Ymir
Liten kantbaron
Jag behöver hjälp med att klura ut hur jag ska resolva en major plot i mitt Mundana, nämnligen min mörkaste och dystraste kampanj, som jag berättat om på forumet i partier sedan vi började spela den för väldigt många år sedan. Det jag vill att den ska leda fram till, på lång sikt, är att Rhung-Alari, eller någon del av det, blir det första område i det kända Mundana som faller för Mörkret.
Lång historia kort; jag tänker inte ge er hela ståryn då det hade tagit typ ett dygn att skriva ned. Men det här berättas om dess aftermath.
Bakgrunden:
Thalamur har framgångsrikt anfallit Consaber och ockuperat majoriteten av Urma Breann. De överlevande av sabriernas soldater har flytt till avlägsna borgar eller evakuerats till Danbreann, men vintern 1522 sabrisk tid blir osedvanligt hård och kall, och kriget går i stå. Greve Margon Ulthari har förskansat sig i sin borg Varglyan uppe i de norra bergen, och försöker där härja thalaskernas rygg. Tokon bedriver gerillakrigföring och försöker få Alarinn att sluta upp. I söder belägras Calnia sedan länge av en väldig armé under Shangi av Dubaral, och i sydöst sägs det att en annan armé under Jesbin marscherat från Creten för att ta itu med en styrka sabrierna satt iland vid Brelsest.
På ytan verkade allt lugnt, och thalaskerna räknade med att inom kort säkra hela Urma Breann, trots lokalt motstånd och talrika mindre gerillor. Ett mycket allvarligare hot var en stor colonisk-tokonsk-sabrisk rebellarmé under den tokonska krigshövdinginnan Rhiannon, men denna försvann spårlöst under en marsch genom Rinyaskogen.
Men sprickor har börjat uppenbara sig i fasaden; allt är inte som det verkar, för någondera sidan. Och i centrum för detta står en Xinuavatar:
Esgithe
Esgithe är den sista delen av Xinus splittrade ande, som fram till nu vilat i fördoldheten i den avlägsna sfären Hazeh, men på något sätt frigjorts därifrån. Hennes kropp är en 14-årig flickas, rebelledaren Rhiannons ena dotter, men hon blev under kampanjens gång medveten om sin sanna natur och gav sig hän en komplicerad quest att ödelägga Rhung-Alari och bana väg för Mörkret. Hon började med att lura hela rebellarmén i en fälla i Mithera, och ge dem i gåva åt Kuberon, Köldens furste, som fängslade dem alla i pelare av is på Antichton. Med detta beseglade Esgithe sin allians med den vredgade köldguden, som blev lovad att Consaber skulle täckas av evig köld, och ställde alla sina krafter, och två ediler (mäktiga änglalika väsen) till hennes förfogande. Kuberon började omedelbart spinna väldiga snöstormar över Rinyaskogen, och detta är den sanna anledningen till den osedvanligt hårda vintern.
Men Esgithe hade redan tidigare på okänt vis under en lång frånvaro i kampanjen byggt en allians med Åskhorden, en avlägsen raunländsk stam som för länge sedan i österns förlorade riken korrumperades och förvreds av Yssuk-yul, raunernas namn på någon sorts forntidsväsen från Urmörkret. Åskhorden tycks länge ha färdats västerut över stäpperna från de fallna länderna i fjärran östern, i syfte att underkuva andra raunstammar i Urmörkrets namn. Men Esgithe övertygade dem att istället anfalla Tokon, och avleda en mindre styrka att rida långt in i Consaber och ansluta sig till henne och beskydda henne. Så skedde också.
Esgithe lyckades även korrumpera en grupp Sankt Eobothsriddare samt den förvirrade munkorden av St Araxians eviga stillhet, och använde dessa för att tillfångata fyra coloniska flickor som en gång varit konkubiner åt magikrat Jesbin. De fyra flickorna, Thyana, Izada, Jehana och Liann, är mynader, ättlingar till en halvt bortglömd blodslinje av skepnadsändrare, och Jesbin hade använt deras kraft för att orkestrera Colon-renk-Ghor-Drezins fall. Esgithe hade lovat de desperata Eobothsriddarna och Araxianiterna att flickorna kunde offras i en väldig ritual för att öppna en port till självaste Daaks rike, och sända ned Jordesoldaten att leda Consaber och krossa den thalaskiska ockupationsmakten.
Så skedde givetvis inte. Ritualen, som ni kan läsa om i mer detalj i de länkade inläggen ovan, åkallade istället mörkerherren Vigilah från forntiden med hjälp av magiska monoliter som genererade ett paradox-fält, och i processen genomgick alla de fyra mynadflickorna en apodaimos och blev Esgithes nya demoniska kammarjungfrur.
