Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Såg, på sambons inrådan, One Chance. En filmatisering om Paul Potts liv (operasångar-killen som vann Britain's got talent). Paul är med om en drös med motgångar i sin kamp för att få bli operasångare.
Hade absolut inga förväntningar på den här, men det var en mycket positiv upplevelse. En av de bästa feelgood-komedier jag någonsin sett faktiskt. Sköna karaktärer och bra tempo. Huvudpersoner är väldigt fumlig i flera scener, men det blir aldrig sådär jobbigt pinsamt utan levereras på ett bra sätt. Filmen gör ett riktigt bra jobb i att investera tittaren i handlingen då både jag och sambon satt och tyckte det var spännande i slutet inför talangtävlingen. Trots att man vet exakt hur det kommer sluta.
Bechdel-fail. Men genom hela filmen förekommer det typ total två samtal som inte är mellan huvudpersonen och en annan person, och de kvinnliga karaktärerna är lika många och intressanta som de manliga, så det gör inte så mycket.
Jag hoppades på mer än bara småköttig humor, men icke.
Den är korkad, inte på nåt bra sätt mer än undantagsfall...
Tänk humoristisk musik medan ett evolverat urtidsmonster äter nån, så har ni halva filmens "budskap".
Lägger ni till parodi på vetenskap i kombo med ett manus som inte vet vad det avser stunden efter, så är filmens recension klar.
Såg "Sparks" 2013..
Lite kul dåtids (50-talet, ish?) b-superhjälte-film..
Den kunde ha varit okay om manus inte varit så kasst.. Onödvändigt invecklat, lite röriga flashbacks, på nåt sätt fortfarande förutsägbar b-film..
Den kunde varit bra, innehåller lite småkul scener lite här & var, men är på det stora hela lite mellancrap...
IMDB ger den 7.6, men det kan bara vara p.g.a. ingen direkt sett filmen.
4/10, en besvikelse. Se den inte om du inte MÅSTE ha lite smådark gammeldags feeling..
Såg "I, frankenstein" 2014..
Den här filmen är vad man får om man kombinerar den lite påtvingade werewolf vs vampire -grejen (i detta fall vamp vs WereGargoyles..) a'la underworld, och sen våldklipper in stora delar av "Van Helsing"-filmens plot.
Det är korkad action, korkad plot, som satsat allt på påtvingad coolhet & suspekta actionscener..
Och det... Funkar hyfsat. :emb:
6/10 För den inspiration till WoD-fightingscener den ger...
Jag vill inte direkt se om den, eller köpa/spara den.. Men... Jag var lite småroad.
Om den nu anstrände sig lite mindre & fick mindre krystad coolhet, samt inte bara snodde en annan films plot... Samt inte använd gargoyles på detta sätt...
Den kunde ha blivit bra. Inte lysande, men bra.
Nu blev det bara en halvdålig B-action.
En sån där rörande historia om en liten tysk flicka i andra världskriget som genomlever bokbrännande, judegömmande & fallande bomber..
En sån där historia som kanske inte roar så mycket som andra, men likväl en man borde kosta på sig att se.
Rätt okay b-film.. Halvkänd skådis här & var, okay miljöer & effekter, okay plot & takt..
Saknade det "lilla extra" för att bli annat än b-film, men... Som standard jaga-werewolf-film annars..
7/10
Saknade bättre effekter, koreografi, lite mer A-klass på skådespelande, lite bättre plot.. Men den roade mig som har lite WW-facination..
Jag var och såg The Monuments Men en märklig film utan nån egentlig riktig, story eller dramatisk laddning där George Clooney, Matt Damon, Bill Murray och några andra spelar konstvetare som under andra världskrigets slut ska rädda konst som Hitler har snott. Filmen kan bland annat inte bestämma sig för om den ska vara buskis eller inte... den ok att kolla på, men inget särskilt. Jag blev ganska berörd av de dokumentära bilderna på slutet, så jag gissar på att jag hade fått ut mer av en dokumentär på ämnet.
