Det finns inte längre några riktlinjer för filmklubben.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Såg 'The Grand' (2007), en komedi om en pokerturnering. Filmen är gjord som en fejkad dokumentär och presenterar ett gäng mer eller mindre arketypiska personer med hybris, undertryckta känslobehov och personliga bagage. Jag vill säga att Woody Harrelson är bra som vanligt, men han har ju bättre filmer på sitt CV. Den enskilt roligaste rollen ser jag vara Werner Herzog som psykopatisk pokerspelare. Storyn funkar utan att vara direkt intressant, den är rolig men ingen komediklassiker och den går att se igen nån gång (1 tim.40 min. är rätt lagom).
Trist nog blir det en ny 3/5.
Det här är väl egentligen inte min typ av film - inte så förtjust i skräck, ens i rymdförklädnad.
Nåja, filmen är bra - den har grym estetik, bl a "navigatören" som ser så där trevligt skum ut, och alienen som inte visas för mycket men har trevligt cthulhoida drag. Estetiken för upp den här till en stabil 4:a för mig, och var jag skräckfilmsfantast så skulle jag nog sätta en 5:a.
Obs: Spoilers:
Men, intelligenstest här:
[spoilers]
1. En av dina besättningsmedlemmar har en främmande livsform i fejan. Du:
a) Försöker få av den utan att bryta karantän.
b) Försöker döda den.
c) Försöker döda besättningsmannen (psykopatvalet)
d) Fryser ner besättningsmedlemmen så ett fullt sjukhus/militärsjukhus med mycket bättre resurser än ditt skepp kan ta sig en titt på denne.
e) Bryter karantän och för in besättningsmannen i sjukstugan - och vidhåller "öppen dörr"-policy så att folk kan traska in och ut vad som borde vara en luftsluss, och låter läkaren som släppte in er och är skitskum hållas.
2. Woo! Din besättningsman som för 10 minuter sen hade en (numera död) utomjording i fejan är på benen och verkar ok! Du:
a) Vidhåller strikt karantän - det finns ingenting som pekar på att han är ok.
b) Slänger honom överbord.
c) Sätter eld på honom och slänger honom överbord. (två psykopatval här)
d) Låser in honom i ert säkraste, mest sterila cell, med en cryopod.
e) Har ett party med alla andra i ett trevligt öppet område.
3. Det finns ett monster ombord. Ni:
a) Delar på er.
b) Delar på er.
c) Delar på er utan radio.
d) Låter besättningsmedlemmen som är på väg att synbarligen bryta ihop av panik sköta de känsliga och experimentella instrumenten för att avgöra var varelsen är.
4. Du är ensam överlevande efter att ha sprängt skeppet, med ett jäkla oväsen och otrevliga ångor överallt utom i flyktskeppet. Är du säker?
a) Japp.
b) Jadå.
c) Definitivt.
d) Tja, man kunde kanske ta en ordentlig kontro- näe, det är nog lugnt.
Jag har sett Rur?ni Kenshin, live-action-filmen (titeln brukar transkriberas "Rurouni Kenshin", men jag valde att skriva det sådär så att man inte tror att man uttalar det "ruro-uni", vilket är det uttal jag oftast hör).
Filmen bygger på mangan med samma namn, men till vilken grad har jag ingen aning om eftersom jag inte har läst mangan.
Filmen utspelar sig till större delen 1878, med lite återblickar till ett årtionde senare. Lönnmördaren Hitokiri Batt?sai (Takeru Satoh) har lämnat sitt gamla liv bakom sig efter slaget om Toba-Fushimi, och driver nu runt i Japan i den nya eran under taget namn, Himura Kenshin, och försöker hjälpa folk med ett bakåt-eggat svärd så att han inte ska råka döda folk. Han blir tvungen att bevisa det för Kamiya Kaoru (Emi Takei), arvtagerskan till en mindre svärdsskola som lär ut att svärd inte ska döda.