Esgithe och hennes brokiga skara av demoner blev skiljda från sina raunländska krigare, men begav sig ändå över bergen, förklädda till munkar och nunnor, och infiltrerade den lilla staden Grikentulw. Men drakarna hade blivit varse kraften i Esgithes ritual, och skickade den fruktade lumiandraken Omeyocantli att jaga ned henne. Esgithe, i sin tur, hade blivit varse priori-cun-sabreanns närvaro i Grikentulw, eftersom en mäktig artefakt i deras skattkammare, Den vhoniska gudabilden, hade talat till henne i en dröm. Så hon genomförde sitt djärvaste dåd hittils, och avslöjade sig för draken, som utan misskund anföll och satte eld på staden. Det hela var givetvis en fälla, där Esgithe offrade hundratals oskyldiga människoliv i drakeld för att få en chans att dräpa Omeyocantli. Det kostade henne bägge edilerna, och en eobothsriddare och många andra underhuggare, men den mäktige Omeyocantli föll. Dock tog den med sig Vigilah, vars allt för veka mänskliga ska slets itu i en titanisk tvekamp, och Vigilahs ande flydde försvagad för att gömma sig i skuggorna. Dessutom vävde draken med sina sista andetag en förbannelse på Esgithe, som hade vågat sig lite för nära. Hon har sedan dess hostat och verkat försvagad och sjuk (se idén kring peststenen i detta inlägg).
Esgithe lät sig dock inte nedslås, och med sina kvarvarande tjänare gav hon sig av mot Calnia. När vi senast såg henne hade hon placerat ut den fruktansvärda vhoniska gudabilden i den lilla staden Cladell, vars befolkning, sabrier såväl som thalaskiska ockupanter, fort föll under gudabildens förtrollning och blev orimligt benägna att hjälpa Esgithes lilla munk- och nunnesällskap med hästar och förnödenheter.
Esgithe är ung, djärv och impulsiv. Detta har hittils visat sig vara en styrka, för hon har på kort tid uträttat spektakulära ting som mer försiktiga och manipulativa Xinuavatarer inte uppnått, men det kan också visa sig bli hennes fall. Sin sadism döljer hon bakom en mask av vänlighet och välvilja, och hon framställer sig som en idealist som vill få slut på kriget, om än med erkänt radikala och blodiga metoder, och leda både Consaber och Thalamur till en era av fred. Jag betvivlar att detta är vad hon verkligen önskar, vilket vi ska återkomma till i mina frågor till er.
Övriga relevanta fraktioner
I kampanjen finns följande andra aktörer av någon omedelbar relevans:
Magikraterna: Alean Ninarian och Jualla Bizar örsöker hålla sig neutrala och konspirera med Verduhrakh, Khakra, Lirmana av Cuvri'an och Letesse Visanni för att skapa fred. Igar Augus är helt kontollerad av L'meas. Liselle och Catzoran har knappt figurerat, Sanguis av Qatada är död och hans tribunal är i fullt intrigkrig mellan hans fyra döttrar. Shangi och Jesbin har vunnit massor av status genom sitt lyckade krig och är nu de absolut mäktigaste magikraterna, men tänker bara på hur tusan de ska kunna inta Danbreann och har inte alls förstått vad som är på väg att inträffa. Im-Berefel arbetar formellt med Shangi och Jesbin för att knäcka sabriernas motstånd genom innovativ magi samt samla ihop sina älskade conjungiter i syfte att upphöja sig själv till någon sorts högre kaosentitet, men i själva verket vill han bara hålla sig långt borta från L'meas mörka inflytande eftersom han anar ugglor i mossen. Han kan mycket väl siga sig gå över till Aleans och Jualas sida, eller för den delen vilka sida som helst.
Drakarna: Det är oklart om drakarna i Rhung-Alari tagit någon ställning i kriget mellan Consaber och Thalamur, annat än som ett spel för gallerierna. De har dock blivit varse de mycket större tingen i bakgrunden och försöker uppenbart bekämpa dem. Verduhrakh har lämnat det belägrade Calnia och kvar i dunklet i regentförsamlingens sal (församlingen själva har sedan länge retirerat till Danbreann) ligger bara en illusion av honom, alldeles tyst och orörlig. Det är oklart var Verduhrakh befinner sig men jag skulle gissa att han antingen är i Skugglandet och motarbetar Kuberon, eller ligger förskansad i en sjö i Alarinn och försöker uppbåda léaramalverna till ett försvar mot den raunländska invasionen av Tokon.
Khakra är kanske kvar i Thalamur (mitt Mundana har inte plotten att magikraterna försöker mörda honom), men mycket intressantare än Khakra själv är hans tre drakväktare; skepnadsändraren Zoharija (rollperson) och halvdemonen Inalea befinner sig nämligen båda i Calnia i syfte att försvara staden och leta upp Xinus hantlangare där. Den tredje, Orastro, har aldrig figurerat i bild, men är en av Rakhoris ledare och har kampanjen igenom dragit i trådar bakom kulisserna för att hjälpa rollpersonerna på olika sätt.
Priori cun-sabreann: En av organisationens äldste, Tearlach, har efter Grikentulw-händelserna blivit medveten om att Esgithe och hennes posse tjänar Xinu i någon kapacitet och har kallat en mörkerentitet till världen. Tearlach har begett sig av för att leta efter den försvagade Vigilah och förhoppningsvis utplåna den, medan han skickat sin sondotter Aine ihop med den mediokra demonologen Alendrian och den betydligt mer kapable, men otroligt trasige, rollpersonen Saevan mot Calnia för att där varna andra priori cun-sabreann-medlemmar, i synnerhet då Lirmana av Cuvri'an, om Esgithe och hennes planer.
