Jag har läst klart Philip K. Dicks We Can Remember It For You Wholesale and other classic stories. Det är alltså en antologi med noveller som det är frågan om.
Väldigt kort: Koncepten är intressanta, vissa har förstås överanvänts vid det här laget. Huvudpersonerna är... Vita män. Och kvinnorna är nästan bara stereotypa husfruar från någons drogade minne av 50-talet - de är ungefär som om någon fått höra om dem av någon som i sin tur bara sett kvinnor på TV. Sedan är det här noveller, så vissa stereotyper kanske är att vänta, men samtidigt känns rätt många av de här så långa som han försvarligt kunde göra dem utan att dra ut på dem. Dicks författande känns bekant - det är rappt, till-saken. Inte så mycket till lila prosa här, inte. Det gör att vissa berättelser är ungefär som att läsa en (bra skriven) Twilight Zone-episod, men vissa berättelser hade kanske mått bra av lite mer levande beskrivning - men det här är svårt att balansera utan att tappa tempo, och det här är hans tidiga noveller. Det finns också nästan en besatthet av sista-paragrafen-twist - vilket fort blir att åtminstone jag ser dem komma miltals ifrån (och det hjälps inte av att man får berättelsernas titlar först).
Så nackdelar: platta 50-tals-karaktärer utöver huvudpersonen, koncept som knappt håller det antal sidor de täcks av, prosa som är funktionell och twists man väntar sig. Är det värt att läsa? Jag hade personligen behållning av flera berättelser, men den främsta orsaken att läsa de här är som kuriosa (och för att se ursprunget till flera filmer). Intressanta idéer, helt enkelt. Jag hade nog hellre läst en av Dicks romaner istället, men efter de första berättelserna blev det bättre. Ojämnt.
"No man earns punishment, no man earns reward. Free your mind of the idea of deserving, the idea of earning, and you will begin to be able to think."
Det här är en utopisk scifi-berättelse med rötterna i 60-talets amerikanska motkultur och feminism, och det märks på alla sätt. Jag kommer nog inte orka göra någon djuplodande analys, men jag kan säga att den här definitivt tar en plats i min personliga "great works of SF"-hylla. (Som såklart är högst fiktiv; jag läste inte ens den här som fysisk bok)
Nå; den handlar om fysikern Shevek, som reser från det anarkistiska samhället som etablerats på den hårda och karga planeten Anarres för att dels kunna jobba vidare på sina teorier om samtidighet och dels sprida idén om den anarkistiska revolutionen till de primitiva kapitalisterna på Urras. Urras är planeten där Odoniterna, som Sheveks folk kallar sig, bodde från början. De sattes i exil, eller snarare så köpte sig Anmarres-regeringarna fria från dem genom att "ge dem" en egen värld att bygga sitt utopiska samhälle på.
Boken har sedan tillbakablickar som förklarar Shevek som person och hur det kommer sig att han genomförde resan, samtidigt som boken följer hans öden och äventyr på den främmande världen.
Det är mycket som händer, många koncept som introduceras. Jag gillar idéburen scifi, och det är sannerligen det här. Varje kapitel ger mat åt tanken. Sheveks person kontrasterar och belyser många problematiska aspekter i det kapitalistiska samhället. Samtidigt visas Urras knappast upp som något paradis, och någon perfekt utopi är det odonitiska samhället definitivt inte. Så det är en komplex bild som målas upp av båda samhällena genom Sheveks person och strävanden.
Ibland slås jag av inslag av slutshaming eller biologistisk könskonservatism hos Shevek och författaren, men sedan inser jag att boken skrevs 1974 och att det är helt makalöst att den fortfarande känns både relevant och intressant, att den inte känns mer förlegad än den gör. Det är liksom 40 år sedan den skrevs. Antingen var den väldigt mycket före sin tid eller så har alldeles för lite skett de här decennierna. Troligen båda.
Väldigt rekommenderas läsning, hursomhelst. Jag tyckte att den kändes lite seg först, men det var nog mest för att jag då bara läste korta stunder. Sedan den läsguide jag följt till X-men tog slut har jag läst mer kompakt och under längre perioder.
