Detta är WRNU's filmklubb för v8. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Förra veckan påbörjade jag TEMA: 1999. Då såg jag Stigmata.
Den här veckan blir det [MYSTERY MEN].
Nästa vecka tänker jag [NINTH GATE] eftersom den var gemensam för så mångas listor.
Efter det tänker jag framför allt på American Beauty, Bone Collector, Being John Malchovich. Men det kan samtidigt inte dröja hur länge som helst innan jag ser Fight Club igen.
Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.
10 Things I Hate About You
American Beauty
Being John Malchovich
Bicentennial Man, The
Bone Collector, The
Boondock Saints
Dogma
Edtv
Eyes Wide Shut
eXistenZ
Fight Club
Green Mile, The
Haunting, The
Magnolia
Mummy, The
Mystery Men
Ninth Gate, The
Notting Hill
Runaway Bride
Sixth Sense, The
Sleepy Hollow
Star Wars Episode 1
Talented Mr. Ripley, The
The Bone Collector, The
The Matrix
Wild Wild West
Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II
Jag har sett Le Scaphandre et le Papillon (2007) [The Diving Bell and the Butterfly på engelska]
En man vaknar på ett sjukhus. Vi får se världen ur hans ögon. Han har fått ett massivt stroke. Han lider av locked-in-syndrome; hans kognitiva förmågor är oskadade men han är totalförlamad. Allt han kan röra är sina ögonlock, men tårkanalen i ena ögat fungerar inte så man syr igen det ögat. Ett ögonlock kvar. Det kan han blinka "ja" och "nej" med.
Gradvis rullas hans historia upp. Jag såg trailern och den spoilade ganska mycket, så jag ska inte säga mer om handlingen, den blir bättre om man inte vet mer än det jag skriver ovan. Det enda man behöver veta är att den är baserad på en sann historia.
Den här filmen har ingen tydlig dramatisk struktur och det händer inte särskilt mycket, även om det lilla som händer är viktigt. Den klipper mellan scener "nu", på sjukhuset, och "då", bilder ur mannens förflutna. Den skildrar ett tillstånd; att vara inlåst i sin kropp ("dykarklockan" i titeln) men att ha kvar sitt sinne, sin fantasi (fjärilen i titeln). Det handlar om ånger, men också om hopp.
Fotot är rakt igenom fantastiskt.
Jag såg den här filmen för min livskamrat ville se den och jag hade inga kunskaper om den och inga förväntningar. Jag tror aldrig att jag blivit så gripen av en film. Kanske för att mannens öde är så grymt ur ett allmänmänskligt perspektiv, kanske för jag själv är 42 år gammal vilket också råkar vara hur gammal mannen i filmen var när han fick sitt stroke och blev berövad nästan allt. (Eller så är jag bara blödig).
Jag sätter inget betyg på den här filmen. Den fick en räcka priser och nomineringar, har 90+ i betyg på Metacritics och Rotten Tomatoes och rankades bland 2007 års bästa filmer av flera kompanier av filmkritiker. Jag misstänker att de flesta antingen faller pladask för den eller bara avskyr den. Det är en "svår" film, utan tvekan, men den blir aldrig smetig och den blir aldrig pretto eller konstnärligt utstuderad.
Svensk bonus: Max von Sydow är med i två scener. Han är briljant i bägge.
Det finns flera kvinnor med namn i filmen, men de talar nästan aldrig med varandra och när de väl gör det, så gissa vad? Epic fail. (Jag kan minnas fel, men jag tror att jag har rätt i detta).
Jag såg Terms And Conditions May Apply den här veckan. Det är en dokumentär om alla de där avtalen man "godkänner" genom att klicka ok på internet.
Den börjar lite ofokuserat - mer allmänt - men riktar efter ett tag in sig på de stora online-företagen - bland annat Google och Facebook - dessas ökade bevakning efter 11:e september och konsekvenserna när företag emellan delar användarinformation fritt (och amerikanska myndigheter först skördar all information de kommer över samt litar på allt som deras kassa AI rödlistar).
