Nekromanti De Fördömdas Sista Hopp 3 [EON]

[Daniel]

Spelare som vill få uppleva Eon-äventyret "De fördömdas sista hopp" på egen hand bör givetvis avstå från att läsa denna loggbok!
Spelledare som vill spelleda äventyret kan måhända få en del inspiration och har fria händer att återanvända vad de kan tyckas vilja. Men ha i åtanke att mycket av mitt SL:ande, ibland rena citeringar, i sin tur härstammar från filmer, litteratur och musik.

I den här tråden tänkte jag publicera den mycket långa och omfattande loggboken från vår genomspelning av "De fördömdas sista hopp". Möjligen underhåller det någon, om någon har tiden och lusten att läsa igenom den långa, långa berättelsen.

Som den pedantiskt arkiverande SL jag är har jag fört närmast skönlitterärt omfattande loggbok över vårt spel. Vi spelar rollspel hyfsat sällan så jag tycker det är värt ansträngningen att verkligen spara upplevelserna. Vi gör ofta ljudinspelning av spelsessionerna så att vi kan skriva ner dem pedantiskt exakt.

Om erfarna Eon-spelare tycker att viss fakta möjligen skiljer sig från det officiella Mundana och Eon får ni se mellan fingrarna på det.

Här är kapitel tre, som är det sista. Bara två spelare återstår i gruppen.

Tidigare delar finns här:

Kapitel Ett

Kapitel Två

Nåväl. "Come with us now on a journey through time and space..."

DE FÖRDÖMDAS SISTA HOPP

I rollerna
Zehrak – Viktor Mellgren
Fingal – Johan Strand
Spelledare – Daniel Olin
Rollpersonerna presenteras i tråden för Kapitel ett.

***

KAPITEL TRE
TROLLBANE

Spelsession XII
4 maj 2010

Resan till Tiban

Zehrak har beslutat sig för att följa med Fingal till Takalorr. Med en tunna kvasr och Vontarstatyetten i pålitlig sten nära till hands torde till och med en gammal dvärg som Zehrak överleva den långa seglatsen. Om inte för att göra cirefaliern 30 guldmynt fattigare så för att hämnas klanfränden Ungmars död genom att dräpa gûrden Zabhir och dennes ulv.
”Vörda förfäderna, lyd din kung, bär din yxa med stolthet, frukta ingen fiende, hata tiraken, misstro alven, och du kan inte göra något fel” lyder ett uråldrigt dvärgakväde.
”Du skulle inte klara dig mer än en halvtimme utan mig, pojkspoling” och ”Zabhirs huvud skall falla för en dvärgayxa, det skall Vontar veta!” har Zehrak sagt till den unge smugglaren Fingal.
Två dagar efter deras möte med Rzalaroz dyker två cirefaliska krigare upp utanför Wulf och Blendas våning. De bär harnesk av läder, spetsig hjälm, svärdsbälte och halvmåneformad sköld. De är Cocetzis huskrigare och meddelar att Rzalaroz ordnat med överfart till Tiban på ett av handelshusets fartyg, det cirefaliska skeppet Stjärnföljare som nu ligger i Talons hamn. Skeppet avseglar imorgon bitti ett glas efter gryningsljuset. Rzalaroz låter hälsa att han själv följer med för att vara nära händelseutvecklingen.
Innan de lämnar Talon tar Fingal och Zehrak itu med en del personliga affärer. Fingal söker upp det cirefaliska handelshuset Yzmitzor och betalar dem tjugofem guldmynt för att stryka sin skuld. Zehrak överlåter hela sin nyvunna förmögenhet till förvaltning av bekanta klanfränder i staden och inhandlar en tunna kvasr av dem och av en örthandlare tillräckligt med lugnande alvgräs för att motverka den värsta sjösjukan.

Fingal och Zehrak kliver upp strax innan gryningen nästa dag, tar avsked av Wulf och Blenda och beger sig ner till hamnen med sin packning över axeln.
Stjärnföljare är en cirefalisk galloz, ett stort tremastat skepp, mäkta imponerande jämfört med soldiska fartyg. Det är 30 meter långt och har en besättning på ungefär lika många personer, allihopa cirefalier. Under galjonen sitter en kvinnlig träskönhet med fiskunderkropp, det höga akterdäcket har glasade fönster i vackra färger och på en rikt utsmyckad namnbräda står skeppets namn. Seglen håller på att hissas och högst upp i mittenmasten fladdrar Cocetzis flagga. På däck är det full aktivitet då de cirefaliska sjömännen, som alla är välklädda och välvårdade, förbereder för avsegling. Zehrak muttrar till Fingal att skeppet åtminstone ser stabilare ut än vad han väntat sig.
Rzalaroz står i egen hög person på däck, med sin tjocka björnfäll svept över de färgglada kläderna, och välkomnar Fingal och Zehrak ombord. Bredvid honom står en skarpögd cirefalisk kapten i trekantig hatt, en äldre cirefalier iklädd rikligt utsmyckad toga och en cirefalier iklädd mörkgrön toga med örtpåsar och elixirflaskor i bältet.
”Detta är Stjärnföljares kapten Harori”, presenterar Rzalaroz, ”och detta är Chamicon av Cirzatemplet och min husläkare Azit av Ciremelos universitet”.
Tempelmannen går omkring och välsignar skeppet och dess besättning med Cirzas cirkelrörelse innan det är dags för avfärd.
Det smäckra skeppet lämnar Talons hamn med god vind i seglen och styr ut på det vida havet. Fingal och Zehrak får dela på en ganska trång hytt vägg i vägg med resten av manskapets kasern. Rzalaroz, kaptenen, tempelmannen och husläkaren har varsin av akterhytterna.
Det är alltjämt fint väder, goda vindar och lugn sjö. Cirefalierna navigerar med hjälp av Mundanas främsta navigationsinstrument och det står gott om dyrbara timglas och mätinstrument ombord. Manskapet får tre rejäla mål mat om dagen, bestående av uppblött torkad och kryddig fisk smaksatt med olivolja och tjocka nudlar i olika ostsåser. Till dryck serveras alla utspätt cirefaliskt vin. Zehrak dricker kvasr och röker mycket alvgräs och spenderar därmed tacksamt merparten av resan i ett halvsovande töcken.

De första två dagarna syns en del andra skepp och fiskebåtar men de blir allt färre och snart är Stjärnföljare ensam på den vida oceanen med stadig kurs söderut. Fingal och Zehrak umgås om dagarna en del med Rzalaroz och dennes entourage på däck eller i handelsfurstens stora hytt, men handelsfursten är ett krävande sällskap som vill bli underhållen med sång, sagor och spel. Smugglaren och dvärgen får även många timmar med varandra att lära känna varandra lite närmare. Zehrak frågar om Fingals bakgrund och smugglaren berättar om sin uppväxt som yngste son till länsherren Spegelsköld i det lilla sömniga Wibbesmark, och hur han olockad av den småadliga tillvaron rymde hemifrån och drogs till smugglarvärlden.
De får under resans gång höra att Cocetzis handelsfilial i Tiban sköts av Rzalaroz yngre broder Lazar. Lazar har en mycket vacker dotter, Rizma, som Rzalaroz tycker att han borde ha gift sig med. Ja, Fingal kan därpå diskret förklara för Zehrak att i den cirefaliska kulturen finns inga sexuella tabun, till och med bröder och systrar gifter sig om de så vill.
Takalorr är urgröpt som ett U av en enorm bukt, Tibanbukten, där öns enda stad Tiban ligger. Det finns inget skatte- eller tullsystem i staden, ett faktum som har lockat till sig alla de utländska handelsmän som gjort Tiban till en mångkulturell plats. Tiban har inget enhetligt styre utan styrs av ett splittrat köpmannaråd. Det finns heller ingen allmän lag utan alla köpmän och handelshus håller sig med privata garden och följer sina egna hemländers rättvisekod.
En dag undrar Rzalaroz om Zehrak känner till Kzamins grottor, som han påstår är Mundanas mest imponerande kalkstensgrottor. Han hade gärna velat skeppa dit några arbetslag dvärgar om de hade gått med på en åtta veckors båtresa. Zehrak säger att för tillräckligt med kvars och guld skulle någon dvärg möjligen anta utmaningen.
Under alvgräsets inflytande läser Zehrak boken ”Vilia Oro Y Yenetai”, en alvisk skrift om väderkännedom, men finner skriften oförståelig. När han föga imponerat läst klart boken övergår han till Ungmar Kvädares samlade sagor, med underhållande berättelser från Khazim och Asharina.
Fingal skuggfäktas en del på däck med sitt svärd men besväras av sin skadade arm. Rzalaroz husläkare, Azit av Ciremelos universitet, ser Fingals besvär och ber att få undersöka armen. Som berest herre vet Fingal att cirefaliska läkare är de bästa som står att finna och tar tacksamt emot hjälpen.
”Du har en liten avbruten del av pilspetsen kvar i såret”, meddelar läkaren. ”En soldisk läkare hade redan sågat av dig armen. Jag brukar säga så här, om du ligger skadad är det allra säkraste en cirefalisk läkare, det näst säkraste ingen läkare alls och det säkert dödliga en soldisk läkare. Jag skulle kunna operera bort pilsplittret och då skulle din arm bli fullt brukbar igen. Som du kanske känner till skall en operation helst ske i relation till månens faser, och redan nu om två dagar kring midnatt är det idealiskt för att utföra ingreppet”.
Den angivna natten låter Fingal den cirefaliska läkaren operera hans arm. Cirefaliern skär bort pilsplittret, tvättar såret med bränt vin som svider som eld, bränner igen såret med ett litet järn och lindar in armen i svala tyger. Fingal återhämtar sig snabbt efter operationen och redan efter några dagar känner han hur han börjat återfå styrkan i sin läkande arm.

Resan som helhet förlöper utan incidenter och tack vare gynnsamma vindar når Stjärnföljare Takalorr efter bara tretton dygn. Klimatet blir i söderhavet torrt och varmt och den enorma ön uppenbarar sig mitt i ett fiskrikt, varmt och turkost hav. Den väldiga Tibanbukten är lättseglad och en behaglig farled då bukten är fredat område från pirater. Här simmar den välsmakande borslanfisken som cirefalierna drar upp i nät och tillagar ombord. På väg genom bukten passerar skeppet en och annan tirakisk fiskebåt och musselbankar där tiraker dyker efter musslor som de sedan lägger i stora håvar som hänger från båtarnas sidor.
Om natten lyser havsbottnen upp av trolska mareldar. Enligt tirakisk folklore är det återskenet från demonstäder under vattnet, berättar kapten Harori.
Fågellivet är rikt i bukten och landmassan som skymtas på avstånd domineras av tropisk regnskog. ”Titta!” ropar några av de cirefaliska sjömännen vid ett tillfälle och där de pekar i vattnet får Fingal och Zehrak se en väldig sjövarelse glida fram i djupet. Det är en åtta meter lång krokodil. Zehrak blir än mer övertygad om havets ondska.
När Stjärnföljare glider fram genom Tibanbuktens turkosa vatten kan dess passagerare se höga, snötäckta bergstoppar i mitten av ön och så småningom framträder djungeln som växer i en tät massa mellan bergen och buktens varma hav. Det stiger upp fukt ur djungeln och ligger som ånga över trädtopparna. Rzalaroz bär inte längre björnfällen utan har en dyrbar, luftig togadräkt. Cirefalierna verkar trivas i värmen men Fingal och Zehrak svettas ansträngt.
Längst in i bukten ligger Tiban, som Stjärnföljare når på eftermiddagen tre dagar efter inseglingen i Takalorr. Stadens jättelika hamn ligger mellan två episka, vita klippor som sträcker sig mot himlen. Hamnen rymmer ett hundratal stora fartyg och oräkneliga småbåtar, och när Stjärnföljare seglar in ser dess besättning fartyg från Takalorr, Soldarn, Västmark, Merorion och andra avlägsna destinationer.
Staden ovanför hamnen är kuperad och mellan de myllrande trähusen och sluttande, slingriga och leriga vägarna finns gott om växtlighet vilket ger staden ett grönt och lummigt utseende.
I hamnen mynnar ett stort antal vattenfyllda tunnlar som går in under staden. Tibans hamn visar sig vara väldigt oorganiserad och handelsfartyg och fiskebåtar ligger om vartannat. Stjärnföljare passerar ett högt, vackert fyrtorn i den västra delen av hamnen och lägger till vid en av de myllrande och mer eller mindre stabila träkajer som sticker långt ut i vattnet.
Medan cirefalierna förtöjer skeppet närmar sig det en gondolliknande båt som ros av en kutryggig tirak. Några cirefalier bär fram packning för att lasta i gondolen och Rzalaroz säger att Fingal och Zehrak skall följa honom till hus Cocetzis handelsfilial. Zehrak tar på sig sin grönbruna huvmantel som han inhandlat i Talon för att ge ett diskretare intryck. Tillsammans med handelsfursten, hans tempelman, husläkare och två huskrigare sätter sig dvärgen och smugglaren till rätta i gondolen och handelsfursten säger åt den kutryggige rorsmannen något på tirakiska. Gondolen transporterar sällskapet genom hamnen till en av de vattenfyllda tunnlarna och in under staden. I tunneln är det svalt och mörkt och den är fylld av gondoler och småbåtar som transporterar folk och varor fram och tillbaka. Här och var finns hissanordningar som i träkorgar forslar upp de resande eller varorna genom smala schakt till marknivån. Svartmuskiga tiraker och människor glor på Fingal och Zehrak. Dvärgen känner sig mer fångad på tirakernas Takalorr än vad han gjorde på Solds Utö.
”Ingen ögonkontakt”, säger Rzalaroz. ”Folk är galna här”.
Sällskapet stiger av vid en hiss, tar plats i träkorgen och två väldiga trukher vevar igång anordningen så att korgen sakta men säkert stiger upp mot markytan. Sällskapet hissas upp i solen och Fingal och Zehrak känner nu på allvar hur varmt det är i staden. Den tropiska värmen slår emot dem som en vägg. Cirefalierna är oberörda i sina luftiga togor. Fingal kavlar upp ärmarna på sin tunika och Zehrak pustar och stånkar under sin huva.
De ser sig om medan de går efter cirefalierna. Stadshusen är låga och byggda i trä och sten och alla olika folk i staden verkar ha byggt efter sina egna hemlands arkitektkulturer. De soldränkta gatorna löper sluttande upp mot innerstaden från hamnområdet nedanför och på en kulle utgör ett muromgärdat palats- och tempelområde stadscentrumet. Den livliga stadsbefolkningen på gatorna är multikulturell. Hälften är tiraker men resterande hälften människor av olika ursprung. Några alver eller dvärgar syns inte till någonstans.
Hus Cozetzis handelsfilial ligger belägen i det västra hamnområdet och det blir inte långt att gå för sällskapet under Rzalaroz ledning. De kommer fram till ett inhägnat område som inramar ett flertal byggnader och en lerig innergård. Handelsfilialen består av några magasinsbyggnader, ett stall, några bodar och ett stort boningshus i två våningar. I anslutning till boningshuset ligger en trädgård med en fiskedamm och några cirefaliska statyer.
På gården befinner sig när sällskapet anländer några cirefaliska handelsarbetare och huskrigare och en man som rusar Rzalaroz till mötes. Mannen är yngre än Rzalaroz och är ganska lik handelsfursten i utseendet, och har samma dyrbara klädstil men en vältrimmad svart skepparkrans om hakan istället för Rzalaroz yviga helskägg. Mannen omfamnar Rzalaroz och pratar fort på faliska. Han verkar upprörd och ägnar inget intresse åt Fingal och Zehrak.
Rzalaroz vänder sig snart mot dvärgen och smugglaren. ”Detta är min bror Lazar. Tydligen försöker det consabriska handelshuset Talhairn ta över en del av våra ädelträleverantörer, så jag måste genast ta itu med en del lokala affärer”.
Innan Fingal och Zehrak hunnit svara kommer en ung, slående vacker kvinna iklädd en broderad klänning ut på gården, med välsvarvad kropp och långt mörkt hår. Fingal känner sig genast betagen och sträcker på sig. Även den gamle dvärgen Zehrak inser att detta torde vara en mycket vacker människa.
”Rizma!” utropar Rzalaroz glatt och omfamnar sin brorsdotter. Han presenterar henne därpå för dvärgen och smugglaren. ”Detta är Rizma, min underbara brorsdotter. Rizma, dessa herrar är mina anställda från riket Soldarn. Tilldela dem ett sovrum i huset, är du vänlig. När ni inkvarterat er här ber jag er att snarast ta reda på vart den där gûrden Zabhir tagit vägen. Ta Rizma till hjälp om ni så önskar, hon kan både visa er runt i staden och agera tolk mellan er och tirakerna”.
Rizma bugar lätt mot gästerna och gör en gest mot boningshuset medan Rzalaroz och hans bror Lazar försvinner iväg i sina affärer. Fingal och Zehrak följer tystlåtna efter Rizma. Till deras lättnad finner de att det är svalt inomhus och sorlet från den myllrande staden stängs nästan helt ute av de tjocka stenväggarna. Helt kvitt värmen tycks dock inte Fingal bli, men han förstår att det är den vackra Rizma som är källan som utstrålar den.
Rizma visas dem till en stor sovsal i boningshuset med flera sängar, alla försedda med myggnät. ”Ni är våra enda gäster så hela salen är er”, säger Rizma på oklanderlig ashariska med bara en antydan till cirefalisk brytning. ”Dra för näten ordentligt om nätterna. Annars kan ni få sumpfeber. Har ni ätit? Det finns nybakad bizca och ett soldiskt vin i stora salen”.
Fingal och Zehrak lägger ifrån sig sina packningar och lättar lite på sina kläder. Zehrak känner sig någorlunda säker på det muromgärdade området där cirefaliska huskrigare patrullerar gården, och packar ner sin varma järnrustning.
I stora salen finns ett smäckert, alvsnidat långbord med minst ett dussin höga stolar, lite för höga för Zehraks bekvämlighet. Det finns tjänstefolk i huset som i jämförelse med soldiskt tjänstefolk ser välvårdade och förmögna ut som vore de furstar själva. De serverar den cirefaliska maträtten bizca, ett tunt och utkavlat bröd som ugnsbakats med pålägg av skivat kött, oliver, svamp och smält ost. Innan tjänstefolket lämnar Rizma, Fingal och Zehrak ensamma med middagen ställer de fram en sval butelj vin och tre stora glas. Fingal nickar imponerat då han känner igen buteljen som soldiskt Umeran, ett dyrbart vitt vin.
Rizma häller upp vin åt de två herrarna och sedan åt sig själv. Hon betraktar nykomlingarna medan de äter med blandad nyfikenhet och prinsessaktig nonchalans. Hon frågar sedan för vad hennes farbror anställt de två herrarna att göra i Tiban.
Zehrak berättar att de kommit för att söka en stulen artefakt som hennes farbror är intresserad av, men att han inte vet var de skall börja. Fingal berättar att det enda de vet om tjuven är att det är en gûrd vid namn Zabhir som rider en stor ulv, men staden är ju full av sådana varelser. Rizma frågar vilken stam gûrden tillhör och Fingal svarar att de inte vet mer än att han rymt från fångön Solds Utö, en plats som Rizma inte hört talas om. Rizma tycker det låter märkligt när Fingal och Zehrak talar om gûrden som ensam och utan herre, för gûrderna är i det närmaste ett slavfolk som tillhör sina tirakiska herrar. En ensam gûrd kan vara värd att fråga efter.
Hon föreslår att de börjar med att fråga runt i hamnen efter skepp som anlänt från Soldarn eller Västmark på sistone och erbjuder sin hjälp om de har problem med tirakiskan. Fingal och Zehrak antar erbjudandet, då de på egen hand känner sig något handfallna i uppgiften. Men Zehrak insisterar på att få ett halvt dygns vila och god sömn innan arbetet startar, nu när han äntligen kommit iland.
Medan Fingal går för att besöka husets latrin frågar Zehrak vad Rizma gör på Takalorr. Rizma, som ser ut att vara några år över tjugo, berättar att hon kom hit för ett par år sedan när hennes far blev satt som ansvarig för familjens handel på ön. Eftersom Rizma har ett gott språköra och snabbt lärde sig tirakernas språk fick hon bli ansvarig för kontakterna med tirakiska bärare och arbetare. Zehrak anar en äventyrslystnad i den unga kvinnan.
När Fingal återvänder frågar han charmant Rizma vad man kan göra för att fördriva tiden här, och hennes svar blir menande att det finns ett bad i trädgården. Zehrak sniffar frågande i luften och Fingal får diskret påpeka för dvärgen att cirefalierna är kända för att bada två eller tre gånger varje vecka, medan normalt folk som de från Asharina badar någon gång i halvåret.
”Vi har ju redan badat det här halvåret!” påminner Zehrak protesterande och tänker på den kalla och blöta flykten från vättarnas underjordiska rike.
Men likväl hamnar Fingal och Zehrak i den stora bassäng med varmt vatten som finns ute i trädgården, omgärdad av de cirefaliska statyerna. Exotiska fåglar sitter på murarna och de har aldrig sett fåglar så röda, gula, gröna och blå. Sorlet från den livliga staden utanför tonar aldrig bort, utan intensifieras snarare med skymningen och hela tidens hörs tirakiskt tjatter och högljutt folkliv. Kvällssolen färgar himlen röd och det är alltjämt mycket varmt i luften.
Fingal lindar av tyget från sin arm som varit skadad och känner sig som ny. ”Vad tror du om Zabhir?” säger han till Zehrak medan de sitter i bassängen. ”Kan han agera på egen hand utan någon tirakisk herre?”
Zehrak fnyser åt tanken. ”Gûrderna är inget klipskt folk. Men måhända är de tillräckligt oklipska för att komma på tanken att hitta på sådant eget rackartyg”.
Medan mörkret faller lämnar de trädgården och söker sig till sovsalen. De väljer varsin säng i den svala sovsalen och lägger sig för att sova. De känner fortfarande hur det gungar efter de nästan två veckorna till sjöss.

