Vitulv said:
Rollspel är tillräckligt jobbiga att läsa även utan fantasynördars tröttsamma försök att hitta på egna språk.
Effekten han är ute efter är enkel nog att begripa - det är samma sak som gör känslan av det finns en helgjuten värld bakom Dune, Härskarringen osv. Där ger "glimtarna" av en annan värld och kultur oss en möjlighet att insupa den stämning som författaren vill att vi ska känna.
Samma sak är ett nästan regelmässigt dussintrick för varje alienras i varje film eller berättelse någonsin, definera ett eller en handfull ord på ett fantasispråk så får du automagiskt (oftast inte) en "främmande kultur".
Det är ingalunda ovanligt i rollspel. Tvärtom. Genom att sätta "främmande" namn på städer och saker försöker man med samma "instant strange-ness"... Tänker genast på t.ex. D&D:s "Urgosh", dvärgvapnet, och liknande inströdda saker.
Med tanke på hur ofta det görs dåligt, är jag inte förvånad över att du reagerar mot det. Det är lika naturligt som att reagera mot dåliga, fabriksgjorda substitut för god mat eller liknande.
Frågan är (för mig iaf.) om det görs med någon konsekvens och finess. Går det att se spåren av ett naturligt språk i de valda fantasi-orden? Finns det en konsekvens och harmoni i valet av vilka ljud som bygger upp dem (eller är det bara slumpmässiga stavelser)?
När t.ex. författare med lingvistisk bildning (Tolkien t.ex. eller Herbert) gör det och lägger tillräckligt med tid och tanke bakom det, så funkar det.
Men frågan är ju om Monte Cook når den nivån eller ej.
