Tja,
Fortsättningen på en kort berättelse jag postade här https://www.rollspel.nu/threads/60755/post-818805.
Eftersom all formatering förvinner vid copy/paste ht så får ni ha lite överseende om det blir konstigt här och där.
Håll till godo.
Vatten över huvudet.
Tarik hade använt information från frijarlens män för att finna lämpliga händer för det här uppdraget. Asharien var ett land med ett fattigt folk och med ett svagt och splittrat styre. Med en plundrande armé ledd av en cirefalisk galning här i norr och med de senaste årens dåliga skördar hade tillvaron förvärrats avsevärt för såväl frijarlar, stormän och bönder. Många var de fria män, bönder och daglönare lika som tvingats ta till allt mer desperata metoder för att mätta sig och sina familjers magar.
Rån i städerna och stråtröveri på landsbygden var nu snarare regel än undantag. Att hitta det här bandet hade inte varit svårt, att få de att göra som han ville lite klurigare, att undvika att själv bli rånad och lämnad att dö i vildmarken hade krävt lite finess.
Visserligen så hade erbjudandet varit för bra att säga nej till, dessutom hade han inte ens behövt ljuga särdeles mycket för dem heller. Stor-Janne, som han inte utan fog kallades, var den givna ledaren för det här bandet som bestod av honom själv, brorsöner och svågrar. Den lokala stormannen hade gjort knapphändiga försök att få dem i galgen. De hade inte mördat några landsmän ännu, bara någon utlänning hade försvunnit, och det var inte helt säkert att de hade mördat denne heller. Så därför hade frijarlen heller inte sett det som brådskande att få fatt på dem. Det var helt klart en medveten strategi av Stor-Janne, om man lät folk leva och bara stal mat, boskap, och slantar så var chansen att undvika galgen betydligt bättre. I vart fall så skulle det kanske ta längre tid innan de fick bekanta sig med skarprättaren om man undvek mörda folk.
En täckt vagn med kusk, bara två hyrsvärd som eskort. De fick, förutom den alltför generösa summan daler han redan betalat dem, få behålla allt av värde som de kom över. Ett välbärgat par som på grund av fruns sjösjuka valde att resa landvägen från Caserion. Det var iallafall den historien han hade gett dem. Inte bland hans mest avancerade lögner men tillräckligt trovärdig för att Stor-Janne med bröder, svågrar och allt var de nu var skulle ta den för sanning. Allt de behövde göra var att föra tillbaka alla skrivna papper de kunde hitta bland passagerarna och deras packning till honom. "Genomsök deras person och packning noga" löd instruktionen han hade gett dem.
Om passagerarna i vagnen hade skriftliga dokument eller rent av böcker med sig var fullt möjligt, men det var inte detta Tarik egentligen var intresserad utav. Han behövde bara få bekräftat vilka de var. Eller vad de var.
Informationen från Remzian Crack hade varit knapphändig, men det den innehöll gjorde det nödvändigt att följa upp. Om den visade sig vara sann så, ja, Tarik vågade inte riktigt gissa sig till hela innebörden av den kedja av högst komplicerade och farliga händelser som det i så fall skulle kunna leda till. Principus Toman behövde informationen. Undra hur många som egentligen visste att det egentligen vore mer korrekt att den gamle mannen titulerades principus regus. Han var ju trots allt ansvarig för all spionverksamhet väster om Ebrohn.
Åtta män hade satt av för överraska vagnsekipaget, åtta män beväpnade med pilbågar, knivar, yxor och svärd. Han var minst sagt skeptisk till huruvida de ens kunde hantera sina vapen utan att vara farligare för sig själva än för sina motståndare, pilbågarna kunde de bruka dugligt, men nattens mörker skulle göra de ineffektiva annat än inledningsvis. Dessutom så hade inte de här männen för vana att skjuta ner sina offer utan hade hittills klarat av sitt värv med hot och trubbigt våld. Han hoppades mer på deras förmåga att smyga sig nära och överrumpla de resande.
