Nekromanti WRNU:s bokklubb Oktober - December 2015

[Max Raven]

Sista kvartalet!

Reglerna är enkla:

Läs något. Skriv något om det här.

Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker

 

[Max Raven]

Jag läste för några veckor sedan klart Redemption Ark, vilket är fortsättningen på Revelation Space.

Bra: Tja, den är underhållande och har en del intressanta delar.

Mjeh: Det är Backstory: Boken. Alla får backstory. Vi får reda på saker om Conjoiners (coolt), Inhibitors (bleh) och snubben som kom in med tidningen sådär fem minuter innan stängningsdags... Viss överdrift med det sista. Det är mindre händelser och komplotter och mer bakgrundsberättelser för alla.

Jag tyckte intrigen var klart svagare än första boken, även om den kändes mindre plottrig än den.

En okej bok, inte lika bra som Revelation Space. Jag gillar att vi får mer om människorna och Conjoiners, men Inhibitors blev mindre intressanta när de började dra fram halvbakade ursäkter från någon som inte riktigt har koll på astrofysiken.

Jag läser till skillnad från krank serien i "trilogi"-ordningen, så jag kommer ge mig på Chasm City m fl senare... Kanske. Jag tyckte Chasm City var det tristaste inslaget i Revelation Space, så jag kände mig inte direkt hugad.

Nästa bok: Läser just nu Impro av Keith Johnstone. Kanske hinner börja på och bli klar med Trolldomsakademien del 2 först dock.

 

[Daniel]

Jag har läst Morrisseys debutroman "List of the Lost", utgiven tidigare i höst som new fiction på förlaget Penguin. För er som inte känner till Morrissey är han den stilfulle och litteräre popsångaren som gjorde sig legendarisk med sitt band The Smiths under 80-talet och som ständig citatnestor med sin aldrig sinande skoningslösa attityd, sitt (av andra) påstådda liv i celibat och inte minst sin rabiata vegetarianism och anti-rojalism.

Sett till antalet sidor är det en mycket kort roman, bara 118 sidor, men den är tätskriven med oupphörligt flödande text - det är knappt någon kapitelindelning och även väldigt sällan ens någon styckeindelning. En stil han alltid använt och som är bekant från hans långa öppna brev till omvärlden på sin fansida.

Handlingen kretsar kring ett manligt universitetslag i stafett, i USA i mitten av 70-talet, men den yttre handlingen är av sekundär rang till förmån för det filosofiska och politiska och om man känner Morrissey, eller tror sig känna honom, hör man hans röst och åsikter bryta igenom i var och varannan karaktärs repliker och i de ständiga filosofiska utläggningarna (ofta om sex) som väver ihop historien till en tät väv av myllrande text. Precis som i hans välskrivna självbibliografi från 2013 är de ständigt återkommande hatobjekten lärarväsendet under -60 och -70-talet (gamla gubbar), rättsväsendet (gamla gubbar), politiker i allmänhet (gamla gubbar) och Margaret Thatcher i synnerhet (som, i allt utom det biologiska, var en gammal gubbe).

Men - och detta är varför jag tycker det är kul att nämna boken på ett forum för fans av företrädelsevis fantasy, sci/fi och skräck - det är förvånande nog en spökhistoria!

Det handlar om hemsökelser, förbannelser och det förekommer både gengångare och något som rimligtvis är någon sorts demon. Morriseys egen beskrivning av romanen är: "The theme is demonology ... the left-handed path of black magic."

Som skräckscenario är berättelsen absolut inte originell (fast frågan är om Morrissey själv känner till hur nära den ligger en del kassa skräckfilmer som kommit genom åren) men som en stor beundrare av både Morrissey och av spök/skräck-genren är det oerhört trevligt att få läsa en spök/skräck-roman av honom.

Och något som alldeles för ofta glöms bort när det gäller Morrissey är att han har ganska god humor. "List of the Lost" är visserigen nattsvart och djupt pessimistisk, men den klassiska Morrissey-humorn tittar fram ibland. Och han är en skicklig skribent - han är en ordkonstnär, han dribblar och trixar med ord och formuleringar.

Makthavarnas knähundar i engelska pressen har givetvis sågat romandebuten, eftersom de inte står ut med det revolutionära, men en självständigt tänkande läsare som uppskattar en tät väv av ordkonstnärlighet, långa filosofiska utläggningar och lite otäckt spökeri kan nog ha nöje av romanen även utan att vara en beundrare av Morrissey som popartist (såvida man inte är ärkekonservativ).