Och det hade väl gått bra, om inte Batt?sais gamla svärd och namn tagits över av Udo Jin-e (Koji Kikkawa), som blir lönnmördare och hit man åt Takeda Kanry? (Teruyuki Kagawa). Och inte ens det hade väl varit ett problem för just Kenshin/Batt?sai om inte Kanry? hade lite väl stora ambitioner för det opium som hans kvinna Takani Megumi (Yu Aoi) tillverkar åt honom. Och inte ens det hade varit ett problem för Kenshin och Kaoru efter att Kenshin spöat upp Kanry?s gäng, om inte Megumi fått nog och hoppat av.
Så kort sagt, skit händer, och Kenshin tvingas Ta Hand Om Saken tillsammans med några osannolika allierade.
---
Jag har inte så mycket att klaga på. Det är skitballa repfajter med riktigt mycket ös och snygg koreografi, hejdlöst överdrivet som om det vore en anime eller manga, och det lyckas framföra Kenshins övernaturliga stridsförmåga.
Skådespelandet är inte lika stelt och teatraliskt överdrivet som det brukar vara i japansk film. Jag trivs mycket bra med i stort sett hela rollbesättningen, utom möjligen Kanry? som känns väldigt väldigt överdrivet skurkaktigt super-super-super-ond.
Precis alla karaktärer, utom Kaoru som är super-ärtig och naiv och optimistisk och Kanry? som bara är ond, har problematiska bakgrunder och de får sin respektive screen time för att lyfta fram den. Det gör att ståryn, som kunde varit spikrak problem-lösning-slutfajt, istället får en himla massa svängar och krokar på vägen till en slutuppgörelse med stageade slutbossar - och till och med slutuppgörelsen har sina överraskningar!
Är det något som jag är missnöjd med så är det Kaoru som blir till filmens damsel-in-distress. Och det är jävligt synd, för jag hade mycket hellre sett ett annat öde för en kvinnlig karaktär med såpass mycket genki och ärtighet och framåtanda.
Men bortsett från det älskade jag Rur?ni Kenshin!
Krille said:
En intressant iakttagelse: trots att två namngivna kvinnor bor under samma tak (Megumi och Kaoru) så är det knappt att filmen klarar Bechdel. Det var likadant och till och med värre i nya Red Dawn: trots att en hel klase namngivna kvinnor mer eller mindre bodde i en stor hamsterhög så missade den filmen Bechdel. Att missa under de förhållandena... HUR FAN GÖR DOM?!!
Bonus: Sagara Sanosuke (Munetaka Aoki) är med. Och hans åra till svärd. Och på nåt jävla sätt funkar det!
Eftersom amerikansk skräckfilm nästan undantagslöst är så jävla skitdålig har jag på senare år plöjt avgrundsdjupt ned i andra länders obskyra skräckproduktion, och då Australien på senare år pumpat ur sig en imponerande hög sevärd skräckfilm (Lake Mungo, Uninhabited, Black Water, Road Train, Van Diemen's Land, Wolf Creek, Primal, The Loved Ones) har det blivit naturligt att helt sonika försöka se all australiensk skräckfilm som existerar. Detta ledde mig omsider till Acolytes, en obskyr rulle om tre tonårskids som på slump kommer en seriemördare på spåren. De två pojkarna i gruppen försöker, utan flickans vetskap, istället för att anmäla seriemördaren till polisen utpressa honom att döda den kriminelle typ som våldtog dem när de var yngre, vilket leder till en farlig katt-och-råtta-lek som slutar i blod och tårar.
Det här är inte en dålig film...inte alls. Skådespelarna är bra, fotot är snyggt, allt är välgjort...men helheten känns ändå väldigt slätstruken. Filmen saknar nån slags edge som får den att stå på egna ben, och bli minnesvärd. Porträttet av seriemördaren är inte bristfälligt per se, men inte alls så extravagant som amerikanska filmer hjärntvättat en att seriemördare ska vara, utan mer, liksom, trovärdigt... men ändå så når det inte riktigt hela vägen och blir somehow ganska platt. Och det är kanske där filmen faller. Något är det som känns fel iallafall, jag kan bara inte sätta fingret på vad. Varför är "Acolytes" inte intressantare än vad den är? Jag antar att...manuset helt enkelt är ganska tråkigt.
