Nekromanti WRNU:s Bokklubb Juli - September

[Max Raven]

Happ, missade en månad där.

Reglerna är enkla:

Läs något. Skriv något om det här.

Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker

 

[krank]

Jag blev ganska nyss klar med Chasm City, del 2 i Revelation Space-serien.

Jag tyckte om den jättemycket. Den handlar om en snubbe som heter Tanner Mirabel, som brukade jobba för den hänsynslöse vapenmånglaren Cahuela, som nu är död. Död är också Gitta, Cahuelas fru som även Tanner var kär i. Nu har Tanner tagit sig till Chasm City i Yellowstonesystemet, dit mannen som dödade Gitta tagit sig. Samtidigt har Tanner infekterats av ett skumt virus som ger honom drömmar som visar honom Sky Haussmans liv. Haussman var kapten på skeppet som koloniserade planeten Tanner kommer ifrån och som av vissa betraktas som en religiös figur.

Berättelsen är komplex och vindlande men aldrig tråkig. Jag tycker om lekarna med identitet, minnen och annat. Jag tycker öht om den ganska hårda scifin i Revelation Space-böckerna; med "lighthuggers" som når nära men inte överskrider ljusets hastighet och med cybernetik och annat som känns ganska rimlig.

Jag tycker att den här boken funkar ypperligt som uppföljare till boken Revelation Space; i den sattes scenen för de stora konflikterna och Chasm City nämndes i förbigående. Här fokuseras mer på staden och på Melding Plague, den pest som infekterar mjuk- och hårdvara.

(Ju mer nutida scifi jag läser - jag har ju varit dålig på att hålla mig aktuell på den fronten - desto mindre "nyskapande" framstår rollspelet Eclipse Phase, för övrigt. De har ju mest snott en massa idéer från andra verk och mosat ihop dem till en röra. Men jaja, så funkar väl all kulturell produktion egentligen...)

Ah, och den utspelar sig före Revelation Space, men det går skitbra att läsa den efter.

Hursomhelst har jag nu börjat läsa den tredje boken i serien, Redemption Ark.

 

[Vimes]

Jag läste Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist. Den är typ som Stephen Kings Langoljärerna, fast det är inte ett flygplan utan några husvagnar som förflyttas till, öh, "okänd ort". De första 100 sidorna var rätt bra, sen blir det sämre (som böcker i den här genren tenderar att bli). Bättre än Hanteringen av odöda, men sämre än hans övriga romaner.

 

[Max Raven]

2015 fixat i listan, med länkar till recensioner! Ha! Nu behöver bara ingen skriva någon recension någonsin igen eller peka ut att jag missat något, så är allt awesome.

I den verkliga världen: Jag drar mig för att fortsätta med nästa Foundation-trilogi. Varför? För att världens jobbigaste/tristaste huvudperson dyker upp. Usch. Jag bävar.

Alltså har jag därför börjat på Revelation Space. Det går lite knackigt, men det jag har läst hittills har varit rätt bra. Inte fan av hoppande berättande - det har saktat ner min inkörningstid i boken - men annars är det mycket awesome här.

 

[RasmusL]

Jag gav mig tillslut på Asimov och dök in i Stålgrottorna (yep, svenska, originaltiteln är The Caves of Steel).

Fy satan vad ruttet. Det var nog den sämsta skönlitteratur, tunnaste brottsfall och värsta ursäkt för att predika sci-fi setting jag någonsin läst. Lägger en därtill den extrema mängden sexistiskt sunk så blir det närmast oläsbart.

Minus sju av sjutton jästkakor. Fy fan.

Är resten av gubbens böcker lika ointressanta eller finns det russin i dyngstacken?

 

[Max Raven]

Jag gav mig tillslut på Asimov och dök in i Stålgrottorna (yep, svenska, originaltiteln är The Caves of Steel).