Efterforskningar i Tiban

Fingal och Zehrak vaknar sent nästa morgon av att det knackar otåligt på sovsalsdörren. Zehrak kliver upp och öppnar. Utanför står en cirefalisk tjänare som meddelar att så fort de ätit morgonmål är fröken Rizma redo att visa dem runt i staden.
Van vid västerländernas ökensolar virar Fingal en turban om huvudet, klär sig i sina luftiga, mûhadinska kläder och fäster svärdsbältet om midjan. Zehrak har inget annat alternativ än sina grova yllekläder. Han spänner på sig sitt yxbälte med sin stridsyxa och sin begravningsyxa, och trär den grönbruna huvmanteln över sig för en diskretare framtoning.
Rizma, som väntar på gården, har denna dag kläder av mer manligt snitt. Hon bär byxor och kraftiga stövlar, en knälång lila tunika och satt upp håret med ett sidenband. Hon är mycket betagande och Fingal finner det inte helt lätt att hålla tankarna på sin arbetsuppgift.
Hon leder smugglaren och dvärgen ner mot hamnområdet, och det är mycket varmt och strålande sol. ”Det är årets varmaste månad”, säger hon. ”Idag är det nog över 30 grader Clatonus”. Fingal har svårt att slita blicken från den vackra kvinnan som går framför honom.
Medan ni går pekar Rizma ut det gamla palats- och tempelområdet, ett område i gulsmutsig marmor beläget på stadens högsta punkt. Hon berättar att palatset numera ägs av köpmannarådet och ett tirakiskt handelshus. Murens portar står öppna dag som natt. Två svarta tvillingtorn reser sig mot himlen från området och markerar platsen för den mörka tirakgudinnan Mahktahs tempel. Rizma pekar därefter ut stadens soldiska handelshus, huset Soluppgång som ägs av ättlingar till den soldiske riddaren med samma namn, och inte långt därifrån ligger ashariernas handelshus, hus Cannara Limes.
De passerar en byggnad som skyltar med ordet taverna och en vind av alkohol och mat slår emot dem. När de passerar entrén ser de att det är fullt slagsmål därinne. Eller ja, ett fåtal gäster sitter oberört och dricker öl, men de flesta slåss, människor och tiraker om vartannat.
”Det där hamnade jag på Solds Utö för”, muttrar Zehrak till Fingal och skakar på huvudet.
Efter ytterligare en stunds promenad går en tirak i grön tunika rakt in i Fingal, verkar ta mycket illa upp och gormar ”Vazshot tebukha!” varpå han drar fram sin piratsabel i handen.
Zehrak kliver åt sidan medan Fingal trevande för handen mot svärdsfästet. Rizma säger något grovhugget åt tiraken på dennes språk. Tiraken muttrar något och spottar på marken innan han sticker undan sabeln och fortsätter åt sitt håll.
”Se upp var du går”, säger Rizma förmanande till Fingal och de fortsätter sin promenad.
I ett gatustånd hänger slamsigt kött på grillning och den fete, tirakiske försäljaren ropar efter kunder. En tirak med en båge över axeln och långa betar vänder sig mot Fingal och Zehrak.
”Hon påztår att det är alvkött, men jag tycker det zmakar vanligt vildzvin!” säger han och hytter med en näve rått kött mot Fingals ansikte.
”Jag ser ingen skillnad på sådant”, svarar Fingal så vänligt han förmår medan han passerar förbi den långbetade och följer efter Rizma och Zehrak.
De går vidare längs gatorna och både Fingal och Zehrak är noga med att hålla sig ur vägen för tiraker och pirataktiga människor.
En långhårig man iklädd en rödvitrutig tunika och bärandes en luta på ryggen och ett långsvärd i bältet dyker upp bredvid dem med ett stort leende. ”Vackra Rizma!” utropar han charmant efter den cirefaliska kvinnan. Han har en sabrisk accent på orden. ”Ute och strosar i affärer för din far?”
Rizma ägnar honom knappt en blick. ”Det här är min familjs gäster, Ártagan, jag visar dem runt”.
Den långhårige fortsätter gå med Fingal och Zehrak efter Rizma och talar i skämtsam ton.
”Aha, det här är inte en friare hoppas jag? Du vet att mitt hjärta smäktar efter dig, vackra Rizma.”
Rizma stannar upp utanför en taverna med uteservering mot en mur och vänder sig mot Fingal och Zehrak. ”Jag har ett par kontaktar i kvarteret här nedanför som jag kan besöka, men det gör jag bäst ensam. Vänta här tills jag är tillbaka”. Utan att vänta på svar går hon snabbfotat nerför gatan och försvinner runt ett hörn.
”Låt mig underhålla dina gäster medan du är borta”, ropar den långhårige utan att hon hör och föser kamratligt in Fingal och Zehrak mot ett av uteserveringens lediga bord invid muren. ”Sätt er så vi kan språkas vid, mina herrar!” säger han hjärtligt och sätter sig på en pinnstol med ryggen mot gatan så att den breda bänken mot muren lämnas ledig åt dvärgen och smugglaren.
När Fingal och Zehrak slagit sig ner invid väggen ropar den långhårige efter tre stop svartöl på ashariska och ropar något annat på sakhra åt den tirakiske krögaren och betraktar sedan leende dvärgen och smugglaren. Ölet serveras nästan genast, tre muggar med en brunskummande brygd. Ingen dvärg i världen skulle vilja bli påkommen med tirakbrygd i bägaren och Zehrak rör inte sin mugg.
”Fingal Wachtian, inte sant?” säger den långhårige i kamratlig ton och med begrundande blick på smugglaren. ”Densamme som bar Damariens kronjuveler under turbanen ända till Marek Pomian?”
”Jo, det stämmer väl”, svarar Fingal lågmält och något osäkert.
”Förlåt mig”, säger den långhårige och reser sig artigt. ”Àrtagan Faudron av Glen Mòr till er tjänst, en enkel trubadur och svärdsfäktare”.
Àrtagan slår sig ner igen och dricker glupskt av sitt svartöl. ”Det må vara tirakiskt men i den här värmen är all dryck svalkande. Man vänjer sig efter ett tag”, säger han om ölet. När den tirakiske tavernaägaren närmar sig igen plockar Àrtagan fram två silvermynt och lägger på bordet, vilket innebär att han betalar för alla tre ölen.
”Trevligt av er”, tackar Fingal och tar en klunk av svartölet. Det smakar beskt och salt.
”Ni kommer betala igen, lita på det”, säger Àrtagan flinande, släpper sin öl och lägger händerna på benen under bordet. ”Jag är väldigt glad att jag stötte på er här. Ni skall bekosta min resa ända hem till Consaber. Din kamrat här är värd sin vikt i guld, visste du inte det?” Det sista säger han vänd mot Zehrak.
”Nu förstår jag inte vad du menar”, säger Zehrak och försöker hålla god min.
”Man flyr inte från Solds utö utan att historien sprider sig”, ler Àrtagan, alltjämt i kamratlig ton. ”Belöningen för Fingal Wachtians infångande har skjutit i höjden, så har jag hört. Det har viskats och pekats en del sedan ni klev iland här, och minst ett halvdussin erfarna sluskar har pekat ut den här gentlemannen som den ärevördige smugglaren”.
”Såpass”, säger Fingal roat och lutar sig lite stolt mot väggen.
”Det är inte ofta man delar bord med två säckar guld”, skrattar Àrtagan. Sedan får han en glimt allvar i blicken och Fingal känner något kallt och vasst mot magen. När Fingal ser ner upptäcker han ett långsvärd peka fram under bordet och spetsen siktar rakt in i hans mage. Àrtagan trycker till lite och svärdsspetsen hotar att skära hål i tunikan. ”Ni är min fånge”, säger Àrtagan och tar sin ölsejdel i sin fria hand. ”Låt oss dricka ur medan vi väntar på soldierna från hus Soluppgång som jag redan sänt efter”.
Dvärgen och smugglaren sitter tysta och begrundar situationen. Zehrak kastar en blick ut i staden och undrar hur snart Rizma kan tänkas återvända, men hon kan vara långt borta vid det här laget.
Fingal lyfter sin mugg och tar några klunkar svartöl. Han tar ölmuggen från munnen och kastar den med en plötslig rörelse mot Àrtagans ansikte. Träffad av muggen och tillfälligt förblindad av svartöl drar Àrtagan svärdet från Fingals mage och smugglaren reser sig genast med sitt eget svärd draget. Med ett enda skickligt hugg slår Fingal svärdet ur handen på Àrtagan, går runt bordet och sticker det egna svärdet i magen på den långhårige sabriern. Àrtagan sjunker ihop bland borden och blir liggande.
Zehrak reser sig och lämnar skyndsamt uteserveringen. Fingal torkar av sitt svärd och skyndar efter dvärgen. De verkar inte vara förföljda och förutom en kortvarig uppståndelse vid tavernans uteservering verkar inget vidare alarm uppstå.
Medan de skyndar bort från tavernans uteservering och försvinner i folkvimlet sticker Fingal tillbaka sitt långsvärd i dess läderskida och föreslår att de skall vänta på Rizma någon annanstans. Zehrak tycker att de skall bege sig tillbaka till Cocetzis gård, där hon förr eller senare kommer hitta dem, och de letar sig tillbaka genom den varma stadens gator mot sitt tillfälliga hem.
En man i grön kåpa och röd mössa kommer gående på gatan med ena handen på ryggen och har ett närmast meditativt ansiktsutryck. När han närmar sig Fingal och Zehrak rör han handen mot Zehrak med sin fria hand, som om han känner på något i luften. Han får något lystet i blicken och går fram till dvärgen.
”Gamle dvärg”, säger han på ashariska med en stark brytning av något österländskt språk. ”Ni bär på två yxor, varav den ena är mycket gammal. Tillåter ni mig att titta närmare på den? Det är ett mycket vackert smidesverk?”
Misstänksamt drar Zehrak fram sin begravningsyxa och håller upp den framför den grönkåpade österlänningen. Mannen lutar sig närgånget fram och synar yxan en stund.
”Mmm, runinskrifterna är mycket estetiskt tilltalande”, säger österlänningen. ”Vad säger ni om att sälja vapnet? Jag bjuder 60 khali i guld här och nu på gatan”.
”Yxan är inte till salu”, muttrar Zehrak och för den tillbaka mot bältet.
”Ni vet att uppskatta ett fint arbete, gamle dvärg, låt mig då istället bjuda 100 khali!” försöker österlänningen.
”Gör er inte besväret, yxan är inte till salu”, slår Zehrak fast. Nekad köpet bugar den grönkåpade mannen lätt och går därifrån.
Fingal kände igen dialekten och utseendet på mannen - en häxmästare från Thalamur!
Varför var han så intresserad av Zehraks begravningsyxa? Yxan är ett av många vapen som tillhörde Zehraks far, och testamenterades att gå i arv till den ende sonen snarare än att begravas med den forne ägaren.
”Vad är khali för något?” frågar Zehrak.
Fingal berättar att det är en slags femkantiga guldmynt präglade med pentagram, valutan i det väldiga österländska riket Thalamur, ett land styrt av diktatoriska häxmästare. Fingal har aldrig personligen varit där, och skulle heller inte vilja resa dit.

Efter ett par timmar kommer Rizma till gården med resultat. ”I hamnen sitter en tirakisk styrman vid namn Volkvar som jag tror ni skall lyssna på. Han kan ashariska”.
Fingal och Zehrak följer henne på nytt ut i staden, denna gång ända ner till hamnen och dess kajer. Lutad mot relingen på en förtöjd enmastare sitter en väderbiten och ärrad tiraksjöman med en krok till vänsterhand. Rizma säger något åt tiraken på sakhra och denne talar därefter till dem på ashariska.
”Jag och min besättning var nyligen i Rampor i Västmark för att sälja en last, mmmhh, delikata blåsfiskblåsor. Just innan vi skulle avgå hem till Takalorr dök en enörad gûrd upp och tog hyra på båten, han betalade med guld vilket förvånade oss alla. Han hade en stor ulv i sällskap och uppträdde ganska stöddigt, och de flesta ombord retade sig väl på honom, men ulven var ständigt vaksam så ingen vågade göra något. Gûrden hade med sig en välfylld ryggsäck som han aldrig släppte ifrån sig. Väl här i Tiban frågade han efter en guldsmed, och Volkvar rekommenderade Halgu Guldtand. Sedan försvann gûrden kvickt in i stadens gytter”.
Rizma vet var Halgu Guldtand har sin butik och verkstad. Hon leder Fingal och Zehrak upp genom den livliga staden mot hantverkarkvarteren. När de går upp från hamnen ser Fingal och Zehrak två tiraker släpa på en rödvitrutigt klädd död man, som de släpar mot vattnet i varsitt ben med ansiktet mot marken. De känner igen det långa håret och lutan som hänger på mannens rygg. Rizma upptäcker inte den döde och dvärgen och smugglaren säger inget om det till henne.
En varm doft av alkohol slår emot dem när de passerar ett stort bryggeri där ett stort antal människoknektar i olikfärgade vapenskjortor står på vakt, och Fingal och Zehrak lägger märke till att de talar ashariska med varandra. Rizma berättar att det är Broggos bränneri, Mundanas kanske största brännvinsexportör. Vakterna är oftast från Asharien och Soldarn eftersom tirakiska vakter har visat sig opålitliga i närvaron av brännvinet.
Guldsmeden Halgu Guldtand har sin butik och verkstad i en smal gränd djupt inne i hantverkarkvarteren och butiken är öppen mot gatan. En kraftig och krumryggad gammal tirak sitter böjd över ett bord och håller på att finputsa ett rejält guldarmband. Vid hans fötter kryper några tjänargûrder och fångar upp alla guldspån. Tirakens ena bete är av guld. Han talar bara sakhra och Rizma får tolka åt Fingal och Zehrak. Zehrak ber henne fråga om han träffat en enörad gûrd vid namn Zabhir den senaste tiden.
Guldsmeden kliar sig eftertänksamt på hakan samtidigt som han plirar girigt på dvärgen och smugglaren. Rizma vänder sig mot dem och säger att guldsmeden vill ha en liten dusör för informationen. Fingal kastar en blick på Zehrak, som inte gör minsta åtbörd av att ge tiraken något, och letar fram ett jargiskt mynt som han kastar åt guldsmeden.
Tiraken börjar då tala, och Rizma översätter. Jo, en gûrd var i hans butik för några dagar sedan. Gûrden ville sälja ett flertal mycket vackra smycken å sin husbondes vägnar men vägrade avslöja vem denne var. Halgu misstänkte att gûrden var på rymmen, men förhandlade ändå till sig ett acceptabelt pris för smyckena, dock inte alls så förmånligt som han hoppats då gûrden var mycket förslagen i köpslåendets konst. Halgu anger inte en exakt summa för smyckena men antyder att det skulle räcka gott och väl till att bilda ett eget krigsband. Gûrden hade fått ena örat avslitet någon gång och red en grå eller silvrig ulv, så det måste vara densamme som Fingal och Zehrak söker. Eftersom Halgu misstänkte att gûrden var på rymmen lade han på minnet att gûrden haft en tatuering på halsen i form av ett ulvtassavtryck och ett gûrdersvärd.
Fingal och Zehrak nickar instämmande då de själva minns Zabhirs enörade gestalt.
Tatueringen är symbolen för hus Rezas ulvryttare, berättar Halgu Guldtand.
”Hus Reza är tirakernas mäktigaste handelshus”, säger Rizma på ashariska. ”De har ett ulvryttarförband som jag tror håller till på en gård precis nedanför palatsområdet. De tränar bara om natten, så ni får vänta till skymningen om ni vill söka upp dem”.

De inväntar kvällsmörkret på Cocetzis gård och ger sig i skymningen tillsammans med Rizma iväg upp mot palatsområdet. Innan de går frågar Zehrak om de behöver ta med sig myggnäten, vilket Rizma skrattar gott åt och försäkrar dvärgen om att han bara behöver ha det när han sover.
På en jordplätt inne på en gård utanför palatsområdets smutsvita murar rider ett dussin gûrder runt och tränar bågskytte och spjutkamp från ulvryggen. Träningen överses av en enarmad tirak, klädd i plåtbrynja och med en mängd sablar och knivar i vapenbältet. Rizma får åter tolka mellan sakhra och ashariska när Fingal och Zehrak ställer sina frågor till tiraken.
Tiraken heter Hvorakk Enarm och är ansvarig för ulvryttarförbandets utbildning. Han hade en ulvryttare vid namn Zabhir för många år sedan. Zabhir kom från Shardors stam, en Bazirkstam belägen tolv mil uppför Kharlahûrafloden. Zabhir reste med ett av Nekkma Andeblidares skepp som försvann norrut och hade inte synts till på sju år innan han hör och häpna visade sig här för bara ett par dagar sedan. Zabhir var här och försökte rekrytera några ryttare, men det tillät Hvorakk inte, hur gärna gûrderna själva än verkade vilja, och Zabhir försvann med oförättat ärende.
En ulvryttare har tjuvlyssnat på konversationen och sparkar lätt till Zehrak på axeln. Gûrden utropar något trotsigt på sakhra innan han högmodigt rider ut på banan och glor utmanande tillbaka på dvärgen. Hvorakk skrattar till och säger något åt Rizma. Hon översätter åt Fingal och Zehrak att ulvryttaren bett om att få träna strid mot en riktig fiende, nämligen dvärgen.
Zehrak svarar att ulvryttaren inte har någon chans mot en dvärgkrigare som honom. Hvorakk gör då en inbjudande gest med sin enda arm mot träningsbanan. Zehrak föreslår ett vad och tiraken satsar en bakla på att dvärgen inte klarar sig levande över ens halva träningsbanan. En bakla är de tunga, rektangulära plattor av brons som tirakerna använder som valuta. Zehrak kastar en blick över de dryga femtio meter det rör sig om och antar vadet. Fingal och Rizma motsätter sig inte utan antar att den gamle dvärgen kan ta vara på sig själv.
Ulvryttaren väntar ute på banan, beväpnad med spjut och en stor rundsköld, och ulven dreglar hungrigt. Zehrak lägger ifrån sig sin huvmantel och sin begravningsyxa och fattar sin stridsyxa i båda nävarna.
”Dö inte nu”, säger Fingal när dvärgen stegar ut på träningsbanan.
Gûrden skriker till, stegrar sin ulv och går till anfall med spjutet fällt som en lans. Zehrak tar några steg åt sidan för att hamna i ulvryttarens flank, men gûrden styr med enkelhet om sitt väldiga riddjur rakt mot dvärgen. Zehrak förstår att han är vida underlägsen sin motståndare i hastighet och rörlighet. Zehrak lyckas undvika gûrdens spjut och hugger med sin yxa mot ryttaren. Gûrden blockerar med sin stora sköld och styr sin ulv i en cirkel runt den långsamme dvärgen.
Zehrak står bredbent kvar och låter sig inte skrämmas. När ulvryttaren anfaller på nytt svingar dvärgen sin långa yxa lågt och träffar med full kraft ulvens ena framben. Ulven skriker till när den faller och gûrden skakas om uppe på djurets rygg.
Zehrak går snabbt till anfall på nytt och hans stridsyxa skär ett sår i ulvens bröst. Han hugger en andra gång och stridsyxan klyver djupt in i ulvens huvud. När besten synbarligen död drösar i marken faller ryttaren av och rullar iväg över jorden.
Zehrak drar loss sin yxa ur den döda ulven och går baklänges över träningsplanen med blicken på den omtumlade gûrden. Han når mitten av området och stannar. Hvorakk Enarm spottar besviket på marken och börjar lossa en bakla från sitt bälte.
Gûrden tar sikte och kastar sitt spjut mot Zehrak men missar med ett par meter. Han drar då sitt kortsvärd, skriker till och springer till anfall till fots. Zehrak ställer sig bredbent inväntande och utdelar ett kraftigt hugg med yxan när motståndaren når fram som slår bort gûrdens sköld.
”Ger du upp?” frågar Zehrak på ashariska.
Gûrden kastar en orolig blick efter hjälp mot den stora gruppen ulvryttare som står som åskådare runt träningsbanans kanter och verkar villiga att ingripa. Den enarmade tiraken ryter dock skarpt åt dem och ulvryttarna håller in sina ulvar och förblir publik. Den ensamma gûrden till fots gnyr klagande och anfaller Zehrak. Gûrden hugger med sitt kortsvärd men Zehrak blockerar med sin yxa och det spröda kortsvärdet bryts itu mot yxskaftet.
Gûrden sparkar upp jord mot dvärgen som vänder bort ansiktet. Gûrden springer mot sina kamrater och ropar efter något. Hvorakk Enarm gör en tillåtande gest och en av ulvryttarna kastar ut sitt spjut på banan. Gûrden plockar upp spjutet och cirkulerar den gamle dvärgen, som står stilla i träningsbanans mitt med yxan höjd.
Gûrden rusar till anfall men Zehrak är beredd. Han blockerar spjutet med yxskaftet, motar bak gûrden och svingar fram sitt vapen så att yxbladet biter djupt i gûrdens buk. Med tungan hängande från munnen faller gûrden ihop död.
Zehrak går tillbaka till Fingal och Rizma som väntar vid den enarmade tiraken, medan ulvryttarna rider ut på träningsbanan och ylar och skränar klagande.
Hvorakk Enarm ger Zehrak baklan och grymtar något på sakhra. Fingal och Zehrak uppfattar namnet Zabhir.
”Han säger att Zabhir förmodligen lämnat Tiban och att det mest sannolika är att han begett sig hem till sin stam Shardors by”, översätter Rizma.
”Dit kan vi inte bege oss redan inatt, antar jag?” säger Zehrak medan han gör rent sin yxa.
”Nej, den ligger många dagars färd långt ut på ön”.

När Fingal, Zehrak och Rizma återvänt till Cocetzis gård äter de en sen middag med Rzalaroz, Lazar, tempelmannen Chamicon och husläkaren Azit. Bordet i den stora middagssalen är dukat till bredden med olika nudlar, mjukostar, svamp och kokat kött, fisk och kyckling. Till dryck serveras dyrt vin och smaksatt vatten. Rzalaroz vill höra allt som kommits fram till under dagen och kvällen.
Zehrak rapporterar att Zabhir med stor sannolikhet begett sig till sin hemby Shardor. Möjligen agerar gûrden på eget bevåg, men ett namn som nämnts i samband med honom är Nekkma Andeblidare, vars skepp Zabhir ska ha rest med. Zehrak förmodar att det skeppet är detsamma som Tre Liljor bordade och tog skatten från och att denne Nekkma måhända är Zabhirs tirakiske herre i Shardor.
”Nej nej”, säger Rzalaroz. ”Nekkma Andeblidare finns här i Tiban. Han är ledaren för Mahktahs tempel, en mycket gammal shaman som inte visar sig ute särskilt ofta. Men han har stort inflytande över både köpmannarådet och handelshuset Reza, så helt overksam torde han inte vara. Det sägs förresten att han har god kontakt med Drezindvärgarna, de enda dvärgar som någonsin ålagt audiens här i Tiban”.
”Tokstollar”, muttrar Zehrak om klan Drezin.
”Nåväl, ert uppdrag verkar härnäst föra er mot Shardors stam”, säger Rzalaroz.
”Om vi inte skulle söka upp den gamle shamanen?” föreslår Zehrak.
Rzalaroz skakar på huvudet. ”Honom får ni inte audiens hos. Knappt ens jag skulle få det om jag försökte. Bege er till Shardors stam och ta artefakten från Zabhir. Hyr in manskap och vägvisare för resan. Människor givetvis, några tiraker kan vi inte lita på. Nedanför den östra klippan här i staden ligger en agentur för legostyrkor kallad Svärden. Jag tycker att ni skall bege er dit redan inatt och se om ni hittar en bra djungeleskort. Gör ert val bland styrkorna så hyr jag in dem imorgon bitti. Lazar och jag måste träffa jargierna nu inatt och förhandla fram ett nytt textilavtal. Plikten kallar dag som natt i vårt yrke”.
”Skall Rizma följa med oss på resan?” frågar Zehrak, som märkt att Fingal har svårt att hålla båda tankarna och blicken ifrån den unga kvinnan.
Rzalaroz skrattar som om det vore ett skämt och flickans far Lazar ser förskräckt ut. Zehrak förstår att hon inte kommer göra dem sällskap och blir lättad. Utan den vackra kvinnans närvaro kommer den unga smugglaren åtminstone kunna tänka klart.

Agenturen Svärden

Då Rizma tänker ta sig ett bad i gårdens bassäng innan hon går till sängs får Fingal och Zehrak klara sig på egen hand till agenturen Svärden. Det är inte svårt att hitta när de går mot den östra av de två enorma vita klipporna som reser sig bredvid staden. Staden är minst lika livlig nattetid som under dagen och gatorna är upplysta av flammande facklor. Tirakerna är ett nattens folk och även en majoritet av den mänskliga stadsbefolkningen tycks åtnjuta ett rumlande nattliv.
Legoknektsagenturen Svärden ligger i den bortre östra änden av staden och är ett krogliknande tillhåll för ett stort antal olika krigarband varav merparten är tiraker.
Fingal och Zehrak tycker att det känns som att knytnävarna hänger i luften när så många olika krigsband är samlade på en och samma krog, och aggressivt gruffas det bland både nyktra och berusade konkurrenter.
”Vad letar vi efter?” frågar Fingal åt Zehrak som inte svarar utan ser sig om i krogsalen.
Vid ett bord sitter en grupp mörkklädda människor som är kortsnaggade och renrakade och sju till antalet. Ståendes vid bardisken är en annan grupp människor, skäggiga och långhåriga och klädda i rutiga kyller och fem till antalet. De enda övriga människokrigare som syns till ingår i tirakiska krigsband. De mörkklädda vid bordet hörs tala jargiska och har ett militäriskt, närmast aristokratiskt manér. De rutigt klädda vid bardisken hörs tala ashariska.
En enbent tirak stapplar omkring innanför bardisken och längs hela väggen står öltunnor av olika sort staplade varav en hel del har jargiska eller soldiska ingraveringar. Fingal och Zehrak går fram till bardisken och Zehrak lägger högt och ljudligt sin bakla på bardisken. Tirakkrögaren blir genast inställsamt lagd. Dvärgen köper ett stop acceptabelt soldiskt öl och får växel på sin bakla i jargiska silvermynt. Fingal köper ett likadant stop och de ställer sig invid asharierna, som alla har varsin långbåge. Asharierna hälsar dem med varsin nick.
”Du talar med soldisk dialekt men i de där kläderna skulle man snarare ta dig för mûhadin”, säger en av asharierna åt Fingal.
”Reser man runt mycket blir man inspirerad”, säger Fingal vänligt.
”Jag har hört att i länderna söder om Mûhad härskar kvinnor och männen tvingas ha på sig svarta skynken över huvudena”, berättar ashariern som verkar vara gruppens ledare.
Fingal skrattar till och dricker av sin öl. ”Det stämmer”, säger han. ”Jag har inte själv varit där men jag har sett bevis på det i Mûhad”.
Asharierna skrattar åt den bisarra tanken och dricker av sina öl. ”Söker ni arbete?” frågar en av dem. ”Här finns inte så många tiraker som anställer människor tyvärr”.
”Tvärtom, vi ger arbete”, säger Zehrak och asharierna ser genast intresserade ut. ”Vi har ett ärende i djungeln och behöver en eskort”.
Ashariernas ledare skakar lite på huvudet. ”Vi skulle ogärna ge oss ut i djungeln. Men hyr ni in bra vägvisare kan vi lova gott skydd med våra pilbågar”.
”Är ni gamla militärer?” frågar Zehrak.
”Jag och Henry här tjänade länge i frijarl Felkes här, men nu är vi frilansare. Vår senaste arbetsgivare önskade eskort hit till Takalorr. Väl här gick han och drunknade och nu är vi fast tills vi får råd att segla hem. Morgan Bågskytt är mitt namn och vi kallar oss Falkarna”.
Efter ytterligare en stunds konversation med asharierna ber Fingal och Zehrak om att få återkomma och letar sig bort till jargiernas bord. Jargierna kallar sig Svartkrokarna och deras kapten heter Antonius. De har varit kejserliga legionärer och säger sig vara bekanta med Takalorrs djungel. Men en färd så långt upp Kharlahûrafloden som Fingal och Zehrak efterfrågar är mycket riskabel och är därför mycket dyr i betalning. Antonius anser att styrkan bör utökas med ytterligare krigare, måhända Burguz tiraker eller gûrderspejarna som huserar på utsidan. Zehrak säger att de helst bara vill umgås med människor och Antonius skrockar då att i så fall har dvärgen hamnat på fel plats i världen.
Fingal föreslår att både jargierna och asharierna skall anställas. Det är ju Rzalaroz som står för betalningen och en cirefalisk handelsfurste har råd med båda krigsbanden.
Antonius påpekar att han helst undviker samröre med pack som asharier, men för en högre betalning kan han tänka sig ett samarbete. Morgan Bågskytt är av samma åsikt å ashariernas vägnar. Fingal och Zehrak kommer överens med Svartkrokarna och Falkarna att dessa skall infinna sig vid hus Cocetzis gård två timmar efter gryningen följande dag. Fingal och Zehrak lämnar Antonius och Morgan Bågskytt att planera resan och börjar promenera tillbaka.

 

[Daniel]

Spelsession XIII
15 november 2010

Mötet med Nekkma Andeblidare

Halvvägs tillbaka mot sin cirefaliska inkvartering i Tiban ser Fingal och Zehrak en grupp på åtta tiraker komma gående rakt mot dem den fackelupplysta gatan. Det är stora krigare, klädda i rustningar av skelett och krokodilskinn och beväpnade med tunga tiraksablar i bältena. På huvudena bär de dödskallehjälmar tillverkade från olika djungelbestar. Dvärgen och smugglaren försöker gå runt dem men krigarna spärrar med sitt antal av hela gatan.
”Ni vara kallade till templet av Nekkma Andeblidare”, säger en tirakerna korthugget. ”Kom med oss”.
Fingal och Zehrak ger varandra en blick och inser båda att det inte går att komma undan.
”Led vägen”, säger Fingal åt tirakerna. Tempelkrigarna för därmed Fingal och Zehrak till palatsområdet och vidare in mot Mahktahtemplet. Templet består av de två svarta tvillingtornen som är högrest synliga från nästan alla delar av staden, och kring vilka ett fackelupplyst torgområde breder ut sig. Det sitter många tiraker runt om i området och väntar på audiens hos templets shamaner.
Mitt i området står en stor staty av Mahktah tillverkad i samma svarta sten som tornen. Mahktahs nakna kroppshydda är volyminös och huden är målad med tatueringar. Hon har fyra armar; en hand håller en skål med pärlor, en hand håller en yxa och en hand håller panflöjt. Den fjärde handen är försedd med långa klor.
Omkring statyn brinner fränt doftande blad som påminner om alvgräset Zehrak rökte under sjöresan, och en mängd offergåvor ligger strödda runt statyns fötter; mat, rusdrycker, jaktbyten och troféer från fällda fiender. Fingal och Zehrak ser ett och annat människohuvud bland offergåvorna. Statyns nedre delar är mörka av blod från åtskilliga djuroffer, en del färskt.
Området vaktas av högresta tempelkrigare i skelettrustningar. Fingal och Zehrak förs direkt till det ena tornet och får gå upp för alla trapporna till tornets högsta rum. Zehrak studerar i förbigående stenarten tornet är uppfört av – någon slags svart vulkanisk bergart som tirakerna grovt arbetat fram tornet ur.
I det högst tornrummet, som bara är dunkelt upplyst av utsidans månljus, står en mängd rejäla pallar uppställda i en halvcirkel framför en stor trätron. Rummet verkar tomt.
Tempelkrigarna föser in dvärgen och smugglaren men stannar själva utanför. På väggarna i rummet hänger målade djurskinn och groteska trämasker prydda med ädelstenar och färggranna fjädrar. Vid en vägg står en Mahktahstaty lika lång som Fingal och i ett hörn står en stor fågelbur fylld med färgglada, sovande småfåglar. Genom ett stort öppet fönster har rummet en fantastisk utsikt över Tibans gytter av hustak och den angränsande djungeln.
Fingal går fram till fönstret och blickar ut över Tiban. Zehrak går ett varv genom rummet men är noga med att inte röra någonting.
En gammal tirakshaman kliver in i rummet. Han är respektingivande med borstiga vita ögonbryn och en stark blick som ger en antydan om stor visdom. Det långa vita håret är flätat i tunna rastaflätor och han är iklädd svart, fotsid trollkarlsdräkt. Runt halsen på shamanen hänger mängder av halsband av fjädrar, benknotor och medaljonger.
Shamanen sätter sig sakta på tronen. ”Slå er ner”, säger han på fullt förståelig ashariska. Fingal och Zehrak slår sig tysta ner på varsin pall mitt emot tronen. En hårig spindel stor som en missla kommer krypande in i rummet. Både Zehrak och Fingal rycker skrämt till.
”Bry er inte om min familiarus”, säger shamanen medan han tar fram en liten påse i händerna. Den stora spindeln sätter sig på väggen i ett hörn och tycks sömnigt betrakta gästerna. ”Jag är templets huvudshaman, Nekkma Andeblidare. Säg mig vilka ni är.”
”Vet ni inte det, du som kallat hit oss?” frågar Zehrak sturskt och håller misstänksamt ögonen på påsen i shamanens händer.
”Du är av klan Ghor och gissningsvis från Khazimbergens centralmassiv”, svarar shamanen lugnt. ”Och din kamrat är från Asharien eller Soldarn, men har spenderat långt tid i västerlanden att döma av kläder och hudfärg”.
Ur påsen tar Nekkma upp en näve gnistrande lila pulver som han blåser mot Fingal och Zehrak. Där de sitter mitt emot shamanen har de ingen chans att undkomma och pulvret träffar dem rakt i ansiktet. De känner en plötslig dåsighet i några ögonblick men känner ingen annan effekt.
”Ni har kommit till Tiban i ett ärende”, fortsätter Nekkma. ”Vad är ni ute efter?”
Både Fingal och Zehrak känner en plötslig längtan efter total sannfärdighet krypa i sig, och kan inte förmå sig att undanhålla sanningen för shamanen. De avslöjar hela sin historia utan förbehåll, i Zehraks fall ända från krogslagsmålet i Talon och i Fingals fall från den misslyckade smuggellasten, till vättarnas dal, resan till Tiban och gårdagens och nattens efterforskningar.
Berättandet tar en lång stund och när de slutligen är klara känner de båda en skamsen känsla av att de handlat fel i att avslöja allt för tirakshamanen. När berättelsen är slut betraktrar Nekkma dem ingående med sin skarpa blick. Shamanen reser sig därpå från sin tron och går mot trappan. ”Följ mig”, säger han kort.