Sabrierna: Sabrierna är i djup kris. Bondebefolkningens hela energi går åt till att överleva vintern, och adeln har sedan länge låst in sig i sina borgar, stupat i fältslag eller flytt med kungahuset till Danbreann. Kyrkan är även den i kris; primoden av Calnia bad om hjälp från Herm Nove i Ordensstaten i fjärran östern, men dessvärre gjorde samtidigt aboraten i Tibara det i ett helt annat ärende, och det är oklart om Herm Nove ens kommer hjälpa någon av dem, istället för att fortsätta vinna mark mot barbarerna i deras nya, rika land. Det finns dock fortfarande hjältar; lady Inalea Elisari och hertig Nagor Cretén leder försvaret av Calnia, riddar Frederick Deluvien och hans hustru Kiyona leder en rebellstyrka i Grikentulw, och Rhiannos stora rebellarmé har genom rollpersonernas ansträngningar befriats från sitt frusna fängelse bortom världen - antagligen kommer de känna sig tvingade att tåga norrut för att antingen erövra Intouk från thalaskerna, eller försvara det mot Åskhorden. En ganska stor sabrisk armé har dessutom satts i land vid Brelsest; det är inte klart vad den hoppas uppnå mot thalaskernas övermakt.
Den sabriska flottan har fritt spelrum; thalaskerna har som bäst tillfälligt kunnat kuva den. Sabrierna har dock fått överge det mesta av försvaret i Stora arkipelagen, eftersom skeppen desperat behövts på hemmahaven.
Raunerna: Jag har ingen aning om vad Åskhordens syfte är eller hur jag ska använda dem. Tacksam för idéer.
Spridda vänner till rollpersonerna: Alean Ninarians dotter med Letessive Visanni, Lilean, är trolovad med Aleans protegé, thakalen Saevan (rollperson), men Saevan har mer eller mindre gått AWOL och Lilean likaså; hon sågs senast med Rhiannons rebellarmé. Den tokonske krigaren Bran är på vift nånstans i Olanden ihop med en bunte rauner under prinsessan Hoëlun och hennes bror Qorchi; de försökte tillsammans med rollisarna stoppa Esgithes offerritt eftersom både Brans hustru Liann och Qorchis älskarinna Izada ihop med Saevanes älskarinna och Zoharijas släkting Jehana skulle offras i den. Dessvärre gick det inte särskilt bra. Qorchi och Hoëlun är flyktingar undan Åskhordens övergrepp och kan nog bli en bra krok för att dra in Åskhorden mer i ståryn.
Andra Xinuavatarer: Zaral Zargon befinner sig i regionen ihop med en mindre melorisk flotta med vilken han understött den thalaskiska. Givet att han slåss direkt för Thalamur kan man ana att han står bakom L'meas. Esgithe planerar dock att skicka efter Zaral Zargon och hans flotta för att med deras hjälp utdela dödsstöten mot Calnia; hon kommer först låta Kuberon frysa viken utanför Calnia, och därmed stoppa sabriska skepp från att lägga sig i. Sedan kommer hon en mörk natt använda en eldnymf i sin tjänst för att smälta isen och låta Zargons flotta passera. Denna flotta kommer sedan landsätta alla trupper den kan (däribland Esgithes två överlevande helmgastar och typ ett fucking dussin av Zaral Zargons) för att erövra en av stadens portar och släppa in den belägrande armén. På så vis ska Calnia falla.
L'meas roll är oklar. Rollpersonerna är vagt medvetna om henne, drakarna likaså, men jag tror att hon via sin kult Silverskäran vuxit till en dominant kraft bakom kulisserna i An-Thalamur. Men vad vill hon? Vad är hennes masterplan? Hur förhåller hon sig till Esgithe? Jag känner spontant att både hon och Zaral Zargon egentligen inte är helt nöjda med sin bångstyriga lillasyster och hennes djärva och blodiga dåd, att de känner att det på något vis underminerat deras egna planer. Helt enkelt, jag skulle kanske vilja ha till nån slags slitning mellan Xinuavatarerna. Hemskt öppen för idéer.
Rollpersonerna: Som ni kanske märker har jag inte varit supertydlig med rollpersonernas roll i ståryn. Det är för att den är väldigt komplex och egentligen överflödig för min frågeställning. Men det kan vara värt att nämna att den rollperson allt för tillfället kretsar kring, Saevan, har en skum katt-och-råtta-lek going med Esgithe och försökt lura henne att han står på hennes sida. Det har stundtals känts som att han faktiskt -var- det, men sedan händelserna i Grikentulw har det blivit tydligt att han motarbetar henne så gott han kan och att ingen av dem litar på den andre; de bara spelar ett konstigt vagt erotiskt spel med varandra.
De öppna frågorna (hjälp mig!)
Xinus agenda: Vad är det egentligen de olika Xinuavatarerna eftersträvar, och varför? Varför kallade Esgithe Vigilah till världen? Försöker hon gynna L'meas genom att vinna kriget åt Thalamur? If so, måste hon inte försöka underminera och fördärva för de som inte litar på L'meas (tex Jesbin och Shangi), och ge L'meas chans att via Igar Augus ta makten över hela Rhung-Alari? If so, varför i hela friden kallade hon in Åskhorden, är det inte bara superdestruktivt? Eller hoppas hon på att sabrier och thalasker ska kunna enas mot det nya hotet? Då finns problemet att hon själv knappast är i position att formellt leda dem, varken som Esgithe, L'meas eller Zaral Zargon. Så är det verkligen öppet herravälde över Rhung-Alari som Xinu eftersträvar? varför har hon då valt avatarer som är så svaga (kvinnor, utlänningar) i samhällshierarkin? Det känns som att hennes mål borde vara mer subtilt och manipulativt givet formerna hon valt. Vill L'meas söndra och fördärva Thalamur på något sätt, så fort hon krossat Rakhori? Varför? Om Esgithe har samma agenda, alltså att bara så fördärv, är deras mål att ödelägga hela Rhung-Alari och låta Åskhorden trampa på resterna? Hur kommer det ge Xinu en stark position under och efter Mörkret?