Helt okej film, tänk dig för innan du postar saker online.
I korthet: en visuell fest med ett par problem i handlingen och kassa ingenjörer. 4 av 5.
Jupiter är städerska och har ett jobbigt liv som arbetarklass och invandrarbarn. Men en dag dyker rymdprins- er legosoldaten Caine upp för att rädda henne från fientliga utomjordigar som vill döda henne. Det visar sig att hon är arvtagare till ett rymdadelhus.
Ramhandlingen är tämligen enkel. Prinsessa tillfångatas och räddas, tre gånger om. Jupiter har en personlighet och mer fokus, men gör knappt något i sin situation förutom transporteras runt av andra. Rent visuellt är filmen dock en fröjd, och skådespelarna är ganska bra.
Det finns ett par saker till som stör mig, utöver att handlingen är lite utdragen samma grej om och om igen. Dessa berör saker som spoilar en del, andra halvan till viss del Mass Effect 3.
Det första är mindre - det verkar som att den onda rymdfamiljen har haft kassa arkitekter eller ingenjörer - när Caine smäller igenom en enda försvarsstruktur i Jupiter så förstörs hela basen som en ballong. Visst, han gör en del skada, men redundans är bra.
Den andra saken som stör mig hänger lite ihop med Mass Effect. Så dubbel spoiler.
Skördandet av planetbefolkningar verkar ha kommit före motiveringen när de byggde manus - som med Reapers så är det en kraftfulll bild med planeter som töms på sina befolkningar. På samma sätt är dock anledningen ganska lam - Mass Effects Vi är egentligen rädda för organiska varelser är lite mindre svag som story än Vi använder deras DNA-sekvenser för odödlighet men vi tar inte prover och reproducerar det vi får trots att vi har oändligt med energi och i princip samma sak med materia utan dödar folk, tömmer deras kroppar och gör en dos på 100 pers.
Trots dess fel är filmen underhållande. Men Cloud Atlas är bättre.
På DVD-omslaget klassas den som "krig/action", jag vill helst kalla det 'krigsdrama'...nåja: '5 Days of War' (2012), regi av Renny Harlin, med bl.a. Rupert Friend, Emanuelle Chriqui och Richard Coyle. En obehaglig film av rätt anledning, dvs. om krig och dess offer i form av liv, rättigheter och sanningar. Det utspelas i Georgien och kretsar runt ett reporterteam, Ryssland invaderar och landet blir en krigszon där de blir vittnen till övergrepp - och det teamet filmat får inte visas för omvärlden.
Som vanligt finns det väl saker att anmärka på, men upplevelsen tycker jag ändå är värd 4/5. Val Kilmer och Andy Garcia medverkar, om de verkligen tillför något låter jag vara osagt.
Jag tittade nyss på Nightsatan and the Loops of Doom som är en finsk film på italienska om hur karelien år 2036 är en postnukelär öken där tre personer, Inhalator II (drummer), Wolf-Rami (synth warrior) och Mazatoth (grand master of sonic rituals) har ett band som heter Nightsatan. En ond musikalisk tyrann plågar kvinnor i öknen, Nightsatan rycker ut för att rädda... i alla fall en av dem. All Hells Break Lose!
Jag såg den textad till finska. Vilket jag inte kan. Så jag körde översättningen via google translate. Det gick sådär.
Men givetvis är filmen sjukt bra och bland det bästa jag sett.
Så nu har jag sett Samurai III: Duel at Ganryu Island aka ?????????????, den tredje filmen som försöker mörda mina ögon.
Musashi (Toshiro Mifune) dräller runt som vandrande samuraj och eftersöks som lärare och vasall till shogun Tokugawas son. Jag kan tänka mig att det är lite surt, med tanke på att blivande shogun spöade upp Musashis boss i första filmen innan Musashi hette Musashi, och jag kan faktiskt förstå att han tackar nej och dräller vidare. Men han dräller inte vidare snabbt nog för hejflux blir han utmanad på duell av Sasaki Kojiro (Koji Tsuruta).