Legenden om Trollbane

Nekkma går före Fingal och Zehrak nerför trapporna till tornets botten. Tempelvakterna syns inte längre till. Från tornets bottenvåning går en trappa ner i underjorden, bevakad av två enorma trukher iklädda elefantkranium som hjälmar. Trappan leder ner i ett tunnelsystem under tempelområdet och Nekkma leder under tystnad Fingal och Zehrak genom det.
Tunnlarna är vidsträckta mörka stenvalv sparsamt upplysta av enstaka facklor. Fingal får snart svårt att se i dunklet. Här och var under valven sitter tirakshamaner i skräddarställning, i färd med att åkalla andar i form av kusliga spökfigurer som svävar runt dem i märkliga färger. För övrigt råder ett becksvart mörker utanför de fåtaliga facklornas sken, ett mörker som tycks iaktta Fingal och Zehrak och när de ser ut i det kan de ana rörelser. Fingal lägger handen på Zehraks axel för att inte komma på efterkälke i mörkret. Nerklivandet i detta underjordiska möte med magi och andar får honom att darra på stegen efter den gamle dvärgkrigaren. Det är i särklass den mest obehagliga plats både smugglaren och dvärgen någonsin varit på och de känner sig båda nervösa.
Nekkma för in dem i en låg kammare med ett antal grovt uthuggna stenbord. Shamanen drar för ett tungt och malätet draperi för ingången och ställer sig vid ett av stenborden. På stenbordet står en gyllene bägare som shamanen lyfter och räcker till Fingal.
”Ni måste båda intaga denna ceremoniella dryck innan vi fortsätter”, säger Nekkma.
Fingal tar emot bägaren och tittar ner i den. Drycken är mörk och trögflytande. Han tycker sig inte ha något vidare val utan tar med obehag en klunk av drycken, som har en metallisk och kväljande smak som får honom att hosta kraftigt och känna ett stigande illamående. Han räcker hostande Zehrak bägaren. ”Det smakar inte så farligt”, försöker smugglaren skämta.
Zehrak tvekar en stund men sväljer sedan försiktigt en halv munfull. När han inte faller död ner direkt andas han ut lite och ställer ifrån sig bägaren. Nekkma visar dem därpå till ett av de andra stenborden, där två gamla stentavlor med knappt skönjbara bildristningar vilar.
”Den här visar den onde trollkarlen Istrin Likätare, i färd med att tillverka den vedervärdiga artefakten Trollbane”, berättar Nekkma. På stentavlan ser Fingal och Zehrak en person slipa på en stjärnliknande artefakt. Den andra stentavlan visar personen placera artefakten på ett altare.
”Här försöker Istrin Likätare aktivera Trollbane. Jag skall nu förtälja legenden om Trollbane för er. I uråldrig tid skapade Mahktah en stor skara troll att befolka Mundanas yta. Hon skapade även gûrderna, vilka var tänkta att fungera som trollens tjänare. När det visade sig att det fanns för få trollhonor förgrep sig hanarna på gûrderkvinnorna, och de gûrderkvinnor som blev havande födde storvuxna söner och döttrar, och så skapades tirakerna. Trollen förgrep sig snart även på tirakkvinnorna och dessa födde ännu större söner och döttrar, och så skapades trukherna.
Därefter begränsade Mahktah trollens brunstperiod till bara ett par dagar i början av sommaren, och inga nya raser tillkom.
För länge sedan, innan ni dvärgar sökt er upp i dagsljuset och innan ni människor lämnat grottlivet, hotades tirakernas existens av en utomjordisk fiende, en hord av demonyngel kallade Urkhath. Dessa ondskans väsen ödelade stora delar av Mundana och utplånade allt levande i sin väg. Men tirakerna är ett segt släkte men obändig vilja, och trots stora förluster vägrade de ge upp. De bildade små motståndsgrupper som snart växte och blev till stora härar. Mahktah själv blev imponerad av tirakernas kämpaglöd och steg ned på Mundana för att bestå dem i deras kamp. Krigslyckan vände och sakta men säkert befriades de landområden som Urkhath besatt.
Desperata sökte Urkhath efter något som kunde få vågskålen att åter väga över till deras fördel, och bland dem fanns en trollkarl vid namn Istrin Likätare. Han hade fått detta namn därför att det sades att hans krafter växt fram när han ätit de dödas kött. Istrin Likätare fick i uppgift att tillverka det ultimata vapnet i kampen mot tirakerna. I flera år arbetade trollkarlen på detta vapen, alltmedan kriget rasade vidare och Urkhaths position blev allt mer trängd. Till slut var vapnet klart, och Istrin Likätare kallade det Trollbane. Detta var ett fruktansvärt vapen med förmåga att skapa en magisk storm som förbrände alla varelser med trollblod i ådrorna.
Tirakerna hade dock blivit varse trollkarlens göromål. Några modiga shamaner attackerade Istrin Likätares hemliga tillhåll och en mäktig strid utbröt. Det är oklart vad som hände, men i tumultet försvann Trollbane spårlöst.
Det har sagts att shamanerna lyckades slå Istrin Likätare på reträtt, men att någon av trollkarlens tjänare hann fly med artefakten. Klart är emellertid att det omedelbara hotet från artefakten blev undanröjt.
Kriget rasade vidare, och trots att marken färgades röd i årtionden av fallna tirakkrigares blod gav vårt folk aldrig upp. Till slut var de hatade Urkhath besegrade, och Makhtah spärrade in de besegrade demonerna i tjugo tempel. Dessa tempel lät hon vindens ande, Orgga, sprida till Mundanas alla hörn. Istrin Likätare var en av de andar som spärrades in för all framtid.
Efter kriget inledde ett sällskap shamaner sökandet efter Trollbane för att undanröja den ondskefulle artefakten. Ansvaret för sökandet har förts vidare från mästare till lärjunge i generation efter generation, och oräkneliga expeditioner har skickats till Mundanas mest avlägsna hörn. Många gånger har man trott sig vara nära Trollbane, och lika många gånger har man insett sig följa villospår. I vår tid leds sökandet av mig. Den senaste expeditionen sände jag ut för sju år sedan. Den borde ha återvänt för länge sedan, med eller utan Trollbane, men eftersom så inte har skett har jag antagit den vara förlorad.
Till den expeditionen ingick ulvryttaren Zabhir, en simpel gûrd av Shardors stam. Det var nämligen Zabhir som fann dessa stentavlor i sina hemtrakter, och det var så han kom i kontakt med mig. Expeditionen trädde färden norrut för sju år sedan och har inte hörts av sedan dess.
Så dyker ni två upp i Tiban och frågar runt efter Zabhir. Enligt er berättelse attackerades alltså min expedition av soldier och de överlevande tirakerna och Zabhir sattes därpå på fångön som även ni kom att hamna på.
Zabhirs agerande sedan dess leder till bara en slutsats. Zabhir är ute efter att revoltera mot oss tiraker och trukher med hjälp av Trollbane. Enligt myten rinner det ju inte trollblod i gûrderna och de skulle inte påverkas av artefakten.
Jag tvivlar på att Zabhir har för avsikt att använda Trollbane till fullo, såvida han inte måste, utan förmodligen tänker han använda den som ett terrorinstrument för att ta makten över Mundanas alla tiraker. Hursomhelst utgör Trollbane ett fruktansvärt hot mot hela tiraksläktet, och måhända mot hela Mundana beroende på vad Zabhir har för planer. Trollbane måste tas ifrån honom och förstöras.
Jag tyder det som att ni hamnat här på Takalorr för att hjälpa mig. Ni måste söka vidare efter Zabhir, ta artefakten ifrån honom och föra den till mig eller på egen hand finna ett sätt att förstöra den. För att ni inte själva skall lockas att nyttja Trollbane gav jag er förhäxat trollblod i drycken ni intog. Ni är nu lika utsatta för Trollbane som jag, men det vet inte Zabhir. Må trollblodet ge er styrka i er uppgift!”
Fingal och Zehrak tittar chockat på varandra. Nekkma räcker dem en ashariskt ritad och skriven karta över Takalorr till Fingal och Zehrak.
”Jag skulle precis som ni också tro att Zabhir har begett sig till sin gamla hemby av Shardors stam. Bege er snarast dit. Jag skall försöka kontakta den närmsta shamanen, Niktath Skådare i Madrakkors stam. Ni är absolut förbjudna att till någon annan föra vidare något av det jag sagt, allra minst till era cirefaliska herrar”.
Zehrak undrar hur Trollbane fungerar, och Nekkma berättar att såvitt han tolkat legenden innehåller artefakten en besvärjelse som förgör alla varelser med trollblod inom ett visst avstånd när den används, men att artefakten även kan aktiveras till den vida grad att den utlöser en demonisk storm som förbränner hela arméer. Om Zabhir lärt sig kontrollera artefakten vet Nekkma inget om, men eftersom gûrden passerat genom Tiban utan att någon massaker på trukher och tiraker uppstått torde artefakten ha förblivit oanvänd än så länge.
Nekkma för sedan ut Fingal och Zehrak ur templets underjordiska gångar och de är fria att lämna området på egen hand. Det är mörk natt och de kan inte undgå en stark känsla av obehag och oro. De skyndar tillbaka till cirefaliernas hus där de låter sig serveras dryck och måltid av en nattvaken betjänt innan de går och lägger sig för att få några timmars sömn innan gryningen. Minnena från Makhtahs tempel dröjer sig kvar i deras tankar och det blir ingen god vila.

Resan in i djungeln

I gryningsljuset väcks de av att en betjänt knackar på deras dörr. Fingal öppnar trött och de informeras om att de inhyrda legosoldaterna står redo på gårdsplanen. Fingal och Zehrak klär sig och gör i ordning sina packningar inför resan. Zehrak tänker bära med sig alla sina ägodelar medan Fingal lämnar kvar sitt schackbräde, en butelj portvin och lite kläder.
Medan de packar talar de om hur de skall förhålla sig till Nekkma Andeblidare och dennes uppgift. Zehrak känner ännu större lojalitet gentemot Rzalaroz än till tirakshamanen. Fingal oroar sig över att de förtrollats att räknas till tiraksläktet, men Zehrak tycker att det vore värt att dö för Trollbane i utbyte mot att hela tiraksläktet utrotades tillsammans med honom – en åsikt som Fingal inte delar. Fingal vill att artefakten förstörs, då borde alla bli nöjda. Enligt kontraktet med Rzalaroz skall Trollbane överlämnas till honom, men är den förstörd torde han ändå bli nöjd då det hot cirefaliern tror finns då har undanröjts.
Dvärgen och smugglaren kommer överens om att göra som Nekkma sagt och försöka förstöra artefakten, men ändå försöka få ut sin betalning från Rzalaroz.

De inhyrda legosoldaterna, Svartkrokarna och Falkarna, har redan samlats på gårdsplanen. Svartkrokarna är utöver sina jargiska legionärutstyrslar klädda för djungelfärd och ger ett disciplinerat och professionellt intryck där de står. Falkarna sitter ner en bit bort i sina rutiga kyller och slår efter flugor och klagar över värmen eller blänger surt på jargierna. På Morgan Bågskytts axel sitter en liten apa, som troget följer honom som ett tamt husdjur. Apan är mycket liten, runt 30 cm lång, och har tät, ullig gråbrunaktig päls.
Handelsfurst Rzalaroz befinner sig på gårdsplanen och har redan betalat legotrupperna halva deras sold i förskott. Han har delgett legotrupperna informationen om att en gûrd vid namn Zabhir skall infångas hos Shardors stam.
Medan den samlade truppen väntar på att Fingal och Zehrak skall komma ut tar Rzalaroz Morgan Bågskytt avsides för att tala diskret till honom.
”Fingal Wachtian och dvärgen står tills vidare i min tjänst”, säger cirefaliern. ”Jag betalar dem rikligt för att utföra uppgiften jag ålagt dem, som de behöver er eskort för. Men som du kanske känner till är Fingal efterlyst över hela Asharinahalvön och det vore riskabelt för mina kontakter med den traktens makthavare att ha en sådan eftersökt odåga i min tjänst en längre tid. Jag behöver sannerligen inte belöningen i soldiskt silver som Fingals infångande ger, så skulle jag överlämna honom till soldierna vore det strikt av politiska skäl. Det finns en soldisk herreman vid namn Silverhjärta som uttryckt ett stort intresse för Fingal och dvärgens infångande, då han anser att de grovt svikit honom i någon tidigare uppgörelse. Denne Silverhjärta är så hämndlysten att han faktiskt beslutat sig för att företa resan ända hit för att göra upp med sina gamla vasaller. Jag väntar honom som min gäst inom ett par veckor. Jag skulle uppskatta om du, Morgan, håller både Fingal och dvärgen vid liv under hela er expedition så att de lyckas utföra min uppgift. När de funnit vad de söker efter vill jag att du ser till att de återvänder hit till mig. En intelligent smugglare som Fingal och en guldlysten gammal dvärg kan ju komma på andra tankar, även om belöningen jag erbjudit dem är mycket stor. Lita på en markant höjning av ditt arvode om du tjänar mig väl, Morgan. Och nämn inget av detta för någon, det skulle ju kunna skapa osämja i expeditionen”.

Fingal, klädd i sina mûhadinska ökenbyxor och sin ringbrynja, och den bepansrade Zehrak, kliver ut ur boningshuset till gårdsplanen. De förstår att de måste se ut att ha sovit dåligt och de gäspar båda stort i morgonljuset. De ser de samlade legotrupperna och handelsfurst Rzalaroz. Rizma syns inte till, vilket gör Fingal besviken.
Rzalaroz hälsar smugglaren och dvärgen god morgon och påpekar att de måste varit ute sent inatt, ty han hörde dem inte komma tillbaka. Fingal säger kvickt att de planerat inför resan eftersom de inte vill avslöja något om mötet med Nekkma.
Rzalaroz förser Fingal och Zehrak med ett stort tält av högsta kvalitet, cirefalisk reseproviant för fem dagars färd, nya myggnät och en flaska insektsolja. Han tar även åt sidan och berättar att han har en god känsla av framgång, därför höjer han deras arvode till 50 cirefaliska guldmarker för en återbördad artefakt.
Den före detta jargiske legionären Antonius tar militäriskt ledarrollen över expeditionen redan på gårdsplanen, och meddelar alla att färden tar en vecka till resmålet och en vecka tillbaka, vilket innebär att de har två veckor på färd framför sig.
”Det finns många vägar in i djungeln”, säger han. ”Jag föreslår att vi färdas sjövägen med vår jagol, en fin jargisk segelbåt, till Kharlahûraflodens mynning i Tibanbukten. Därifrån fortsätter vi uppför floden med kanoter”.
Ingen motsätter sig – bara Zehrak muttrar ogillande över båtfärden – och expeditionen utgå från gårdsplanen med Rzalaroz välsignelse.

Svartkrokarnas jagol ligger väntande i hamnområdet, varifrån expeditionen lämnar Tiban. Jagolen rymmer hela expeditionen, som uppgår till fjorton personer, och all dess packning. Jargierna sköter seglandet, under gliringar och stöddigt rådgivande från asharierna. Jagolen håller sig nära kusten och passagerarna kan under resans gång på nära håll se den täta djungeln som växer ända fram till och ofta ut i vattnet. Det är rikt med fisk och färggranna fåglar att skåda i bukten. Morgan Bågskytt och hans Falkar visar sig vara duktiga bågskyttar och skjuter ner den hel del fåglar för sportens skull. Svartkrokarna fångar in rikligt med musslor, krabbor och fisk för att hålla sig rejält mätta. De delar med sig till Fingal och Zehrak, men Falkarna får fiska sin egen föda eller hålla till godo med sin torrproviant. Det är alltjämt mycket varmt och Antonius berättar att inom några veckor kommer monsunregnen till ön.
Stämningen mellan asharierna och jargierna är kylig och retlig och när jargierna ber sina dagliga böner uppträder asharierna oartigt högljutt och spelar tärning och sjunger dryckesvisor.
Det medhavda vattnet måste drickas sparsamt i värmen, då bara saltvatten finns att finna i bukten. Fingal och Zehrak ligger mestadels dåsiga vid relingen med en konstant huvudvärk och viss oro att slagsmål skall bryta ut mellan de två rivaliserande soldattrupperna.
Efter fyra dygn ombord på jagolen når expeditionen det stora floddeltat till Kharlahûra. I floddeltat är en tirakby belägen som framstår som ganska primitiv. Det ligger gott om små enmastade fiskebåtar och grovt tillyxade kanoter längs stranden nedanför byn. Husen är byggda på pålar för att inte översvämmas vid högvatten.
När jagolen närmar sig byn knyter Antonius ett grönt tyg runt huvud, liknande Fingals turban, för att hålla svetten ur ögonen. Han stoppar några bakla, de ociviliserade bronsbitar som tirakerna använder som valuta, i bältet.
”Vi förtöjer jagolen här och köper kanoter”, säger han. ”Vi har eskorterat pärlhandlare hit förut, men det är sällan någon vill ge sig längre uppför Kharlahûra”, säger han.
Jagolen lägger till i byn och samtliga går iland. Antonius och ett par av hans mannar som talar tirakspråket går för att handla med byborna. Vid ett av husen ligger en väldig krokodil kedjad, alldeles lugn och vilande i solen. Några trasklädda tirakungar spejar nyfiket på människorna och dvärgen. Zehrak gör en arg grimas åt dem och de springer skrämda iväg.
Efter en stund återkommer jargierna bärande säckar med ytterligare reseproviant. De har handlat fyra kanoter och provianten i säckarna består av fiskvälling, spritbröd och torkade vassrötter. Det så kallade spritbrödet visar sig vara ett grovt bröd med smak av avslaget brännvin.
Svartkrokarna delar upp sig två man i varje kanot och låter Fingal och Zehrak och Falkarna fördela sig hos dem som de önskar. Fingal och Zehrak sätter sig i samma kanot som Antonius, som de hyser störst respekt för bland legosoldaterna.

Färden uppför floden tar sin början. Floden är bred och grön och djungeln växer tät på båda sidor. Takalorrs djungler är bland de tätaste i Mundana och ser för ögat helt ogenomträngliga ut. I flodens sötvatten finns gott om krokodiler, berättar Antonius och säger åt mannarna att alltid hålla utkik efter rörelser i vattnet. Den största krokodil Antonius sett var tolv meter lång, och även en liten krokodil skulle lätt kunna tippa över en kanot för att hugga in på dess passagerare. Det är inte krokodilen de ser som de skall vara rädda för, det är krokodilerna som de inte ser.
Jargierna paddlar uppför den fullkomligt öde floden. De många myggen och flugorna gör tillvaron ganska jobbig även med Rzalaroz insektsolja. Jargierna letar upp några blad längs stranden vars växtsaft håller myggen borta bättre.
”Till öster har vi Förbjudna skogen”, berättar Antonius. ”Ett otillkomligt territorium. Vi håller oss till den västra stranden”.
”Varför kallas det Förbjuda skogen?” säger Zehrak.
Antonius betraktar djungeln i öster medan han berättar. ”Inte ens tirakerna ger sig in i Förbjudna skogen. Jag har hört talas om jägarlag och resgrupper som vågat sig dit, bara för att försvinna eller bli funna dinglandes från träden, skinnflådda och sönderätna”.
Zehrak kastar en blick österut. ”Dåså, vi håller oss till den västra stranden”.

I skymningsljuset måste expeditionen lägga till för natten. Innan någon får gå iland säger Antonius att på Takalorr är nästan allt giftigt. Den vanligaste dödsorsaken på ön är ormbett, så det gäller att se upp var man sätter fötter och händer. Svartkrokarna för med sig Mundanas bästa serum och motgifter, men många gifter är oerhört snabbverkande. Det är inte bara orm man skall akta sig för, utan allt som rör sig – spindlar, insekter, maskar. Ingen får röra eller äta något utan Antonius godkännande. Alla måste alltid undersöka sina skor och kläder innan de tar på sig dem, så att inget ovälkommet kringlat ner för att lurpassa.
Det finns ett bra sätt att hålla djungelns djurliv borta, menar Antonius och låter manskapet röja ett område för lägerplatsen, föra mycket oväsen och hålla brasorna tända natten igenom. Legoknektarna tar sig iland, fäller träd och röjer upp buskar och barlägger en yta vid stranden stor nog för ett läger. Expeditionens sex tält slås upp och två lägereldar tänds innan mörkret börjar sänka sig över djungeln. Fingal och Zehrak lyckas inte resa sitt tält och Morgan Bågskytt erbjuder sig att hjälpa dem. Zehrak muttrar överslätande något om att han är vanare vid fastare väggar.
Fiskvällingen från tirakbyn kokas upp över eld och i blandas ätliga nötter som Svartkrokarna plockar från de fällda träden, och en mättande kvällsmåltid intas runt lägerelden.
”Hur länge har du varit i armén?” frågar Zehrak Antonius.
”Jag har tjänat i kejsarens legioner sedan pojkben, men numera tjänare jag bara mig själv”, berättar Antonius.
”Varför lämnade du kejsaren?” frågar Zehrak vidare.
Antonius ser ut i djungeln med en blick som förlorar sig i minnen. ”Vi stred i den legion som skickats västerut för att kuva mûhadinerna i Tarkas öknar. I stridigheterna led mitt förband svåra förluster och jag beslutade om en taktisk reträtt utan att någon sådan order givits från högre befäl. Jag räddade förbandet från förintelse men ställdes inför krigsrätt och dömdes till avrättning, som kejsarens lag lyder. Mina mannar ansåg att mitt handlande varit rätt och bestämde sig för att frita mig och tillsammans rymde vi. Sedan dess har vi hållit oss långt hemifrån och försörjt oss med de vapen vi bär med oss och de kunskaper legionen gav oss”.
”Intressant berättelse”, säger Zehrak gillande och vänder sig mot ashariernas ledare för att höra om dennes bakgrund. ”Morgan, vilken här har du tillhört?”
”Jag har tjänat i många härar”, säger Morgan medan han klappar sin tama apa.
”Låt oss höra”, manar Zehrak.
Morgan rycker på axlarna och ser upp på natthimlen medan han tänker efter. ”Tja, jag är en enkel bondgrabb från Asharien, det vackraste landet i Mundana, född och uppvuxen i Nimto. Som grabb tog jag värvning i frijarl Giroms här hemma i Nimto och tjänade några år där. Sedan reste jag norrut som karavanvakt till Fort Sinna där jag fick tjänst som spejare, och efter något år där flyttade jag vidare norrut till Jarla där jag tog tjänst i frijarl Felkes här. I Jarla bildades Falkarna som ett bågskytteförband under Robin Falk, en riktigt bra karl. Vi var med om att slå tillbaka cirefalierna som invaderade oss för några år sedan. När Robin dog tog jag över ledarskapet över Falkarna. Cirefalierna slogs tillbaka, vår här splittrades och vi i Falkarna reste söderut som frilansande styrka. Vi är våra egna herrar numera, som längtar hem till Asharien och ångrar djupt att vi tog uppdraget som förde oss till den här moskitförpestade ön”.
Morgan pekar mot en flintskallig asharier som ser ut att vara äldst i sällskapet. ”Detta är Henry, mitt andrabefäl och en sjujäkla kamrat!”
Zehrak nickar mot ashariern. ”God kväll, Henry”.

Det blir snart dags att sova för de flesta och Antonius och Morgan Bågskytt får smågnabbande samsas om upplägget av vakthållningen. Det är ett öronbedövande oljud av syrsor runt lägret men Fingal och Zehrak lyckas ändå få lite sömn, någorlunda trygga i ljudet av den sprakande lägerelden och den dämpade konversationen mellan vakterna utanför.