Kampanjens riktning: Vart ska jag ta vägen med detta? Ska jag fortsätta bygga en konsekvent destruktiv spiral, eller ge hopp och sedan ta bort det? Ska jag brutalt döda av rollisarna och plocka upp trådarna i en ny och mer hoppfull Rhung-Alari-kampanj? Eller ska jag helt sonika skildra Rhung-Alaris fall och låta det sluta där? Ska jag ge kampanjen ny spinn genom att introducera nya fraktioner som rör om i grytan? vad gör ebhroniterna tex? Herm Nove i Ordensstaten? Eller ska jag bara jobba med det jag har; isåfall behöver jag återknyta till L'meas och Rakhoris försök att avslöja henne; men hur? Ska thalaskerna tillåtas erövra hela Consaber, eller väntar obehagliga överraskningar på dem, antingen orkestrerade av Xinu eller av ödet? En naturlig utveckling känns det som, för mig, vore att magikraterna startar inbördeskrig mot varandra; problemet med den approachen är att Jesbin och Shangi skulle alliera sig mot de andra, men iofs, då kanske de andra i sin tur allierar sig, varvid två block uppstår med Qatada-tribunalen och Im'berefel som jokrar; det kunde vara ganska intressant.
Åskhorden: Relaterat till punkten direkt ovan. Jag har helt tappat tråden på vad jag egentligen ska ta mig till med Åskhorden, för kampanjen har inte ett sådant upplägg där de kan fylla funktionen av ett nytt mäktigt hot som rollpersonerna måste organisera ett motstånd mot. De känns för out-of-context och jag hade hellre haft dem som ett bakgrundselement som ställer till problem än något som inleder en massiv invasion av Rhung-Alari, tror jag, men hur får jag till det, nu när de thalaskiska arméerna är krigströtta och sårbara? Finns det något annat intressant, oavsett hur utanför lådan det är, som jag kunnat göra med dem?
Léaram: Det känns som att de borde blandas in på något vis, snarare än sitta på sin röv. Ett koolt men plågsamt klyschigt tolkienistiskt alternativ vore att Verduhrakh raggar upp dem och att de dyker upp i grevens tid för att bistå sabrierna eller thalaskerna mot Åskhorden eller någon annan av Urmörkrets agenter.
Calnias öde: Ska jag helt sonika köra på idén att Esgithe planerar Calnias fall, eller finns det någon bättre agenda jag kan ge henne i Calnia?
Daakkyrkan: Jag är spontant förjust i idén att Esgithe infiltrerar och usurperar Daakkyrkan, men hur skulle det gå till och vad skulle jag då göra med det? Jag har tidigare uttryckt ett visst bekymmer över att Daak i den här kampanjen liksom inte -gjort- nånting åt att en fucking Xinuavatar lurat och korrumperat hans munkar och nunnor och använt hans själva tempel till riter för att åkalla Mörkerherrar. Fortfarande öppen för tankar kring detta.
Mörkret: Ska jag gå balls to the walls med det visuella, låta Antichton synas på himlen medan Consaber försänks i evig natt, och drömväsen och odöda frusna fasor härjar överallt? Eller ska jag låta Mörkret i Rhung-Alari vara något betydligt mer subtilt och sinistert, typ mardrömmar och förvridna visioner hos massor av människor, i väntan på en fet mörkerreveal i min huvudsakliga, än mer episka, mörkerkampanj, långt borta i Jargien? Om Mörkret ska komma; hur kan Xinu frambringa det? Har hon kanske redan gjort det, på något vis, med åkallandet av Vigilah?
Rebellarmén: Vad ska jag ta mig till med rebellarmén? Den innehåller flera intressanta karaktärer, däribland Esgithes syster och mor, men är för tillfället på andra sidan Consaber och antagligen ganska upptagen där. Jag är inte så sugen på att ta rollpersonerna upp till Tokon-trakten, så jag kanske bara skulle låta rebellerna figurera i bakgrunden for now.
De fyra demonerna: Är Jehana, Izada, Thyana och Liann evigt förlorade till Xinus mörka inflytande, eller kan de på något sätt räddas från sin apodaimos, isåfall hur? Spontant känner jag nästan att det vore för puttenuttigt för den här nattsvarta kampanjen om det går att rädda dem, men samtidigt vill jag inte låta saker kännas -för- hopplösa, och det är en svår balansgång. En spontant lockande tanke är att Zaral Zargon efter Esgithes död (se nedan) är betydligt elakare mot dem än hon var, vilket föranleder någon typ av uppror. De känner alla fyra en överväldigande lust att lyda Xinu, men den verkar inte omöjlig att slå sig fri ifrån.
Esgithes öde: Omeyocantlis förbannelse är förmodligen inte att leka med. Ska jag låta den döda Esgithe? Isåfall måste någon annan kanske axla hennes roll som ståryns stora manipulatör och skurk, även om jag antar att Jesbin, Zaral Zargon eller L'meas kunnat göra det? Det vore kanske ett väldigt dynamiskt och spännande grepp, att röra om i grytan genom att faktiskt låta Esgithe dö? Eller ska den bara förvridna Esgithe på något sätt, reducera henne till en sjuklig krympling som inte längre klarar sig själv, eller en hög vidriga svulster och bölder som bara besitter ett vredgat och illvilligt medvetande?
