Gott Nytt År på er - och med förhoppning att 2017 blir ett fantastiskt TV-serie-år.
Här är vi lika opretentiösa som i serietidningklubbs-, filmklubbs-, bokklubbs-, speltimmen- och brädspelsklubbs-trådarna. Se en serie, skriv sedan om den här.
Vi är inte så petiga med formatet eller begreppet "serie". Är det fler än ett avsnitt (oavsett format) kan vi kalla det en serie.
Det finns TV-serier, film-serier, Youtube-kanaler, dokumentär-serier,...
Däremot syftar serie i den här tråden på rörlig media, alltså mer som en TV-serie än som en serietidning.
Vill ni recensera en serietidning/magasin/album finns Serie/Manga-klubben.
Man behöver givetvis inte se en hel serie innan man skriver om den.
T.ex. har TV-serien "Våra bästa år" har mer än 10000 avsnitt och det skulle vara horribelt att tvinga någon att se vartenda avsnitt innan de fick skriva om den.
- Men det är en god vana att tala om hur mycket man sett av en serie när man skriver om den.
Ni får skriva precis hur lite/mycket ni vill.
Vill ni bara skriva en rad där det står "Den här serien var bra/dålig" är det helt OK.
Vill ni skriva en hel uppsats där ni genomanalyserar serien är det också helt OK.
- Men det uppskattas om ni länkar till någon bild/video så man får en känsla för serien.
Another / Anazâ
Japansk anime, engelsk SUB/DUB
Genres: mysterium i skolmiljö, spökhistoria
½ säsong från 2012, 12 st 25-minuters avsnitt
Another är en roman av Yukito Ayatsuji som blivit manga, anime och spelfilm.
Handling
Året är 1998. K?ichi Sakakibara har levt sitt 15-åriga liv med sin far i Tokyo, sedan modern dött i barnsäng. Nu har hans far fått jobb i Indien så K?ichi får flytta ut på landet till sin mormor, morfar och moster. Han ska börja i klass 9c i Yomiyama North-skolan när han plötsligt drabbas av lungkollaps och läggs in på sjukhus. En natt på sjukhuset stöter han på en tjej i skoluniform med lapp för ögat och en docka i handen. Han följer med henne ner till källaren och bårhuset. När han frågar vad hon heter svarar hon Mei Misaki. När han frågar vad hon ska göra där svarar hon att hon ska besöka en vän.
När han får gå till skolan igen ett par veckor senare visar det sig att Mei Misaki är en av hans klasskamrater... men ingen annan än han kan se henne.
Det är något konstigt med klass 9c, men ingen vill berätta vad som är fel. Sakta men säkert lyckas han lista ut att hans klass är hemsökt/förbannad. För 27 år sedan dog en tjej vid namn Misaki i klass 9c och sedan dess har personer med anknytning till 9c dött under mystiska omständigheter... och snart börjar hans klasskamrater att dö.
Omdöme
Tecknat/anime kan skapa massor med känslor: action/humor/romantik/tragedi - men inte skräck. Även om jag sett flera teckande filmer/serier som påståtts vara skräck så har ingen varit läskigare än Scooby Doo. Därför ändrade jag med flit den här animens genre från skräck till spökhistoria. Som spökhistoria är den ett utmärkt jobb med att bygga upp en krypande kuslig stämning med fantastiska mörka färger och ambient bakgrundsljud där K?ichi tycks se saker som ingen annan ser, men ibland är det tvärtom att andra ser saker som K?ichi inte ser - men det känns aldrig skrämmande, utan mer som en stämningsfull mysrysare.
Svagheten i animen är K?ichis personlighet. Han är ibland så apatisk och uttryckslös att man ibland tror att han går på valium - en personlighetstyp som japaner tycks älska och som jag avskyr. Om man ser Mei som seriens stjärna blir animen bättre.
Jag hittade inget bra klipp, men de 30 första sekunderna på det här klippet visar när K?ichi träffar Mei för första gången hon är på väg mot bårhuset och han frågar vad hon heter. Det fångar lite av de mörka bilderna och ljudet som gör serien bra:
Betyg
Ser man inte animen som skräck utan som ett mysterium, samt bortser från träplankan K?ichi, är den här animen riktigt bra: [8/10].
Jag har sett en box med 1:a säsongen av 'Ripper Street' (BBC, 2012). Den utspelar sig i London, East End/Whitechapel år 1889, året efter Jack the Ripper, och polisen i området försöker med dåliga resurser hålla ordning och lösa brott. Som många andra nya serier med historiska miljöer lyckas den med miljöer, kläder och rekvisita, skådisarna är varierande bra men aldrig usla och historierna flyter på.
Det som stör mig lite är att upplösningen i vissa avsnitt kommer lite för lätt, och att vissa teman (strejk, organiserade barnligor etc.) bara existerar för ett avsnitt för att sen vara avklarade, men jag fattar ju att det är för att serien ska flyta på.
Ett stort plus är ju också att den sociala misären är en naturlig del i den uppvisade vardagen, tillräckligt för ge lite djup åtminstone. Som 1:a säsong ger den mersmak, vill man få lite inspiration till sin CofC:Gaslight-kampanj för tids/platskänsla kan man se några avsnitt, men jag hoppas att serien tar tillvara på potentialen som finns för de övriga säsongerna, det finns en nerv men den behöver bli starkare (7/10).
Jag har kollat på första säsongen av Star Trek TNG samtidigt som jag spelat tvspel på min ipad.
Saker jag har uppmärksammat:
Det finns en hel del ganska sopiga avsnitt och bara en handfull bra avsnitt.
Folk i rymden som inte tillhör federationen presenteras alltid som "underlägsna". Oftast på ett vis som väcker nån slags sympati från besättningen.
Ryker är jävligt glad hela tiden.
En del män bär rymdflottans uniform med kjol i stället för byxor - det här hade jag inget minne av och det måste ju vara ganska tidigt för att slänga in en sån grej okommenterat. Det pratas ju såklart mycket om hur extremt jämlika alla i federationen är, och det här är ju ett ganska tydligt sett att visa det på.
Serien är extremt icke-födömmande mot sex för att vara amerikansk tv. Alla i besättningen antyds ligga med utomjordingarna de träffar på olika planeter och i ett avsnitt tar de emot en främmande rymdman som varje gång han är i bild raggar på nån ny kvinnlig rymdflottist, kaptenens kommentar i loggen är (helt oironinskt) "...han har också visat en sund erotisk drift".
Det är utmärkt ha på medan man gör nått annat underhållning men jag skulle nog inte orkat kolla på serien mer fokuserat.
Huh... jag har också kollar på Star Trek TNG. Fast jag är redan uppe vid början utav sjunde säsongen, vilket är den sista säsongen.
Och faktiskt, så har jag under de senaste 3 månaderna (från den 27 oktober) varit på en Star Trek binge.
Jag ville förbereda mig för den nya serien Star Trek Discovery... som skulle komma ut i Maj i år, men som nu har åter igen (för bara någon dag sedan) blivit framflyttad till en obestämd tidpunkt. De säger de vill försäkra sig om att det blir så bra det kan bli, eller något åt det hållet... vilket ju är synd att vi måste vänta längre, men om serien blir bättre pga det så kan jag ju inte klaga tycker jag.
I alla fall... den andra anledningen att jag kollar på de gamla Star Trek grejerna igen är att jag kände att det var oerhört många år sedan jag sist såg något utav de gamla Star Trek tv-serierna och filmerna. 10+ år sedan Enterprise serien, och en 15-20 år sedan med det mesta annat, så det kändes som det var dags att friska upp minnet.