På morgonen visar Antonius två blommor för Fingal och Zehrak. ”Det här är månpärlan, direkt livsfarlig att äta. Ni ser att bladen är hopvikna, den blommar ut om nätterna i månljus. Ett enda blad är dödligt. Den här däremot, fingerbunken, kommer från en fin och frodig buske. Bären är helt ätliga, men det är bladen man vill åt. En enkel dekokt på dem har helande egenskaper”.
Fingal är för trött för att orka bry sig men Zehrak lyssnar intresserat och sparar fingerbunken i sin ryggsäck. Expeditionen packar ihop lägret i kanoterna och fortsätter sin färd uppför den breda floden. Solen gassar och vattnet är varmt.
En av de ashariska bågskyttarna, Henry, får syn på en stor rosa fågel med långa ben på den östra sidan av floden och tar sikte på den med bågen. Antonius lägger genast handen på asharierns axel. ”Rör inget på östra stranden”, säger han strängt. Surt lägger Henry ner bågen utan att skjuta.
Timmarna går långsamt. Några krokodiler kravlar ner i floden från stranden på en liten ö när kanoterna passerar, och de Svartkrokar som inte paddlar sätter sig redo med kortbågar och krokodilspjut.
En lång stund syns inte krokodilerna till i vattnet, förrän kanoten som Fingal och Zehrak sitter i kränger till våldsamt och gungar olycksbådande. Den ene Svartkroken i kanoten, Antonius, skjuter några pilar i vattnet medan den andre reser sig med krokodilspjutet redo.
”Stabilisera kanoten!” säger Antonius skarpt åt Fingal och Zehrak. Dvärgen flyttar sig till mitten av kanoten där han plockar fram och laddar sitt dubbelarmborst.
Några minuter passerar utan att något händer. Svartkrokarna byter sina vapen mot årorna igen och skall återuppta paddlingen, då ett krokodilgap spränger upp ur vattnet och biter av Antonius åra. Kanoten gungar åter kraftigt. Fingal håller sig fast i kanterna, medan Zehrak drar bort Antonius från besten i vattnet. Den andre Svartkroken plockar upp krokodilspjutet och sticker det mot besten, som hinner dyka undan och försvinner i den grumliga floden.
Zehrak siktar ut med sitt dubbelarmborst över vattnet på sidan av kanoten där krokodilen anfallit, men vattnet är åter förrädiskt stilla. Då dyker krokodilen, eller möjligtvis en annan krokodil, upp på motsatt sida och Zehrak hinner nätt och jämnt vrida överkroppen ett halvt varv och avfyra de två skäktorna rakt in i bestens vidöppna gap. Bestens huvud faller ner och blir liggande över kanotens kant, synbarligen dödad. Zehrak lägger undan armborstet och drar fram stridsyxan, som han drämmer i huvudet på krokodilen. Yxskaftet går inte igenom de tjocka reptilfjällen och krokodilen kommer till liv igen och öppnar gapet efter dvärgen.
Fingal drar sitt svärd och hugger besten i sidan utan att göra någon skada. Antonius har fattat det långa spjutet och driver det djupt in i bestens oskyddade underkropp, och Zehrak ränner stridsyxan med spjuttoppen före in i varelsens gap. Krokodilen är dräpt och blir liggande över kanoten. Fingal tittar på sitt svärd som nu har ett synligt jack i den vassa eggen.
”En tremetare”, säger Antonius. ”Det blir kött för oss alla i två dagar”.
Färden fortsätter och Fingal och Zehrak får ha det väldiga döda reptildjuret vilande mellan sig över kanoten.

Ylker och minotaurer

Ett dovt vattendån blir hörbart och växer i styrka med expeditionen paddlar uppströms. När kanoterna rundar en krök skådar dess besättningar en hög kupering i landskapet varifrån floden forsar ner i flera vattenfall. Morgan Bågskytt svär klagande vid åsynen av de höga vattenfallen.
Expeditionen måste gå iland och bära kanoterna några kilometer förbi vattenfallen. De paddlar in till den västra stranden och axlar sina packningar. Några ödlor flyr undan bland buskarna och en orm väser hotande där den ligger på en trädstam.
Varje kanot blir buren av två man, krokodilkadavret bärs av tre man och övriga legosoldater banar väg genom den frodiga växtligheten. Zehrak går med Antonius och Morgan i fronten och använder sin stridsyxa dels till att slå bort irriterande grenar och dels som vandringskäpp. Fingal går avslappnat sist i sällskapet.
De dånande vattenfallen piskar upp en dimlik vattenånga över djungeln och det är skugglikt under de täta trädkronorna. Överallt kvittrar fågelsången. Svetten rinner och hettan är utmattande. Dånet från vattenfallen hörs på avstånd. Plötsligt blir expeditionen attackerad.
En meterlång grönbrun apa med långa ben och armar faller ner från en gren högt upp och sparkar i fallet omkull Fingal.
Svingad i en lian kommer en likadan varelse och sparkar Zehrak i ansiktet. Dvärgen blir stående, ruskandes på huvudet, medan apan tjutande sveper vidare ut i djungeln.
Ett halvdussin av de apliknande varelserna, beväpnade med varsin vass sten fäst på en knotig gren som en klubba, springer fram ur djungeln framför expeditionen och fler attackerar från sidorna. Antonius ropar en order på jargiska och hans legionärer släpper kanoterna och drar sina svärd. Asharierna släpper krokodilen de burit och drar även de sina svärd.
De meterhöga apkrigarna har grönbrun päls, sylvassa rovdjurständer och svagt gullystande ögon. ”Ylk ylk ylk!” ylar de tjattrande och skrikande.
Apan som fällt Fingal plockar upp en sten för att slå på den fallne. Fingal försöker rulla åt sidan men hans packning hindrar honom och stenen träffar honom på axeln. Han skriker till av smärta och blod sipprar fram genom ringbrynjan. Apan tjuter ”ylk ylk ylk” och höjer stenen för att slå igen. Då drar Fingal sitt svärd och apan flyr skrikande undan.
Zehrak dödar en apkrigare och den dvärgiska stridsyxan fastnar i bröstkorgen på apan. Zehrak sätter foten mot den fallna och drar loss yxan. Ttre apkrigare dimper ner från träden och omringar dvärgen. Zehrak ådrar sig några träffar av deras stenklubbor men tar ingen allvarlig skada och hugger huvudet av samtliga sina motståndare.
Fingal kommer på fötter, drar upp ringbrynjehuvan över huvudet och tar upp kampen mot två apkrigare som vigt undviker alla hugg och stick från hans svärd. En av aporna får in en träff med sin klubba mot Fingals skalle, och även om ringbrynjan skyddar mot den värsta skadan blir Fingal omtöcknad och svärdet hänger löst i hans hand. Han backar undan från striden och söker skydd bland de stridande legosoldaterna.
Det dröjer inte länge innan alla apkrigare ligger döda. Ingen av legosoldaterna har blivit allvarligt sårad och Morgan lägger ett förband om Fingals blödande axel.
Antonius drar ut sitt svärd som suttit fast i en död apa. ”Ylker”, säger han. ”En ylkertass är en dyrbar medaljong i många länder”.
När Morgan och asharierna hör detta drar de genast sina dolkar och hukar vid varsin död apa. Fingal och Zehrak visar inget intresse för någon sådan trofé.
En av de döda apvarelserna har ett knippe frukter bundna vid höften i en bältesliknande klängväxt. Antonius tar loss frukterna och ger Fingal och Zehrak varsin att äta. Det smakar uppfriskande.
Expeditionen vandrar vidare och efter en stund kliver Zehrak i ett fotspår stort som ett trolls. Han hojtar till Antonius som skyndar dit och tar sig en snabb titt.
”Minotaurer”, säger jargiern. ”Vi är på deras revir. Jag skulle gissa på att det är anledningen till ylkernas aggressivitet; minotaurerna tar all föda här och därför gav sig ylkerna desperat på oss. Vi ökar farten. Nu!”
Expeditionen traskar skyndsamt på genom djungeln. Ashariern Henry skrockar illvilligt mot jargierna. ”Minotaurer saknar egna fruntimmer, de våldtar andra folk för att föröka sig. Akta så de inte misstar er legionärer för flickor!”
Efter några hundra meter nås en brant täckt av taggbuskar och enorma klängväxter. Nedanför branten ligger ett renskrapat skelett av en jättekrokodil, säkert sju meter långt. Några av Svartkrokarna klättrar kvickt upp för branten, fäster rep i en trädstam däruppe och drar upp kanoterna och det medburna krokodilkadavret från floden.
Medan krokodilkadavret drar uppför branten hyssjar Antonius sällskapet och drar fram sin kortbåge. ”Lyssna”, säger han tyst.
Varken Fingal och Zehrak hör något förutom det avlägsna dånet från vattenfallen.
”Det hörs ingenting”, säger ashariern Henry frågande.
”Precis”, svarar Antonius menande. ”Ingen fågelsång. Inget prassel. Alla djur har flytt”.
”Från vad?” säger Morgan och hans tama apa kryper långt ner i hans ryggsäck.
Ett bestialiskt odjursvrål ljuder genom djungeln. Sällskapet får brått att klättra upp för branten en efter en. Zehrak klättrar trots sin höga ålder och satta kroppsbyggnad smidigt uppför branten och följs av Svartkrokarna och Falkarna. Morgan Bågskytt har något skrämt i blicken medan han klättrar och torkar med skakande hand svetten ur pannan när han nått upp.
Sist i sällskapet är Fingal, som klarar klättringen halvvägs men slinter sedan och faller på rygg mitt i taggbuskebranten. Han blir liggande, utmattad av djungelvärmen och fortfarande omtöcknad av slaget mot huvudet.
Det bestialiska vrålet hörs på nytt, nu närmare. En av Falkarna skriker till och pekar bakåt.
”De är bakom oss! Flera stycken!”
Zehrak spanar bakåt men ser inget i den täta djungeln.
”Valerius, Maximus – bilda eftertrupp!” beordrar Antonius två av sina mannar. ”Morgan, spring mot floden!”
Morgan behöver inte uppmanas två gånger utan tar genast täten för huvudtruppen som skyndar vidare med kanoterna och krokodilkadavret. Antonius stannar vid branten tillsammans med de två Svartkrokar som ställt sig redo med varsitt krokodilspjut.
Bland taggbuskarna i branten ligger Fingal så still han kan för att inte bli stucken av fler taggar och hoppas att buskarna skall gömma honom för de analkande minotaurerna. Han hör några skott från Antonius pilbåge och sedan hur denne svär uppgivet. Några ögonblick senare hörs någon hasa ner för branten, och Antonius dyker upp bredvid Fingal. Han hjälper smugglaren upp och försöker dra med honom upp för repet. Fingals packning gör honom baktung och de två männen rör sig knappt uppåt förrän smugglaren kränger av sig sin ryggsäck och lämnar den bakom sig. De kravlar sig upp över brantkrönet och kommer på fötter. Åter igen hörs det bestialiska minotaurvrålet, denna gång mycket nära. Fingal ser sig över axeln och får några hundra meter ner i djungeln skåda en tre meter hög minotaur med tunn grönfärgad päls, ett långt mossliknande getskägg och väldiga krökta horn. Minotauren kommer dundrande, hungrigt vrålande och med ett par pilar i armarna. De två Svartkrokarna står redo med sina krokodilspjut när Antonius och Fingal passerar dem och springer därifrån. Medan de springer sörjer Fingal sin förlorade packning där hans älskade hängmatta ingått.
Huvudtruppen har under tiden nått floden, som är farbar såhär några kilometer upp från vattenfallen.
”Sjösätt kanoterna fort!” ropar Morgan. Kanoterna läggs i vattnet och legosoldaterna kastar i sina packingar. Zehrak sätter sig i kanoten närmast sig och hamnar bredvid Morgan.
”Lägg ut! Lägg ut!” ropar ashariern med en paddel redo i händerna och den tama apan kramande halsen.
”Antonius då?” protesterar en av Svartkrokarna. ”Och de övriga? Fingal Wachtian?”
Morgan vänder otåligt blicken mot Zehrak.
”Vi lägger ut en bit”, säger dvärgen diplomatiskt. ”Någon kanot väntar”.
Vattnet är djupt och strömt. Två av kanoterna, varav den ene bär Zehrak och en lättad Morgan, skjuter ut från land och paddlar uppströms.
Antonius och Fingal kommer springande och hoppar i en av de två väntande kanoterna. När denna kanot skjutit ut från land kommer den ene jargiern som bildat eftertrupp springande utan något spjut och kastar sig i den sista kanoten. Han skakar på huvudet åt sin kamrat i kanoten och asharierna, som håller paddlarna, skjuter ut från land. Borta i djungeln hörs ett minotaurvrål och ett högt människoskrik. Antonius sänker sorgset huvudet och säger:
”Maximus…”
Expeditionen paddlar i stressad takt uppför floden. En stund hörs minotaurvrål i bakgrunden, men sedan blir allt åter lugnt och stilla. Minotaurernas jaktmarker slutar förmodligen efter vattenfallen, påstår en av Svartkrokarna, därför förföljer de inte längre.

Efter några timmars paddling påkallar Antonius Fingal och Zehraks uppmärksamhet och meddelar att det är dags att slå läger och att han tror att de når Shardors stam imorgon. Snart skall gûrden vara infångad och expeditionen kan resa tillbaka till Tiban. Samma procedur som under gårdagskvällen genomförs vid stranden och nattläger slås upp. En riklig mängd krokodilkött tillagas över öppen eld och blir en mättande måltid i djungelns tryckande kvällsmörker.

Följande morgon paddlar expeditionen bara några timmar innan fiskenät utlagda i floden avslöjar närvaron av en bosättning. Näten är fulla av fisk och ser ut att vara väl dags att tömmas. Inte långt från näten öppnar sig en flodavlöpare med stilla vatten som expeditionen följer ett par kilometer fram till en sandbank där några kanoter ligger uppdragna. Inga tiraker syns till, men en smal stig leder in i den täta växtligheten från sandbanken.
”Shardors stam har sin by därinne”, meddelar Antonius.
Zehrak suckar tungt med stridsyxan liggande över knäna. ”Låt oss gå och besöka dem”.
Människorna och dvärgen går iland på sandbanken och drar upp kanoterna.
”Några av oss bör stanna och vakta kanoterna”, säger Antonius. Han och de flesta av legosoldaterna har händerna på sina vapen och ser sig uppmärksamt omkring.
Tre Svartkrokar och tre Falkar stannar vid kanoterna medan de övriga i expeditionen går upp längs den smala stigen. Antonius, som talar tirakernas språk, går först. Sist går de två Falkarna Morgan och Henry, med pilbågarna redo.
Efter femtio meters vandring hörs ett påtagligt surrande av flugor och männen känner en ruttnande, kväljande lukt slå emot dem. Snart ser de en kropp på stigen. Det är en tirak som ligger alldeles orörlig i framstupa läge. Flugor surrar runt hans kropp, men det syns inga sår. Svartkrokarna drar sina vapen och Antonius smyger fram, hukar och vänder försiktigt på kroppen. Han ryggar undan med en äcklad grims. Tirakansiktet är täckt av levrat blod, tungan hänger svart och i de tomma ögonhålorna krälar vita fluglarver.
”Vad är detta för häxkonster!?” utbrister Antonius chockat och gör jargiernas korstecken i luften när han reser sig.
Hundra meter längre fram syns slutet på stigen och där syns en mängd hyddor. Ett högt utsiktstorn reser sig i byn. Det dova surrandet av flugor från byn hörs ända ner till stigen.

 

[Daniel]

Spelsession XIV
24 november 2010

Shardors stam

Hela byn svärmar av flugor, ditlockade av alla de döda tiraker som ligger kringströdda. Lukten är vämjelig och flugorna är extremt irriterande i den fuktiga hettan. Det är ytterst motbjudande och svårt att stanna kvar i förödelsen och Morgan och asharierna bestämmer sig för att skynda tillbaka till floden, men Antonius ger sina mannar order om att undersöka området.
Zehrak och Fingal möter varandras blick och de tänker båda att detta är Trollbanes verk. Dvärgen gör Svartkrokarna sällskap och ser sig om bland hyddorna medan Fingal går bort mot det vakttorn som står i utkanten av byn. De döda består av byns alla tiraker och trukher. Däremot finns det inte en enda gûrd. De döda uppvisar inga skador efter vapen, men blod har runnit ur deras ögon, öron, näsor och munnar. Några håller sig om huvudet. På en del har ögonen svällt upp och spruckit.
”Jag har aldrig skådat något liknande”, säger Antonius. ”Det måste ligga ond trolldom bakom”.
”Byn verkar barskrapad på vapen och redskap”, säger Zehrak.
Fingal klättrar uppför stegen till vakttornet och finner en en mycket rädd tirakkvinna sitta i hörnet med en gråtande, inlindad bebis i famnen. Han klättrar ner och tillkallar Antonius som kan tala tirakernas språk. Antonius lyckas snart locka ner tirakkvinnan och hon får vatten att dricka och berättar en del för Antonius.
Tirakkvinnans namn är Noha och hon gömde sig bortanför byn när katastrofen skedde. Ulvryttaren Zabhir återvände till byn för ett tag sedan efter många års bortavaro. Snart uppstod oro och upprorisk stämning bland stammens gûrder. När stammens binderakk försökte kväsa detta red Zabhir fram på sin ulv och sa att gûrderna skulle bli de nya ledarna. Binderakken beordrade stammen att gripa den upproriske gûrden, men då höjde Zabhir ett taggigt föremål på en stav och alla tiraker och trukher började falla döda till marken. Noha och hennes barn måste ha befunnit sig utanför föremålets räckvidd. Hon såg gûrderna ge sig av uppströms, och de var ungefär tre dussin till antalet.
”Det bästa vi kan göra är att föra tirakkvinnan till nästa by och låta henne bli omhändertagen där”, säger Antonius. ”Ger vi oss av nu kan vi nå den idag”.
”Vad bryr jag mig om en tirak”, muttrar Zehrak.
”Vi måste åtminstone varna nästa by”, säger Antonius. ”Ingen skall behöva uppleva detta”.
”Vi tar med henne”, säger Fingal. ”Kanske hinner vi ifatt Zabhir vid nästa by”.
De går tillbaka till kanoterna där Fingal berättar för Falkarna att expeditionen skall fortsätta uppströms till nästa by. Morgan Bågskytt anser att de skall vända om och resa tillbaka till Tiban.
”Frågan är om ni vill resa tillbaka ensamma och riskera att stöta på minotaurerna”, säger Fingal. Morgan muttrar då något och sätter sig i sin kanot och färden fortsätter uppströms.
Fingal säger diskret till Zehrak att om Zabhir riktar Trollbane mot honom tänker han springa åt andra hållet. Zehrak är inte orolig för att utsättas för Trollbanes krafter. Han tror inte att trollblodet Nekkma Andeblidare givit dem påverkat hans dvärgakropp.

Madrakkors stam

I skymningsljuset når expeditionen nästa tirakby. Byn ligger vid vattnet och omges av en hög palissad av spetsade träpålar. Runt en port i palissaden ligger uppdragna kanoter, och i porten står fyra tirakkrigare med spjut och krokodilskinssdraperade sköldar. Två små gûrder sitter och fiskar en bit bort. Runt byn har en stor del djungeln avverkats för jordbruk och området ger ett någorlunda civiliserat intryck.
Expeditionen paddlar fram till palissadporten och Antonius tilltalar vakterna med orden ”Mash kiaz makh lhuntah”.
”Bazootah!” morrar en av vakterna till svar.
Efter en stunds fortsatt konverserande på tirakernas språk ger Antonius tecken åt sitt sällskap att kliva ur kanoterna och dra upp dem på land.
”Deras dialekt är svår att förstå, men vi får gå in i byn”, säger Antonius till Fingal och Zehrak. ”Någon lokal festlighet äger rum i afton så de är på gott humör. Det finns en köpkvinna i byn som jag träffat ett par gånger i Tiban. Hon talar flytande både jargiska och ashariska. Vi tre får äta middag hos henne. Resten av mannarna slår upp läger utanför palissaden, för vi får inte övernatta i byn”.
I sällskap med Antonius och tirakkvinnan Noha släpps Fingal och Zehrak in i byn, som till yta och invånare tycks större än Shardors. Innanför palissaden ligger ett dussin stora långhus och ett antal enkla hyddor. Taken är klädda med stora palmblad, och höns och svin springer fritt mellan husen. Mitt i byn ligger en hög, obebyggd kulle. Tirakerna och gûrderna bland byggnaderna går klädda enbart i höftskynken och många blänger ogästvänligt på nykomlingarna. Noha och hennes barn tas omhand av några framskyndande tiraker.
En tirakkvinna går Fingal, Zehrak och Antonius till mötes. Hon är klädd i en civiliserad pälsdräkt och visar sig tala flytande ashariska. ”Välkomna. Jag är Vakita Skarptunga. Ni kan äta med mitt hushåll innan kvällens ritual börjar”.
Vakita Skarptunga för Fingal, Zehrak och Antonius till den stora salen i ett av långhusen där en stor måltid är framställd. Vid bordet sitter redan fyra yngre tiraker och två stora tirakkrigare och äter. Två gûrder betjänar dem underdånigt. Sittplatserna består helt enkelt av tillhyvlade stubbar och de nyanlända slår sig ner för att delta i måltiden.
På bordet står en stor osande gryta fylld av en mastig gryta, fat med rökt kött, en korg med råa ägg, fat med insekter och ett bröd som är mjukt och mjöligt. Till dryck serveras tirakiskt svartöl och rent och klart källvatten. Antonius häller upp svartöl åt sig men Fingal och Zehrak håller sig till vattnet.
Medan Antonius talar med Vakita på jargiska drar Fingal fram sin dolk och skär sig en bit av det rökta köttet. Det forsar ut blod. Han slevar istället upp soppa på sin tallrik och ser den är full av fiskhuvuden.
På ett fat ligger feta larver som ser aptitliga ut i Zehraks ögon. Fingal tycker sig se hur några av larverna fortfarande lever och kravlar på bordet. Zehrak nöjer sig med att äta bröd och larver.
Vakita berättar stolt för Fingal och Zehrak att hon transporterar pälsar och skinn till Tiban och att hon har mycket kontakt med människorna där.
”Gamle dvärg”, säger Vakita med nyfiken blick på Zehrak. ”Ditt folk är inte alls så blekt i färgen som man sagt mig. Men det stämmer hur fula och långnästa ni sagts vara, och ditt språk är som ett eko av enslighet och av er boplatser i grottor och klyftor. Vår shaman har berättat att ni bodde ovan jord och var som människor en gång, men så bestämde ni er för att gå under jord för att slippa lyda kungen och betala skatt”.
”Ert språk låter som om ni satt i halsen”, säger Zehrak och blänger surt.
Antonius sätter då i halsen och tittar oroligt på tirakerna, men ingen av dem brusar upp och bara Vakita verkar förstå ashariska. Hon skrockar åt dvärgen.
Vakita slår då uppskattande ut med armen åt Fingals håll. ”Antonius, det är en mycket vacker hustru du tagit dig! Må hon ge dig många människobarn!”
Fingal gapar stort och känner på sin två veckors skäggstubb.
De två tirakkrigarna börjar dunka sina ölmuggar i bordet och gapar fram en kort visa på ashariska

”Se hit du impotente dvärg
Ja du med hudfärg matt
Kryp hem till dina kalla berg
Vi jagar dig ifatt”

varpå de skålar elakt skrattande och återgår till ätandet. Zehrak ger dem inget svar.
”Varför har ni kommit till Madrakkors stam?” frågar Vakita.
Antonius tittar frågande på Fingal och Zehrak.
”Vi letar efter en gûrd som har något vi vill ha”, säger Fingal.
”Vad kan en gûrd ha? Gûrder har inget av värde”, säger Vakita och häller ut sin bägare åt en av hennes egna gûrdslavar att fylla på med svartöl.
”Det är något han tagit och som vill vi ha tillbaka”, förklarar Fingal.
”Och denna gûrd finns i vår stam, menar ni? De enda gûrder som lämnat den här byn sedan de senaste monsunregnen är mina egna, de ni ser här i rummet.”
”Vi kommer från byn nedströms, som var hans stam”.
”Shardors stam. Ett pack fiskare. De får fram riktigt fina pärlor, så jag brukar passera dem och köpa med mig några. De har ju inget sinne för affärer så Shardor-krigare är enkla att skinna”.
Fingal vänder blicken mot Antonius. ”Det kanske är bäst om du berättar vad som hänt byn”.
Antonius nickar. ”Det är nog bäst att ta det rakt på sak på deras egna språk, som saknar uttryck för empati och känslomässiga utläggningar”. Sedan följer en stunds berättande från Antonius på det barska tirakiska tungomålet och Fingal och Zehrak ser hur tirakerna blir mer och mer förbluffade och några av dem slutar äta.
”Det låter märkligt”, säger till sist Vakita. ”Hur kan en gûrd besegra en hel stam tiraker? Jag har aldrig hört talas om en gûrd med sådana krafter”.
”Det är förmodligen inte gûrden själv som besitter dessa krafter, utan föremålet han för med sig”, säger Antonius. ”Det är av stor vikt att han fångas in och att föremålet tas ifrån honom. Men han har alltså inte passerat här?”
”Det finns småfloder genom djungeln som man kan passera vår stam på, men jag skall höra med våra jägare och vår binderakk om de sett några främmande gûrder”.
Vakita förklarar att Madrakkors och Shardors stammar aldrig varit särskilt vänligt inställda till varandra, så hon tar inte tirakmassakern nedströms med sorg eller bestörtning. Dessutom kan inget störa feststämningen som råder i Madrakkors stam i samband med kvällens ritual.
”Vad är det för ritual hon talar om?” frågar Zehrak Antonius.
Vakita slår glatt ut med armarna. ”Ni har anlänt på kvällen för sommarmånadens stora befruktningsritual. Byns starkaste individ skall få lägra trokkan, stammens kvinnliga ledare. Mina söner skall ikväll delta i tävlingen för första gången”.

Måltiden avslutas abrubt när trummor och panflöjter börjar spela ute i byn och alla tirakerna i Vakitas hushåll skyndar ut. Fingal, Zehrak och Antonius följer rådvilligt efter och ser hur tirakstammens alla invånare samlas runt kullen i byns mitt. Trukher spelar rytmiskt på stora trummor och tirakkvinnor spelar på fanflöjter. Flera av byns män, både tiraker, trukher och gûrder, har samlats i en cirkel runt kullen och virvlar runt i en vild dans.
”Fertiliteten är en dygd i religiös bemärkelse för detta vilda folk”, förklarar Antonius för Fingal och Zehrak. ”Kullen har skottats upp som en symbol för den havande kvinnomagen”.
En otroligt fet tirak, med toviga rastaflätor och stödd på en knotig stav prydd av fjädrar, kliver fram till Vakita och hennes gäster. Runt tirakens hals hänger en mängd talismaner och av benknotor och små fågelkranium. Han uppträder gladlynt och skrattar välkomnande åt människorna och dvärgen. ”Makhtahs bröst, vilken överraskning med utländskt besök denna vilda natt! Även stenens söner har sänt oss en besökare för att bevittna ritualen!”
”Detta är Nikhtath Skådare, vår shaman”, säger Vakita.
Antonius verkar vara på sin vakt, fingrandes på sin dolk. Fingal och Zehrak vet hur jargier misstror magi och mystik.
Den fete shamanen blundar och håller ut sin lediga hand mot Zehraks yxbälte där de två stridsyxorna sitter fästa. ”Dvärgen bär med sig runskriftens vrede. Jag ser ett väldigt bergsmassiv, en molnig himmel som fäller vitt regn och långnästa, järnklädda krigare med breda skägg. Åska och järn”.
Sedan öppnar shamanen ögonen och blir åter på festhumör och skyndar vidare.
Zehrak håller hårt i sina yxor och Fingal sneglar nyfiket på den runprydda begravningsyxan som väckt sådant intresse både hos thalamuriska häxmästare och tirariska djungelshamaner.
Tiraker strömmar till och Fingal, Zehrak och Antonius föses med mot kullen där de hamnar i åskådarhopen. De känner sig mycket obekväma till mods inträngd bland stinkande tirakkroppar men vänder blickarna mot kullen.
Fyra väldiga trukher kommer bärandes med en stol, där en lång och yppigt formad tirakkvinna sitter enbart iklädd en skylande mantel. Tirakkvinnan placeras på kullens topp och de fyra trukherna sällar sig till männens dans nedanför.
”Madrakkor, vår trokka”, säger Vakita till sina gäster.
Nikhtath Skådare går några varv runt kullen och mässar besvärjande. Trokkan på kullen lyfter sina armar och musiken och dansen avstannar. Nikhtath tystnar. Männen ställer sig redo att springa upp mot trokkan, och det försigår redan en hel del knuffande och armbågande.
”Den som tar sig upp först får göra trokkan med barn inatt”, viskar Vakita förklarande.
Trokkan slänger av sig sin mantel som startsignal och alla männen börjar springa uppför kullen under stort kaos. De slåss och sparkas för att hinna först. Den väldigaste trukhen tar ledningen.
Men det visar sig att alla tävlande inte är så oorganiserade. En grupp ovanligt framfusiga gûrder kastar sig alla över trukhen för att sinka honom tillräckligt så att en av gûrderna, till stor förvåning för åskådarna, slinker förbi och når först fram till trokkan. Tirakerna och trukherna protesterar högljutt men tävlingen är avgjord och en gûrd har vunnit.
”En gûrd har aldrig vunnit förrut”, säger Vakita förbluffat och en smula förolämpat och många i åskådarhopen buar åt gûrdens seger.
Panfjöjterna och trummorna börjar spela, sång och dans utbryter och svartöl och brännvin i stora tunnor bärs fram. Vakita ger sig in bland de festande.
”Dags att gå”, säger Fingal till Antonius och Zehrak och de lämnar kvickt byn innan festen blir för vild. En natt som denna vill Fingal inte bli misstagen för kvinna igen och han vill inte att Zehrak hamnar i bråk med de dussintals festande tirakkrigarna.