Nu ska jag ge mig i kast med Peter F. Hamiltons senaste.
Tror du kommer att bli besviken tyvärr, har läst ioförsig inte läst den nyaste men här kommer en recention på två tidigare i samma värld.
Jag har läst Pandoras Star och Judas Unchained av Peter F Hamilton, och ja jag kan rekommendera att inte läsa denna serie om man inte gillar böcker med koncept som kunde ha gjort så mycket bättre.
Den bygger på mycket politik, mänskliga interaktioner, häftiga teknologier och hiveminds och det känns som författaren bara har tagit för sig att hitta på hur dessa koncept ska funka utan att för den delen tänka efter, det är långt ifrån bra, men jag ska läsa mer av denna författare, för det känns faktiskt ganska kul att tänka ut hur allting hade kunnat göras bättre, gäller bara att orka, jag har kommit några sidor in och jag känner verkligen inte för att lyfta boken igen.
Böckerna känns inte direkt separata och jag tycker inte att det är nödvändigt att kommentera dem separat.
Jag har även läst Sundiver, Startide Rising, The Uplift War, Brightness Reef, Infinity's Shore och Heavens Reach av David Brin, Jag läste dem som två omnibus böcker men de var väl separerade in handling och är väldigt distinkta.
Premissen är att människan har upptäckt utomjordingar, alla, intelligenta utomgjordningar som nu finns är givna sin intelligens av en annan art av utomjordingar, vissa finns fortfarande och vissa gör det inte, de ser väldigt stor ära i dessa "familjeled" människorna ses i grund som ärelösa då vi antingen har blivit lämnade under vår utvekling eller klarat oss själva.
Sundiver är en rymdig deckare och är inte något starkt kort att börja med, men sedan gillar jag inte deckare och är nog inte rätt person att uttala om detta är en bra sådan eller inte, iövrigt har boken en liten skvätt av apartheid känsla, men den är inte utväklad mycket, även om den är bra.
Startide Rising, är riktigt bra, det handlar om ett skepp som landat på en planet för att gömma sig, majoriteten av besättningen är intelligensgivna delfiner, utforskande, myteri, övermäktiga fiender och upptäckande av konspirationer är alla starkt utförda koncept för denna boken.
The Uplift War utspelar sig på en av mänsklighetens kolonier, som blir ockuperad samtidigt som Startide Rising, Huvudpersonerna är en människa, en utomjording som är "alvlik" och en intelligent chimpans, i en motståndsrörelse mot det fågelfolk som ockupperar dem, den är en stark bok men har inga direkt rejäla koncept mer än de sociala strukturerna i de upplyftas sociala struktur.
Brightness Reef är absolut svagast, den påbörjar en trilogi som hade stått sig bättre som två böcker med denna som några sidor av förord, det enda den visar är hur olika arter av olika ursprung sammarbetar på en planet de inte får vara på och hur de kom dit och detta sammanfattas bättre i nästa bok, att den dessutom är ca 700 sidor av trilogins ungefärliga total på 1200 så kan jag säga undvik den, hoppa över den, tänk inte på att den finns där.
Infinity's Shore kom upp efter Brightness Reef som en underbar käftsmäll av godis, det kommer nya utomjordingar, och nya människor, den första gruppen av båda säger att utomjordingarna upplyfte männskligheten i hemlighet och vill hjälpa människorna på denna planeten (detta påbörjades i första boken med har ingen direkt substans och starten sammanfattas bra i denna boken), den andra gruppen är skeppet från Startide Rising och de utomjoringar som fortfarande jagar dem, det är starka intergalaktiska plotter och primitiva folk som möter avancerade folk i en härlig harmoni (ja kanske inte så harmoniskt i boken men i författarskapet).
Heaven's Reach är ännu starkare, flera faktioner lämnar planeterna, och de stöter på flera olika former av intelligent liv som inte är en del av de grupper som människorna och utomjordingarna tillhör, hela boken har också en mycket stark dommedags känsla och jag skulle gärna se en fortsättning av serien.
Iövrig så är Sapir–Whorf hypotesen en grund som denna serie bygger mycket på, men den står väl utan det, om man inte håller med om slutsatserna.
