Nekromanti WRNU:s Bokklubb, Juli 2014

[Max Raven]

Juli, och bokklubben återstår där midsommar har kommit och gått.

Reglerna är enkla:

Läs något. Skriv något om det här.

Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

 

[Krille]

Igår läste jag Peter Bergtings Trolldomsakademin: Eldhäxan.

Det är en ungdomsroman i samma värld som Legenden om Morwhayle, men riktad till en yngre publik än Legenden. Miranda, Emmi och Orville är nyantagna elever på Trolldomsakademin i Morwhayle, med demonprinsessan Malda Stern (från Legenden) som lärare. Malda är egentligen där för att lösa en mordgåta, men sen råkar de tre eleverna ramla in på samma mysterium.

Boken är lättläst och snabbläst och riktigt rolig. Illustrationerna är hur söta som helst och väldigt Bergtingska. Den är inspirerande, och jag hade lust att plocka fram Spelet om Morwhayle och spela med en gång!

Ska jag säga något negativt om den så är det väl att akademin i sig inte känns särskilt genomtänkt, utan mer som ett minne av svensk högstadieskola från sjuttikallt kört i mixern med Hogwarts. Men det är mest världsbyggaren i mig som tänker så; trettonåringen i mig tycker att den är skithäftig och bryr sig inte om såna detaljer!

 

[Tell]

Jag har läst diverse under juli, så här långt, men det som slagit mig mest är "peter projection". Jag plockade upp den via amazon, eftersom den figurerade i en tv-serie jag följde när den gick, och sedan dess har den stått i bokhyllan och samlat damm. Nu har jag alltså läst den.

Inledningsvis förefaller den vara något mellan en self-help book (vilket den är) och en jerimiad (vilket den i viss utsträckning är, även om det inte är ett dominant drag). Det som slog mig med den, var att råden som gavs stämmer med senare forskning kring kognition och beteendestyrning. Det är lite kul, eftersom den litteraturen (vad jag har läst) sällan implementerar sina egna råd, utan är relativt tung och tradig. Peters är långt ifrån något dera. Jag kan rekommendera den, även på faktainnehåll. 3/5.

 

[Sia]

Igår läste jag Garth Nixs A Confusion of Princes, min första space opera bok någonsin. Boken handlar om Prins Khemri som tas från sina föräldrar vid en späd ålder och uppfostras till att bli en av 10 miljoner Prinsar i bokens universum. De är uppkopplade till "the Imperial Mind" och väl där återskapas deras medvetande i en ny kropp om de anses vara förtjänta (dvs kan alltså inte dö). Till sin hjälp har Prinsarna ett antal präster (tilldelade) med styrkor inom olika områden (såsom lönnmörderi, statistik/sannolikhetskalkyler, reparationsförmåga). Prinsarna tränas i psionisk kraft, får biologiska/mekaniska implantat och uppfostras till att allt som observeras av "the Imperial Mind" är sant. En Emperor styr "the Imperial Mind" och var 20:e år väljs 1000 Prinsar ut för att tävla om att bli nästa Emperor. Boken börjar med en naiv Prins Khemri som växer upp helt indoktrinerad i läran, men när han väl kommer ut i världen får han snabbt lära sig att Prinsarna gör av sig med varandra och att inte helt och hållet lita på någon. Tillsammans med sin förste präst smugglar sig Prins Khemri ut i en rymdfarkost och beger sig till Akademin för att försätta sig i en säkrare sits. Den svindlande resan är bara början, och vissa incidenter ger oss intrycket av att just denne Prins är utvald...

Bokens bakgrund målas upp på ett väldigt fascinerande och gripande sätt, för mig som aldrig riktigt varit intresserad av space opera-settingen tidigare. Däremot är guldkornen de mänskliga interaktioner och själva storyn som vävs fram i boken, och det har berört mig mest. Tycker mycket om boken och blev lite pepp på att läsa mer inom samma genre (om de böckerna skulle vara lika bra eller bättre)!

 

[Max Raven]

Igår natt läste jag klart Red Mars av Kim Stanley Robinson.

Things fall apart, the center cannot hold...

Red Mars är första boken i en trilogi om Mars erövring och terraformering av mänskligheten. Första boken äger rum under perioden då de första hundra anländer, deras kamp och arbete för överlevnad och omvandling av planeten, deras framsteg och exploateringen av Mars när nytt folk och företag anländer.