Som jag skrev förra veckan så tänkte jag påbörja ett nytt tema. Denna vecka: första Robocop.
Det här är en hejdundrans bra film regisserad av Paul Verhoeven, som också varit ansvarig för den fantastiska Total Rekall, den finfina Starship Troopers och... öh, Basic Instinkt? Jaja, ingen är perfekt.
Storyn tror jag alla har klart för sig: Alex Murphy, snut i Detroit, skjuts ner och återupplivas som cyborg av OCP, ett Stort Ont Megaföretag som tagit över polisen i stan.
Var ska jag börja... Okej, jag kan börja med samhällskritiken. Det här är i mina ögon en film med mycket stark samhällskritik, oaktat vissa forumiters (som får förbli anonyma) åsikt om att det skulle vara något slags pastish. Det är uppenbart att inte alla i slutet av 80-talet var övertygade om kapitalismens förträfflighet... OCP är ganska ogenerade Onda som stort företag; det är verkligen hela yippiegrejen med knark och cutthroat business. Filmen visar också ett närmast laglöst framtida samhälle, där polisen är de enda som håller någon form av ordning. Företagen och privatiseringarna ses som att de är av ondo... Men det är ingen socialistisk film. Det är inte arbetarklassen, utan polisen, som är hjältarna. Möjligen den delen av arbetarklassen som är poliser...
Den tydligaste samhällskritiken ligger ju i slutet. Spoiler:
Hela grejen med direktiv 4, alltså. Att OCP, som byggt Robocop, givetvis satt sig själva över lagen. De kan styra honom. Precis som det antagligen skulle vara lite klurigt för en privatiserad polisstyrka utan robot att arrestera sin arbetsgivare. Däri ligger en av farorna med privatisering...
Det finns mycket att säga om den här filmen ur ett samhällsperspektiv. Men, moving on... Robocop själv. Om jag jämför med remaken som kom för ett tag sedan, så är det här betydligt mindre wish fulfillment och superhjälte; som karaktär är Robocop närmare ett skräckmonster; en odöd som utkräver hämnd. Det intrycket förstärks av att hans minne raderats. I den nya filmen ville man ha en humanoid drönare som hade känslor och som man kunde relatera till. I den här gamla vill företaget ha en maskin, med erfarenheten hos en polis men inga av känslorna. Han får inte ens behålla sin arm... Nå. Det här ger lite olika ingångar i karaktären. I den nya är familjevinkeln, det mänskliga, hos Robocop stark. I den här är robocop mer maskin än människa; han har kvar vaga känslor från sitt gamla liv men inga minnen. Lite annan genre; mer body horror och hämndskräck helt enkelt.
Noterar också att i den här filmen börjar OCP med Robocop och ED-209 i städer och vill skaffa militära kontrakt senare, medan de arbetar i motsatt riktning i nya filmen. Där finns de utomlands, men vill etablera sig på hemmaplan.
Estetiskt är allting fantastiskt snyggt på ett retrocyberpunkigt sätt. Tjocka skärmar och scanlines, rejäla kablar och kretskort. Det mest futuristiska är väl en GPS-dosa man kan spåra Robocop med. Det är jävligt skitig scifi, och nära i tid: Till större delen är Detroit ganska bekant. Jag gillar de små nyhetsinslagen och reklamfilmerna som båda etablerar den större värld Robocop trots allt finns i. Jag gillar att ett tre minuter långt nyhetsinslag har reklampaus i mitten =) Filmen är fylld av små vassa, samhällskritiska underfundigheter. Samhällskritik med humor och svärta, det gillar jag.
Effekterna är snygga för sin tid. Det är ju extremt tydligt att ED-209 mestadels är en liten stopmotion-animerad docka, men det funkar ändå på nåt sätt...