Jag ska orka skriva en recention på hela Wheel of Time också, sen har jag ju börjat läsa mer Peter F Hamilton iomed The Dreaming Void.
The Hydrogen Sonata av Iain Banks. En del schysst sense of wonder, men plotten känns ganska menlös. Någon som har tips på en bättre Culture-bok?
Jag såg henne idag i receptionen av Anders Fager. Jag har inte läst Svenska kulter, men är sugen på det efter den här boken. Cthulhumytologin står som tentakler i backen en boken har ett fint driv. Tyvärr är några av episoderna och personerna som skildras meningslös för bokens handling, vilket är synd. Hade de knutits ihop hade det varit en fullträff.
Ludwig Wittgenstein: filosofen som inte ville tala av Sten Andersson. Fascinerande livsöde som är valhänt hanterat. 700 sidor som med lätthet hade kunnat vara 300 om inte författaren tyckt det varit en bra idé att skriva samma sak trettielva gånger. Anderssons tes är att Wittgensteins filosofi egentligen är ointressant, men man får inte riktigt veta varför, vilket gör att man som läsare misstänker att han inte gjort något allvarligt menat försök att förstå den.
Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. En grotesk rövarhistoria som gav mig massor av läsglädje. Tjoho!
Slottet av Kafka. Det går åt helvete för lantmätare K och det han och alla vi andra vill uppnå är i bästa fall utom räckhåll men antagligen huvudsakligen obegripligt. Jag gillar Kafka, men gillar Processen bättre.
Sedan har jag påbörjat Ola Wikanders Serafers drömmar. Den verkar plottmässigt intressant, men stilistisk rätt medioker (vilket förvånar mig då jag gillat Wikanders populärvetenskapliga skrivande).
Jag har läst allt annat (tror jag) Hamilton skrivit och tyckt om det väldigt mycket. Han är en av mina favvoförfattare. Är en bit in i boken nu; hittills allt annat än besviken. Han gör väldigt intressant rymdopera, och har även flera i mina ögon bra cyberpunkiga near future scifi-berättelser under bältet.
Nu har jag läst klart Peter F. Hamiltons senaste SF-mastodont The Abyss Beyond Dreams.
Den utspelar sig efter The Commonwealth Saga och innan The Void Trilogy, och handlar om när den självklart jättegode super-hyper-kapitalisten och innovatören och snälle diktatorn Nigel Sheldon gav sig i kast med the void.
Alltså, det är svårt att sammanfatta den här bokens handling utan att hänvisa en massa till de böcker Hamilton skrivit tidigare i samma universum, där han etablerar grejer som maskhålsteknologi, the void, nigel sheldon som person, etc.
Men OK, huvuddelen av boken utspelar sig iallafall inuti the void, som är ett jättestort svart klot i mitten av galaxen, som ibland sväljer passerande rymdresande varelser och dumpar dem på planeter inuti klotet. På insidan av klotet märks inga väggar utåt, så det är typ som ett parallellt universum därinne. I the void har alla telekinesi och lite telepresence och lite andra såna grejer, men teknologi funkar inte. Bokens handling är i huvudsak förlagd i ett samhälle på en planet där i the void, där ett gammalt mänskligt skepp en gång krashade och lade grunden för ett samhälle. Samhället är nu en förtryckande diktatur med lite skendemokrati, med fet och korrupt aristokrati, maktfullkomlig militär och stora sociala orättvisor.
En av huvudpersonerna är Slvasta, vars barndomsvän dödas av en "Faller" (ett slags utomjordingar som då och då faller som svarta ägg mot planetens yta och äter upp och sedan kompierar folk) och som efter detta drivs till att försöka göra om samhället.
Nej, jag ger upp. Det är för mycket plot. Det där var ju knappt setupen. Jag får ge mig i kast med analysen istället.
OK; Hamilton är en djupt politiskt problematisk författare; stark antisocialist och rätt mycket som en äldre, lite gubbsjuk Ayn Rand.