Boken handlar både om Mars som värld och hur den omvandlas. Främsta fokus ligger dock på människorna - de första hundra - en speciellt utvald forskargrupp som skickas till Mars för att studera och göra planeten lämplig för kolonisation. Från att ha varit, på ytan, sammansvetsade, faller de isär fort - först under resan och sedan under tidens gång. Några av dem dör (en mördas), andra isolerar sig själva.

Ett av Red Mars tema verkar vara kamp - kampen för överlevnad på Mars, kampen för en mänsklighet som har en överbefolkad Jord med brist på resurser och kamp mot slaveri mot de som har makten.

Boken var intressant men var stundtals tungrodd. Dels läggs en del tid på att beskriva de olika landskapen - i ärlighetens namn skulle jag nog haft bilder på Mars att se på som referens, och utan det blir det svårt att visualisera. Dels för att bokens nya delar tenderade att fokusera på nya människor och hoppa runt (oftast framåt) i tiden, vilket gav en lite osammanhängande berättelse. Detta var visserligen medvetet, men det betydde också att man fick de där "första tuffa 5-10 sidorna" vid nästan varje kapitel medan man bytte perspektiv och plats ganska rejält.

Men framförallt tror jag min långa lästid för den här boken berodde på att jag började läsa den när jag hade examensarbete, och inte fick upp ångan ordentligt.

Bra bok, i vilket fall, och många uppslag om man är intresserad av att spela eller skriva om rymdkolonisation. I "hur underhållande är den"-skalan för SF skulle jag ranka den på ungefär samma nivå som Surface Detail och Vorkosigan-böckerna, kanske lite lägre. I kategorin hard SF är det riktigt bra - jag skulle säga att den är bättre än Rendezvous with Rama - men min "hard SF"-kunskap är inte uttömmande - jag var alltid mer Asimov and Clarke.

Jag återkommer till trilogin (jag fick även Blue och Green Mars i gåva) men tar en tillfällig paus och läser några andra, (potentiellt) mer lättviktiga böcker. Nästa på min läslista är Trolldomsakademien - Eldhäxan, därefter tänkte jag läsa Miss Peregrine's Home For Peculiar Children.

 

[Jocke]

Jag håller på och tragglar med Oceanen vid vägens slut, men det är nått med den svenska översättningen som inte funkar för mig (och då är det något jag inte brukar ha problem med, jag föredrar att läsa skönlitteratur på svenska oavsett originalspråk). Jag borde ha hunnit läsa boken både en och två gånger om jag ser till hur lång tid jag har suttit med den men har knappt kommit halvvägs.

Det är nån slags uppväxtskildring med mycket saga i av Niel Gaiman, där den sjuårige Niel får stifta bekantskap med nornorna/de tre häxorna som kommer att finns med i nästan allt han kommer att skriva som vuxen.

Det som tar min tid är i princip att översätta den tillbaka till engelska i huvudet och sen läsa upp det för mig själv med gaimanröst så jag vet faktiskt inte om den egentligen är bra eller inte. Jag tror att den här romanen är som bäst när den blir uppläst av författaren själv, så det blir nog till att leta upp en ljudbok vad det lider.

 

[Max Raven]

Till nästa månad funderar jag på att ha "Månadens Bok". Några stycken väljer en bok att läsa/diskutera som promote:as i trådstarten. Boken som flest sluter upp om att läsa är boken som väljs.

Mitt första förslag är Trolldomsakademien: Eldhäxan.

 

[Max Raven]

Jag har läst ut Trolldomsakademien: Eldhäxan.

Tre nyanlända klampar in i ett mysterium. Boken har antagligen fått en del inspiration från Harry Potter, men jag kände mer Fem-vibbar. Det hjälper att boken var ungefär i Fem-bok-längd, med strax över 200 sidor. Boken är också lättläst.

Mysteriet då? Nja. Jag har sett bättre. Å andra sidan så är det mycket personligheter, magi och karaktärsutveckling som trycks in på de 200 sidorna - och Fems mysterier var ju inte alltid de bästa heller. Jag hade gärna sett mer utforskande (jag hade gärna haft fler platser i huset) och turer i mysteriet - för det senare kändes det som att en del trådar kunde getts lite mer utrymme eller ledtrådar till läsare. Men - fram tills jag kom till mysteriets upplösning så gissade jag om det, så det är trevligt. På plussidan känns boken lagom lång. Jag är, förstås, helt fel publik för det här.

Jag hade ingen större koll på Morwhayle tidigare - har i princip bara läst en del av de korta serierna - men tyckte det gick att hänga med ganska bra.

