Nekromanti Pilgrimsfärd: Udda personer och platser

[Blasphemy]

Hej på er. Behöver lite inspiration. Ska spelleda lite Eon och där kommer det bland annat ingå färden efter en pilgrimsled. Tänk lite i stil med denna.

Det jag behöver inspiration med är intressanta och oväntade saker på vägen. Samt anhalter där troende stannar för att bedyra sin tro. Tanken är att den ska utspela sig i Jargiska Kejsardömet - både på landsbygden men även passera städer och liknande.

Det får gärna vara udda och på ett annat sätt än man tror. Så ju mer galet desto bättre.

Här är två förslag jag slipat på själv:

Tändernas kapell
Vid detta lilla kapell byggt i grå oansenlig sten är marken beströdd med människors tänder. På det lilla altaret inunder korset ligger de i högar. Helgonet ••• som passerade här sades ha dragit ut en av sina tänder och planterat den i jorden och därifrån har ett stolt och mäktigt träd växt. Av det återstår nu endast en grå, förstenad, stam som växer framför kapellet. Pilgrimer brukar ta med tänder de tappat eller tänder från döda släktingar här för att placera dem i kapellet som ett offer till •••. Den tandlösa prästinnan som sköter kapellet serverar het välling till de som passerar.

Den sabriska riddaren
Margan av Calina är en riddare som tillsammans med sin väpnare samt en upplockad bondflicka reser efter pilgrimsleden. De har färdats ända från Consaber för att komma till det heliga landet där profeterna vandrat. Margan är en olycklig själ som spenderar största delen av sin tid drucken då känslan av Daaks ande ej har infunnit sig. Han väpnare, Heldir, försöker hålla honom vid gott mod och har mer än en gång hindrat Margan från att ta livet av sig.

 

[Ape of Wrath]

Kan ingenting om Eon eller dess spelvärld men här kommer några lösa förslag.

Yldras Rening
Ett litet pittoreskt vattenfall är enligt sägnen platsen där helgonet Yldra fastade i fyra dagar och fyra nätter innan hon gick ut i nån viktig strid. Pilgrimer stannar därför ofta vid vattenfallet, klär av sig nakna, och låter fallet skölja bort synderna och tvivlen från kroppen. Just nu har dock ett litet rövarband gjort läger strax bredvid och rånar pilgrimerna när de är nakna. När RPna kommer så lommar en skamsen och spritt språngande naken pilgrim ut från buskagen och vill ha hjälp med att få tillbaka sina saker.

De tre fjädrarna
En gudom planterade tydligen en mycket sällsynt och illaluktande växt högt uppe på nån svåråtkomlig klippa. Det sägs att den som lyckas plocka tre blomblad (som ser ut som fjädrar) från växten får gudarnas gunst. Problemet är bara att lukten på växten drar till sig irriterande parasiterande insekter. Vägen ner blir därför ytterst svår i och med att klättringen är svår till att börja med men med en svärm steklar runt fejjan är det än svårare.

 

[Ape of Wrath]

EDIT: Åh! Nu såg jag detta!

Det får gärna vara udda och på ett annat sätt än man tror. Så ju mer galet desto bättre.

 

[Blasphemy]

Gillade båda bidragen
Fjäderblomster och nakenbad!

 

[Ymir]

Well, till att börja med är det givna soundtracket till detta givets Santa Maria-cantigorna. Fundera på om det inte går att bygga något på plotten i texten till den här tex, som är rena fantasyståryn i sig:

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/QAslBctW4aU"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/QAslBctW4aU" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

En man är på väg till Santiago de Compostella, men på vägen faller han i frestelse och har sex med en prostituerad, utan att bekänna sina synder efteråt. Efter ett tag uppenbarar sig djälvulen i skepnad av Santiago (St Jakob, alltså), och kommenderar mannen att kastrera sig själv och skära av sig halsen, vilket han givetvis gör, fylld av gudsfruktan. Mannens färdkamrater hittar honom, men blir rädda att andra ska tro att de mördat honom, och flyr därför fältet och lämnar liket därhän.

