Nekromanti Djareth Melzekars Ödesbestämda Resa

[Anarchclown]

Ok. Jag blev frågad om skedet runt när en spelare blev ödesbestämd genom att uppsöka en profetsia igår. Jag ska nu försöka återge ungefär vad som hände både in och out of character.

Till att börja med ska sägas följande. Den här kampanjen spelades av och till under många år och övergavs väl inte helt förrän för kanska fyra år sedan eller så. (Kan eventuellt återupptas senare). Den började dock när jag var runt sexton och spelades som mest under min värnplikt. För att slippa förklara alla namn och karaktärskoncept allt eftersom de dyker upp tänker jag nu lista rollpersonerna som var med någotsånär regelbundet i början.

Artum Decon: Ja det var ett lite skräpigt namn. Arts koncept var att han var en ung pojkspoling som hade suttit i fängelse i det avlägsna Vinbalien för någon dumhet han hittat på. Han hade nyligen lyckats vinna sin frihet på något sätt och var nu på väg till huvudstaden. Han hade även ett märkligt födelsemärke som liknade en sol på sitt vänstra skulderblad. Vad detta innebar viste han dock inte. Allt i denna bakgrund var spelarens påhitt, men jag nyttjade den öppna bakgrundshistorian till att göra något relativt storslaget med tiden.

Rinkahar: Rinkahar var halvorch, uppväxt bland alver. Orcherna i denna setting återföddes när man dödade dem, hade uppfunnit musköter som laddades med deras hat för mänskligheten, var mer skugglika monster som mest gavs form av rustningen de bar och var allmänt riktigt otäcka. De smidde sina vapen av människors levande kroppar i kalla hatiska eldar och kan nog snarare liknas vid demoner än klassiska orcher. Detta visste dock inte spelaren när han valde att spela halvorch. Därför blev han lite konfunderad senare när han insåg att dessa märkliga varelser knappt ens kunde föröka sig med människor. Då började hans resa för att finna sitt eget ursprung och fråga alven Denolian om var han hade hämtats ifrån. Detta är dock en annan historia än den jag ska berätta idag. Vad jag ska berätta är dock att Rinkahar var en stor, bullrig, äventyrlig och ofta respektlös barbarkrigare.

Jakob Realdan: Denne magiker var ifrån början en inte särskillt lyckad äldre vindmagiker. Han hade förutspåtts att bli något storslaget när han var yngre men hade aldrig riktigt verkat leva upp till sin potensial och därför hade han börjat en karriär som trouble shooter för Akademin i huvudstaden.

Bofur: Bofur hade börjat sin karriär som äventyrare efter att han hade varit full på jobbet. Hans jobb hade varit lokförare i dvärgarnas järnväg. Han hade på fyllan fått sitt tåg att spåra ur och kört rakt in i ett träd. Bofur var en glad äventyrare, men liksom alla Dvärgar i Avasinien (Settingens namn) hade han känt ett kall att bli något som ung (lokförare) och var alltid olycklig över att inte kunna återuppta den karriären.

Ishmael: Denne obehaglige typ var en olyckskorp som drev runt och med hypnos, droger och drömkonst manipulerade folk. Han var en sorts frihetskämpe som ogillade magikerakademins hegemoni över den högre magin och som var extremt vältalig. En demagog som gömde sig bakom det faktum att han också var en av prästerna i det lokala Zlummin-templet. Zlummin var drömmens gud som skyddade mot Xantov, mardrömmen. Zlummin kommer att få en central roll i just denna historia, men är lustigt nog inte lika viktig för Ishmael som för en annan karaktär.

Nedna: Denna före detta kurtisan ifrån huvudstaden hade tagit upp rollen som äventyrare. Hennes liv hade varit allt annat än guld och gröna skogar och hon ville komma bort ifrån allt detta genom att ge sig i lag med andra äventyrare. Hennes kunskaper om huvudstadens undre värld och hennes glada temperament uppskattades av de andra karaktärerna.

