Nekromanti Pirates of Dork Water

[Ymir]

Det här är en kampanjkrönika som jag vill rädda från det gamla forumet innan det sugs ned i avgrunden, eftersom det rör en pågående kampanj där jag har nästan helt färdiga foruminlägg väntande i pipelinen som .txt. Jag vill dock lägga in en reservation att jag är extremt obekväm med platt visning vad gäller kampanjkrönikor, och inte har den blekaste om hur tusan jag ska lägga upp det...så jag vågar inte lova att det blir något av den här tråden. Se det som ett hoppfullt försök!

Bakgrund:

Efter min återkomst från Mittens rike var det dags att spelleda igen, men tyvärr hade awesome Sinoir dels problemet att Bunny flytt stan, och dels att det gått så mycket ambitioner och pretentioner i den redan från ruta 1 att jag fick ångest bara av att tänka på hur jag skulle lyckas spelleda...

så utöver pågående Eon-kampanjer började jag och Pendragon leta efter möjliga regelsystem till ett löst frö inom en genre jag länge gillat lite undermedvetet, nämnligen pirater...eller, egentligen är jag personligen inte så fascinerad av just piraterna, utan av 1700-talet, kolonialtiden i Mexico/Sydamerika, Mayinkateker, och allmänt nautiskt/sjöfartshistoriskt bös, som på något plan varit med mig sen jag av någon anledning utsattes för Moby Dick på talbok som ung grabb... och när vi snubblade över Pirater! (en spinoff på En Garde!) tänkte vi att vi hittat ett regelsystem som kunde funka. Så det började spånas på en piratkampanj, och inspirationen flödade.

För grejen är, jag har alltid, alltid velat spelleda historiskt eller semi-historiskt, och jag har sett andra spelledare jag beundrar, till exempel Lycan, Bunny och Pendragon, göra det med framgång...men själv har jag aldrig riktigt lyckats. Den historiska miljön är så otroligt, otroligt svåröverskådlig och omfattande, om man jämför med fantasyvärldars mer hanterliga och fria format. Enkelt exempel: trots alla miljoner karaktärer vid hovet i A Song of Ice and Fire är det bara en bråkdel jämfört med mängden individer som -borde- finnas där om världen verkligen motsvarade senmedeltida Europa. Fantasyvärldar har alltid känntsbåde friare, mer avgränsade och lätthanterliga för mig, och historiska världar, trots att historien är det ultimata dockskåpet, har alltid ställt till allvarliga problem att avgränsa mina fisktankar.

Men i och med de amerikanska koloniernas relativt glesbefolkade och vilda situation och från Europa isolerade position, började jag i planeringsstadiet inse att jag kanske hade snubblat över på guld här...en perfekt historisk fisktank. Men inte nog med det! Det fanns också lysande möjligheter att göra den till min egen genom några små men signifikanta historiska avsteg. Ändringarna jag inledningsvis gjort är egentligen väldigt få:

- När kampanjen börjar på tidigt 1700-tal har spanska tronföljdskriget blivit ännu allvarligare och större än det var historiskt; det har spritt sig till kolonierna med sporadiska stridigheter till lands och till sjöss, och omsider kommer det spanska imperiet närma sig ett upplösningstillstånd och lokala kolonialfurstar försöka bli självständiga.

- Svenskarna tillskansade sig ön Sankt Bartolomeus redan under Westfaliska freden (istället för 100 år senare som historiskt), och lyckades därefter sno mycket av danskarnas västindiska kolonier. Resultatet är en liten men påtaglig svensk närvaro i Karibien.

Med detta är scenen egentligen satt för rollpersonernas intåg, och ståryns början. Nu har jag givetvis en massa idéer för kampanjens egentliga handling, men jag sparar dessa till ett spoilertaggat inlägg som spelarna inte får läsa.

Rollpersonerna

Rollpersonernas koncept är inte så noga utforskade ännu, så jag går bara igenom dem i all korthet. Mina spelare kan själva brodera ut (eller rätta mig...) om de läser den här krönikan och blir sugna.