Härnäst tänkte jag ge mig in Joe Abercrombies "Red Country". Han är en fantasyförfattare som jag upplever som högst ojämn, men när han är bra är han jäkligt bra!

 

[anth]

Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

Jag såg att denna bok redan recenserats en gång av Max Raven.

Författaren, Ransom Riggs, skulle egentligen ge ut en bok med konstiga foton som han samlat på sig under åren. Men förläggaren övertalade honom att skriva en bok som byggde på fotona.

Till skillnad från Max Raven tycker jag att det är fotona i boken som är behållningen. utan fotona hade boken aldrig getts ut. Rent generellt är min åsikt om boken motsatt till Max Ravens.

Boken börjar jättebra med en spännande skräckhistoria om en pojkes farfar som dör under minst sagt mystiska omständigheter och fortsätter med att pojken börjar gräva i dödsfallet och i farfaderns förflutna. Tyvärr spårar boken snabbt ur och liknar mest ett Scooby Doo-avsnitt. Det största problemet är dock att författaren rent ut sagt är usel, det är på samma litterära nivå som Dan Brown.

Tydligen är boken jättepopulär då den tredje boken i serien släpps snart och en film håller på att spelas in.

 

[Vimes]

Jag läste ut Richard Morgans The Dark Defiles, sista delen av A Land Fit for Heroes som inleddes med The Steel Remains.

Jag älskade The Steel Remains, det var en sketahäftig bok, och när jag läste den helt klart den bästa upplevelse jag haft av fantasy på många många år. Del två, The Cold Commands, var en ärkebesvikelse. The Dark Defiles hamnar någonstans mitt i. Avsevärt bättre än TCC, men någonstans lite slarvigt författad och ofokuserat komponerad. Det finns mycket coolt, många (inte alla) av världens häftiga hemligheter avslöjas och den avslutar faktiskt trilogin på ett hyfsat tillfredställande sätt. Men boken ade kunnat vara en 150 sidor kortare och mer driven. Lite samma sak som med Morgans avslutande del i Kovacs-trilogin, Woken Furies.

Hyfsat alltså! Men sammantaget höjer TheDark Defiles hela trilogin efter dippen i och med The Cold Commands. Och det är jag glad för.

 

[Max Raven]

Boken börjar jättebra med en spännande skräckhistoria om en pojkes farfar som dör under minst sagt mystiska omständigheter och fortsätter med att pojken börjar gräva i dödsfallet och i farfaderns förflutna. Tyvärr spårar boken snabbt ur och liknar mest ett Scooby Doo-avsnitt. Det största problemet är dock att författaren rent ut sagt är usel, det är på samma litterära nivå som Dan Brown.

Jag hängde inte upp mig på farfaderns död för jag tyckte den och skräckdelen tog upp alldeles för lite plats för att ens räknas. Jag gillade de varelserna, men de blev rätt fort sönderförklarade. Min känsla av boken var mer "ungdomsroman av äventyrssnitt", och i den genren är den... ok. Inte revolutionerande, men jag har faktiskt inte läst Harry Potter än. Jag tyckte boken var okej, men det är en ganska bred bedömning. I hindsight? Hellre fria än fälla, men ja... Den är okej.

(Jag har inte sett så mycket Scooby Doo heller, tyckte gamla var rätt trist. Mystery Inc kan vara rätt nice dock)

 

[Voldstagg13]

Jag läste just ut 'Galaxy In Flames' av Ben Counter, en del i Warhammer 40k-serien 'The Horus Heresy'.
Det är här det uppenbaras att Warmaster Horus vill vara mer än the Emperors härförare i The Great Crusade (jag översätter inte, det blir bara konstigt), och fraktioner/andra lojaliteter uppstår. Krig i WH40k-världen är verkligen förödande, det är rått och blodigt på en egen skala, samtidigt finns det plats för små engagerande sidohistorier som man förstår har sin egen vikt utanför de stora händelserna.
Jag figurspelar inte, men jag uppskattar att jag inte måste veta en massa om detaljer rörande Space Marines för att få en bra läsupplevelse.
Jag tänker köpa flera Horus Heresy-delar, men tycker nog bättre om Eisenhorn- och Ravenor-trilogierna.

 

[Max Raven]

Jag läste klart Trolldomsakademien: Isskeppet av Peter Bergting för några veckor sedan.

Det är slitningar i gruppen när ett nytt mysterium dyker upp och rektorn vill tysta ner det hela och hotar med relegering.