Då åkallar djävulen genast två demoner, som hugger tag i mannens själ och flyger iväg med den i riktning mot helvetet. På vägen passerar de dock en liten helgedom och ut springer den riktige St Jakob, mäkta upprörd. Han anklagar dem för att orätteligen ha bemäktigat sig mannens själ genom falskspel, men demonerna invänder att pilgrimen har begått verklig synd -plus- självmord, och måste straffas. St Jakob överlåter då åt St Maria att avgöra dispyten, och hon bestämmer att mannen ska förlåtas och återställas till livet, men utan sin avskurna penis.

That's medeltida lyrics for you



Tyvärr upplever jag personligen att pilgrimsresor i Mundana torde bli väldigt fattiga eftersom världen är så liten, hur episkt är det med en pilgrimsresa om det bara tar två veckor att gå över Jargien, liksom? Det enda som kan råda bot på det är väl om pilgrimerna typ stannar för att prostrera sig var tredje steg, som i den här dokumentären av Werner Herzog, som jag för övrigt rekommenderar varmt och tror kunnat ge massor av intressant och mindre uppenbar inspiration till ditt pilgrims-scenario:

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/dRjSi9ELD9I"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/dRjSi9ELD9I" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

jag mötte några vansinnigt sunkiga pilgrims-familjer i Dêgê i Sichuan, det är helt tokigt, de tar sina småbarn och binder dem med rep så de inte ska försvinna, sen vandrar de hela vägen (en typ ett år lång uppförsbacke ....) till Lhasa och bor i sunkiga pilgrims-gästhus och äter gratis i tempelbufféer, och duschar inte på de månader eller år hela projektet tar... har fantastiska bilder på dem... liiiiite mer hardcore än St Jakobsleden....

that being said, klostret i Le Puy-en Velay där Jakobsleden traditionellt börjar är antagligen den häftigaste byggnad jag någonsin varit inne i efter Hagia Sophia. Vi bilade runt i Occitanien och hade ingen aning om att det fanns där, vi bara såg det på håll när vi körde förbi och var alla omedelbart överens om att vad det där än var så måste vi omedelbart åka dit, jag tror det framgår varför, och tar för givet att munkarna tänkte precis likadant för 1000+ år sen; "bröder, något säger mig att Gud vill att vi bygger vårt kloster här":

Annan bra bild.

 

[Ymir]

Re: Pilgrimsfärd: Asogwerna

Asogwerna

En grupp Daak-troende från Stora Arkipelagen. De för med sig Dravandors skalle, Arkipelagens heligaste objekt, i syfte att få det välsignat av ett helgon på pilgrimsorten, vilket de tror ska öka dess kraft och i evig tid skydda Sankara Dauk, Övärldens största kyrka i Garandor, från jordbävningar och eldsvådor. Utöver en ung Vostramitnunna som följt med dem från Arkipelagen är gruppen en för jargier mycket bisarr skara, och väldigt frusna i den jargiska hösten. På den långa vägen från Garandor har cirka hälften av pilgrimerna omkommit, vänt om, rymt med prostituerade eller blivit shanghajjade i Ciremelo, och skaran uppgår nu i ett drygt dussin av vid det här laget väldigt reshärdade individer. Vostramitnunnan Adela är mycket driven, modig och gudfruktig, men vid det här laget fullkomligt utmattad av att spendera varje vaken minut med att se till att hennes arkipelagiska följeslagare inte blir brända på bål, vilket det är ganska imponerande att hon lyckats med hittils då tre av dem är asogwer, schaman-präster smyckade med likdelar och ärrtatueringar och en ohälsosam entusiasm för totemism och blodsoffer till diverse andeväsen. Asogwerna har under den långa färden entusiastiskt uppdagat hur billigt det är med sabrisk konjak, cigarrer och horor i Jargien, och en av dem, den fete, dödskalleminskade Obenge dor Kilwo, är mer eller mindre konstant berusad och har dragit på sig en ofräsch könssjukdom, som de andra utan resultat försökt andebesvärja bort.

