Från Viking till Vampyr
Ja, då börjar jag med min karaktär.
Namn: Varg Viking
Längt/Vikt: 227c, 183kg.
Ålder: 33
Bild:
Ute på en morgonpromenad
Varg är en Norrman från Norges norra klippor och tack vara hans stora byggnad fick han tidigt åka med de andra vikingarna på rövartåg. Han visade tidigt att han var skicklig med yxa och sköld och reste med dem i många år. Men detta var inte nog. Så när åldern börjar kännas av så har han börjat resa ut för att hitta värdiga krigare att besegra i strid. Han vill visa att han är den starkaste av alla krigare så att Freya ska bjuda in honom i den eviga striden Hjaðningavíg. Visst, att få slåss vid Odins sida skulle vara en ära, men att bli utvald är det han är ute efter. Odin får ändå bara de som blir över efter Freya har valt sina krigare.
Prolog
Venedig Italien, en stad som lever i vattnet. Visst, jag har varit mycket ute på havet med våra skepp där hemma men dessa galna italienare verkar vilja leva i vattnet. Jag skakar på huvudet när jag tittar ner på mina fötter som står i decimeterdjupt vatten. Runt omkring mig är det fullt med folk och vi är nere i en mörk och fuktig källarlokal. Jag tittar upp och mina ögon hamnar på andledningen till varför jag är här, mitt i källaren, dit alla människor tittar och jublar, där står en arena. På arenan står en liten man som har slagit ner motståndare efter motståndare med hans smidiga och snabba rörelser. Jag har inte sätt någon som honom innan, han har smala ögon, hudfärgen är lite annorlunda än vad jag är van vid och han är väldigt kort, men ändå börjar blodet pumpa, jag vill in i den där arenan och slåss mot honom.
Detta är en av de olagliga arenorna i Venedig och min reskamrat och tolk har precis anmält mig för nästa match mot den ynglingen. Min vän verkade tveksam, verkar som vår resa inte har övertygat honom än men som vanligt sade jag till honom att satsa allt på att jag skulle vinna. Verkar som att striderna här är utan vapen och rustning, men det funkar fint för mig, jag slåss lika gärna med mina händer som med mina yxor så jag ger min utrustning till min följeslagare. En liten pojke står i mitten av ringen och verkar säga något som jag inte förstår och ser sig omkring. Han ser mig och vinkar in mig i arenan, verkar som han är domaren och jag har just blivit inropat. Jag går in i ringen och tittar på ynglingen som jag ska slåss mot och skakar lite på huvudet, han når mig knappt till bröstkorgen… borde inte bli en lång match. Men det verkar som hans snabbhet är hans styrka, känns som han kan bli svår att få tag på men jag har nog inget att vara rädd för.
Ynglingen sänker händerna och ger mig ett första slag, han retar mig, han vet inte vem han slåss mot. Jag slår mot honom och han försöker följa med mitt slag och undvika det. Jag får erkänna, jag har inte slagits mot någon som har varit lika snabb som honom tidigare. Mitt slag träffar honom men på grund av hans snabbhet följer han med i slaget och det blir ingen bra träff. Han följer med min tillbakadragning och försöker slå mig, jag roterar med överkroppen så hans träff inte heller blir något vidare bra. Verkar som han kör mer med snabbhet för även om han inte träffade så bra så känner jag ingen direkt styrka i hans händer. Vi cirkulerar runt i arenan och utbyter mindre slag mot varandra, ingen verkar få in en bra träff. Plötsligt hoppar han upp och sparkar mot mig och får in en klockren spark över revbenen. Jag stapplar tillbaka och morrar, den här hoppetossan har irriterat mig länge nog nu. Nu struntar jag i att undvika, han ska ner. Jag tar min tid och följer honom med ögonen, han cirkulerar mig men jag ser min öppning. Hans spark verkar ha gett honom för mycket självförtroende så han försöker inte ens undvika mitt slag utan satsar på att få in en spark precis efter mitt slag. Jag ler, jag känner som jag så ofta gör när jag vet att detta slag kommer träffa perfekt. Jag lägger all min kraft bakom slaget och träffar honom precis bakom örat. Jag känner träffen sjunka in, och visst, ynglingen ligger i vattnet med öppna ögon och stirrar rakt upp i taket. Han andas fortfarande men det kommer nog ta ett bra tag innan han går in i arenan igen, om han gör det. Jag höjer armarna i triumf och ser mig omkring. Människorna där har tystnat och ser argt och bittert på mig. Jag ser min reskamrat få två stora penningpåsar samtidigt som jag blänger tillbaka på människorna omkring mig.
