Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v21

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[Krille]

Jag har sett Koyaanisqatsi.

Jag har velat se Koyaanisqatsi ett tag. Det var soundtracket som uppmärksammande mig på Philip Glass musik, men jag har faktiskt inte sett filmen förrän nu.

Titeln är hämtad från hopi-indianernas språk. "Koyaanis" betyder ungefär galen, ur balans eller kaotisk; "qatsi" betyder ungefär liv.

Koyaanisqatsi har inga repliker och ingen handling. Eller snarare, den har ingen handling som kan uttryckas som en ståry och knappt ens beskrivas med ord. Den har ett narrativ, men det berättas enbart med musik och bild.

Filmen börjar hypnotiskt och meditativt med bara orgel och manskör; vi får se väggmålningar från hopi-indianerna och storslagna klipp- och ökenlandskap, djupa raviner, moln som verkar koka fram, majestätiska rödbruna klippor, bolmande vulkaner, exploderande berg... och sen kommer maskinerna och musiken ändrar karaktär till en fängslande frenetisk och melodisk rytm. Folk tuggas genom tågspärrar och mer folk matas på hela tiden; korvar matas ut ur korvstoppningsmaskiner, människor väller fram i rulltrappor, bilar väller ut på motorleder; motorleder blir kretskort, kretskort matas med komponenter, twinkies matas på löpande band...

Människor stirrar sakta in i kameran med hopplös min, bussar kör förbi och man ser en glimt av ett intressant ansikte och man hoppas att man ska kunna se den personen när bussen har passerat, men hon är borta för evigt. Allt man har är fragment av folk – fötter, ansikten, cigaretter, en hatt på någon som vänder sig om, små korthuggna sekvenser ur liv som inte passar ihop med maskinen som matar dem.

Egentligen säger titeln allt om vad filmen handlar om: ett liv utan balans, livet i det allt hetsigare och alienerande moderna samhället, ett samhälle som tar ett eget liv utan hänsyn till människorna i det. Den är lika aktuell nu som den var 1983, om inte ännu mer.

---

Utgåvan som jag har sett är en ny bluray-utgåva med remastrat ljud och bild. Ljudet är helt otroligt! Det är klart, klockrent, fullkanaligt, och testar högtalarna hårt! Bilden är det dessvärre värre med. Den är grynig som om någon tryckt filtret i botten i den nya överföringen till HD och bluray, såpass att det på sina håll faktiskt stör!

Jag är glad att jag har sett Koyaanisqatsi. Det är en av de starkaste filmupplevelserna jag har haft under lång tid. Men jag vet inte om jag vill se den igen eller om jag kan rekommendera den för någon.

Spoiler: kommentarer

Såg den på bio för längesedan... en fantastik film.. eller vad man ska kalla den.. konstverk kanske??

 

[krank]

Jag kommer förresten att köra Batmantema ett tag framöver. Köpte en box med alla de gamla. Så från Jack Nicholson som Jokern till Arnold Schwarzenegger som Mr. Freeze...

Spoiler: kommentarer

Åh herre min skapare'
Speciellt kring film 3 & 4...Brrrrrr..!

Ja, 1-2 är ju ändå Tim Burton, liksom...

 

[krank]

Jag har sett Lock, Stock & Two Smoking Barrels.

Den handlar om, bland annat, fyra smågangsters som skramlat ihop för att kunna skicka gruppens korthaj till en något större gangsters ökända pokerbord. Och om fyra flummiga majja-odlare. Och om ett par-tre grupper till. Det är en jäkla röra, men det blir aldrig riktigt förvirrande - Guy Ritchie är bra på att hålla reda på flera olika trådar och sedan knyta ihop dem till ett eller flera tågvrak. För det här är helt klart en film där saker går åt helvete, för i princip alla -- det börjar som separata trådar, sen ser man att trådarna är delvis ihopkopplade, och sen ser man att de är på kollisionskurs...