Men på väg till duellen så ändrar han sig då hans lärjunge Jotaro frågar om han verkligen behöver slåss, så han skickar ett brev som undrar om det går bra att ha duellen ett år senare, för han har viktigare saker för sig. Och med viktigare saker för sig menas tydligen att odla rädisor tillsammans med Otsu (Kaoru Yachigusa) och Akemi (Maiko Okada) som äntligen hunnit ikapp honom.
Men efter ett års rädisor och banditer à la Sju Samurajer så är det ändå dags att göra upp på ön Ganryu.
---
Toshiro Mifune fortsätter som en lite mer ödmjuk samuraj den här gången. Han försöker undvika slagsmål så långt det går, till hans lärjunges stora förtret, och han inser så småningom att han faktiskt är kär i Otsu. Så liksom, tre filmer senare är Musashi en vettig person och Mifune kan äntligen tolka honom som något levande väsen.
Otsu och Akemi gör inte så mycket mer än snubblar, blir sjuka, letar, trånar och kollapsar, men de pratar i alla fall med varandra om andra saker än män, så faktum är att trots deras rätt mjäkiga roller så klarar filmen Bechdel-testet. Och den gör det inte ens bra, för det är fortfarande en film om män, och kvinnorna är mest där som en moralisk utmaning och möjligen dekoration.
Ståryn är … det finns en! Liksom! Med karaktärsutveckling! Och en någorlunda sympatisk huvudperson!
Filmen utspelar sig inte om natten, så det går faktiskt att se något. Men det gör en inte så mycket gladare, för även om man ser något så är det fortfarande en transfer från VHS, två omgångar hejdundrande tracking-fel, och kompressionsartefakter från Hälsingland! Så tredje filmen i den här serien är ett uppköp från de andra två på ungefär alla sätt!
Den handlar om Tris, en tjej som lever i ett rätt märkligt samhälle i framtiden. Det är typ en stad, och det är efter nåtslags världskrig, va. Och så är det en mur runt och ingen vet riktigt vad som finns utanför. Och i staden är alla indelade i fem grupper:
Arid: Snälla bönder så som snälla bönder är när stadsbor som aldrig träffat trångsinta, rasistiska, bakåtsträvande föreställer sig dem. Abnegation: Snälla munkar och generösa typer som hjälper andra. De har ingen uttalad religion, men det känns som att de är religiösa så som en del religiösa ser på religiösa. Candor: Som domare typ, men det är mest att de saknar filter och säger vad som faller dem in. Dauntless: Påstås vara poliser och soldater, men pendlar mest mellan att vara "crazyyyyy" adrenalinjunkies och obehagliga spartaner. Som poliser, om man aldrig träffat en polis. Erudite: Filmens badguys. De är forskare och sånt därnt man behöver vara smart för, och alla vet att PK-mediaeliten och Big Pharma och forskarvärlden är en enda stor konspiration för att berätta för vanligt folk att man vet bättre än dem om hur de ska leva sina liv. Slår vad om att de tvingar på folk mindcontrol-vacciner också. Som gör att de får autism.
När ungdomar uppnår en viss ålder, eller när det är mest dramatiskt lämpligt (Tris' bror verkar inte vara hennes tvilling men de kör samtidigt), så tar de ett prov. De ställs inför en sorteringshatt... Eller jag menar, de tar ett personlighetstest som ska visa vad de borde passa bäst i för gruppering, och sen får de välja fritt men uppmuntras att välja det testet visar. Tris är Divergent, dvs hon passar in på flera av grupperna. Det är ajaj-farligt.