Resten av possen är inte fullt så indiskreta, och en streetsmart kvinnlig pilgrim vid namn Jaiun har fort snappat upp läget i Jargien och fått ihop det med en ung charlatan från Absalon, som slått följe med gruppen. Men i gruppen finns också den jättelike krigaren Abayomi och hans bistra kvinnliga kompanjon Sade Taiwo, och dessa två är på väg att bli väldigt dåliga nyheter.

För plötsligt en dag har någon stulit Dravandors skalle! Adela försöker be två förbipasserande Herm Nove-riddare om hjälp, de har alltid varit goda vänner med Vostramitsystrarna i Arkipelagen, men dessa två vill inte ha med henne att göra då hon hänger med en bunte nekrofila avgudadyrkare, och ger henne en rejäl verbal åthutning. Det är i ett mycket dystert och uppgivet tillstånd rollpersonerna finner henne och hennes följe, strandsatta i främmande land utan sin ovärdeliga skalle. Men att skallen är borta är bara början på problemen, för Abayomi och Sade är också borta, och de två är inga vanliga pilgrimmer. De är Maharathaïm av klanerna Igba och Amanju, krigare framavlade i en legendarisk arkipelagisk lönnmördarsekt, och i besittning av fruktansvärda stridsfärdigheter och spektakulära förmågor - Abayomi är stark som en björn och halvt osårbar, och Sade är en hamnskiftare som viljemässigt kan ändra skepnad till en rovfågel. De är kallhamrade professionella mördare utan nåd, och de kommer gå genom högar med jargiska lik tills de hittat den stulna skallen och gäldat illdådet som var stölden av den. Detta är givetvis dåligt för alla inblandade, men i synnerhet för Adela och hennes annars harmlösa posse, som snart kan få en jargisk lynchmobb eller inkvisition på sig om saker går mer överstyr. Rollpersonerna måste alltså hjälpa Adela och asogwerna att återbörda skallen, -innan- Abayomi och Sade hittar de som stal den, annars kommer där bli ett sjuhelvetes blodbad. För extra komplikation är Abayomi och Sade givetvis inte medvetna om att Adela bett rollisarna att hämta tillbaka skallen, och kan mycket väl få för sig att rollisarna är en annan grupp som försöker stjäla den.

Men vem stal skallen från första början, och varför? Jag har inga konkreta idéer här men det borde självfallet gå att bygga något jättespännande på. Är inkvisitionen inblandad, eller en grupp hemliga jargiska magiker som vill åt skallen på grund av dess nekromantiska krafter? Eller är det bara en opportunistisk reliktjuv som inte alls har någon aning om vad han gett sig in på? Och vem jobbar Abayomi och Sade egentligen för? I den här texten har jag förutsatt att de helt enkelt anställts av någon som är släkt med någon i Adelas följe, eller av Adels överordnade i klostet i Garandor, för att i hemlighet vaka över pilgrimspossen och skydda den; om så är fallet bör man nämna någon incident tidigare under resan där flera av pilgrimerna på märkliga sätt klarat sig undan faror (typ shanghajjning, rånmord, våldtäkt, kidnappning, etc), så att man antyder att Abayomi och Sade hela tiden vakat över den. Men som ett alternativ kan de två Maharathaïm-agenterna ha helt egna agendor, och på någon mästares order tex ha i uppdrag att just se till att skallen kommer på avvägar för att så split inom den arkipelagiska Daakkyrkan.