Ekipaget skulle ha stannat för natten. Hästarna skulle behöva vila och att resa med vagn i terrängen och mörkret vore direkt olämpligt.
Det var kallt denna natt, väldigt kallt för området. Ett skimrande lager med frost täckte omgivningen och tack vare att himlen var bar så lyste både månen och stjärnorna upp natten. Det var ett litet färjeläger, några små hus varav ett var ett litet värdshus. Färjan som drevs av en vandring gjorde bara överfarter under dygnets ljusa timmar och andra sidan var obebyggd längs denna del av floden. Tydligen så hade oxarna som drev vandringen slaktats och ersatts med ett par mulåsnor. Snart gick väl de krakarna åt också.
Stor-Janne hade arrangerat ett undantag med färjekarlen denna natt och planen var att de skulle ta sig över och dra sig undan mot den södra delen av Audaberget. Överlämningen skulle ske på överfarten och han skulle vänta på dem på värdshuset tills en av de kom och hämtade honom.
Gillestugan var tom och det enda ljuset kom från ett stearinljus och den falnande glöden i den öppna spisen. Värdshuset hade inga andra gäster och värden låg och snarkade av sig ruset i sitt skyffe innanför köket. Tarik stod och värmde händerna framför glöden, undvek att titta in i eldstaden då han snart skulle komma att behöva sitt mörkerseende.
Vem denna enda utav de åtta han sänt mot sin död som lyckats återvända skulle avslöjas inom några sekunder. Han kom på sig själv med att cyniskt slå vad med sig själv om vem denna ende överlevare var. Stor-Janne? Nej, han skulle framstått som den mest hotfulla och därmed varit bland de första att dö. Dessutom hoppades han på någon annan då den väldige mannen faktiskt skulle kunna utgöra ett fysiskt hot om han dundrade in här då det nu framgått att det inte var vanliga rikemansfolk i vagnen och att Tarik måste vetat om det.
Dörren for upp, in rusade en yngling med ett härjat ansiktsuttryck och rödgråtna ögon. Det var Jens, den yngste av de bröder och kusiner som utgjort merparten av bandet. Tarik kom på sig med att håna sig själv för förlusten av vadet han nyss förlorat, det var den siste han hade räknat med som återvänt.
"De, de är alla döda! " flämtade Jens. "Du skickade oss rakt i ett bakhåll av en, av en..." Det sista viskades fram mellan andhämtningarna. "Det där var inga människor. Och du visste!" Med ett vrål kastade han sig mot Tarik, som redan glidit åt sidan och skickade vidare ynglingen med en spark i ändan så han landade över ett bord. Jens kom snabbt på fötter igen. Betydligt smidigare än vad Tarik förväntat sig. Han drog sin kniv, en stor elak huggkniv.
"Jens, du vill inte det här." Han lyssnade inte utan stormade på som en ilsken hund. Tarik parerade anfallet och ripposterade med att vrida kniven ur hans hand. "Lugna ner dig". Det krasade när han sen knäckte ynglingens näsben med sin skalle. "Och berätta för mig vad som hände." Jens vek sig dubbelt då luften gick ur honom av Tariks slag.
"Sitt" Tarik sköt fram en pall med foten. Jens satte sig och drog efter andan. Tarik hällde upp ångade varmt kryddvin i ett stop och höll fram. "Drick". Han satte sig på en bänk och lutade sig med ryggen mot bordsskivan. "Berätta vad som hände".
Jens började berätta, svamlande först men efter några klunkar av det varma starka vinet så började han lugna sig. Han berättade vad som skett, det mesta osammanhängande. Det gjorde inget, bilderna som förmedlades via muggen återgav vad som hänt desto bättre och ordningen kunde Tarik själv reda ut. Jens hade inte förstått vad han bevittnat och varit med om, men Tarik såg och förstod. Jens var vettskrämd, fylld av ånger och sorg. Inte konstigt, han hade sett sin egen bror och farbror dräpas och det enda han lyckats åstadkomma innan han flydde hade varit att skjuta sin egen kusin. Tarik såg att det inte hade varit hans fel.