Det blir inte mycket sömn i människolägret, med tirakernas bullrande fest ackompanjerat av de konstant spelande syrsorna bortifrån djungeln. Stämningen är heller inte särskilt trevlig mellan Svartkrokarna och Falkarna.
”Är det sant att Asharien befolkades först efter att kejsaren fördrivit alla häxor och horor dit?” undrar en av Svartkrokarna spefullt.
En av Falkarna flyttar sig demonstrativt några meter bort från Svartkroken. ”Bäst att sitta på säkert avstånd, de kanske sprider legionärssjukan”.
När Svartkrokarna ber sin kvällsbön avslutar de högt med ”Daak vaka över oss och förlåt oss våra synder och må alla falska gudar bringa otur över sina tillbedjare!”
Henry av Falkarna är inte sen med ett gensvar. ”Ha! Daak var inget mer än en gammal senil trollgubbe medan Aurias och Peligas är den brinnande soluppgången och den lika världsomspännande solnedgången!”
”Daak är alltings skapare och han skapade och styr solen!” protesterar en Svartkrok.
Zehrak sjunger ett gammalt dvärgakväde om en av sin klans kungar medan han putsar sin hjälm och sina rustningsdelar.
”Låt oss ha dubbla vakter natten igenom”, säger Morgan, ”så att vi inte vaknar allesammans i en tirakgryta”.
Fingal myntar ett nytt ordspråk åt expeditionen: ”Som att hitta en gûrd i en djungel”.
”Tre dussin gûrder”, rättar Antonius. ”Men frågan är var de kan ha tagit vägen? Längre bort än så här finns inget annat än djungel. Madrakkors stam är den sista anhalten”.
”Har du varit här tidigare?” frågar Zehrak.
”Aldrig så här långt upp. Men i öster ligger bara Förbjudna skogen, okänt territorium även för Madrakkors stam”.

När Fingal och Zehrak vaknar nästa dag lämnar de fort sitt varma tält och ser att de sovit tills en stund in på förmiddagen. Några av legosoldaterna sitter bland tälten och samtalar, men de flesta sover än. Nu är det tyst i tirakbyn och syrsorna spelar inte. Antonius vaknar så småningom och äter en enkel måltid på färdkost och vatten med Fingal och Zehrak. Han erbjuder sig att söka upp Vakita Skarptunga och höra om hon fått reda på något som kan hjälpa dem i deras sökande.
Antonius traskar in i byn och Zehrak och Fingal slår sig ner nära floden. Zehrak sätter sig med sin begravningsyxa framför sig och ber en lång bön till Vontar om vägledning i sin jakt efter Zabhir och om styrka att hämnas klanfränden Ungmars död. Fingal häller i sig vatten från sitt vattenskinn medan han trött följer en fet groda nere vid flodkanten med blicken.
Plötsligt under bönen skjuter en åskvigg ut ur bladet på Zehraks yxa och träffar grodan som exploderar i småbitar och efterlämnar endast en liten rökslinga efter sig. Zehrak släpper taget om yxan och faller på rygg av överraskningen och Fingal gapar bara medan han stirrar på platsen där grodan suttit.
Ingen av de vakna legosoldaterna på andra sidan tälten har märkt något. Medan Fingal fortfarande sitter gapande och stirrar smyger Zehrak iväg med sin begravningsyxa och ställer sig utom synhåll i djungelranden. Där studerar han noggrant sin yxa och läser runinskrifterna.
På ena sidan av yxbladet talar runorna om anfall och om att nedkalla Vontars vredgade blixtviggar mot fienden. Aldrig har Zehrak tolkat runorna bokstavligen. I runskriften återfinner han den bönefras han använde sig av när yxan sköt sin blixt – khazim ai-menû.
På den andra sidan av yxbladet talar runorna om försvar och härdande av ens krigsdräkt. Zehrak greppar yxskaftet hårt och ber Vontar om försvar med den bönefras som anges i runskriften – im dohr par iken. Med ens börjar hans rustningsdelar skimra svagt i blått och han inser att de blir starkare. Efter en minut falnar skimret och rustningen återgår till normal kvalitet. Zehrak har löst runornas gåta och förstår nu att han i sin ägo har en helig runyxa.

Antonius återvänder efter en stund från byn och han följs av Vakita Skarptunga som har nyheter åt Fingal och Zehrak.
”Vår store binderakk, Phantox, har fångat in två gûrder som inte tillhör stammen”, säger hon. ”De spejade på oss från öster”.
Fingal och Zehrak får följa med Vakita och Antonius in i byn för att försöka fråga ut fångarna. Utanför binderakkens långhus sitter två gûrder fastbundna och de skiljer sig från övriga gûrder i byn genom att vara klädda i varsin läderväst med nitar. En bit bort ligger två gûrdersvärd, en spade och en hacka. Det är vad gûrdna burit med sig.
Binderakken, en reslig tirakkrigare med rakat huvud och en svart spindeltatuering på halsen, står med armarna i kors och blänger argt på allt och alla. Han tillåter Antonius att tala med fångarna på tirakiska och Antonius ställer sina frågor.
Den ene gûrden väser uppstudsigt något till svar.
”Han säger att vi har något att vänta”, översätter Antonius. ”Snart är gûrderna den här öns herrar och tiraker och trukher skall slicka deras fötter”.
”De tillhör definitvivt Zabhirs anhang”, säger Fingal.
Antonius frågar gûrderna något om Zabhir. Gûrderna blir ännu mer uppstudsiga och den ene svarar något.
”Han säger att den mäktige Zabhir leder en revolution mot tiraker och trukher”, översätter Antonius. ”Zabhir samlar alla gûrder omkring sig och tänker tvinga alla andra till underkastelse med något som kallas Trollbane Förgöraren”.
Då rusar Phantox fram och hugger ner gûrden med sitt sågtandade svärd. ”Galen gûrd!” rasar han. ”Oduglig slav!”
Den andre gûrden börjar tjuta i dödsångest och håller sig över huvudet.
”Jag tror han svarar på vad vi än frågar nu”, säger Antonius och ställer åter en fråga om Zabhir. Gûrden gnyr fram ett svar som Antonius verkar nöjd med.
”Zabhir håller till vid något gûrden kallar Utkiken. Där skall deras nya herravälde upprättas.”
”Vad är Utkiken?” frågar Zehrak.
”Utkiken kallar vi en hög platå som ligger en halv dagsresa österut”, förklarar Vakita. ”Den markerar gränsen till Förbjudna skogen. Längre än Utkiken rör vi oss inte”.
”Då är det dit vi beger oss”, säger Zehrak.
Antonius vänder sig mot Phantox och frågar något. Binderakken rycker på axlarna och svarar.
”Vi har hans tillåtelse att resa till Utkiken”, tolkar Antonius åt Zehrak och Fingal. ”Vad vi tar oss till med de främmande gûrderna bryr han sig inte om så länge det inte stör hans stam”.
”Det är inte svårt att hitta dit”, säger Vakita. ”Paddla vidare på floden tills ni ser vita klippor frambrutna av årtusendens monsuner”.
En stund senare packar Fingal och Zehrak och legotrupperna ihop sitt läger och ger sig vidare uppför floden i sina kanoter för att finna Zabhir och Trollbane. Reseproviant har de inhandlat av Vakita, som den handelskvinna hon är inte varit sen att föreslå just detta.
”Stanna hos oss igen på tillbakaresan!” ropar Vakita efter dem från flodkanten. ”Den gamle dvärgen är så lustig att se på! God jaktlycka!”
Shamanen Nikhtath Skådare står i porten och följer med fundersamt ansiktsuttryck de bortpaddlande kanoterna med blicken.

Utkiken

Fyra timmars paddling österut ser expeditionen en hög platå resa sig ur den täta djungeln. Platåns västra sida vetter mot floden och är brant och frodigt trädbevuxen. Övriga sidor är i det närmaste lodräta vita klippstup. I öster gränsar platån mot Förbjudna skogen.
Expeditionen lägger till en bit ifrån platåbranten och drar upp kanoterna. Det är tät vegetation och snårigt överallt. Det syns inte till några gûrder. Det enda som syns vid platåns fot är djungel. Zehrak når inte ens över ormbunkarna de står bland och när Fingal ser sig om ser han inte dvärgen utan går in i honom.
En bit upp från vattnet hittar en av Svartkrokarna nio kanoter gömda under palmblad. I kanoterna ligger åror och fiskenät. Kanoterna ser mycket väl ut att kunna rymma minst tre dussin gûrder.
Morgan Bågskytt är först att upptäcka en svag rökslinga som verkar komma från från en avsats högt uppe i platåns brant. Fler av legosoldaterna ser den också, men Fingal och Zehrak ser bara djungel. Zehrak pekar dock också och instämmer med legosoldaterna för att inte framstå som sämre än människorna.
”Valerius, Romanov!” säger Antonius och de två utnämnda Svartkrokarna börjar genast smyga uppför branten. Zehrak gör dem följe.
Klättersamt smyger de två Svartkrokarna och Zehrak uppför branten tills de närmar sig avsatsen. Det hörs ljud av stenhackor från avsatsen och de vågar sig inte närmare än att de ser randen av ett läger bestående av några vindskydd byggda av slanor och stora palmblad, och de känner doften av rök och grillat kött. Gûrderröster hörs tjattra på tirakiska.
”De arbetar sig inåt i berget”, viskar den ene Svartkroken. ”De talar om ett tempel inne i platån och de verkar vilja ta sig in dit”.
De två Svartkrokarna och Zehrak smyger ner till sitt väntande sällskap och delger vad de hört och sett.
”Skall vi gå till anfall?” frågar Antonius. ”Avsatsen är förvisso svårtillgänglig, men vi är militärt överlägsna några dussin simpla gûrderslavar”.
Zehrak föreslår att de skall invänta nattmörkret, men Antonius påpekar att tirakerna är ett nattens folk och att de flesta av gûrderna förmodligen ligger och sover nu under dagen medan bara fåtalet arbetar.
Anfallet beslutas ske snarast. Falkarna skall ge eldunderstöd med sina långbågar hundra meter nedanför avsatsen och hinner skjuta ett tiotal pilar var innan Svartkrokarna når avsatsen. Svartkrokarna går till anfall från varsitt håll i två grupper och Antonius anser det vara enkelt att bringa panik i gûrderna.
Morgan skrockar stöddigt medan han förbereder sin långbåge. ”Det kommer inte vara många gûrder levande kvar däruppe när ni når dit”.
”Zabhir är min”, säger Zehrak och drar fram sitt dubbelarmborst.
”Först som når fram”, genmäler Fingal och drar fram sitt kularmborst.
Sällskapet traskar uppåt branten med dragna vapen. Hundra meter nedanför avsatsen stannar Falkarna och sticker varsitt knippe pilar i marken framför sig. Svartkrokarna delar sig i två grupper och börjar ta sig upp mot avsatsen, där gûrder hörs tjattra och stenhackor klämtar. Fingal går med den ena gruppen, som leds av Antonius, medan Zehrak går med den andra. Både dvärgen och smugglaren sina armborst redo. Den korte dvärgen hamnar på efterkälken i branten och följer långsamt efter sin grupp.
Nedanför de två grupperna höjer Falkarna långbågarna till anfall. De avfyrar i snabb takt pil efter pil som regnar ner över avsatsen varifrån gûrderskrik stiger.
”Spring över krönet”, säger Antonius till sin grupp där Fingal ingår. ”Slå ut allt motstånd. Dräp tills inget finns kvar att dräpa”.
Svartkrokarna drar sina svärd och går till anfall. Fingal håller sig tätt efter dem med sitt armborst i häderna. Tjugo meter nedanför avsatsen trampar Antonius ner i ett snår och ramlar omkull. Hans ena fot visar sig sitta fastsnarad i ett rep. En av de andra Svartkrokarna i Fingals grupp fastnar därpå också i en snara och faller. Några gûrder uppenbarar sig på avsatsens rand och överöser gruppen med kastspjut. Fingal skjuter av skottet från sitt kularmborst och en gûrd faller död omkull med ett kulhål i bröstet. Den tredje Svartkroken ligger på mage och skjuter med sin kortbåge mot gûrderna på avsatsen.
Fingal skyndar fram till Antonius och börjar med sitt långsvärd skära loss dennes snara. Den andre fallne Svartkroken träffas av ett kastspjut i halsen och blir liggande. Antonius träffas skoningslöst av tre kastspjut i bröstet. När Fingal skurit loss snaran och tittar upp ser han Antonius ligga död.
”Dynga!” svär Fingal. Han tittar upp mot avsatsen och ser tre kastspjut komma farande mot honom. Han slår undan det ena med långsvärdet men de andra två träffar honom i högerbenet. Det ena spjutet sätter sig vid knäet och det andra i låret.

Den andra Svartkroksgruppen, med Zehrak en bit efter sig, hamnar också i en fälla. En väldig trästock kommer rullande mot dem från avsatsen. Svartkrokarna hinner inte undan utan slås omkull och blir liggande. Stocken rullar vidare mot Zehrak som springer åt sidan. Dvärgen kastar en blick på de utslagna Svartkrokarna, bedömer dem vara bortom hjälp och börjar åter skynda upp mot avsatsen.

”Morgan, bakom oss!” hörs en av Falkarna ropa. Fingal kastar en blick över axeln. Längs platåsidan kommer ett dussin stora ulvar springande genom djungelsnåren. Några bär gûrderryttare. Morgan och hans mannar hinner skjuta ner ett par av ulvarna men skingras sedan av kavallerianfallet och försöker desperat undkomma. En ulv vräker sig vrålande över den springande Henry och de båda försvinner ur synhåll bland snåren. De övriga Falkarna springer nerför branten mot djungeln och ulvarna rider skoningslöst efter dem.

Tre gûrder lämnar avsatsen för att möta Zehrak i branten. Dvärgen skjuter av den ena pilen från sitt dubbelarmborst och en av gûrderna faller död i backen med pilen i bröstet. De två återstående gûrderna kastar sina kastspjut mot dvärgen och det ena träffar honom i låret. Dvärgen stannar upp, skjuter av sin andra pil och ännu en av gûrderna faller död. Den siste gûrden drar sitt kroksvärd och möter dvärgen drar sin stridsyxa. Det dröjer inte länge innan dvärgen har slagit svärdet ur gûrdens hand och gûrden vänder och flyr uppåt branten.
Zehrak skyndar efter men gûrden hinner fly upp i sitt läger. När Zehrak når krönet till avsatsen möts han av synen av fem gûrder med varsitt kastspjut riktat mot honom. Tre av kastspjuten träffar Zehrak och sätter sig i plåtrustningen under hans väldiga skägg. Kraften i kastspjuten får dvärgen att falla baklänges och börja rulla nerför branten.

Där Fingal och den ende levande Svartkroken ligger ser de en grupp gûrder komma springande nerför branten med höjda kroksablar. Fingal tittar nedanför dem och ser att Falkarna och ulvarna försvunnit utom synhåll ut i djungeln.
”Reträtt!” ropar Svartkroken åt Fingal. ”Vi är chanslösa!”
Svartkroken reser sig och drar sitt svärd och verkar inställd på att täcka Fingals reträtt. Fingal biter ihop mot smärtan i benet och börjar skynda nerför branten. Svartkroken hugger ner några av gûrderna men omringas snart och faller.
Zehrak rullar en lång bit nerför banten och när han omtöcknad och med blod framsipprande genom skägget kommit på fötter ser han Fingal retirera ner mot floden. Dvärgen kastar en bister blick upp mot avsatsen där gûrderna skränar segerrusigt och skyndar sedan efter sin människokamrat.
Zabhirs gûrdertrupper förföljer inte Fingal och Zehrak nerför branten. Bara gûrdernas hånfulla skratt haglar över dem. De når haltande fram till de väntande kanoterna och ser att en ligger halvvägs ner i vattnet. Med överkroppen i kanoten och benen på land ligger Morgan Bågskytt med två kastspjut i ryggen. Hans lilla apa syns inte till någonstans.
”Jag skulle inte tro att någon av Falkarna dyker upp”, säger Zehrak och ulvylanden ute i djungeln stödjer hans tes.
Fingal tar Morgans pengabörs och välter sedan ut den döde ashariern från kanoten. Fingal och Zehrak flyttar över sina ryggsäckar till kanoten, tar plats i den och låter strömmen föra dem bort från Utkiken. Blod rinner från deras sår och de sitter tyst sammanbitna med varsin paddel.
Efter några kilometer från Utkiken styr de in kanoten till flodkanten, haltar iland och förbinder sina sår. Gûrdernas kastspjut har inte bitit särskilt djupt och varken Fingal eller Zehrak är skadad allvarligt.
Hela deras legosoldatseskort är borta och de är ensamma i djungeln. De ser ingen annan utväg än att ta sig tillbaka till Madrakkors stam och försöka få tirakernas hjälp. På egen hand kan de varken anfalla Zabhir eller försöka ta sig tillbaka till Tiban. Det finns några tirakiska mynt i Morgans börs och förhoppningsvis räcker till någon slags hjälp.

Hjälp från tirakerna

Det tar fyra-fem timmar för Fingal och Zehrak att paddla tillbaka till Madrakkors stam och de når byn i skymningsljuset. Vakterna i porten blänger aggressivt och hytter med sina vapen medan Fingal försöker få dem förstå att Vakita Skarptunga skall tillkallas. Fingal får det dock inte lätt då tirakerna inte förstår något annat språk än sitt eget och varken Fingal eller Zehrak minns vad Vakita hette.
”Något med Y”, är det enda Zehrak tror sig minnas av köpkvinnans namn.
Dvärgen och människan släpps inte in och förstår att de gör bäst i att paddla bort från de aggressiva vakterna vid porten. De går iland en bit ifrån byn och drar upp sin kanot.
”Vi slår upp vårt tält här”, säger Zehrak bistert. ”Vill de köra bort oss för de komma ut hit och försöka”.
Inte heller tältet får de någon framgång med, då det är Morgan Bågskytt som varit hjälpsam att resa det åt dem tidigare kvällar. Tältet blir liggande i en hög och besvikna breder dvärgen och människan ut sina filtar under den bara kvällshimlen. De har åtminstone myggnäten som Rzalaroz skickat med dem.
Vakita Skarptunga och shamanen Nikhtath Skådare kommer gående till dem. Det är inte svårt att se att Fingal och Zehrak lidit nederlag vid Utkiken och Vakita frågar efter Antonius.
Fingal berättar att gûrderna varit bättre organiserade än väntat och att Antonius stupat.
Nikhtath ser orolig ut och ber dvärgen och människan följa med in i byn. Vakita erbjuder dem att sova utanför hennes långshus. Fingal tackar för förslaget och Zehrak muttrar något men packar även han ihop sina grejer och följer med. Fingal berättar att gûrderna förskansat sig vid Utkiken där de verkar hålla på att gräva sig in i ett tempel. Nikhtath blir stressad av att höra detta.
”Jag förstår inte vad som försiggår”, säger Vakita, ”men Nikhtath har varit orolig sedan ni for och det bådar inte gott”.
”Följ med mig till trokkan”, säger shamanen och går mot det största långhuset i byn. Fingal, Zehrak och Vakita följer med honom in i huset.
Inne i långshusets huvudrum sitter ett tjugotal tiraker och trukher och äter högljutt. I centrum av bordet sitter trokkan Madrakkor och vid hennes sida sitter binderakken Phantox.
Nikhtath stampar sin shamanstav i marken vilket får de samlade tirakerna att tystna och vända blickarna mot honom. Shamanen berättar något på tirakiska och Fingal och Zehrak hör oron i hans röst.
När shamanen tystnat kastar Madrakkor en nedlåtande men ointresserad blick på Fingal och Zehrak. ”Ynklig människa och svag dvärg”, säger hon korthugget och häller i sig en munfull svartöl.
Nikhtath vänder sig mot Fingal och Zehrak och talar till dem på ashariska. ”Min store andlige ledare Nekkma Andeblidare har sökt upp mig i mina syner och sagt åt oss att ni två inte får skadas. Det är därför ni inte ligger på matbordet framför Madrakkor och Phantox. Han sade också åt oss att ni måste hjälpas och att det är av största vikt att de främmande gûrderna förintas, men det är Madrakkor inte lika övertygad om.”
”Nekkma”, fnyser Madrakkor. ”Svaga tiraker som bor i staden. Han bestämmer inte över mig. Det här är min stam. Vi har massor av festmat och öl kvar från ceremonin. Vi har inte tid att jaga små gûrder i skogen. Ynkliga gûrder överlever inte länge därute om de tänkt starta en ny stam. Vill de kriga mot oss, låt dem komma!”
Den fete shamanen bugar inför sin stamledare men tar därefter åter till orda. ”Ärade trokka, det är viktigare än ni förstår att gûrderna stoppas. Vi känner alla till det gamla tempel som ligger begravt inuti Utkiken. Templet kan vara ett av Mahktahs tjugo, där hon i forntiden spärrade in sina fiender och förrädarna som tjänade dem”.
”Porten till templet ligger i Förbjudna skogen”, säger Madrakkor. ”Där jagar ulvarna”.
Nikhtath vänder bedjande blicken mot Fingal och Zehrak.
”Gûrderna gräver sig in i templet bakvägen”, säger Fingal åt Madrakkor.
Trokkan skrattar överlägset. ”Ynkliga gûrder! Gräver ner sig i jord precis som dvärgar!”
Zehrak svär uppgivet på dvärgiska. Phantox sliter av ett köttstycke med sina väldiga käftar och tuggar högljutt, till synes ointresserad av diskussionen. Vakita håller sig i bakgrunden.
”Skicka våra krigare åtminstone för att undersöka”, vädjar Nikhtath till trokkan. ”Nekkma har sagt mig att det är av största vikt. Tro mig, ärade trokka, att det som oroar honom oroar oss”.
Phantox ryter argsint till. ”Låt oss skicka våra krigare och dräpa dessa gûrder så vi bli av med dvärg och människa och återgå till festande!”
Fingal skiner upp och Zehrak nickar gillande. Madrakkor tömmer sin bägare, fyller den med nytt med svartöl och tar några djupa klunkar. Ingen talar i väntan på hennes svar.
”Phantox!” utropar slutligen trokkan. ”Samla byns alla krigare och gå till fullt anfall mot Utkiken! För hem mycket gûrdkött att festa på! Ge er av inatt!”
Nikhtath verkar lättad och uppträder tacksamt. Vakita stiger fram till Fingal och Zehrak och säger tröstande åt dem att deras uppgift verkar bli lättare löst än de väntat sig.
Phantox sveper i sig sitt sista svartöl, reser sig och plockar upp sin ohyggliga binderakkhammare som stått vid hans sida under måltiden. ”Ni följa med?” frågar han Fingal och Zehrak som om det gällde ett erbjudande om en simpel promenad i skogen.
Fingal tittar ner på sina skor. Zehrak fattar stridsyxan.
”Vi har en artefakt att finna och en Zabhir att dräpa”, påminner dvärgen.
”Mitt ben smärtar och mina kläder är blöta”, ursäktar sig Fingal och avstår krigståget.

Krigstrummor ljuder snart i byn. Byns fulla krigarstyrka visar sig snabbt mönstrad och redo. Phantox leder byns krigare, vars antal uppgår till sextiofem, i tio stora kanoter. Krigarna är tungt beväpnade med spjut, tirakkrokar, stenklubbor, sågtandade sablar och stora krokodilskinnsdraperade sköldar. Liggande på varsin bår medförs tre stora tirakskelett som skall bringa makt och stridslycka. Det är de heliga kvarlevorna efter Rukhaz Kamorfdräparen, Zartagh Dryadjägaren och Garthor Sjösvinet.
I nattmörkret paddlar styrkan iväg längs floden. Shamanen Nikhtath mässar på guttural tiraksiak till den mörka himlen. Tirakkrigarna som inte paddlar slipar illvilligt sina vapen och nynnar på krigsvisor.

Fingal sätter sig med den ryggsäck som legat i deras kanot och som tillhört Morgan Bågskytt och smugglaren går igenom dess innehåll. I ryggsäcken finns några knippen pilar av olika slag, ett kokkärl, klädombyten, träbestick, en rulle starkt rep, en talisman föreställande en uggla hängande i en tunn silverkedja, en mängd tygförband och två korkförslutna krukor. I en liten börs ligger några örter, och Fingal känner lite vallört, som han vet går att göra helande sårsalva av. Fingal tar Morgans kokkärl och kokar vid en av byns många lägereldar upp vallört för att lägga över sina sår.
Medan vallörten tillagas undersöker Fingal de två krukorna. Den första visar sig innehålla vin och Fingal tar en klunk. Vinet är varmt men har smaken av ett soldiskt rött och är fullt drickbart.
Den andra krukans kork sitter för hårt för att kunna dras loss. Fingal skakar på krukan invid örat och det låter som om den innehåller sand. Men det är inte det märkligaste. Det låter svagt som att det blåser inuti, som om det vore en sandstorm fångad i en kruka.
Fingal ställer ifrån sig den märkliga krukan och koncentrerar sig på den med vin.