Dravandors skalle:

Som sagt har jag inte så konkreta idéer, men arkipelagisk Daaktro erbjuder möjlighet till ett exotiskt och spännande element som jag inte skulle vilja vara utan på en sån här pilgrimsfärd. Några spridda artiklar kring grejer relevanta för idéerna ovan:

Sankt Zergavas
Zergavas av Orno var en jargisk missionär som spolades iland på Oriton som ende överlevande efter ett skeppsbrott, cirka år 2400 e.D. Källorna går väldigt mycket isär om vad han egentligen uppnådde, men "Sankt Zergavas Gärningar" av den berömde munken Benediktos av Bulambo gör gällande att Zergavas togs om hand av fromma infödingar som han konverterade till den sanna tron, varefter han smidde sig ett magiskt svärd med hjälp av den gudabenådade smeden Dravandor och hjälpte sina lokala allierade att stå emot fientliga stammar, vilket involverade ett antal mirakler. Problemet med källor som denna är att de beskriver Oriton som väldigt mycket mer primitivt än ön faktiskt var på denna tid; Garandor var en väldig stad sedan länge och universitetet hade funnits i många hundra år - inhemska arkipelagiska källor som nämner Zergavas gör så mycket senare i hans liv, då han enligt dessa ska ha bedrivit mission i och omkring Garandor. Oavsett osäkerheten angående hans tidiga bana i Övärlden är det iallafall vedertaget att han inledde Daaktrons historia i Stora Arkipelagen, och utförde flera mirakler och gudomligt inspirerade stordåd. Han är därför ett viktigt helgon bland Arkipelagens sabriskt och jargiskt Daaktroende, men också en Iwa, en ande under Gud, i den inhemska och i sabriernas och jargiernas ögon blasfemiska arkipelagiska Daaktron.

Sankt Zergavas är skeppsbrutna missionärers skyddshelgon och, i sin identitet som Iwa Sergawa, visdomens ande och schamanernas beskyddare mot Iwa Nibo, Dödsandarna. Hans symbol är en brusten åra, eller i undantagsfall ett kors täckt av tång, och han avbildas ofta utmärglad och blöt men fylld av helig styrka. Zergavas heliga dag är 9:e Dekanda, vilket fått en särskild signifikans i Arkipelagisk Daaktro eftersom den ligger strax efter De Dödas Natt - Sergawa är då anden som kommer från väster, driver de döda tillbaka till underjorden och ser till att Iwa Nibo gör sin plikt igen, istället för att roa sig med slumpmässiga illdåd för evigt. Han bär vid dessa tillfällen, sägs det, alltid Dravandors skalle under armen.

St Zergavas Basilika, en förfallen kyrkoruin i bergen söder om Garandor, står än idag till åminnelse av Zergavas livsverk, och är en mindre vallfärdsort inom Daaktron; ofta omtalad, men sällan faktiskt uppnådd eftersom bergsvägarna dit lär hemsökas av Hyggelmonster och andra bestar.

Haha Mete
Haha Mete är en ande i arkipelagisk folktro och Daaktro som ledsagar själar till Domarna i Dödsriket. Utöver problemet att han är lat är Haha Mete också lite av en hedonist, och måste därför blidkas med rom, cigarrer och prostituerade för att förmås göra sitt jobb överhuvudtaget, annars kan vandöda och osaliga andar uppstå som en konsekvens av hans slarv. Inom Arkipelagens inhemska Daaktro tillhör han Iwa Nibo, dödsandarna, en hierarki av lekfulla, morbida väsen som mer eller mindre lojalt står under Dwak, det vill säga Gud. Haha Mete avbildas oftast som en vandöd människa utan hud i ansiktet, klädd i svarta trasor och en foriansk halmhatt, ständigt leende, och med en plunta likör eller rom i bältet. Schamaner som åkallar honom, eller någon annan av Iwa Nibo, sminkar sig ofta till kusliga, skelettlika gestalter innan de låter anden ta sin boning i deras kroppar; när så skett ger man genast kroppen en cigarr eller en flaska rom för att bekräfta att rätt ande har nedkallats. Tar anden inte emot gåvan kan det visa sig att schamanen kontaktat fel väsen, och rentav släppt in en demon i världen.