Informationen från Ramezian Krack hade tyvärr varit korrekt. Tarik hade redan börjat formulera rapporten i huvudet och planera nästa drag. Vad var syftet med att komma personligen? Han behövde avsluta här.
"Vi är inte säkra här, vi måste ge oss av nu. Gå och väck färjekarlen. Vi möts vid färjan, jag tar med din häst." Tarik gav inte Jens chansen att misstro honom, det hade han inte tid med. "Sätt fart!" Tarik motstod infallet att lägga en tröstande hand på hans axel, det behövdes inte och skulle inte göra det här lättare, för någon av dem.
De lastade ombord och färjan började dras ut. Mörkret dolde den södra stranden och Tarik såg uppströms ut över den mörka vattenytan. Audaberget, det annars så tydliga landmärket doldes helt av natten. Att han hade fått nytta av bägaren inatt hade varit en bonus som han inte räknat med, om ingen hade återvänt inatt hade det varit bekräftelse nog, nu fick han se mycket mer. Han kände mannen som Jens hade sett, eller rättare sagt han kände till honom.
Trots att bägaren var ett ovärderligt hjälpmedel för att få fram information så hade den en nackdel. Det tog alltid en stund innan bandet mellan konstruktet och källan helt hade klingat av. Det var egentligen inget problem förutom i vissa fall, som det här.
Han kunde känna kylan från sin dolk i sin egen kropp när han drev in den i halsen på Jens. Han tappade andan för en sekund, ynglingens hand for upp mot det inkräktande stålet men kom av sig och föll slappt ner igen. Tarik backade ett steg för att undvika sölet. Sedan sjöng han lågt.
”Döden den förhåller sig så lång
till livet som så kort
Ensam får du börja resan
som för dig dit långt bort”
Versen var från en Raunländsk begravningssång, han hade gråtit när han hade hört den första gången.
Han torkade av sin dolk mot den andres rock, tog till vara på huggkniven och rullade honom sen över bord.
Inga lösa trådar.
Fortsättningen på en kort berättelse jag postade här https://www.rollspel.nu/threads/60755/post-818805.
Eftersom all formatering förvinner vid copy/paste ht så får ni ha lite överseende om det blir konstigt här och där.
Håll till godo.
Vatten över huvudet.
Tarik hade använt information från frijarlens män för att finna lämpliga händer för det här uppdraget. Asharien var ett land med ett fattigt folk och med ett svagt och splittrat styre. Med en plundrande armé ledd av en cirefalisk galning här i norr och med de senaste årens dåliga skördar hade tillvaron förvärrats avsevärt för såväl frijarlar, stormän och bönder. Många var de fria män, bönder och daglönare lika som tvingats ta till allt mer desperata metoder för att mätta sig och sina familjers magar.
Rån i städerna och stråtröveri på landsbygden var nu snarare regel än undantag. Att hitta det här bandet hade inte varit svårt, att få de att göra som han ville lite klurigare, att undvika att själv bli rånad och lämnad att dö i vildmarken hade krävt lite finess.
Visserligen så hade erbjudandet varit för bra att säga nej till, dessutom hade han inte ens behövt ljuga särdeles mycket för dem heller. Stor-Janne, som han inte utan fog kallades, var den givna ledaren för det här bandet som bestod av honom själv, brorsöner och svågrar. Den lokala stormannen hade gjort knapphändiga försök att få dem i galgen. De hade inte mördat några landsmän ännu, bara någon utlänning hade försvunnit, och det var inte helt säkert att de hade mördat denne heller. Så därför hade frijarlen heller inte sett det som brådskande att få fatt på dem. Det var helt klart en medveten strategi av Stor-Janne, om man lät folk leva och bara stal mat, boskap, och slantar så var chansen att undvika galgen betydligt bättre. I vart fall så skulle det kanske ta längre tid innan de fick bekanta sig med skarprättaren om man undvek mörda folk.