Lång historia kort; jag tänker inte ge er hela ståryn då det hade tagit typ ett dygn att skriva ned. Men det här berättas om dess aftermath.
Bakgrunden:
Thalamur har framgångsrikt anfallit Consaber och ockuperat majoriteten av Urma Breann. De överlevande av sabriernas soldater har flytt till avlägsna borgar eller evakuerats till Danbreann, men vintern 1522 sabrisk tid blir osedvanligt hård och kall, och kriget går i stå. Greve Margon Ulthari har förskansat sig i sin borg Varglyan uppe i de norra bergen, och försöker där härja thalaskernas rygg. Tokon bedriver gerillakrigföring och försöker få Alarinn att sluta upp. I söder belägras Calnia sedan länge av en väldig armé under Shangi av Dubaral, och i sydöst sägs det att en annan armé under Jesbin marscherat från Creten för att ta itu med en styrka sabrierna satt iland vid Brelsest.
På ytan verkade allt lugnt, och thalaskerna räknade med att inom kort säkra hela Urma Breann, trots lokalt motstånd och talrika mindre gerillor. Ett mycket allvarligare hot var en stor colonisk-tokonsk-sabrisk rebellarmé under den tokonska krigshövdinginnan Rhiannon, men denna försvann spårlöst under en marsch genom Rinyaskogen.
Men sprickor har börjat uppenbara sig i fasaden; allt är inte som det verkar, för någondera sidan. Och i centrum för detta står en Xinuavatar:
Esgithe
Esgithe är den sista delen av Xinus splittrade ande, som fram till nu vilat i fördoldheten i den avlägsna sfären Hazeh, men på något sätt frigjorts därifrån. Hennes kropp är en 14-årig flickas, rebelledaren Rhiannons ena dotter, men hon blev under kampanjens gång medveten om sin sanna natur och gav sig hän en komplicerad quest att ödelägga Rhung-Alari och bana väg för Mörkret. Hon började med att lura hela rebellarmén i en fälla i Mithera, och ge dem i gåva åt Kuberon, Köldens furste, som fängslade dem alla i pelare av is på Antichton. Med detta beseglade Esgithe sin allians med den vredgade köldguden, som blev lovad att Consaber skulle täckas av evig köld, och ställde alla sina krafter, och två ediler (mäktiga änglalika väsen) till hennes förfogande. Kuberon började omedelbart spinna väldiga snöstormar över Rinyaskogen, och detta är den sanna anledningen till den osedvanligt hårda vintern.
Men Esgithe hade redan tidigare på okänt vis under en lång frånvaro i kampanjen byggt en allians med Åskhorden, en avlägsen raunländsk stam som för länge sedan i österns förlorade riken korrumperades och förvreds av Yssuk-yul, raunernas namn på någon sorts forntidsväsen från Urmörkret. Åskhorden tycks länge ha färdats västerut över stäpperna från de fallna länderna i fjärran östern, i syfte att underkuva andra raunstammar i Urmörkrets namn. Men Esgithe övertygade dem att istället anfalla Tokon, och avleda en mindre styrka att rida långt in i Consaber och ansluta sig till henne och beskydda henne. Så skedde också.
Esgithe lyckades även korrumpera en grupp Sankt Eobothsriddare samt den förvirrade munkorden av St Araxians eviga stillhet, och använde dessa för att tillfångata fyra coloniska flickor som en gång varit konkubiner åt magikrat Jesbin. De fyra flickorna, Thyana, Izada, Jehana och Liann, är mynader, ättlingar till en halvt bortglömd blodslinje av skepnadsändrare, och Jesbin hade använt deras kraft för att orkestrera Colon-renk-Ghor-Drezins fall. Esgithe hade lovat de desperata Eobothsriddarna och Araxianiterna att flickorna kunde offras i en väldig ritual för att öppna en port till självaste Daaks rike, och sända ned Jordesoldaten att leda Consaber och krossa den thalaskiska ockupationsmakten.
Så skedde givetvis inte. Ritualen, som ni kan läsa om i mer detalj i de länkade inläggen ovan, åkallade istället mörkerherren Vigilah från forntiden med hjälp av magiska monoliter som genererade ett paradox-fält, och i processen genomgick alla de fyra mynadflickorna en apodaimos och blev Esgithes nya demoniska kammarjungfrur.
Esgithe och hennes brokiga skara av demoner blev skiljda från sina raunländska krigare, men begav sig ändå över bergen, förklädda till munkar och nunnor, och infiltrerade den lilla staden Grikentulw. Men drakarna hade blivit varse kraften i Esgithes ritual, och skickade den fruktade lumiandraken Omeyocantli att jaga ned henne. Esgithe, i sin tur, hade blivit varse priori-cun-sabreanns närvaro i Grikentulw, eftersom en mäktig artefakt i deras skattkammare, Den vhoniska gudabilden, hade talat till henne i en dröm. Så hon genomförde sitt djärvaste dåd hittils, och avslöjade sig för draken, som utan misskund anföll och satte eld på staden. Det hela var givetvis en fälla, där Esgithe offrade hundratals oskyldiga människoliv i drakeld för att få en chans att dräpa Omeyocantli. Det kostade henne bägge edilerna, och en eobothsriddare och många andra underhuggare, men den mäktige Omeyocantli föll. Dock tog den med sig Vigilah, vars allt för veka mänskliga ska slets itu i en titanisk tvekamp, och Vigilahs ande flydde försvagad för att gömma sig i skuggorna. Dessutom vävde draken med sina sista andetag en förbannelse på Esgithe, som hade vågat sig lite för nära. Hon har sedan dess hostat och verkat försvagad och sjuk (se idén kring peststenen i detta inlägg).