Fy satan vad ruttet. Det var nog den sämsta skönlitteratur, tunnaste brottsfall och värsta ursäkt för att predika sci-fi setting jag någonsin läst. Lägger en därtill den extrema mängden sexistiskt sunk så blir det närmast oläsbart.

Minus sju av sjutton jästkakor. Fy fan.

Är resten av gubbens böcker lika ointressanta eller finns det russin i dyngstacken?

Nu så säger jag inte att Asimov är någon perfekt författare eller att han inte kan göra fel. Ta allt det följande med en nypa salt.

Jag, personligen, har märkt några drag i Asimovs litteratur:
1) Han var dålig på kvinnliga karaktärer väldigt länge. Det går från typ inga kvinnor till platta kvinnor till några enskilda ljuspunkter. Robot-serien (före Elijah Baley-trilogin i universumet) har nog den intressantaste av dem, robotpsykologen Susan Calvin.
2) Hans senare böcker är bättre än hans tidiga. Caves of Steel är väldigt tidig, men efter Foundation.
3) Som många tidiga sci-fi böcker har annat folk kommit in och byggt på deras idéer. Nej, Caves of Steel har inte lika mycket lullull eller vandra-runt-i-värld som Altered Carbon. De är lika på den punkten att deckarstoryn är en ram för att visa upp ett samhälle, en värld.
4) Svensk översättning av hans böcker omvandlar dem till bajs. Jag läste andra Foundation-trilogin på svenska och preludium till stiftelsen (prelude to foundation) och på svenska var den... ganska tråkig, faktiskt.

Men jag gillar Elijah. Ja, han är lite sexistisk, en världsfrånvänd jäkla bonnläpp trots att han bor i en megaarkologi med miljoner (ha ha ha ha) invånare. Men han känns som en fullödig person, som har en story arch, och han är medveten om att han har begränsningar. Det är som Ashley Williams i Mass Effect - ja, hon är ett aschle, men hon har någonstans att utvecklas, och hon slutar förändrad. Samma är det med Baley.

Med allt det sagt, engelska Caves of Steel gillar jag för att den visar upp en värld. The Naked Sun, nästa i den trilogin (kvadrologin?) är kanske bättre, men jag tycker inte den värld som målas upp är lika intressant.

Sedan vill du läsa Robot-böckerna, egentligen. Caves of Steel är för det första efter (de flesta av) dem, kronologiskt. För det andra har Asimov en författarstil som är ganska korthuggen - och i hans noveller blir fokus på deras centrala kärna starkare.

 

[RasmusL]

Nu så säger jag inte att Asimov är någon perfekt författare eller att han inte kan göra fel. Ta allt det följande med en nypa salt.

Jag, personligen, har märkt några drag i Asimovs litteratur:
1) Han var dålig på kvinnliga karaktärer väldigt länge. Det går från typ inga kvinnor till platta kvinnor till några enskilda ljuspunkter. Robot-serien (före Elijah Baley-trilogin i universumet) har nog den intressantaste av dem, robotpsykologen Susan Calvin.
2) Hans senare böcker är bättre än hans tidiga. Caves of Steel är väldigt tidig, men efter Foundation.
3) Som många tidiga sci-fi böcker har annat folk kommit in och byggt på deras idéer. Nej, Caves of Steel har inte lika mycket lullull eller vandra-runt-i-värld som Altered Carbon. De är lika på den punkten att deckarstoryn är en ram för att visa upp ett samhälle, en värld.
4) Svensk översättning av hans böcker omvandlar dem till bajs. Jag läste andra Foundation-trilogin på svenska och preludium till stiftelsen (prelude to foundation) och på svenska var den... ganska tråkig, faktiskt.

Men jag gillar Elijah. Ja, han är lite sexistisk, en världsfrånvänd jäkla bonnläpp trots att han bor i en megaarkologi med miljoner (ha ha ha ha) invånare. Men han känns som en fullödig person, som har en story arch, och han är medveten om att han har begränsningar. Det är som Ashley Williams i Mass Effect - ja, hon är ett aschle, men hon har någonstans att utvecklas, och hon slutar förändrad. Samma är det med Baley.