Bra musik, adekvat skådespeleri, bra och roligt manus med massor av cockney rhyming slang. Estetiskt är filmen skönt gritty och skitig. Musiken är lite skramlig, och det är överhuvudtaget en jävla skön atmosfär i filmen. Det här är nog den av Ritchies filmer jag gillar mest; de andra två som är i samma stuk -- Snatch och Rocknrolla -- är mycker mer polerade, den här känns rå på ett bra sätt. Jag gillar att våldet hela tiden är närvarande, men att pistoler faktiskt utmålas som farliga och lite ovanliga.

Det jag kan kritisera är väl framför allt kvinnoporträtten. Visserligen är det en kvinna som skjuter med ett massivt automatvapen med, men det är tragiskt få kvinnor -- två med namn, en med (skitliten) talroll. Väldigt, väldigt mycket korvfest.

Huvudpersons-gänget är också väldigt, väldigt vita. Jag såg en svart bartender, sedan är det mest en crazy black power-afrogangster och hans hantlangare som inte är vita, typ.

BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

Southern Comfort (1981)

Det här är ännu en film jag såg när jag var liten och nu sett igen, och fan om den inte är riktigt, riktigt bra! Ett gäng ur hemvärnet är ute på övning och råkar mucka gräll med några cajuns. På många sätt påminner den lite om sista färden, men är tillräckligt egen fr att jag gladeligen ska se båda om igen.

Faktum är att fast det här inte är en krigsfilm så skulle jag säga att det är en av de bättre krigsfilmerna. Stämningen är tryckt, miljön är hotfull, den psykiska och fysiska pressen är hög. Sen att filmmusiken är sjukt stämningsfull drar ytterligare upp betyget. Dessutom har den lite undertoner av skräck/ryssare som jag verkligen gillar.

Jäkligt bra film!

Betyg: 5/5

Spoiler: kommentarer

Ry Cooder äger! Jag har hittills inte hittat hela soundtracket, men de mer minnesvärda brottstyckena hittade jag på en samlingsplatta.

 

[stenhöna]

Såg Akira, japansk anime från 1988. Det ena imponerande klippet efter det andra. En viss metafysisk ton i samma anda som Ghost in the shell. 7/10.

 

[krank]

Jag har nyss varit på bio och imponerats av det mästerverk som är X-men: Days of Futures Past. Aka "Bryan Singer använder Peter Dinklege , tidsresor och stora robotar för att hjälpa oss alla att glömma X-men 3".

Storyn är bekant för alla som har lite hum om Marvelhistoria, men har tillräckligt många skillnader för att det ska vara spännande. I framtiden har Sentinels, alltså stora balla robotar som byggts för att kunna anpassa sig efter mutanters olika förmågor, använts för att skapa en riktig dystopi där de flesta är döda (efter att man typ utrotat mutanterna tog man folk som en dag skulle kunna bli föräldrar till mutanter, sedan farföräldrar...) och allt är skit och de sista X-men (med Colossus, och Sunspot, och Iceman, och BISHOP!!! och Shadowcat...) slåss för sin överlevnad. De skickar tillbaks Wolverines medvetande till densammes kropp år 1973, vilket var året då Mystique dödade Bolivar Trask vilket tydligen var det som ledde till dystopin.

Jag ska nog inte skriva så mycket mer om storyn. Den är hyfsat komplex, jävligt ball, har många vändningar hit och dit, inga jättetydliga superonda skurkar och håller ihop rätt bra.

Skådespeleriet övertygar, effekterna är apsnygga, 3d'n håller sig från de flesta uppenbara "paj mot kameran"-effekterna.

Jag har egentligen inget att klaga på utöver en liten kontinuitetsfråga som jag skriver med vit färg här neranför:

Uppenbarligen hände X-men 3 eftersom Wolverine var tvungen att döda Jean. Men Xavier lever? Och ingenting alls passar ihop med scenen efter eftertexterna i senaste Wolverinefilmen, där Xavier och Magneto dök upp och bad nutida Logan om hjälp.

Men okej, jag köper det. Det var väl nåt som hände i "six-month gap" (återigen, ni som är marvel/x-titelkunniga fattar referensen)...

Annars... Nä, jag är jävligt nöjd. Och då hör jag till de som inte ens tycker att original-Days of Futures Past-serien var sådär jättefantastisk.