Kort och gott: En charmig mysteriebok i en fantasyvärld, med en del charmiga illustrationer.

 

[Voldstagg13]

Jag har precis läst ut "Eisenhorn Omnibus: Xenos/Malleus/Hereticus", en tegelsten samlande tre romaner plus två noveller om Gregor Eisenhorn, skrivna av Dan Abnett. Gregor är inkvisitör i Warhammer 40k-världen, och romanerna är hans liv sammanfattade i de tre (förmodat) största händelserna utspelandes med århundraden i mellan. Även om jag tycker samtliga är riktigt bra, tror jag att nån med större insikter i W40k uppskattar alla detaljer bättre. Nu är det inte nödvändigt för att läsa dem, och det var mindre våld i praktik och filosofi än väntat, Abnett är en bättre författare än så. Visst, det är ett speciellt tema och inte i allas smak i fråga om världsordning och värdegrunder, men då det t.o.m. förekommer en smula romantik(!) får Eisenhorn en mänsklig sida i allt det mörka.
Fungerande för genomsnittliga sci-fi läsare, tror jag, men nog mest för Warhammerfrälsta. 4/5.

Spoiler: kommentarer

Ska du ge dig på Ravenor och Ravenor vs. Eisenhorn nu?

Med en liten paus innan, ja! Jag förmodar att de är i samma klass som Eisenhorn. Jag har också börjat fundera lite smått på nåt av rollspelen, men det blir i så fall senare.

 

[God45]

Jag har läst Robin D. Laws The Worldwound Gambit. Det är en bok med geniala ideer men med ofta långsamt utförande som blir tråkigt.

Boken är en Heist film som tar plats i en fantasy värld där karaktärerna försöker svindla helvetet själv. Det är den korta beskrivningen som fångar det bra med boken. Bitarna där Gad, bokens huvuderson och den listiga ledaren för tjuvgruppen, bestämer sig för att demonerna som invaderar verkligheten är dåliga för affärerna och samlar ihop sitt team i en Blues Brothers liknande sekvens av möten är riktigt, riktigt bra. Sedan följer dock en alldeles för lång sträcka bestående av resande, planerande och sidohandlingar innan de faktiskt sätter sina planer i verket och boken blir bra igen. Boken hade kunnat vara hälften så lång utan att förlora någonting.

Karaktärerna är av varierande intresse. De är alla uppenbarligen inspirerade av stereotyper i heist filmer men vissa går bortom det och andra gör inte det. Barden/demon experten som missbrukar demonblod, den pacifistiska halv-orchen och den galna eldmagikern som lyckas lura magma är intressanta karaktärer och det Gad själv också. Men gruppen tjuv och gruppens lönmördare är just det och blir inte riktigt mer än så trots att de egentligen har intressanta saker gående för dem.

3/5 riktigt bra idéer och delvis grymt genomförande men för många transportsträckor.

Spoiler: kommentarer

Ibland fattas en bra redaktör som kan föreslå en förkortning/fördjupning av innehållet, men tydligen spräcker det budgeten för många förlag. Eller så är trenden att 'tjocka böcker är bra böcker'.

Amerikanska författare har betalt för sidantal, har jag för mig...

 

[Iskaral]

Jag har just läst ut "Denna dödens kropp" eller i original; "This Body of Death" av deckardrottningen Elisabeth George. Huvudpersoner är som vanligt Thomas Lynley och Barbara Havers, båda vid New Scotland Yard. Lynley är adelsman, gentleman och antagligen författarinnans idealman. Havers är en intelligent och egensinnig kvinna som har svårt att följa order och ännu svårare att följa klädkoder. Ska en polis verkligen dyka upp på en mordplats med en t-shirt med texten "Talk to the hand 'cause the face...? I den här boken får hon hjälp med att köpa kläder av sin nioåriga kompis Hadiyya. Det går sådär.

Handlingen är komplicerad och beundransvärt väl uttänkt och miljöskildringarna är trovärdiga. Det är uppenbart att författarinnan inte gjort all sin research hemma i kalifornien (och hon har dessutom tillgång till en research assistent). Karaktärerna känns överlag mindre trovärdiga. Angående kommentarerna om amerikanska författare i föregående inlägg tycker jag att George skriver precis lagom mycket. Jag börjar inte skumma texten som jag ofta gör när jag läser amerikansk fantasy. Allt som allt är det i alla fall en perfekt sommardeckare.