Med skillnaden att han kan skriva. Hans text är lättläst och flytande; för mig är det lite som att äta chips -- lättsmält, gott, inte så nyttigt. Hans plots tenderar att fånga mig, om inte annat i att de samtidigt lyckas vara komplexa och medryckande. Han har ofta många olika huvudpersoner som befinner sig på många olika platser och växlar mellan dem under narrativets gång, och väver ihop det hela på ett väldigt bra sätt. Hans dramaturgi funkar bra; han introducerar en massa grejer, därefter ett stort problem av något slag, eller ett mysterie, och sedan droppar han lite lagom med ledtrådar för att hålla en sysselsatt och intresserad och slutligen avslöjar han lösningen efter ganska precis lagom mängd tid. Han kan sin skit som författare, helt enkelt. Hans böcker är dessutom väldigt tjocka, så för nån som mig som läser ganska snabbt så är det skönt att kunna försjunka ordentligt och under en längre tid i något så njutbart skrivet.
Det problematiska, då: Hamilton är som sagt extremt antisocialistisk. Och konservativ.
I en tidigare bok var socialisterna terrorister, i den här är de grundlurade radikaler som används av Nigel (som vet allt, kan allt, är tusen år gammal, lade grunden för den moderna civilisationen och öht är en super-Ayn Randsk övermänniska), och deras revolution är dömd att misslyckas.
Hamiltons budskap, som det tycks: det spelar egentligen ingen roll hur förtryckande ett samhälle är -- snabba förändringar är dömda att misslyckas och det är bättre att låta ett konservativt samhälle fortsätta glida ner mot avgrunden och låta de korrupta byråkraterna styra än att försöka styra upp socialism eller demokrati. Hamiltons universum har kallats motsatsen till The Culture, och jag håller nog med. I Hamiltons värld är folk alltid folk, och folk är så som konservativa och kapitalister föreställer sig dem 2015. Inga teknologiska eller samhälleliga förändringar kan förändra hur folk tänker eller fungerar. Det är en deprimerande statisk syn på människan.
Det visar sig också i hans syn på könsroller. Efter över 1000 är könsrollerna nämligen ganska precis likadana som 2015. (Och som jag tänker mig att Hamilton tror att de sett ut de senaste 1000 åren också). Män är lite kåtare, kvinnor lite förnuftigare och rullar på ögonen och säger "män!" när männen är barnsliga och gillar teknologiska leksaker. Det som är lite upplyftande är väl kanske att kvinnor tillåts vara mer sexuella varelser med egen lust etc än vad man kanske är van vid om man utgår från nuvarande könsroller.
Det kan vara så att den här boken är den första där han faktiskt har med homo- och bisexuella karaktärer. Det undermineras lite av att
den bisexuella karaktären visar sig vara en ickemänsklig biomaskin som kalkylerat förför folk av båda könen för att uppnå sina mål
men jag uppskattade att det homosexuella förhållandet visades som oproblematiskt i det skildrade samhället. Åtminstone som jag tolkade det.
Så: Det här är en politiskt djupt problematisk, lättläst, underhållande bok som jag varmt kan rekommendera. Men bara till den som först läser Commonwealth Saga och The Void Trilogy.
The Player of Games brukar folk rekommendera, men jag föredrog nog upplägget i Consider Phlebas. Player of Games är lite Ender's Game -- lite egostärkning för den som identifierar sig med protagonisten, som är bra och blir bättre och det går så himla bra för han är så himla duktig. Phlebas är mer som en OSG-rymdkampanj, i mina ögon.
Jag har till slut tagit mig igenom Altered Carbon som ljudbok.
Kort-kort: Takashi Kovach är ex-superspeciell-militär-snubbe i en framtid där signaler kommer fram snabbare än kroppar, och alltså van kroppsbytare. Efter att ha åkt dit för ett inbrott så låses han in för att vakna upp ljusår ifrån sin hemplanet på Jorden för att lösa ett självmord som offret (eller snarare hans backup) påstår inte var ett självmord. Därefter följer en noir-deckare inspirerad av Marlowe etc, med lite Neuromancer-framtidsgrejer och "huvudgrejen" att folk har backup i huvudet som kan sättas in i andra kroppar.
