Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Lite sent nu, alla andra har ju redan sett den: The Hobitt (2012). Jag tänkte se den på bio, missade och tappade liksom intresset. Då många jag känner var lite halvljumma till den, hade jag inte bråttom med att fixa dvd:n heller.
Det var inte LotR, men jag var grymt underhållen i 2 tim.40 min. och trots Jacksons brister är han en bra regissör med sinne för detaljer.
4/5, och nu ser jag fram emot de andra två.
Problemet är att jag var väldigt trött. Jag somnade till 2-3 gånger under filmen (bara ett par sekunder dock; missade ingen "plot"). Så jag kommer att köpa den här som 3d-blueray när den kommit och gått ner i pris lite (en hundring kan jag ge) och då ska jag recensera den igen.
Bra saker:
Effekterna. Sjukt snygga monster. Kanske de snyggaste jag sett. Som Kaijus från Pacific Rim men betydligt coolare. Till och med Godzilla själv såg cool ut, trots att jag aldrig kan sluta tänka på att han påminner mig om pappan i Dinosaurs. Tjock mage och litet huvud är inte coolt, helt enkelt.
Idén. Jag gillar verkligen tanken att jobba med mythosen kring monstren, att bygga upp det med konspirationsteorier och fokus på människorna i början. Det är en awesome idé.
Karantänzonen i början. Den ser EXTREMT mycket Rotsystem ut. MMmmm, övervuxna byggnader...
Dåliga saker:
Manuset var platt och trist. Manliga träplankor som gör dumma saker; pseudovetenskapen var skitdum, alla strategier som användes var skitdumma. Alltså, ni känner mig - jag gillar dum action. Men dum action måste ha andra kvaliteter. Man kan inte ha en dum action som inte har så mycket action stora delar av filmen, och med astråkiga skådespelare. Armageddon funkar för att Bruce Willis och de andra är roliga, till exempel.
Skådespelarna var... Tja, det fanns ett par kompetenta, men de förvisades till bakgrundsroller. Pappan var ju bra, men han försvann ur bilden rätt fort. Hon som spelade huvudpersonens fru var duktig, men tyvärr var hennes roll mest att springa runt och skrika, vara förtvivlad, och sakna sin make. Och då var hon en av de mer handlingskraftiga och utmejslade kvinnliga karaktärerna. Jag har setyt träplankor som vhaft mer karisma än huvudpersonen. Totalt ointressant. Meh. Och då han var den ende som fick nån hyfsat screentime förutom den japanske forskaren vars enda funktion var att stå och se imponerad ut så blev det inte sådär värst mycket driv i det hela.
Orealistiska saker: Hela 3-4 olika barn som användes för att försöka väga upp den brist på emotionell gravitas huvudpersonen hade. Alla barnen var vettiga, tysta, gjorde som föräldrar sade, lugnade ner sig snabbt när man sade åt dem att lugna ner sig. Totalt orealistiskt.
Sedan... 15 år gamla disketter som legat i en grusig lägenhet, som funkar? Heh. Datorer är verkligen magi i Hollywood...
Bechdel: Om ingen namngavs i ögonblicken jag sov så tror jag att vi möjligen bara hade en ordentligt namngiven kvinna, och det var frun. Möjligt att den japanske forskarens assistent kan ha haft ett namn också, men de pratade verkligen aldrig med varandra. Det här var en rejäl korvfest.
Så: Ett stycke bortslösad potential där inte ens apsnygga effekter och 3d kan rädda det extremt mediokra manuset och huvudpersonens totala brist på karisma.
BETYG: 2/5. Men jag ska som sagt se om den när jag är piggare.
krank said:
Tillägg: Mamman i början var ju åtminstone någorlunda handlingskraftig. Men hon blev istället super-mansplainad av pappan. Jag menar vafan, hon skulle väl föreställa något slags expert hon också? Så varför pratar han med henne om sensorerna som om hon vore ett barn?
Riddick (Vin Diesel) är den hårdaste skitstöveln i universum och numera Lord Marshal över Necromongers, men inte ens det hindrar honom från att bli förrådd. Se, Necromongers tycker inte riktigt om att en utböling och otrogen är boss, så de försöker titt som tätt att ha ihjäl honom. Riddick ingår dock ett avtal med Vaako (Karl Urban): Vaako blir ny boss över Necromongers i utbyte mot att köra hem Riddick till hans hemvärld Furya.
