Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v9

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v9. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men

Den här veckan blir det NINTH GATE.

Nästa vecka tänker jag nog se AMERICAN BEAUTY.


Efter det tänker jag framför allt på Bone Collector och Being John Malchovich. Men det kan samtidigt inte dröja hur länge som helst innan jag ser Fight Club igen.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
American Beauty
Being John Malchovich
Bicentennial Man, The
Bone Collector, The
Boondock Saints
Dogma
Edtv
Eyes Wide Shut
eXistenZ
Fight Club
Green Mile, The
Haunting, The
Magnolia
Mummy, The
Ninth Gate, The
Notting Hill
Runaway Bride
Sixth Sense, The
Sleepy Hollow
Star Wars Episode 1
Talented Mr. Ripley, The
The Bone Collector, The
The Matrix
Wild Wild West

Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[Rymdhamster]

Eliza Graves (2014)
Det är svårt att säga särskilt mycket om den här filmen utan att spola allt, så det blir en kort recension. Rätt mycket var förutsägbart, och det som inte var förutsägbart var inte särskilt intressant. Trots det var den faktiskt rätt bra. En del riktigt sköna skådisar gör rätt sköna roller, det är inte en särskilt svartvit film och det är en rätt skön stämning. Lätt en film jag skulle se igen om jag skulle spela Cthuhlu by gaslight, eller för den delen Mutant: Undergångens Arvtagare.

Betyg: 3/5 och en "tummen upp"

 

[Rymdhamster]

Europa Report (2013)

Hmm... Den här filmen var förvisso rätt okej, men samtidigt rätt tråkig och fylld av klichéer. Ärligt talat, hade så att säga vänt på proportionerna och gjort sista minuten 90 minuter lång och de första 90 minuterna 1 minut lång hade den nog fortfarande varit fylld av klichéer, men i alla fall underhållit mig lite mer. Den var i alla fall bättre än Armagedon.

Betyg: 3/5 och en "tummen ner"

 

[Krille]

Jag har sett Dumma Mej.

Gru (Steve Carell) är en ond superskurk i en amerikansk förort som blir grymt kränk när någon stjäl den stora pyramiden i Giza och ersätter den med en uppblåsbar atrapp. Så för att råda bot på det beslutar han sig att, tillsammans med sin kollega Dr Nefario (Russel Brand) att stjäla månen. För det behöver han ett lån i skurkbanken, och för det behöver han ha en krympstråle. Så Gru snor den från en bas i östasien, varpå Vector (Jason Segel), skurken som snodde pyramiden, snor den av Gru.

Och det skulle han inte gjort! För nu blir det personligt, och Gru bestämmer sig för att utnyttja tre föräldralösa flickor, Margo (Miranda Cosgrowe), Edith (Dana Gaier) och Agnes (Elsie Kate) för att sno tillbaka krympstrålen!

Det var en rätt trevlig upplevelse. Animationen var trevlig, rösterna var trevliga och designen är jättesöt. Och den var lite familjesöt och småspännande. Minions var småroliga comic reliefs, ungefär som Jar Jar Binks utan störigheten. Hur den är i 3D har jag ingen aning om eftersom TVn inte har stöd för det, men i 2D var det läskigt övertydligt att DÄR skulle det vara en 3D-effekt som du skulle ducka för. Men å andra sidan, musiken är ashäftig, med Bee Gees och The Sylvers.

Jag hade aldrig tråkigt, men jag skrattade inte heller. Så på en skala 1-5 så får Dumma Mej betyget "småfniss".

 

[Voldstagg13]

En omtalad klassiker: 'Rififi' (1955, 'Du Rififi chez les hommes', franska är inte ett språk jag kan så om jag skrivit fel ber jag om ursäkt).
En kriminalfilm om 'Den stora stöten', med Paris som kuliss och medagerande, där man får en skön känsla för tiden och staden. Visst har den åldrats, men med större värdighet än många amerikanska och brittiska filmer från 50-talet, och historien håller gott fortfarande.
Det enda jag önskar är att jag skulle ha sett Rififi tidigare i livet, när koncentrationen och nyfikenheten var större och mängden filmer jag hade sett inte tyngde med ofrånkomliga jämförelser.
Nåja, jag är iallafall glad över att ha sett den nu: 4/5.

 

[krank]

Jag har sett Jupiter Ascending.

Rymden? Check.
Matinéaction som inte är det minsta realistisk? Check.
Blaffiga specialeffekter? Check.
Awesome set design? Check.
Bra skådespeleri? Jovars.
Filmbolaget började med att sparka alla som hade minsta känsla för moderation? Check.