Jag bestämde mig för att jag skulle kolla på allt som visats på tv och bio. Och efter några avsnitt in i Orginalserien bestämde jag mig också för att jag skulle kolla på allt i den kronologiska ordningen utav när varje avsnitt och film först visats på tv/bio. För en kort stund där så övervägde jag kronologisk Stardate ordning som saker händer i Star Trek världen, men... bestämde mig för att jag kanske gör det nästa gång jag kollar på allt igen... om en så där 10-20 år... XD
Jag har följt den här listan (där finns en länk till stardate kronologisk ordning på den sidan också)... med ett undantag.
Jag råkade se det faktiska pilotavsnittet "The Cage" långt tidigare än var den hamnar i den kronologiska release datums ordningen (eftersom jag inte bestämde mig för denna kronologin förrän några avsnitt in i TOS). Tittade på The Cage först... för det var ju pilotavsnittet ju, men det visade sig att de hade inte släppt det avsnittet till tittarna förrän mellan säsong 1 och 2 utav TNG. Det spoilar en del utav avsnitt 11 och 12 utav TOS säsong 1 om man ser The Cage först, för rätt mycket utav pilotavsnittet används i de två avsnitten. Tillslut började jag spolade igenom varje The Cage del utav avsnit de två avsnitten... för jag hade ju sätt The Cage bara en 2-3 dagar tidigare, så jag mindes scenerna helt när jag såg dem.
I alla fall... så under de tre snart månaderna som jag tittat på Star Trek nu, så har jag sätt hela Orginal serien, hela den Animerade serien (jupp.. även den... men det tog mig nästan lika lång tid att gå igenom hela TAS (22st 23min's avsnitt på ca 12 dagar) som det tog mig att ta mig igenom hela TOS (79st 50min's avsnitt över 14-15 dagar)... XD ), de 6 första filmerna, allt fram tills s07e03 utav The Next Genertion, och har även sätt allt fram tills avsnitt s02e03 utav Deep Space Nine.
Vad jag har kvar att titta på är resten utav TNG så klart, resten utav DS9, de sista fyra av de gamla filmerna, Voyager tv-serien, Enterprise tv-serien, och jag kommer antagligen se om alla tre nya filmer när jag är klar med allt gammat. Men sen kommer jag nog inte se något utav det gamla Star Trek grejerna igen förrän om en 10-20 år som jag nämnde tidigare. XD Har alltid haft svårt att se om saker som jag har sätt tidigare... specielt tv-serier då, men även film till viss del, och tv/data-spel. Till och med mina favorit grejer ses/spelas om rätt sällan. Farscape t.ex, min nr 1 favorit sci-fi tv-serie, har jag bara sätt två gånger sedan jag hittade den i slutet av 90-talet.Av någon anledning kan jag läsa om mina favorit fantasyböcker nästan hur ofta som helst dock, så länge jag har läst något annat mellan gångerna... vet inte varför där är en sådan pass skillnad för mig mellan tv-serier/film/spel och fantasy böcker.
Hur många avsnitt jag betar av per dag varierar rätt stort just nu... beror helt och hållet på vilken "intressevåg" jag råkar vara i just den dagen. Om jag känner för att spela spel, eller göra något på internet som forum, eller om jag känner för att titta på annat, etc, så blir det ändå minst 2, men upp till 4, avsnitt om dan (för jag titta på dem medan äter... jag tittar alltid på något medan jag äter, och har gjort sedan tidigt till mitten av 90-talet). Men om min intressevåg direkt råkar vara "titta på Star Trek" så kan jag lätt beta av så pass många som 10-15+ avsnitt på en dag.
Jag har vart lite sugen på att verkligen gå ner mig i hela varumärket, nu när typ allt finns på netflix, men tycker att det är svårt att klämma mer än ett TOS avsnitt i taget (även om jag tycker att de fyra jag sett hittills var rätt bra). Om jag fortsätter med min Final Fantasy iOS genomspelning och kommade spel är mer lika ettan och tvåan än sjuan och frammåt så kommer jag att hinna igenom i alla fall ett par säsonger av TNG. Får se vad som händer sen.
Jag tror man måste vara i rätt humör, mood, för att kolla på TOS.
Jag hade ju lite tur med TOS att jag både var i humöret för det, samtidigt som där inte var några specifika spel som jag definitivt kände för att spela under den tiden... plus att mycket utav det jag tittade på under den tv-säsongen hade börjat närma sig antingen ett slut, eller ett uppehåll under några veckor+ (antingen för året, eller för en kortare höst period), eller jag hade hunnit ifatt vissa andra serier för att jag hade legat efter med dem. Så jag hade en nästan helt tom raktsträcka att köra gasen i botten på med TOS.
TAS dock hamnade lite så där i kläm för mig. Hade lite svårare att ta mig in i den till att börja med (vilket jag inte hade med TOS), och där var spel jag ville spela (minns inte vilka), och vissa av mina tv-serier kom tillbaka för några veckor, mm.
TNG har jag inte haft några problem med. Hur mycket jag tittar på där följer ju helt klart min naturliga skiftning mellan de olika intressevågerna som jag har (jag har oerhört svårt att stå emot dessa intressevåger, och allt som oftast så tvingas jag till att följa dessa impulsiva intresseskiftningarna)... men jag har än så länge inte känt att jag måste tvinga mig till att kolla på ett TNG avsnitt.
Mycket av det tror jag har att göra med att TNG var "min Star Trek", den som jag växte upp med, en serie som jag alltid har gillar. Jag gillade ju också TOS, men jag växte inte upp med den på samma sätt... hade nog sätt det mesta TOS innan TNG först kom ut, och gillat det, men det var TNG som drog in mig när jag var en ca 11-12 år gammal.
Nä då hade jag starkare minnen utav V än TOS under de där första 10 åren utav mitt liv.
Itazura na Kiss
Japansk shoujo (tjej) anime, eng. SUB/DUB
Genre: romantisk komedi, slice of life
1 säsong från 2008, 25 stycken 25-minuters avsnitt
Ibland får jag för mig att se saker utanför min bekvämlighetszon. Och japanska romcoms (romantiska komedier) ligger definitivt utanför denna zon. Det är inte den romantiska biten jag stör mig på - tvärtom är några av de bästa anime som jag sett väldigt romantiska. Nej, det är "japansk komedi". Det värsta som japaner vet är att göra bort sig och förlora ansiktet, följaktligen är det roligaste japaner vet att se andra göra bort sig och skämmas i pinsamma situationer. Och något av det värsta jag vet är "skämskudde"-skämt.
Itazura na Kiss, som kan översättas till "den retsamma kyssen", började som en populär manga 1990 och blev en TV-serie redan 1996 - och nu talar vi riktiga skådespelare, inte tecknat. Om jag har räknat rätt har den filmatiserats totalt 7 ggr i flera olika länder (Japan, Sydkorea, Taiwan, Thailand), men bara animerats en gång.
Handling
Ända sedan hon började gymnasiet har Kotoko Aihara varit jätteförälskad i Naoki Irie - det är bara ett problem: hon går i klass F och han i klass A. Det finns en sak ni bör känna till om japans elitistiska skolsystem: man delar upp eleverna efter betyg. Så de smartaste eleverna går i klass A och de dummaste i klass F. Animen börjar i tredje ring när Kotoko tar mod till sig och skriver ett kärleksbrev som hon ger Naoki - och som han vägrar ta emot för han avskyr dumma personer och hon är lite dummare än tåget.
Lite senare blir Kotoko hemlös när familjens hus raseras av en jordbävning. Som tur är har Kotokos far en snäll barndomsvän som låter dem bo hos honom - och denne barndomsvän är givetvis ingen mindre än Naokis far. Så hastigt och lustigt får Kotoko flytta in i samma hus som killen hon älskar - och toppstudenten Naoki får sitt lugna inrutade studentliv förstört av den vandrande naturkatastrofen Kotoko.