Med allt det sagt, engelska Caves of Steel gillar jag för att den visar upp en värld. The Naked Sun, nästa i den trilogin (kvadrologin?) är kanske bättre, men jag tycker inte den värld som målas upp är lika intressant.

Sedan vill du läsa Robot-böckerna, egentligen. Caves of Steel är för det första efter (de flesta av) dem, kronologiskt. För det andra har Asimov en författarstil som är ganska korthuggen - och i hans noveller blir fokus på deras centrala kärna starkare.

Får se om jag ger gubben ett till försök på engelska och med någon av hans senare böcker då. Tack för tipsen!

 

[Skarpskytten]

Jag har läst (om) Susanna Clarkes novellsamling The Ladies of Grace Adieu and other Stories. Clarke är väl mest känd för sin debutroman Jonathan Strange and Mr Norell som handlar om hur två engelska 1800-talstrollkarlar som återuppfinner magin. Det är en briljant roman som tyvärr inte har fått någon efterföljare.

Innan Clarke tystnade så hann hon dock också att ge ut denna novellsamling, som innehåller en fiktiv inledning och åtta noveller av olika längd och ambitionsnivå. En av novellerna, "The Duke of Wellington Misplaces his Horse", utspelar sig i Niell Gaimans Stardust-värld [Stardust är för övrigt den första film jag såg tillsammans med personen som nu är moder till mitt barn]; övriga i samma värld som hon själv använde i Jonathan Strange and Mr Norell - alltså ett alternativ-historiskt England med alver [faeries] och magi. Novellerna utspelar sig från medeltiden och fram till tiden för Jonathan Strange and Mr Norell - den förre gentlemannen dyker i egen hög person upp i en novellerna.

Frågan är ju då om hon är en lika lysande novellförfattare som romanförfattare. Som jag ser det är det riktigt svåra med noveller - förutom då att kunna förmedla det centrala i en berättelse på ett begränsat utrymme* - att få till ett bra slut, en knorr eller vändning som är överraskande, men som följer logiskt ur vad som har sagts tidigare.** Här tycker jag att Clarke inte lyckas fullt ut. Novellernas slut är mestadels antingen utan överraskning eller utan riktigt bra koppling till novellernas huvudtema.

I övrigt är det här dock en samling smått lysande texter. Varje novell har sin egen stämning och i förekommande fall språk. Här trängs vackra formuleringar och oväntade vändningar. Ofta är det halsbrytande, ibland tramsigt, ibland roligt (en av karaktärerna letar vid tillfälle efter en besvärjelse som gör om parlamentsledamöter till nyttiga samhällsmedborgare!). Men det som är bäst är hur hon gestaltar sina alver, som spelar en viktig roll i nästan alla noveller: de är godtyckliga, mystiska, magiska, självcentrerade, obekymrade [och jag lovar mig själv att nästa gång jag spel-leder Pendragon ska jag planka det här rakt av] - och farliga. Det hela är förankrat i hennes egen rika mytologi - men också i engelsk folkore. Det är riktigt, riktigt snyggt gjort.

The Ladies of Grace Adieu and other Stories är kanske inte riktigt lika bra som Jonathan Strange and Mr Norell. Men den är väl värd att läsa ändå (och en guldgruva för en rollspelare som vill hitta inspiration till mystiska, elaka alver).

*Jag är frilansskribent och lever i en värld där en text på 17000 tecken är lång. Kill your darlings!

** Utan att ta till Deus ex machina. Jag svartlistar och bojkottar alla författare som använder sig av detta knep (Robert Jordan, Steve Erickson).