Tillbaka vid Utkiken

Tirakstyrkan förflyttar sig fort och kanoterna plöjer fram genom vattnet i hög fart. Efter bara två timmar skymtas Utkiken under stjärnhimlen. Phantox vänder sig mot Zehrak och säger barskt:
”Dûr hakk, wahk wurgûr!”
Zehrak tittar bara på binderakken och drar fram sin stridsyxa för att visa att han är redo att följa med tirakerna. De går iland och tirakerna sprider sig i en lös formation. Zehrak ställer sig en bit bakom det bakersta ledet av tirakstyrkan. Tirakerna skrattar elakt åt honom där han står bakom dem. Det dröjer inte länge innan Phantox pekar med sin otäcka binderakkhammare mot platåbranten.
”Tagu dox!” ropar han och tirakerna stämmer in i ett öronbedövande vrål. De sextiofem krigarna börjar genast rusa upp genom snåren. Zehrak traskar modigt efter dem men hamnar långt på efterkälke medan de långbenta tirakerna skyndar uppför branten.
Uppifrån avsatsen hörs upprörda gûrderskrän och tjatter.
Svartkrokarna och Falkarnas döda kroppar syns inte till i branten.
Flera tiraker fastnar i dolda snaror, men hackar sig vildsint loss medan deras stambröder skyndar förbi. Kastspjut kommer flygande från gûrdernas läger. Tiraker stannar tillfälligt upp och kastar sina egna spjut. Dödsskrik hörs från båda sidor.
Trästockar kommer rullande utför slänten. Några tiraker mejas ner men det avskräcker inte de övriga. Zehrak ser hur en massiv trukh slår sin yxa i en analkande trästock så att den splittras i farten. Många tiraker sotrmar snart upp på avsatsen där högljutt handgemäng utbryter.
När Zehrak närmar sig avsatsen har striden pågått en stund. Han fastnar med foten i en snara, skär sig loss med yxan och traskar vidare uppåt. Han kommer upp på avsatsens rand där han stannar stoppar undan sin yxa, drar fram armborstet och överblickar striden.
Ett stort antal gûrderkrigare, femtio eller sextio till antalet, försvarar lägret som består av ett dussin vindskydd tillverkade av slanor och stora palmblad. Lägret är byggt i en halvcirkel framför en slags port in i kullen. Ingången är blockerad av en stor sten, och den tycks inte ha vairt flyttat på mycket länge då den är täckt i slingerväxter, djungelblommor och mossa. Gûrderna har mellan stenen och bergväggen hackat fram en smal passage som löper in i kullens kolsvarta innandöme.
Tirakerna är vida överlägsna i styrka och gûrderna kan knappt stå emot anfallet utan faller i drivor. Sju-åtta ulvryttare kommer ridande in i striden från branten men det vänder inte striden till gûrdernas fördel. Phantox slår omkull en ulv och krossar dess ryttare under foten. Några gûrder kommer utspringande ur kullens innandöme och kastar sina spjut mot anfallarna. Phantox träffas av ett spjut i benet men vrålar bara argsint.
En ulvryttare kommer utridande från kullens innandöme. Zehrak känner igen ryttaren som Zabhir, den enörade gûrden från Solds utö. I höger hand håller Zabhir en hög stav på vilken en stjärnformad banérprydnad av metall sitter fäst. Artefakten pulserar med ett rött ljus. Zehrak känner igen Trollbane efter Rzalaroz och Nekkmas beskrivningar.
Plötsligt tappar de anfallande tirakerna sina vapen. Vissa håller sig om huvudet och andra slänger vrålande huvudet bakåt. Zehrak stapplar till när han känner en plötslig huvudvärk. Det röda ljuset från Trollbane brinner i hans ögon.
Blod rinner ur tirakerna och trukhernas ögon och näsor och på vissa sväller ögonen upp och sprängs. Phantox spyr en kaskad blod som tycks koka och sedan sprängs hans ögon inifrån. En efter en börjar tirakerna och trukherna falla döda till marken.
Zehrak drabbas inte allvarligare än huvudvärken och blir lämnad kvar mot de kvarvarande trettio-fyrtio gûrderna och halvdussinet ulvar i lägret som nu alla vänder sina blickar mot den ensamme dvärgen. Zehrak står bredbent och med armborstet i händerna men skjuter inte.
Trollbanes ljus börjar falna nu när alla tiraker ligger döda och mörker lägger sig över avsatsen. Bara gûrdernas stora ögon glittrar i månskenet och det blänker i spetsen på Zehraks pil. Uppför slänten kommer ytterligare ett dussin ulvryttare sakta ridande från djungeln.
Zabhir möter Zehraks ögonkast i några sekunder och får något igenkännande i blicken. Han känner igen dvärgen från Solds utö och Ungmars sällskap i bergen. Gûrden skriker då befallande på tirakiska och pekar med Trollbane mot dvärgen.
Trettio gûrder och ett dussin ulvar sveper blodtörstigt framåt mot Zehrak. Dvärgen sätter armborstet mot axeln och siktar efter Zabhir. Men Zabhir har vänt sin ulv och börjat rida tillbaka mot kullens innandöme och runt honom myllrar det av gûrder, så Zehrak bedömer skottet slösat och tar istället snabbt sikte på den främste ulvryttare som närmar sig honom. Han skjuter av ryttaren men ulven fortsätter sitt anfall.
Zehrak slänger ifrån sig armborstet och backar bort från avsatsen medan han drar fram sin begravningsyxa som han riktar mot den främsta ulven. ”Khazim ai-menû!” ropar han och hoppas att Vontars blixtar skall bistå honom och få gûrderna att skingras i skräck.
En väldig åskknall ljuder och en åskvigg skjuter ut ur yxbladet. Ulven träffas och faller våldsamt omkull med rykande päls. Några gûrder stannar skrämda upp, men flertalet tycks inte avskräckta och kommer allt närmare. Zehrak kan inte backa undan längre då han nått kanten till det stup som kantar branten ner mot floden. Gûrderna stormar närmare.
Zehrak inser att hans sista stund är kommen och fattar hårt begravningsyxan mot bröstet innan han kastar sig ut baklänges nerför stupet. Det är hundrafemtio meter ner till floden och en falltid på fem-sex sekunder.
Zehrak slår i vattnet och sjunker snabbt ner i det svarta djupet. Han är ännu vid medvetande men hela hans kropp smärtar och hans tunga rustning tillåter ingen simning. Men han lever och återfår hoppet om att undkomma Utkiken med livet ännu en gång.
Han fäster yxan i bältet och famlar med armarna i mörkret. Han känner ingenting runt sig, bara flodens vatten. Sekunderna går och att hålla andan blir allt mer ansträngande. Hans ena hand finner en tjock växt, kanske kraftigt sjögräs eller en lian? Han hoppas kunna dra sig mot ytan och drar sig uppåt längs växten. Men hans rustning drar åt andra hållet och han glider åter ner i djupet.
Efter ytterligare en stunds kamp för att ta sig uppåt genom vattnet orkar Zehrak inte hålla anden längre och allt börjar bli svart och han flyter in i medvetslösheten…

Följande morgon vaknar Fingal med den urdruckna vinkrukan i famnen av att det hörs skrik från tirakkvinnor. Han kommer på fötter och söker sig mot skriken. I floden utanför byn flyter sargade kroppar förbi. Det är döda tirakkrigare. Fingal känner igen binderakken Phantox när denne flyter förbi, med sprängda ögon och vidöppet gap.

 

[Daniel]

Spelsession XV
16 december 2010

När Zehrak kommer till sans hör han sprakandet av eld och känner lukten av grillad fisk. Han ligger på en bädd av palmblad i ett tirakiskt långhus som han känner igen. Hans skägg stinker av ingrodd torkad gyttja och det är fullt av intrasslat sjögräs. Vid hans sida står Fingal, Vakita Skarptunga och Nikhtath Skådare. Dvärgen har fått en helande dekokt på fingerbunkens blad och känner att han sakta återfår hälsa och styrka.
Nikhtath ger honom friskt vatten att dricka. ”Du flöt med en stock på floden”, säger shamanen. ”Vakitas söner fann dig när de spejade en bit uppströms”.
”Vad har hänt med Phantox och stamkrigarna?” frågar Vakita upprört. ”Flera av deras döda kroppar har flutit förbi i floden med sprängda ögon och inget blod i huvudet”.
”Samma som i den andra byn”, säger Zehrak. ”Det fanns inget jag kunde göra”.
Tirakerna börjar oroligt tala med varandra på tirakiska som Fingal och Zehrak inte förstår. Zehrak får sedan berättat för sig av dem att Madrakkor stängt in sig i sitt långhus med sina största kvarvarande trukher och flertalet tunnor svartöl och brännvin. På kullen i byn har det brunnit likbål och Nikhtath har gått omkring och sjungit klagande för att kalla på de andar som skall hämta de döda. Runt om i byn står ett eller två dussin rädda gûrder som rustats för strid.
Tirakerna går för att försöka tala med sin trokka och lämnar Fingal och Zehrak ensamma i långhuset. Fingal frågar dvärgen vad som egentligen hänt, och Zehrak berättar att Trollbanes krafter fungerar och att även han känt en ohygglig huvudvärk. ”Annars hade jag tagit dem”, säger dvärgen.
”Tirakarmén är borta”, säger Fingal. ”Kvar är bara vi och ett gäng gûrder”.
”Gûrderna stoppas ju inte av Trollbane. Men å andra sidan, vad hindrar dem från att byta sida till Zabhir”.
”Jag fruktar att jag vet vad gûrderna vill i det gamla templet”, säger Nikhtath till Fingal och Zehrak. ”Kanske känner denne Zabhir till ett sätt att stärka Trollbanes krafter därinne, ett sätt att slutgiltigt aktivera dess makt. Vi vet inte hur långt kvar de har att gräva, kanske är de redan inne. Det förvånar mig stort att höra att de har ulvarnas stöd. Ulvarna är starkt emot allt som kan rubba balansen i naturen, och deras shaman har alltid varit mig förtrolig och han har aldrig låtit någon komma nära Utkiken. Och att gûrderna gräver sig in bakvägen istället för att använda porten i Förbjudna skogen får mig att undra. Kom med mig, vi måste besöka ulvshamanen nu på en gång! Vi har ingen tid att förlora! Han som talar med förfäderna, ulvarnas shaman, bor i en grotta under ett gammalt träd ett par timmars färd härifrån. Han har alltid haft mycket stort inflytande över sin flock, och om någon kan tala dem till rätta är det han”.
”Tja, jag har inget bättre för mig”, muttrar Zehrak och de följer med shamanen.

Ulvshamanen

Nikhtath för Fingal och Zehrak söderut uppströms. Den fete shamanen sköter åran i kanoten och efter två timmar längs floden lägger han till vid flodkanten och de kliver iland.
”Vi är nära Förbjudna skogen nu”, säger Nikhtath. ”Var varsamma med levande grenar och smådjur. Ulvarna är naturens väktare och står nära naturandarna. Han som talar med förfäderna har sin boning en stunds vandring inåt skogen. Om ni visar respekt har ni inget att frukta”.
Fingal och Zehrak följer efter Nikhtath in i den tätvuxna djungelskogen. Stora fjärilar och andra flygfän surrar runt dem, marken är täckt av blommor i regnbågens alla färger och solens strålar strilar ner genom trädkronorna i ett grönt dis. När de vandrat någon kvart börjar de höra prassel och grenar som bryts här och var runt dem i djungeln. Zehrak håller hårt i yxan och spanar ut i växtligheten. De kan snart urskilja ett tiotal stora, fyrfotade vargvarelser smyga på vardera sidan om dem.
Nikhtath stannar och lägger fingret på läpparna i en gest åt Fingal och Zehrak. Sedan ger han ifrån sig ett morrande, djuriskt läte som om han tilltalade ulvarna på deras eget språk.
En stor, brungrå ulv hoppar fram ur vegetationen framför Nikhtath och morrar tillbaka. Ulven har ett nyligen läkt rivsår i ansiktet. Ett besynnerligt stamtal följer under vilket Nikhtath blandar guttural tirakiska med djuriska morrningar, gläfsanden och teckenspråk. Efter några minuter pustar Nikhtath ut och vänder sig mot människan och dvärgen.
”Detta är ledarhonan, Hon som följer nattsländans flykt”, säger han. ”Hon har gett oss tillåtelse att besöka flockens shaman. De följer oss till hans boplats”.
Eskorterade av de stora ulvarna vandrar Nikhtath, Fingal och Zehrak vidare en stund tills djungeln öppnar sig i en glänta. I gläntan ligger några stora klippblock där ett tjugotal ulvar ligger och vilar. Under ett väldigt träd öppnar sig en grotta i det stenröse som trädets rötter omslingrat. Jordiga rötter hänger som ett draperi för ingången.
”Vänta utanför”, säger Nikhtath och går ensam in i i trädgrottan. Fingal och Zehrak sätter sig försiktigt på en sten i gläntan under spänd tystnad. Zehrak ser ner i marken för att undvika ögonkontakt med någon av ulvarna och Fingal gör sig liten i kroppshållningen.
Efter en stund kommer Nikhtath ut igen och går fram till Fingal och Zehrak. ”Han vill träffa er ensam”, säger tiraken. ”Låt honom inte vänta. Gå in till honom”.
Utan protester reser sig dvärgen och människan och går fram till grottöppningen. De jordiga rötterna lyfts enkelt undan och de kliver in. Grottan under trädet är ganska stor och vinden viner småkusligt genom håligheter i stenröset. Underlaget är upptrampad jord och här och var sticker halvt begravda benbitar upp. Det luktar starkt av päls och vilddjur.
I ett hörn av grottan reser sig något stort och fyrfotat. Det är en mycket luggsliten ulv med gott om gamla skador och raggigt grå päls. Ena örat är avbitet och svansen hänger livlös. De få tänder ulven har kvar är mycket gula och slitna. Runt halsen hänger några fjädrar i ett läderband.
Ulven rör sig lugnt mot dvärgen och människan. Han nosar på dem en efter en en stund. Sedan morrar han dovt utan fientlig ton. Han bökar upp några jordiga rötter ur marken och lägger dem framför fötterna på sina gäster. Fingal och Zehrak plockar tyst upp varsin rot.
Ulven smackar med tungan och låtsastuggar. Zehrak borstar bort jord från sin rot och luktar misstänksamt på den. Fingal tar försiktigt ett bett av sin. När människan tuggat och sväljt en stund och står kvar på benen vågar även dvärgen ta en tugga.

Resan till andeplanet

Rötterna är beska men fullt ätliga. När Fingal och Zehrak tuggar på dem börjar ulvshamanen yla medodiskt och vinden tycks också skapa antydan till musik. Det hela känns ganska kusligt och overkligt för dvärgen och människan. Overkligare blir det inom kort då lila dimma sveper in i grottan och omger dem. Det är svåravgjort om dimman är äkta eller synvilla.
Fingal och Zehrak känner hur deras balans börjar svikta och deras kroppar blir mycket lätta. I nästa ögonblick svävar de i luften. Allt snurrar. De ser sina egna avsvimmade kroppar ligga nedanför på marken. Fingal gör simmande rörelser med armarna för att ta sig ner till sin kropp. Han ser att hans nya kropp skimrar spöklikt och är eteriskt genomskinlig, och likaså är Zehraks.
Hejdlöst svävar de uppåt och den lila dimman omsluter dem. Snart avstannar luftfärden och de tycks landa i en tät mist som om de hamnat uppe bland molnen.
Spöken av ulvar svävar runt dem och inom kort framträder ulvshamanens väldiga huvud framför dem i molndiset. Ulvens ögon lyser starkt som två lyktor.
”Jag är Han som talar med förfäderna”, säger ulvhuvudet. ”Nikhtath Skådare säger mig att vi kan hjälpa varandra. Jag känner att era själar är ansatta av svår oro och spänning. Säg mig vad som tynger er”.
Zehrak tar till orda. ”Vi vill få tag på Trollbane och det går inget bra. Kan du hjälpa oss? Det är ditt folk som står emot oss”.
”Ulvflocken vid Utkiken sprang med vår flock men nu följer de Doft av blåmossa, eller Ezeluntha som hon heter på tirakernas språk”, berättar ulvshamanen. ”Det var icke lång tid sedan Doft av blåmössa utmanade vår ledarhona om att få bilda en ny flock. Doft av blåmössa har alltid varit ytterst trogen sin gûrd Zabhir och har varit bortrest med denne i många monsuner. Jag skulle tro att många i Doft av blåmössas nya flock icke är helt nöjda, ty de har trots allt tvingats bort från oss fränder. Det är mig icke troligt att de vågar gå emot Doft av blåmössa, men skulle hon dö torde de gärna överge gûrderna. Jag kan icke hjälpa er besegra henne. Vi ulvar skall icke kriga mot varandra. Utkiken är tabu för oss eftersom den gömmer en forntida ondska. Det är ni som måste hindra gûrderna från att väcka vad som vilar där”.
”Vi har varit där två gånger utan framgång”, berättar Fingal.
”Finns det något sätt du kan hjälpa oss?” frågar Zehrak.
”Jag kan ge er fri lejd till templets huvudingång. I gryningen efer denna natt skall jag locka vår flocks jaktlag och skogens andra varelser långt ifrån templet. Ni får då några timmar på er att ta er igenom Förbjudna skogen och in i templet. Tar ni längre tid på er än så kan jag icke garantera er säkerhet. Ni kan icke lämna templet samma väg eftersom våra jaktlag och andra rovdjur då finns i skogen igen”.
Fingal och Zehrak nickar tacksamt.
”Det är dags för er att återvända till era kroppar”, säger ulvshamanen. Fingal och Zehrak vaknar ögonblicket därpå upp på golvet i trädgrottan som om de sovit. Ulvshamanen sitter framför dem. Han nickar mot dem, vänder och går tillbaka in i grottans dunkel.
Nikhtath reser sig mödosamt från där han suttit när Fingal och Zehrak kommer ut ur trädgrottan. ”Jag har uppfattat ert samtal på andeplanet”, säger han. ”Låt oss återvända till byn så att vi kan vila inför morgondagens prövningar. Ni kommer att behöva min hjälp. Jag följer med er”.
”Nåväl”, godkänner Zehrak.

Tillbaka i tirakbyn ser Fingal och Zehrak hur Vakita och hennes hushåll förbereder avfärd. De packar en stor kanot med korgar med pälsar och skinn.
”Mina varor är inte längre säkra här”, säger Vakita. ”Imorgon kväll när mörkret sänker sig beger jag och mitt hushåll oss till Tiban”.
Fingal och Zehrak spenderar återstoden av dagen i vila och planerande av morgondagen. Zehrak får ytterligare en helande dekokt av Nikhtath. De går igenom Morgan Bågskytts ryggsäck tillsammans och plockar på sig vad de tror sig behöva. Fingal samlar på sig rena tygförband och Zehrak stoppar på sig nål och tråd.
Efter att ha vridit och vänt på Morgans uggletalisman en stund hänger Zehrak på sig den. Han berättar för Fingal att talismaner av denna typ kan ge god lycka till sin bärare.
Fingal sitter med den korkförslutna mystiska krukan och lyssnar på hur det blåser inuti den. Han säger sig fundera på att slå den mot en sten för att få reda på dess innehåll.
Zehrak tar krukan ifrån smugglaren och betraktar den. Han säger sig ha sett krukor av denna sort på Ashariens sandslätter. Enligt den ashariska folkloren innehåller de en infångad sandstorm och både Fingal och Zehrak har sett märkligare saker för att tvivla på sannolikheten.
Uppspelt över fyndet anser Fingal att krukan med sandstormen är deras nyckel till taktisk framgång mot gûrderna. Han försöker länge övertyga Zehrak om genialiteten i att kasta krukan mot gûrdtruppen och sära dem från varandra.
”Gör du så”, muttrar Zehrak trött medan han rengör sin rustning så gott det går efter all djungel- och flodvistelse.

Förbjudna skogen

I nattmörkret väcks Fingal och Zehrak av Nikhtath. Han har en brun mantel över sig och utöver sin fjäderprydda vandringsstav har han en vass tiraksabel i bältet. Hans tjocka ansikte och armar är krigsmålade med gröna och vita streck. Fingal tar för sig av den tirakiska krigsfärgen och målar gröna och vita streck över ansiktet.
Zehrak vill envist inte veta av några sådana alvfasoner. ”Kamouflage är fegt”.
I nattmörkret går de ner till Nikhtaths kanot. ”Dessa djävla båtar hela tiden”, suckar Zehrak.
De paddlar österut i mörkret mot Förbjudna skogen och Utkiken. Både tiraken och dvärgen har god nattsyn men för Fingal blir det en resa i mörker. Solen går långsamt upp över djungeln och dränker den i ett blodrött sken. Utkiken reser sig ur djungeln med sina vita klippsidor men Nikhtath paddlar förbi den. Efter ytterligare en stunds färd österut styr kanoten in mot flodsidan och Nikhtath förtöjer den i en buske. Vegetationen är tät och inte helt lätt att forcera.
”Här växer gott om brännässlor och giftiga blad”, säger Nikhtath och sveper sin mantel runt sig.
Djungeln ser mycket vacker ut med sin prunkande grönska och vackra blommor. Exotiska, färggranna fåglar sjunger i lövverket och det strömmar en kakafoni av ljud i form av fågelkvitter, syrsor och kvackande grodor. Trots allt det vackra vilar något hotfullt över området och Nikhtath är tystlåten och spänd. Små reptilögon stittar på de tre vandrarna. De vandrar genom djungeln mot Utkiken, vars höga höga stup syns över trädkronorna och gör det enkelt att orientera sig.
Vid ett knotigt träd stannar Nikhtath och drar fingret genom den klibbiga sav som rinner längs stammen. Han stoppar glupskt fingret i munnen. ”Vandringssav”, säger han. ”Det gör en mätt för en hel dag”.
Fingal och Zehrak petar i sig varsin handfull sav och känner hur en stabil mättnadskänsla mycket riktigt fyller dem.
Efter en stunds vandring når de en sluttning ner i en övervuxen sänka. ”En uttorkad flodåra”, säger Nikhtath. ”Den leder till tempelporten. Forntidens shamaner färdades hit med kanot”.
Djungeln är långt mindre tät nere i sänkan men där råder en varm och fuktig dimma. Fingal drar sig besvärat i sin klibbiga krage och Zehrak muttrar ogillande på dvärgiska.
En spräcklig orm lika tjock som dvärgens arm ligger slingrad runt en gren och väser hotfullt mot dem. Utkikens vita stup syns höja sig högt över djungeln någon kilometer bort.

Vägen in i templet

Vid sänkans slut ser Fingal, Zehrak och Nikhtath tempelingången in i Utkiken. Djungeln avtar tvärt vid en bred stentrappa som leder upp till den väldiga porten i bergssidan. Porten är av gammalt grönärgad material och är utformad som ett jättelikt grinande tirakansikte. Mängder av nedfallna klippblock och småsten ligger på marken och några smala klippspiror reser sig ovanför djungeltaket. En mängd klängväxter trevar uppför trappstegen och där ligger en mängd tjocka djungelormar och vilar i solen.
Nikhtath knäfaller inför den väldiga porten. ”Mahktah”, säger han hänfört.
Fingal går halvvägs uppför trappan. Zehrak står kvar och blänger på tirakporten. Nikhtath reser sig och går uppför trappan. Zehrak följer långsamt efter. Ormarna slingrar sig sömnigt långsamt ur vägen för dem. Dvärgen knackar prövande på porten med sin yxa och det klämtar höglutt av metall.
”Stängd”, säger Nikhtath.
”Det kunde jag också räkna ut”, fnyser Zehrak. ”Då får vi öppna den”, tillägger han som vore det enklast tänkbara.
Nikhtath och Zehrak känner på porten men den är omöjlig att rubba för dem. Fingal går till sidan av trappan där han upptäckt något. Ur en skreva till vänster om porten sticker ena halvan av ett stort och rostigt liggande kugghjul ut. En spak sticker ut bredvid. Fingal drar i spaken med båda händerna men inget händer. Zehrak ställer sig bredvid honom och betraktar anordningen med kunniga ingengörsögon.
”Porten hissas upp med kugghjulet”, förklarar Zehrak. ”Spaken är troligen en backspärr så att porten hålls uppe. Men hävarmen till kugghjulet ser ut att saknas och även med den skulle det nog krävas en stor trukh för att orka vrida upp porten”.
Zehrak funderar en stund på möjliga anordningar som skulle kunna hjälpa dem i att få upp porten och kommer fram till att det enklaste vore att tillverka en ny hävarm och försöka använda råstyrka. Han säger åt Nikhtath och Fingal att hjälpa honom finna en lämplig gren.
De bär fram en tjock gren som dvärgen yxar till för att få rätt passform till kugghjulet. Sedan säger dvärgen åt Fingal att ställa sig att sköta backspärren medan han och tiraken häver.
”Hugg i!” säger Zehrak. Grenen knäcks.
De låter sig inte nedslås utan letar fram en ny tjockare gren som Zehrak yxar till och de gör om proceduren. Hugghjulet sätts i rörelse och porten reser sig femton centimeter. Fingal lägger i backspärren och Zehrak och Nikhtath kan andfådda pusta ut en stund innan de tar i igen och lyfter porten ytterligare femton centimeter.
”In med dig, Fingal!” säger Zehrak. ”Leta på insidan efter något bättre hjälpmedel”.
Fingal lägger sig på mage och ålar sig in under porten med draget svärd. Det är svalt innanför porten och han reser sig upp i en liten kammare vars stengolv är översållat av jord och ruttnande löv som blåst in i små springor runt porten. Rakt fram finns en stängd svart dubbelport av järn och i vardera porten sitter en stor järnring. Något lås ser Fingal inte. Vid vardera sidan om ingången står ett stort fyrfat i vilket flera gamla ruttna facklor ligger. Det är mörkt och dunkelt och Fingal ser inget som kan hjälpa dem att få upp porten från insidan.
Zehrak lägger sig ner och kikar in under porten. Han ser bara Fingals leriga läderskor och löven på golvet. Fingal säger åt Zehrak att ge honom en fackla. Dvärgen plockar fram sin fackla ur sin ryggsäck men i den fuktiga luften lyckas han inte få någon fyr på sitt elddon. Då ålar Fingal ut igen och reser sig ute på trappan.
”Jag kan tänka mig att de som förseglade templet gjorde det från utsidan och tog med sig hävarmen”, säger han.
De står tysta en stund och häller i sig vatten och pustar i värmen. Porten måste öppnas mer för att Zehrak och Nikhtath skall kunna ta sig in. De lyckas höja den ytterligare femton centimeter innan grenen knäcks. De letar fram ännu en gren och höjer porten ytterligare tills den nu rest sig en halvmeter.
Zehrak lägger sig ner och rullar in. Nikhtath lägger sig på alla fyra och kryper mödosamt in. Fingal står ensam kvar på utsidan i några sekunder och ser hur ormarna på trappan börjar slingra sig upp mot honom. Skyndsamt kryper han in genom porten.
Zehrak räcker Fingal en fackla från sin ryggsäck och smugglaren tänder den. Nikhtath går fram till den svarta dubbelporten och drar upp den. En bred gång leder rakt in i Utkikens mörka, tysta inre. Nikhtath ger Fingal och Zehrak en kort blick och försvinner sedan in i mörkret. Zehrak håller sin yxa redo i händerna och Fingal håller facklan höjd i ena handen och svärdet i den andra när de följer efter shamanen.