Omdöme
Det som förvånade mig (i positiv bemärkelse) var avsaknaden av skämskuddeskämt. Ja, det finns massor av skämt, men de flesta är slapstick-skämt baserade på Kotokos dumhet/klumpighet. Det finns fortfarande ett par skämskudde-skämt, men de är nere på en nivå som gör serien uthärdlig att titta på.
En annan positiv sak var att animen börjar i tredje ring med att Kotoko bekänner sin kärlek. I annan anime hade vi istället genomlidit första och andra ring med Kotokos ångest över om hon ska våga säga till Naoki att hon älskar honom.
Nästa uppfriskande sak är att huvudpersonerna inte är 15 år och att vi inte får följa dem under 1-2 läsår. Här börjar animen när de är 18 år och vi får följa deras liv 10 år framåt - bara det gör serien sevärd.
Många tycker att serien är hemsk för att Naoki är en elitistisk skitstövel som i bästa fall ignorerar Kotoko och i värsta fall aktivt förolämpar henne. Jag tycker tvärtom att Naoki är ett väldigt realistiskt porträtt av en japansk man, se t.ex. här. Det betyder inte att jag tycker om Naokis beteende (eller att detta är ett vanligt beteende bland japanska män). Men även om Naoki är en riktig träbock när det gäller att läsa av Kotokos känslor så har han ändå det förlåtande draget att han försöker rätta till sina misstag när andra påpekar dem för honom.
Nä, det som känns mest orealistiskt i serien är Kotoko själv och att hon står ut med och fortfarande älskar skitstöveln Naoki under de tio år av deras liv som vi får se.
En annan sak som stör mig är att det går bra för alla i serien, alltså inte bara för Kotoko och Naoki. Och ibland känns "lösningarna" extremt krystade. Och så har vi Chris; hon är en blond blåögd rik engelsk adelsdam och weeaboo/wapanese, d.v.s. en icke-japan som vill vara japan så mycket att det gör ont att se.
Sammanfattningsvis tycker jag att det här är en förhållandevis bra anime - jämfört med andra romcom-anime.
Här är ett klipp från början av animen. Kotoko har just flyttat in i Naokis hus och behöver läxhjälp och Naoki har definitivt inte lärt sig uppskatta Kotokos charm ännu:
Och här är ett klipp fem år senare i deras liv som är lite mer romantiskt:
Betyg
Japansk romcom är en genre som jag inte tycker om, men det här är den bästa animen jag sett i den genren så: 6,5/10.
Jag har sett de första tre avsnitten av nya serien Taboo, ett historiskt äventyrsdrama med ockulta och spöklika inslag. Det är galanta namn som är inblandade - Tom Hardy både producerar och spelar huvudrollen och även min gamle favorit Ridley Scott (Alien, Kingdom of Heaven, Gladiator m.fl.) har varit med och producerat.
Berättelsen utspelar sig år 1812 och kretsar kring det storpolitiska maktspelet mellan Brittiska Ostindiska Kompaniet och de två rivaliserande staterna Storbritannien och det framväxande USA ("The Free Fifteen"), ett spel som utkämpas med lönnmord, spioneri och juridiska intriger.
Huvudkaraktären är James Delaney, bistert och macho-grymtande spelad av Tom Hardy, som återvänder till London efter att ha varit borta i Afrika under lång tid och antagits vara död. Han återvänder för att göra anspråk på sin avlidne fars arv, där det viktigaste bland egendomarna är en landremsa på nordamerikanska kusten, som har ett mycket betydande strategiskt och handelspolitiskt värde för både Storbritannien, USA och Ostindiska Kompaniet. Intriger och gangsterfasoner tar vid, utspelande sig både på högsta politiska nivå och bland den londonska underklassen.
Av det jag sett hittills är jag mycket positiv! Snyggt och stämningsfullt om man gillar tidigt gotiskt 1800-tal. Det ockulta spökinslagen har hittills varit någorlunda sparsamma och väldigt snyggt och stämningsfullt gjorda.
Och serien har det element jag nog gillar bäst att se i film/litteratur/tv: nämligen den där sortens Gudfadern-artade, aristokratiska, imperialistiska ärkesvin (tänk Tywin Lannister i Game of Thrones eller guvernör Tarkin i Star Wars). I denna serien är det Jonathan Pryce som sköter den biten (känd från Game of Thrones, där han spelar High Sparrow, men även känd som guvernören i Pirates of the Carribean-serien), och han gör det fullkomligt utmärkt. Älskar sådana karaktärer!
Måste även framhålla prinsregenten George IV, (blivande kungen), som helt briljant spelas parodiskt komisk av Mark Gatiss (även han känd från Game of Thrones, där han betydligt mer nertonat spelar företrädaren för the Iron Bank).
Jag rekommenderar verkligen serien till er som gillar mörkt historiskt äventyrsdrama, med ockulta skräckinslag och mängder av Game of Thrones- och Pirates of the Caribbean-skådespelare.
För er som av någon outgrundlig anledning inte sett säsong 1-3: den här recensionen innehåller SPOILERS för de tidigare säsongerna.
Faktum är att den här recensionen förutsätter att man sett de tidigare säsongerna.
Handling
Jägar-skolan Beacon har fallit:
- Rektor Ozpin är död.
- Pyrrha, den nya höst-jungfrun från Team JNPR är död.
- Yang från Team RWBY har förlorat en arm.
Alla elever sprids vind för våg och Team RWBY splittras:
- Ruby är på väg mot staden Haven tillsammans med Nora, Jaune och Rin (de kvarvarande medlemarna från Team JNPR). De debaterar om de ska kalla sig RNJR (Team Ranger) eller JNRR (Team Junior).
- Weiss' far har tagit hem henne och vill att hon ska stanna hemma och ta hand om familjeföretaget och strunta i sådana rebelliska barnsliga saker som att försöka bli en jägare.
- Yang är hemma med sin far och försöker lära sig leva med bara en arm.
- Blake är på väg hem till sina föräldrar som bor på en annan kontinent.
Vi får även följa en mystisk liten pojke som bor på en bondgård mitt ute i ingenstans.
Förutom hjältarna får vi även följa skurkarna.
- Vi får se lite av White Fang, faunus' (djurmänniskornas) motståndsrörelse.
- Men framförallt får vi följa Cinder, som dödade Pyrrah och som är den nya höst-jungfrun och hennes ledare Salem. De beslutar sig för att ta tillfånga flickan med silverögonen (Ruby).
Med bakgrundsavsnitten "World of Remnant" får vi lära oss mer om världen Remnant och framförallt vad Grimm är för sorts varelser egentligen.
Omdöme
Den här säsongen kan verka lite splittrad och det är till viss del sant.
Vi får följa flera olika personer och se hur de måste besluta sig för vad de vill göra med sina liv.
Även om vi måste hålla reda på flera parallella historier så tycker jag att alla får det utrymme de förtjänar, att alla berättelserna är lika bra och att historien som helhet är sammanhängande.
Det här är en "mellan-säsong", d.v.s. den tar oss från det tragiska slutet på Beacon förra säsongen till förhoppningsvis Team RWBYs återförening nästa säsong. Mellansäsonger brukar ofta bara kännas som "transportsträckor", men här har man lyckats skapa en fantastisk känsla - framför allt då då vi får se samtliga växa som personer och bli vuxnare.
Det märks att serien RWBY bara fått större och större budget för varje säsong och det här är första säsongen som det känns som en "riktig" animerad serie. D.v.s. den håller äntligen den kvalité som jag förväntar mig av en "anime" med bakgrunder och allt, men ibland ser man fortfarande att rörelsemönster hos personer inte känns helt rätt utan ser lite onaturligt ut - det skulle vara mitt största klagomål på en annars nästan perfekt serie.
Här är ett klipp i början av serien där Team RNJR slåss mot en Grimm: RWBY, 08:12 in i S4E1
Och ja, det är bekräftat att RWBY får en 5:e säsong.