Slutligen
Djareth Melzekar: Denna svarthåriga, grönögda, dystra figur var stöpt ur antihjältens form. Han var ständigt hård, cool och grubblande. En typisk hjälte såsom de ska vara när man är i tonåren med andra ord. Han var hälften människa, son till en kunglig gardist och adelsman, hälften mörkeralv, med en sorgefylld moder som försökt ta sig bort ifrån detta fördömda folks hemska arv. Djareth var den karaktär jag ska fokusera på i denna historia, för det som hände honom i slutänden var minst sagt annorlunda. För att berätta det så behöver jag dock sätta upp lite mer premisser och berätta lite om settingen Avasinien. Det kommer i nästa post.

 

[Anarchclown]

Miljön
Till en början skall sägas att miljön kom till av att jag läste boken Tolkiens Ring av David(?) Day. Den går igenom dem myter och legender som Tolkien hade haft som grund när han skapade sin värld och historia. På samma sätt valde jag att använda Keltiska och Grekiska myter tillsammans med min egen fantasi för att bygga denna setting. Jag pepprade den också med diverse klassiska fantasyelement som Alver och Dvärgar, eftersom mina spelare på den tiden förväntade sig det.

Avasinien
Detta är ett rike stort som europa innehållande ett flertal olika folkslag. Nästan alla dessa folkslag blev vid något tillfälle erövrade av Drakfolket, som stulit sin högre elementarmagi ifrån drakarna. Dessa anser sig för mer än alla andra och har fortfarande större delen av adelstitlarna, de är dessutom de enda som kan lära sig elementarmagin (då endast deras förfäder stulit drakspråkets kunskaper ifrån drakarna), med vilken de historiskt sett har krossat sina fiender.

Avasinien är ett stort feodalt lapptäcke indelat i massor med olika fraktioner som, eftersom den nuvarande kungen är skitgammal, redan har satt igång ett inbördeskrig för att avgöra vem som härskar landet efter kung Kian X död. Människorna (drakfolket och andra mänskliga folkslag) är så upptagna med detta krig att de inte bryr sig så mycket om att Greve Eindax (Historiskt den som håller Orcherna stångna uppe i norr) har slutit en pakt med ondskan för att få större framgång i kriget om tronen i Avasinien. Detta är något som givetvis kommer att få ödesdigra konsekvenser allt eftersom kampanjen går vidare.

Sagofolken
I miljön finns ett flertal gamla folkslag. De redan nämnda dvärgarna, men även djurfolken som går under samlingsnamnet Kawanga, havsfolket Sarderna, blodsmagikerna ifrån Gerien, nekromantikerna i Balien, drömdemonerna Bathini och de lömska och jättelika trollen. Samtliga dessa väsen härstammar ifrån tiden innan Drakfolket kom till världen. De har redan haft enorma krig mot varandra under denna period. De har alla samma tro. De tror att de återföds återigen som sagofolk efter att de dött. Vad deras öden ska bli bestäms av två väsen.
Den Mörke: Som är en Bathinier som döljs i ditt undermedvetna och som manipulerar händelserna tills inget längre finns kvar. Han har något av rollen av Djävulen ifrån klassiska Grimssagor och han har när kampanjen varit börjar varit borta i många hundra år. Han bestämmer över de mörka sagofolkens öden. De mörka sagofolken Troll, Bathini, Balier och Gerier kallas tillsammans för Balean.

Alverkonungen: Alverkonungen är egentligen en del av ett par tillsammans med Alverdrottningen, men denna gav sig av för länge sedan och härskar nu i ett annat rike, långt bortom Avasiniens nuvarande gränser. Han är ljusets förkämpe i världen och alla ljusa sagofolks härskare. Han sitter i sin huvudstad som är gömd någonstans i alverriket, bortom alverstigarna. Han är mycket inaktiv, då historien visat honom att hans handlingar har ödesdigra konsekvenser. De ljusa sagofolken Kawanga, Sarder, Dvärgar och Alver står traditionellt under hans beskydd.

