Nekromanti När skrivandet går av sig själv

[MrG]

Är det någon mer som upplevet det? Ibland när jag skriver scenarion så vet jag inte allt när jag börjar skriva, men det kommer med texten. Speciellt är det så med karaktärer, innan jag har skrivit första känns det bara som mycket jobb, men när jag kommit igång så flyter det på och relationerna utvecklar sig av sig själva.

-Gunnar (som grunnar efter rätt hastigt skrivit ett scenario, eller hastigt kanske är fel ord, komprimerat alla stunder som sonen sovit eller varit på dagis )

 

[Robert Jonsson]

Du är inte ensam om det. Det är exakt så jag känner när jag skriver scenarion. Karaktärerna blir levande och springer iväg åt helt andra håll än vad jag först tänkt. När det sker vet jag att jag är på rätt väg: ofta blir det betydligt mer naturligt än då jag själv försöker bestämma vad de ska utsättas för.

Å andra sidan har jag alltid varit en flödesskrivare som förtrollas av den där vågen då man nästa betraktar vad som händer framför skärmen än skapar det.

 

[Rising]

Ja, det är hela tjusningen.

I början känns det som att man måste arbeta fram precis varenda ord och tanke; och sedan plötsligt så bara vrids det om en nyckel och man upplever sig nästan snarare tillhöra publiken än vara textens upphovsman.

Om jag skriver en berättelse så dröjer det exempelvis aldrig länge innan jag slutar styra karaktärerna, utan bara släpper taget om dem och låter dem få leva sina egna liv. När någon av dem är fräck eller rolig så skrattar även jag åt dem; det är ju de som hittat på de rappa, skämtsamma replikerna - inte jag.

Och om jag spånar på en intrig, ett ramverk, en metaplot eller ett världskoncept; då kan jag uppleva det som att alla pusselbitar bara faller på plats på ett sätt som känns helt naturligt - som om det inte hade kunnat vara på något annat sätt. Då känns det som om konceptet redan fanns där, före mig, och bara väntade på att jag skulle nå fram till det. Det var inte så att jag uppfann texten, utan snarare som att jag upptäckte den.

Ett intressant fenomen är det, i vilket fall som helst.

 

[Niklas73]

Jag lcykades bygga en roman på 450 sidor som gavs ut på ett eförlag. Samma sak ahr hänt då jag skrivit för film eller TV. Flowet är magiskt. Men kom i håg writng is rewriting.

 

[Arfert]

Jag lcykades bygga en roman på 450 sidor som gavs ut på ett eförlag. Samma sak ahr hänt då jag skrivit för film eller TV. Flowet är magiskt. Men kom i håg writng is rewriting.

Vad var det för en bok? Filmanus? TV-manus?

Jag märker att jag får bäst flow om jag skriver på en vanlig, mekanisk skrivmaskin. Språket blir mindre spretigt också.

 

[Mekanurg]

Jodå, sådant har jag råkat ut för många gånger, både för spelskriv och fictionskriv. För mig handlar det om att jag ser välden/story som den är och bara behöver teckna ner den med ord. Oerhört svårt att sätta ord på denna kreativa upplevelse. Plötsligt är sammanhangen där.

 

[Niklas73]

Boken handlade om en scifi historia, ett värdlskrig på jorden. TV manus och filmmanus har gått en bit på vägen men inte hela vägen fram. Eller joen grej för UR och en eller två för SVT väst men det är verkligen småsaker.

 

[Mr.Walker]

Jag känner också igen vad ni menar.

Men jag brukar inte tänka att jag "skriver" äventyr utan att jag "skapar" dom. Texten är ju egentligen bara ett slags av manus eller info om hur man ska sköta "framträdandet" av äventyret eller scenariot.

I vanliga fall brukar jag alltid först försöka komma på övergripande vad äventyret ska handla om, ett koncept med milstolpar, innan jag skriver ner detaljer.
Men sen när jag väl skriver ner det så händer det lätt att jag börjar sväva iväg och kommer på andra saker som känns bättre till det jag håller på att skriva.
Nackdelen kan vara att jag aldrig kommer tillskott att skriva någongång utan liksom fastnar på stadiet att "komma på" äventyret och att man faktiskt kan komma på bra saker av att skriva.