Det är roligt att skurken heter Dick Jones och att en bil heter 6000 SUX.
På genusfronten: Det är en del tuttar i filmen - det är Paul Verhoeven trots allt - men det märkliga är att de inte är ett sabla dugg sexualiserade. Ingen male gaze här, som lägger tuttar och rumpa i fokus - kameran skiter väl i att folk är nakna, liksom. Och alla ser inte ut som fotomodeller/porrskådisar heller. Det är najs. Däremot tror jag inte filmen fixar Bechdel. Det finns ett par ganska centrala kvinnor (stenhårda Anne Lewis såklart, plus att Robocop faktiskt byggdes av en kvinna) men de pratar aldrig med varandra eller så. Det är en film mestadels om män, och kvinnorna finns mest med för att backa upp männen. Robocop har två kvinnor som hjälper honom bli/vara cool (partner, skapare) och en av skurkarna har två kvinnor (som mest knarkar med honom). Sen finns det några till kvinnliga poliser också, utan namn.
Borgmästaren och polischefen är svarta, medan alla aktiva chefer på OCP är vita (det finns en rövslickande svart i OCP också, men han verkar mest vara husneger).
Överhuvudtaget en väldigt bra film. Estetiskt snygg, bra musik, bra skådespeleri (utom när Peter Weller överdriver sina robotrörelser), smart och vass samhällskritik med både svärta och humor, en hel del splattervåld och gore (Verhoevens signum?) och en ganska effektivt berättad scifi-skräckhistoria i grunden.
Utöver genusproblemen har jag faktiskt rätt svårt att se hur den skulle kunnat vara bättre. Det vore väl om de framställt facken i lite bättre dager då, och tonat ner polisstats-reklamen något.
BETYG: 4/5 (en stark fyra dock. Velade ett tag mellan 4 och 5...)
krank said:
Uj, den där recensionen blev virrig och dålig. Jaja, orka skriva om? Nej.
Jag vet, det är en OVA/miniserie/de fem sista avsnitten/säsong 3. Men den står hyfsat för sig själv, och sammantaget så är det fem avsnitt om en halvtimme och två och en halv timme är ju inte ovanligt för filmer idag. Och jag har redan sett Rur?ni Kenshin så jag har ju redan sett filmkvoten. Så det här är lite... bonusmaterial om man så vill.
Diego Lovelace är en vänlig och mild godsherre på landsbygden i Venezuela, vars son kidnappades i tv-serien proper av FARC och fördes till Roanapur, nånstans i Thailand. Han råkar också stödja det nya vänsterpartiet i Venezuela, och tillsammans med partiledningen bombas han ihjäl av utländska (läs: amerikanska) agenter.
Det får Roberta, högsta pigan i hushållet, att gå helt bananas, och hon ger sig av på jakt efter dem som mördade sin husbonde och hennes fars vän. Spåren efter agenterna leder till Roanapur, där våra kära huvudpersoner, Rock, Revy, Dutch och Benny råkar bo. Garcia Lovelace följer efter tillsammans med nästa piga i rangordningen, Fabiola Iglesias, för att på något sätt stoppa Roberta och övertala henne att ge upp sin jakt på hämnd och följa med dem hem.
Roberta har dock inte tappat sin snudd på övernaturliga skicklighet som hon fick som lönnmördare för FARC med kommandoträning i Kuba. Vill hon inte bli hittad så blir hon inte hittad. Så för att Garcia över huvud taget ska ha en chans att hitta Roberta så anlitar han Rokaru "Rock" Okajima från Black Lagoon Company och motvilligt går Rock med på det. Och det innebär att Rock plötsligt är på väldigt djupt vatten, då han plötsligt står mot FARC, amerikanska underrättelsetjänsens kommandos, colombianska kartellen, för att inte tala om Roberta, Blodhunden från Florencia.