 

[kloptok]

Jag har läst Ursula Le Guins The Dispossessed, en av böckerna i den så kallade Haincykeln. Den övergripande metaplotten i dessa böcker handlar om att människor någon gång för länge, länge sedan koloniserade planeter runt om i rymden. Efter att den Hainitiska civilisationen kollapsat glöms kopplingen mellan alla dessa planeter bort och först nu börjar kontakt mellan dessa planeter åter uppstå. Men under årens gång har olika samhällen utvecklats på alla dessa olika planeter och en bok i serien tar typiskt upp en av planeternas nuvarande situation.

I The Dispossessed skildras samhällena på planeten Urras och kanske främst dess måne Anarres. Efter en revolt som skedde ett par hundra år tidigare har en grupp frihetssökare startat ett nytt samhälle på månen Anarres baserat på en icke-auktoritär anarkistisk ideologi. I klassisk sci fi-anda utforskar boken denna alternativa samhällsform och dess inverkan på människorna som lever i det. Mycket intressant. Bokens har publicerats med undertiteln An ambiguous utopia och det är en bra beskrivning av vad som beskrivs - inte en perfekt utopi utan konfliktlinjer, utan ett samhälle där pragmatism och idealism blir tydliga motpoler. Samhället på månen Anarres ställs också ständigt i kontrast mot staterna nere på planeten Urras, där främst staterna A-Io, ett kapitalistiskt samhälle med fascistiska drag, samt dess primära motståndare Thu, ett auktoritärt samhälle som säger sig styra å proletariatets vägnar. Det är ganska tydligt att dessa två ska ses som analogier för USA och Sovjetunionen.

Bokens protagonist är Shevek, en fysiker från månen Anarres som strävar efter att finna den så kallade Generella temporala teorin som beskriver koncepten tid och samtidighet på ett fullständigt vis. Det är en sorts vidareutveckling av relativitetsteorin där tidens natur beskrivs på ett djupare filosofiskt plan. För att lyckas med sitt mål väljer Shevek att bege sig ner till ett av universiteten på Urras trots högljudda protester mot all form av samröre mellan Anarres och Urras. Genom boken får vi följa Sheveks liv från barndom till nutid och läsa om hur han hanterar det fullkomligt väsensskilda samhället nere på Urras.

Det här är den andra Le Guin-boken jag läser, och jag blir bara mer och mer övertygad om att det är en av mina absoluta favoritförfattare. The Dispossessed är en mycket bra och välskriven roman som tar upp bland annat ämnen som politiska samhällssystem, språkets inverkan på våra samhällen, fysik och filosofi. En av de största styrkorna tycker jag är att det inte är en perfekt utopi som skildras, utan att samhällsbygget problematiseras vilket ger en i mina ögon mer realistisk bild.

 

[Max Raven]

Jag läste klart Revelation Space för flera veckor sedan (okej, förr-förra) och verkar ha glömt posta en recension.

Nåväl:
I en hårdkokt framtid där människan är den enda kända intelligenta arten i galaxen och folk drar runt i skepp som nästan når ljusets hastighet. Sylveste är rik snubbe/arkeolog besatt av en utdöd utomjordisk civilisation, Volyova en ultranaut på jakt efter ny vapenofficer, Ana Khouri ex-militär som blivit lönnmördare. Deras vägar kommer korsas.

I korthet:
Jag gillar den här boken. Det är inte den bästa boken någonsin, men den är klart bra. Den är fullpackad med futuristiska termer och cool teknologi. Som den andra boken jag läste av Alastair Reynolds (Blue Remembered Earth) är den seg i början men blir bättre och det som gör den svårstartad ger mervärde längre fram.
På minussidan så är det en del ointressanta karaktärer som är SÅÅ MYSTISKA som poppar upp och är viktiga för handlingen, men vi får inte veta något om vad som egentligen pågår förrän sista minuten för att handlingen kräver det - nu är det inte så pass allvarligt att det är dåligt skrivet, men jämför man med Blue Remembered Earth, där handlingen är driven av huvudpersonerna, hänger handlingen på att karaktärerna råkar distraheras och/eller avbrytas så fort de börjar komma på något. Och sedan får vi det mesta på ett bräde i expositions-diskussion sådär lagom nära slutet. Men: Detta är småsaker i ett universum som känns i övrigt ganska coolt och fräscht (obs jag är sen till festen).