Nu har de ju visat att man inte kan lita på de där efter-eftertexterna-filmerna, men den för den här filmen lovar JÄVLIGT stort inför framtiden. Nu när de dessutom faktiskt rebootat så att de helt kan skita i film nummer 3 överhuvudtaget. Bra val, för övrigt, att låta Singer komma tillbaks och städa upp efter den röran.

Allt jag har att säga är: EN-SABAH-NUR! EN-SABAH-NUR!

BETYG: 5/5

Spoiler: kommentarer

Bioupplevelsen som sådan får också bra betyg: Det var 3d vilket såklart ökade känslan. Ingen prasslade eller mobilfipplade vad jag märkte. En anmärkningsvärt stor del av publiken var kvinnor, och bredvid mig hade jag en tjej som visserligen pratade lite under vilken men jag förlåter henne för hon verkade sitta på en närmast encyklopedisk X-menkunskap som hon då och då retade sitt manliga sällskap med. Och hon "oooh"ade och "aaaah"ade och skrattade och "fuck, det där är STORT":ade vid precis rätt tillfällen, aka när jag gjorde det. Så det var mer som att ha en helt okänd människa bredvid sig, med vilken man aldrig konverserade men som man definitivt delade upplevelsen med.

Bioupplevelsens betyg dras ned något av att jag hade för tighta jeans som inte var så superbekväma att sitta i samt att jag spenderade sista halvtimmen med att vara väldigt kissnödig.

Bioupplevelsen: 4/5.

Håller med om det mesta av det du sade. Såg filmen alldeles nyss.

Den var asbra! 5/5

 

[Ymir]

Jag följde upp självstympnings-filmen med att se en annan man vs nature (som egentligen är man versus self)-film, dvs "Gerry" av Gus Van Sant. Van Sant har tidigare gjort briljanta filmer som 'Elephant', så förväntningarna var höga, särskilt som huvudskådisarna är Matt Damon och Casey Affleck, som tillsammans inte rimligen kunde göra annat än en briljant prestation.

Men; Van Sant är ju då inte en sån här regissör som gör...hmm......normal? film. Om trailern mot förmodan inte lyckas förmedla att det här är en svår film(tm), så kan det sägas direkt: det är det. Faktum är, "Gerry" är supposedly vida hatad och framställd som den tråkigaste filmen någonsin.

Bullshit, I say! jag har sett -hela- "Sent om våren", -på bio-, folk som tycker Gerry är supertråkig har inte ens ett -koncept- om vad sann tråkighet är! Men ja, det är en långsam film, som knappt handlar om nånting. Hela dess raison d'être är att bygga en stämning och leda upp till någonting, som även det är extremt understated när det väl inträffar. 'Gerry' är basically en film om två snubbar som går vilse i naturen utan att prata med varandra, och sedan irrar runt i öknen medan kameran långsamt glider över storslagna landskap (på ett sätt som förvisso påminner om den underbara 'Kekexili Mountain Patrol', som jag tidigare recenserat i de här trådarna), och om man inte är van vid prettofilm och börjar se den förväntande sig något annat än det, ja, då bör man nog se 'Elephant' istället (som det inte finns någon ursäkt att inte gilla ens om man gjort det till sin grej att hata art house film). Men om man nu ska göra en film om två snubbar som går vilse i naturen utan att prata med varandra, och sedan irrar runt i öknen medan kameran långsamt glider över storslagna landskap, då kan man i princip inte hitta en bättre duo för jobbet än Damon och i synnerhet Casey Affleck, som jag misstänker är genetically engineered av nån mystisk konspiration i syfte att ha huvudrollen i prettofilm (har han nånsin ens varit med i en film som inte är mer eller mindre pretentiös? tacksam för tips!). Deras subtila skådespel bygger upp en trovärdig vänskap, utmattning och desperation i snygg samklang med den knepiga dramaturgin, så for what it is tycker jag att 'Gerry' är en bra och sevärd film, som jag kommer komma ihåg, och den är definitivt notervärd i wilderness survival-genren. Men den är inte för alla, och ska du bara se en enda letargisk konstfilm i år finns det bättre alternativ *hostUniversumsSistaDagarhost*.