Det är en helt okej bok. Men f-n vad den är lång och grottar ner sig i smådetaljer - medan The Big Sleep t ex är rapp och ekonomisk med detaljer vältrar sig AC i sin värld och drar ut på ett ganska enkelt mysterium. Den är massiv som ljudbok. Troligen hade det gått fortare för mig att komma igenom den här om jag läst den själv
Det blir inte bättre av att i princip allt som introduceras är viktigt för mysteriet/huvudberättelsen. Kom igen liksom, allt behöver inte hänga ihop med mysteriet, särskilt inte när så mycket är världsbeskrivning. Lite lösa tåtar är ok.
Överlag trevlig bok. För lång för min smak, men helt ok.
The Player of Games brukar folk rekommendera, men jag föredrog nog upplägget i Consider Phlebas. Player of Games är lite Ender's Game -- lite egostärkning för den som identifierar sig med protagonisten, som är bra och blir bättre och det går så himla bra för han är så himla duktig. Phlebas är mer som en OSG-rymdkampanj, i mina ögon.
Jag och krank är inte överrens om Consider Phlebas. Det är Banks första bok, och det märks. Visst, man får ett hum om universumet, men du har också en småskalig strid där du vet slutet en sjuttio sidor innan striden är över. Och ovanpå det tyckte jag personligen att Consider Phlebas har Hydrogen Sonata-problemet med en menlös plot, fast i högre grad.
Eftersom du redan läst Hydrogen Sonata så har du en del grepp om universumet. Surface Detail är en riktigt bra bok i det fallet.
Det har varit ett utdraget projekt med långa uppehåll men nu har jag till slut läst ut Den nya solens bok av Gene Wolfe.
Jag kan inte påstå att jag hängde med i hela handlingen eller lyckades minnas vad alla begrepp innebar, och det var ungefär en enda sak i de fyra böckerna som jag lyckades förstå långt innan det bekräftades. Resten kändes helt omöjligt att förutsäga, det ena följde det andra och ibland i något som kändes lite som ett drömlikt töcken. Samtidigt misstänker jag att det i någon mån skulle gå att tolka in en hjälteresa i berättelsen, särskilt som den i slutändan utspelar sig över förvånansvärt kort tid och i någon mån avrundas med en hemkomst.
Låter det trist? Det var det inte. Det kändes som något av det mest fantasifulla jag har läst i fantasyväg. Massor av motiv och koncept känns helt out there utan att för den saken falla ihop. Att utsättas för de här idéerna har nog varit den största behållningen och jag har en vag känsla av att handlingen inte var prio ett för Wolfe.
Det enda som håller mig från att yra om det här verket är nog könsrollerna. De känns konserverade från vår egen värld, från "förr i tiden", på något vis. När krockarna mellan det fantasilösa och det fantasifulla dyker upp så skaver det för mig. Även om hela historien återberättas av huvudpersonen så tror jag inte det här sitter i hans uppfattning, utan det känns som en del av världsbygget, även om det är en bit som "bara blev så".
Allt som allt var det en riktig tripp i alla fall. En spännande och förvirrande tripp. Jag pustar nog ut lite och återgår till första Thieves' World-antologin efter det här (och hoppas att några av de kommande novellerna är lika göttiga som de första).
Jag vill helst rekommendera böcker, men detta är en varning: läs inte 'Scarecrow' av Matthew Reilly. Jag köpte den på loppis , och hans föregående bok 'Area 7', och har läst båda: Area 7 var för mycket, men underhållning på låg nivå - Scarecrow är för mycket åt alla håll.
Vad är det då? Det är Bond, Bourne och alla filmer med ostoppbara (är det ett ord?) 'special-ops', med nedräkningar-till-multiexplosionen' (alt. superbomben) och bilar/plan/speedboat-jakter med miljontals kulor flygande samt fantastiska sätt att överleva alltihopa, USA och presidenten samt hela jävla världen är hotad och räddas av en marinsoldat (fast han har lite hjälp av ca. 5 personer till...ibland). Och "maghook" blir motsvarigheten till Indiana Jones piska, bara osmakligt överanvänd i alla lägen det bara går.
Och är det inte onda CIA-gubbar, fransmän eller megalomaniska miljardärer, är det prisjägare med högteknovapen som bara träffar hjältar i den skottsäkra västen eller i axeln, alla andra skjuts i bitar med fontäner av blod.