Mad Max 1, 2 och 3
Jag råkade se alla tre Mad Max-filmerna i följd och blev rätt överraskad.
Jag har alltid gillat 1:an, men ärligt talat tyckte jag den var rätt dålig nu. Dåligt manus, dåligt skådesspelande, dåliga scenerier. Visst, ett par höjdpunkter, men överlag tyckte jag verkligen inte att det var en särskilt sevärd film. Betyg: 2/5
Mad Max 2 har jag också alltid gillat och så även nu. Den är tuff och full av action. Förvånansvärt (i alla fall för mig) så uppfyller den bechdale (eller ja, man kan väl gräla om i fall "Warrior Woman" faktiskt är ett namn, men eftersom en av filmens två hjältar heter "The Gyro Captain" tänker jag hävda att ja, det är ett namn i det här fallet. I alla fall tillräckligt nära för att det borde räknas. Och överlag om man tittar så är det rätt många kvinnor med. Tre namngivna, varav en är en stenhård krigare, en är någon slags läkare och en är en uppviglare. Men det finns massor av fler kvinnor i bakgrunden i alla möjliga roller (typ hälften av de som viftar med vapen och vaktar bosättningen verkar vara kvinnor). Vissa brister finns dock, även om jag struntar i att ta upp dem för att undvika spoilers. En av filmens ledande bad guys verkar i alla fall enligt mig vara homosexuell i ett hyfsat kärleksfullt förhållande, men det görs liksom aldrig någon grej av det utan han får bara vara det och stenhård samtidigt.
Jag älskar hela looken den här filmen har ner till mentaliteten hos folk. En ypperlig postapoksfilm, i min mening. Betyg: 4/5
Trean har alltid varit väldigt svag i mitt sinne, men nu när jag tittade på den kände jag snarare att det är den bästa av de tre. Jag gillar filmen rakt igenom, även om jag tycker delen som utspelar sig i Bartertown är den klart coolaste. Jag gillar karaktärerna i den, deras utseende och deras inbördes förhållanden. Max får vara skithård men inte oövervinnerlig utan han både ger och får stryk, och jag skulle säga att han får mer än han ger. Återigen känner jag att det finns ett par hål i handlingen, eller i alla fall ett par obesvarade frågor som jag gärna hade sett besvarats, men överlag tycker jag att det här är en riktigt, riktigt bra postapoksfilm, men massor av sköna idéer. Betyg: 5/5
Steel Frontier (1984)
Som bonus såg jag dessutom en väldigt Mad Max-inspirerad film. Tänkt er "för några få dollar mer" i en postapokalyptisk setting. Inte så där jättehögt produktionsvärde, men faktum är att den var riktigt underhållande. Betyg: 3/5
Trean har alltid varit väldigt svag i mitt sinne, men nu när jag tittade på den kände jag snarare att det är den bästa av de tre. Jag gillar filmen rakt igenom, även om jag tycker delen som utspelar sig i Bartertown är den klart coolaste. Jag gillar karaktärerna i den, deras utseende och deras inbördes förhållanden. Max får vara skithård men inte oövervinnerlig utan han både ger och får stryk, och jag skulle säga att han får mer än han ger. Återigen känner jag att det finns ett par hål i handlingen, eller i alla fall ett par obesvarade frågor som jag gärna hade sett besvarats, men överlag tycker jag att det här är en riktigt, riktigt bra postapoksfilm, men massor av sköna idéer.
Hade de inte gjort det till en barnfilm med minimalt splatter och en massa... äckliga barn överallt så hade jag nog också kunnat gilla trean. Men nu är det barnfilm med barn, och Max har blivit en sån jävla mes sen film 1-2, så... näh... =)
Idag såg jag Robocop 3, för att 3 kommer efter 2 och jag tycker om att "göra färdigt" saker.
