Nekromanti Trail of Cthulhu och scenariostruktur

[Rickard]

Utbruten från denna tråd.

ToC verkade vara oerhört mycket "gå från A till B till C och hitta små kaksmulor som ni äter upp och följer till nästa kaksmula..." Man hittar förutbestämda ledtrådar- och det är inte ens spännande OM man hittar dem, för det gör man alltid. Ledtrådarna och plotten har inget som helst att göra med min rollperson. Varför inte spela Pacman istället?

Tog upp ToC för någon dag sedan och läste igenom spelledarkapitlen igen. Jag tycker det är synd att scenariodesignkonceptet slarvas bort. Det känns som om Hite inte vågar ta steget ut och han blandar rälsen med en ungefärlig fisktank lite hippt som happt i texten. Jag undrar om det är någon som egentligen förstår vad han menar. Jag vet inte om jag förstår vad han menar, men jag kan ge min tolkning.

Han går först igenom räls. Hitta på en entitet, hitta på slutet och gå sedan baklänges och genom att hitta på en ledtråd och sedan en scen som ledtråden är i. Spelsättet blir A --> B --> C. Varje bokstav (scen) består av: komma till scen och hitta ledtråd som för de vidare till nästa scen.

Sedan blandar han in en friare struktur där han nämner att ledtrådar kan förekomma när som helst i vilka scener som helst. När det passar rent dramaturgiskt. När det gäller deckarscenarion tycker jag det är roligast att se vad man kan göra med ledtrådarna. Hur hör de samman med varandra. Att hitta dem ska de göra - det kan vara rälsat - men att sedan få se vad spelarna gör med dem: det är någonting som gör att scenariot inte längre är rälsat. Scenariot formar sig kring spelarnas påhitt.

Det är det här fenomentet som jag antar att Robin D. Laws menade när han sade att det faktiskt blir friare scenarion med Gumshoe-systemet. Nu har jag inte läst Esoterrorist och hans kommentar är andrahansinformation.

/Han som tänkte spela spelet men tappade sugen

 

[rjonas]

Åsa Roos är ju fullständigt lyrisk i senaste Fenix när hon recenserar olika ToC-produkter. Jag måste medge att jag blivit nyfiken.

Att hitta ledtrådar stör mig inte. Men finns det inte en funktion där man betalar poäng för att hitta ytterligare ledtrådar? Det verkar töntigt tycker jag. -Har jag fel?

 

[Max Raven]

Åsa Roos är ju fullständigt lyrisk i senaste Fenix när hon recenserar olika ToC-produkter. Jag måste medge att jag blivit nyfiken.

Att hitta ledtrådar stör mig inte. Men finns det inte en funktion där man betalar poäng för att hitta ytterligare ledtrådar? Det verkar töntigt tycker jag. -Har jag fel?

Eh, nja. Man hittar automatiskt om man letar på rätt ställe eller avsöker med "rätt" kunskap.

Att betala poäng för sånt här ger andra fördelar som man kan använda senare.

Så nej, du betalar inte för att hitta nyckeln som är så viktig för handlingen.

 

[Chryckan]

Har dock enbart läst Mutant City Blues som även den använder gumshoe systemet men jag kan inte säga om den skiljer sig från ToC.

Men från den genom läsningen så det jag förstod av gumshoe så är tanken att man aldrig ska behöva slå för att leta efter en ledtråd och på så sätt riskera att inte få en nödvändig ledtråd. Utan tanken är att du ska alltid hitta de ledtrådar som finns utan istället är det upp till spelarna att analysera ledtrådarna och komma på hur de leder dem vidare.
Dvs. när du undersöker mordplatsen så kommer du alltid hitta mordvapnet men sen är det upp till spelaren att lista ut vem mordvapnet pekar ut.
Så om det känns som om spelgruppen rälsas så beror det nog på att ledtrådarna är för enkla.