Igba och Amanju
Igba och Amanju är två legendariska darkenerklaner som lär hålla till i varsin isolerad by på östra Lohemo, där de uppfostrar krigare och spioner enligt Maharathaïms uråldriga, hemliga tradition. Igba och Amanju är i själva verket namnen på byarna; klanerna som sådana heter Ikzale och Kuru, men refereras allt som oftast till med sina respektive byars namn. Båda samhällena är avlägset och oländigt belägna och deras invånare absurt aggressiva mot inkräktare, så väldigt lite är känt om hur stora de är eller vad som faktiskt pågår där, vilket lämnat massor av utrymme för spekulationer som blivit rykten och överlevt tillräckligt länge för att övergå i legend. Igba lär specialisera sig på att kidnappa småbarn från andra byar och med tortyrlika metoder härda dem till ostoppbara dödsmaskiner, medan Amanju ska ha täta kontakter med Sho Boka Sham-Ukin, Omos tyrann, från vilken de får massor av krigsfångar och slavar att träna till självmordsuppdrag. Helt andra, och motstridiga, rykten gör istället gällande att bägge klanerna sällan rekryterar andra än sina egna medlemmar, men genom selektiv inavel under hundratals år kommit att utveckla bisarra och närmast magiska krafter som är dem väl till gagn i deras arbete. Samma inavel ska också ha gett upphov till sällsynt perfekta och begåvade Maharathaïm-medlemmar, medan många missbildade och misslyckade individer får nöja sig med att hela livet slava som arbetare, boskapsskötare och jordbrukare åt sina klaner. Medlemmar av bägge klanerna lär vara väl förkovrade i svartkonst, men både vad denna och Maharathaïm-träningen beträffar ska Igba enligt ryktena inrikta sig på brutalitet, sabotage och skrämseltaktiker, medan Amanju sysslar med infiltration, spionage, och andra mer diskreta tekniker.

Något som däremot är känt med säkerhet är att Igba och Amanju passionerat hatar varandra. För fyrahundra år sedan, när Omos välde var som störst, ska dess dåvarande härskare Sham-Ukin den Store ha eggat klanerna mot varandra i strider på liv och död för att avgöra vilken av dem som var bäst lämpad att tjäna under hans krona. När Igba och Amanju nästan utrotat varandra gick Maharathaïms gåtfulla ledare emellan och beordrade dem att stoppa slakten, men båda klanerna vägrade, bundna av löften till Sham-Ukin. Ledarna påpekade då hur Igbas och Amanjus styrka hade sina rötter i deras eviga rivalitet, som ständigt drev dem att söka överträffa varandra. Av detta lät sig klanerna blidkas, och lade motvilligt ned sina vapen. Sham-Ukin blev rasande och förberedde en straffexpedition till Lohemo, men två av hans konkubiner förvandlade sig då till leoparder, en vit och en svart, och slet honom i stycken. De kastade sig sedan i havet och simmade tillsammans mot Lohemo, på vars strand de försvann åt varsitt håll in i de nattmörka djunglerna.

Tribundrus
Tribundrus var den förste primoden av Garandor, ursprungligen en lärljunge till Sankt Zergavas. Huruvida Tribundrus tillsvor sig den jargiska eller den sabriska Daakkyrkan råder det anmärkningsvärt delade meningar om - tillochmed de inhemska Daaktroende erkänner hans värdighet, men menar att han inte tillhörde någon kyrka, utan fick all sin kunskap direkt från en Iwa som vägledde honom i hans gärning. Det lär ha författats många dokument i kyrkan under Tribundrus tid, men de hamnade alla omsider på Stora Universitetet och tycks antingen ha försvunnit i dammet där, eller förstörts eller förts till Omo när Sham-Ukin den Store plundrade Garandor. Man vet därför inte så mycket om Tribundrus, annat än att han utbildade prelater och skickade missionärer till Lohemo, Aeba och Gero synnerligen aktivt. Omsider ska han ha blivit hudflådd med obsidianknivar av Gorzarzynerna, som åt honom levande sedan han spänts fast på ett stort silverfat, men Tribundrus själ kunde deras falska gudinna inte betvinga, och den fortsatte raskt till Daak. Tribundrus har därför den tvivelaktiga äran av att vara den första riktiga martyren i Stora Arkipelagen. Hans stav bärs än idag av Bertram de Elara, primod av Garandor, medan silverfatet han dog på ännu används vid fester i stadens Gorzarzyna-helgedom.