I Robocop 3 har Robocop bytt ansikte och röst, fått ett fett automatvapen med eldkastare som kan fästas på ena armen istället för en hand, och så har han tydligen fått tillbaks sina minnen (för de hotar folk med att ta ifrån honom). Plus att han fått en jetpack. OCP försöker fördriva folk från en stadsdel med hjälp av militärer, det har skapats ett medborgargarde/gerilla/terroristcell som kämpar mot OCP, och så är det ett "charmigt" barn som magiskt kan hacka precis vad som helst (till exempel ED-209 eller japanska stridscyborger).
Detta är en fucking mess. Estetiskt är det väl okej; allt har drivits upp ett par steg med ondare ondingar, punkigare punkare och vanligare vanligt folk.
Plotten är spretig, ytlig och hattig. Det blir aldrig riktigt styrfart. Det finns aldrig riktigt någon anledning att bry sig om någon av huvudpersonerna och ondingarna är för schablonartade för att funka alls. Plus att det är en massa barn med, vilket såklart mest förstör. Det här är väldigt uppenbart en film där de började med viljan att sälja leksaker (robocop med jetpack, robocop med utbytbara armar...) och så plockade de in lite av de element som funnits i de tidigare filmerna ("I'll buy that for a dollar") och hoppades på det bästa.
Det finns ett antiföretags/antikapitalistiskt budskap, men det är flortunt och består mest av att det skriks slagord hit och dit. Det finns inte direkt någon samhällskritik över högstadienivå här.
Det finns inget splatter. Däremot finns en massa exotifiering och othering av både underklass och av japaner. Filmen fixar Bechdel dock.
Skulle jag gissa så skulle jag gissa att det här är en film som framför allt är tänkt att rikta sig till typ tolvåriga pojkar som ska förmås att köpa Robocopleksaker.
För det första: Namnet är supertöntigt. Det är bara coolt eftersom filmen är råcool, ungefär som superhjältegruppen Fantastic Four i serierna inte är lika töntiga som deras namn antyder när serien är välskriven.
VARNING: SPOILERS EFTER SPOILERTAGGEN! D:<
I framtidens Chicago så är brott utspritt. Alla har automatgevär eller annat otyg. Robocop byggs för att rensa ut brottsligheten - för rättvis lön och drägligt liv är inte kostnadseffektivt (eller iaf inte lika roligt, ur företagssynvinkel). De flesta känner till handlingen i Robocop:
.
.
.
Polisen Alex Murphy blir mördad av skurken Clarence Boddicker, slemma OCP tar Murphys lik och bygger en poliscyborg av honom. Because that's how they roll.
Sedan finns det två huvudhandlingar - vi har Murphy's story arch (som ändå är rätt avhuggen) där han mördas, "återuppstår" och tampas lite med att hans liv/minnen är borta. Som han säger det - han har känslor, men inte minnen. Det verkar som bara fragment återstår.
Den andra handlingen är OCPs maktkamp. Det är chefen, hans högra hand och uppkomlingen. Allt för att kunna bygga sin drömmars stad, lukrativa kontrakt och makt - respektive. Vem vinner? Ja, chefen blir ju kvar.
Handlingen vävs ihop med Clarence och den slemme högra handen, som är mer traditionell gangsterboss.
.
.
.
Det funkar. Det är underhållande. Det finns lite samhällskritik. Det finns lite cyberpunk. Specialeffekterna har överlag åldrats med värdighet - undantaget möjligen en del scener med ED-209.
Jag har sett Fight Club, som är en av de två filmer jag sett flest gånger (den andra är Groundhog Day). Jag har inte räknat, men jag tänker bedöma att det nog inte är orimligt att säga att det här var min 30:e gång.