Dessutom så känns hela gumshoe upplägget som sådant att om det kanske passar bäst för dom som föredrar Agatha Christie framför NYPD Blue och att de som främst är ute efter action och/eller karaktärsutforskande bör see sig om efter något annat spel.

 

[krank]

Dessutom så känns hela gumshoe upplägget som sådant att om det kanske passar bäst för dom som föredrar Agatha Christie framför NYPD Blue och att de som främst är ute efter action och/eller karaktärsutforskande bör see sig om efter något annat spel.

NYPD Blue kanske är fel, men jag får jättestarka CSI-vibbar... Det är ju väldigt uttalat en "police procedural". Däremot vill jag minnas att det faktiskt sägs i boken att man ska ha scener som relaterar till ens privatliv och så också; så karaktärsutveckling tycker jag att det är lite orättvist att räkna bort. Beror lite på vad man lägger i ordet, såklart.


//Krank, gillar deckarmysterier

 

[Chryckan]

....och att de som främst är ute efter action och/eller karaktärsutforskande bör se sig om efter något annat spel.

Där låg nog min betoning.
Visst finns det annars fokus på just karaktärer i MCB. Bland annat så har jag för mig att varje karaktär måste har 3 komplikationer som SL kan använda som bomber i spelet. Eller nått sånt.

 

[krank]

Där låg nog min betoning.
Visst finns det annars fokus på just karaktärer i MCB. Bland annat så har jag för mig att varje karaktär måste har 3 komplikationer som SL kan använda som bomber i spelet. Eller nått sånt.

Absolut, och bra fångat.

Jag tycker egentligen att det är ganska enkelt: Gumshoe är ett deckaräventyrssystem. Agatha Christie, Sherlock Holmes, CSI. Leta ledtrådar och sätta ihop dem. För mig som gillar sånt är Gumshoe en lika stor revolution som Story Now! och narrativismen är för de som alltid gillar att spela ut svåra frågor. Det är liksom ett system som stödjer en spelstil, som man tidigare fått köra i tradsimsystem utan att det egentligen funkat så bra.

Gillar man däremot inte den typen av rollspelande eller utmaningar - ja, då är Gumshoe antagligen inte rätt spel.

 

[TomasFriaLigan_UBBT]

Instämmer. ToC har starkt fokus på mysterielösande och informationssökning. Det gäller de äventyr som även drar in en hel del karaktärsfokus, främst tänker jag på Graham Walsmley's trilogi The Dying of St Margaret's, The Watchers in the Sky och The Dance in the Blood. Där finns en hel del för karaktässpelaren att bita i, men hatar man ledtrådsjagande så ska man nog stå över.

Jag kan hålla med om att en del ToC-äventyr kan känna lite enkelspåriga. Men jag har hellre ett tydligt och fokuserat upplägg som jag kan bryta upp om jag vill, än ett otydligt och luddigt skrivet äventyr. Om vi inte snackar rent spelardrivet spel förstås, men då vill jag inte ha något färdigskrivet äventyr alls.

Jag gillar ToC:s produkter för att historierna oftast är bra och roliga, de är (oftast) tydligt och effektivt skrivna, och de är snygga. Dessutom har ToC en hög utgivningstakt, vilket är kul i sig. Det händer grejer.

Till skillnad från många andra är jag inte stormförtjust i Armitage Files. Vill jag spela improviserat och speldrivet spel så kör jag hellre Apocalypse World än ToC.

 

[Oscar Silferstjerna]

Till skillnad från många andra är jag inte stormförtjust i Armitage Files. Vill jag spela improviserat och speldrivet spel så kör jag hellre Apocalypse World än ToC.

Fast det som är speciellt för just Armitage Files är ju att det är improvisation inom en viss valbar ram, inte improvisation hur som helst. Men om du menar att det nog kan vara svårt att verkligen använda boken som den är skriven, så håller jag nog med dig. Antar jag. Men det kan också vara så att jag känner så för att konceptet är så nytt. Jag vet faktiskt inte riktigt.

Men själva storyn och upplägget är jäkligt coolt. Jag blev lika hänförd som Åsa.