Templet

Fingal lyser upp gången med facklan. På väggarna syns bleknade målningar som visar krig mellan demonvarelser och tiraker. Längre ner i gången är skapandet av Trollbane målat och därefter tirakernas seger och inspärrandet av demonvarelserna i tempelliknande fängelser.
”Detta är ett av Mahktahs tjugo tempel”, säger Nikhtath hänfört. ”Här spärrade hon i forntiden in sina värsta fiender och vårt folks mest fördömda förrädare. Framför oss ligger ett antal rituella kammare vilka shamanerna som upprätthöll templets barriärer passerade genom”.
När de går genom gången ser de en och annan orm ligga i smala skrevor i väggen och i fukten och mörkret kryper mängder av tusenfotingar.
De når en fyrkantig kammare med några stenbord. ”Här klädde shamanerna av sig”, berättar Nikhtath.
Nästa kammare upptas av en uttorkad, rödaktig bassäng. Två meter över bassängen hänger köttkrokar. ”Blodskammaren”, berättar Nikhtath. ”Här badade shamanerna i djurblod för att stärka sina krafter”.
Nästa kammare upptas också av en bassäng, men denna är full av varmt vatten. Stora mängder fuktig ånga stiger från vattnet och det är mycket varmt i kammaren. ”Här svettades alla orenheter ut”, säger Nikhtath.
Följande kammare upptas även den av en bassäng, men bassängen är uttorkad och på bottnen ligger knastertorra rester av blomblad. Längs väggarna står krukor, varav de flesta är spruckna. ”Den sista reningskammaren”, säger Nikhtath. ”Vi går snart in i själva templet”.
En rödgul orm slingrar ur vägen för deras fötter. Nästa kammare innehåller några stenbord på vilka förmultnade klädesplagg ligger. Från dörröppningen i kammarens bortre vägg strömmar varmluft och ett illaluktande os.
”Svavel”, säger Zehrak. Dvärgen och Fingal lyssnar uppmärksamt efter gûrder men hör inga tecken efter dessa. De hör ett knarrande läte och något dovt mullrande framför dem.

När de kliver genom dörröppningen blickar de ut över en mycket bred och djup klyfta inne i berget. Lukten av svavel är mycket stark och det är oerhört varmt. Det som knarrar är en hängbro av trädplankor och klängväxter som sett sina bästa dagar sträcker sig över den tjugo meter breda klyftan till en grottöppning på andra sidan klyftan.
Ovanför grottöppningen har tre meterhöga ödlevarelser med stora fladdermusvingar huggits ur berget. Imponerande stenarbete, måste Zehrak erkänna.
Det är trettio meter till klyftans botten som består av vassa klippor och ett antal bubblande varma källor. En av källorna kastar upp en fräsande kaskad av kokande vatten som når flera meter över hängbron. Zehrak känner igen de varma källorna som gejsrar.
”Vi går över en i taget”, säger dvärgen. Han fäster yxan i bältet och plockar fram en änterhake och ett tillhörande rep ur sin ryggsäck. Han fäster änterhaken i en bergskreva och knyter repet om midjan. Sedan kliver han fram till hängbron.
Hängbron är täckt av hal mossa och Zehrak håller sig hårt fast i sidorepen. Bron svajar betänkligt när han kliver ut på den och han får skräckbilder av ett stormande hav. Gejsrarna bubblar dovt mullrande under honom.
Han tar sig över bron och spanar omkring sig i dunklet. Inga gûrder syns till. Bortom grottöppningen syns bara en mörk gång som löper uppåt genom berget. Han knyter loss repet från midjan och Fingal drar tillbaka det till sin sida av klyftan och knyter det om sig själv.
När Fingal kommit halvvägs över hängbron hör Zehrak ljudet av sten som spricker upp ovanför honom och grus börjar sippra ner från de tre stenstatyerna. Statyerna börjar spricka upp och komma till liv!
Stenytan byts till grå, läderartad hud och deras pupillösa ögon lyser upp med rött ljus och de förvandlas till livs levande gargyler. Gargylerna flaxar ut över klyftan på sina fladdermusvingar och skriar aggressivt.
Fingal springer den sista biten över hängbron medan han knyter loss repet om midjan så att Niktath skall kunna använda det. En av gargylerna dyker ner för att anfalla honom medan den andra styr mot Nikhtath och den tredje mot Zehrak.
”Ta med dig änterhaken och skynda hit!” ropar Zehrak åt Nikhtath innan dvärgen backar in i grottgången. Han ser den fete shamanen rycka loss änterhaken och springa ut på hängbron. Han tjuter till när en av gargylerna sveper ner och biter honom i halsen. Den fete shamanen och gargylen faller tillsammans ner i klyftan och landar i en gejser.
Gargylen som siktat efter Zehrak följer efter honom in i grottgången med sina kloförsedda fötter först. Dvärgen drar upp sin stridsyxa ur bältet och hugger mot den flygande varelsen. Han träffar med några hugg, gargylen förvandlas till sten och faller handlöst till marken där den splittras i småbitar.
Utanför grottöppningen dyker en gargyl ner mot Fingal. Han hugger efter den med sitt svärd men den flyger undan. Den tredje gargylen, som dödat Nikhtath, kommer uppflaxande ur klyftan, drypande av hett vatten. De två flygbestarna sveper genom rummet och dyker en och en ner mot Fingal. Han hugger efter dem men missar när de styr undan på sina fladdermusvingar.
Fingal backar undan in i grottöppningen och finner sig stående bredvid Zehrak. Det är varmt och fuktigt och väggarna är bevuxna med klibbiga klängväxter. Gargylerna flyger inte i gången utan sveper skriande omkring utanför över hängbron.
”Låt oss skynda härifrån”, säger Fingal.
”De kan förfölja oss”, säger Zehrak. ”Det är bäst att göra sig av med dem”.
Gargylerna landar och slår sig ner framför hängbron, med blicken mot gången. Zehrak springer ut med höjd yxa. Gargylerna flaxar upp i luften och sveper ner med sina klor riktade mot dvärgen.
Zehrak hugger efter dem och gargylerna styr undan upp i luften. Fingal kliver ut ur gången med svärdet redo. Gargylerna går till flygande anfall mot varsitt mål.
Fingal och Zehrak träffar med varsitt hugg i flygbestarna och åter igen flaxar varelserna iväg. De flyger ett svepande varv över klyfan innan de går till anfall igen.
Fingal får in en skarp träff med svärdet på den ena gargylens vinge. Vingen faller av och gargylen exbloderar i småsten som regnar ner över Fingal.
Zehrak slår sin yxa i benet på den andra gargylen och även denna exbloderar i grus och stensplitter. Dvärgen tar tag i repet de använt som säkerhetslina och drar till sig sin änterhake som han lägger tillbaka i ryggsäcken.
”Nu fortsätter vi”, säger Zehrak med yxan i handen. En gejser exbloderar bakom dem i klyftan när de kliver in i grottgången.

Efter tjugo meters vandring öppnar sig två sidogångar åt varsitt håll, medan gången även fortsätter rakt fram. Fingal och Zehrak prövar först att gå åt vänster, men den gången slutar bara i en liten kammare som innehåller hyllor med spruckna lerkrukor. De går tillbaka och prövar den högra gången istället men även denna slutar i en liten kammare, där växter trängt in genom skrevor i berget och det mesta av kammaren är övervuxen.

Dryadens svärd

Med den mittersta gången som enda återstående val fortsätter de rakt fram. Efter tjugo meter mynnar gången ut i ett stort, cylinderformat trappschakt som försvinner upp i mörkret. En stor stentrappa slingrar sig utmed schaktets vägg, men halvvägs har ett parti av den raserat. En dubbelport av järn går att ana vid trappans slut.
En bit ifrån trappan växer ett mycket gammalt och knotigt träd och dess härva av rötter slingrar sig över hela golvet. När Fingal och Zehrak kliver genom rummet börjar rötterna på marken vrida och slingra sig och trädet börjar sakta röra sig. Ett uråldigt kvinnoansikte av mänskliga proportioner växer fram i barken och tittar med oseende ögon ut i rummet.
”Har Mahktahs shamaner återvänt för att uträtta sina ritualer igen?” säger dryadansiktet med tunn och knarrig röst. ”Templet är trött och förtvinar. Men alltjämt håller det Mahktahs fiender fängslade. Gå inte längre än så här. Ovanför trappan tar Förrädarnas katakomber vid och därefter vilar Den fördömde i sitt fängelse”.
Två knotiga grenar sänker sig framför Fingal och inslingrat i dem ligger ett svärd. ”Ta emot mitt svärd och bär det långt härifrån”, ber dryaden.
Fingal sticker undan sitt egna svärd i skidan och sträcker sig upp efter dryadens svärd. När han greppar svärdsfästet släpper trädet taget om det. Det är ett smäckert långsvärd med en tydligt skönjbar grön nyans i stålet. Omkring parerstången och nedre delen av klingan har klängväxter och murgröna smitts att snirkla sig runt stålet och svärdsknappen föreställer en frodig trädkrona. Fingal känner en stärkande kraft av att hålla i svärdet och ser till sin förbluffelse hur småsåren på hans händer sluts igen och han känner sig inte lika trött längre.
När han tittar upp på trädet igen ser han hur dryadansiktet sakta försvinner tillbaka in i dvala i trädets inre och rötterna på golvet slutar röra sig.
”Lita inte på ett träd”, säger Zehrak och går uppför trappan. Fingal följer tyst efter, imponerat studerande sitt nya, vackra långsvärd.
Zehrak tar sats och hoppar över den raserade delen av trappan. Fingal hoppar efter. Portarna vid trappans ände är skeva men med gemensamma krafter lyckas de måste bända upp dem på glänt. De plockar upp sina vapen och facklan och kliver in genom den smala passagen.
Innanför portarna ligger en stor sal. Luften är torr och salen verkar orörd sedan tusen år tillbaka. Längs väggarna står stenstatyer föreställande tirakiska hjältar. I mitten av salen står en hög Mahktahstaty, mycket lik den Fingal och Zehrak sett i Tiban. Den mörka gudinnans fyra armar håller en skål med pärlor, en stor yxa, en silverflöjt och den sista handen slutar i långa klor som håller bakom sitt ena trollöra som om hon lyssnade.
I salens ände står en stor stenport försedd med en cirkelrund kopparplatta. I en ställning framför Mahktahstatyn vilar en enorm lur tillverkad av ryggraden från ett troll och klädd med ett krokodilskinn.
Zehrak går fram till kopparplattan på den bortre stenporten. Han knackar på den med sin yxa och betraktrar den fundersamt. Låsmekanismen, om det ens finns någon, övergår all hans dvärgiska kunskap i mekanik och teknik. Dvärgen går ett varv genom salen men hittar inget av intresse.
Fingal tittar på Mahktahstatyn. Hon håller sin ena hand bakom örat som om hon lyssnar efter något och den väldiga luren är riktad mot henne. Smugglaren ställer sig vid luren och lägger munnen mot den. Med all sin lungstyrka lyckas han inte blåsa ett enda ljud i luren. Det blåser ut ett stort moln av damm ur luren men det är det enda som händer. Han backar hostande och andfått undan.
Zehrak går fram till hans sida. ”Vad sysslar du med? Den där luren skulle höras i hela templet”.
”Vi måste öppna porten”, hostar Fingal.
”Hur skulle luren hjälpa?” fnyster dvärgen.
”Magi”, säger Fingal och hoar spöklikt.
Zehrak går fram till luren för att blåsa i den trots att han är övertygad om att inget kommer hända. Han blåser en ton och det dånar till i salen och långsamt glider den bortre porten upp av sig själv. Fingal tittar triumferande på dvärgen, som muttrar något på dvärgiska och de går bort till den öppnade borten.

Förrädarnas katakomber

En gång med släta stenväggar öppnar sig bortom porten. Efter bara några meter avbryts gången av ett till synes bottenlöst schakt som är åtta meter brett. Det tycks blåsa ur schaktet och Fingals fackla fladdrar till. De tycker sig höra ekon av pinade skrän ur schaktet, precis på gränsen av det hörbara.
”Till synes bottenlöst”, säger Zehrak intresserat.
”Helt släta väggar”, säger Fingal. ”Skugglandet…”
”Ett schackt ner i Skugglandet”, mumlar Zehrak och tittar på den falnande elden på Fingals fackla. På golvet på båda sidor om schaktet ligger damm. ”Inga spår av gûrder”, säger dvärgen. ”Ingen har gått här på tusen år”.
”Vi har ingen chans att ta oss över här”, säger Fingal och de går tillbaka till salen bakom dem.
Zehrak går fram till luren och blåser i den igen. En ton ljuder genom salen men inget händer.
De ser sig om efter hjälpmedel att korsa schaktet. Tirakstatyerna är i höjd med en trukh, men Mahktahstatyn är säkert åtta-nio meter hög. De beslutar sig för att försöka använda den mörka gudinnan som en bro. De fattar tag om varsitt ben på statyn och försöker välta den vågrätt. Det tar dem en stund och de är mycket andfådda när statyn slutligen ramlar. Den faller i golvet och en av armarna bryts av.
”Nu måste vi släpa den genom salen till schaktet”, säger Zehrak andfådd.
Fingal rycker på axlarna. ”Vi har inte direkt något annat för oss”.
De lyckas skjuta statyn över det släta golvet fram till schaktet bortom salen.
”Huvudet före”, säger Zehrak. ”Tyngden på vår sida”.
De skjuter ut statyn över schaktet till huvudet och axlarna lagt sig över andra sidans kant. En efter en klättrar de försiktigt över statyn till andra sidan.
Bortom schaktet löper gången vidare rakt fram. I väggarna är hyllplan uthuggna och där ligger tirakskelett, fortfarande med pilar och och avbrutna spjut i sig.
Fingal och Zehrak når snart en korsning med tre gångar där de måste välja väg. De undersöker först gångarna åt höger och vänster, men finner dem sluta i varsitt bottenlöst schakt.
”Jag kan föreställa mig att tirakshamanerna stått här och knuffat ner förrädarna i Skugglandet”, säger Fingal till Zehrak.

De fortsätter sedan in i gången rakt fram. De ser hur denna gång längre fram ändar i en vägg men löper åt sidan åt höger och vänster. Där ser Fingal och Zehrak fem gûrder komma gående, tre med dragna svärd och två dragandes på varsin säck brons- och kopparföremål. De tjattrar på tirakiska som Fingal och Zehrak inte förstår. Dvärgen gör en hyssjande gest mot människan och de håller sig gömda mot väggen medan gûrderna passerar förbi.
Efter att ha väntat en stund smyger Fingal och Zehrak framåt igen. De tar åt höger, det håll gûrderna kommit ifrån, och kliver snart in i en kammare vars golv täcks av ett tjockt lager aska. En omärklig vind bildar små virvlar i och rör upp askan här och var. I askan syns spår av gûrderfötter och allt av värde som funnits här ligger nu i gûrdernas säckar.
Fingal och Zehrak lämnar kammaren och går istället åt det håll som gûrderna gått. De stiger in i en kammare där det hänger halvt förmultnade slöjor från taket. På slöjorna står tirakiska namn skrivna och slöjorna rör sig spöklikt som om det stod personer bland dem. Gången fortsätter upp i templet och de följer den vidare.

Nästa kammare de kliver in är vagt upplyst av ett grönt ljus. I kammarens mitt hänger en jättelik och förvriden ljuskrona. Genom ljuskronans virrvarr av bågar och stänger svävar små gröna och spöklika ljus. Några av ljusen dras mot Fingal och Zehrak som vore de levande varelser och irrar runt dem som flugor. Ljusen surrar hypnotiskt kring dem. De påverkar inte den gamle dvärgen som irriterat viftar bort dem med sin yxa, men Fingal får något tomt i blicken och stannar upp i kammaren medan ljusen surrar kring honom. Zehrak upptäcker en gûrd som står på andra sidan ljuskronan, alldeles tom i blicken som vore han död och med vaggande huvud och små ljus surrandes runt honom. Fingal börjar hänfört vagga med huvudet och ser på ljusen.
Zehrak tar tag i Fingals tunika och drar tillbaka honom ut ur kammaren. Utanför kammaren försöker Fingal rycka sig loss ur dvärgens grepp.
”Låt mig vara”, protesterar han. ”De är mina vänner!” Han vill gå tillbaka till ljusen och inte hindras av en äcklig gammal dvärg. Aggressivt morrar han till och knuffar på dvärgen.
Zehrak står stadigt fast och håller kvar Fingal utanför kammaren. Fingal tänker sig ha sett livets mening – han vill vara med ljusen och den gamla håriga dvärgen håller honom borta från all lycka och välmående! Han knuffar på dvärgen och försöker slita sig loss ur dennes grepp.
Zehrak är mycket starkare och håller envist fast Fingal. Människan lugnar snart ner sig och inser att dvärgen inte vill honom något illa.
De måste passera genom kammaren med ljuskronan för att ta sig vidare, och denna gång upplever Fingal de surrande gröna ljusen som mycket kusliga. Gûrden står fortfarande snärjd av ljusens hypnos och vaggar frånvarande med huvudet. Zehrak går fram till gûrden och sticker spetsen på sin stridsyxa i hjärtat på honom. När gûrden faller död till marken blir ljusen mycket aggressiva och surrar ilsket kring Zehrak utan att kunna göra någon skada mot honom. Fingal blir mycket rädd för ljusens ilska och springer ut ur kammaren. Zehrak går lugnt efter.

I nästa kammare ligger ytterligare en mängd tirakskelett på hyllplan och svaga kusliga viskningar hörs. Zehrak kan inte undgå att känna obehag och nackhåren reser sig på den gamle dvärgen.
Fingal tycker sig se skuggor från skräckinjagande krigare utmed väggarna och paniken är nära. Skräckslaget mumlande av rädsla springer han genom kammaren och vidare in i nästa. När han sprungit in i nästa kammare flämtar han till av rädsla och faller på rygg inför det som står där.
Zehrak kommer ingående med yxan redo och ser Fingal ligga darrande på rygg inför en grotesk bronsstaty som står i mitten av kammaren. Bronsstatyn är tre meter hög och föreställer en framåtlutad, insektsliknande demonvarelse med sex armar. Huvudet har ett cyklopöga bestående av ett titanklot. Varken Fingal eller Zehrak har någonsin sett eller hört talas om någon liknande varelse.
”Någonstans ifrån kom inspirationen till statyn”, säger Zehrak olycksbådande och ger Fingal en hjälpande hand att komma på fötter.
”Jag gillar inte detta”, säger Fingal medan han ser till att lågan på facklan håller sig vid liv.
”Det finns inte mycket att gå tillbaka till”, säger Zehrak och går före Fingal vidare genom templet.

 

[Daniel]

Nästa sal de kliver in i är en skattkammare fylld med stora drivor av gamla mynt och travar av guld- och silverföremål, såväl som vackra ringar, armband, örhängden och halsband i brons. I skattkammaren befinner sig sex stycken gûrder sysselsatta med att fylla varsin säck med värdesaker. De väsnas med skatterna och märker inte när människan och dvärgen kliver in.
Utan ödslad tid går Fingal och Zehrak genast till anfall. Zehrak hugger kraftfullt ner en av gûrderna bakifrån och Fingal stormar fram mot en annan. Gûrden hör sin kamrat falla och vänder sig skränande om mot Fingal och får dennes svärd rakt in i munnen och genom huvudet. Fingal blir imponerad av sitt nya svärd som visar sig vara oerhört vasst och skarpt trots sin locka vistelse hos dryaden.
De kvarvarande fyra gûrderna släpper de skatter de haft i händerna och plockar upp sina spjut. Fingal och Zehrak går till attack mot två gûrder var.
Zehrak blockerar ett spjutstick med sitt yxskaft och slår spjutet ur händerna på den ene gûrden. Han hugger armen av gûrden och vänder sig mot den andre.
Fingal sticker sitt svärd genom buken på den ene gûrden innan han blir stående fäktandes svärd mot spjut med den andre gûrden.
Zehrak hugger sönder sin kvarande gûrds spjut, träffar med ett andra hugg i gûrdens mage så att blod skvätter över tempelgolvet och dödar slutligen gûrden med ett tredje hugg som träffar i bröstet. Den enarmade gûrden rullar skrikande runt på golvet med blodet skvättande runt sig.
Fingal träffar sin motståndare med ett hugg i armen och gûrden tappar greppet om sitt spjut. Zehrak nådasticker spetsen på sin yxa i den enarmade gûrden och kliver därpå fram till Fingals sida och hugger ner den sista gûrden.
Med de sex gûrderna liggande döda runt dem ser sig Fingal och Zehrak om i skattkammaren.
Zehrak plockar upp en näve mynt för att titta närmare på dem. Härskaransiktena på präglingarna är sedan länge bortglömda och mynten måste vara från en avlägsen forntid.
Dvärgen släpper ifrån sig mynten då han får en obehagskänsla av den samlade rikedomen i kammaren. ”Det känns mer som en gravkammare än en skattkammare”, säger han till Fingal. ”Förmodligen är detta förrädarnas egendomar som spärrats in med dem i döden”.

De lämnar skattkammaren och fortsätter. Nästa rum är en vapenkammare och där ligger ett överflöd av gamla tirakvapen, de flesta nötta och skadade och täckta i spindelväv och damm. En del vapen och sköldar är juvelbesatta. Fingal och Zehraks blickar dras till det som står uppställt i mitten av kammaren, nämligen en underlig sexarmad rustning av gammalmodigt lamellpansar.
Rustningen är mycket stor och skulle nog vara stor även för en trukh. Rustningen tycks utformad för en varelse med samma kroppsbyggnad som den bronsstaty dvärgen och människan skådat tidigare.
På en hylla bredvid den sexarmade rustningen vilar ett antal överdimensionerade vapen med intrikata mönster och skrivtecken inristade. Det är ett svärd, en stridsyxa, ett kedjegissel med två spikklädda kulor, en hornbåge av ben och ett koger fyllt av pilar samt en stor rundsköld. Allt är täckt i spindelväv och damm. Det ser ut som att den sexarmade varelse som rustningen tillhört ska ha kunnat bruka alla vapnen samtidigt.
Zehrak borstar bort spindelväven från rundskölden och betraktar symbolen, som föreställer nio svarta kroksablar som bildar en cirkel. ”Ondska”, muttrar han.
Under tiden Zehrak betraktar symbolen på rundskölden drar Fingal fram sin dolk och karvar loss en blänkande juvel ur en av de mindre sköldarna. Han stoppar kvickt juvelen i sin pengabörs innan Zehrak tittar upp. Han antar att dvärgen inte skulle uppskatta någon gravstöld, och känner även själv en växande obehagskänsla av att han inte borde ta något från templet.

De går till den bortre dörröppningen och tittar in i nästa rum. Denna nästa kammares golv är åter igen täckt av ett tjockt lager aska, och virvlar uppstår här och var. I askan ligger två döda gûrder, huggna i ryggen.
”Det kan röra sig om interna stridigheter”, säger Zehrak. ”Med alla skatter här skulle det inte förvåna om gûrderna börjar slåss med varandra”.
De kliver in i kammaren och en osynlig vind rör upp aska runt deras fötter. De går försiktigt genom rummet tills de nått halvvägs genom, då plötsligt en tyginlindad skeletthand skjuter upp ur askan och griper tag om vristen på Fingal.
Ett dussin skelett av tirakkrigare reser sig upp ur askan i en cirkel runt Fingal och Zehrak. Skelettkrigarna är klädda i tygrester och är beväpnade med varsin gammal tiraksabel.
Skelettet som gripit tag om Fingals vrist hinner inte resa sig mer än halvvägs innan Fingal hugger sitt svärd i det och det faller krossat omkull i benbitar och damm.
Zehrak vänder sig tillbaka åt kammaren de kommit från och finner sig snart omringad av sex skelettkrigare. De övriga fem stapplar på ostadiga ben fram mot Fingal.
Skelettkrigarna visar sig vara bräckliga och långsamma och en efter en faller de krossade omkull för Zehraks yxa och Fingals svärd. Fingal drar fram sin dolk och kastar mot ett skelett som försöker hugga Zehrak i ryggen. Dolken träffar skelettkrigaren på armen som faller av. Zehrak vänder sig om, hugger omkull skelettkrigaren och stampar sönder dödskallen med sin tunga känga.
När skelettkrigarna ligger krossade på marken pustar Fingal och Zehrak ut, Fingal plockar upp sin dolk och de lämnar kammaren.

De kliver ut i en naturlig grottsal som till största del upptas av en sjö som avger gröna, fränt stinkande ångor. Vid sjökanten ligger två döda gûrder med hängande tungor. De ser ut att ha dött när de druckit ur sjön. Zehrak håller ena handen för munnen och Fingal håller andan.
Skyndsamt passerar de genom grottsalen och fortsätter in i den gång som leder vidare genom templet. Bortom ett hörn i mörkret syns skenet av en ensam fackla dansa mot väggarna. Fingal och Zehrak hör en kraxande gûrdröst ropa:
”Zagnaff! Mizko! Sluta springa runt på skattjakt! Zabhir vill att alla samlas i Den fördömdes altarsal! Han börjar utan er, era dvärgdyngor!”
En gûrd med lapp för ögat rundar hörnet, bärandes en fackla i ena handen och ett kroksvärd i den andra. Han hinner knappt få syn på Fingal och Zehrak innan dvärgens yxa sveper genom luften och hugger honom i huvudet. Död tumlar gûrden till marken.
Fingal och Zehrak står och lyssnar en stund men hör inget. Gûrden verkar ha varit ensam.