Betyg
En fantastisk mörk berättelse och fortfarande fantastiska stridsscener. Bakgrunden är numera helt OK, men animeringen av människor känns ibland onaturlig, vilket drar ner intrycket, så samma betyg som förra året: 8/10.
World Conquest Zvezda Plot / Sekai Seifuku: Bouryaku no Zvezda
Japansk seinen (vuxen) anime, eng SUB/DUB
Genres: action, fantasy, absurd humor
En säsong från 2014, 12 st 25-minuters avsnitt
Handling
Asuta Jimoin har rymt hemifrån och hans far har spärrat hans kreditkort. Han har ingenstans att bo, han har inte ätit på hela dagen och det det råder utegångsförbud nu på kvällen... när han bestämmer sig för att hjälpa den lilla 6-åriga flickan Kate Hoshimiya som ramlat av sin trehjuliga trampcykel och tappat sin rosa tygkanin.
Som tack lovar hon honom mat och husrum om han svär henne evig trohet, lovar att bli hennes undersåte och hjälper henne att erövra världen. Asta tänker "ja ja, hon är en liten 6-årig tjej som leker" och spelar med. Föga anar han att hon är ledaren för den ökända terrororganisationen Zvezda.
Zvezda-terroristerna verkar mer konstiga än farliga och går med på Kates alla upptåg som att få folk att sluta röka eller gå på skattjakt i skolan. Inte ens när deras ärkefiender, organisationen White Light, dyker upp känns det som det år på riktigt, utan mest som en 6-årings fantasier... tills Tokyos guvernör skickar riktiga soldater. Då slutar det att vara en barnlek och folk börjar dö på riktigt.
Omdöme
Den här animen saknar nästan handling och den handling som finns är mest non sequitur och allt blir bara absurdare och absurdare ju lägre serien pågår. De som tycker om Fooly Cooly kommer antagligen att tycka om den här animen.
Men det finns en röd tråd genom animen och den har ett riktigt slut, Humorn är mer åt slapstick-hållet än skämskudde-hållet så jag tycker faktiskt att den här animen är rolig. Det finns ett par ecchi-scener, kanske i vart annat avsnitt, men det är inte tillräckligt för att kalla serien för ecchi.
Serien har även ett väldigt udda budskap: "rökning är dåligt, mjölk är bra". Jag säger inte att det är fel, men det känns definitivt udda i en anime:
Men tro inte att Kate bara är en liten tjej som blir arg på rökare. Här är ytterligare ett klipp precis i början på animen då Asuta just hittat och givit tillbaka Kates rosa tygkanin, samtidigt som militären dyker upp - och till allas förvåning är de inget större problem att erövra för Kate:
Betyg
Det här är en "hit or miss"-serie och man måste tycka om absurditeter för att uppskatta den. Jag tycker om absurditeter, men det är inte det bästa jag sett i den vägen, så: 7/10.
Tycker du om absurditeter tycker jag att du ska ge den en chans för det görs inte så mycket absurda serier.
Darker than BLACK: The Black Contractor / Kuro no Keiyakusha
Darker than BLACK: Origins / Kuro no Keiyakusha Gaiden
Darker than BLACK: Gemini the Meteor / Ryuusei no Gemini
Japansk seinen (vuxen) anime, Eng. SUB/DUB
Genres: action, mysterium, Sci-Fi, Superkrafter
The Black Contractor: en säsong från 2007, 26 st 25-minuters avsnitt
(det sista är ett OVA-avsnitt och tekniskt sett inte en del av första säsongen)
Origins: en säsong från 2010, 4 st 25-minuters avsnitt
Gemini the Meteor: från 2009, 12 st 25-minuters avsnitt
Man ska inte se den här animen i den ordning som den gavs ut.
Första säsongen är The Black Contractor.
Andra säsongen är Gemini the Meteor
Ett år efter andra säsongen kom en liten miniserie, Origins, som ska ses mellan första och andra säsongen.
Bakgrund
Bakgrundshistorien är självklar för alla inblandade i serien och nämns därför bara då och då i föregående. För oss åskådare kan dock denna berättarteknik vara väldigt förvirrande.
Det jag skriver här tog mig nästan hela första säsongen att räkna ut och jag hade haft lättare att följa med i serien om jag vetat detta i förväg.
För tio år sedan uppenbarades två anomalier: en i Sydamerika och en på andra sidan jorden i Tokyo. Anomalierna är av "utomjordiskt" ursprung och i närheten av dem slutar våra naturlagar att gälla.
(tänk Stalker / Picknik vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij, Solaris av Stanislaw Lem, eller monoliten i 2001)
Anomalin i sydamerika döptes till "Heavens Gate" och den i Tokyo till "Hells Gate".
Samtidigt försvann alla stjärnor och ersattes med konstgjorda dito (som en gigantisk dysonsfär)... en händelse som påverkade astronomerna arbetsuppgifter en del. Det påverkade även jordens rymdprogram: "något" hindrar jorden att skicka upp raketer i rymden.
Även två sorters "meta"-människor skapades: contractors och dolls.
Vissa människor har ett "kontrakt" med en stjärna. Varje contractor får en superkraft från "sin" stjärna (alla contractors har olika superkrafter) - men måste samtidigt betala ett pris: efter varje gång de använt sina superkrafter måste de göra en "obeisance", en tvångsmässig handling som är unik för varje contractor: en måste äta mat för tio personer, en måste bryta ett finger på sig själv, en måste skriva en haiku, en måste lägga småsten i geometriska mönster, en måste döda ett barn,...
Förutom detta blir alla contractors helt omänskliga: de förlorar alla känslor och använder bara logik - som någon sorts superpsykopater. Inte helt oväntat arbetar därför de flesta contractors som lönnmördare och/eller hemliga agenter åt olika underrättelsetjänster/syndikat.
När en contractor dör så slocknar dess stjärna.
Förutom contractors finns ytterligare en sorts varelser: dolls.
Dolls är människor av kött och blod som numera mer liknar robotar som kan programmeras.
Dolls är om möjligt ännu mer emotionellt döda än contractors och reagerar/beter sig mest som maskiner.
De har dock en fördel: de kan göra något som liknar ESP/klärvoajans/astralresor och se saker långt bort.
Ett krig, Heavens War, bröt ut mellan contractors och det resulterade i att Heavens Gate exploderade och förintade halva Sydamerika. Man är nu orolig att samma sak ska hända Hells Gate i Tokyo för då skulle hela Japan sluta existera.
Handling The Black Contractor
Vi får följa en liten grupp agenter som tillhör ett syndikat samt den kvinnliga polisen Misaki Kirihar som försöker lösa de brott som agentgrupper begår, samt fånga BK-201.
Agentgruppen består av:
- Hei (kodnamn) / Li Shenshun (undercover-namn); en contractor som kan kontrollera elektricitet. Han är känd hos polisen som "The Black reaper" och hos astronomer som BK-201 efter den stjärna som han har kontrakt med.
- Yin, en doll vars fjärrsyn fungerar genom vatten. Hon var från början en finnlänsk konsertpianist vid namn Kirsti.
- Mao, en contractor vars förmåga är bodyswitching mellan djur. Han har förlorat sin mänskliga kropp sedan tidigare och är en svart katt i början av serien.
- Huang, en vanlig människa och ledare för gruppen.
Hei och Yin (och i viss mån Misaki) får sägas vara huvudpersonerna. Vi får följa hur Hei och Yin börjar utveckla känslor, vilket ska vara helt omöjligt för contractors och dolls.
Origins
Hei och Yin är på flykt efter det som hände i första säsongen och vi får lära oss mer om Yin. Kanske mer än vi vill veta.
Gemini the Meteor
Hei är på dekis. Han har blivit alkoholist och har förlorat sina förmågor. Det ryktas att hans stjärna, BK-201, har slocknat.
