Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v30
- Thread starter krank
- Start date
Jag har sett Gall Force: Eternal Story.
Detta är den första i en serie filmer i franchisen. Lite bakgrund: Under 80-talet hade Japan en ekonomisk boom. Japansk animation blomstrade, och speciellt på ingång var en variant kallad OAV/OVA (Original Animation Video) - typ "direkt till video"-anime (istället för den vanligare TV-serie-varianten). Med OAV kunde studiorna släppa serier och se vad som bar och brast samtidigt som de hade mer frihet (mest med snusk och våld
), och den starka ekonomin gjorde att de hade en stark köparbas.
Ungefär samtidigt hade Star Wars återuppväkt SF-genren, och inom japansk animation var rymdgrejer populära. Gall Force (1984, med en bildroman som föregångare) var alltså barn av sin tid - runt samma tid kom Zeta Gundam(1985), Macross (1982) och Dirty Pair (1980, första serien 1985).
Gall Force: Eternal Story är en ganska tidstypisk film för genren - fast med bara kvinnor som protagonister (själva dragplåstret då). Välanimerat, speciellt rymdstriderna är snygga, men de har gjort ett gediget jobb - inte Megazone 23 part III med lågkvalitédelar här inte. Pacingen är lite hattig - inte osammanhängande, men det är en del tvära kast.
Huvudpersonerna är soldater i Solnoid-armén som försöker ta sig hem efter en strid som barkade åt skogen. De är... Ganska stereotypa. Typ. Oerfaren virrpanna, normal, tuff-soldat, beslutsam kapten, o s v. Det som störde mig mest var att de var inte så soldatiga. Alltså, deras befälhavare verkade vara helt serious business och framstår som officerare. Huvudpersonerna dock är ganska icke-soldatiga av sig, överlag. Typ väldigt "vi drogs in i det här för en månad sen". Och det i ett krig som ska ha pågått i århundraden. Det blir mindre "drogs nästan ut i rymden av luftslussen, vilken noob"-grejer rätt fort, som tur är.
Skurkarna, Paranoid, är awesome. De verkar vara någon form av maskiner i vätskeform, som har maskinkroppar de rör sig runt i. Japp, de är intelligenta nanomaskiner.
Det används dock inte så mycket i filmen.
Bechdel-test: Klarar filmen, givetvis. Det finns inga manliga Solnoids. Däremot har inte alla figurerna supermycket djup - men det är en 87 minuter lång rymdactionrulle, så det är väl inte helt överraskande.
Betyg: Solid 3 av 5. Snygg yta, inte djupaste filmen i akvariet. Värd att se en gång om man gillar SF-anime, speciellt 80-talet (och tidigt 90-tal), som jag personligen ser lite som en gyllene era för sånt.
Tillägg: En del plus kommer från kalla kriget-vibbarna och twist(s).
Detta är den första i en serie filmer i franchisen. Lite bakgrund: Under 80-talet hade Japan en ekonomisk boom. Japansk animation blomstrade, och speciellt på ingång var en variant kallad OAV/OVA (Original Animation Video) - typ "direkt till video"-anime (istället för den vanligare TV-serie-varianten). Med OAV kunde studiorna släppa serier och se vad som bar och brast samtidigt som de hade mer frihet (mest med snusk och våld
), och den starka ekonomin gjorde att de hade en stark köparbas.Ungefär samtidigt hade Star Wars återuppväkt SF-genren, och inom japansk animation var rymdgrejer populära. Gall Force (1984, med en bildroman som föregångare) var alltså barn av sin tid - runt samma tid kom Zeta Gundam(1985), Macross (1982) och Dirty Pair (1980, första serien 1985).
Gall Force: Eternal Story är en ganska tidstypisk film för genren - fast med bara kvinnor som protagonister (själva dragplåstret då). Välanimerat, speciellt rymdstriderna är snygga, men de har gjort ett gediget jobb - inte Megazone 23 part III med lågkvalitédelar här inte. Pacingen är lite hattig - inte osammanhängande, men det är en del tvära kast.