Ailke Pijper, för närvarande även känd som Bastian, är en holländsk flicka med brokigt förflutet som ficktjuv, fäktare och båtsman; hon är i någon mån transsexuell och går alltid och framgångsrikt utklädd till man dels för att det är praktiskt, dels för att hon trivs bäst så, även om det ofta resulterar i att hon tas för yngre än vad hon är och reduceras till en position som skeppspojke. Hennes primära drivkrafter är att få uppleva friheten på havet, och ett ingrott hat mot fransmän och orättvisor. Hennes livsmål är att bli kapten på ett eget skepp. När kampanjen börjar har hon sedan en ganska lång tid ihop med Betsy (se nedan) mönstrat på beryktade engelske kaparen Zanzibar Jacks skepp Peregrine, och gjort Karibien osäkert för spanjacker och fransmän och andra som inte är på Englands sida i Tronföljdskriget.

Pale Betsy Jones är i själva verket Elizabeth, den bortsprungna dottern till någon engelsk höjdare i kolonierna som vi inte lyckats hitta än då vi inte råkat på någon historisk person som passar. Det är dock högt sannolikt att fadern eller bröderna skickat folk att leta efter sin bångstyriga dotter, vars upptäckarlusta och törst efter kunskap och självbestämmande drivit henne till dåligt umgänge med sjörövare och dylika subversiva element. Betsy försöker också klä ut sig till man, men har inte samma naturbegåvning för det som Ailke, med resultatet att hon på Peregrine fort blev avslöjad. Kapten Zanzibar Jack tog henne dock under sin vinge, då Betsy med sin förnämnliga bildning kommit skeppet till stor gagn som navigatör och allmän hjärntrust, och med tiden vann hon nästan hela besättningens respekt; numera tror många att hon bringar tur snarare än otur.

Rafael Esteban Eberardo de Corrino är en ung spansk ädling född och uppvuxen i nya världen; han är en lika förträfflig fäktare som Ailke, belevad och flamboyant, men han dras med ett tungt ok från sin far, som är Amerikas intressantaste man, och förväntningarna på hans söner är därmed mer eller mindre omöjliga att leva upp till. Tyngd av detta sökte även Rafael sin tillflykt till havet, och är ihop med sin manservant Léon ett nyförvärv på Peregrine, där han fort blivit andre artilleribefäl. Rafaels drivkrafter är romantik och heder, och han hatar framförallt nidingsverk och intriger.

Nästa del: Första spelmötet!

 

[Ymir]

Episod I: Aemilia

De första spelmötena är del av en slags prolog, som börjar några år tidigare än kampanjens huvudhandling, närmare bestämt cirka 1705.

Peregrine med besättning har förföljt ett spanskt depeschfartyg söderut längst Spanish Main, men depeschfartyget är litet och smidigt och det hela har blivit en katt-och-råtta-lek med den tyngre fregatten Peregrine. Episoden börjar med att man tillslut får korn på depeschfartyget i en storm utanför Brasiliens kust, och man avfyrar flera bredsidor trots den svåra sjögången; Rafael från sitt perspektiv vid en av kanonerna tror att depeschfartyget skadas, men inte allvarligt. Plötsligt tappar man dock helt depeschfartyget ur sikten i det tilltagande regnet och nattmörkret, och måste koncentrera sig på att kämpa för att själva överleva stormen; Betsy är nära att spolas överbord och väljer att spendera en matinépoäng för att klamra sig fast i en repstege.

Efter en otroligt hård natt finner sig Peregrine på en spegelblank sjö, nästintill vindstilla. Plötsligt siktar man ett skepp, men det är inte spanjacken, utan en nederländsk flöjt som tycks driva vind för våg. Peregrine bordar fartyget, som visar sig heta Aemilia, och finner det fullständigt övergivet, utan skuggan av ett spår av besättningen. Mat står kvar på bordet och sängar är obäddade, böcker är uppslagna och lasten orörd. Bytet blir gott; man hittar en hel kista med värdesaker, en mångfald av böcker, rikliga förnödenheter, enstaka vapen, och en mystisk äggformad sten med ett ansikte karvat i mitten, som Zanzibar Jack fort lägger beslag på och verkar egendomligt fascinerad av. Men frågorna är många, särskilt för Betsy, och kommer bli fler över tid då hon studerar Aemilias loggböcker: om fartyget avseglade från Curacao och var ämnat att anlöpa Gustavia i Läöarna, vad tusan gör det så här långt söderut, utanför Bahia? Det kan omöjligt ha drivit hit då strömmarna går i fel riktning. Men loggböckerna slutar hux flux för flera månader sedan, på kurs mot Gustavia. Var tusan har besättningen tagit vägen? Varför finns det böcker inom otäcka ämnen som ockultism och magi på en hylla i skeppets kabin? Och alla märkliga kartor? Zanzibar Jack och Peregrines erfarne kvartersmästare Old John Tubbs märker att de mer vidskepliga bland manskapet (dvs majoriteten) börjar bli ganska uppskärrade av Aemilia, och skyndar därför på plundringen. Sedan avdelar man tjugo man under tredje styrman Rodrigo Apuesto att segla in Aemilia till Bahia och sälja henne, medan Peregrine med resten av manskapet (dvs inkluderat rollisarna) sätter kurs söderut, för att fortsätta söka efter spanjacken.