Men det är där som det snyter sig. Riddick blir förrådd av Vaakos andreman Krone (Andreas Apergis), och dumpad på en okänd planet som inte är Furya och sårad på köpet när Krone spränger loss klippan han står på.
Men Riddick är hårdare än lignin och trots att i stort sett allt på planeten försöker döda honom så tar han sig bort till en legosoldatsstation och aktiverar nödsignalen. Och det skickar dit två grupper med legosoldater, dels Santanas grupp (Jordi Mollà) som bara är ute efter Riddicks huvud (rätt bokstavligen) och dels Boss Johns (Matthew Nable) som är farsan till Johns i Pitch Black som har en helt annan agenda.
Så vad gör man om man är hårdaste skitstöveln i universum? Tja, man leker förstås rövare med att de båda grupperna har olika agenda, och plockar folk en efter en. I alla fall tills planeten påminner en om att precis allt levande på planeten är ute efter att döda en.
---
Riddick är till stora delar en återgång till Pitch Black. Necromongers får åka i baksätet, medan den huvudsakliga ståryn handlar om just Riddick som får vara skitstövel och legosoldater/prisjägare som bara är ute efter pengar. Den knyter som sagt var tillbaka till Pitch Black genom att pappa Johns vill veta hur sonen gick och dog i första filmen, och han har svårt att acceptera sanningen. Den har också ungefär samma tema: en riktigt skitsur planet som gör allt för att döda allt på den, och en bunt folk som hamnade på den. Ungefär mitt i vänder filmen och monstren kommer i högar.
Filmen är en korvfest, förstås. Den har en klase namnlösa kvinnliga konkubiner bland Necromongers som åmar sig och vill ha Riddicks kuk (eller hans hjärta på en knivsudd); Santana har en kvinnlig fånge som också är namnlös och som bara skjuts i ryggen; och Johns andreman är Dahl (Katee Sackhoff), en kvinna som är hårdare än flinta och utger sig för att vara lesbisk men som Riddick ändå mjuknar ner genom sin manliga djuriskhet eller nåt. Och ja, hon visar tuttarna helt och hållet utan att det tillför en enda grej till filmen. Yay för pointless celebrity boobs.
Men bortsett från korvfesten och den misogyna hanteringen av Dahl så gillar jag den här filmen. Den är ösig som fan och har mer testosteron än ett bulgariskt kulstötarlag. Det märks också att Vin Diesel gillar den här filmen som fan! Det känns lite som att Universal låter Vin Diesel och David Twohy få göra en Riddick-film var femte år eller så, bara så att Vin stannar kvar i fållan och massproducerar Fast&Furious-filmer.
Den här gången är musiken aningen blekare, även om den kommer från samma penna, Graeme Revell. Den återanvänder flera leitmotifs från tidigare filmer, men håller sig i bakgrunden så att den knappt märks.
Effekterna är hur trevliga som helst! Det enda som jag faktiskt störde mig på var ett par scener med flygmoppar som hade skum compositing! Till och med de datoranimerade djuren är bättre än en kille som kliver av en flygande moppe! Filmens datoranimerade stjärna är schakal-hundoiden som Riddick får som kompis. Den känns helt fucking onaturligt naturlig, till och med när Riddick klappar den! De små artefakter som datoranimerade djur har i och med att de är animerade köper man rakt av, för det är ju en utomjordingshund, inte en riktig hund. Och det gör det så mycket mer synd att en greenscreen composit schabblas bort sådär.
Men på det stora hela, och trots smågnäll och lite storgnäll så är det glada miner från Krille. För jag gillar att se Riddick-filmern nästan lika mycket som Vin Diesel gillar att göra dem! Och jag vet inte om det är trots eller tack vare att det är lågbudget-science fiction-skräp!
Har sett Ingmar Bergmans "Efter repetitionen" (After the rehearsal). Innehåller endast tre skådisar, och utspelar sig på en plats (teaternscenen), men den blir aldrig tråkig! Mycket prat om alienation, känslor, äckel, ansikten, förruttnelse, m.m., som väntat, samt "chockerande avslöjanden".
Den handlar om en kvinna, "The Bride", som fått skiten spöad ur sig och sitt ofödda barn mördat. Nu är hon ute efter att mörda dem allihop som hämnd.
Det finns liksom inte så mycket negativt att säga om den här filmen. Den har fantastiskt skådespeleri. Den har en total brist på min ständiga fiende "moderationen"; se bara på den fantastiska striden mot Crazy 88. Den har makalöst bra användning av musik och av tystnad. Den har blod och gore och action. Alla effekter har åldrats väl; dels för att de i princip allihop är gjorda fysiskt och dels för att de redan från början gjordes för att åminna om B-film.