Vi rör oss ut ur källarlokalen och jag tittar en sista gång in i källaren, jag ser den lilla pojken som agerade domare står vid en annan ingång och verkar prata med någon där. Han pekar mot mitt håll och jag ger honom en hård blick. Han ler ett illvilligt leende mot mig samtidigt som han fortsätter prata med någon i mörkret. Låt honom komma tänker jag och fortsätter ut ur källaren.
Väl ute på gatan igen börjar jag ta min utrustning från min följeslagare, vi börjar samtala och det visar sig att oddsen för att jag skulle vinna var 20 mot 1, ha, de visste inte vem de hade att göra med. Vi bestämmer oss för att röra oss mot ett värdshus vi såg på vägen hit för att fira min seger.
Efter att vi har gått en stund märker vi att gatorna är helt folktomma, vi har precis kommit fram till en gränd och plötsligt kommer någonting ut ur gränden och tar tag i min väns ben och börjar dra i honom. Han faller handlöst mot marken och slår i huvudet och svimmar direkt. Jag lyckas få tag i hans arm och försöker hålla emot men vad det än är som drar i hans ben så lyckas det dra med mig med. Jag drar upp en av mina yxor och sveper över benen på min kamrat och jag träffar något. Där jag högg visar det sig en mörk arm, som om det vore en bläckfisks arm av mörker. Jag drar hastigt till mig min vän men det kommer ut en arm till ur gränden som den här gången åker mot mitt ben. Den slår till mot benet men jag märker knappt av det utan vevar igen min yxa mot den och även den här gången försvinner armen i mörker.
Jag lyfter upp min vän på axeln och springer iväg ifrån gränden. Vad var det för vidunder? Krakens tentakler borde vara större och inte av skuggor. Häxkonster? Jag skakar av mig känslan när jag springer iväg, vad det än är kommer det nog inte förfölja oss in på värdshuset där det är fullt av folk. Jag springer dit och ser inte mer av armarna på vägen, verkar som de kanske lämnar oss ifred.
När jag stormar in i värdshuset möts jag av många blickar. De tittar på mig och sedan på min avsvimmade kamrat, de verkar veta bättre än att lägga sig i och återgår hastigt till vad det nu var de gjorde innan jag kom in. Jag sätter ner min kamrat försiktigt och skakar lite liv i honom och efter några försök så vaknar han. Han undrar om vi blivit rånade och jag skrattar lätt, jag rånad, de försökte men de visste inte vem det var de gav sig på. Min vän beställer öl och mat åt oss och vi sitter och firar våra nyvunna tillgångar på värdshuset. Det blir kväll och vi bestämmer oss för att köpa varsitt rum och vi går och lägger oss. Och det är det sista jag ser av Venedig.
Vad som händer sedan är lite grumligt, jag vaknar styckvis, i början är jag fastbunden på en häst med en säck över huvudet. Jag har smaken av blod i munnen så jag antar att de har slagit mig medvetslös men jag hinner inte uppfatta mer innan jag somnar in igen.
Nästa gång är det någon som tvingar någon vätska in i munnen på mig. Det är svårt att avgöra vad det är för något, det har en stark brännande smak men det är inte likt något jag har smakat innan. Jag vet inte hur lång tid resan går eller hur många gånger de tvingar ner denna vätska i mig men jag börjar känna mig annorlunda. Krämporna som har kommit nu i senare ålder har börjat försvinna och jag känner en ny styrka inom mig. Mina skador från striden är helt återställda och jag känner mig som när jag var i min storhetstid, nästan ändå starkare. Kan det vara den vätska de har tvingat i mig? Vad är det för något? Jag vet inte vad det är men det är som att det är dryck från självaste Valhalla och jag vill ha mer. Nu ser jag fram emot varje gång de tvingar ner vätskan i mig under resan.