---
Roberta's Blood Trail innebär ett kärt återbesök till Black Lagoon Company och Roanapur. Det innebär att vi får återse våra mest älskade bizarros från detta avträde till stad. Det är rätt mycket Rocks show.
Resten av Black Lagoon Company är också med förstås, i synnerhet Revy och Benny. Dutch håller sig mest i bakgrunden till en början. I princip alla maffiagrupper är med, FARC, kartellen, Cosa Nostra, triaden, Våldets kyrka, Hotell Moskva - you name them och de hade säkert minst ett omnämnande.
Och så är förstås familjen Lovelace med. Plotten kretsar ju trots allt runt dem.
En del av karaktärerna man möter är så bizarra att man säkert kommer att tappa hakan både en och två gånger när man ser dem första gången om man hoppar rakt in i Roberta's Blood Trail utan att ha sett Black Lagoon (jag menar er, Sawyer the Cleaner, Shenhua och Lotton the Wizard - en loligoth med motorsåg, en kinesisk knivkasterska och en bishie med vampyrkomplex). Har man sett resten av tv-serien så är man dock van. Det är en ganska bra indikation på hur fantastiskt over the top Black Lagoon är och ändå lyckas den hålla ihop på nåt jävla vänster.
Man märker att produktionsvärdet är bra mycket högre i Roberta's Blood Trail än i resten av Black Lagoon. Animeringarna är mycket bättre, även om jag känner till och märker alla genvägarna som de tar. Ljudet är ösigt och vibrerande, bland det bättre jag har hört i anime-produktion. Den är rätt blekt färglagd för det mesta, utom ett par riktigt färggranna solnedgångar och stadsvyer.
Det jag är mest fascinerad av är storyn. Inte nog med att Roberta's Blood Trail lyckas få in Precis Allihop™ från tv-serien, den har dessutom och en inre utveckling modell hästväg i Rock, Roberta, Garcia, den nya karaktären Fabiola och dessutom hos ett antal biroller inklusive Balalaika från Hotell Moskva, och hos en av underrättelsetjänstens agenter, och hos syster Eda från Våldets Kyrka, OCH hos Chang från Triaderna. Dessutom får man in mer och fläskigare action än hela Expendables-serien! Dessutom har storyn fler vändningar än en hel säsong Twilight Zone OCH den fixar Bechdel fem gånger om! Och den gör det på samma tid som en aningen lång amerikansk långfilm!
Jag har sett remaken av 21 Jump Street. Jag har exakt inget förhållande till förlagan, jag minns att den var en tvserie som gick på trean när jag vara liten, det är allt.
Det nya är en långfilm med Jonah Hill och Channing Tatum i huvudrollerna. De får som nyutexaminerade poliser som i egenskap av att se unga ut skall föreställa elever en High School där det smugglas knark.
Jag är ett stort fan av den amerikanska skådepelartraditionen att inte skämmas för att låta vuxna människor spela skolbarn, jag gillar en bra budy-cop actionkomedi och jag har en tatuering där det står "låt aldrig ett korkat high concept stå i vägen för god underhållning" (eller det har jag inte men just nu är jag bra sugen på att skaffa en).
Filmen har en helt lysande sekvens när Jonah och Channing blir tunga att ta bizzarra hitte-på droger för att inte avslöja att de är snutar, bikers, lustiga montage, idiotiska rollbyten (channing som var cool när de var unga är nu tönten och omvänt), biljakter, en koreansk jesus och High School Prom.
Det är en perfekt underhållande och korkad rulle en fredag kväll när man inte kan sova.
Det enda som är lite creepy är att Jonah Hill kärar ner sig i en högstadietjej, men hon spelas ju av en vuxen kvinna och inte en femtonårig skådis (Brie Larson, hon som var frontfigur i The Clash at Demonhead i Scott Pilgrim vs The World, ni minns.) så det är rätt lugnt ändå, typ som i Dirty Dancing.
Jag kan ge filmen en SVAG FYRA av fem möjliga.