Hans uppdrag är att träna Suoh Pavlichenko, en rysk-japansk 13-årig tjej och contractor vars förmåga är att kunna skapa ett prickskyttegevär ur tomma intet.
Han försöker lära henne döda med geväret, vilket inte borde vara så svårt då contractors saknar känslor - men hon vill inte döda...
Omdöme
Den här animen kräver hela ens uppmärksamhet och är inte för den som vill slötitta.
Den utspelas i en värld som skiljer sig från vår, men förklaras inte mer än förbigående och är man inte uppmärksam så blir den snart obegriplig. Detta ser jag som ett plus då jag tycker om serier som förväntar sig att åskådaren är smart och kan räkna ut saker själv utan att behöva få allt skrivet på näsan. Den känns samtidigt väldigt fräsch och nyskapande för oss som tröttnat på high school anime och vanlig superhjälte-fantasy. De tre säsongerna är var och en för sig kompletta historier och har helt olika känsla i sig. Det betyder att man kan älska en säsong, men hata en annan. För mig ligger behållningen i kombinationen av mysterium och superhjälte-action, samt att jag som åskådare själv måste tänka för att förstå vad som händer.
Här är en scen från början av animen där en contractor flyr från polisen bara för att stöta på Hei:
Och här slåss Hei mot två contractors:
Betyg
Jag tyckte bäst om första säsongen: 8½/10.
Säsong två och tre får: 7/10.
Och hela serien får: 7½/10.
Jag rekommenderar animen varmt till de som vill se lite annorlunda och smart superhjälte/agent-action.
Grundstoryn för serien är typ såhär: En terroristgrupp som kämpat mot den fascistiska, företagsstyrda regimen i en dystopisk framtid döms till döden. Men istället för att dö slungas de tillbaks i tiden, till vår tid. Med sig råkar de få en av regimens poliser, den idealistiska status quo-väktaren Kiera Cameron. De vill förändra framtiden. Hon vill bara hem till sin familj. Och så håller de på så, med en och annan twist, i fyra säsonger.
Det som är bra med serien är först och främst att det saknas riktigt goda eller onda sidor. Allt är en fråga om gråskala. Den huvudsakliga protagonisten slåss för att upprätthålla en odemokratisk regim. Antagonisterna använder tveksamma medel för att uppnå sina mål. Överhuvudtaget upplever jag de olika karaktärernas motivationer som begripliga.
En annan sak jag gillar är att huvudpersonen, Kiera, är så jäkla skadad och osympatisk. Hon är hela tiden känslodriven, saknar konsekvenstänk, hycklar, ändrar sig, säger vad som verkar bra för stunden, är självrättfärdigande, moraliserar och är i största allmänhet helt dum i huvudet. Det är oerhört frustrerande för mig som tittare, men samtidigt säljer det in henne som en verklig person, för hon är ju dum i huvudet på ett väldigt trovärdigt sätt.
Det serien inte gör så bra... Tja, jag tycker att S2 och S3 trampar vatten en del; det var nog bra att serien lades ner och det var bra att de fick en sista "avslutnings-säsong" att knyta ihop storyn med. S4 är mycket tightare än de två föregående.
Sedan är serien inte direkt subtil. Det finns en "heavy-handedness" i dess approach till svåra moraliska frågor och så; ingen kan missa de politiska eller filosofiska dilemman som missas. Det gör att jag misstänker att en större del av publiken fattar vad som pågår, men det förtar lite känslan av att få vara smart när man ser serien. Jag gillar när det är mer subtilt. Min känsla överlag är lite "babys first dilemmas", som om de tänker sig en publik som är helt ovan vid att fundera på sammanhang som inte är svartvita. Vilket i och för sig kan vara fallet.
Och naturligtvis... På grund av det rådande filosofiska klimatet så gör serien naturligtvis en hel del märkliga antaganden om s.k. "fri vilja" i relation till tidsresor, vilket förtar känslan av trovärdighet en del. Men om jag skulle sänka alla serier/filmer/böcker som propagerar för "fri vilja" så skulle jag behöva sänka det mesta som produceras. Det är ett problematiskt inslag, men det går att gilla serien ändå.
Men ja, överlag... Jag skulle inte säga att serien är medioker eller dålig. Den är okej. Värd en titt om man gillar tidsresor.
Jag såg upp till hela S03 på Continuum runt när serien gick, men har inte sätt S04 än (inte pga ovilja, utan pga bandbreds begränsning (bor för långt ifrån stan för att komma åt denns bredbands goodness), jag har hamnat efter på en massa tv serier under de senaste 2 åren pga det). Jag gillade Continuum, och kommer se den färdig... specielt nu när jag ser att S04 bara är 6 avsnitt.
Så tack för påminnaren Krank... min notepad fil för "Tv-Serier" (där jag noterar vad jag har sätt senast i en serie, vad jag i framtiden är intresserad utav att se, vilka serier som jag har tittat klart på, och vad jag tillslut slutade titta på pga att jag inte gillade eller tröttnade på den) är så pass stor (3,665 ord och 24,711 tecken) att det är lätt för mig att missa vissa serier som inte är klara än. XD
Om man är intresserade utav tv-serier som hanterar tidsresande så är där ju alltid:
DC's Legens of Tomorrow: The CW serie, den har 2 säsonger (där 2an går just nu), och en S03 har bestälts. Serien är kopplat till DC serierna Arrow, The Flash, och Supergirl, så det kan kanske vara en ide att ha sätt en hel del utav avsnitten i Arrow och Flash som leder upp till när Legends började, för nästan alla huvudkaraktärerna i LoT är karaktärer som ju kommer ifrån dessa serier, där man fått veta vilka de är som personer (vilket jag tror man får veta också i LoT visserligen... minns inte riktigt). Sen är där en del crossover avsnitt också mellan dessa 4 tv-serier. Vet visserligen inte hur pass mycket det behövs att man har sätt de andra serierna, minns inte riktigt hur pass mycket det behövs själv. Själv så har jag medvetet tittat på alla dessa serier i kronologisk ordning (alla DC's serier faktiskt, inklusive de som inte igentligen verkar ha någon koppling till de andra mer än att de är DC grejer, sådana som Gotham, Lucifer, Preacher, och även Powerless som jag inte har sätt eä, är ca 1 månad eller 2 efter på DC's grejer just nu) när de först släpptes på tv/internet (wikipedia är en stor hjälp där...), så jag har ju inte det problemet att se serierna och crossover avsnitten i fel ordning och så... jag har till och med dedikerat en notepad fil till just DC's serier, där jag håller koll på vilken ordning som jag ska se alla avsnitten på. XD
LoT är dock kanske inte en serie för alla, efter som den är en superhjälte serie, och för att vissa kanske tycker den (och de andra DC serierna) är dåliga... så då har jag två andra förslag på tidsrese serier som båda för rätt så precis sedan avslutade sin första säsong. Två serier som jag faktiskt gillar rätt skarpt, och anledningarna till varför skiljer sig mellan serierna, för de är lite anorlunda, och bygger på olika koncept med hur tidsresor kan ske.
Timeless: NBC serie, 1 säsong, 16 avsnitt, vet inte än om den kommer få en S02 eller ej dock (vi vet kanske om några veckor antar jag). Timeless är en mer traditionel typ utav tidsrese serie. Någon har lyckats bygga en maskin som faktiskt kan resa i tiden, och pga saker som händer så tvingas sedan en grupp med folk sen försöker rätta till vad andra försöker ändra på i tiden. Jag kommer inte säga mer än så igentligen, för om jag säger för mycket så kanske jag råkar slänga ut för stora spoilers (personers tollerans för spoilers varierar ju kraftigt (min bror har i närheten utav 0 tollerans för det t.ex, till en löjlig nivå igentligen där jag tvingas till att gå på äggskal runt honom med sådant för om jag säger för mycket så kan han faktiskt bestämma sig för att inte ens se en serie pga 1 enda spoiler ), och med en tidsrese serie så är det kanske lite roligare att få bara se sakerna hända själv än att någon råkade säja något om det).
