Wall of Text, I summon you!
Först på listan måste jag väl sätta
gamm-D&D/Old School Renaissance. Under det senaste året har jag med stor behållning grottat ner mig i gamla och retroklonade versioner av Dungeons & Dragons och än så länge så vet jag inte riktigt när det kan tänkas ta slut (jag som annars är en sån stadig periodare och brukar byta intresse lite nu och då).
Jag har raskt nördat ner mig så pass att jag skaffat favoritversioner av ditt och datt, hittat husregler jag skulle och absolut inte skulle använda, osv. Trots detta har jag bara hunnit spela tre (3) gånger. Jag brinner visst rätt långsamt.
Senaste gången var ganska nyligt, med två gamla och två nya vänner. Jag ritade en donjon (ja, ett torn alltså) istället för en dungeon, och var fruktansvärt peppad på att spela. Det var så jäkla roligt! De lista ut mina lurigheter, fajtades med goblins, besökte ett orakel, och en massa mer. Ändå hade jag coola grejer kvar som de inte kom i närheten av.
Platsbaserade äventyr på old school-vis har verkligen varit en härlig upplevelse för mig. Det känns grymt fint att få preppa en dungeon/donjon och sen vara medlare mellan den och spelarna, utan att hålla på och tvinga på dem någon förbestämd handling (utöver någon vag ramberättelse då).
Ljuvligt.
Sedemera älskar jag att få
bjuda på spel. För mig är det enormt belönande att vara med på konvent och spelkvällar och spela spel med folk: nybörjare, veteraner, folk jag känt länge, folk som råkar trilla in genom dörren. Det är berikande för mig då jag får dela med mig av spelen jag gillar, möta nya infallsvinklar på spelandet (nybörjare är typ coolast i världen, bara så ni vet), och ofta har jag varit med och gett 2-5 personer 2-5 mycket trevliga timmar.
Ofta är de här spelen hippiespel utan spelledare eller förberedd plot, så vi som suttit vid bordet har skapat något där och då. Det är också en väldigt fin och särskild känsla för mig.
Den tredje saken jag kan sägas brinna för är nog
min kyrka. För sjätte året i rad har jag haft nöjet att visa upp Ytterlännäs Gamla kyrka under hela sommaren. Grunden är från ca 1200, med skalmurar som är över en meter tjocka. Dopfunt och triumkrucifix från 1300-talet. Kyrkklocka, altarskåp och kalkmålningar från 1500-talet, osv. osv. Sjukt coolt, men helt meningslöst att ha om man inte visar upp det. Men det är ju det jag gör! Jag får träffa människor varje dag och visa något fullkomligt unikt.
Vissa av dessa människor är skittråkiga, fullkomliga energitjuvar som lallar på om enormt trista saker. Andra är helt fantastiska människor jag aldrig skulle ha fått träffa annars. Jag har fått höra besökare tala tyska, holländksa, friesiska, spanska, franska och engelska på jobbet. Jag har sjungit för dem på svenska, engelska, latin, fornfranska, musik som sträckt sig från när kyrkan var ung fram till nutid.
Och vet ni vad? Att sjunga renässansmusik i stämsång ger mig lite samma upplevelse som att spela indiespel. Vi skapar musiken ny varje gång vi sjunger den, och varje röst och deltagare är unik och viktig, och det kommer aldrig bli likadant igen. Man måste ge och man måste ta. Musiken har gjort mig till en bättre rollspelare, och rollspelen har gjort mig bättre på att framträda.
Jag trodde det här året på jobbit skulle bli jobbigt och knasigt eftersom min kollega sedan de tidigare fem åren gick bort under våren. Knasigt blev det, men inte så jobbigt. Istället så hittade jag och de andra jag jobbar med våra fötter, vågade blicka mot framtiden, och är fyllda med tankar och idéer om hur verksamheten ska kunna bli ännu bättre.
Nu hoppas jag bara att jag kommer kunna vara med även om jag skulle råka få ett riktigt heltidsjobb också.