Huvudpersonerna är soldater i Solnoid-armén som försöker ta sig hem efter en strid som barkade åt skogen. De är... Ganska stereotypa. Typ. Oerfaren virrpanna, normal, tuff-soldat, beslutsam kapten, o s v. Det som störde mig mest var att de var inte så soldatiga. Alltså, deras befälhavare verkade vara helt serious business och framstår som officerare. Huvudpersonerna dock är ganska icke-soldatiga av sig, överlag. Typ väldigt "vi drogs in i det här för en månad sen". Och det i ett krig som ska ha pågått i århundraden. Det blir mindre "drogs nästan ut i rymden av luftslussen, vilken noob"-grejer rätt fort, som tur är.
Skurkarna, Paranoid, är awesome. De verkar vara någon form av maskiner i vätskeform, som har maskinkroppar de rör sig runt i. Japp, de är intelligenta nanomaskiner.
Det används dock inte så mycket i filmen. Bechdel-test: Klarar filmen, givetvis. Det finns inga manliga Solnoids.
Däremot har inte alla figurerna supermycket djup - men det är en 87 minuter lång rymdactionrulle, så det är väl inte helt överraskande.Betyg: Solid 3 av 5. Snygg yta, inte djupaste filmen i akvariet. Värd att se en gång om man gillar SF-anime, speciellt 80-talet (och tidigt 90-tal), som jag personligen ser lite som en gyllene era för sånt.
Tillägg: En del plus kommer från kalla kriget-vibbarna och twist(s).
Tyckte faktiskt tvärtom - när fysikens lagar upphörde och Hollywoodsk "det måste sluta lyckligt" flöt in så sjönk den här filmen för mig från en 3:a till en 2:a.Jocke Kofot said:
Ja, jag gillade råheten mer - det kändes som att det fanns en poäng med den. Alla är inte lyckliga för alltid. (Och vafaen, serien hade ändå ett semi-lyckligt slut).
Men det är en smakfråga.
Jag tror jag skulle gett den 2 eller 3 när jag såg den i min ungdom. Kanske 2. Alltså, postapokalyps och så är ju coolt. Lambert som dödar monster? Fine. Men jag minns den som en ganska trist transportsträcka mellan ok strider.Rymdhamster said:
Skulle jag se den idag, antagligen 1. Men sen kommer jag på att jag såg Dawn Rider förra veckan, så svag 2:a.
Idag kollade jag på Red Sun; en western med samurajer -- alltså inte Superman Returns från 2006, som också gick under namnet Red Sun (enligt imdb, i alla fall). Charles Bronson är skurk som blir huggen i ryggen av sin kumpan, Mifune Toshirō är samuraj som vaktar ett svärd (en gåva till USAs president från Japans kejsare). När svärdet blir stulet så paras dessa två manliga män ihop i en osannolik kombination! Vuxna män gör saker tillsammans, så att säga.
Alltså. Man tycker ju att kombinationen Mifune/Bronson skulle funka bättre än vad den gör, men jag lägger nog större skuld hos regissören än skådespelarna.
Som western är den okej. Den är... acceptabel. Givetvis så har den åldrats en del -- en sån här film skulle aldrig göras idag -- men den har faktiskt åldrats med värdighet, även om premissen är lite smålöjlig. Det följer väl naturligt att filmen inte är historiskt korrekt vad gäller vapen eller titlar heller.
Det enda problemet med filmen är väl i slutet. Det är en sjukt onödig strid som pågår alldeles för länge, och inte tillför så mycket till handlingen förutom att dra ut på vad vi redan visste skulle hända.
Bechdel då? Det finns tre namngivna kvinnor. Såatteh...
Den här filmen får ... Två och en halv manliga män av fem möjliga. Man får liksom vad man betalar för, och då jag köpte filmen för 20 spänn på akademibokhandeln för några år sedan så tycker jag att den är helt klart sevärd för det priset.
Alltså. Man tycker ju att kombinationen Mifune/Bronson skulle funka bättre än vad den gör, men jag lägger nog större skuld hos regissören än skådespelarna.
Som western är den okej. Den är... acceptabel. Givetvis så har den åldrats en del -- en sån här film skulle aldrig göras idag -- men den har faktiskt åldrats med värdighet, även om premissen är lite smålöjlig. Det följer väl naturligt att filmen inte är historiskt korrekt vad gäller vapen eller titlar heller.