Esgithe lät sig dock inte nedslås, och med sina kvarvarande tjänare gav hon sig av mot Calnia. När vi senast såg henne hade hon placerat ut den fruktansvärda vhoniska gudabilden i den lilla staden Cladell, vars befolkning, sabrier såväl som thalaskiska ockupanter, fort föll under gudabildens förtrollning och blev orimligt benägna att hjälpa Esgithes lilla munk- och nunnesällskap med hästar och förnödenheter.
Esgithe är ung, djärv och impulsiv. Detta har hittils visat sig vara en styrka, för hon har på kort tid uträttat spektakulära ting som mer försiktiga och manipulativa Xinuavatarer inte uppnått, men det kan också visa sig bli hennes fall. Sin sadism döljer hon bakom en mask av vänlighet och välvilja, och hon framställer sig som en idealist som vill få slut på kriget, om än med erkänt radikala och blodiga metoder, och leda både Consaber och Thalamur till en era av fred. Jag betvivlar att detta är vad hon verkligen önskar, vilket vi ska återkomma till i mina frågor till er.
Övriga relevanta fraktioner
I kampanjen finns följande andra aktörer av någon omedelbar relevans:
Magikraterna: Alean Ninarian och Jualla Bizar örsöker hålla sig neutrala och konspirera med Verduhrakh, Khakra, Lirmana av Cuvri'an och Letesse Visanni för att skapa fred. Igar Augus är helt kontollerad av L'meas. Liselle och Catzoran har knappt figurerat, Sanguis av Qatada är död och hans tribunal är i fullt intrigkrig mellan hans fyra döttrar. Shangi och Jesbin har vunnit massor av status genom sitt lyckade krig och är nu de absolut mäktigaste magikraterna, men tänker bara på hur tusan de ska kunna inta Danbreann och har inte alls förstått vad som är på väg att inträffa. Im-Berefel arbetar formellt med Shangi och Jesbin för att knäcka sabriernas motstånd genom innovativ magi samt samla ihop sina älskade conjungiter i syfte att upphöja sig själv till någon sorts högre kaosentitet, men i själva verket vill han bara hålla sig långt borta från L'meas mörka inflytande eftersom han anar ugglor i mossen. Han kan mycket väl siga sig gå över till Aleans och Jualas sida, eller för den delen vilka sida som helst.
Drakarna: Det är oklart om drakarna i Rhung-Alari tagit någon ställning i kriget mellan Consaber och Thalamur, annat än som ett spel för gallerierna. De har dock blivit varse de mycket större tingen i bakgrunden och försöker uppenbart bekämpa dem. Verduhrakh har lämnat det belägrade Calnia och kvar i dunklet i regentförsamlingens sal (församlingen själva har sedan länge retirerat till Danbreann) ligger bara en illusion av honom, alldeles tyst och orörlig. Det är oklart var Verduhrakh befinner sig men jag skulle gissa att han antingen är i Skugglandet och motarbetar Kuberon, eller ligger förskansad i en sjö i Alarinn och försöker uppbåda léaramalverna till ett försvar mot den raunländska invasionen av Tokon.
Khakra är kanske kvar i Thalamur (mitt Mundana har inte plotten att magikraterna försöker mörda honom), men mycket intressantare än Khakra själv är hans tre drakväktare; skepnadsändraren Zoharija (rollperson) och halvdemonen Inalea befinner sig nämligen båda i Calnia i syfte att försvara staden och leta upp Xinus hantlangare där. Den tredje, Orastro, har aldrig figurerat i bild, men är en av Rakhoris ledare och har kampanjen igenom dragit i trådar bakom kulisserna för att hjälpa rollpersonerna på olika sätt.
Priori cun-sabreann: En av organisationens äldste, Tearlach, har efter Grikentulw-händelserna blivit medveten om att Esgithe och hennes posse tjänar Xinu i någon kapacitet och har kallat en mörkerentitet till världen. Tearlach har begett sig av för att leta efter den försvagade Vigilah och förhoppningsvis utplåna den, medan han skickat sin sondotter Aine ihop med den mediokra demonologen Alendrian och den betydligt mer kapable, men otroligt trasige, rollpersonen Saevan mot Calnia för att där varna andra priori cun-sabreann-medlemmar, i synnerhet då Lirmana av Cuvri'an, om Esgithe och hennes planer.
