Nekromanti [Polaris] - Spelrapport

[RasmusL]

Testade Polaris igår tillsammans med Han, [nickname missing #1] och [nickname missing #2]. Lite tankar och frågor kring spelet.

Spelet flöt på bra och de flesta scener blev fina. Dock kändes avancemangstakten för erfarenhet som allt för långsam för att det ska finnas en rimlig chans att hinna hitta ett avslut i spelet om man kör det som enkvällars. Vi spelade med den i den här regelöversättningen från nordnordost.se föreslagna alternativregeln att alltid låta erfarenhetsslagen "lyckas" vid resultat 1-3 och teman suddas vid resultat 4-6 men ändå kom ingen i närheten av veteranstatus. Vi gjorde uppskattningsvis ca 15-20 slag under 4,5 timmar (kanske lite lågt tempo?), alltså någonstans 13,5-18 minuter mellan varje slag (som vi förvisso hade galet "oflyt" på.
Hur hinner man komma fram till ett naturligt avslut om man ska spela Polar som en enkvällars/konventsgrej? Om det genomsnittligt är ett slag var 10:e minut måste man spela drygt fem timmar innan man man genomsnittligen ska nå fram till veteranstatus (4 spelare * 10 minuter mellan slagen * 8 slag på 50% för att nå fyra avancemang = 320 minuter) och lika lång tid för att fylla upp Umtattning, detta givet att man delar erfarenhet ca en gång per slag som slås.
Tidsåtgången gjorde inte spelet tråkigt eller segt men om det känns krystat att avsluta kampanjen när alla ligger på 2-3 Nit. Tankar eller förslag?

Vi funderade på att för att göra det spelbart under en kväll endast använda ett rollformulär och rotera det för att turas om att vara hjärta, misstag och månar för samma protagonist. Erfarenheter av att göra så?

 

[DeBracy]

Polaris fuck yeah!

Spelet flöt på bra och de flesta scener blev fina. Dock kändes avancemangstakten för erfarenhet som allt för långsam för att det ska finnas en rimlig chans att hinna hitta ett avslut i spelet om man kör det som enkvällars.

Ja, Polaris som det står skrivet är ett trekvällarsspel. Även om det kan vara en angenäm upplevelse att spela det i fyra timmar så blir det som du säger lite krystat.

En variant som wilper varit inne på för att korta ner speltiden i konventssammanhang är att plocka bort hälften av stegen i erfarenhet och gå direkt från 4 nit, till 2 nit, till 2 utmattning, till 4 utmattning. Jag tror det skulle funka rätt bra.

 

[Rickard]

Vill mest säga att de svenska formulären är otroligt mer schysstare än originalformulären, både visuellt och idémässigt.

Jag hade rätt felaktig uppfattning om själva spelstrukturen. Trodde att det skulle vara mer låst än vad det var - att man skulle ha nyckelfraser för varje ny akt. Det var nervkittlande att sätta av och börja spela utan att veta var någonstans man skulle ta vägen, bara ledd av några anteckningar om andra personer.

Det här kändes som exploration, fast utan dungeon och med samberättande. En riktigt frisk upplevelse.

/Han som gillade att resolutionsmekaniken höll ned på tärningsslagen och att spelgruppen inte hela tiden sökte konflikter i varje scen

 

[DeBracy]

Vill mest säga att de svenska formulären är otroligt mer schysstare än originalformulären, både visuellt och idémässigt.

Jag hade rätt felaktig uppfattning om själva spelstrukturen. Trodde att det skulle vara mer låst än vad det var - att man skulle ha nyckelfraser för varje ny akt. Det var nervkittlande att sätta av och börja spela utan att veta var någonstans man skulle ta vägen, bara ledd av några anteckningar om andra personer.

Det här kändes som exploration, fast utan dungeon och med samberättande. En riktigt frisk upplevelse.

Jätteroligt att höra att det var en positiv erfarenhet. Gav det någon mersmak?

Jag tar åt mig lite av berömmet för rollformulären men knuffar vidare det mesta till wilper. Det är hemskt lätt att göra ett rollformulär när man får förklarat precis hur det ska vara upplagt och varför.