Det enda problemet med filmen är väl i slutet. Det är en sjukt onödig strid som pågår alldeles för länge, och inte tillför så mycket till handlingen förutom att dra ut på vad vi redan visste skulle hända.
Bechdel då? Det finns tre namngivna kvinnor. Såatteh...
Den här filmen får ... Två och en halv manliga män av fem möjliga. Man får liksom vad man betalar för, och då jag köpte filmen för 20 spänn på akademibokhandeln för några år sedan så tycker jag att den är helt klart sevärd för det priset.
Veckans ricci film varGold Diggers: The Secret of Bear Mountain. filmen handlar om två unga flickor som under rn sommar på 70talet ger sig ut på jakt efter en guldskatt.
Den är filmen var dålig, men det fanns element som var bra. Jag tyckte väldigt mycket om den mörka vändning som filmen tog i mitten. Problemet är att allt innan och efter just den delen är dåligt.
Veckans Ricci recension: Här är hon tillbaka till det klonkiga skådespeleriet hon hade i Casper. även om hon fick säga några riktigt bra sarkastiska kommentarer.
Hon är verkligen sarkasmens gudinna.
Den är filmen var dålig, men det fanns element som var bra. Jag tyckte väldigt mycket om den mörka vändning som filmen tog i mitten. Problemet är att allt innan och efter just den delen är dåligt.
Veckans Ricci recension: Här är hon tillbaka till det klonkiga skådespeleriet hon hade i Casper. även om hon fick säga några riktigt bra sarkastiska kommentarer.
Hon är verkligen sarkasmens gudinna.
Jag har sett Transformers: The Movie från 1986.
Grundstory: Det är några år in i framtiden, Decepticons har tagit över Transformershemplaneten Cybertron. Autoboterna är i underläge men tänker försöka slå tillbaks från Cybertrons två månar. Samtidigt ser vi en jättelik dödsplanet som förgör en hel civilisation och äter upp dess planet...
Decepticons anfaller Autoboternas bas på jorden, och i den striden faller både Megatron, decepticons ledare, och Optimus, autoboternas dito. Men det större hotet, i form av dödsplaneten Unicron, kommer allt närmare...
Det är vid det här laget ingen hemlighet att jag gillar Transformers. Jag brukar dock säga att serietidningarna genomgående varit bättre än de animerade serierna; det gällde definitivt på 80-talet. Men den här filmen bryter av där.
Det märks att den försöker rida på Star Warsvågen; det är betydligt mer "rymdäventyr" än jordbundna "robots in disguise".
Men om jag ska försöka lista saker då:
Dåliga saker:
- Manuset är ibland lite knackigt och det märks att röstskådisarna får kämpa lite för att få replikerna att sitta.
- Filmen är också extremt hattig; det åks hit och dit och robotarna sprids över fyra eller fem planeter. Avstånd verkar inte vara en stor grej, och överhuvudtaget blir det ibland lite klurigt att hänga med.
- Dinoboterna. Jag gillade Grimlock i serietidningen där han fick vara lite slug och enkelspårig; här är han mer som en korsning mellan ett efterblivet barn och en hund. Det funkar helt enkelt inte. Och de andra dinosarna är ännu värre. Bedrövligt. Antar att det är mer kul för filmens huvudsakliga målgrupp, barn. Eller ja, jag hatade såna karaktärer när jag var barn också.
- Inkrystade människor.
- En del av animationerna när folk springer ser helt mongo ut. Tänk er någon som springer utan att röra på överkroppen alls; den är stelt riktad rakt framåt. Bara ben och armar rör sig...
- Det finns exakt en "kvinna" med, den kvinnliga transformern Arcee. Hon är rosa. Rosa, för i helvete. Men okej, hon får faktiskt skjuta lite och behöver inte räddas hela tiden och de krystar inte in någon kärlekshistoria. Så jag antar att jag får nöja mig. Men hon är för fan rosa. En rosa transformer med läppstift. LÄPPSTIFT.
