I fredags spelade vi kranks The way you make me feel, ursprungligen skrivet till More than human men här "portat" till VtR. Har du inte läst eller spelat äventyret så lär du inte få ut mycket av texten!
Spelarna hade på förhand sagt till mig att de ville ha något känslosamt och mörkt och jag blev superglad när jag kunde få tag på twymmf]/i] då det kändes perfekt i passformen. Spelarna (framför allt den som propsat på "känslosamt och mörkt") hade dock lite egna idéer om vad de här orden innebär och skapade (via ett extremt förenklat VtR-jox) mördarmaskiner. Happ. De vill döda saker tänkte jag, "fine, vi slänger in en strid innan de får kroken så kan jag använda det som motivation också!" Sagt och gjort så började vi in media res mitt i en eldstrid och spelarna fick döda lite saker. Elakingarna svor dock hämnd genom att angripa spelarnas storasyster Sandra. Spelarkaraktärerna får givetvis bråttom till Sandras lägenhet och äventyret kan börja! Ungefär två minuter in i äventyret ångrade jag bittert eldstriden i början som ordentligt färgat spelarnas spelstil. Det sköts och slogs och hotades mot allt och alla i skuggvärlden och jag fick hejda dem och droppa metainformation för att de inte skulle gå från lägenhet till lägenhet direkt och bara mörda alla Sandror och Russels.
Jag slumpade vilket minne spelarna hamnade i först när de följde drömtentaklerna och vi började i Offret. Inte helt idealist i och med de skjutglada spelarna men de sansade sig i alla fall något och (skonade för stunden) drömmens invånare efter att ha misshandlat Russel halvt till döds. Nästa lägenhet var Ansibles och hennes vädjan om att döda de andra Sandrorna blev ett perfekt carte blanche för att gå bärsärk i skugglandet. Spännande!
Efter att ha gått tillbaka och gjort processen kort med invånarna i Offret hittade spelarna till Lyckliga Sandra och ägnade sig åt en del urskiljningslöst mördande. Intressantare blev det nu när spelarkaraktärerna tog sig an Monstret. De hade redan börjat tvivla på Ansibles ord och "core-agenternas" (lite oklart vad det var för folk i vår spelvärld men vi hade ramat in det som så att Sandra och spelarkaraktärernas familj tidigare trakasserats av kostymnissar och att Sandra tycktes ha någon form av övernaturliga förmågor från barnsben så de sågs tydligt som "fiender") vilja att döda monster-Sandra (de möttes efter att agenterna haft en sammandrabbning med monstret) gjorde inte saken bättre. Istället för att döda monster-Sandra som nu var ordentligt förvirrad efter att ha förlorat minnet av misshandeln så skadesköt de henne och fick henne att lugna sig något. Agenterna var inte nöjda och en liten eldstrid bröt ut som slutade med agenternas död och en skottskadad spelarkaraktär.
Istället för att avrätta monster-Sandra tog spelarkaraktärerna henne med sig till Ansible för att låta dem tala för sin sak. Monster-Sandra ville att de skulle ta henne till glassfären så att hon skulle kunna ta dem ut ur skuggvärlden (något som spelarna inte tolkade som något direkt lyft för Sandra med tanke på monster-Sandras ställning som enda kvarvarande "personlighet") och Ansible insisterade på att "väktarna" måste dräpas för att drömfängelset ska stängas. Efter en debatt modellen längre satte spelarna en pistol i var mot tinningen på Ansible och monster-Sandra och tryckte samtidigt av avtryckarna. Pang. Vad fan hände? Min tolkning är att den verkliga Sandra faller i samma koma som sina "fångar" i lägenheten och att samtligas medvetanden är fångade i skuggvärlden för alltid (om inte någon stark övernaturlig filur lyckas öppna en väg utifrån vilket tycks otroligt).
Snipp, snapp, snut!
Inte _alls_ som jag tänkt mig med så mycket skjutande men jäklar vad robust äventyret är! Det spelade ju liksom ingen roll hur mycket mina spelare misshandlade äventyret, som värsta Rocky Balboa ställde det sig upp i sista ronden och levererade ett svårt dilemma i valet mellan Ansible och Monster-Sandra! Det här kommer jag att spela om så ofta jag kan och testa olika settings, karaktärstyper, spelare och regelsystem. Sjukt jäkla bra! Fem av fem och troligen bästa one shot jag spellett ever!!