Helt ok i sin genre (ungdomsäventyr i stil med Harry Potter, Fem med mera), sköna illustrationer. Gillade man den förra boken så är det samma gäng, mer mysterier. Inte lika mycket nytt, men det håller jag inte emot boken. Gillar man Morwayle och Fem så är det här som hand i handske.

I en mening: Magiska mysterier.

Trevlig bok.

 

[Max Raven]

Jag läste klart Absolution Gap av Alistair Reynolds för några dagar sedan. Detta är den avslutande delen i huvudtrilogin i Revelation Space-serien. Det finns andra i samma universum som till viss del fyller ut händelserna emellan.

Det är inte en dålig bok. Den är inte lika tung på olika backstorys som Redemption Arc, även om jag tycker den här har en ganska tråkig andra-protagonist som gör att det tar tid att komma in i boken. Sedan har vi förstås en av antagonisterna vars motivation verkar sträcka sig till "rövhatt för att vara rövhatt" som jag personligen tycker drar ut på boken i onödan. Vi förs till förra bokens slutpunkt: Tjugo år har gått men inte mycket har hänt. Sedan blir det en plötslig konflikt, som blir avhuggen. Sedan blir det brådis, av sorten "skynda långsamt", fast ingen hade förberett sig på något, sedan några huvudpersoner som dör "i onödan". Sedan blir det lite konspiratoriskt snack som inte gör så mycket. Det glimtar till en del med flashbacks till tidigare jordhistoria, scener när Inhibitors börjar röja loss mot den vanliga mänskligheten

Den stora bristen är kanske att det egentligen är ganska lite att jobba med, såsom Reynolds skriver boken, och att mycket känns som transportsträcka mot slutet. Det känns som att han vill skriva (nästan) allt som händer, i ordning, som han inte explicit skippar med cryodelar. Jag kan leva med att inte alla delar kommer med, ärligt talat. Det är när han bryter mot sitt evinnerliga uppradande av alla händelser som boken glimtar till rejält. Synd att det inte är oftare.

I en mening: Avslutning på en ok rymdtrilogi som var starkast i första boken.

 

[krank]

Jag har läst flera böcker, men den första (tror jag det är) av dem har jag skjutit på att skriva om för att det kommer att ta sån tid. Men nu tänker jag ta tjuren vid hornen och börja recensera novellsamlingen Waiting for the machines to fall asleep.

Okej, det övergripande konceptet här är "svenska fantasikförfattare skriver scifi, och det översätts till engelska". Typ. Jag köpte bara boken eftersom Anders Blixt skrivit en av novellerna. Eller OK inte bara, men det var en stor anledning. Jag var nyfiken, helt enkelt.

Boken är HELT OTROLIGT ojämn, och redaktören borde få en utskällning för att han lagt det svagaste bidraget först. Men jag tänker recensera samtliga 26 noveller - även om varje recension nog blir ganska kort.

(Sen har jag också läst mer Alastair Reynolds; Century Rain var bra som fan, jag har just påbörjat Pushing Ice och den är väldigt lovande. Mer om dem i sinom tid.)

Okej, i tur och ordning då...

”Melody of the Yellow Bard” – Hans Olsson
Skitdålig. Helt, fullständigt, totalt värdelös. Hoppa över den här. Något slags naiv pojkrumsfantasi som kunde ha skrivits av mig när jag gick i gymnasiet. Riktigt dålig engelska, extremt dålig pacing, ointressant huvudperson, osammanhängande plot, fullständigt ointressant på precis alla sätt. Är för lång för att ens läsas ironiskt. Stay away.

”The Rats” – Boel Bermann
Hyfsat intressant. Inga nya idéer egentligen, men överlag välgenomförd scifi. Twisten var inte så överraskande direkt, men välgenomförd.

Illustrerar väl egentligen en stor del av mitt problem med novellformatet. Alldeles för ofta blir det "setup, setup, twist, slut". Jag har själv fallit i den fällan. Jag vet inte, jag gillade den sortens struktur när jag var yngre, men nu blir jag mest trött. Noveller är för korta för att twisten ska kunna ha speciellt stor impact, istället för "mind blown" blir det "mind slightly inconvenienced".

Men ja, jämfört med Melody of the Yellow Bard var det som balsam för själen. Det är mest jag som har problem med strukturen, den här var välskriven och bra för att ha det format den har.

”Getting to the End” – Erik Odeldahl
Den här tyckte jag nog faktiskt om. Lite surrealism, lite noir, lite meta, lite mardröm, lite tech.