 

[RasmusL]

Jag blev absolut sugen på att testa mer. Att testa att köra med bara ett rollformulär som roteras tilltalar mig då jag gissar att det kan ge en tightare story (jag är otålig till naturen) men det var väldigt kul som det var och säkert bättre om man ställer in sig på att det ska spelas över flera spelmöten.

 

[Dimfrost]

Hur hinner man komma fram till ett naturligt avslut om man ska spela Polar som en enkvällars/konventsgrej? Om det genomsnittligt är ett slag var 10:e minut måste man spela drygt fem timmar innan man man genomsnittligen ska nå fram till veteranstatus (4 spelare * 10 minuter mellan slagen * 8 slag på 50% för att nå fyra avancemang = 320 minuter) och lika lång tid för att fylla upp Umtattning, detta givet att man delar erfarenhet ca en gång per slag som slås.
Tidsåtgången gjorde inte spelet tråkigt eller segt men om det känns krystat att avsluta kampanjen när alla ligger på 2-3 Nit. Tankar eller förslag?

Jag minns något om att man kan börja som mer erfarna om man vill hinna avsluta spelet på en kväll, men när jag har spelat engångsgrejer i Polaris har vi helt skippat att försöka nå den regelmekaniska avslutningen. Man missar en cool grej, men spelet fungerar ju ändå.

 

[Rickard]

Jätteroligt att höra att det var en positiv erfarenhet. Gav det någon mersmak?

Jag vet inte. De andra tyckte det var kul att bara driva omkring och inte göra någonting men jag kände att jag saknade ett mål för rollpersonerna. Archipelago är ett tightare spel med ödena som de andra skriver åt en.

Det var en kul upplevelse men om jag ska spela det igen blir det mest för att experimentera med formatet.

/Han som gillade idén med världen och hur den färgade spelomgången, hur temana inte direkt hade regelmekaniska inverkningar och den poetiska atmosfären

 

[RasmusL]

Sedan läste vi inte in settingen på allvar, som jag tror kan vara intressant att utforska med mer intrigspel i städerna.

 

[DeBracy]

Jag vet inte. De andra tyckte det var kul att bara driva omkring och inte göra någonting men jag kände att jag saknade ett mål för rollpersonerna.

Spontant låter det som om ni var för snälla med varandra. Som Misstaget är det lämpligt att vara ganska svinig och sätta alla månarna som någon bryr sig om i skiten, och därigenom rollpersonerna också.

 

[Dimfrost]

Jag vet inte. De andra tyckte det var kul att bara driva omkring och inte göra någonting men jag kände att jag saknade ett mål för rollpersonerna.

Spontant låter det som om ni var för snälla med varandra. Som Misstaget är det lämpligt att vara ganska svinig och sätta alla månarna som någon bryr sig om i skiten, och därigenom rollpersonerna också.

+1 på detta. Som Misstag gäller det att vara riktigt, riktigt elak och obehaglig. På ett bra sätt.

 

[Rickard]

Jag vet inte. De andra tyckte det var kul att bara driva omkring och inte göra någonting men jag kände att jag saknade ett mål för rollpersonerna.

Spontant låter det som om ni var för snälla med varandra. Som Misstaget är det lämpligt att vara ganska svinig och sätta alla månarna som någon bryr sig om i skiten, och därigenom rollpersonerna också.

Nja, du missförstår. Om jag driver omkring och hamnar i sviniga situationer så driver jag fortfarande omkring. Det var inte förrän efter ett tag som vi faktiskt hade något mål med vad rollpersonerna skulle göra. Om Misstaget satte en scen så gled jag mest med och reagerade. Jag ville berätta min story och det är svårt när jag som spelare inte har något mål. Det gjorde det också svårt för mig att sätta scener för min egen rollperson.

Fast jag kanske ska tänka på ett annat sätt i det här spelet?