Bokserierna jag läste som tonåring utgav sig aldrig för att vara bra, kanske hade jag kunnat svälja den här smörjan DÅ uppdelat på 4-5 böcker men det här var inte underhållning, bara självplågeri (kanske borde jag ha prövat läder och piskor istället).
Jag är en idiot som fortsatte läsa, men jag sätter en viss ära i att avsluta böcker oavsett kvalitet. Nu ska jag gå och tvätta ögonen.
Jag har läst Peter F Hamiltons Void Trilogi, och ja den var seg i början, men wow vad mycket bättre än än Pandoras Star och Judas Unchained trilogin är, den har rejäla problem, den kör på två tidslinjer, den sekundära tidslinjen är inte synkad efter något mer än att den ska kunna spridas ut på tre böcker, har för många sidor förhållandevis och har ett mycket segare tempo än övriga bokserien.
Men iövrigt var faktiskt denna delen an commonwealth serien riktigt bra. 4/5
Jag läste klart Prelude to Foundation av Isaac Asimov (1988) förra veckan.
Bra bok om man gillar Foundation/Empire/Robot-böckerna.
In en fjärran framtid styr Vintergatsimperiet över galaxen. Det har styrt i tiotusentals år, men Kejsardömet har börjat vackla. Hari Seldon, en matematiker från en oansenlig värld, presenterar ett teoretiskt sätt att förutsäga framtiden, och drar till sig uppmärksamhet från mäktiga människor...
Jag är ganska säker på att det här är Asimovs sista Foundation-relaterade bok, och den är... faktiskt riktigt bra. Jag minns inte att den svenska översättningen var speciellt bra, men på engelska är det en bra bok. Det finns några svackor - det är inte riktigt lika bra som Elijah Baley-böckerna (sedan är de förvisso en annan typ av berättelse), och jag ser inte riktigt meningen med en prequel-bok i det stora sammanhanget, men trots de hindren så levererar Asimov.
Läser just Robots of Dawn på engelska, då jag läste den på svenska tidigare. Så här långt tror jag att det möjligen finns en sak som inte nämndes i översättningen (det verkar vara någon slags fix idé hos svenska översättare vad gäller Asimov, om att plocka bort delar av texten) men i övrigt är det samma upplägg, samma personer, samma berättelse. Det kan bli så att jag överger boken eftersom jag redan läst den svenska, p g a tidsbrist.
Jag har läst massa annat emellan och varit trögstartad, men nu har jag läst första boken i 'Ravenor - the Omnibus': 'Ravenor' (författare: Dan Abnett). Jag gillade verkligen 'Eisenhorn'-böckerna, som det nu verkar kommer jag nog att tycka ännu bättre om Ravenor.
Så, det är Warhammer 40k-världen, Ravenor är inkvisitör med egen agentstab (som Eisenhorn), och boken har nästan mer innhåll än man orkar med. Jag erkänner mina kunskapsbrister, troligtvis behöver man ha spelat WH40k i flera år och ha referensböckerna till hands när man läser romanerna, men jag är mera nyfiken än frustrerad av all info och namn på saker. Sammanfattning: en mörk rymddystopi med en jävla massa action (och ideér man vill stjäla)!
Ett råd är att börja med Eisenhorn-the Omnibus och fortsätta med Ravenor för att få det kronologiskt.
Jag läste just klart Revelation Space av Alastair Reynolds.
Det är relativt hård scifi, där ljusets hastighet är den absoluta maxhastigheten. Det finns "lighthuggers", speciella skepp byggda av människor som förbättrat sina hjärnor tills de inte längre är mänskliga, men de åker fortfarande bara "nära" ljudets hastighet.
Annars är det typ... Transhumanism, alienraser som varierar mellan "nästan lite lika oss" och "man, what?" och ingen av dem syns speciellt mycket. Konspirationer och mysterier i massor.
Boken har en trevlig eskalering och ger relativt goda möjligheter för läsaren att hänga med i svängarna och i vissa fall kunna gissa vad som kommer att hända eller hur saker ligger till innan det avslöjas. Sånt uppskattar jag. Eskaleringen är bra genom att man i början tror att allt har relativt mundana förklaringar och så, men det blir mer och mer mysko och fantastiskt ju längre man läser. Karaktärerna i boken är inte alltid superdjupa men de känns tredimensionella och intressanta nog för mig.