 

[Mannen i skogen]

Ett litet kloster om fyra munkar, som försörjer sig genom att driva ett härbärge åt pilgrimer.
En av munkarna envisas med att skriva hälsningar på vers i någon bok som pilgrimerna har med sig. Ibland blir det något klokt, ibland blir det rent nonsens, och ibland blir det något profetiskt.
Vad skriver han i rollfigurernas böcker?

 

[pingas]

Den pratglade gamle mannen
Rollpersonerna stöter på en blind gammal man sittandes vid sidan av vägen som påstår att han har blivit lurad och övergiven av sitt följe.
Mannen envisas med att få följa med till (destinationens namn).
Om RP gå med på att eskortera mannen så mumlar mannen bara något kort och reser sedan sig upp.
Först är mannen ganska tystlåten av sig men efter att ha fått följa med rollpersonerna ett tag så börjar han klaga på nästan allt.
Han börjar också ställa väldigt personliga frågor till spelarna och är mer än villig att berätta om sin ungdoms dagar.
När RP når destinationen så är mannen mycket otacksam och klagar på att det tog alldeles för lång tid.
Detta är väl mer en slags komisk händelse som man kanske kan slänga in om det skulle behövas lite comic relief.

 

[Blasphemy]

Coolt kloster och det låter som du har många spännande upplevelser som man kan översätta som händelser och möten i en pilgrimsfärd.

 

[Blasphemy]

Ett litet kloster om fyra munkar, som försörjer sig genom att driva ett härbärge åt pilgrimer.
En av munkarna envisas med att skriva hälsningar på vers i någon bok som pilgrimerna har med sig. Ibland blir det något klokt, ibland blir det rent nonsens, och ibland blir det något profetiskt.
Vad skriver han i rollfigurernas böcker?

Kan man utveckla det här lite?
Jag gillar det här med att det är en munk som skriver profetiska ting... men söker sig folk till honom för just detta?

 

[Mannen i skogen]

Ett litet kloster om fyra munkar, .... Ibland blir det något klokt, ibland blir det rent nonsens, och ibland blir det något profetiskt.
Vad skriver han i rollfigurernas böcker?

Kan man utveckla det här lite?
Jag gillar det här med att det är en munk som skriver profetiska ting... men söker sig folk till honom för just detta?

Nä, folk söker sig till härbärget för att det ligger typ en dagsmarch från förra härbärget.
Sen lunkar munken omkring på området med penna och bläck i samband med måltider och efter bönerna, och vill skriva hälsningar till alla gästerna. Ungefär som någon som alltid vill att man ska skriva i deras gästbok när man hälsar på, fast tvärtom.
Har man inget tomt papper så föreslår han att han kan få skriva i någon bok de har med sig (typ försättsbladet i aktuell helig skrift). Har man inget av papper alls med sig så föreslår han att han kan skriva på gästens väska, vandringsstav eller kläder.
Typ så.

 

[Mannen i skogen]

På ett annat litet kloster får rollfigurerna syn på en munk eller nunna som är en gammal bekant eller släkting till en av dem, som de trodde (T6)
1. var död sedan flera år.
2. var på resa på i ett helt annat land.
3. hatade daak-tron.
4. var gift med en jargisk adelsman/-kvinna.
5. levde ett stillasittande liv på samma ställe som rollfiguren kom ifrån.
6. var munk/nunna på just detta kloster.

Hur munken/nunnan reagerar på att rollfiguren visar sig där är upp till spelledaren och dennes improviserade bakgrundshistoria att komma på.

 

[Blasphemy]

På ett annat litet kloster får rollfigurerna syn på en munk eller nunna som är en gammal bekant eller släkting till en av dem, som de trodde (T6)
...

Det känns ju som att man skulle kunna brodera ut var och ett av dessa citat till en egen liten händelse.

 

[DeBracy]

Jag har ingen som helst koll på Mundana, så modifiera efter behov.