När man studerar Aemilias kvarlåtenskap närmare uppdagar rollpersonerna att en av kartorna är tecknad med osynligt bläck, och när de sätter det under en eld uppdagas att kartan tar ut riktningen till en ögrupp utanför Chiles kust, där ett stort kryss är tecknat över en ö där det också finns en bild av ett stenägg liknande det Zanzibar Jack lagt beslag på, nedsjunket i sanden på öns strand. När Jack får se kartan anar han skattvittring, och förklarar för ett entusiastiskt manskap att nu ska det sättas kurs mot sydliga breddgrader, så att man innan vintern kan ta sig igenom Magellans sund och tränga in i Stilla havet på en good old-fashioned skattjakt! Men somliga börjar omsider ana ett djupare motiv, då den förr jovialiske Zanzibar Jack efterhand som resan fortgår tycks allt mer kallt målmedveten.

Så en morgon siktar man en liten kustbosättning i vad man tror är Uruguay, det vill säga på spanjorernas sida. Och i hamn ligger det spanska depeschfartyget, på reparation! Zanzibar Jack ger order om att bosättningen och skeppet ska stormas, så att man kan slå två flugor i en smäll; uppfylla sitt uppdrag från engelsmännen och fylla på förråden inför den långa resan till Stilla havet. Medan man sätter män i långbåtar bombarderar Peregrine hamnen med sina kanoner. Det spanska fartyget erövras fort och sticks i brand, och Betsy tar tillfånga en diplomat av något slag som förs över till Peregrine, där Jack brutalt och oväntat skjuter ihjäl honom efter ett förhör som inte gav särskilt mycket. Under tiden deltar Bastian och Rafael i plundringen av hamnen, som leds av Peregrines andre styrman, en brutal sadist vid namn Irish William. Bastian och Rafael stormar heroiskt en mindre befästning på en kulle och hindrar stadsmilisen från att avfyra den uråldriga kanonen där, men på kuppen inser de att bosättningen, Porto Belo, i själva verket är portugisisk, dvs på deras egen sida i Tronföljdskriget! De fäster emellertid inte alltför stor vikt vid detta, upptagna som de är med att fäkta ned avdankade men erfarna milismän, och teatraliskt spränga den uråldriga bronskanonen i en stor kaskad av eld och rök. De rusar sedan ned i hamnen, där de finner några av Irish Williams mannar i färd med att antasta en värdshusvärd med familj, och bli brutalt nedskjutna av en krypskjut. Bastain och Rafael inser att skotten kommer från bosättningens kyrka, och tar sig genom hus och via tak obeskjutna fram till torget framför kyrkan, men de inser sedan att de kanske har ett problem då en till tänderna beväpnad jesuitpräst och fyra kyrassiärer med musköter stiger ut ur kyrkan och börjar vråla okvädningsord på latin. (Det bör för er läsare påpekas att rollpersonerna alltså vet att denna bosättning utgör kusten i en del av Amerika vars inland domineras av jesuiternas berömda och kontroversiella reduktioner, där de enligt vissa rykten grundat en slags pro-indianska utopier, och enligt andra förvandlat indianerna till fanatiska mördarmaskiner i revolt mot spanska kronan (se 'The Mission', for starters)).