Sabrierna: Sabrierna är i djup kris. Bondebefolkningens hela energi går åt till att överleva vintern, och adeln har sedan länge låst in sig i sina borgar, stupat i fältslag eller flytt med kungahuset till Danbreann. Kyrkan är även den i kris; primoden av Calnia bad om hjälp från Herm Nove i Ordensstaten i fjärran östern, men dessvärre gjorde samtidigt aboraten i Tibara det i ett helt annat ärende, och det är oklart om Herm Nove ens kommer hjälpa någon av dem, istället för att fortsätta vinna mark mot barbarerna i deras nya, rika land. Det finns dock fortfarande hjältar; lady Inalea Elisari och hertig Nagor Cretén leder försvaret av Calnia, riddar Frederick Deluvien och hans hustru Kiyona leder en rebellstyrka i Grikentulw, och Rhiannos stora rebellarmé har genom rollpersonernas ansträngningar befriats från sitt frusna fängelse bortom världen - antagligen kommer de känna sig tvingade att tåga norrut för att antingen erövra Intouk från thalaskerna, eller försvara det mot Åskhorden. En ganska stor sabrisk armé har dessutom satts i land vid Brelsest; det är inte klart vad den hoppas uppnå mot thalaskernas övermakt.
Den sabriska flottan har fritt spelrum; thalaskerna har som bäst tillfälligt kunnat kuva den. Sabrierna har dock fått överge det mesta av försvaret i Stora arkipelagen, eftersom skeppen desperat behövts på hemmahaven.
Raunerna: Jag har ingen aning om vad Åskhordens syfte är eller hur jag ska använda dem. Tacksam för idéer.
Spridda vänner till rollpersonerna: Alean Ninarians dotter med Letessive Visanni, Lilean, är trolovad med Aleans protegé, thakalen Saevan (rollperson), men Saevan har mer eller mindre gått AWOL och Lilean likaså; hon sågs senast med Rhiannons rebellarmé. Den tokonske krigaren Bran är på vift nånstans i Olanden ihop med en bunte rauner under prinsessan Hoëlun och hennes bror Qorchi; de försökte tillsammans med rollisarna stoppa Esgithes offerritt eftersom både Brans hustru Liann och Qorchis älskarinna Izada ihop med Saevanes älskarinna och Zoharijas släkting Jehana skulle offras i den. Dessvärre gick det inte särskilt bra. Qorchi och Hoëlun är flyktingar undan Åskhordens övergrepp och kan nog bli en bra krok för att dra in Åskhorden mer i ståryn.
Andra Xinuavatarer: Zaral Zargon befinner sig i regionen ihop med en mindre melorisk flotta med vilken han understött den thalaskiska. Givet att han slåss direkt för Thalamur kan man ana att han står bakom L'meas. Esgithe planerar dock att skicka efter Zaral Zargon och hans flotta för att med deras hjälp utdela dödsstöten mot Calnia; hon kommer först låta Kuberon frysa viken utanför Calnia, och därmed stoppa sabriska skepp från att lägga sig i. Sedan kommer hon en mörk natt använda en eldnymf i sin tjänst för att smälta isen och låta Zargons flotta passera. Denna flotta kommer sedan landsätta alla trupper den kan (däribland Esgithes två överlevande helmgastar och typ ett fucking dussin av Zaral Zargons) för att erövra en av stadens portar och släppa in den belägrande armén. På så vis ska Calnia falla.
L'meas roll är oklar. Rollpersonerna är vagt medvetna om henne, drakarna likaså, men jag tror att hon via sin kult Silverskäran vuxit till en dominant kraft bakom kulisserna i An-Thalamur. Men vad vill hon? Vad är hennes masterplan? Hur förhåller hon sig till Esgithe? Jag känner spontant att både hon och Zaral Zargon egentligen inte är helt nöjda med sin bångstyriga lillasyster och hennes djärva och blodiga dåd, att de känner att det på något vis underminerat deras egna planer. Helt enkelt, jag skulle kanske vilja ha till nån slags slitning mellan Xinuavatarerna. Hemskt öppen för idéer.
Rollpersonerna: Som ni kanske märker har jag inte varit supertydlig med rollpersonernas roll i ståryn. Det är för att den är väldigt komplex och egentligen överflödig för min frågeställning. Men det kan vara värt att nämna att den rollperson allt för tillfället kretsar kring, Saevan, har en skum katt-och-råtta-lek going med Esgithe och försökt lura henne att han står på hennes sida. Det har stundtals känts som att han faktiskt -var- det, men sedan händelserna i Grikentulw har det blivit tydligt att han motarbetar henne så gott han kan och att ingen av dem litar på den andre; de bara spelar ett konstigt vagt erotiskt spel med varandra.
De öppna frågorna (hjälp mig!)
Xinus agenda: Vad är det egentligen de olika Xinuavatarerna eftersträvar, och varför? Varför kallade Esgithe Vigilah till världen? Försöker hon gynna L'meas genom att vinna kriget åt Thalamur? If so, måste hon inte försöka underminera och fördärva för de som inte litar på L'meas (tex Jesbin och Shangi), och ge L'meas chans att via Igar Augus ta makten över hela Rhung-Alari? If so, varför i hela friden kallade hon in Åskhorden, är det inte bara superdestruktivt? Eller hoppas hon på att sabrier och thalasker ska kunna enas mot det nya hotet? Då finns problemet att hon själv knappast är i position att formellt leda dem, varken som Esgithe, L'meas eller Zaral Zargon. Så är det verkligen öppet herravälde över Rhung-Alari som Xinu eftersträvar? varför har hon då valt avatarer som är så svaga (kvinnor, utlänningar) i samhällshierarkin? Det känns som att hennes mål borde vara mer subtilt och manipulativt givet formerna hon valt. Vill L'meas söndra och fördärva Thalamur på något sätt, så fort hon krossat Rakhori? Varför? Om Esgithe har samma agenda, alltså att bara så fördärv, är deras mål att ödelägga hela Rhung-Alari och låta Åskhorden trampa på resterna? Hur kommer det ge Xinu en stark position under och efter Mörkret?