En natt vaknar jag upp och det verkar som vi är på en båt. Jag känner golvet under mig guppar upp och ner och jag känner igen havets vågor och saltlukten som finns på havet. Det är fortfarande svårt att hålla sig vaken i mer än minuter och jag vet inte hur länge jag har rest på båten men efter vad som känns som dagar märker jag en kväll att vi åker in i en grotta. Jag ligger på botten av båten men någon lyfter upp mig, med en hand och sätter ner mig på mina fötter på fast mark och tar av mig påsen jag har haft över huvudet under resan.
Jag ser mig omkring, det tar lite tid för ögonen att vänja sig men jag upptäcker att jag verkligen är i en grotta. Framför mig står en liten tanig man, sårig som efter vattenkopper och kulmage, jag ser mig omkring men ser ingen annan. Bakom mig är en liten båt helt olik de båtar vi har i norr. Den är smal och snärt och skulle säkert inte klara sig i en riktig storm.
”
Då var resan slut”, säger han till mig och jag ser mig fortfarande omkring. Han pratar knagglig på norrönt mål men efter att ha rest med min kamrat som var lika dålig har jag lärt mig att höra vad de säger.
”
Vart är jag någonstans?” frågar jag samtidigt som tittar upp i grottan.
”
Du är i källaren på mina mästares slott.”
”
Var är den andre?” undrar jag. Den här lille tanige mannen kan inte ha lyft mig med en arm.
”
Han blev nog dödad av familjen De Mateo” jag tittar på honom frågande. Kanske menar han min färdkamrat, tråkigt för honom, han var trevlig att resa med. Jag hade träffat honom i södra Danmark när jag kom ner från Norges norra berg för att söka efter värdiga kämpar. Han kunde prata lite på mitt mål och blev min tolk när vi reste söderut för han hade rest i många länder och lärt sig många av deras språk. Han var en handelsman men då han tjänade så mycket på mina matcher slutade han helt med att handla och ordnade matcher åt mig istället. Men det var inte honom jag frågade efter.
”
Jag menar var är mannen som lyfte mig, jag har svårt att se att en så tanig man som du kunde ha lyft mig med en hand.”
Mannen framför mig skrattar till, ”
Vill du ha bevis?” säger han samtidigt som han går fram mot mig. Han tar tag i min tröja och lyfter mig enkelt med en arm rakt upp i luften tills tröjan går sönder och jag faller ner på mina fötter igen. Jag står och stirrar på mannen och tror knappt på det som just hände. Jag har aldrig tidigare blivit lyft, men den där lille tanige mannen lyfte enkelt knappt 200kg med en hand. Vem är han egentligen?
Tankarna springer runt i huvudet och utan att veta vad jag ska säga reagerar jag på vad han sade tidigare, De Mateo. ”
Du nämnde en familj De Mateo… vilka är de?” jag stirrar fortfarande förvånat mot mannen. Vad är han egentligen? Han ser så liten och tanig ut.
”
Italienska handelsmän som håller till i Venedig. Det är tack vara en vän som du nu är med oss istället för hos dem.” han tittar ner på mina rep om händer och fötter och frågar
”
Om jag befriar dig från dina rep kommer du vara till något problem eller kommer du följa med mig?”
”
Nej, jag kan inte ta dig än så jag följer med.”
Mannen ler mot mig och skrockar. Han befriar mig från min fångenskap och leder mig upp i trappor upp i bergen. Vi börjar vandra och gången snirklar sig så mycket att jag snart har tappat bort åt vilket håll vi går. Timmarna går och vi verkar ha gått nästan en halv dag genom dessa trånga grottgångar men tillslut är vi framme, gången öppnar upp sig i en vid sal som är full av folk. Salen är uthuggen ur stenen och vi verkar vara mitt inne i berget och enda möbeln jag ser är ett stort bord mitt i salen. I utkanten av rummet hänger det facklor som ger ett dunkelt sken över människorna. Människorna är mestadels afrikaner och araber och många blickar vänds mot mig när jag och Pierre stiger in i salen, en del nyfikna, en del med avsmak. Jag möter lugnt deras blickar men nackhåren reser sig lite. Om dessa människor är mästare till Pierre som kan lyfta mig med en hand… hur farliga är inte de?
Inom mig ler jag, här har jag krigare mäktigare än några andra jag har mött. Snart, snart ska jag bli en av dem, sen, sen ska jag besegra dem.
.