Så... yeah. Jag gillade den och rekommenderar den varmt till alla som gillar... sci-fi, antar jag.
I korthet: Seldon har skapat ett sätt att förutsäga framtiden för stora folkmassor matematiskt. Han förutser att det galaktiska imperiet kommer att falla, och det snart. För att motverka det skickar han hundratusen vetenskapspersoner till galaxens ändalykta för att skapa en encyklopedi... Påstås det. Det sanna syftet uppdagar sig 50 år senare, när Imperiets makt förfaller och dess grepp om galaxen försvagas.
Helt okej bok, men en jäkla korvfest (*ändrar mentalt kön på hälften av figurerna och får typ 50% kvinnor*). Den blir också lite repetetiv med hur dess noveller uppför sig. Tidsskalorna känns också lite korta - med riken som går från atomanvändning till kol på en generation, och en religion som slår rot på 30 år... Nåja, Foundation and Empire råder lite bot på några av de här sakerna.
Jag läste just klart Revelation Space av Alastair Reynolds.
Det är relativt hård scifi, där ljusets hastighet är den absoluta maxhastigheten. Det finns "lighthuggers", speciella skepp byggda av människor som förbättrat sina hjärnor tills de inte längre är mänskliga, men de åker fortfarande bara "nära" ljudets hastighet.
Annars är det typ... Transhumanism, alienraser som varierar mellan "nästan lite lika oss" och "man, what?" och ingen av dem syns speciellt mycket. Konspirationer och mysterier i massor.
Boken har en trevlig eskalering och ger relativt goda möjligheter för läsaren att hänga med i svängarna och i vissa fall kunna gissa vad som kommer att hända eller hur saker ligger till innan det avslöjas. Sånt uppskattar jag. Eskaleringen är bra genom att man i början tror att allt har relativt mundana förklaringar och så, men det blir mer och mer mysko och fantastiskt ju längre man läser. Karaktärerna i boken är inte alltid superdjupa men de känns tredimensionella och intressanta nog för mig.
Så... yeah. Jag gillade den och rekommenderar den varmt till alla som gillar... sci-fi, antar jag.
Jag tycker väldigt mycket om Agatha Christie som författare, men i jämförelse med många andra författare vars verk jag gärna avnjuter är hon en väldigt dålig investering. Det tog mig åtminstone en vecka eller två att läsa hela Revelation Space -- men det tog mig bara två dagar att läsa After the Funeral. Och de kostade lika mycket som E-böcker... Är det verkligen rättvist? SKA DET VARA PÅ DET VISET, VA?!
Ähum.
En kort sammanfattning av grundhandlingen: En äldre rik och företagsam herre dör, efter att ha funnit alla sina yngre släktingar ovärdiga att bli huvudarvingar. Han har inga egna barn, utan bara en bror och några syskonbarn som antingen själva visat sig opålitliga eller som gift sig med någon han ogillar.
Efter begravningen kläcker en av dem ur sig att "men det är väl klart han blev mördad" - något varken läkare eller polis misstänkte. En gammal vän till familjen börjar nysta, och kallar efter ett tag in allas vår favorit bland belgiska detektiver med äggformade huvuden -- Hercule Poirot.
Jag brukar säga att Christie är ojämn men har en hög lägstanivå. After the Funeral lägger sig bekvämt någonstans i mitten. Den är inte fantastisk, men inte heller bland hennes sämre eller mer slentrianmässiga. Jag upplevde det som att ledtrådarna var lite för tunna och spridda för att man som läsare skulle kunna bygga sig en väl underbyggd gissning -- jag föredrar ju när mysterierna hänger mer på vittnesmål och tidslinjer och vem som kan ha sett eller gjort vad.
Samtidigt är det något ganska varulvsspeligt över det sätt Piorot löser mysteriet här. Det finns bättre Christie att läsa men jag kan ändå rekommendera den här.
Nästa bok för mig blir Pratchetts The Colour of Magic, som jag inte läst på skitlänge.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