Saker jag inte gillar med den här filmen:
- För passiva kvinnoroller.
Saker jag gillar med den här filmen:
- Resten

Allvarligt talat, det här var en helt sjukt fräsig rulle. Den handlar om Jupiter Jones (vilket namn!) som städar toaletter och har en rysk släkt hon lever med. Sen kommer det en ruskigt snygg rymdutbygdsjägare som har fräsiga svävardojjor och varg-DNA och sveper med henne ut i rymden, där det visar sig att hon är mitt i en fejd mellan tre arvtagare till samma stora imperie/företag. Företagets jobb är att seeda planeter med liv och sen skörda alla som lever på planeterna för att framställa ett slags livselixir. Någon vetenskap syns inte till någonstans, men allting är skitsnyggt och tempot är högt. Jag gillar det cykliska i filmen, även om det tyvärr yttrar sig i att fröken Jones måste räddas från inte mindre än tre olika likartade situationer. Det ger lite känsla av legend eller saga, och det gillar jag.

Jag gillar också att filmen i mitten förvandlas från flådig rymdopera med lasrar som låter i rymden till något slags kafka/gilliamsk byråkratiparodi.

Jag gillade verkligen, verkligen den här filmen. Det är en actionbagatell utan speciellt mycket djup samhällskritik eller så (även om kritiken mot byråkrati och mot kommodifieringen av människor, skönhetsindustrin etc är ganska tydlig). Men det spelar faktiskt ingen roll, för det hör till genren.

Jag är 90% säker på att den fixar Bechdel också. EDIT: Make that 100%.

BETYG: 5/5

 

[krank]

Kompletterande om Jupiter Ascending:
http://www.dailydot.com/geek/jupiter-ascending-female-audience/
http://www.themarysue.com/review-jupiter-ascending-the-worst/

Also: jag ÄLSKAR att de styr bort från kulturkrocks-pinsamhet. Jupiter får vara kompetent ganska snabbt (kunna lagar och sånt) och rymdvarulven verkar ha grundläggande koll på jorden. Det är awesome.

Jag vill se om filmen typ nu, så jag vill därmed bekräfta min femma.

 

[Voldstagg13]

Nu en western: 'The Shootist' (1976) Ron Siegel, i rollerna: John Wayne, Lauren Bacall m.fl.
En åldrad revolverman har överlevt allt för att få veta att han är mer döende än han trodde. En bra story, naturligtvis med lite pang-pang, men den likaså döende Wayne fick den där filmen på sluttampen som kanske inte gjorde honom till en stor skådis, men visade vad hans fans tyckte om med hans stil när han var som bäst. Och just den här filmen måste man inte vara frälst i western-genren för att gilla heller, inget djupare drama men det fungerar bra med veteraner som James Stewart, Harry Morgan och Bacall som backar upp (samt en ung Ron Howard som inte gör bort sig). 4/5 (full pott i Wayne-filmografin)

 

[krank]

Jag har sett The Ninth Gate.

Jag minns inte riktigt när jag såg den senast, men det var en massa år sedan. Den passar väldigt bra in bland andra filmer från 1999, som Eyes Wide Shut, End of Days och Stigmata... Dewt var ett bra år för filmer med religiösa eller ockulta kopplingar.

Den handlar om den hänsynslöse bokdetektiven Corso som skickas ut på uppdrag av en djävulsdyrkare som vill att han undersöker vilken av tre överlevande kopior av en mysko ockult bok som är den riktiga.

Filmen är jättelång och har ett superabrupt, märkligt slut. Den känns längre än vad den är, på ett sätt jag inte riktigt uppskattar. Skådespeleriet är bra, allting är väldigt snyggt, musiken är härligt mystisk och storyn som sådan känns väldigt mycket som ett bra äventyr till något skräckspel.

Jag antar att det fanns mer dold symbolik än den uppenbara, typ att 666 används som kod och så?

Jag gillade att allt inte riktigt förklarades.

Betyg: 4/5

(Egentligen ville jag mest se om Jupiter Ascending, men jag iddes inte åka in till stan för att se den på bio igen)

 

[krank]

Andra saker om Ninth Gate: Jag kände igen tarotsymboliken också. Noterar att huvudpersonen röker och häver rök och aska på skitgamla dyra böcker, trots att han ska föreställa någon som går på provision. Värdet på böckerna lär ju minska betänkligt om man gör så. Något slags självskadebeteende?