 

[Anarchclown]

Det stora Alverkriget
För evigheter sedan, innan Drakfolket ens kom till denna värld och kastade av sig Drakarnas styre, fanns det en urkraft som hette Bathi Najhol. Dessa väsen var mardrömmen och den fysiska världen sammansmält till ett. De hade i än tidigare epoker besegrats av drakarna och låsts in vid olika onda platser i världen. Endast två av dem hade lyckats hålla sig fria. Dessa for runt i drömmarna och terroriserade allt levande.

En av dem försökte dock ge sig på alverkonungen. Denne var mycket väl bevandrad i drömkonsten själv och valde att bemöta varelsen med diskussion och godhet. Med tiden blidkades väsendet och förändrades till en skyddsande som färdades långt bort ifrån sin mordiske broder. Den enda goda Bathi Najholen blev med tiden känd bland de sydliga folken i en helt annan världsdel som "Den Ende" och dyrkadeas där flitigt.

Hans syskon "Den Mörke" vredgades dock av att alverkonungen vänt bort en av mörkrets fulländade väsen ifrån honom. Han visste att alverkonungen var, om inte en jämlike så i alla fall ett hot mot honom, och då han överlevt oinfångad så länge för att han var feg, så beslutade han sig för att använda en annan taktik än direkt konfrontation.

Alverna var vid denna tid indelad i tretton stammar. Den trettonde av dessa bodde på öar utanför kusten på alverriket och var nästan lika skickliga till sjöss som Sarderna med vilka de var grannar. De vredgades dock ibland över att de bodde så långt ifrån alverkonungen och att de inte kände att de hade något inflytande. Denna känsla använde den mörke för att sakta ta sig in i deras medvetande och förgifta deras sinnen. Så kom det sig att Mörkeralvernas Förste och dennes gemål Xilith, med hjälp av druiden vars namn är okänt, började så split även bland de andra sagofolken. De samlade härar av Helmagiska Dvärgar, Cath Athilds vampyrer, varulvar från södern och andra ondsinta ting som borde vara vigda åt ljuset. Sedan började man sitt krig emot Alverna.

Man skall minnas att detta rör sig om väsen som återföds när de dör med tiden, att världen inte var så tätbefolkad på den tiden och att inget av folken riktigt ville mötas i öppen strid. Därför varade kriget i nästan hundra år. Det var mycket blodigt och väldigt bittert. Slutligen stod dock Alverkonungen segrande över sina fiender. Han band Fursten och Xilith i en väldig spindels nät, att för evigt plågas av dessa gift, han stack ögonen ur Druiden utan namn, så att hans magi falnade och han blev känd som Mannen utan Ögon. Han dömde alla de levande mörkeralverna till att få grått hår, så att man för evigt skulle känna igen förrädarna. Slutligen dömde han dem till evigt svårmod, att de skulle slåss mot sina inre demoner både vakna och i drömmen. Sedan lämnade han mörkeralvernas folk som en splittrad spillra att leva på sina öar.

 

[Anarchclown]

Ok så nu till kampanjen. Med fokus på Djareth Melzekars personliga resa. Jag kanske berättar om de andra med tiden också.

I ett av kampanjens första äventyr, slår rollpersonerna ihjäl en gammal döende sardisk gud på den stora vulkaniska ön Mindross, som är ett tillhåll för pirater i nordhavet. De gör detta efter att ha talat med de siamesiska tvillingarna Trygg och Erg som verkar mycket märkliga men som också framkallar sympati. De finner bland gudens tillhörigheter två stycken svärd med vad som verkar vara ljuselementarer (Vanligtvis endast förekommande i de högre planen vid det här laget) bundna i dem. Djareth Melzekar som slåss med två svärd (Vilken cool hjälte slåss inte med två bastardsvärd liksom, glömde jag att säga att det här var ett tag sedan?) plockar upp dessa och upptäcker att de är mycket bra för att slå ihjäl orcher med om inte annat.

2. Ett tag senare reser karaktärerna upp till det Nordliga Bathinien. Här stöter man på något som kallas för Sanndrömmens tempel i guden Zlummins huvudsäte i staden Bathilai. Det sägs att den som sover i templet får drömmar om framtiden som blir sanna med tiden. Eftersom mina spelare ibland är korkat nyfikna så väljer tre av dem att sova i templet. Rinkahar, Ishmael och Djareth. Rinkahar och Ishmaels drömmar är inte relevanta för denna historia men Djareths är det.