Spelarna hade på förhand sagt till mig att de ville ha något känslosamt och mörkt och jag blev superglad när jag kunde få tag på twymmf]/i] då det kändes perfekt i passformen. Spelarna (framför allt den som propsat på "känslosamt och mörkt") hade dock lite egna idéer om vad de här orden innebär och skapade (via ett extremt förenklat VtR-jox) mördarmaskiner. Happ. De vill döda saker tänkte jag, "fine, vi slänger in en strid innan de får kroken så kan jag använda det som motivation också!" Sagt och gjort så började vi in media res mitt i en eldstrid och spelarna fick döda lite saker. Elakingarna svor dock hämnd genom att angripa spelarnas storasyster Sandra. Spelarkaraktärerna får givetvis bråttom till Sandras lägenhet och äventyret kan börja! Ungefär två minuter in i äventyret ångrade jag bittert eldstriden i början som ordentligt färgat spelarnas spelstil. Det sköts och slogs och hotades mot allt och alla i skuggvärlden och jag fick hejda dem och droppa metainformation för att de inte skulle gå från lägenhet till lägenhet direkt och bara mörda alla Sandror och Russels.
Jag slumpade vilket minne spelarna hamnade i först när de följde drömtentaklerna och vi började i Offret. Inte helt idealist i och med de skjutglada spelarna men de sansade sig i alla fall något och (skonade för stunden) drömmens invånare efter att ha misshandlat Russel halvt till döds. Nästa lägenhet var Ansibles och hennes vädjan om att döda de andra Sandrorna blev ett perfekt carte blanche för att gå bärsärk i skugglandet. Spännande!
Efter att ha gått tillbaka och gjort processen kort med invånarna i Offret hittade spelarna till Lyckliga Sandra och ägnade sig åt en del urskiljningslöst mördande. Intressantare blev det nu när spelarkaraktärerna tog sig an Monstret. De hade redan börjat tvivla på Ansibles ord och "core-agenternas" (lite oklart vad det var för folk i vår spelvärld men vi hade ramat in det som så att Sandra och spelarkaraktärernas familj tidigare trakasserats av kostymnissar och att Sandra tycktes ha någon form av övernaturliga förmågor från barnsben så de sågs tydligt som "fiender") vilja att döda monster-Sandra (de möttes efter att agenterna haft en sammandrabbning med monstret) gjorde inte saken bättre. Istället för att döda monster-Sandra som nu var ordentligt förvirrad efter att ha förlorat minnet av misshandeln så skadesköt de henne och fick henne att lugna sig något. Agenterna var inte nöjda och en liten eldstrid bröt ut som slutade med agenternas död och en skottskadad spelarkaraktär.
Istället för att avrätta monster-Sandra tog spelarkaraktärerna henne med sig till Ansible för att låta dem tala för sin sak. Monster-Sandra ville att de skulle ta henne till glassfären så att hon skulle kunna ta dem ut ur skuggvärlden (något som spelarna inte tolkade som något direkt lyft för Sandra med tanke på monster-Sandras ställning som enda kvarvarande "personlighet") och Ansible insisterade på att "väktarna" måste dräpas för att drömfängelset ska stängas. Efter en debatt modellen längre satte spelarna en pistol i var mot tinningen på Ansible och monster-Sandra och tryckte samtidigt av avtryckarna. Pang. Vad fan hände? Min tolkning är att den verkliga Sandra faller i samma koma som sina "fångar" i lägenheten och att samtligas medvetanden är fångade i skuggvärlden för alltid (om inte någon stark övernaturlig filur lyckas öppna en väg utifrån vilket tycks otroligt).
Snipp, snapp, snut!
Inte _alls_ som jag tänkt mig med så mycket skjutande men jäklar vad robust äventyret är! Det spelade ju liksom ingen roll hur mycket mina spelare misshandlade äventyret, som värsta Rocky Balboa ställde det sig upp i sista ronden och levererade ett svårt dilemma i valet mellan Ansible och Monster-Sandra! Det här kommer jag att spela om så ofta jag kan och testa olika settings, karaktärstyper, spelare och regelsystem. Sjukt jäkla bra! Fem av fem och troligen bästa one shot jag spellett ever!!