CapnZapp said:
Hur är det mer eller mindre creepy att skådisen är äldre eller yngre, kommer jag nog aldrig fatta. Det är ju inte på riktigt, ety det är en film. Om man ska ha några invändningar är det ju om *karaktären* är ung, oavsett om det så är Rob Schneider som spelar henne
Jag skulle egentligen ha sett Robocop men veckan försvan och allt jag har hunnit se är:
Evolution (2001)
Den här var hysteriskt kul när den kom tyckte jag, och visst är den fortfarande rätt roligt. Men den är rätt överdriven och over the top på ett lite för fånigt sätt. David Duchovny och Julian Moore gör bra insattser men Orlando Jones och Sean William Scott gör ganska sorgliga insattser som drag ner helheten.
Tydligen skulle det här från början ha varit en thriller, och ärligt talat så skulle jag vilja se en sån version.
Jag gick och såg på The Hobbit: The Desolation of Smaug.
Känns som att Peter Jackson har samarbetat med Disney eller något och har fått för sig att slänga in nya värdelösa karaktärer och onödiga fillers. Värst är nog alla nya scener med Legolas..
Martin Freeman som spelar Bilbo är för övrigt ganska bra.
Betyg: 3/5 Kul om man gillar snygga actionscener och har en Legolas-fetisch.
Ser ni andra någonsin filmer som andra sett/tipsat om i filmklubben? Det gör nämligen jag (vore inte filmklubben lite meningslös annars?). I synnerhet är jag ju då fascinerad av Christina Ricci-projektet, eftersom jag har en latent fanboycrush på henne. Så igår såg jag, liksom Lukas gjorde häromveckan, Anything Else. Då hans recension inte går att komma åt för tillfället (gamla wrnu?) vet jag inte riktigt vad jag ska säga, jag kommer inte ihåg den såpass väl att jag kan säga om jag håller med om hans intryck eller inte, which is a pity. Men...hmm
alltså det är ju en väldigt typisk Woody Allen-film såtillvida att alla är nån typ av struggling artister/finkulturella som somehow magiskt har så mycket pengar att de kan bo i lägenheterna i centrala New York -och- ha råd med regelbundna psykoanalyser. Jag begriper mig verkligen inte på det här elementet av den amerikanska kulturen att betala fantasiljarder för att ligga i en soffa och prata medan en gubbe med anteckningsblock sitter och lyssnar och droppar floskler om self-improvement...
men skådisarna är jättebra, dialogen är bra, filmningen är schysst, och den neurotiska och arguably navelskådande ståryn trots allt ganska fängslande...så det är en bra film, utan tvekan. Och den lyckas med den imponerande bedriften att göra väldigt blatanta Title Drops utan att de känns blatanta alls, och det måste väl på något sätt vara tecken på en bra regissör.
Det händer, men inte ofta. Meningslös skulle jag inte säga; för min del är ju filmklubben till stor del ett sätt att faktiskt komma mig för att se en massa film jag köpt för att jag gillat men sedan inte kollat på, och för att komma mig för att se film överhuvudtaget. Innan den startade kollade jag ju bara på TV-serier.
Ja och nej i den ordningen. I likhet med Krank är filmklubben för mig en motivering till att sätta mig ner och faktiskt titta på en film. Vilket, som jag minns det var hela poängen med att filmklubben startades för länge, länge sedan. Tidigare så såg jag egentligen aldrig på filmer. Jag hade dem på, men jag gjorde annat undertiden och därför missade jag typ hela filmen. Nu tittar jag faktiskt.
Men visst hittar jag nya filmer tack vare filmklubben! Normalt undviker jag ju att läsa recensioner av filmer jag inte sett eftersom jag hatar spoilers, men jag brukar ögna igenom dem och om det är en film jag överhuvudtaget aldrig hört talas om så brukar jag ögna igenom recensionen för att se om det kan vara något för mig. Och ibland blir jag påmind om filmer jag har sett och gillat men sedan glömt bort, så filmklubben har ibland hjälpt mig att hitta tillbaka till gamla favoriter.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