Det tysta klostret
Om man frågar ortsborna om vägen till det här klostret så sneglar de på varandra som om de försöker att tyst komma överens om det är en så bra idé att visa vägen, men till slut pekar de ut en ogästvänlig stig och återgår till sina göromål.

Själva klostret ser gammalt ut. Klätterväxter och mossa klamrar sig fast vid murarna. Det verkar nästan öde när man närmar sig för en del fönster är trasiga och portar står på glänt. Kliver man in så är det enda man hör ljudet av sina egna fotsteg. En känsla av att var iakttagen kryper sig nog på, och ganska snart kommer insikten att det finns hundra tals katter* som tyst betraktar besökarna.

För att göra en lång historia kort så finns bara en person i klostret. Den munken eller nunnan står i detta nu och gör klart en måltid. Så snart någon besökare hittar till köket blir de ordlöst och vänligt visade till bords. Maten är alldeles precis klar.

Vad gör man av det här då? Klassisker vore väl att maten är god och visar sig bestå av tidigare klostermedlemmar/de förra gästerna, eller så kör man nåt mer lågmält och spelar mardrömsscener om de sover över. Kanske kan man köra med kannibalgrejen där istället? Och tittar inte munken/nunnan på dig som drömde den erotiska drömmen på ett lite speciellt sätt...? Kanske drömmer någon en dröm om ett högst personligt problem som den oroar sig för - till denna person yttrar munken/nunnan faktiskt fyra ord: "Det kommer ordna sig."

* Förslag på alternativ: kråkor eller korpar.

 

[Ymir]

heh, jag tror jag har den perfekta munkorden för det konceptet:

Orden av St Araxians eviga stillhet, eller Ariaxianiterna, är en eremitorden inom den sabriska daakkyrkan. Orden utmärks av sina strängt asketiska och världsfrånvända traditioner, samt det faktum att samtliga kloster är blandkloster där både munkar och nunnor lever. Grundare var St Araxian, en mystisk figur som levde i Consaber på 1200-talet sabrisk tideräkning. St Araxians liv och gärning finns beskrivet i Araxiankrönikan, en bok som dock endast existerar i några få exemplar, och detta parat med det faktum att Araxianiterna är en obskyr orden som få känner till eller bryr sig om har resulterat i väldigt liten allmän kännedom om St Araxian. Han tros ha sett Daaks ljus under en upptäcktsfärd i fjärran östern, i Chargulernas skugghöljda riken, varifrån han ensam återvände, sedan han begravt alla sina vänner på en gudsförgäten strand vid världens ände. Polemiker menar att Araxian efter detta helt sonika blivit galen, men den officiella historien är att han var uppfylld av gudomliog insikt då han senare drog runt som en trashank och tiggare på [[Danbréann}]. Omsider mediterade han på en enslig, stormpiskad klippö i ögruppen Vita jungfrun, dit en växande grupp av utstötta, dårar och visionärer sökte sig för att be vid hans fötter och söka hans vägledning. Araxian förklarade att på denna plats skulle evig stillhet och evigt lugn råda, i stormens öga bland världens virvlande elementkrafter, och här i ensamhet, bortom världsliga frestelser och känslor, skulle rättrognas själar inträda i ett slags tillstånd av inre harmoni och stillhet, och vid döden uppstiga till Daak.