”Vegatropolis – City of the Beautiful” – Ingrid Remvall
Är väl språkligt okej, men god DAMN vad trött jag är på paranoida fantasier om robotar. Varför är så mycket scifi såpass anti-tech? Jävla frankensteinkomplex.

”Jump to the Left, Jump to the Right” – Love Kölle
En annan sorts scifi jag gärna inte läser ett enda ord av är sådan där själva berättelsen utspelar sig i ett primitivt sammanhang, men att det finns scifi i bakgrunden. Ni vet, "efter katastrofen" som egentligen är fantasy med tunn fernissa. Här är det några okunniga ättlingar till överlevare från ett krashat rymdskepp. Gud vad jag ogillar hela grejen med "primitiva vildar stöter på scifi-tech och ser saker som magi". Så, så trött blir jag bara av att tänka på det.

”The Order of Things” – Lupina Ojala
Mer intressant, personlig, charmigt världsbygge. Ingen supertwist på slutet, vilket jag gillade. Also sympatiska robotar.

”To Preserve Humankind” – Christina Nordlander
Short but sweet. Eller ja, jättebra är den väl inte, men kort nog för att det inte ska märkas. Lite stel och forcerad, men den ringa längden (2 sidor) gör att det funkar. Hyfsat.

”The Thirteenth Tower” – Pia Lindestrand
Också en sån där "primitiva ättlingar"-grej. Fast på vattnet. Osäker på om den kan sägas ha någon poäng; den försöker iaf göra en om den "gamla världen" men famlar mest.

”Punch Card Horses” – Jonas Larsson
Primitivistiskt och antiteknologiskt nonsens. Bondesamhällesromantiserande. Stinker av längtan efter "det enklare", det oteknologiska. Återigen undrar jag varför så mycket scifi är teknologi- och framstegsfientlig.

”The Philosopher’s Stone” – Tora Greve
Märklig steampunkberättelse som försöker lite för hårt.

”A Sense of Foul Play” – Andrew Coulthard
Helt OK utom slutet, som verkligen inte funkade. Jag fattar att författaren tyckte att han verkligen bestigit Mount Cleverest, men han har misstagit sig; det här är bara en liten kulle.

”Waste of Time” – Alexandra Nero
Kort, effektfull. Helt okej.

”The Damien Factor” – Johannes Pinter
För all del. Lyckas inte riktigt skapa lika mycket stämning som den försöker med, men funkar.

”Wishmaster” – Andrea Grave-Müller
En av samlingens starkare berättelser. Inte känslomässigt, men stil- och kvalitetsmässigt. En trevlig bekantskap, som inte försöker vara smartare än den mäktar med, eller mer stämningsfull. Ett kompetent hanteverk.

”Quadrillennium” – AR Yngve
Lite för humoristisk, och poänglös, för min smak.

”Mission Accomplished” – My Bergström
Deprimerande story, men kompetent skriven.

”The Road” – Anders Blixt
Bokens bästa, skulle jag säga. Får mig att vilja läsa mer. Känslomässig impact, bra språk, snygg struktur.

”Lost and Found” – Maria Haskins
Helt OK, en av de bättre i boken. Inte spektakulär, men okej. Lite åt skräckhållet, lite paranoia, lite utsatthet.

”The Publisher’s Reader” – Patrik Centerwall
Charmig, trevlig liten historia om censur och frihet att skriva. Lite naiv, kanske.

”Stories from the Box” – Björn Engström
Jag fattar inte riktigt på vilket sätt den här storyn var tänkt att funka, faktiskt. Försöker författaren vara poetisk?

”The Membranes in the Centering Horn” – KG Johansson
Den här tyckte jag nog om, faktiskt. Mest gillar jag avsaknaden av svar.

”One Last Kiss Goodbye” – Oskar Källner
Bra, känslomässig, sentimental.

”The Mirror Talks” – Sara Kopljar
Den bästa med skräcktema i boken. Rätt så effektiv och intressant.

”Keep Fighting Until the Machines Fall Asleep” – Eva Holmquist
Duglig; lider av lite-för-uppenbar-twist-syndromet, men inte alltför illa.

”Outpost Eleven” – Markus Sköld
Halvdassigt språk, men funkar. Inte en av bokens bättre.

”Messiah” – Anna Jakobsson Lund
Den här tyckte jag om; lagom komplexa idéer komprimerade till en ganska kort historia. Lagom mycket förblir osagt och ogjort. Det sagt skulle jag gärna läsa en bokversion som utvecklade det hela lite.