Det här ska alltså vara något slags samhällskritik, men framstår mest som att någon i högstadiet blivit frustrerad inför vuxenvärldens märkliga val och byggt en paranoid fantasi på det. Samhället som presenteras är nämligen inte det minsta trovärdigt. Grupperingarna känns mer som D&D-alignments och gör mig mest frustrerad; varför har de just den indelningen? Vem tror att folk funkar så? Givetvis finns grupperna mest till för att Tris ska kunna vara den alla angsty ungdomar som ser sig själva som de enda originella människorna i en värld av kopior ska kunna identifiera sig. Men som scifi-nörd föredrar jag trovärdiga världar.
Det hjälper inte att grupperna gestaltas på, som sagt, ganska tvivelaktiga sätt. Som sagt, analysen ligger väl på högstadienivå.
Filmens syn på träning och utbildning är att ställa Tris och de andra som väljer Dauntless inför en serie konstiga prov. Som lärare är jag skeptisk till deras didaktiska förmåga. Mest verkar det vara en ursäkt att spendera nästan hela filmen i en kontrollerad miljö där författaren kan slänga in mängder med utfyllnad så att det ska kännas mer som en hel film och inte bara ett långt träningsmontage. Scenerna behöver inte hänga ihop -- allt kan förklaras med att "det är ett prov". Lite som högstadieelever kan uppleva sin skolgång, tänker jag.
Alltså. Jag kan lika gärna come clean: I grunden tycker jag att det här är en ganska kackig film, som film betraktad. Den är väl snygg och så, och manusets replikskiften etc är helt habila. Men premissen, och storyns byggstenar, mejkar väldigt lite sense. Samtidigt känner jag att den här filmen vore fucking ultimat att köra med elever. Den är nämligen smäckfull med potentiellt intressanta diskussionsämnen. Jag skulle kunna krama hur mycket material som helst ur den här. Diskussioner om utopier och dystopier, hur man kan agera mot föräldrar som slagit en, om samhällsklasser och klassificeringar... Ur internationellt perspektiv, hur det kommer sig att amerikanska filmer så ofta har Fri Vilja som mcguffin. Det här med att se sig själv som den enda människan som Tänker Fritt. Man skulle kunna göra filmanalyser och fokusera på frågor som t.ex. varför det är så vanligt att smarthet är lika med ondska medan den som är modig sällan behöver vara smart för att vara hjälte.
Såatte... Det är en kackig film, men egentligen asbra för sin målgrupp? Om högstadie/gymnasieelever kan se den och inte se de svagheter jag ser, så skulle jag säga att den här nästan är bättre än Hungerspelen, som jag sedan tidigare har exakt samma relation till.
Filmen fixar också Bechdel och har lite olika storlekar och former på tjejer (men inte jätteolika, ok).
BETYG: 4/5
Plotten är förresten att de smarta... har ett hjärnkontrollserum. Som de tvingar på alla. För att de tror att de vet bäst om hur samhället ska styras...
Jäkla PK-forskarelit. Jag säger som Jan Björklund: "Man kan inte stirra sig blind på forskning, det finns ju beprövad erfarenhet också".
Men oj, vad mycket politiska analyser man kan göra av den här filmens gräsliga skitplot.
Nu när jag läser om författaren... Hon var alltså 23 när hon skrev boken? Tja, jag har mött 23-åringar med såhär grund samhällsanalys, men väljer att tänka att boken är målgruppsanpassad snarare än att författarinnan på riktigt tror på det här.
Jag har, som en del av 1999 temat, sett Mystery Men.
Ben Stiller, Hank Azaria och William H. Macy är b-liste hjältar i Chamipon City. När Casanova Frankenstein kidnappar stadens främsta hjälte, den sponsrade och dryga Captain Amazing måste de visa vad de faktiskt går för. De rekryterar en uppsjö nya förmågor och söker träning hos den mystiske Sfinxen, men är det nog för att rädda Captain Amazing och hela staden?
Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig den här filmen, å ena sidan är det en superhjältefilm från tiden innan superhjältefilmen funkade och en komedi med förvånansvärt lite skämt per capita. Å andra sidan är den full av kul casting, förvånansvärt mycket berättarglädje och det finns ett rykte om att Tim Burton regisserade filmen under pseudonym.
Nostalgivärdet är högt: jag har inte sett filmen sen vhs tiden, så det var kul att se hur mycket jag hade glömt och hur mycket jag kom ihåg fel, tex så gick inte The Wafflers theme song över huvud taget som jag mindes, uppfinnaren spelades av Tom Waits och inte Ron Pearlman ooch så vidare. Jag hade också förträngt den extrema mängden slå-sig-i-skrevet humor, som verkligen inte passar in i resten av filmen, och de där riktigt skämskuddiga scenerna när Stiller raggar på en servitris.
De bästa sakerna var sånt jag mindes; att skurken har ett Discorum, att Sfinxen är extremt mystisk, Scenen när Ben Stiller blir väldigt, väldigt arg och hoppar på ett biltak etc.
Det är rätt många snygga modellbyggen och praktiska effekter också.
Det blir nog en TRE av FEM i betyg på den vanliga skalan, men hela FYRA av FEM 1999-nostalgipoämng.
edit:
Funderar på att se Romy and Michele's High School Reunion som ett mini Janeane Gerafaldo tema också.
Jag har just sett '50 nyanser av underhållningsdödande': The Punisher (1989) med Dolph Lundgren...och min enda ursäkt är jag köpte den billigt. Frank Castle har fått sin familj mördad av maffian och spenderar nu sin tid att åka runt i kloakerna under stan på sin motorcykel...jo, han är ute på gatorna ibland och dödar gangsters med allt han har och hittar.
Folk dör som flugor på alla möjliga sätt, att actionscenerna är välgjorda och filmen flyter på bra i 1 1/2 tim. gör den inte bra.
Jag gillade sådana här filmer på 80-talet, kanske har jag blivit vuxen (hemska tanke): 2/5.
Jag har sett om Mystery Men. Jag var helt säker på att jag redan sett den inom ramen för filmklubben, men tji fick jag.
Jocke gav filmens grova drag -- det handlar alltså om ett gäng "wannabe"-hjältar i en stad som domineras av Captain Amazing. Han, i sin tur, har fått slut på fiender att slåss mot (Death Man är död, Father Doom sitter på kåken på livstid...) och släpper lös Casanova Frankenstein. Har han ingen att slåss mot så blir han nämligen av med sina sponsordeals. Synd bara att Amazing är rätt mycket mer korkad än Frankenstein. Därmed får "de andra" ett tillfälle att glänsa.
För att förstå den här filmen tror jag att man behöver ha den historiska kontexten. Första X-menfilmen, som ju som bekant visade vägen och öppnade upp för den nuvarande vågen, kom inte förrän året efter. Spider-Man kom 2002. Så vad hade vi? Punisher, den med Dolph Lundgren. Batman fanns ju -- och de två sista filmerna var ärligt talat riktigt jävla kassa (Batman Forever och Batman & Robin från Joel Schumacher). Kort sagt, superhjältegenren var körd i botten.
Och det är där den här filmen passar in. I grunden är den extremt tydligt en parodi eller pastisch på framför allt Schumachers Batmanfilmer, med en neongotisk ångpunksstil, superteknologi och märklig, överdådig och färggrann estetik. Men filmen är mer än så.
Dels har vi manuset, som tycks skrivet av någon som verkligen kan serier. Det finns massor med "in-jokes" här, från enskilda små repliker till diskussionen om huruvida Lance Hunt är Captain Amazing. "Lance Hunt har glasögon, Captain Amazing har inte glasögon, därför är de inte samma" - "Men han tar ju av sig dem när han byter om" - "Då skulle han ju inte se nånting. Makes no sense". Solklar blinkning till stålmannen, liksom.