Djareths spelare får själv välja ungefärligt tema på sin dröm. Han väljer att drömma om sin nemesis. Jag kliar mig i huvudet och konstaterar att jag måste fundera på detta en aning och ger därför svaret. Alla drömmar ifrån Sanndrömmarnas tempel är sanna, men inte alla blir ihågkomna direkt efter att man har drömt dem.

Inte allt för långt efter att rollpersonerna varit med om detta dyker Trygg och Erg upp. Dessa övertygar Djareth att lämna över svärden till dem. Han gör, mot bättre vetande detta, och släpper således lös de tre varelser som är bundna i Trygg och Erg (som är två själar i en kropp) och de två svärden (som är en själ i två kroppar.

Dessa är: Kian I. Den legendariske förste konungen av Avasinien, efter vilken många senare konungar samt huvudstaden är döpta. Han har suttit inspärrad i svärden och Trygg och Erg i nästan 400 år. Han har offrat sig för att binda någonting som han stött på under sina erövringståg som han insett var till och med honom övermäktigt. Detta något var.

Den Mörke, som bands vid erövrandet av Bathinien för länge sedan, han bands med den dåvarande överguden Paxors magi, samman med Kian I, den enda av drakfolket mäktig nog att motstå den mörkes manipulationer, och en gudomlig ande (en ängel, typ). Dessa bands assymetriskt utplacerade mellan tre kroppar och tre själar. Allt för att förvirra den mörke och hindra honom ifrån att någonsin sammanlänkas igen. Tyvärr hade han under århundraden lyckats lista ut att svärden, trygg och erg hörde samman och hade nu lyckats manipulera RP till att lämna över svärden till honom.

I en ljusblixt som förblindade samtliga närvarande RP så kom således den mörke, en ljusängel och de urgamle kungen av Avasinien lös. Den enda som tog fysisk form var dock kungen som blinkade, stirrade ilsket på dem och sedan vandrade därifrån. Han försvann således ut ur den här historien men figurerade senare i andra historier som jag inte kommer att berätta just nu. Som läsaren säkert kan lista ut kommer fokus i denna historia snarare att ligga på "Den Mörke".

Tiden gick, kriget mot orcherna i norr och andra saker tog mycket uppmärksamhet ifrån hjältarna som glömde bort "Den Mörke" då denne verkade oviktig i jämförelse. Under en resa till Dvärgarnas Rike fann Djareth till och med lyckan med Dvärgkvinnan Singari som han gifte sig med i Kians Domkyrka. Singari var dessutom syster till Bofur och familjelyckan tycktes faktiskt rycka upp Djareth en aning ifrån sitt mörkeralviska sorgesamma temperament. Han återfanns ofta jobbandes med sin fru i smedjan i Kian och ägnade allt mindre tid vid dem fontän i trädgården vid hans palats som var tillägnad gudarna, men framför allt guden Djareth, hans namne, sorgens gud. (Spelledaren reflekterade över hur morbida Djareths föräldrar måste ha varit för att döpa honom efter sorgens gud, men tänkte att det inte var hans jobb att klaga utan bara låta honom få äta upp sitt val. Om och om igen). Till och med Djareths sörjande moder och Singari kom väl överens och det tycktes som att dvärgkvinnans glada lynne skulle kunna skapa sann familjelycka i släkten Melzekar. Tyvärr... blev det inte så.

 

[Anarchclown]

Djareth besöktes vid denna tidpunkt av mörkeralven Athaldo. Athaldo var den närmaste släktingen till Mörkeralvernas Furste och hade således nu titeln just Furste. Athaldo gav Djareth information om var han kunde finna ett stort tillhåll för Korparna* och Djareth med vänner reste till denna plats och utplånade i "De 40 Korparna" denna cell. Segrande återvände man så hem, för att finna att mörkeralvernas Furste Athaldo hade mördat Djareths mor i syfte att utplåna alla andra som hade påbrå ifrån Xilith och ursprungsfursten. Under stridigheterna hade också Singari omkommit och Djareth lämnades nu till sorg. Det tog inte lång tid innan sorg övergick till raseri dock och snart var man på väg till mörkeralvernas öar för att hämnas.