Bra saker:
- Musiken. Herregud, musiken. Jag fick ståpäls varenda gång en musikslinga gick igång. 80-talets rockigaste och fräsigaste soundtrack, antagligen. Framför allt Stan Bushs "The Touch" och "Dare"; men även till exempel Weird Al's "Dare to be stupid" funkar helt sjukt bra.
- Skådespelarna. Orson Welles som Unicron, Leonard Nimoy som Galvatron, Eric Idle som Wreck-Gar... Riktigt schysst får jag väl säga.
- Jag gillar Unicron som figur; som en kombination mellan Galactus och dödsstjärnan från Star Wars. Många av scenerna han är med i, framför allt innan han förvandlar sig, är riktigt apokalyptiska. Me like.
- Allting är riktigt jävla snyggt. Jag såg en remastrad version, och herregud vilken skillnad; allt från bakgrunder till animationer är väldigt, väldigt snyggt gjort. Och detaljerat, på ett sätt man inte ser numera. Hela filmen är en enda lång fest, utom vissa detaljer som det redan nämnda springandet. Ibland sänks frameraten något, men ändå.
- Folk dör som flugor. Det är riktigt nice, får jag väl säga, och signalerar en liten skillnad mot mycket annan barn-TV. Det är långtifrån bara ondingar som dör också; jag skulle rentav kunna påstå att BARA goda dör i princip, iaf innan slutstriden. Ondingarna blir ju räddade och omformatterade; men typ Prowl och Ratchet och andra bara... dör.
- Trots helt enorm cast (antar att de hade uppdrag att introducera så många nya leksaker de kunde plus att alla ville se sin favvokaraktär) lyckas de ändå ge viss personlighet till anmärkningsvärt många, även om till exempel Hot Rods karaktärsutveckling blir lite rumphuggen. Filmen är trots allt bara 1:25 lång och det finns gränser för hur mycket man hinner med.
- Den positiva sidan hos hattigheten jag nämnde är att det fan inte finns en lugn stund i hela filmen. Det händer något Hela. Jäkla. Tiden. Tempot är sjukt högt.
- Wreck-gar och hans Junkions; jag gillar dem. De pratar TV-språk och är oförstörbara och leker med det där med att de är robotar som också är fordon genom att byta vem som är förare och vem som är fordon lite hipp som happ. lite mer sofistikerad humor än "Dinoboterna är dumma, ha-ha"-humorn...
Så... Vad blir det då? Tja, enormt vacker yta och underbart soundtrack och allt det andra lyfter filmen rätt högt, men tyvärr får jag nog säga att jag inte skulle vilja se om den här filmen nästa vecka. Kanske nästa månad, eller om några månader. Hattigheten och genusgrejen stör, liksom dinoboterna. Det blir dock en ganska stark fyra. Är du det minsta intresserad av snygg, om än hattig, 80-talsanimation för barn med bra röstskådisar och asbra soundtrack så rekommenderas den här filmen varmt =)
BETYG: 4/5
//Krank, Bah-weep granah weep minibahn
Grundstory: Det är några år in i framtiden, Decepticons har tagit över Transformershemplaneten Cybertron. Autoboterna är i underläge men tänker försöka slå tillbaks från Cybertrons två månar. Samtidigt ser vi en jättelik dödsplanet som förgör en hel civilisation och äter upp dess planet...
Decepticons anfaller Autoboternas bas på jorden, och i den striden faller både Megatron, decepticons ledare, och Optimus, autoboternas dito. Men det större hotet, i form av dödsplaneten Unicron, kommer allt närmare...
Det är vid det här laget ingen hemlighet att jag gillar Transformers. Jag brukar dock säga att serietidningarna genomgående varit bättre än de animerade serierna; det gällde definitivt på 80-talet. Men den här filmen bryter av där.
Det märks att den försöker rida på Star Warsvågen; det är betydligt mer "rymdäventyr" än jordbundna "robots in disguise".
Men om jag ska försöka lista saker då:
Dåliga saker:
- Manuset är ibland lite knackigt och det märks att röstskådisarna får kämpa lite för att få replikerna att sitta.