När jag först såg den så slog den ner som en bomb i min hjärna, inte helt olikt The Matrix. Jag såg dock inte Fight Club förrän ett par år efteråt. Men 1999 var ett bra filmår... Fight Club har påverkat mitt sätt att konstruera mig, tänka kring mig själv, mina ideal, mina mål, mina strategier. Citat från filmen ingår helt naturligt i mina vardagstankar på ett sätt som inte gäller för någon annan film. "You decide your level of involvement" till exempel. "Stop being perfect". "You are not special", "Self-improvement is masturbation". Även om den där senaste numera tilkas i positiv dager; masturbation är trots allt inte så illa det heller.
Efter 30 tittningar skulle jag såklart kunna skriva massor om teman och så, men jag ska försöka lägga band på mig.
Handlingen: Namnlös huvudperson lider av depression och sömnlöshet. Han upptäcker att han kan få sova om han går på gruppterapimöten och låtsas vara sjuk, för då får han gråta. Sen träffar han en cool rebellsnubbe som heter Tyler Durden, som inte följer samhällets normer eller regler utan gör lite som han vill. Tillsammans startar de Fight Club, en hemlig klubb för män som vill slåss.
(Ja, det låter lite töntigt när man kortsammanfattar...)
Nå... Vad kan jag mer skriva innan det blir spoilerdags... Filmhantverket är fantastiskt. Allt är skitigt, sunkigt och äckligt -- det känns påtagligt och "verkligt". Platserna känns inte konstlade, utan som slitna på riktigt. Skådespelarna lyckas överlag göra folk av sina karaktärer. Visst är det vanligare att män får vara fula på film än kvinnor, men jag gillar ändå de fula och i många fall rätt vanliga männen i filmen. Brad Pitt och Edward Norton är superba, liksom Helena Bonham Carter. Meatloaf gör också ett bra jobb, tycker jag.
Ljus och ljud är mycket bra. Soundtracket snurrade många vändor i min CD-spelare när det begav sig. Än idag tycker jag att dess sköna ljudmattor gör extremt mycket för filmen.
Specialeffekterna är fortfarande snygga, framför allt de fysiska. De digitala funkar bra för att ha 15 år(!) på nacken. Våldet är fortfarande grisigt.
SPOILER/ANALYS (markera för att se): Några axplock, får det bli.
Jag tycker om att filmen har så många olika lager, att den handlar om så mycket. I grunden är det ju på någon nivå en film om hur det är att vara man i det moderna samhället - Lament of the medelklassman eller vad man ska säga. Att hantera det här med vad det innebär att vara man i ett samhälle där traditionella förväntningar och den manliga identiteten inte riktigt uppfylls av det liv man hamnar i. Tyler är ju Jacks självdestruktiva sida, den aspekt hos honom som vill göra uppror mot det ordnade och "nervösa" moderna livet. Mot IKEA-knarkande och "lifestyle obsessions". Tyler är mansidealet - snygg, bestämd, rebell, cool, sexig, högstatus, trygg i sig själv. Och våldskapabel.
För våldet, kan jag känna, är en metafor för frustrationen inför just mansrollen. Och för självdestruktiviteten - friheten i att släppa taget, att ge upp sitt kontrollbehov. Let the chips fall where they may. Våld går emot sllt vad vårt samhälle säger att vi ska vilja ha, med trygghet och stabilitet och hälsa och kontroll. Att ge sig in i ett fullständigt meningslöst slagsmål, där man inte ens slåss för något eller om något utan bara slåss för att slåss, blir ett uttryck för samma självdestruktivitet som Tyler förordar i stort.
Sedan finns det såklart andra aspekter. Anarkoprimitivismen. Civilisationskritiken, klädd i snygga och lättciterade soundbites som inkorporerar populärkulturella element så att vi kan nicka och känna igen oss. Starbucks, IKEA, Wolkswagen... Det är VÅRT samhälle som slås sönder, helt klart. Och det skapar en större närhet, tycker jag.