En viktig grej är att i princip samtliga huvudroller är kvinnor. I den mån det finns namngivna män överhuvudtaget (Bill, Hattori Hanzo, Budd, Buck...) så pratar de enbart om kvinnor eller till kvinnor. Männen finns bara till som scenografi, som bakgrund och förstärkning för de kvinnliga rollerna som O-ren, Copperhead, The Bride etc.
Dvs. om filmen lyckades uppfylla omvänd bechdel så måste jag blinkat när det hände.
Tarantino skriver makalöst bra monologer och coola dialoger, och han har en bra känsla för uppbrutna narrativ.
Dessutom har den här filmen vad som kanske är min favoritmonolog någonsin. Den är kort men väldigt kärnfull =)
BETYG: 5/5
krank said:
En sak jag tänkte lite på men inte riktigt kom på något smart att säga om, är att jag faktiskt saknar all kunskap och koppling till de filmer Kill Bill är en homage till. Det märks att den som gjort filmerna kollat betydligt mer på asiatisk slagsmålsfilm än vad jag har; såna har aldrig roat mig.
Sen funderade jag också lite på om Kill Bill-filmerna bör kunna räknas som lite cultural appropriation.
Jag zappade förbi Baksmällan 2 på trean eller femman eller kanske sexan och såg typ en scen. De härliga (?) killarna i filmen misshandlade en apa (som sedan blev skjuten) och körde runt med en bil i östasien. Betyg: jag blev ledsen och arg.
Jag var klar med lektionsplaneringarna, hade diskat lite och skrivit vad som känns som en hyfsat stabil grund till nästa helgs rollspelande, så jag passade på att se Kill Bill: Vol. 2.
Den är tyvärr en besvikelse efter ettan. Visserligen har Bill en schysst monolog om Stålmannen, men den kan liksom på intet sätt mäta sig med Lucy Lius "now the fucking time". När det begav sig tror jag att jag uppfattade Stålmannenmonologen som tänkvärd och djup, men vid det här laget är den ju rätt uttjatad.
I övrigt är scenerna alldeles för långa och tråkiga. Som samtalet mellan Budd och tuttställets chef. Kändes totalt poänglösa, tillförde ingenting.
Hela segmentet där Beatrix tränas av den gamle kung fu-mästaren kändes också sjukt tråkigt. Kanske för att jag tycker att kung fu är sjukt tråkigt. Jag har extremt svårt att engagera mig i hela det temat, "träna under en mästare för att bli jättebra". Jag har väldigt svårt för arketypen "kung fu-mästare" öht". Jag har sett blöta disktrasor som gett mig mer vad gäller engagemang och intresse.
Musiken är genomgående sämre och tråkigare.
Skådespeleriet är fortsatt bra, effekterna är väl så bra som de är tänkta att vara, och slagsmålsscenerna är helt okej om än inte speciellt spektakulära.
Nä, det här var inget vidare att hänga i julgranen. Som sagt, total let-down efter ettan. Känns som att krutet brändes av i förtid.
Jag har sett veckans Ricci film. All's Faire in Love (Scott Marshall,2009)
Handling: Will (Owen Benjamin) är en quarterback som inte går på lektioner utan bara får en lapp påskriven av hans lärare som säger att det var okej för honom att missa lektionerna., får problem när hans engelsklitteratur lärare tvingar honom att spendera tre veckar av sitt sommarlov på en renässansmarknad.
Will får rollen som fetchboy, och träffar några vänner som också tillhör den lägre klassen.
Will lär sig snart att i slutet av marknaden så kommer de hållas en tävling och det vinnande
laget kommer få vara nästa års överklass. Will blir motvilligt engagerad i marknaden och tävlingen genom att han förälskar sig i Kate (ricci) och för att hämnas mot den arroganta prinsen Rank (Chris Wylde).
Den här filmen är en sådan där film som är ganska dålig ur ett teknist perspektiv, med taskigt tempo, oinspererad Mise en scène, och ett ganska dumt manus, men som ändå typ räddas av det faktum att det märks att mycket kärlek har pumpats in i filmen av alla inblandande. Jag skulle gissa att de alla hade jättekul på inspelningarna. Så jag tänker göra den här filmen en tjänst och inte klanka ner på den. jag tänker lyfta fram de saker som jag tyckte fungerade.