På platsen där st Araxian själv, enligt Turinas helgonaskrifter, uppsteg till himmelriket i en pelare av ljus i herrens år 1222, grundade hans följeslagare ett kloster, St Araxians Himlastigandes kloster, som därmed blev Araxianitordens moderkloster. Genom åren grundades ytterligare tre kloster, Gran Araxian vid Touk i nordvästra Tokon, St Baraxors kloster i Olanden och St Araxian bortom haven på en gåtfull plats öster om Alarinn. Idag uppgår ordensmedlemmarna i cirka 500; det exakta antalet är okänt då klostren är så avskilt belägna och dess inneboende notoriskt misstänksamma mot besökare. Likfullt sker besök ibland från nyfikna klosterbröder från andra ordnar, men dessa känner sig nästan alltid alienerade av Araxianiternas udda traditioner, och araxianitiska munkar har sällan eller aldrig växlat brev och skrifter med andra trosbröder. Man är därför i stort sett helt avskurna från de intellektuella och teologiska utvecklingarna inom Daakkyrkan, och det måste förmodas att Araxianiternas interna doktrin är ålderdomlig och egensinnig, för att inte säga inavlad. Sanningen, som få om någon utomstående känner till, är att 'egensinnig' vore en underdrift. Om inte St Araxian själv var galen blev hans efterträdare snart det, då Vita jungfrun ligger mitt på en ataxatropisk maginod och ofta påverkas av pyrotropiska magiströmmar från Askslätten på Danbréann. Någonting läckte på Vita jungfrun igenom barriärerna mellan Khoran och Damoklenes hallar och kom St Araxians tidiga följeslagare att skåda kaoset mellan tid och rum, och om Araxianiterna av idag dyrkar Daak överhuvudtaget är det i en bisarr form präglad av paradoxal filosofi, mer eller mindre blasfemiska riter, och kunskap som inte var ämnad för dödliga själar.

Araxianitorden har en traditionell hierarki, men nunnorna anses konsekvent stå under munkarna i hierarkin, och priorinnan är en slags högra hand åt priorn som förestår varje kloster. Ordensdräkten är extremt enkel; munkar bär en brun vadmalskåpa med en märklig järnmask för ansiktet. Nunnor bär en svart klädnad med dok och slöja som täcker ansiktet helt. Många inom varje kloster står periodvis eller permanent under tystnadslöfte, och kommunicerar istället med ett särskilt teckenspråk. Flambeau Rodersin, Primod av Turina för nästan ett sekeln sedan, gjorde ett officiellt fördömmande av Araxianitorden på grund av deras könsblandade kloster och påstått blasfemiska klosterrit, men han fick aldrig gehör för detta hos primoden av Calnia, och hittades en stormig natt år 1429 på sitt arbetsrum, uppäten inifrån av abnormt stora maskar.

 

[Blasphemy]

Re: Pilgrimsfärd: Asogwerna

Jag tycker det är en jättecool idé! Man vill ju visa hur skiftad Daaktron är... inte bara i Jargien utan även utanför där den har blivit spridd.

Så gillar det skarpt!

 

[Blasphemy]

Svincoolt!
Fast det här känns mer som något som man slänger in som ett sidoäventyr. På pilgrimmsfärden ber någon rollpersonerna att ta en sidotur upp i bergen för att lämna något, hitta någon, hämta något, eskortera någon etcetera... och hamnar då i detta underliga kloster.

 

[Ymir]

Mm...mina spelares rollisar är där just nu, och det är minst sagt lite...annorlunda...

 

[Leon]

Om du på något sätt kan komma åt BBC iplayer går just nu en trevlig dokumentärserie om just pilgrimsresor. Första episoden gick igår, och handlade om sträckan Lindisfarne - Canterbury

 

[Zorbeltuss]

Ja jag sade ju i fredags att jag skulle skriva här
En Mortuach drake som har lite annorlunda plan än övriga av sin sort, vad planen är vet ingen, men han brukar kontakta folk som reser, ofta mindre bevandrade äventyrare men även folk han kan se som användbara.

Han kontaktar rollpersonerna på en väg, så långt ifrån närliggande bebyggelse som för vägen är möjligt med en animerad stenstaty, statyn är varken levande eller en magisk varelse utan en staty, som är animerad med hjälp av en kristall. För att prata med dem studsar han sin röst via ekon på statyn och håller sig därav på långt avstånd, han kommer be dem om något harmlöst som att en ta en viss väg, bryta en gren på vägen eller köpa mat från en viss handlare och om de accepterar säger han att han kommer att kontakta dem igen.
Han insisterar också på att han är stenstatyn ifall någon ifrågasätter det och när han har talat färdigt med dem eller om de skulle försöka attakera statyn så tillintetgör han statyn med anti-geotropi.

/Luna Lovegood