En täckt vagn med kusk, bara två hyrsvärd som eskort. De fick, förutom den alltför generösa summan daler han redan betalat dem, få behålla allt av värde som de kom över. Ett välbärgat par som på grund av fruns sjösjuka valde att resa landvägen från Caserion. Det var iallafall den historien han hade gett dem. Inte bland hans mest avancerade lögner men tillräckligt trovärdig för att Stor-Janne med bröder, svågrar och allt var de nu var skulle ta den för sanning. Allt de behövde göra var att föra tillbaka alla skrivna papper de kunde hitta bland passagerarna och deras packning till honom. "Genomsök deras person och packning noga" löd instruktionen han hade gett dem.
Om passagerarna i vagnen hade skriftliga dokument eller rent av böcker med sig var fullt möjligt, men det var inte detta Tarik egentligen var intresserad utav. Han behövde bara få bekräftat vilka de var. Eller vad de var.
Informationen från Remzian Crack hade varit knapphändig, men det den innehöll gjorde det nödvändigt att följa upp. Om den visade sig vara sann så, ja, Tarik vågade inte riktigt gissa sig till hela innebörden av den kedja av högst komplicerade och farliga händelser som det i så fall skulle kunna leda till. Principus Toman behövde informationen. Undra hur många som egentligen visste att det egentligen vore mer korrekt att den gamle mannen titulerades principus regus. Han var ju trots allt ansvarig för all spionverksamhet väster om Ebrohn.
Åtta män hade satt av för överraska vagnsekipaget, åtta män beväpnade med pilbågar, knivar, yxor och svärd. Han var minst sagt skeptisk till huruvida de ens kunde hantera sina vapen utan att vara farligare för sig själva än för sina motståndare, pilbågarna kunde de bruka dugligt, men nattens mörker skulle göra de ineffektiva annat än inledningsvis. Dessutom så hade inte de här männen för vana att skjuta ner sina offer utan hade hittills klarat av sitt värv med hot och trubbigt våld. Han hoppades mer på deras förmåga att smyga sig nära och överrumpla de resande.
Ekipaget skulle ha stannat för natten. Hästarna skulle behöva vila och att resa med vagn i terrängen och mörkret vore direkt olämpligt.
Det var kallt denna natt, väldigt kallt för området. Ett skimrande lager med frost täckte omgivningen och tack vare att himlen var bar så lyste både månen och stjärnorna upp natten. Det var ett litet färjeläger, några små hus varav ett var ett litet värdshus. Färjan som drevs av en vandring gjorde bara överfarter under dygnets ljusa timmar och andra sidan var obebyggd längs denna del av floden. Tydligen så hade oxarna som drev vandringen slaktats och ersatts med ett par mulåsnor. Snart gick väl de krakarna åt också.
Stor-Janne hade arrangerat ett undantag med färjekarlen denna natt och planen var att de skulle ta sig över och dra sig undan mot den södra delen av Audaberget. Överlämningen skulle ske på överfarten och han skulle vänta på dem på värdshuset tills en av de kom och hämtade honom.
Gillestugan var tom och det enda ljuset kom från ett stearinljus och den falnande glöden i den öppna spisen. Värdshuset hade inga andra gäster och värden låg och snarkade av sig ruset i sitt skyffe innanför köket. Tarik stod och värmde händerna framför glöden, undvek att titta in i eldstaden då han snart skulle komma att behöva sitt mörkerseende.
Vem denna enda utav de åtta han sänt mot sin död som lyckats återvända skulle avslöjas inom några sekunder. Han kom på sig själv med att cyniskt slå vad med sig själv om vem denna ende överlevare var. Stor-Janne? Nej, han skulle framstått som den mest hotfulla och därmed varit bland de första att dö. Dessutom hoppades han på någon annan då den väldige mannen faktiskt skulle kunna utgöra ett fysiskt hot om han dundrade in här då det nu framgått att det inte var vanliga rikemansfolk i vagnen och att Tarik måste vetat om det.