Alastair Reynolds börjar faktiskt röra sig mot att bli en av mina favoritförfattare inom SF. Får se hur övriga böcker är när jag hinner med dem.

 

[krank]

(Jag läste klart Redemption Ark igår men har inte orkat skriva en recension än. Återkommer! Har börjat på The Long Earth under tiden; har inte riktigt ekonomiskt utrymme att köpa nästa Reynolds än...)

 

[Ymir]

Jag har läst "Kupé nr 6" av Rosa Lixom, en av de koola finska författarinnorna med Sovjet-fixering. Boken handlar om två vinddrivna existenser i form av en tankfull finsk studenttjej och en råbarkad rysk machoman som delar en kupé på transsisibiriska under sent 80-tal, på väg genom ett sönderfallande Sovjetunionen, till Ulan Bator. Låter det tråkigt? Det är det inte. Det är den bästa bok jag läst på flera år. Man blir otroligt engagerad i de båda karaktärerna och deras livsöden, och deras (minst sagt) problematiska interaktion, och beskrivningarna av Sovjetunionen görs med en träffsäker dystopisk melankoli som konstant ger mig massiv igenkänning till min tid i det postkommunistiska sunket i Kina. Det finns också en vag ton av ironi och naivism i språket, som stundtals påminner inte så lite om min favoritförfattare, samhällssatir-geniet Erlend Loe.

Men det mest imponerande med den här boken, är ett fascinerande grepp som går helt under radarn på en, och slår en som en ångvält när man inser det: mannen förmedlas bara genom dialog. Vi får aldrig någon inblick i hans inre liv annat än saker han säger. Flickan har ingen dialog. Hon förmedlas bara genom inblickar vi får i hennes tankar och minnen. Vid de få tillfällen hon säger något förmedlas det indirekt, typ "flickan frågade om hon kunde få byta kupé". Den ena karaktärsskildringen är alltså extrovert, den andra nästan helt introvert. I samspelet mellan dessa två uppstår berättelsemässig magi.

fantastik i all ära, men varför, när det finns såna här böcker?

 

[Voldstagg13]

En paus i Warhammerboks läsandet blev: Gråskägg (original: Greybeard) av Brian Aldiss.
Boken kom 1964, så den framtid som skildras är naturligtvis präglad av det, men det förhindrar inte att den är väldigt mera trovärdig än många andra 'post-apokalyptiska' framtider.
Det är England, det är 2000-tal och det är misär. Historien om världens förfall kommer i blandad nutid och tillbakablickar, med information om hur det har blivit som det är eftersom. Aldiss är bra på att bygga upp relationen till huvudpersonerna och det lågmälda dramat är hela tiden på rätt nivå, utan överdrifter och konstigheter. Tyvärr började min hjärna måla upp gamla 70-tals bilder från "Hem till gården", vilket förtog lite av läskvaliteten, men det är helt och hållet mitt eget fel - inte bokens.
Det är en värld i förfall, utan högteknologi, men också där alla stora våldskonflikter redan passerat pga. kärnan i bokens huvudtema, det som orsakat civilisationens fall. Även om det kommer fram snabbt nog i boken, tänker jag inte 'spoila' det.
Läs om ni gillar äldre, välskriven sci-fi utan high-tech och action - eller om ni bara uppskattar en bra roman.

 

[krank]

Jag har läst två böcker, och ska försöka fatta mig kort om dem.

Först läste jag den tredje boken i Revelation Space-serien, Redemption Ark. I den blir saker lite mer episka; boken anknyter till de föregående två på ganska intressanta sätt och utvecklar Conjoinerfraktionen mer. Några personer återkommer, främst från första boken men också den andra.