Kampanjens riktning: Vart ska jag ta vägen med detta? Ska jag fortsätta bygga en konsekvent destruktiv spiral, eller ge hopp och sedan ta bort det? Ska jag brutalt döda av rollisarna och plocka upp trådarna i en ny och mer hoppfull Rhung-Alari-kampanj? Eller ska jag helt sonika skildra Rhung-Alaris fall och låta det sluta där? Ska jag ge kampanjen ny spinn genom att introducera nya fraktioner som rör om i grytan? vad gör ebhroniterna tex? Herm Nove i Ordensstaten? Eller ska jag bara jobba med det jag har; isåfall behöver jag återknyta till L'meas och Rakhoris försök att avslöja henne; men hur? Ska thalaskerna tillåtas erövra hela Consaber, eller väntar obehagliga överraskningar på dem, antingen orkestrerade av Xinu eller av ödet? En naturlig utveckling känns det som, för mig, vore att magikraterna startar inbördeskrig mot varandra; problemet med den approachen är att Jesbin och Shangi skulle alliera sig mot de andra, men iofs, då kanske de andra i sin tur allierar sig, varvid två block uppstår med Qatada-tribunalen och Im'berefel som jokrar; det kunde vara ganska intressant.
Åskhorden: Relaterat till punkten direkt ovan. Jag har helt tappat tråden på vad jag egentligen ska ta mig till med Åskhorden, för kampanjen har inte ett sådant upplägg där de kan fylla funktionen av ett nytt mäktigt hot som rollpersonerna måste organisera ett motstånd mot. De känns för out-of-context och jag hade hellre haft dem som ett bakgrundselement som ställer till problem än något som inleder en massiv invasion av Rhung-Alari, tror jag, men hur får jag till det, nu när de thalaskiska arméerna är krigströtta och sårbara? Finns det något annat intressant, oavsett hur utanför lådan det är, som jag kunnat göra med dem?
Léaram: Det känns som att de borde blandas in på något vis, snarare än sitta på sin röv. Ett koolt men plågsamt klyschigt tolkienistiskt alternativ vore att Verduhrakh raggar upp dem och att de dyker upp i grevens tid för att bistå sabrierna eller thalaskerna mot Åskhorden eller någon annan av Urmörkrets agenter.
Calnias öde: Ska jag helt sonika köra på idén att Esgithe planerar Calnias fall, eller finns det någon bättre agenda jag kan ge henne i Calnia?
Daakkyrkan: Jag är spontant förjust i idén att Esgithe infiltrerar och usurperar Daakkyrkan, men hur skulle det gå till och vad skulle jag då göra med det? Jag har tidigare uttryckt ett visst bekymmer över att Daak i den här kampanjen liksom inte -gjort- nånting åt att en fucking Xinuavatar lurat och korrumperat hans munkar och nunnor och använt hans själva tempel till riter för att åkalla Mörkerherrar. Fortfarande öppen för tankar kring detta.
Mörkret: Ska jag gå balls to the walls med det visuella, låta Antichton synas på himlen medan Consaber försänks i evig natt, och drömväsen och odöda frusna fasor härjar överallt? Eller ska jag låta Mörkret i Rhung-Alari vara något betydligt mer subtilt och sinistert, typ mardrömmar och förvridna visioner hos massor av människor, i väntan på en fet mörkerreveal i min huvudsakliga, än mer episka, mörkerkampanj, långt borta i Jargien? Om Mörkret ska komma; hur kan Xinu frambringa det? Har hon kanske redan gjort det, på något vis, med åkallandet av Vigilah?
Rebellarmén: Vad ska jag ta mig till med rebellarmén? Den innehåller flera intressanta karaktärer, däribland Esgithes syster och mor, men är för tillfället på andra sidan Consaber och antagligen ganska upptagen där. Jag är inte så sugen på att ta rollpersonerna upp till Tokon-trakten, så jag kanske bara skulle låta rebellerna figurera i bakgrunden for now.
De fyra demonerna: Är Jehana, Izada, Thyana och Liann evigt förlorade till Xinus mörka inflytande, eller kan de på något sätt räddas från sin apodaimos, isåfall hur? Spontant känner jag nästan att det vore för puttenuttigt för den här nattsvarta kampanjen om det går att rädda dem, men samtidigt vill jag inte låta saker kännas -för- hopplösa, och det är en svår balansgång. En spontant lockande tanke är att Zaral Zargon efter Esgithes död (se nedan) är betydligt elakare mot dem än hon var, vilket föranleder någon typ av uppror. De känner alla fyra en överväldigande lust att lyda Xinu, men den verkar inte omöjlig att slå sig fri ifrån.
Esgithes öde: Omeyocantlis förbannelse är förmodligen inte att leka med. Ska jag låta den döda Esgithe? Isåfall måste någon annan kanske axla hennes roll som ståryns stora manipulatör och skurk, även om jag antar att Jesbin, Zaral Zargon eller L'meas kunnat göra det? Det vore kanske ett väldigt dynamiskt och spännande grepp, att röra om i grytan genom att faktiskt låta Esgithe dö? Eller ska den bara förvridna Esgithe på något sätt, reducera henne till en sjuklig krympling som inte längre klarar sig själv, eller en hög vidriga svulster och bölder som bara besitter ett vredgat och illvilligt medvetande?