 

[Skarpskytten]

Jag har sett Control, en film som jag har velat se sedan den kom ut år 2007.

I filmen följer vi Ian Curtis, sångare i Joy Division, under de sista åren i hans liv. Handlingen är enkelt och jag ska inte spoila för mycket; kort sagt handlar det om Curtis känslomässiga svårigheter, kärleksbekymmer och allt sämre hälsa, som gradvis eskalerar samtidigt som det går allt bättre för bandet.

Det finns flera saker som är väldigt bra i den här filmen. Dialogen är fantastisk. Castingen är fantastisk. Skådespeleriet är fantastiskt. Tillsammans med det svartvita fotot och 80-talsmiljöerna ger det filmen en nästan dokumentär känsla. Det är en film som är lätt att gå upp i och den den kändes inte alls som två timmar lång.

Det är inte så att jag har en lista i huvudet på de bästa skådespelarprestationer jag någonsin sett, men det Sam Riley gör i rollen som Curtis i den här filmen är ren magi. Det är något av det bästa jag sett; filmen är nästan värd att se bara för det. Riley fick en hel radda med priser för sin insats och jag tycker att han förtjänar vartenda ett.

En sak som verkligen lyfter filmerna är hur filmskaparna använder Joy Divisons musik. Curtis var om vi ska tro filmen en ganska hämmad person, nästan stum, oförmögen att uttrycka sina känslor och tankar i sin vardagliga sociala interaktion. Men han skrev Joy Divisions texter och sjöng deras sånger. Så kunde han uttrycka sig. (Det är alltså inga muntra låtar vi talar om). Det är genom de sånger som framförs i filmen som vi i publiken förstår var han befinner sig känslomässigt. Det är riktigt snyggt gjort; valet av låter bildar alltså filmens dramaturgiska stomme. Det är ingen tillfällighet att titeln är inspirerad av en av deras sånger, She's lost control.

En bonus i sammanhanget är att sångerna inte är playback eller något sådant, utan att låtarna framförs av skådespelarna i filmen. (På soundtracket finns ett spår där de fyra som spelar medlemmarna i bandet framför Transmission).

Så det här alltså en ganska dyster affär. Jag tycker att du ska se den här filmen om du:

1) gillar filmer om plågade, unga, manliga genier med svårartad Weltschmerz (eller om du själv är en sådan?)*

eller

2) gillar Joy Division (även om det alltså är en film om sångaren, inte om bandet)

eller

3) går igång på riktigt tighta, välspelade, mörka drama med tragisk utgång.


Bechdel? Jag sa att det är en film om ett plågat, ungt, manligt geni va? Nä, Modern, Frun och Den andra kvinnan träffas aldrig. Om de hade gjort det, hade de säkert bara pratat om Ian i vilket fall, så det kan kvitta. Fail.


*Fast Bright Star är ännu bättre i så fall.

 

[DeBracy]

Jag gick på bio och såg Cirkeln.

Kort sagt tyckte jag fan det var bra. Jag tyckte inte den kändes 2h 25m lång och för mig är det talande. Bra specialeffekter, cool musik (framförallt poplåtarna, Benny Anderssons filmmusik tyckte jag var liiite för mycket då och då, tendens till Mickey Mouseing).

Det som tog mig med störst överraskning var den nästan rollspelsövertydliga expositionen som kom ganska tidigt i filmen. När väl ögonbrynen sänkt sig igen så lutade jag mig bara tillbaka och njöt, bland annat av Kate Bushs Running Up That Hill.

Jag har sett att en del tyckt rollerna är väldigt stereotypa (plugghäst, partypingla, etc.) och det kan jag väl knappast säga emot. Däremot må jag säga att jag i efterhand förvånas lite över hur jag reagerade på partypinglan Vanessa. Det är en typ av person som jag i verkligheten är full av fördomar om på ett riktigt dåligt vis, men i filmen var Vanessa alltid en riktig person för mig. Jag tyckte om henne, jag dömde henne inte som jag har gjort med så många av de verkliga människorna jag träffat som kanske liknar henne. Jag känner mig glad och tacksam och hoppas det är en signal om att jag har ett öppnare sinne nu än förut, vare sig filmen varit bidragande eller bara var något slags lackmustest.

Jag ser fram emot uppföljarna och är lite sugen att rota fram pocketarna jag köpt men inte läst.

Ser för övrigt en potentiellt awesome rollspelskombo i Cirkeln + Panty Explosion + Svenska Kulter.