Väl där dräptes Athaldo och hela dennes garde och de som inte dödades omedelbart pålades på den gamla borgen, i vilken fursten alltid haft sin bonings, murar. Djareth utropades trotts sitt halvalvsblod till Mörkeralvernas furste och svor att återupprätta sitt folks heder och föra dem tillbaka in i ljuset. Endast Ishmael, välsignad av drömguden, kunde förnimma hur "Den Mörke" satt i skuggorna och log.

Fortsättning följer...


*En mörk kult som dyrkade Garvan, det blodiga slaget och demonernas gud, och som även hade börjat stödja ett uppror i det sydliga landet Devadanien, vilket för övrigt var startskottet för en mycket senare kampanj om kampen mellan Kung Alderin av Devadanien och Korparna som verkligen inte har med detta att göra.

 

[Anarchclown]

Inte långt efter att Djareth tillträtt sin post som furste blev han besökt av Linaria, en mörkeralvskvinna som påstod sig vara dotter till "Mannen utan ögon" som agerade förföriskt och som bad Djareth besöka MUÖ i sin hydda på en närliggande ö. Djareth som var svag på grund av sin sorg fann Linaria mycket tilltalande och hoppades att MUÖ, som en av de mörkeralver som hade grått hår och således var originaluppsättningen, skulle kunna ge honom en aning om vad han skulle göra för att återupprätta sitt folks heder. MUÖ svarade genom att be honom resa till Alverkonungens boning, att be för sitt folks frigörelse, att visa respekt och betala skatt till denne, samt att om möjligt återföra MUÖs förlorade ögon.

Djareth reste iväg, mötte och kom väl överens med Alverkonungen, som rördes över att en halvblod som han förde sitt folks talan, såg detta som ett tecken på att de hade ändrats och behandlade Djareth som en broder. Djareth mötte också en alvisk man, mycket lik honom om än blond, som gav honom en känsla av att han sett denne förut, kanske i sina drömmar i sanntemplet.

Alverkonungen som gärna ville hjälpa, förkunnade att denne låst in MUÖs ögon i en haggtornslabyrint och att dessa med åren hade blivit till smaragder. Han förkunnade att om Djareth kunde besegra alla faror på vägen in så kunde ha få med sig ögonen därifrån. Detta var en lätt match för en erfaren krigare understödd av Jakobs elementarmagi, som inte ens hade existerat vid tiden då labyrinten byggdes. Snart återvände man hem med MUÖs ögon och denne förkunnade villigt att han var Djareths ödmjuke tjänare.

Tid förflöt, Djareth avskildes en aning ifrån gruppen, men var fortfarande med på många av de äventyr som de genomgick. Slutligen hade Linaria, som han nu hade gift sig med, och MuÖs påverkan fått honom att inse att mörkeralvernas frälsning låg i att dessa gamla furste och furstinna åter fick en chans att göra bot för sina handlingar. Djareth besegrade spindelmonstren i källarna, gick igenom fällorna och lyckades till slut befria de två som däri var bundna. Han såg till att de blev helade ifrån sina många sår och lämnade sin borg ty det klimaktiska orcherkriget gick mot sitt slut, Morodrak hade visat sitt sanna väsen, de tre skaparbröderna hade enats och de skickade de bästa de hade mot orchernas hjärtländer, häri ingick så klart Djareth.

I det som hände efter kriget var gruppen mycket upptagna. Så upptagna att de för ett tag glömde bort mörkeralverna. Dessa hade dock inte varit inaktiva. Linaria, Xilith, MuÖ och mörkeralvsfursten, hade byggt en här av mörkerspindlar och alverkrigare som den mänskliga världen aldrig förut hade skådat. Dessa krossade det försvagade Avasiniens folk under sina järnbeskodda fötter och vandrade mot staden Kian ifrån söder.