- Filmen är också extremt hattig; det åks hit och dit och robotarna sprids över fyra eller fem planeter. Avstånd verkar inte vara en stor grej, och överhuvudtaget blir det ibland lite klurigt att hänga med.
- Dinoboterna. Jag gillade Grimlock i serietidningen där han fick vara lite slug och enkelspårig; här är han mer som en korsning mellan ett efterblivet barn och en hund. Det funkar helt enkelt inte. Och de andra dinosarna är ännu värre. Bedrövligt. Antar att det är mer kul för filmens huvudsakliga målgrupp, barn. Eller ja, jag hatade såna karaktärer när jag var barn också.
- Inkrystade människor.
- En del av animationerna när folk springer ser helt mongo ut. Tänk er någon som springer utan att röra på överkroppen alls; den är stelt riktad rakt framåt. Bara ben och armar rör sig...
- Det finns exakt en "kvinna" med, den kvinnliga transformern Arcee. Hon är rosa. Rosa, för i helvete. Men okej, hon får faktiskt skjuta lite och behöver inte räddas hela tiden och de krystar inte in någon kärlekshistoria. Så jag antar att jag får nöja mig. Men hon är för fan rosa. En rosa transformer med läppstift. LÄPPSTIFT.
Bra saker:
- Musiken. Herregud, musiken. Jag fick ståpäls varenda gång en musikslinga gick igång. 80-talets rockigaste och fräsigaste soundtrack, antagligen. Framför allt Stan Bushs "The Touch" och "Dare"; men även till exempel Weird Al's "Dare to be stupid" funkar helt sjukt bra.
- Skådespelarna. Orson Welles som Unicron, Leonard Nimoy som Galvatron, Eric Idle som Wreck-Gar... Riktigt schysst får jag väl säga.
- Jag gillar Unicron som figur; som en kombination mellan Galactus och dödsstjärnan från Star Wars. Många av scenerna han är med i, framför allt innan han förvandlar sig, är riktigt apokalyptiska. Me like.
- Allting är riktigt jävla snyggt. Jag såg en remastrad version, och herregud vilken skillnad; allt från bakgrunder till animationer är väldigt, väldigt snyggt gjort. Och detaljerat, på ett sätt man inte ser numera. Hela filmen är en enda lång fest, utom vissa detaljer som det redan nämnda springandet. Ibland sänks frameraten något, men ändå.
- Folk dör som flugor. Det är riktigt nice, får jag väl säga, och signalerar en liten skillnad mot mycket annan barn-TV. Det är långtifrån bara ondingar som dör också; jag skulle rentav kunna påstå att BARA goda dör i princip, iaf innan slutstriden. Ondingarna blir ju räddade och omformatterade; men typ Prowl och Ratchet och andra bara... dör.
- Trots helt enorm cast (antar att de hade uppdrag att introducera så många nya leksaker de kunde plus att alla ville se sin favvokaraktär) lyckas de ändå ge viss personlighet till anmärkningsvärt många, även om till exempel Hot Rods karaktärsutveckling blir lite rumphuggen. Filmen är trots allt bara 1:25 lång och det finns gränser för hur mycket man hinner med.
- Den positiva sidan hos hattigheten jag nämnde är att det fan inte finns en lugn stund i hela filmen. Det händer något Hela. Jäkla. Tiden. Tempot är sjukt högt.
- Wreck-gar och hans Junkions; jag gillar dem. De pratar TV-språk och är oförstörbara och leker med det där med att de är robotar som också är fordon genom att byta vem som är förare och vem som är fordon lite hipp som happ. lite mer sofistikerad humor än "Dinoboterna är dumma, ha-ha"-humorn...
Så... Vad blir det då? Tja, enormt vacker yta och underbart soundtrack och allt det andra lyfter filmen rätt högt, men tyvärr får jag nog säga att jag inte skulle vilja se om den här filmen nästa vecka. Kanske nästa månad, eller om några månader. Hattigheten och genusgrejen stör, liksom dinoboterna. Det blir dock en ganska stark fyra. Är du det minsta intresserad av snygg, om än hattig, 80-talsanimation för barn med bra röstskådisar och asbra soundtrack så rekommenderas den här filmen varmt =)
BETYG: 4/5
//Krank, Bah-weep granah weep minibahn
Jag har även sett Kung Fu Karate Kid denna vecka.