En framskriken ordväxling följer över torget; den här jesuiten är uppenbarligen galen då han på blodigt allvar ger piraterna (dvs cirka 100 man mot hans 5) 10 minuter att lämna staden, annars ska han nedgöra dem alla och sända dem till helvetet där de hör hemma. Rollpersonerna anar dock att den här snubben i allt sitt teatraliska vansinne trots allt är farlig på riktigt, och de kan inte gärna skjuta en präst...

så de rusar ned till hamnen och försöker övertala Irish William att det är dags att sjappa. Irish William vill givetvis inte höra på det örat, och hamnar i en social konflikt mot Rafael uppbackad av Bastian, med oviss utgång annat än att Irish William allt framgent när en viss lust att skära upp Rafaels tarmar medan han sover, då han fick honom att förlora ansiktet inför sina män. Situationen förändras dock då en i gruppen runt Irish William blir nedskjuten av jesuiterna, som olycksbådande men odiskret tågar ned mot hamnen, fullkomligt och totalt orädda. Jesuitprästen som är deras ledare sliter av sig sin hätta och blottar sin panna, där han karvat in INRI i sitt eget kött.
Då blir han igenkänd, och en av piraterna utbrister i fasa:
"Nej! Det är Diego de Alaya, Mördarjesuiten av San Ignacio Miní! Fly för livet! Flyyy!"

Irish William är först skeptisk, men anar stämningen bland sina mannar, och försöker rädda ansiktet med fraser som "vi har ändå tagit allt vi behöver" och "de är bara fem, ain't worth the trouble". Till slut ger han order om att sätta i båtarna och återvända till Peregrine, och man gör så under beskjutning från jesuiterna. När man väl bordat Peregrine upptäcker man att de religiösa bärsärkarna hoppat i en båt och ror i full fart mot fartyget, och att Diego de Alaya tronar i fören som om han trodde sig immun mot kulor, viftandes med ett crucifix på en lång stav. Zanzibar Jack ger order om att skjuta ned hans båt, och några välriktade kanonskott leder snart till att den lilla skorven går i bitar och jesuiterna försvinner i böljorna. Medan Peregrine seglar iväg klättrar en dyblöt, tilltufsad och blodig Diego de Alaya upp på kajen, och står där uppfylld av heligt raseri, vrålande förbannelser och löften om hämnd efter Peregrine och hennes besättning tills hon försvunnit långt i fjärran, på kurs mot Magellans sund.

 

[Ymir]

Episod 2: El Accidente

Lite bakgrund: När jag och Pendragon skulle designa Peregrine enligt Pirates! skeppsbyggaregler slog vi två 20:or på raken. Detta betyder 'katastrofalt felbygge', att allt verkar väl men skeppet går i bitar vid första misslyckade slag för Sjövana. Detta kunde givetvis inte vara Peregrine, så vi slog om, men jag hade fått en ball idé som involverade det katastrofala felbygget El Accidente, aka El Incondicional ('stalwart').

Med detta var scenen satt för en episk naval battle:


Peregrine har fortsatt söderut efter plundringen av Porto Belo, men finner sig förföljda av en liten spansk jakt. Zanzibar Jack bedömer att som vinden ligger kommer de aldrig kunna hinna upp jakten om de vänder sig för att jaga den, så man är tvungna att låta den hållas; vad kan den göra för skada? Omsider, emellertid, siktar Bastian ett annat fartyg, i motsatt riktning (dvs söderut); en spansk örlogsgaljon! Pererine har för tillfället falsk spansk flagg, men det står fort klart att man blivit genomskådade eller igenkända, och att galjonen, Incondicional, söker strid. Zanzibar Jack söker normalt sett bara fajjter där han har goda odds att vinna, och en örlogsgaljon är minst sagt lite mycket för Peregrines nivå av bestyckning, så istället sätter man segel österut, med vinden, i hopp om att skaka av sig galjonen.

Men dagar senare, ute på havet norr om Falklandsöarna, har både galjonen och jakten knappat in, och Peregrine håller på att komma väldigt långt ur sin planerade kurs, mot Magellans sund. Vinden har vänt, så efter nattmörkrets inbrott släcker man lanternorna och försöker en djärv manöver att vända Peregrine 180 grader och segla rakt förbi Indoncional och därmed fortsätta undvika henne, men på bättre kurs. Det går emellertid inte som planerat; på något vis blir man siktade, och Incondicional vänder tillräckligt för att leverera förödande bredsidor. Peregrine svarar med egen kanoneld, och sedan förste artilleribefälet dödats av en kanonkula hamnar Rafael i kommando på artilleridäck. Han satsar på precisionsskott med länkskott (två hopkedjade kanonkulor) och flammande kulor mot Incondicionals mast och akterkastell, men som vinden ligger nu lutar Peregrine i riktning mot Incondicional och galjonens kanoneld träffar snett ovanifrån, slår igenom bordläggningen och gör stor skada. Men som genom ett trollslag ser Rafael hur en eld slår upp i nattmörkret någonstans i bakre delen av Incondicional, och fortplanta sig med rasande fart tills hela akterkastellet exploderar i en kaskad av eld, metall och splittrat trä. Incondicional börjar sjunka som en sten, medan besättningen på Peregrine är stumma av förvåning. Någonstans i förvirringen plockar man upp ett fåtal sjömän från det sjunkande skeppet, och släpar upp sina skadade från det förrödda kanondäcket, men man glömmer helt bort att dröja sig kvar och samla ihop vrakdelar från galjonen att reparera sitt eget skepp med.