Greppet med att låta Jack tala direkt till kameran tycker jag är lysande. Att han dessutom är en opålitlig berättare gör inte saken sämre. Dessutom jobbar manuset med metaforer på ett starkt och bra sätt - flygplansmetaforer till exempel ("we have lost cabin pressure"), som hänvisar tillbaks till scenen där han hoppas på en flygkrasch. Även snygga språkliga repetitioner, som till exempel de återkommande referenserna till "Jack". "I am Jack's complete lack of surprise". Stilistiskt mycket bra. Jag läste boken för... tio år sen eller något, men jag minns inte hur mycket av det här som kommer från Chuck Palahniuk...
Den homoerotiska bromancen mellan Jack och Tyler tycker jag är ypperligt spelad. Den gör dessutom ett bra jobb med att maskera twisten.
Jag tycker om att Marla får vara en såpass komplex karaktär. I slutscenen - som är en av de bästa jag sett i någon film - får de visserligen varandra, i nån mån, men hon är inget traditionellt kärleksintresse eller ens damsel in distress. Jag tycker om att se filmen genom Marlas ögon. Hon är självdestruktiv, men inte i såpass hög grad att hon inte känner igen Tyler/Jacks mentala problem och hon tar också beslutet att dra från hela röran.
Jag tror att det var det viktigaste.
Det här är den film som betytt mest för mig; idag framstår den inte som riktigt lika omedelbar eller djup som när jag först såg den, men kom igen - det var kanske 13 år sedan jag såg den första gången. Klart magin tvättas ur något. Även om jag efter 30 tittningar fortfarande hittar nya saker jag inte tänkt på (denna gång: Att det står "war" på rummet där Project Mayhem planerar saker; dvs det är ett "war room". Se där.)
BETYG: 5/5
krank said:
Jag såg förresten en rätt bra intervju med Norton och Pitt från way back when. Intervjuaren försökte få dem att säga att filmen handlade om att "mannen blivit omodern i dagens samhälle" eller whatever, men de kontrade -- snyggt -- med att envisas med att bara prata om att det fanns många som UPPLEVDE det så. Riktigt najs.
Jag har en liten lustig ovana när jag blir förkyld. När jag inte sover bort tiden eller tittar på dålig tv så händer det att jag poppar Nibelungens Ring. Och det är vad jag har gjort de senaste två dagarna: Metropolitans filmatisering av deras scensättning av Nibelungens Ring med James Levine som dirigent, totalt nånstans omkring 15 timmar teutoniskt ylande.
Storyn är hårt inspirerad av Eddan, Völsungasagan och Nibelungenlied, hopsmäckat i en episk story. Den centreras kring Ringen som ger makten att styra världen, smidd av Alberich (Ekkehard Wlaschiha) av det guld som han stal av Rhenjungfrurna Woglinde (Kaaren Erickson), Wellgunde (Diane Kesling) och Flosshilde (Meredith Parsons). Med hjälp av Loge (Siegfried Jerusalem) stjäl Wotan (James Morris) guldet och ringen från Alberich, som kastar en förbannelse över ringen. Wotan tvingas lämna över alltihop till jättarna Fasholt (Jan-Hendrik Rootering) och Fafner (Matti Salminen) som betalning för fästningen Valhall, annars tar de Freia (Mari Anne Häggander), gudinnan som förser gudarna med ungdomens gyllene äpplen, som betalning.
Wotan börjar planera för att återta Ringen med hjälp av sin dödlige sonson Siegfried (Siegfried Jerusalem (and I'm not kidding you - han heter så)). Siegfried dräper Fafner, nu i drakskepnad, och vinner Ringen. Valkyrian Brünnhilde (Hildegard Berens), som gick emot Wotans önskningar och försökte rädda Siegfrieds pappa Siegmund (Gary Lakes) och därför dömts till ett dödligt liv, blir dödskär i Siegfried när Siegfried räddar henne från den brinnande bergstopp där hon är inspärrad i dödslik dvala. Siegfried förråds och dräps av Alberichs son Hagen (Matti Salminen), och Brünnhilde offrar sitt liv genom att kasta sig på Siegfrieds gravbål och återbördar Ringen till Rhenjungfrurna, som dränker Hagens slott, och på köpet rasar Valhall ner.