Personligen så gillade jag ju serien, men det är ju inte säkert att alla kommer gilla den... jag har alltid haft svårt att bedömma om vad jag gillar skulle falla andra i smak eller inte, och eventuelt vilken kvalitets nivå som serien kanske hamnar i... förutom i vissa fall där det är uppenbart att vissa inte skulle gilla det eller att kvaliten är på en lägre skala (som med t.ex Wrestling XD ). Jag hoppas på att srien kommer få en S02 i alla fall, för jag vil lse mer av den.
Travelers: Netflix och Showcase samarbete, 1 säsong, 12 avsnitt, har blivit förnyad för en S02. Konceptet för hur tidsresor kan göras är i denna serien en ovanlig en. Jag tror att där har funnits annat som har haft liknande koncept med det innan, men inget som jag bara så där i så fall kan gräva fram och slänga ur min skalle... det kan ju också vara så att deras koncept med det faktiskt är helt unikt visserligen. Till skillnad från Timeless dock så utspelar sig Travelers i våran tid, nutid. Vilket är helt och hållet pga just koncepted med hur tidsresor kan göras i serien, och om man inte komme på hur det funkar själv när man tittat (eller helt enkelt bara missar de hints och sådant som de faktiskt ger, redan i avsnitt 1 under de första minuterna ju), så får man det förklarat delvis för en tillslut.
Vi får följa an handfull med tidsresande, "Travelers", som har skickats tillbaka till våran tid för att försöka ändra på händelser. Seriens ton är lite mörkare än vad t.ex Timeless är, där "undersidan" utav mänskligheten är lite mer visad och man får en större gråskala utav det (Timless har fortfarande en gråskala, men den är mycket snävare tror jag, och linjerna är rätt skarpa fortfarande i den serien). Kan också nämna att Travelers är en lite långsammare typ utav serie, det tar tid för saker att hända ibland, men vi får lite mer tid på oss att få lära känna våra huvudkaraktärer och deras uppdrag och sådant. Inte så att det är till nackdel för serien ur min mening, det händer ju fortfarande saker, men det är ju något som vissa tittare kanske kan ha problem med (beror helt och hållet på hur pass mycket tålamod de har ju så klart... mitt tålamod ligger någon stans i närheten utav "oändlig" visserligen, specielt med sådant som jag gillar, så jag kanske inte är den besta att dömma något som "lite långsammare serie" XD ).
I alla fall... jag gillar serien som sagt, och anledningarna till varför är lite annorlunda från Timeless också, delvis pga hur annorlunda tidsresandet är, men även pga andra saker med serierna. Jag är glad över att serien har fått en S02 i alla fall, och kommer se fram emot att se den till hösten i år (de ska tydligen börja filma den nu i Mars).
Jag har sett alla avsnitt som kommit hittills av RIVERDALE som är en tonårsmysteriesåpa där alla roller lånar namn och en del andra attribut från serietidningen Acke. De har dock helt skippat huvudstoryn i Acke, alltså att Acke är kär i både Betty & Veronica, som också är kära i honom samtidigt som de är bästa vänner (alla tre) och ändå inte kan komma på iden om att man kan vara mer än två i ett förhållande. Den grejen finns det inget av i Rivedale. det som däremot finns är 25 åriga skådisar som spelar 16 åringar, onda tvillingar, lögn mord och hemligheter.
Det är framför allt skönt att se lite vuxna skådisar spela barn igen efter Skam som lärde oss alla att barn är för kassa skådisar. Ska jag inte fatta att de spelar dålkigt bara för att de pratar norska?
Storyn handlar lite om att en ond tvilling som ser ut nästan exakt som Acke har blivit mördad, men det finns med tonvis av andra grejer. Ska Acke satsa på musiken eller fotbollen? Hur går det när Josie & the pussycats ska spela och Josies pappa - jazzlegenden - är i publiken? Vart ska Sopprot bo när drive-in biografen stänger? Vad döljer Ackes pappa - Luke Perry - för honom? Vad har egentlgien hänt med Bettys syster Polly som var i hop med den mördade onda tvillingen? Varför är alla typ okej med att musikläraren är pedofil?
Alla skådisar funkar, stämningen är bra och Sopprots uppdaterade woopie-mössa är schyst. Det är tråkigt att Sopprot inte är asexuell i tv-serien (vilket han alltså är i den version av serietidningen som mest tar upp såna grejer) efter som det är en väldigt orepresenterad läggning i fiktion, samt såklart att det passar Soppis väldigt bra.
Har väntat hela hösten på att Riverdale ska börja gå men jag missade helt när den drog igång (trots att jag sett en massa andra CW-program, såsom CXG? Konstigt att jag missat mitt efterlängtade Riverdale). Jag såg här Jockes inlägg där ordet var fetstilat, och såg sen att det redan var sju avsnitt ute. Jag köade upp dom två första, men drog mig för att börja kolla på dom för jag orkade egentligen inte en ny frosskollning efter Dirk Gently, Travellers och Legion. Jag ville hellre se det lite i taget, ex vis två avsnitt i veckan tills jag var ikapp. Men så tjatade min syster på mig att jag måste ju kolla ikapp Riverdale så vi kunde prata om det! Då såg jag dom två och sen en dag senare hade jag sett alla sju.
Jag ska skriva vad jag själv tänker först innan jag ens läser Jockes post, men jag ska läsa Jockes post innan jag trycker på send så kan jag svara lite på den också i samma veva.
Först mina egna tankar:
Jag läser mycket serier. Eller, förut. Jag har verkligen kommit av mig, jag brukade läsa allt Marvel men jag är nu ungefär mitt i Secret Wars (inga spoilers på hur den slutar & vad som händer sen) som kom ut för typ två år sen. Jag kom av mig helt.
På 80-talet var Acke lite av en second tier serie för mig. Det fanns dom serier jag läste varje månad... sen i andra hand kunde det bli nån Acke om det fanns loppisfynd eller om det var typ sommarlov el likn. Jag tyckte inte den var dålig men jag tyckte det var generande med de cheesecake-inslag som fanns och iom det inte verkade finnas någon continuity gjorde det inte så mkt om jag missade ett eller ens hundra nummer. Den var dock ibland väldigt väldigt rolig och charmig.
När jag flera år senare föll pladask för Jaime Hernandez serier fick jag upp ögonen för Acke igen. Tyckte det såg ut som om Jaime var inspirerad av DeCarlo (jag kände inte till Harry Lucey då) och jag började läsa en del Acke och gillade det. Det var en av dom där "cleana" serierna, det såg ut som något av Bushmiller eller Alex Toth, tyckte den var ursnygg, bra designad, elegant hopsatta manus.
Veronica blev min stora favorit och är än idag min favoritkaraktär i dom flesta versioner.
Jag gillade även New Look som dom försökte ett tag, "manga-Sabrina" var sådär, men mainline var hela tiden stark trots lite väl B gimmicks ibland. Storyn när Acke och Valerie blev ihop var bra men när dom ska möta typ Glee och Kiss och sånt blir det lätt... ugh... När dom införde Kevin Keller gillade jag det -- äntligen fick vi se vilka historier som gick att göra med en bög i en värld utan homofobi, utan skam. (Tyvärr var det lite av en flopp eftersom han var den enda bögen och där med i praktiken utan relationer.) Life With Archie (serien där Acke är vuxen och gift med Betty och Veronica, och det finns en continuity) följde jag som den härliga såpa den var, crossovern med Glee tyckte jag var en total flopp trots att jag älskade både Glee och Acke (det är inte konstigt att den gjordes mtp Roberto Aguirre-Sacasa varit med på några av Glee:s säsonger, men, den var bara gimmick och inget eget värde). Upptäckte Spire Comics versionen (den kristna spinoffen från... är det sjuttiotal?) och blev väldigt berörd av den, väldigt rörande hur Ethel lär sig acceptera sig själv och sitt utseende. Den är en sorts flumkristendom snarare än något IFB-tjafs.