Huvudpersonen är dålig, modern värre - "svarta"-stereotyper är båda två viss del (jag förstår intellektuellt att vissa mödrar skulle kalla sina barn saker som "Dre", men det känns ändå off - lägg på att hon fått jobb som flyttat henne från Detroit till Beijing och det känns som att hon borde vara mer högutbildad än hon framställs som - men modern får dåligt med utrymme, så ja). Sedan är det snygga bilder på Kina. Och typ 15-årig(?) tjej som romantiskt intresse. Och så kung fu. Och så mobbning. Och handlingen från Karate Kid.
Alltså, det blir mycket inklämt och allt ska med och de som lider är rollfigurerna. Inte Dre nödvändigtvis (skådespelandet är där överlag mediokert - typ Will Smith fast utan charmen [om man nu inte tycker kaxighet är ett charmdrag i sig]) men kärleksintresset, Dres mor, med flera... Det finns karaktärer och/eller tåtar jag gärna skulle sett lite mer fokus på. Istället får jag någon slags reklamposter för Kina med Karate Kid-handlingen.
Alltså, det här är ett försök att återuppliva franchisen (efter den katastrofala Karate Kid 4) men jag ser, utöver fotot, inte någon fördel som den här har över originalet.
Betyg: Svag 3:a av 5. Hygglig reboot, vänta dig inget nytt handlingsmässigt - du får snyggt miljöfoto och kung fu istället med lätt irriterande huvudperson och svagare soundtrack. Ungefär jämnt utbyte.
Jag lägger nog Kung Fu Kid och Karate Kid på ungefär på samma nivå. Gamla Karate Kid lägger jag i huvudet på en stark 3:a - i båda fallen dock är "mästaren" awesome. Mr Han? Mr Miyagi? Båda är grymt bra - Jackie Chan lider iofs av att vara den som kom efter. Stackare.
Bechdel-test: Fail.
Huvudpersonen är dålig, modern värre - "svarta"-stereotyper är båda två viss del (jag förstår intellektuellt att vissa mödrar skulle kalla sina barn saker som "Dre", men det känns ändå off - lägg på att hon fått jobb som flyttat henne från Detroit till Beijing och det känns som att hon borde vara mer högutbildad än hon framställs som - men modern får dåligt med utrymme, så ja). Sedan är det snygga bilder på Kina. Och typ 15-årig(?) tjej som romantiskt intresse. Och så kung fu. Och så mobbning. Och handlingen från Karate Kid.
Alltså, det blir mycket inklämt och allt ska med och de som lider är rollfigurerna. Inte Dre nödvändigtvis (skådespelandet är där överlag mediokert - typ Will Smith fast utan charmen [om man nu inte tycker kaxighet är ett charmdrag i sig]) men kärleksintresset, Dres mor, med flera... Det finns karaktärer och/eller tåtar jag gärna skulle sett lite mer fokus på. Istället får jag någon slags reklamposter för Kina med Karate Kid-handlingen.
Alltså, det här är ett försök att återuppliva franchisen (efter den katastrofala Karate Kid 4) men jag ser, utöver fotot, inte någon fördel som den här har över originalet.
Betyg: Svag 3:a av 5. Hygglig reboot, vänta dig inget nytt handlingsmässigt - du får snyggt miljöfoto och kung fu istället med lätt irriterande huvudperson och svagare soundtrack. Ungefär jämnt utbyte.
Jag lägger nog Kung Fu Kid och Karate Kid på ungefär på samma nivå. Gamla Karate Kid lägger jag i huvudet på en stark 3:a - i båda fallen dock är "mästaren" awesome. Mr Han? Mr Miyagi? Båda är grymt bra - Jackie Chan lider iofs av att vara den som kom efter. Stackare.
Bechdel-test: Fail.
Jag tror mer det är ett tappert försök -- liksom nya After Earth eller vad den nu heter -- att promota Jaden Smith som den nya Will Smith. För att citera The Atlantics Cristopher Orr:
Personligen gillar jag när Dre förvandlas till tjej i några (veckor, månader?) när hen tränar.