/Han som kan säga att efter ett tag blev hans mål bortslitet (hans dotter som han skulle finna dog), så då kom han in i omkringdrivandet igen

 

[DeBracy]

Nja, du missförstår. Om jag driver omkring och hamnar i sviniga situationer så driver jag fortfarande omkring. Det var inte förrän efter ett tag som vi faktiskt hade något mål med vad rollpersonerna skulle göra. Om Misstaget satte en scen så gled jag mest med och reagerade. Jag ville berätta min story och det är svårt när jag som spelare inte har något mål. Det gjorde det också svårt för mig att sätta scener för min egen rollperson.

Fast jag kanske ska tänka på ett annat sätt i det här spelet?

Om den första sviniga situationen inte träffar nog ömma punkter för att man ska sluta driva omkring och istället känna ett behov av att handla så får man sikta på nåt annat nästa gång. Som Misstag vill du väl helst att Hjärtat ska skruva på sig i ångesten över att behöva välja mellan pest och kolera, eller att Hjärtat skriker ”Så fan heller!” (fast med lämpliga fraser). Om ingen av de sakerna inträffar så är det inte en svinig situation av typen jag tänker på.

I den här typen av spel (vågar jag säga Story Now? ) så blir det liksom alltid du som spelare som sätter rollpersonens mål. Det är dina/rollpersonens val som säger nåt. Så dottern dog. Beslutade du dig för att ta hämnd, eller var det nåt du kunde förlåta?

 

[RasmusL]

Tål verkligen att tänkas och filosoferas över hur man kan bli flexibel i sina mål så att de inte försvinner. Att få dem att utvecklas (hämnden du pratade om) är ju ett spännande koncept som utmanar fantasin. Hur som helst tror jag att jag skulle ha mått bra av att tänka mer på att tydligare definiera motivation och mål för min riddare.

Story Now? Jag spelade det som Gamist.

 

[Rickard]

Om den första sviniga situationen inte träffar nog ömma punkter för att man ska sluta driva omkring och istället känna ett behov av att handla så får man sikta på nåt annat nästa gång. Som Misstag vill du väl helst att Hjärtat ska skruva på sig i ångesten över att behöva välja mellan pest och kolera, eller att Hjärtat skriker ”Så fan heller!” (fast med lämpliga fraser). Om ingen av de sakerna inträffar så är det inte en svinig situation av typen jag tänker på.

Det fanns ömma punkter. Våldtäkt av min dotter på golvet framför mig av mannen som skulle äkta henne. Min systers frigörelse från fängelset som skulle vålla mänsklighetens fall (det här var dock inte uttalat), en demon som tog över min kropp som pris för att jag fick reda på var min dotter var, en förbannad dolk som blev en del av mig. Saker jag brydde mig om.

Återigen, förutom ett undantag fick det ovan mig att reagera men inte agera. Det var inte förrän jag fick ett mål, när jag flydde med min dotter från staden där hennes make fanns och vi båda förlorade varandra, som jag kunde börja sätta scener själv som betydde någonting. Att demonen blev en del av mig för att jag ville hitta min dotter var den bästa scenen för mig. Det var en scen jag själv skapade och det var en scen som hade med mitt mål att göra.

I den här typen av spel (vågar jag säga Story Now? ) så blir det liksom alltid du som spelare som sätter rollpersonens mål. Det är dina/rollpersonens val som säger nåt. Så dottern dog. Beslutade du dig för att ta hämnd, eller var det nåt du kunde förlåta?

Det var ett val jag fick från demonen inom mig för att släppa mig lös så att jag kunde hitta min dotter: "Vem ska dö? Din dotter, avlad av dig och din syster, eller din dotterson, avkomman av mannen som förgrep sig på henne?".

Vad detta ovan är ett exempel på är ett väldigt dåligt val, för det tar bort helt vad jag strävar efter. Jag vill hitta min dotter och släppa mig fri men för att göra det måste jag ta kål på min dotter. Att ta kål på hennes barn var det inte ens frågan om för mig. Det här är ett ämne som egentligen står för sig själv, för det är inte första gången som jag ställs inför val som gör min rollpersons drivkrafter meningslösa. Det hände även under ett parti Svart av kval när jag var i Örebro.

Fast jag förstår vad du menar, men i just denna situation så funkade det inte.

/Han som kan erkänna att scenen som han själv satte var en scen där han skötte det mesta av berättandet