---
Det finns två sätt att se Nibelungens Ring. Det ena är att tokkoncentrerat se en föreställning varje afton och tillsammans med textning och/eller texten i bokform och/eller kunskap i tyska plus förståelse av operatyska låta sig svepas med i detta drama av dramer. Och man måste göra det i rad, för annars ramlar den tidigare upplevelsen bort i mellanrummet. Jag har provat det här sättet två gånger, och även om det är fantastiskt så är det skitjobbigt och kräver femton timmars koncentration (jag skulle dock vilja göra det "på riktigt" på operan nån gång).
Det andra är att låta den gå i två dagar medan man ligger och jäser i soffan och önskar att febern skulle dö bort. Och det var det här sättet som det skedde den här gången också.
Det här är en filmad operaföreställning, eller snarare fyra föreställningar, tre föreställningar plus en förkväll. Det innebär att den har alla de begränsningar som en operaföreställning har: dess specialeffekter är begränsade till vad man kan göra fysiskt på en scen, vilket kan vara mer eller mindre ostigt. Draken Fafner är lite av en besvikelse, faktiskt.
Ska man byta plats så sker det antingen genom att man helt enkelt tar en paus och släpar in kulisser lite snabbt bakom ridån, eller vid ett par effektfulla tillfällen när scenen transformerar på plats. Så det är vanligare att personer kommer och går på scenen, och ibland låtsas man att man är på en annan plats genom att beskriva den nya platsen (ofta ackompanjerat med back projection på en duk).
Inte heller kan man göra så mycket med kameran. Den får liksom inte komma upp på scen eftersom det sabbar upplevelsen för publiken i salongen, så kamerajobbet är statiskt och på håll genom teleskoplinser. Så det blir inte direkt upphetsande: man har ett par översiktskameror och ett par kameror som kan fokusera på karaktärer eller delar av scenen där saker händer, och man gör sitt bästa med dem.
Men det gör att den är väldigt behaglig att titta på när man är förkyld och helst vill dö: det är vacker musik, kamerajobbet är inte så där epileptiskt och effekterna är inte överväldigande, och om man inte förstår tyska så slipper man hålla ordning på vem som säger vad och kan istället bara njuta av musikkonsten. Det är väl därför som det blev en ovana för mig.
Skådespelandet är fantastiskt! Gary Lakes och och Jessye Norman gör helt ett helt underbart tragiskt incestuöst kärlekspar som Siegmund och Sieglinde! Siegfried Jerusalem sjunger rollen som Siegfried så att svetten sprutar, bokstavligen! Hildegard Behrens gör ett tappert försök som Brünnhilde, men når helt enkelt inte hela vägen upp. Men hon har en brutalt svår roll att sjunga, och det har väl genom historien bara funnits ett par tre sångerskor som någonsin har klarat av rollen. Jag älskar James Morris roll som Wotan, speciellt i tredje delen Siegfried när han dräller runt i världen inkognito som Vandraren och är en sådan busig intrigerande spelevink som lurar skjortan av Mime! Och jag älskar Heinz Zednik som Mime som är ett sånt jävla slemmigt arschel!
Men jag kanske är konstig.
Krille said:
PS: Nästa gång som någon gör ett rollspel med namnet Götterdämmerung, och det inte handlar om episka öden, svek, förbannelser, tragisk kärlek och världens undergång bland nordiska gudar och dödliga så blir jag ledsen.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
det du säger nu är ungefär vad jag trodde att jag tyckte. Ack så fel jag hade.