Sammantaget kan jag inte rekommendera köp. Det finns guldkorn men om man inte är beredd att hoppa över en hel del så motsvarar nöjet inte tiden det tar att läsa de flesta av novellerna, än mindre priset i kronor.

 

[krank]

Jag har också läst Century Rain, av min nuvarande favorit-scifi-författare Alastair Reynolds (eller favorit och favorit, han är skitbra och han är den vars katalog jag just nu betar mig igenom eftersom jag tydligen inte läst någon ny scifi de senaste 15 åren eller så).

Reynolds gör allting bra. Jag gillar till exempel inte lowtech-miljöer speciellt mycket, och möten mellan tekniskt avancerade civilisationer och mindre avancerade sådana blir ofta... katastrofalt pinsamt, bara. Framför allt om det är tidsresor inblandade. Nu är det här inte riktigt tidsresor, men... äh. Hursomhelst, jag blev skitimponerad, eftersom författaren lyckas få mig att faktiskt tycka om en berättelse av den här typen. Jag tycker rentav mycket om den.

Nu är det mycket som beskrivs ganska tidigt i boken som är centralt för konceptet men som jag tyckte var väldsigt mysigt att få upptäcka själv, så jag ska inte spoila mer än så. Har man läst annat av Reynolds vet man att han är vass som författare, och det här är en av hans bättre.

 

[krank]

Dessutom har jag läst de båda kortare Reynolds-berättelserna Diamond Dogs och Turquoise Days, händigt ihopslabbade till en bok.

Båda är väl för all del kompetenta hantverk, även om Diamond Dogs kändes väldigt krystad.


Just nu läser jag Pushing Ice, som ännu så länge är helt fantastisk.

 

[krank]

Jag läste klart Pushing Ice idag, med hjälp av min nya Kandle (läslampa för E-boksläsare, sjukt praktisk).

Det här är helt klart en av Reynolds bättre, kanske den bästa. Den är fristående från Revelation Space-universat och rör sig i ungefär samma genre som 2001 och Möte med Rama. Eller kanske snarare 2010 och Rama II eller Ramas Lustgård. Gigantiska utomjordiska miljöer och mysterier alltså, främmande civilisationer och resterna efter dessa. Massivt rymdepos.

I centrum står två starka kvinnor; ingenjören Svetlana Barseghian och kaptenen Bella Lind. Relationen dem emellan pendlar och förändras på ett organiskt vis och båda framstår som trovärdiga personer med egna agendor. Ingen av dem är perfekt, men de har intressanta brister båda två. Ingen av dem motiveras, tack och lov, av sina kärleksintressen. Faktum är att eventuella kärleksintressen och män överlag tilldelas hyfsat underordnade stödroller i rätt hög grad, även om de fortfarande är i majoritet i berättelsen. Reynolds har dock sett till att diversifiera sin cast ganska ordentligt, så att det definitivt inte blir, som ju äldre halvhård scifi ofta blev, "Vita Amerikanska Män gör Viktiga Saker i rymden". Jag gillar't. Bra uppdatering av genren och Alastair jonglerar troper på sitt sedvanliga briljanta sätt. Plotten hade flera twistar jag inte såg komma, och flera twistar jag tyckte att jag såg komma hände aldrig.

Jag skulle vilja läsa mer som utspelar sig i den här världen. Jävligt bra bok, rekommenderas till alla som känner sig lockade av den här sortens scifi.

 

[Max Raven]

Jag läste ut Richard Morgan:s Broken Angels strax innan Jul.

Vi återvänder till Takashi Kovacs från Altered Carbon*. Han jobbar som legosoldat i ett elitförband på en ny planets fullt brinnande inbördeskrig när en person kontaktar honom om en unik Marsian-artefakt och rikedomar utan dess like, och dras in i en historia full med korruption och hemliga agendor.

Vad jag väntade mig: Typ någon form av superteknologi-gone-wrong-horror. Dead Space med sleeving? Eh, vet inte riktigt.
Vad jag fick: Betydligt mer utforskning av Morgans framtidsvärld, med fokus på Marsian-arkeologin och Korporationerna (och lite Quellists), insvept i en spionthriller med lite inslag av andra saker.

Det var inte vad jag väntade mig, men den var intressant och riktigt bra. Rekommenderas.

*det här är det som inspirerat delar av Eclipse Phase (speciellt sleeving), för de som undrar