Sen kom då Afterlife with Archie som jag också följde och Chilling Tales of Sabrina. Här har vi ju igen Roberto Aguirre-Sacasa. Han som utvecklat Riverdale-TV-serien, och som har skrivit alla avsnitt (ihop med ett writer's room). Så jag såg verkligen fram mot serien.
Den nya versionen av Mark Waid och designad av Fiona Staples (åkte och såg henne när hon var i Uppsala) tyckte jag var helt fantastisk! ALA var bra men den här "New Riverdale" var minst lika bra, på ett annat sätt. Kanske bättre. Jag gillade den nya Betty, den nya Veronica, den nya Sopprot. Spinofftidningarna har inte alls varit speciellt lyckade :/ Jughead (Sopprots tidning) är en orginell och intressant serie men egentligen inget supernytt jämfört med en del av det gamla (ja, jag har plöjt så sjukt mkt av det gamla i form av olika digests, 1000-page comicspaloozas, torrents, loppisfynd etc) där det finns diverse utflykter i tid och rum och andra världar i Sopprots och Ackes fantasier. Och Betty och Veronica som ska vara tjejernas tidning? Hur fan tänkte dom när dom satte Adam Hughes på den!??!! Betty och ffa min favorit Veronica är höjdpunkterna i Waids Archie-tidning och innan rebooten var det deras tidning jag gillade bäst. Så varför är den nya B&V-tidningen så kass?!
Sen kom då äntligen Riverdale som TV-serie.
Jag tycker om den, det gör jag. Hade inte så mkt mot
Grundy-storyn
men är glad att den är avklarad, den tog den tid den behövde men det räckte. Den tråden
underminerade verkligen laddningen mellan Acke och Veronica/Betty/Valerie. Geraldine har suktat efter Acke i (pre-reboot)-serien också men aldrig agerat på det. Tvärt om har hon varit en ansvarsfull och omtyckt lärare på skolan. Där är också åldersskillnaden ännu större.
Jag tycker också det är bra att Blossom-tvillingarnas
Lannister-fasoner är rejält nertonade. Dom håller hand och dricker med två sugrör ur samma drink men i Afterlife är det betydligt mer SM och sexuella maktspel mellan dom. Känns som att det var ALAs grej och behövs inte göras en gång till på TV:n, det skulle ha varit svårt att bry sig om hur Grundy suktade efter Acke eller hur Polly kände sig utsatt när det fanns något så extremt i världen som Blossoms syskonens relation är i ALA.
Castingen är helt fantastisk, ALLA är bra. Veronica min favorit är även här min favorit. Jag saknar verkligen en bra Hiram; han har ett så stort fokus i den gamla, i Life With Archie, i Afterlife With Archie och i Waids nya Riverdale. Hermonie:
Vad tusan håller hon på med, med Fred? Känns urkonstigt och dom har inte alls sålt mig på det shippet. Jag är inte någon monogami-ivrare men det känns lite väl soap.
Ships:
Beronica är väl mitt OTP men jag kan tänka mig Veronica och typ dom flesta. Archeronica har jag absolut inget emot (har alltid tyckt Acke/Veronica mer intressant par än Acke/Betty) och jag har heller inget emot Valeronica eller Cheronica. Acke/Valerie är ju en klassisk pairing från pre-rebooten så vi får väl se om dom blir endgame i TV-serien eller vad som händer.
Över huvud taget är det skralt med ships. Jason
är ju död
, vi har inte sett någon Sayid osv. Det är återigen mest fokus på Acke och hans rellar,
och Grundy-trasslet åt upp det mesta av all tension som skulle kunnat finnas där
.
Anti-ships:
Grundy och Acke: nej tack! Och Sopprot och Betty känns också helt fel mpt att det underminerar Sopprots ikoniska status som asexuell.
PK-shibboleter finns det gott om men dom kunde gjorts bättre: dom har har gjort Josie lite väl inrutad och Kevin är än en gång den enda bögen vilket känns totalt meningslöst. Han har dessutom blivit en total stereotyp komplett med en hag i varje arm; inget fel med representation av klassisk bögkultur men Kevin i serien är ju så annorlunda. Istället för en Even/Blaine har vi fått en till disposable Eskild Tryggvason/Kurt Hummel/Georde Down expy. Alltså det är ju en evergreen karaktärstyp, så visst. Det är en karaktärstyp jag tycker om och jag tycker om honom. Önskar bara han inte var den enda. Och på lebbfronten är det ännu skralare.
Alltså jag har mycket att klaga på. Men jag kommer ge serien en 10/10. Fotot, mise en place, musiken, skådisarna/regin, klippningen, ljudet, allt det är toppen. Manuset har en hel del skavanker och luckor men är på det stora hela taget också bra; på vissa sätt sämre än Waids version, på vissa sätt bättre.
Minsta bra skådisen har kanske varit Sarah Habel, men jag tyckte det var en bra casting. Hon fångar den där farliga och lite väl gränsöverskridande/suktande läraren som det är bäst att passa sig för.
Hjärtglasögonen i hennes sista avsnitt var väl en Kubrick-vinkning till hur gränslös hon är -- lite victim-blaming tycker jag, det känns som en missuppfattad subvertering av Nabokovs bok, men som popkultur funkar det.
Min syster tycker ju Mädchen och Perry är dom bästa men jag tycker inte Mädchen funkat alls. Men det kan jag skylla mer på manuset, hur obehagliga Alice och Hal är i den här versionen jämfört med andra inkarnationer. Robin Givens är inte heller helt lyckad som borgmästare i Riverdale -- konstigt hur dom etablerade skådisarna är dom jag gillar minst medan jag tycker dom okända tjugoåringarna gör ett bra jobb.
Bästa skådisen... ja det går väl att göra ett case för den ständiga breakouten Sopprot (här på ett bra sätt gestaltad av Cole Sprouse -- tyvärr väldigt annorlunda från Staples fantastiska design och attityd -- båda versionerna av Sopprot gör en bra förändring av (det redan bra) orginalet men dom går åt varsitt håll. Staples gör en extra cool, extra wise, elegant och feminin Sopprot. Sprouse gör en darrig, stoisk grubblare. Jag kan inte välja vem jag gillar bäst men det är den största skillnaden mellan dom två universumen tror jag.) Sopprot är väl Acke-universumets Wolverine: det är nästan fusk att välja honom som bäst för han är så typ... cool?! Ja jag vet inte.
Att dom har gjort Sopprot hetero är en total miss och det har väldigt dåligt stöd i canon. Men, enligt intervjuer har jag för mig att dom sagt typ "Han är hetero... i säsong ett. Sen får vi se."
Men, jag nominerar såklart min favorit Veronica (Camila Mendes). Kanske jag har svårt att skilja på karaktär och skådis. Men jag tycker hon är perfect. Veronica är min identifieringskaraktär nummer ett i Acke, speciellt i pre-rebooten; inte för att jag har det speciellt bra ställt för det har jag inte, men för hur himla alienerad hon är i Riverdale och hur hårt hon jobbar för att bli mer mänsklig, validera andra och validera sig själv, hur ofta hon drabbas av bakslag i den kampen. Hur hon har svårt att få saker gjort jämfört med den plågade over-achievern Betty, hur hon har svårt att göra ett vanligt jobb men hur hon försöker. Och vilken känslostyrd människa hon är. Betty är typ en förebild, Veronica är typ en... ja en människa. Älskar henne.