Någon dag senare, när man återhämtat sig från chocken och gått igenom skadorna, står det därför klart att Peregrine har brist på trä, och behöver repareras för att kunna vara sjövärdigt nog att passera igenom Magellans sund. Dessutom har flera tunnor med färskvatten och förnödenheter förstörts i striden mot El Accidente/Incondicional, och man måste angöra land för att fylla på. Zanzibar Jack diskuterar med Betsy om man ska segla rakt västerut mot kontinenten, söderut mot Falklandsöarna eller norrut mot Pepys island (som inte finns, men det vet inte de). Man siktar på fastlandet, och anländer efter många dagar på en vindpinad men solbelyst kust i Patagonien, dock i stor avsaknad av träd. Här vilar man i två dagar, fyller på färskvatten och samlar drivved tillräckligt för att kunna reparera de mest kritiska skadorna, och Rafael och Bastian inleder en halvt skämtsam "duell" mellan katolicismen och protestantismen, där besättningsmedlemmar får agera pjäser på ett stort shackbräde ritat i sanden (på en avlägsen kulle, berättar jag, står två patagonier och iakttar det hela, och tänker att vitingar är allt bra konstiga). Det hela skulle ha kunnat urarta i en situation där Irish William med gäng kände sig föranledda att kniva någon, men istället blir det en stor moral-boost och bonding-grej för besättningen, särskilt då protestanter är i viss majoritet i besättningen, men katolikerna vinner schackduellen. Resultatet är att ingen riktigt känner sig förfördelad, och därför finns ingen omedelbar anledning till groll. Betsy hinner med att rita en karta och namnge en flod ("Peregrin River", vad annars?), Zanzibar Jack överväger en jakt- och timmer-expedition till inlandet sedan Betsy förmodat att det växer träd där, men istället sätter man kurs vidare söderut, då Jack hoppas nå en bosättning i mitten av Magellans sund, Port Famine, där man kanske kan träffa någon att byteshandla med.

Dagarna och nätterna blir kallare efterhand som Peregrine fortsätter söderut. En natt talar Betsy med skeppets kloke förste styrman, den långe afrikanen Obadiah Marlborough, och ger uttryck för sin oro att något kommit över Zanzibar Jack. Innan var han alltid barmhärtig, flamboyant, ädel...men nu på sistone verkar han kusligt och kallt målmedveten, nyckfull, hämndlysten och hemlighetsfull. Peregrines manskap är inte ens helt på det klara med varför de egentligen ska till de här öarna i Stilla havet, vad de hoppas hitta där. Betsy vet inte om hon vågar tro att det hela har med själva stenägget att göra, men hon har en otäck magkänsla att allt började med Aemilia...men samtidigt har de haft väldig framgång allt sedan dess; fantastiska vindar, de plundrade en hamn, besegrade Incondicional... Obadiah berättar om sina erfarenhet av schamanism och andeväsen från sin uppväxt i Afrika, och att han absolut tror att någon typ av andar följer med Peregrine, och att de kan ha påverkat Zanzibar Jack. Men han vet inte vad som kan göras åt det, annat än att be till Gud, och han vet inte om Peregrine med besättning är på väg mot sin stora lycka eller mot sin undergång.