4 fyrkanter av 5 till Cirkeln

 

[Krille]

Ser för övrigt en potentiellt awesome rollspelskombo i Cirkeln + Panty Explosion + Svenska Kulter.

Det vill jag spela på GothCon.

 

[Jocke]

Förutom veckans 1999 - Ninth Gate som jag kommer datt skriva mer om i kväll (har en påbörjad text hemma) så hann jag också se A Million Ways to Die in The West (2014) under helgen.

Det är en komedi av och med han som gjort Family Guy. Sarah Silverman, Charlize Theron och NPH är också med.
Det är tarms och sen är det trams och sen är det lite mer trams.
Bitvis är det ganska kul trams, tex en lustig sång om mustascher eller en rant om hur extremt farligt det är i vilda western. Många i casten är också bättre på att leverera skämt än vad skämten är välskrivna, Sarah Silverman är tex superbra på att leverera puma sexskämt av den typ jag annars inte brukar tycka är så kul.
Det är en rätt okej knarkscen med också, även om den inte är lika briljant som den i 21 jump street.


en STARK TREA av FEM möjliga.

 

[Jocke]

Veckans 1999 - The Ninth Gate

Att tyst vandra längst en lång och slingrande väg och frukta verken snaran eller bålet.
Att spela det största spelat av dem alla - och vinna - till vilket pris som helst.
Att ge upp allt av jordligt värde och följa ödets förändliga stigar.

Det är nyckeln som öppnar den nionde porten.

Helgen innan lucia 1999 är jag tillsammans med en utsocknes punkflicka med rosa hår. Jag har sett Matrix, köpt en läderock och sportar nån slags fantafrissyr. Vi ser The Ninth Gate på Rigoletto, i en av salongerna som inte finns längre.
Två rader bakom oss sitter en kille som ser ut exat som Pete Steele, sångare i Type O Negative.

I flera års tid kommer jag se den här Pete Steele doppelgangern på spelningar och klubbar.

Med detta som fond presenteras ett fantastiskt äventyr om ockulta böcker, knögliga cigaretter, Europa genom ett tågfönster, sexiga sekter, luriga lurendrejare och djävulen på en motorcykel.

FEM av FEM nostalgipoäng!

Det är första mars 2015.
Jag bor ensam i en etta på Kungsholmen.
Jag har inte sett Pete Steele doppelganern på minst tio år, eller ens hört Type O Negative på sama tid.
Jag äger en stor samling böcker, ett par av dem gamla och fina.

Jag slår ner min händer i elden och känner ingen smärta!

Johnny Depp spelar Corso, en bokexpert som har på sig alldeles förstora kläder hela filmen igenom. Han dricker whiskey hela tiden och blir knockad av någon ungefär var tjugonde minut.

Han inleder filmen med att lura av en familj en särskilt dyr upplaga av Don Quiote - så att vi ska veta vad han går för. En arg kollega meddelar både personligen och över telefon att Corso är en skurk.
Kort därefter kallas han till den förmögne och excentriske Boris Balkan som tar tillfället i akt att förklara att Corso är en skurk en gång till. Så att det ska stå utom allt rimligt tvivel innan vi kan börja.

Balkan har införskaffat en bok som sägs kunna frammana djävulen, men tror att den kan vara en förfalskning. Corso får i uppdrag att jämföra Balkans exemplar med de två andra. Det leder in i en härva av mord, konstiga gubbar, ockultism, hemliga sällskap, bränder och pusslande med teckningar.

Det hela slutar med att Corso blir han nedslagen som en spik i ett golv, men lyckas fly, offrar en man i ett brinnande petagram, ligger med djävulen själv och badar i vishetens ljus när han öppnar den nionde porten.

Det enda jag inte förstår är varför Corso är värdig att stiga in i the gaze ablaze när ingen annan i filmen är det, han gör liksom inget för att bevisa sig, förutom att djävulen verkar gilla honom då.

Den här filmen är fortfarande sjukt bra år 2015!
FEM av FEM


ps. tjejen med gröna ögon är alltså djävulen, om nån tvekade på det.

 

[Voldstagg13]

Sent ute som vanligt, men jag är glad över att ha sett 'The Zero Theorem' (2013)R:Terry Gilliam, med Christoph Waltz, Melanie Thierry m.fl. Det känns fel att försöka sammanfatta en film som är så mycket en helhet i alla sina delar, men sökandet efter en större sanning och vad vi lever för ? Med Gilliams surrealism och sinne för absurda detaljer, 'moment 22' situationer och en teknologiskt/företagsstyrd framtid som kanske är imorgon.
5/5, Gilliam är unik.