Det jag inte gillade var slutet.

Spoiler

Jag tyckte att det blev en ganska tråkig metafor för "kortsiktig och självskadande individualism vs. paternalistisk fascism". Jag är så himla trött på att individualism och "FREDUHM" framställs som det finaste som finns och på att paternalism och långsiktighet framställs som negativa. Det blev inte ens ett speciellt intressant val.

Jaja, det positiva är mer positivt än det negativa är negativt. Jag har just påbörjat uppföljaren, vi får se vad som händer.

Jag har också läst The Long Earth av Stephen Baxter och Terry Pratchett. Den var lättläst och mysig, men kändes mer som en världsbyggar- och presenterarbok än en berättelse i sin egen rätt. Jag gillade att det visserligen fanns pratchettsk absurdism men att den inte fick ta över.

Den handlar om en värld, några år in i framtiden, där en snubbe släpper ritningar på internet till en elektronisk mackapär man kan bygga av typ grejer från den lokala radiobutiken och som låter en kliva mellan alternativa jordar. I princip verkar vår jord vara den enda som har människor. Boken blandar enskilda livsberättelser med en story om en "natural stepper", Joshua (som kan stega mellan världarna utan manick), och en AI som låtsas vara en reinkarnerad tibetansk cykelmekaniker för att kunna erkännas som människa. Tillsammans LÖSER DE BROTT eller nä, de utforskar den "långa jorden", alltså de olika världarna. Det finns tydligen två "riktningar".

Egentligen är storyn som sådan inte jätteintressant, jag funderade mest på hur det funkade. För om de många världarna är "jordar som hade kunnat vara" baserat på many worlds-hypotesen så undrar jag hur de är sorterade. Och hur stor förändring som krävs för att nåt ska räknas som en "ny jord". För om det skapas en ny jord varje gång något beslut tas eller varje gång något "slumpmässigt" inträffar som kunde skett på annat sätt så borde det finnas många, många fler med människor. Och det borde dessutom skapas ett närmast oändligt antal nya hela tiden. Men i boken så är värld 100 alltid värld 100, så det stoppas inte in t.ex. nya mellan 99 och 100 när saker händer.

Jag är lite sugen på att läsa nästa del, får jag väl säga. Mycket för att det var så lättsmält, och lite trevligt sådär med fokus på metaplot och värld istället för på karaktärer. Ingen kärlekshistoria var det heller, vilket jag gillar.

 

[krank]

Jag har läst Absolution Gap, som är (tror jag) fjärde Revelation Space-boken av Alastair Reynolds.

Det är en trevlig bok som bygger vidare på de tidigare tre (mest Revelation Space och Redemption Ark).

Det som framför allt slog mig var att Alastair hoppade förbi en hel del grejer jag tycker hade tjänat på att berättas - det blir snabba sammanfattningar istället för utmejslade narrativ. Och istället fokuserar han extremt mycket på ett ganska kort skeende i mitten av berättelsen. Där berättas allt i väldigt hög detaljrikedom.

Framför allt tyckte jag att slutet kändes väldigt avhugget och plötsligt; det klipptes precis innan något intressant klimax och sen sammanfattades det som hände i en epilog. Svagt, tycker jag.

Men som sagt, även början led av det. Mycket alliansskapande, desperata åtgärder, kort sagt intressanta skeenden sammanfattades lite för kort.

Jag tycker att den här boken tjänat på att delas upp i två, och att varje del då hade expanderats mer.


Den femte boken, The Prefect, får jag inte köpa pga regionslösning hos Kobo (vilket börjar störa mig allt mer; framför allt eftersom VPS inte verkar lösa problemet. Verkar som att det är kontolåst...). Jag ska göra några försök att köpa den som nåt annat format jag kan läsa på plattan, annars får jag väl konstatera att de inte vill ha mina pengar helt enkelt.