Nära mynningen till Magellans sund siktar Peregrine ett baskiskt valfångsfartyg som ligger för ankar nära en enslig, vindpinad strand där dess manskap håller på att stycka en dödad sydkapare. Zanzibar Jack ger order att storma fartyget och stranden; baskierna inser inte faran innan det är försent, och ger sig efter verkningslös utväxling av muskötkulor. Deras skepp plundras och kannibaliseras på trä och annat material, och valkött samt de två äldsta och mest erfarna baskierna tas ombord på Peregrine. Sedan sticker man valfångsfartyget i brand och lämnar resten av dess besättning i sticket på denna öde strand; en tämligen grym handling som ytterligare får Betsy att undra över Zanzibar Jack, men samtidigt kan det ses som skoningslös men klok försiktighet, då Zanzibar Jack givetvis vill undvika att baskierna kan varna andra fartyg och dra mer fiendeskepp efter Peregrine.

Sedan följer en svår seglats mot strömmen, i hårt och kallt väder, genom Magellans sund. Omsider når man Port Famine, men det är bara en ödslig samling ruiner och vittrade stenmurar på en karg slätt inramad av snöklädda berg. Likfullt ger Zanzibar Jack order om att man ska gå iland och genomsöka stället, och så sker, till synes utan att man hittat något. Åtminstone tills rollpersonerna får syn på fyra jättar som iakttar dem från en höjd.

Rollpersonerna närmar sig de patagoniska jättarna i sällskap med Sancho, en av de tvångstvärvade baskiska valfångarna, som Rafael gjort sig vän med. Jättarna har spjut och döda kaniner med sig, och verkar ha varit på jakt, men de tycks fredligt sinnade, trots sina enorma kroppshyddor. (Jag förklarar för spelarna att just nu känns det som de är 3 meter höga, men i själva verket är de kanske bara 2). Försöken till kommunikation som sker är dock extremt spända, tills det visar sig att Sancho av någon anledning kan tala ett språk åtminstone en av jättarna förstår. Sancho förklarar att han som skeppsbruten tillbringade flera år hos eldsländska indianer på andra sidan Magellans sund, och där lärde sig deras språk. Efter en stund förmedlar han att patagonierna vill tala med främlingarnas ledare; Betsy ska till att skicka efter Zanzibar Jack, men det behövs visst inte då han är på väg hit i fulla språng, synbart ivrig. Resten av manskapet gestikulerar han åt att hålla sig på avstånd, för att inte skrämma jättarna. Rollpersonerna förstår inte mycket av konversationen som följer, de brottstycken Sancho översätter åt Zanzibar Jack är kryptiska på ett sätt bara Jack själv verkar förstå, men det blir fort uppenbart att det på något vis handlar om den äggformade stenen, då den äldste av patagonierna gräver fram den ur Jacks gördel och utforskar den fascinerat; han verkar veta vad den är. Den äldste förklarar något om "de äldstes stoder" i väster, och något om var man kan söka mäktiga trollkarlar som vet mer om vad det nu är Zanzibar Jack vill veta (den äldste verkar väl medveten om vad det är, men rollpersonerna är det inte). Medan det kryptiska och språkförbistrade samtalet pågår flirtar Rafael lite med en jättelång patagoniska, och chevaleresk som han är ger han henne, inte utan visst tvivel, sin älskade fjäderprydda slokhatt i utbyte mot kaninerna hon dödat. Hon tar på sig hatten och ser lycklig ut. Zanzibar Jack avslutar så artigt det går samtalet med patagonierna, med ny målmedvetenhet i ögonen, och man skiljs åt under hövlighetsbetygelser, varpå Peregrines besättning beger sig tillbaka till sjöss.

Nu känner sig Betsy tvungen att konfrontera Zanzibar Jack angående vad det egentligen är som pågår, och stärkt av samtalet med Obadiah gör hon det ett par dagar senare, en sen kväll i Magellans sund. Jack tar emot i sin kabin, och påminner lite mer om sitt gamla jag där han ligger avslappnat på sin säng och varmhjärtat bollar tankar med Betsy om deras respektive drömmar. Betsy talar om sin strävan efter kunskap, att komma närmare Gud genom att nysta upp världens mysterier, se nya horisonter och nya dimensioner hos skapelsen. Jack är mer kryptisk, men han ger henne så mycket som att hans dröm är att grunda ett eget rike, eller en domän av något slag, en plats där han kan styra efter eget huvud och (påstår han iallafall) skapa en utopi, en plats där ingen behöver svälta eller våndas. Nya världen verkar rätt plats för det, nu i Tronföljdskrigets kaos, och den här mystiska questen Peregrine nu är ute på ska visst på något sätt hjälpa Jack mot uppfyllandet av denna dröm.
"Skulle du låta mig undervisa på universiteten i ditt rike?", undrar Betsy, syftande på att hon är kvinna.
"Varför inte?", säger Jack med ett litet leende, "men jag är inte säker på hur lätt det vore att hitta fler kvinnor som är lika klyftiga".