Karaktärerna framställs dessutom med extremt mycket värme. De tas på allvar, i den kontext de befinner sig. De är vanliga människor, och jag älskar när superhjältar får vara vanliga människor. Som har trassliga privatliv, hatar sina jobb, har svårt att komma på någon snärtigf oneliner innan det är för sent. Jag älskar den aspekten här. Överhuvudtaget balanseras de parodiska elementen upp av att filmen verkligen kastar sig in i sin egen premiss och tar den på till större delen hårt allvar. Det finns så att säga ingen distans till det hela; filmen är otroligt straight-faced. Humorn finns, med några undantag, i koncepten, inte leveransen.
Sedan är scenografin helt makalös. Den är närmast Terry Gilliamsk. Hela den fiktiva världen blir så mycket levande av att allt känns så genomtänkt och konsekvent, och det går att upptäcka nya saker i filmens kulisser nästan varje gång man ser den. Den här gången upptäckte jag t.ex. att baren på ålderdomshems-festen i början har pillerburkar istället för flaskor. Visuellt godis. Har man sett en Terry Gilliamfilm känner man igen den här sortens överladdade, detaljerade scenografi.
Skådespelarna är såklart proffs; det är svårt att gå fel med Ben Stiller, William H. Macy, Jeanene Garofalo... Och Eddie Izzard som en riktig discoskurk ("Disco is NOT dead! Disco is LIFE!"). Och Geoffrey Rush som Casanova Frankenstein. Alla gör ett bra jobb här.
Effekterna har åldrats rätt hyfsat, även om en del av CGI-grejerna definitivt visar sin ålder. Men inte på ett sätt som förstör filmen eller så.
Så... jag gillar den här filmen väldigt, väldigt mycket.
Finns det inget jag ogillar? Jo, såklart:
- En del riktigt grabbig humor av typen "höhö, en catfight" eller "höhö, man ser tjejernas rumpor". Kunde sluppit.
- The Spleen som karaktär bryter av mot de övriga i att inte gå att ta på allvar. De andra, upplever jag, ligger på "rätt sida gränsen". Han är ett vandrande pruttskämt. Funkar inte jättebra för mig.
- Även om Garofalo är awesome som indietjej här, och definitivt inte reduceras till sitt kön utan får vara en helt vanlig person snarare än kärleksintresse/ögongodis/whatevs så hade jag gärna sett en bättre könsfördelning. Filmen fixar inte bechdel.
- Jag fixar inte pinsamheter, så jag har svårt för när Mr. Furious pratar med servitrisen.
Är det nog för att putta ner filmen från en annars välförtjänt femma? Jag tror inte det. Jag skulle kunna se om filmen imorgon, framför allt med rätt sällskap. Den passade perfekt i sin tid, och gjorde superhjältefilm när det inte gick att göra superhjältefilm. Och med bra manus, skådespeleri, effekter och scenografi dessutom.
Jag tror att mitt favoritskämt i Mystery Men den här gången nog är Invisible Boy. Karaktären är ju en kommentar på att det finns två böcker som heter "The invisible man". En scifi om en snubbe som blir bokstavligt osynlig. Den andra... En något mer pretentiös grej. Jag har förstått att vi är flera som råkat låna fel på biblioteket... =) Men jag uppskattar den litterära och nörd-in-jokeiga referensen.
Läser lite om Mystery Men... En bloggar är hemskt arg över att filmen liknar schumachers batmanrullar och tycker inte den är gilliamsk nog. Stackars sate, verkar ha missat poängen. Men hen påpekade en grej jag missat: Michael Bay är med... I en ganska passande roll.
Läser lite om Mystery Men... En bloggar är hemskt arg över att filmen liknar schumachers batmanrullar och tycker inte den är gilliamsk nog. Stackars sate, verkar ha missat poängen. Men hen påpekade en grej jag missat: Michael Bay är med... I en ganska passande roll.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