Nu ska jag läsa Jockes post. Allt ovan var skrivet innan jag läste den. (Förutom att jag hade råkat kalla Sopprot för "Jughead" några gånger trots att jag kallat Acke för "Acke". Fixade den konsekvensen genom att sopprotifiera min text.)
Jocke;n225600 said:
Jag har sett alla avsnitt som kommit hittills av RIVERDALE som är en tonårsmysteriesåpa där alla roller lånar namn och en del andra attribut från serietidningen Acke. De har dock helt skippat huvudstoryn i Acke, alltså att Acke är kär i både Betty & Veronica, som också är kära i honom samtidigt som de är bästa vänner (alla tre)
Den tråden är också borta i Waids reboot. Kändes som om den fick sin kulmen i Afterlife. Men, den där triangeln började snurra mest på sextiotalet. Innan var det mer A + V med B som suktande i bakgrunden. Och så är det också i rebooten fram tills att B går vidare.
Jocke;n225600 said:
och ändå inte kan komma på iden om att man kan vara mer än två i ett förhållande.
Jag håller med Waid om att hur det var innan rebooten kunde inte fortsätta; det var orättvist mot Betty och mot Veronica och Acke glassade bara runt som en annan Kajsa Anka mot Kalle/Alexander. Men, jag håller ännu mer med dig om att dom borde ha gone poly för länge länge sen. Betty och Veronica älskar varandra, dom älskar (innan rebooten) Acke... connect the dots liksom! Har tänkt det länge. Det skulle ha varit det bästa.
Har du läst Savage She-Hulk (volume ett alltså, dvs inte Sensational, Byrnes & Gerbers metatextuella pomo-serie som visst, var bra, men Savage var så sjukt mkt bättre)? Där har vi ett exempel på en weird och intressant polyrelation. Jennifer kan förvandla sig till She-Hulk, en annan personlighet med andra preferenser. She-Hulks pojkvän är Jennifers barndomskompis som alltid varit kär i Jennifer. När hon är Jennifer däremot har hon en annan pojkvän. Alla tre känner till & accepterar varandra & läget. Under visst grumlande ibland men det är en intressant relation med problem som tas upp på ett intressant sätt.
Jocke;n225600 said:
Den grejen finns det inget av i Rivedale. det som däremot finns är 25 åriga skådisar som spelar 16 åringar, onda tvillingar, lögn mord och hemligheter.
Det är framför allt skönt att se lite vuxna skådisar spela barn igen efter Skam som lärde oss alla att barn är för kassa skådisar. Ska jag inte fatta att de spelar dålkigt bara för att de pratar norska?
Inte spoiler men off-topic, rant mot sexualiseringen av skådisarna i Skam:
Jag tyckte skådisarna/regin i Skam var skitbra (med vissa SOLKLARA undantag)? Och jag brukar vara jättesträng när det kommer till det? Men däremot tyckte jag det var asjobbigt med alla sexgrejer när det är typ sexton-sjuttonåringar i rutan, jag hatade det i Skam. Kändes motbjudande att dom sexualiserade Jonas (Marlon Langeland, född 1999 -- och första säsongen spelades in för några år sen). I Riverdale är dom, om inte 25, så iaf 20. (Lily Reinhart född 96). Jag gillar när det är sexigt men jag tycker det är en instant turn-off när det är typ 18-åringar och yngre, tycker det är så sjukt osexigt och det känns mer som utsatthet än som något coolt. Scenen där Betty har den där peruken och dom där kläderna osv var en jättehit just pga att Lily är vuxen. Att rollpersonerna är tonåringar har jag inget emot knäppt nog. Jag tycker Skam är bra men just den grejen, kanske speciellt den scenen (mellan Jonas och Eva) var ett övertramp tyckte jag. Vet inte om det är vanligt eller ovanligt att känna som jag: att det är nåt som liksom saknas när folk är typ under 19. Jag skulle hellre bli ihop med en femtioåring än en 17-åring. Lätt. 20-åringar däremot, ja tack till dom. Min regel är att dom ska ha börjat på konstskolan? eller äldre, inga gymnasieungdomar tack. Men, alla reagerar/känner ju olika kring det här, det har jag full förståelse för.
Jocke;n225600 said:
Varför är alla typ okej med att musikläraren är pedofil?
För att dom inte visste om det. När det kom fram körde dom bort den läraren. Att
Sopprot
inte reagerade starkare i handling, även om han var starkt emot det emotionellt, beror på att han också är en tonåring och har en tonårings omdöme och resurser. Och när dom andra fick reda på det så reagerade dom också mot det.
Tänkte på en till sak med Riverdale. I rollspelet Durance har alla två roller, en bland fångvaktarna och en bland fångarna. I Riverdale har varje tonåring en vuxen anhörig som är inblandad i stadens såpa. Josies mamma är borgmästaren, Kevins pappa är sheriffen, Sopprots pappa, Ackes pappa, Veronicas mamma är inblandade i sin såpa, Bettys och Cheryls föräldrar i sin.
Det är både bra & dåligt: dåligt pga osannolikt, långsökt. Bra pga reincorporation, tight berättande, worlds collide, story fodder, underströmmar osv osv.
Jag följer också Riverdale med spänning (eller som den kallas på det andra forumet jag hänger på, Dark Archie Fucks). Antalet Acke-strippar jag har läst kan väl räknas på ena handens fingrar, men jag tycker ändå jag får ut någonting bara av att veta att just de här rollerna (a) har funnits i serier hur länge som helst och en rik kanon (ja, flera) att ta av, och (b) började i vad jag inbillar mig var väldigt oskyldigt, i alla fall i jämförelse med hur mörka, dramatiska och sexiga alla är här. "Archie got hot!" säger de i första avsnittet, och jag tolkade det som ett erkännande från serien till publiken: "ja, Archie brukade vara en helyllefigur som fick hjärtan över huvudet när han fick en puss, men här är han HET och har ABS och har haft SEX och det är okej att tycka han är HET (med sina ABS)".
(Jag är helt öppen för att jag kan ha fabricerat ihop det mesta av detta, och/eller ignorera att motsvarande har varit sant även i serierna de senaste X åren, men jag är helt nöjd med hur min väldigt begränsade men ändå befintliga bild av Archie Comics har förhöjt min upplevelse av Riverdale.)
Det fanns definitivt en era där Archie Comics var det mest wholesome som fanns. Det var därför det var så stort att Kevin infördes och fann en självklar del under den eran.
Skulle säga att det började twistas till under Kuppenbergs serie Life With Archie.
Men, det finns en tidigare dark TV-version, en fristående TV-film där dom har klassåterträff, Veronica är skild ett flertal ggr osv
Förutom Riverdale följer jag också Bates Motel. Femte säsongen har varit spännande och otäck hittills, tyckte bästa avsnittet var
när det framgick att Normans version av Norma hade en pojkvän och ett krogliv, det var en stor payoff som dom gradvis byggt upp till.
Det enda som varit riktigt dåligt s5 har varit Alex Romeros arc. Hans tråd var bra tidigare säsonger, men nu vad fan?
Jag gillade hans gifta liv, men nu? Jag vill inte se nån jäkla vigilante ta Norman, jag vill att han ska komma inför normal rätta. Och med det perspektivet blir Romero bara en threat clock. Och en ovanligt tråkig threat clock där han hankar sig fram som brottsling helt utan intressanta karaktärsinteraktioner. Dylans och Emmas arc har också varit isolerad från Normas men den har iaf varit intressant. Men, tillbaks till Romero. Anledningen till att jag postar detta inlägg nu: jag kom just på att tänk om Romero, allas vår Perkins-lookalike nummer ett, får skulden för Normans alla mord?
Tyvärr hade SVA klippt av slutet, lär er rella klokt. Hoppas dom inte gör så med sista avsnittet. Isf får nån lägga upp en Proper.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
), och med en tidsrese serie så är det kanske lite roligare att få bara se sakerna hända själv än att någon råkade säja något om det)