En kylig, mulen dag siktar Peregrine mynningen till en djup fjord på Eldslandet. Rafael ligger vid denna punkt sjuk i hög feber under däck och är utslagen (hans spelare var trött ^__^), men Zanzibar Jack söker upp Bastian och ger honom ett viktigt uppdrag. Han ska leda ett shore crew, och söka sig till en infödingsby inne i fjorden där Sancho tidigare levt som skeppsbruten. Inte bara talar Sancho infödingarnas språk, kawésqar, han har också en fru och barn bland dem. Men Zanzibar Jacks syfte här rör bara Sancho högst sekundärt: i byn finns en mäktig schaman, och Bastians uppdrag är att föra denne schaman till Peregrine så att han på något vis kan hjälpa Zanzibar Jack med något (Jack är lika kryptisk som alltid här). Sagt och gjort; Bastian och Betsy tar befälet över en mindre grupp, som landstiger och av Sancho leds in i fjoden på ensliga, vindpinade vägar, mot en eldsländsk by bestående av en samling primitiva hyddor. På vägen talar Sancho lågt till Bastian, och ber honom om en stort tjänst: Sancho vill försöka få med sig sin fru och sina två barn på båten, och om Bastian låter honom ska han vara honom stort tack skyldig. Bastian ser inte spontant något problem, och accepterar.

Mötet med infödingarna är redan från början spänt, präglat av kommunikationsproblem och nån sorts Mörkrets hjärta:esque dödsdyrkande som gör Bastians pirat-crew minst sagt nervösa. De får prata med schamanen, en åldad man som förvånansvärt nog förstår lite engelska, och denna verkar onekligen vara kusligt väl medveten om vad det är för en slags äggformad sten som Zanzibar Jack har i sin ägo. Men schamanen, Cuamac, har inga planer på att själv följa med på Peregrine. Han förklarar för rollisarna att de ska resa till 'Odödlighetens öar' i nordväst, och erbjuder dem en av sina kraniesminkade kvinnliga lärljungar som eskort. Sancho har under tiden smugit iväg för att leta efter sin familj, och kommer tillbaka med två luggslitna halvindianer; en flicka cirka 12 och en pojke cirka 8, och förklarar skamset att frugan hittat en ny karl och inte ville veta av honom, men ynglen kunde han få...

Bastian och Betsy gör ett bra jobb med att köpa tid och truga, men det står klart att inte för något pris vill schamanen personligen följa med, då han är väl medveten om att resan till 'Odödlighetens öar' for honom vore en one-way trip. Snart nog är diplomatin nära att kollapsa helt, och läget blir väldigt spänt; piraterna är omgivna av mer eller mindre hotfulla, beväpnade eldsländare. Nu gör Bastians spelare något genialt: han vill inte att piraterna ska ta första steget att börja slakta indianerna, men samtidigt är situationen sådan att den måste sluta i en blodig kolonial skärsmytsling somehow. Så han spenderar en matinépoäng på att få en eldsländare att ylande kasta sig över piraterna, varpå den mest brutale av dem (en av Irish Williams mannar) omedelbart avfyrar sin musköt, och sedan brakar helvetet löst.

Det här blev den första stora striden i kampanjen, och gav ett relativt gott intryck vad Pirater!s regelsystem beträffar. Betsy greppar fort Cuamac och försöker passivisera honom medan resten av piraterna täcker henne, medan Bastian går en blodig duell mot en av Cuamacs dödskallesminkade lärlingar. Via några snygga taktiska manövrer och väl spenderade matinépoäng lyckas det Bastian och Betsy att leda piraterna i en hastig flykt, täckt av musköteld, och jagade av en ohelig hord av upprörda eldsländare som vill undsätta sin schaman. Merparten av piraterna, inkluderat Sancho med ungar, når stranden vid liv, där Zanzibar Jack och Irish William precis stigit iland med några mannar och erbjuder förödande covering fire. Eldsländarna tvingas retirera, Cuamac slängs bunden i en roddbåt, och med honom och Sanchos förvildade bastarder som nytillskott, och flera döda bakom sig, kan Peregrine med besättning snart åter sätta segel mot Stilla havet.