 

[krank]

Jag har påbörjat mitt utlovade Batmantema och började därmed med Batman från 1989, med Buster Keaton som Batman och Jack Nicholsson som Jokern. Regisserad av Tim Burton, och det märks.

Detta är en extremt mörk filmatisering, långa steg bort från Adam West. Gotham är en gotisk storstad med gigantiska ångpunkshus och i princip inget dagsljus. Jack är en gangster som ligger med chefens fru, varpå han prompt säljs ut till den korrumperade poliskåren och hamnar i ett bad av kemikalier som gör hans hud vid, hans läppar blodröda, håret grönt och fixerar munnen i ett ständigt grin. Givetvis hamnar han på kollisionskurs med Batman.

Det är lite intressant att den här filmen trots allt börjar ganska mycket in medias res. Visserligen är Batman lite urban legend i filmens början, men han är redan hyfsat etablerad. Det är ingen riktig origin story, även om hans bakgrund återberättas.

Det här är superhjältefilm innan CGI gjorde serietidningsaction möjlig, så actionscenerna är inte så många och när de finns så är de ganska jordnära. Tempot i filmen är med dagens mått mätt ganska lågt, vilket funkar rätt bra. Det här är en helt annan sorts film än moderna seriefilmatiseringar, känns det som.

Nicholsons joker är charmig, men i ärlighetens namn är jag nog ändå mer förtjust i Ledgers version. Den här har fortfarande lite för många rent fåniga gags för sig; Nicholson gör rollen mästerligt men arvet från den gamla serietidningen och från Adam West-batman tynger ner rollen med en massa lättsamhet som inte går så bra ihop med filmens i övrigt mörka teman.

Eller okej, man ska väl se det som en riktig Burtonfilm: Lättsamhet och mörker, det groteska och det triviala hand i hand.

Vad mer... Kvinnorepresentationen är extremt liten. Jag räknar till två namngivna kvinnor; de pratar aldrig med varandra. Könsrollsteatern i filmen är påtaglig.

Jag tycker att det är skitkul att Harvey Dent är svart, dock.

BETYG: 4/5

 

[Lukas]

Jag har sett veckans Ricci film: After.Life (2009,Agnieszka Wojtowicz-Vosloo)

Handling: Efter att ha bråkat med sin pojkvän (justin Long) så är Anna( Christina Ricci) med om en bilolycka . Hon vaknar upp i begravningsentreprenören(Liam Neeson) källare där han skall förbereda kroppen för hennes begravningen.
Liam Neeson påstår att hon visst är död trots att hon kan röra på sig och prata. medans Anna tror sig vara vid liv.

Det är uppenbart att det här var regissörens första långfilm. För som helhet så fungerar det inte så jättebra. övergångar mellan scener är klumpigt, och filmens dramatiska kurva blir lite hackig. Men däremot så är enstaka scener otroligt välgjorda.

Filmen var medveten otydlig på att avgöra om Anna faktist levde eller var död, genom att leverera rätt så tydliga bevis för borda alternativen. och jag tror det här är filmens stora styrka . Det coolt eftersom man får bilda sin egen uppfattning och att man faktiskt har något att fundera på efterfilmen är slut. IMDB forum är fyllt av trådar där folk presenterar bevis för att deras favorit teori stämmer (Sedan kallar de dem som tycker annorlunda för idioter som inte förstår sig på film), Sedan finns det gruppen som tycker att bara för att regissören har sagt hur han tänkte när han gjorde filmen, så har han tolkningsföreträde (vilket är skitsnack, en films betydelse ligger i åskådarens perspektiv så vad regissören tänkte när han gjorde det är helt oväsentligt).

Veckans ricci recention: Ricci var gjord för att spela död.
Herrejävlar vilken bra roll hon gjorde. Hon funkade perfekt boende utseendemässigt och skådespelerimässigt som den tragiska Anna som bara för söker acceptera sin död.
Dialogerna mellan henne och Liam Neeson var filmens höjdpunkt.