Den här filmen tillhör verkligen Owen Benjamin och Chris Wylde. De lyckas väldigt bra med att representera de två extrema typerna av marknadslajvare som finns. (OBS jag har absolut ingen som helst erfarenhet av lajv så när jag säger att något är på ett visst sätt i lajvvärlden så betyder det att det är så i min fantasy av lajv världen). Chris Wylde representerar personer som överspela totalt, som tror han kan spela teater och leva sig in i rollen men egentligen bara framstår som en stor koala. Medans Owen Benjamin representerar han som spelar under och inte riktigt bryr sig. utan bara tar det lugnt och är sig själv och drar sarkastiska kommentarer om hur dumt allt annat är.
Jag gillar också filmens förmåga att bryta klichéer. i en scen så utmanar Will Rank i tornerspel och i typ alla andra filmer så hade man sett Will den snälla underdogen komma från ingenstans och besegra den arroganta mästaren. Men inte här. för här så får Will realistisk med stryk.
Filmen har också på sina ställen så dålig ostig dialog att man inte kan låta bli att skratta åt den.
Jag skulle inte rekommendera den här filmen, men samtidigt så är jag ganska nöjd med att jag såg den.
Veckans Ricci recension: Kate är verkligen en urtråkig roll. Jag menar verkligen dundertråkig. medans alla andra roller få vara totalt överdrivna eller totalt vrikade så är hennes roll verkligen bara tråkig. Den har ingenting för sig. och Ricci klarar inte att lyfte den här stora bollen av ingenting och göra det till något bra. Det känns lite som om Ricci tappat steamet. Jag hoppas inte det är sant. men det får jag se i de kvarvarande filmerna.
Jag har sett 127 Hours, som baserar sig på en verklig ståry om en klättrare som gav sig ut på hajk utan att berätta för nån vart han skulle, och sedan råkade ut för en olycka där hans arm krossades av ett stort stenblock och låste fast honom i en spricka. Efter fem dagars desperata försök att komma loss hade han nästan förlorat hoppet, och påbörjade projektet att amputera sin egen arm med ett trubbigt lågbudget-multiverktyg. Hans vedermödor i sprickan blev senare en självbiografisk bok som nu blivit en ganska hyllad film.
Jag älskar minimalistisk film av den här typen, och på sistone har jag sett flera intressanta rullar som involverar extremt få skådisar i en väldigt isolerad eller specifik miljö. 127 Hours är bra, men den känns inte lika fulländad som tex 'Buried', som verkligen var en helt extraordinär film som lyckades ta minimalismen hela vägen och samtidigt vara sjukt spännande och medryckande rakt igenom. I 127 Hours går de 'genvägen' genom att ha en massa flummiga fantasi-scener som involverar andra skådisar, men jag vet inte om de kunnat göra det på något annat sätt; i 'Buried' var det ju en mobiltelefon som möjliggjorde att det kunde vara en film överhuvudtaget, och då hela handlingen i 127 Hours givetvis hade förstörts om han hade haft en telefon så var väl fantasi-sekvenser enda vägen att gå. Och det funkar hyfsat, fantasi-sekvenserna är snyggt inlemmade rent filmiskt, och snubbens liv och desperation och känslor känns relativt engagerande och medryckande.
...och amputationsscenen, sedan...gud. Alltså...jag älskar tortyrfilm, jag såg hela A Serbian Film utan att reagera nämnvärt, det är mycket...värre...i såna här filmer där det är så sjukt jordnära. Amputationsscenen är fruktansvärd, antagligen grisigast och plågsammast i filmhistorien. Den är så hemsk att jag låg och skrek och kved och gömde ansiktet i händerna medan jag försökte uthärda den. Detta kan bara betraktas som ett fruktansvärt gott betyg!
Men, ska ni bara se en enda minimalistisk film om snubbar som är i fara och isolerade, så är 'Buried' och 'Gerry' fortfarande bättre. Det är emellertid inte den här filmens fel att den inte kan leva upp till 'Burieds' episkt medryckande klimax eller powerkombon Matt Damon-Casey Affleck, det vore liksom lite väl mycket begärt.
Sen är filmer om en större grupp individer i fara i isolerad miljö en lite annan grej, då det leder till en helt annan typ av drama där gruppdynamiken snarare än man versus nature eller man versus self hamnar i fokus. Det blir liksom mer traditionell survival horror av det.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