 

[Anarchclown]

Då resten av gruppen ägnade tid åt att försöka få ihop en här och hindra hotet så reste Djareth bitter tillbaka till sina förfädersländer. Han ämnade försöka dräpa de som förått honom eller dö i försöket. På trappan som ledde upp till borgen mötte han Mannen utan ögon samt en stor mängd bågskyttar som han nedgjorde.

Inne i palatset fann han Xilith som med svärdskonst och gifter försökte dräpa honom, även hon föll till föga och dräptes summariskt. Med en bitter min sparkade han så in portarna till tronsalen i vilken hans föregångare och anfader, den förste av Mörkeralvernas Furstar hade väntat på honom.

En blixtrande duell där båda drog blod tog sin början. Mörkeralvernas Förste var beväpnad med en hjälmkrossare och ett långsvärd, emedan Djareth, sin vana trogen, var beväpnad med två bastardsvärd. Striden blev speltekniskt precis så dramatisk som den bara kan bli tack vare rent flyt med slumpen. På det näst sista hugget i den sista rundan som Djareth skulle ha en chans att vinna lyckades han slutligen penetrera sin fiendes hjälm och dräpa honom. På den sista handlinge beseglade han sitt öde.

Någon hade under striden smugit sig upp bakom Djareth för att sticka en förgiftad kniv i honom, han hade varit vagt medveten om detta men varit helt upptagen med att försvara sig mot den skickligare svärdsmannen som stod framför honom. Därför pustade han ut när han fick en sista möjlighet att anfalla sin tilltänkta lönnmördare. Han stötte således bakom sig i en lömsk manöver utan att ens vända sig om. När han väl vände sig om fann han Linaria, hans fru, vars hjärta han just genomborrat. Han såg henne i ögonen och höll henne i sina armar under de sista andetag hon tog. Hon utnyttjade dessa till att spotta ut. "Jag hoppas du dör av ålder ditt smutsiga halvblod!". När hennes livsgnista dog och hennes ögon inte längre speglade hennes egen själ utan bara återspeglade hans anlete så såg han sig själv. Det var då han visste...

Den nemesis han drömt om för så länge sedan, var han själv.

Som en av mycket få mörkeralver att överleva striden vid borgen och den krigskampanj i vilken Alverkonungen och den mänskliga hären krossade de ledarlösa mörkeralverna, satt han sedan på sin tron och tynade bort i sorg och självömkan, rädd för att handla då han visste att ur allt han gjorde kom dolkar riktade mot honom själv. Han förtjänar både sitt arv och sitt namn, där han fortfarande sitter. Fördömd och ensam. Med endast "Den Mörke" skrattande i sina drömmar.

Efter detta bestämde spelaren att det var dags att pensionera karaktären vilket passade mig helt utmärkt. Vi hade då spelat förmodligen en bra bit över hundra sessioner med huvudsaklig tyngdpunkt på Orcherkrigen i norr och Greve Eindax som fiende och med detta som en subplot som hade fått sitt naturliga slut.

Jag försöker ofta göra sådant här när det gäller små återkommande subplotter, men Avasinien är den enda setting där jag faktiskt har gjort ödet till en kraft som jag verkligen använder mig av och bygger historier runt. I allmänhet kommer väldigt få goda ting ur att försöka förutspå framtiden i den världen och den som inte vet sitt öde är heller inte bunden av det.

 

[Anarchclown]

Denna historia är färdig. Jag hoppas att den roar och informerar om hur jag faktiskt försöker bygga sagor när jag spelleder och hur jag låter slumpen och spelarnas val påverka händelserna men samtidigt låter vissa förutbestämda saker inträffa. Det faktum att världen och ödet rör sig runt omkring karaktärerna kan ofta ge en känsla av immersion. I det att rollpersonerna förvisso ofta är centrala hjältar, men att de inte har kontroll över allt som pågår omkring dem.

 

[Rickard]

Riktigt coolt. Balla namn som "Mannen utan ögon". Hur gammal var du när du spelade den här kampanjen?

/Han som verkligen gillar när kampanjer avslutas med en insikt snarare än en slutboss

 

[Anarchclown]

Jag tror att vi började när jag var sexton eller däromkring.