Rekomenderar jag filmen?
Ja. om man kan stå ut med en film som inte är perfekt, men som har några riktigt bra scener, och som verkligen får en att fundera på om en av karaktären är en hemsk seriemördare eller en snäll man med övernaturliga förmågor


7 Filmer kvar

Spoiler: kommentarer

Christina Ricci har alltid sett lite odöd ut... that's why we love her ^__^

 

[Max Raven]

Jag såg The Machine, en brittisk science fiction-film.

I framtiden så pågår ett nytt kallt krig, där den ena sidan är Kina och den andra är någonting någonting där Storbritannien finns med. För att få en fördel så bygger båda sidor maskiner... Säger inledningstexten. I praktiken verkar de mest syssla med proteser och byggandet av en ubermaskin är projektet den manliga huvudpersonen är involverad i.

Berättelsen är... Hattig. Man får en introduktionsbit, som ska etablera stämning eller något - egentligen gör den ingenting utom ger lite info om vad de sysslar med. Huvudpersonerna sysslar med AI-forskning av något slag. Hans chef är antagonist - det enda konsekventa med hans beteende är att han är mot huvudpersonerna - så halva filmen så vill han ha ett intelligent lönnmordsvapen med samvete (för maskiner utan samvete/eftertanke kan de redan pumpa ut hur många som helst av), andra halvan vill han inte att hans lönnmordsvapen ska ha samvete. Tyvärr envisas filmen med lite pinocchio-aspekt, lite rädda-dotterns-hjärna, lite drama, lite "å-skit-nu-får-vi-göra-något-storyn-står-stilla". Det finns inte fokus i filmen - den känns splittrad, helt enkelt. Det hjälper inte att c:a 30 minuter i början kastas bort till viss del.

På plussidan: Världen utanför berättelsen verkar cool - typ Ghost in the Shell-aktigt med kallt krig som fond- och det finns en del element av spionthriller som sticker in. Det pågår också intriger bakom scenerna med "hjärnimplantat"-trupperna på den hemliga basen. Detta är filmens bästa inslag, imho. Teknologin ser cool-futuristisk ut. Typ plexiglastangentbord och hologram. Hälften oanvändbart i praktiken men överlag coolt intryck. Specialeffekterna är inte nyaste Hollywood, men helt okej. Jag har sett värre.

Vad jag hade tyckt varit coolt hade varit om de kört Cyberpunkig Kalla Kriget med robotdubletterna som verkar mänskliga redan med. Spionthriller med en twist a la Thing eller Screamers.

Jag tror jag stördes lite grann av att ha sett en dokumentär om AI-forskning dagen innan.

Betyg: 3 av 5.

Spoiler: kommentarer

jag såg The Machine på FFF häromåret...regissören insisterade på att filmen byggde på allra senaste research om teknologi, men jag vet ifaen...hursomhelst är den en av många imponerande europeiska exempel från senare år på vad man kan åstadkomma i scifi-väg trots extremt begränsad budget, och det är lite koolt i sig. Plus! Foto är verkligen assnyggt, imo; hela filmen får en lite speciell stämning på grund av det.

Men jag har blivit mer och mer skeptisk till tendensen att en "skapade människan" i cyberpunk-sammanhang alltid är en attraktiv kvinna (ja, jag vet att det finns undantag, därav att jag pratar om -tendens-). Det känns som en trope djupt och måhända undermedvetet rotat i patriarkala föreställningar om människokroppen, som jag hoppas någon gång lyckas formulera tillräckligt konkreta resonemang kring för att kunna dekonstruera på något vis.

Det TV-program jag tittade på verkade vara inne på spåret att lärande beror på kontext - en maskin kan inte lära sig tala utan verktygen för det. På samma sätt är det med t ex balanssinne. De hade en bit med två robotar som skapade ett eget språk för att kommunicera koncept (t ex "lyft vänsterarmen") där båda hade signalen för "nej" med i grunden - resten av orden slumpades fram. De var också inne på sätt maskiner känner igen mönster jämfört med människor, bland annat.

Det var grymt coolt.