De gånger jag börjar skriva från scratch utan någon egentligen idé så brukar jag komma på saker medan jag skriver. Det kan vara väldigt inspirerande men samtidigt så är jag inte så säker på att man alltid kommer på bra äventyr eftersom ett ävenyr är mer än bara en berättelse. Det ska vara interaktivt och öppet för spelarnas idéer och val. Jag tror jag också efter ett tag kör fast när jag skriver "improviserat" och förr eller senare hamnar på stadiet att komma på ett koncept.

Vilket är bäst egentligen? Jag vet inte. Kanske en kombination av bägge. Kanske man ska pröva att komma på ett jättenkelt koncept ex. "rollpersonerna ska dräpa en lindorm" och sedan prövar skriva och se vart det landar.

 

[Sodivra]

Ja, det är hela tjusningen.

I början känns det som att man måste arbeta fram precis varenda ord och tanke; och sedan plötsligt så bara vrids det om en nyckel och man upplever sig nästan snarare tillhöra publiken än vara textens upphovsman.

Om jag skriver en berättelse så dröjer det exempelvis aldrig länge innan jag slutar styra karaktärerna, utan bara släpper taget om dem och låter dem få leva sina egna liv. När någon av dem är fräck eller rolig så skrattar även jag åt dem; det är ju de som hittat på de rappa, skämtsamma replikerna - inte jag.

Och om jag spånar på en intrig, ett ramverk, en metaplot eller ett världskoncept; då kan jag uppleva det som att alla pusselbitar bara faller på plats på ett sätt som känns helt naturligt - som om det inte hade kunnat vara på något annat sätt. Då känns det som om konceptet redan fanns där, före mig, och bara väntade på att jag skulle nå fram till det. Det var inte så att jag uppfann texten, utan snarare som att jag upptäckte den.

Ett intressant fenomen är det, i vilket fall som helst.

Åh, vad spännande att i den här tråden använder ni begrepp som att "upptäcka istället för uppfinna" och "flow". Det här tycker jag är skitviktigt, och utforskar på min blogg och i min speldesign.

Vad mer kan ni berätta om den här känslan?
Hur upplever ni den, vad förknippar ni med den?

 

[Niklas73]

Nu seanst planerar jag en kampanj om ca 1 år. Den stammar egentligen från en karaktär jag gjorde för mig jälv i mitt spel och det har svävat ut till en blytung episk historia som förmodligen kommer bli rätt dramatsik och tung.

 

[solvebring]

Ja ibland så, men många gånger inte och då är det ett riktigt helvete.

 

[Niklas73]

Läs Robert McKeys Story. Det är en förbannat bra bok om manusförfattande som spritter av känsla och skrivarglädje.

 

[Mekanurg]

Åh, vad spännande att i den här tråden använder ni begrepp som att "upptäcka istället för uppfinna" och "flow". Det här tycker jag är skitviktigt, och utforskar på min blogg och i min speldesign.

Vad mer kan ni berätta om den här känslan?
Hur upplever ni den, vad förknippar ni med den?

Det handlar om att se för det inre ögat, att träda in en främmande värld och förstå "aha, så här ÄR det här." Det är som när man reser till ett främmande land i vår värld och börjar ta till sig hur det fungerar där. Sådana fiktiva platser "bara finns" på ett platonskt plan.

 

[Nero_UBBT]

Ännu bättre med musik...

Visst infaller sig det där flowet ibland när alla bitar i scenariot får sammanhang och tyngd. En gång hände det när jag låg bakis i sängen, kom på ett helt konventsäventyr och det var bara att kasta sig efter pennan och pappret. Men precis som någon sa, writing is rewriting.

Sådana här flöden av kreativitet brukar för mig gå att framkalla med hjälp av musik, t.ex älskade soundtracks.