Dörren for upp, in rusade en yngling med ett härjat ansiktsuttryck och rödgråtna ögon. Det var Jens, den yngste av de bröder och kusiner som utgjort merparten av bandet. Tarik kom på sig med att håna sig själv för förlusten av vadet han nyss förlorat, det var den siste han hade räknat med som återvänt.
"De, de är alla döda! " flämtade Jens. "Du skickade oss rakt i ett bakhåll av en, av en..." Det sista viskades fram mellan andhämtningarna. "Det där var inga människor. Och du visste!" Med ett vrål kastade han sig mot Tarik, som redan glidit åt sidan och skickade vidare ynglingen med en spark i ändan så han landade över ett bord. Jens kom snabbt på fötter igen. Betydligt smidigare än vad Tarik förväntat sig. Han drog sin kniv, en stor elak huggkniv.
"Jens, du vill inte det här." Han lyssnade inte utan stormade på som en ilsken hund. Tarik parerade anfallet och ripposterade med att vrida kniven ur hans hand. "Lugna ner dig". Det krasade när han sen knäckte ynglingens näsben med sin skalle. "Och berätta för mig vad som hände." Jens vek sig dubbelt då luften gick ur honom av Tariks slag.
"Sitt" Tarik sköt fram en pall med foten. Jens satte sig och drog efter andan. Tarik hällde upp ångade varmt kryddvin i ett stop och höll fram. "Drick". Han satte sig på en bänk och lutade sig med ryggen mot bordsskivan. "Berätta vad som hände".
Jens började berätta, svamlande först men efter några klunkar av det varma starka vinet så började han lugna sig. Han berättade vad som skett, det mesta osammanhängande. Det gjorde inget, bilderna som förmedlades via muggen återgav vad som hänt desto bättre och ordningen kunde Tarik själv reda ut. Jens hade inte förstått vad han bevittnat och varit med om, men Tarik såg och förstod. Jens var vettskrämd, fylld av ånger och sorg. Inte konstigt, han hade sett sin egen bror och farbror dräpas och det enda han lyckats åstadkomma innan han flydde hade varit att skjuta sin egen kusin. Tarik såg att det inte hade varit hans fel.
Informationen från Ramezian Krack hade tyvärr varit korrekt. Tarik hade redan börjat formulera rapporten i huvudet och planera nästa drag. Vad var syftet med att komma personligen? Han behövde avsluta här.
"Vi är inte säkra här, vi måste ge oss av nu. Gå och väck färjekarlen. Vi möts vid färjan, jag tar med din häst." Tarik gav inte Jens chansen att misstro honom, det hade han inte tid med. "Sätt fart!" Tarik motstod infallet att lägga en tröstande hand på hans axel, det behövdes inte och skulle inte göra det här lättare, för någon av dem.
De lastade ombord och färjan började dras ut. Mörkret dolde den södra stranden och Tarik såg uppströms ut över den mörka vattenytan. Audaberget, det annars så tydliga landmärket doldes helt av natten. Att han hade fått nytta av bägaren inatt hade varit en bonus som han inte räknat med, om ingen hade återvänt inatt hade det varit bekräftelse nog, nu fick han se mycket mer. Han kände mannen som Jens hade sett, eller rättare sagt han kände till honom.
Trots att bägaren var ett ovärderligt hjälpmedel för att få fram information så hade den en nackdel. Det tog alltid en stund innan bandet mellan konstruktet och källan helt hade klingat av. Det var egentligen inget problem förutom i vissa fall, som det här.
Han kunde känna kylan från sin dolk i sin egen kropp när han drev in den i halsen på Jens. Han tappade andan för en sekund, ynglingens hand for upp mot det inkräktande stålet men kom av sig och föll slappt ner igen. Tarik backade ett steg för att undvika sölet. Sedan sjöng han lågt.
”Döden den förhåller sig så lång
till livet som så kort
Ensam får du börja resan
som för dig dit långt bort”
Versen var från en Raunländsk begravningssång, han hade gråtit när han hade hört den första gången.
Han torkade av sin dolk mot den andres rock, tog till vara på huggkniven och rullade honom sen över bord.
Inga lösa trådar.