Den fördömdes altarsal

Gången sluttar snart neråt mot en balkongliknande avsats där en ensam gûrd står lutad mot sitt spjut och tittar ner i salen nedanför. Det hörs gûrderskratt och skrän från salen. Eldsken dansar över bergväggarna och det doftar av rök, svavel, päls och gûrder.
Fingal lägger ifrån sig facklan och smyger fram till den ensamme gûrden på balkongen. Fingal lägger handen för gûrdens mun och driver hårt in sitt svärd genom gûrdens rygg. Gûrden dör på ett ögonblick och Zehrak smyger fram till Fingals sida. Sittande på huk spanar de ner i salen nedanför medan de plockar fram sina armborst och gör dem skjutklara. Från varsin sida av balkongavsatsen går två trappor ner till salsgolvet.
Sex-sju meter nedanför balkongen öppnar sig en cirkelrund sal och i dess mitt står ett stort, blodrött altare. Altaret ser ut att egentligen vara av vit marmor men det pulserar av en inre röd glöd. På altaret ligger en sarkofag vars lock består av en bronsavgjutning av den sexarmade varelsen, med ett ansikte förvridet i en ondskefull grimas. En broderad och överdådig ceremoniell klädnad hänger spöklikt på en jättelik sexarmad kläddocka.
I salens tak hänger skinn av tirakhud med shamanistiska tecken påmålade. Utmed salsväggarna står manshöga rundslipade bautastenar, också de med målningar.
En smal gång leder ut ur salen, framhackad av Zabhirs gûrder.
När Fingal och Zehrak blickar ner över altarsalen befinner sig Zabhir och hans ulv Ezeluntha samt femton andra gûrder och ett halvdussin ulvar uppställda runt altaret och dess sarkofag.
Zabhir känner både Fingal och Zehrak igen från Solds utö – en ärrig gûrd med söndertrasat högeröra och stora, utstående ögon och öron. I hans hår sitter nu tygflätor och benbitar och han är klädd i en ärmlös tunika av krokodilskinn och metallringar som når honom till knäna. I bältet hänger några tirakskalper och ett pilkoger. På ryggen bär han en hornbåge, ett långt kroksvärd och en bronsbucklare.
Samtliga gûrder och ulvar har blicken mot det rödpulserande altaret. Luften osar av en antydan av svavel och röklukt från de facklor som sitter tända på väggarna. Röken och svavellukten gör att ulvarna inte uppfattar doften av Fingal och Zehrak.
Zabhir lyfter artefakten Trollbane högt över huvudet. Det är en vasst sjärnformad banérprydnad i mörk, blåaktig metall med en djupt blodröd rubin innefattad i mitten. Rubinen lyser av ett inneboende ljus precis som altaret.
När Zabhir kliver fram mot altaret hörs en dånande röst i salen och det är oklart var den kommer ifrån. Fingal och Zehrak förstår vad den säger även fast den knappast talar deras språk.
”Jag – Istrin Likätare, Takalorrs plåga, Mundanas gissel – befaller er. På en tron av dödskallar i ett slott av blod satt jag. Fyll min Trollbane med min ande och jag skall regera åter”.
”Befall mig, herre!” ropar Zabhir passionerat. ”Gör mig till din mäktiga vasall och vi skall härska Mundana tillsammans!”
Zabhir tar ytterligare några steg närmare altaret och marmorn pulserar rödare. Zabhir placerar Trollbane på sarkofaglocket där artefakten passar in mellan de mittersta två av bronsavgjutningens sex armar.
”Skjut ulven så skjuter jag Zabhir”, viskar Fingal till Zehrak där de sitter gömda på balkongen. De reser sig och tar sikte på sina mål, Zehrak med sitt dubbelarmborst och Fingal med sitt kularmborst. Deras skott smäller av nästan samtidigt.
Fingals skott träffar Zabhir i magen och gûrden faller baklänges omkull. Några gûrder skyndar skyddande fram till sina ledare. Zabhir verkar inte illa skadad av Fingals skott utan kommer snabbt på fötter och ropar på tirakiska åt sina gûrderkrigare.
Zehraks första skott träffar Ezeluntha i den främre högertassen och ulven vrålar i smärta. Dvärgens andra skott träffar längre upp på ulvens framben. De andra fyra ulvarna fylls av rovdjurens vilda vrede och går till anfall uppför trappan. Efter dem följer ett tiotal av gûrderna.
Fem gûrder tar sikte med sina kortbågar och skjuter mot balkongen. Fingal och Zehrak duckar och pilarna visslar över dem. De släpper sina armborst, drar sig tillbaka mot gången bakom dem och når in i den samtidigt som de två första ulvarna når upp på balkongen.
Ulvarna går vrålande till anfall och Fingal och Zehrak hinner nätt och jämnt dra fram sina vapen. Zehrak hugger sin yxa djupt i sidan på den första ulven så att den vräks omkull och glider på honom av sin framåtkraft. Dvärgen mister greppet om yxskaftet, tumlar över den döda ulven och ramlar ut på balkongavsatsen.
Den andra ulven tar ett hopp över sin döda flockfrände och river efter Fingal som undvikande kastar sig åt sidan. Han snubblar över den döda ulven, ramlar handlöst ut på balkongavsatsen där han tappar dryadens svärd och rullar vidare nerför trappan ner i altarsalen. Han hinner tänka att det måste vara juvelen han stulit från templets vapenkammare som bringar otur över honom.

Zehrak tar sig upp på fötter, ser den kvarvarande ulven kasta sig mot honom, skyndar ur vägen och ulven tumlar ner från balkongen.
Två gûrder springer ögonblicket därpå uppför trappan och kastar varsitt kastspjut. Det ena missar och det andra träffar Zehrak i högerhanden. Det lilla kastspjutet spetsar handen och dvärgen grymtar högljutt av smärta. Han sliter ut kastspjutet ur handen och vänder sig tillbaka mot gången för att hämta sin yxa. Två gûrder i den andra trappan skjuter efter dvärgen med sina kortbågar. Den ena pilen studsar mot dvärgens hjälm och den andra visslar förbi över honom.

Fingal har hamnat på mage i altarsalen. Han tittar upp och ser ulven Ezeluntha morrande stå på tre ben framför honom, med det fjärde skadat höjt under sig med tassen genomborrad av Zehraks pil. Fingal rullar över på rygg, kommer på fötter och drar fram sitt långsvärd. Han har knappt rest sig när Ezeluntha ställer sig på bakbenen och river honom över axeln med sin friska framtass. Ulvklorna river loss en handfull ringar ur Fingals ringbrynja och människan faller åter till marken.
Ezeluntha ställer sig åter på tre ben och biter efter den liggande människan. Fingal höjer sitt svärd till försvar och ulven biter tag i stålklingan. Hon sliter vapnet ur hans hand och springer haltande iväg med det mellan tänderna.
Fingal får tillfälle att resa sig. Han drar upp juvelen ur pengabörsen och slänger den långt ifrån sig och hoppas vara kvitt dess förbannelse. Det enda vapen han har att tillgå är sin dolk, som han drar fram.

Zehrak når fram till sin yxa. Han sätter foten mot den döda ulven och börjar dra loss yxan med båda händerna om skaftet. De två kortbågsbeväpnade gûrderna ställer sig på balkongen och skjuter varsin pil mot honom men missar.

Zabhir har dragit fram sin hornbåge som han siktar mot Fingal. Han skjuter en pil som träffar människan med full kraft i sidan. Pilen slår igenom tunikan och ringbrynjan och Fingal stapplar skrikande till.
Medan Fingal grimaserande av smärta bryter loss pilen ur sidan drar Zabhir en ny pil ur kogret och lägger på bågsträngen. Ezeluntha sitter en bit bort och bänder sönder Fingals svärd med sina käftar och klor.
Zabhir skjuter sin pil mot Fingal, men människan hinner kasta sig till marken och pilen missar. Han kravlar så snabbt han kan mot trappan med dolken i handen.

Zehrak får loss sin yxa ur den döda ulven och skyndar tillbaka mot balkongen. De två kortbågsskyttarna hinner skjuta varsin pil mot honom men båda missar.
Zehrak hugger yxan i halsen på den ene gûrden, sliter loss sitt vapen och vänder sig mot den andre. Ytterligare tre gûrder kommer uppspringande för trappan med dragna svärd och går till anfall mot dvärgen.
Zehrak hugger ner två av dem och sticker en tredje i ansiktet så att denne handlöst tumlar baklänges ner från balkongen till golvet nedan. Den kvarvarande gûrden flyr skrikande nerför trappan och Zehrak låter honom slippa undan.

Nere i altarsalen spottar Ezeluntha ifrån sig Fingals förstörda svärd och haltar efter Fingal med blod rinnande ur käften och den skadade tassen. Fingal tar sig mödosamt upp på fötter och höjer dolken.
Zabhir slänger ifrån sig sin hornbåge, drar fram sitt svärd och sin bucklare och skrattar illvilligt. Långsamt och med överlägsna blickar går Ezeluntha och Zabhir fram mot Fingal.

Zehrak blickar ut över altarsalen. Fem gûrder kommer uppgående för trappan med dragna svärd och spjut och ytterligare fem står och trycker på olika håll i salen med osäkerhet i blicken.
”Fingal!” ropar Zehrak samtidigt som han plockar upp dryadens svärd och kastar ner det från balkongen. Svärdet landar slamrande några meter från människan. Sedan går Zehrak ner i trappan för att möta de fem anstormande gûrderna. Han blockerar några svärdshugg med yxskaftet och försöker tränga gûrderna neråt trappan.

Fingal springer mot svärdet. Ezeluntha vrålar och rusar haltande för att genskjuta honom. Hon tacklar honom med full kraft och smugglaren slungas fyra meter mot altaret, som han slår emot och blir liggande bredvid.
Ögonblickligen när Fingal vidrör altarets marmor får både han och Zehrak en fruktansvärd inre syn av människor och tiraker som slaktas av skräckinjagande demonvarelser. Vassa klingor skär genom kött, käftar spräcker skallar och klor sliter sönder kroppar.
Gûrderna skriker skräckslaget, ulvarna ylar av rädsla och de börjar fly mot den smala passagen ut ur salen. Uppenbarligen har de delat skräcksynen med Fingal och Zehrak. Bara Zabhir tycks oberörd.
”Fega ynklingar!” ropar han efter de flyende gûrderna.
Även Zehraks motståndare i trappan flyr mot passagen och snart är endast dvärgen, Fingal, Ezeluntha och Zabhir kvar i tronsalen.
Zabhir svingar utmanande sitt svärd mot Zehrak och dvärgen går emot honom, medan Ezeluntha haltar mot Fingal med dreglande, blodiga käftar.
Liggandes darrande av rädsla efter skräcksynen som altaret frammanat kan Fingal inte göra annat än att se ulven komma haltande mot honom. Hon slår till honom med den friska framtassen och han slungas över på rygg med trasiga ringar skramlande från ringbrynjan.
Ezeluntha ställer sig triumferande på bakbenen och det ger Fingal tillfälle att kravla undan till andra sidan altaret. Där plockar han fram den ashariska krukan från bältet och kastar den mot ulven.
Krukan landar en bit ifrån Ezeluntha och krossas mot stengolvet. Ett rödaktigt sandmoln blåser genast upp i salen och omsluter allt. Sanden stormar överallt och försämrar sikten så att det bara går att se någon meter runt sig.
Med den avbrutna pilen i sidan och blodet sipprande genom den trasiga ringbrynjan kryper Fingal över golvet i sökande efter dryadens svärd. Sanden virvlar runt honom och med sin dolk i ena handen hoppas han att Ezeluntha eller Zabhir inte skall få syn på honom innan han funnit svärdet.
Med sanden stormande runt sig backar Zehrak mot där han tror närmsta vägg befinner sig för att få ryggen säkrad. Han håller yxan höjd och försöker se så gott han kan genom det röda virvlet och blåsten. Blod rinner från hans skadade hand och sandkornen smattrar mot hans rustning.
Det går två eller tre minuter då allt som syns och hörs är den virvlande sandstormen. Fingal får syn på det grönaktiga svärdsfästet till dryadens svärd och kryper fram till det. När han sluter handen om svärdsfästet stampar en väldig ulvtass ner på klingan och låser den till marken.
Fingal blickar upp i Ezelunthas rovdjursögon. Med sin dolk försöker han hugga mot den friska tassen som låst fast svärdsklingan, men sanden piskar honom i ansiktet, han missar och dolken bryts på mitten mot stengolvet. Ezeluntha släpper taget om svärdsklingan med sin friska tass, spärrar ut klorna och klöser efter Fingal.
Fingal rullar undan, får tag i svärdsfästet igen och hugger med all kraft han kan uppbåda mot Ezelunthas sida. Den långa klingan skär in i pälsen och ulven faller omkull.
Fingal kravlar bort från ulvkroppen som blir liggande där den fallit.

Zehrak backar för att finna en vägg att ställa sig mot. Sanden blåser ännu tätt och högljutt överallt runt honom.
Då uppenbarar sig Zabhir ur sandstormen, med båda händerna om sitt kroksvärd och mordlyset skrikande. Zehrak hinner nätt och jämnt blockera svärdshugget med yxskaftet och dvärgen och gûrden börjar fäktas svärd mot yxskaft medan sanden yr runt dem.
Zehrak byter till enhandsgrepp om yxan och lyckas lägga den andra armen i ett strypgrepp om Zabhirs hals. Gûrden skriker ilsket till och släpper sitt svärd för att med båda händerna försöka brotta sig loss ur greppet.
Zehrak släpper sin yxa och lägger den armen om sin egen för att strypa gûrden. Zabhir sprattlar och väser ilsket men kommer inte loss ur dvärgens grepp.
Medan sanden stormar runt dem kväver Zehrak livet ur Zabhir, och när gûrden slutligen upphört med sitt sprattlande och kämpande och hänger livlös i dvärgens famn bryter Zehrak med ett kras nacken av gûrden och släpper sin dödade motståndare till golvet.
Sanden upphör snart att blåsa och lägger sig över altarsalens golv. Zehrak står över Zabhirs döda kropp och Fingal tar sig upp på fötter med dryadens svärd i handen.
De vänder båda blicken mot Trollbane och marmoraltaret som pulserar allt rödare. Rubinen i Trollbane lyster som en liten röd sol.
Fingal känner sig livrädd för den ondskefulla artefakten och vill inte gå nära den. Zehrak plockar upp sin yxa, går försiktigt fram till altaret och petar till Trollbane med yxspetsen. Trollbane ligger ostadigt mellan sarkofagfigurens armar. Zehrak petar till den igen och den faller ner på golvet.
En utdragen, hatfull viskning på ett uråldrigt språk sveper genom salen och marmoraltaret blir alldeles vitt. Zehrak river ner ett av tirakskinnen som hänger från taket, vecklar in Trollbane i det och fäster knytet i bältet.
”Ska vi ta med oss den?” frågar Fingal osäkert.
”Så var överenskommelsen med cirefaliern”, säger Zehrak. ”Dessutom går den att använda mot tirakerna”.
”Påverkas inte vi om vi använder den?” påpekar Fingal.
”Det vet inte tirakerna”, säger Zehrak och börjar gå mot passagen ut till markytan som gûrderna och ulvarna flytt genom. Fingal stapplar efter honom.
När de passerar Ezelunthas fallna kropp flyger ulven vrålande upp på benen med vidöppna käftar. Zehrak ryggar undan samtidigt som Fingal fattar dryadens svärd med båda händerna och hugger ulven i huvudet. Svärdsklingan klyver djupt in i ulvens skalle och besten faller död till marken. Fingal rycker loss svärdet och skyndar efter Zehrak mot utgången.

De letar sig igenom den smala passagen och kommer ut i en tempelgång som tycks varit någon slags bakväg. Gången avbryts snart av ett åtta meter brett och avgrundslikt schakt i samma stil som de sett tidigare i templet. Över schaktet ligger dock en träspång som gûrderna använt sig av och lyckosamt nog glömt kvar i sin flykt.
Fingal går först över spången. När det är Zehraks tur händer något. Halvvägs över spången börjar det blåsa kraftigt ur schaktet och upprörda, spöklika tirakskrik hörs nerifrån. De plötsliga vindarna välter spången och Zehrak måste slunga sig framåt för att inte falla ner i schaktet. Han får tag i kanten och blir hängande medan spången rasar ner i den till synes bottenlösa avgrunden.
Fingal greppar tag om dvärgens armar och försöker hjälpa honom upp. Men vindarna som slår upp ur avgrundsschaktet tycks dra i dvärgen, som om de vill slita ner honom i djupet. Fingal ser hur dussintals spöklika tirakarmar stiger ur schaktets beckmörker och sträcker sig efter den hängande dvärgen.
Zehrak håller sig fast i kanten och Fingal kämpar så mycket han orkar för att kunna dra upp dvärgen, men vindarna och spökarmarna drar åt andra hållet. Spökarmarna griper om knytet med Trollbane och rycker loss det ur dvärgens bälte. Trollbane faller ur knytet och faller ner i schaktets bottenlösa mörker.
När Trollbane lossats slutar spökarmarna och vindarna att slita i Zehrak och Fingal lyckas dra upp honom över kanten. De blickar ner och ser hur spökarmarna sliter och drar i Trollbane tills artefakten börjar spricka sönder och rött ljus blöder ur fram ur sprickorna. Det blåser en kraftfull sista vind ur schaktet, det slår lock för dvärgen och människans öron och en ljusexplosion skakar om schaktet. Fingal och Zehrak ser små bitar av den sönderslitna artefakten singla ner i avgrundsmörkret.

Sittande vid schaktet förbinder dvärgen och människan sina sår så gott de kan innan de stapplar ut ur gången. De kommer ut i solljuset högt uppe i Utkikens brant, där gûrdernas läger legat.
Inga gûrder eller ulvar syns till någonstans, och nere vid floden tycks det som att de överlevande gûrderna paddlat iväg i vild flykt. Fingal och Zehrak tar en av de kvarlämnade kanoterna och paddlar tillbaka mot Madrakkors stam.

Tillbakafärden

Fingal och Zehrak når Madrakkors stam i skymningen och ser Vakita Skarptungas pråmliknande, segelförsedda flodfartyg ligga redo för avfärd, fullastad med korgar och vävsäckar. Dvärgen och människar kravlar sig upp på Vakitas fartyg och följer med det när det seglar nerför floden mot Tiban. På flodfartyget befinner sig Vakita, hennes fyra söner, hennes två krigare och några gûrderslavar.
Medan flodfartyget färdas genom djungelnatten berättar Fingal och Zehrak utförligt vad som skett i templet. De berättar om shamanen Nikhtaths död, om hur de besegrat sina fiender och hur Trollbane förintats av de uppretade andarna från Skugglandet.
Färden till Tiban tar fem dagar och går utan missöden. Under nätterna seglar tirakerna som vore det dag och under dagarna ligger de under solskydd på däck och låter flodfartyget stilla vagga sig neråt landet. Fingal och Zehrak vilar och vårdar sina sår och utnyttjar de helande dekokter som de med tirakernas assistans kan framställa ur den exotiska djungelfloran.
Vid minotaurernas vattenfall går Vakita och krigarna iland med tre väldiga köttstycken som de lämnar i tribut åt minotaurerna, och tirakhushållet kan sedan ostörda bära ner först lasten och sedan segelfartyget förbi de dånande vattenfallen.

Efterspel i Tiban

På den femte nattens småtimmar seglar fartyget in i Tibans hamn. Bukten lyser varmt av tusentals mareldar och det är fullt liv i staden. Vakitas flodfartyg seglar in i en av de väldiga tunnelportarna till det underjordiska vattensystemet. Utan något vidare farväl kliver Fingal och Zehrak av flodfartyget och tar plats i en hiss som för dem upp till markytan.
Dvärgen och människan kliver ur hissen och ser sig om i den fackelupplysta staden. Ett par gator bort ligger det höga Fyrtornet och de vet att i närheten ligger hus Cocetzis gård där cirefalierna väntar. Högt beläget i centrum av staden ligger tempelområdet fackelupplyst och med Mahktahtemplets höga tvillingtorn väl synliga.
Dvärgen och människan börjar gå mot hus Cocetzis gård men av en slump eller goda förbindelser stöter de ihop med några tempelvakter som insisterar på att få eskortera dem till tempelområdet där Nekkma Andeblidare väntar på deras återkomst.
De eskorteras raskt till Nekkma Andeblidares tornrum, där den gamle tirakshamanen sitter på sin tron och betraktar allvarsamt sina gäster när de föses in av tempelvakterna.
”Trollbane är förintad”, säger den gamle tirakshamanen. ”Ni har utfört er uppgift. Och Zabhir?”
”Förintad”, svarar Zehrak kort.
Nekkma Andeblidare räcker fram en liten kista mot dvärgen och människan. ”För att visa Mahktahtemplets uppskattning överlämnar jag er en belöning i något som dvärgar och människor förstår sig på”.
Zehrak tar emot kistan och lyfter på locket. I kistan ligger tjugo guldmarker med soldisk prägling.
”Ni är fria att lämna Tiban”, säger tirakshamanen. ”Sök upp handelshuset Cannara Limes eller huset Soluppgång. De är asharier och soldier och har säkert plats för passagerare på sina fartyg”.
Fingal och Zehrak nickar åt Nekkma Andeblidare och lämnar tronrummet. De skyndar ifrån tempelområdet och orienterar sig mot cirefaliernas gård.
”Hur kunde Nekkma veta att Trollbane blivit förintad?” frågar Fingal.
”Det är inte det märkligaste som hänt de senaste veckorna”, muttrar Zehrak ointresserat.
När de når Cocetzis gård gryr morgonen och det är i ett halvskumt gryningsljus de stövlar fram till gårdsplanen där en cirefalisk krigare står på vakt.
”Dvärgen och soldiern har återvänt!” ropar vakten på cirefaliska inåt gården. Fingal och Zehrak släpps förbi honom och går in på gårdsplanen.
På trappan till det stora boningshuset står handelsfurst Rzalaroz Cocetzi och hans bror Lazar Cocetzi, båda iklädda vita morgontogor. Rzalaroz sträcker ut armarna i en välkomnande gest.
”Ni lever!” utropar han nöjt. ”Det glädjer mig. Var är er legosoldatseskort?”
”Det blir billigt för dig då de omkommit eller flytt allihop”, svarar Zehrak.
”Så länge ni löst uppgiften ser jag inget beklagligt i deras frånfälle. Lås oss inte ödsla tid, säg mig hur expeditionen gått! För ni med er artefakten?”
”Nej”, svarar Zehrak. ”Den blev förintad. Den föll ner i ett bottelöst hål och kommer aldrig att hota någon igen”.
Rzalaroz tycks slappna av. ”Ni har lyft en mångårig börda från mina axlar. Hela den fria världen tackar er att hotet är avstyrt. Dock hade jag ju hoppats att få artefakten i min ägo, då dess värde måste ha varit mycket stort. Men ni båda visar er vara en bra affär ändå. Jag har fått fler gäster från Soldarn. Det är två vänner till er som letat länge efter er och som rest långt för att få träffa er”.
Rzalaroz gör en gest ner mot trädgården bortom gårdsplanen.
”Joar och Wulf?” säger Fingal förbluffat.
”Jag skulle inte tro det”, säger Zehrak misstänksamt och söker handen mot stridsyxan.
Ut ur trädgården kliver två herrar. Det är markis Silverhjärta och hans riddare Törnsvärd. Markis Silverhjärtas mörka hår och skägg är svettigt i värmen och hans svarta läderjacka är uppknäppt över bröstet. Riddar Törnsvärd bär ringbrynja under sin svarta vapenrock och båda herrarna bär varsitt långsvärd i bältet.
”Mycket märkig omväg till Jarla”, säger markis Silverhjärta giftigt. ”Det verkar som om ni lurat mig på min skatt”.
”Min lord är mycket långsint”, väser riddar Törnsvärd med det otäcka halsärret lysande vitt i morgonsolen. ”Vilket innebär er tortyr kommer att ta en lång, lång tid. Jag kan med glädje meddela att jag alltid tar med mig alla mina bästa verktyg när jag reser”.
”Dåså”, säger Rzalaroz och slänger ut ett hoprullat och vaxbeseglat pergament på gården. ”Där är er belöning som utlovat. Nu lämnar jag er till era landsmän. Adjö”.
Handelsfursten och hans bror ler överlägset, bugar sig åt männen på gårdsplanen och går in i boningshuset vars dörr stängs efter dem.
Markis Silverhjärta drar ilsket sitt svärd. ”Ni skall lida tills ni inte kan gå eller krypa och då skall ni sättas tillbaka på Solds utö!”
Markis Silverhjärta går till anfall mot Zehrak och riddar Törnsvärd drar sitt svärd och går till anfall mot Fingal.
De fäktas fram och tillbaka en stund över gårdsplanen. De utdelar hugg efter hugg mot varandra som pareras eller undviks.

Markis Silverhjärta träffar Zehraks överarm med ett hugg och blod rinner fram från en uppskuren skåra i dvärgens ringbrynja. Zehrak går till kraftfullt motanfall och hans yxblad träffar markisens vapenhand. Svärdet flyger iväg och markisen backar svärande undan med blodet rinnande från högerhanden. Han drar sin dolk med vänsterhanden och de fortsätter cirkulera runt varandra.
Zehrak sparkar till markisens svärd så att de glider ytterligare några meter bort.

Riddar Törnsvärd får in ett träffande hugg på Fingals ben och smugglaren stapplar smärtsamt till. Fingal går sammanbitet till motanfall men riddaren parerar alla hans hugg. De fäktas fram och tillbaka ytterligare en stund tills Fingal greppar svärdsfästet med båda händerna och slår kraftfullt vapnet ur handen på sin motståndare. Ögonblicket därpå sticker Fingal sitt svärd i benet på riddaren och denne faller grymtande på ner på ett knä.
Riddar Törnsvärd tittar upp mot Fingal och det sista han ser blir dennes grönaktiga svärdsklinga som kommer farande och skär rakt igenom huvudet.

Markis Silverhjärta stormar till anfall mot Zehrak med sin dolk men dvärgen står fast på stadiga ben och hugger sin motståndare i högerarmen med yxan. Markisen skriker till och faller till marken, släpper taget om dolken och lägger istället handen på såret och rullar jämrande omkring framför dvärgen.
Fingal sätter foten mot riddar Törnsvärds axel och trycker ifrån så att dryadens svärd kommer loss ur den döde riddarens huvud. Sedan går han och plockar upp pergamentrullen som Rzalaroz kastat ut. Han bryter sigillet och läser texten.
”Pergamentrullen är ett värdebevis på 50 cirefaliska guldmarker som kan hämtas ut hos valfri Cocetzi-filial tillsammans med varor till ett värde av 5000 soldiska silver”, säger han till Zehrak.
Smugglaren och dvärgen betraktar den fallne markis Silverhjärta som nu ligger på rygg och sammanbitet väser fram svordomar medan han försöker hejda blodflödet från sin skadade arm.
”Vad gör vi med honom?” frågar Fingal medan han torkar rent dryadens svärd.
”Rzalaroz bryr sig knappast om det ligger två döda riddare på hans gårdplan”, säger dvärgen och höjer med båda händerna sin yxa över markisen. Med en ögonblicklig nådastöt sticker han spetsen djupt genom bröstet på markisen.
Fingal och Zehrak låter riddar Törnsvärd och markis Silverhjärta ligga där de fallit och lämnar cirefaliernas gårdsplan.

De söker upp det soldiska handelshuset Soluppgång och köper sig passagerarplats på ett fartyg som nästa dag skall avsegla till Soldarn.
Under återstoden av dagen och natten får de fristad i den borg som den soldiska riddarorden Zorianbröderna har i staden, en plats där samoritroende och deras allierade kan få en bädd och ett mål mat i utbyte mot att det förväntade deltagandet i riddarnas bönder och med en donation lämnad till orden. Borgherren och riddarna vet inte om att Fingal och Zehrak samma morgon har dräpt en soldisk adelsman och dennes riddare.
Följande dag finner sig Fingal och Zehrak sittandes på däck bland tunnor med alkohol och bland timmerlast på ett fartyg med destination Soldarn. Exotiska djungelfåglar svävar på vindarna i bukten och solen gassar varmt.
Dvärgen och smugglaren blickar tillbaka mot Takalorr som fartyget seglar bort ifrån. Från bergstopparna i mitten av djungelön syns röda spår av lava.
Ingen av de två ämnar förmodligen att någonsin återvända till djungelön.

***

Spelarcitat, kapitel tre

”Behöver vi så många soldater? Inga monster kvar till oss” – Viktor
”Inga perfekta handlingar kvar till oss” – Johan

”Jag försöker hjälpa den närmaste loss ur snaran” – Johan
”Snarast möjligt då” – Viktor

”Vi har inte fått en skråma den här gången, vad är detta?” – Johan