar det sig att budbäraren inte är budbärare, utan självaste baron Readfrid, Tumbrias länsherre.
Under hans ledning genomsöker man både Bassianus hem och kyrkan, och finner både kätterska böcker och de instrument som använts vid offer, dolda inne i altaret.
Härifrån hoppade vi till några dagar senare. I den storslagna salen hemma hos Alice samlas alla de viktiga: bakom ett bord i ena änden av rummet återfinns baronen, fru Alice, samt den unge George. Framför dem finns riddar Allectus med följe, de fyra nunnorna som representanter för kyrkan, samt Sigurds följe (där både Solbjörg, Hillebrand och män från Telmarks gård återfinns).
Man har sedan låtit Allectus hålla ett anförande om sin syn på ärendet med rättigheterna till marken. Det har vid det här laget visat sig att Allectus är hängivet religiös och helt enkelt värnar kyrkans rätt som arvtagare, snarare än att han är någon ondsint rival till Sigurd. Man låter sedan Sigurd Woldansson hålla sitt anförande. Han lägger i fram sin syn på saken: gärna ett kloster på marken - han lovar att ställa det under sitt eget beskydd - men marken är ändock hans och hans familjs.
Alice, baron Readfrid och unge George drar sig tillbaka för att överlägga, och under tiden serveras en måltid för de väntande. De hinner dock knappt till bords innan de tre återvänder. Baronen gör klart att nu när det faktiskt inte finns någon präst i området så har ju kyrkan faktiskt ingen här som kan förvalta marken - därför läggs det ansvaret på Sigurd Woldansson i väntan på en ny präst. Baronen framlägger dock att han personligen kommer förklara för den nye prästen om alla de bördor det innebär att ha hand om mark - och att den nya prästen säkerligen inte kommer vilja axla det oket. Kort sagt lovar baronen att se till att marken förblir i Sigurds ägo oavsett, men det finns dock ett motkrav. Det ligger på Sigurds ansvar att det byggs ett kloster, och att det som senast står klart om tio år. Ett krav som Sigurd mer än gärna vill uppfylla.
Avslutningsvis påbjöd baronen en skål till Woldan Thorgeirssons minne: utifrån vad han, George och Alice kunnat pussla ihop av bevis och vittnesmål tycktes det som att Woldan anledning med att skänka marken till kyrkan var att det i sin tur skulle leda till att kulten avslöjades. För denna handling som tydde på uppriktig ånger och hedervärdhet höjde baronen och de andra sina bägare.
På detta följde lite personliga efterspel: Sigurd övertalade Solbjörg att behålla det svärd han försett henne med, och baronen såg till att dubba Sigurd »på riktigt« - han var annars bara riddare av arv och hävd.
Jag fegade ur lite på den sista biten där: om jag hade vågat vara en riktig culture gamer så hade jag förstås låtit baronen erbjuda sig att dubba Sigurd till riktigt riddar om
han svor trohet till baronen. Jag kände mig inte så säker på att Sigurds spelare skulle uppfatta det som en ära. Vid närmare eftertanke skulle han säkert ha spelat med på det så jag ångrar mig lite i efterhand.