 

[Max Raven]

Igår läste jag ut Miss Peregrine's Home for Peculiar Children.

Boken handlar om Jacob, som efter sin farfars död beger sig till den ö där han spenderade en del av sin barndom, i andra världskrigets skugga. Farfadern hade en massa historier om sina barndomskamraters fantastiska förmågor, något som Jacob senare insåg var påhitt. Men kanske låg det något i det iallafall? Allt är inte som det verkar på ön.

Den här boken är första boken i en tänkt serie (nästa bok är Hollow City) och fokuserar på att introducera världen genom Jacobs ögon - en pojke på ungefär 15 år. Författaren har hämtat inspiration från en mängd foton med underliga motiv och inslag, men även folklore - och just folklore-känslan och det fantastiska förmedlas bra. Personligen tyckte jag dock fotona störde mer än stödde texten - särskilt då de tog upp egna sidor, ibland flera, mitt i en textpassage. Det bröt mitt läsflöde, även om bilderna kunde vara intressanta.

Negativa delar? Författaren har skrivit för TV och film förr - så han är inte helt orutinerad. Det märks dock ändå att det är hans första bok - och att det visuella kanske tagit för mycket plats. Introduktionsdelen, där vi träffar huvudpersonen och den normala världen etableras, kändes för mig alldeles för lång, i ett första-persons-format som kändes som att det ville imitera Salingers stil (i t ex Catcher in the Rye) snarare än Jacobs egna. När han når miss Peregrines hem så tar dock berättelsen rejäl fart.

Överlag gillade jag den här boken. Jag kommer troligen läsa nästa bok vid tillfälle.

Jag har satt igång med att läsa Green Mars. Efter det blir det antagligen Blue Mars direkt.

 

[Iskaral]

Jag har läst "Magikerna" av Lev Grossman. En begåvad ung man får en inbjudan till en skola för magiker. Det finns vissa likheter med Potter-böckerna, men också skillnader. En skillnad är att eleverna är äldre. Det innebär att det sups och knullas en del på den exklusiva internatskolan Brakesville. En annan skillnad är att huvudpersonen Quentin är inte sonen till någon legendarisk magiker och att han inte är utvald av ödet att slåss mot mörkrets furste eller något sådant. Tvärtom är det så att bristen på någon djupare mening med tillvaron och med att ha magiska krafter är ett grundläggande tema i boken. Quentin skulle nog vilja vara utvald av ödet. Svaret på hans böner verkar finnas i landet Fillory som är ett sagoland som alla, typ alla eleverna på skolan har läst om när de var små. Filloryböckerna är böckerna om Narnia i lätt förklädnad och de finns alltså inte i verkligheten (Antar jag). Men när det väl är dags att göra något meningsfullt i landet Fillory känner jag mig helt oengagerad. Jag tror inte att det var tänkt så. Jag tyckte om de första tre fjärdedelarna av boken, men sedan dog den lite för mig och jag kommer inte att läsa del två.

 

[Iskaral]

Jag har läst "City of Bones" (Now a major motion Picture) av Cassandra Clare. Jag hade önskat mig den utan att egentligen veta vad det var för något. Jag hade inte fixat någon önskelista så jag skrev hastigt ned några titlar från Adlibris åt min sambo. Men vad är det för en bok då? Det första jag såg på omslaget var en rekommendation av Stephanie Meyer, författaren till Twilight. Det fyllde mig med onda aningar. Men jag gav den en chans. Den handlar om en ung tjej, Clary, som plötsligt börjar se saker som vanliga människor inte kan se och hamnar i en värld av shadowhunters, vampyrer, varulvar med mera. Det är drama, romantik och tonårsförvirring. Naturligtvis upptäcker den stackars flickan att hon har känslor för två killar, barndomskompisen Simon och demondräparen Jace. Jag kan uppskatta allt detta, men stör mig på två saker. Det första är hur pratiga alla är. De pratar och pratar och tävlar om vem som kan vara mest ironisk. Inte ens när barndomsvännen Simon är i dödlig fara i ett hus fullt av vampyrer kan Clary låta bli att smågnabbas med sitt andra kärleksintresse. Den andra saken som stör mig är att karaktärerna verkar veta att de kommer att klara sig och att de därför kan göra vad som helst. De kan till exempel ge sig in i ett hus fullt av vampyrer för precis när allt ser som mörkast ut så... jag är inte odelat negativ, men det blir inga fler böcker i den här serien.