Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v10

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v10. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men
V9: Ninth Gate

Den här veckan blir det AMERICAN BEAUTY.

Nästa vecka tänker jag nog se BEING JOHN MALCHOVICH.


Efter det tänker jag framför allt på Fight Club och Bone Collector.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
American Beauty
Being John Malchovich
Bicentennial Man, The
Bone Collector, The
Boondock Saints
Dogma
Edtv
Eyes Wide Shut
eXistenZ
Fight Club
Green Mile, The
Haunting, The
Magnolia
Mummy, The
Notting Hill
Runaway Bride
Sixth Sense, The
Sleepy Hollow
Star Wars Episode 1
Talented Mr. Ripley, The
The Bone Collector, The
The Matrix
Wild Wild West

Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[krank]

Jag har... öh, sett Jupiter Ascending på bio igen. Att jag tyckte att den var värd att lägga dyrköpta bioklubbspoäng på trots att jag såg den förra veckan, också på bio, tyder på att min femma var välsatt.

Däremot var jag ASTRÖTT och höll på att somna ifrån i princip hela tiden. Inte för att filmen var tråkig -- den var lika kul och snygg som första gången och jag skulle kunna se den imorrn igen i princip -- utan för att jag sovit fyra timmar och varit igång sen femtiden i morse.

Nå, jag tänkte iaf på en grej jag inte minns om jag pratade om senast. Jag har läst recensioner som kritiserat filmen och påstått att Wise är filmens huvudperson. Det tyder på att de blandat ihop protagonist och hjälte (om man ska prata klassisk hjälteresa, för det är ju precis en sådan Jupiter gör... Hela vägen från att få kallelsen, typ vägra, etc etc). Om jag minns min dramaturgi rätt så är hjälten den som räddar protagonisten -- och alltså inte nödvändigtvis är samma person. Protagonister behöver inte rädda sig själva för att vara protagonister.

För det är ju extremt tydligt att Jupiter är huvudpersonen. Det är genom henne vi ser hela filmen -- det är inte berättelsen om hur Wise räddar Jupiter tre gånger, som i en klassisk saga med prinsar som går igenom prövningar etc. Nej, istället är det berättelsen om hur Jupiter blir räddad av sin vackra klump manflesh till drömprins. Drömprinsen är i sin tur ofta skjortlös, åker runt som en konståkare och är dark and brooding, har varg-DNA och fucking vingar. VINGAR. Kort sagt, han finns till för att vara romantisk wish fulfillment för de där 13-åriga tjejerna vars Mass Effect-fanfic det här ju typ känns som en filmatisering av. Han är inte huvudperson, det är inte honom man förväntas identifiera sig med.

Vilket bara gör mig ännu mer deprimerad över att filmen bombar.

Och sugen på att se den igen. Kommer den inte på bluray snart?

 

[krank]

Jag har sett American Beauty som del i 1999-temat.

Det är en av ganska få filmer jag gillar som varken har explosioner, fantastik eller sherlock holmesianskt detektivarbete i sig.

Den handlar om ett antal dysfunktionella, neurotiska människor som alla lever ett på ytan genomtrevligt villaförortsliv. Hela filmen är som en två timmar lång bilkrash i slow motion, då deras dysfunktioner och neuroser krokar i och triggar varandra. Det blir som en kaskadeffekt.

Jag lägger resten av mina funderingar under spoilertagg:

Spoiler

När jag först såg den här filmen, så tyckte jag inte att Lesters raggande på Angela var riktigt så pinsamt som jag tyckte den här gången. Den här gången var det liksom olidligt; jag fick distrahera mig med mobilspel för att stå ut. Kanske är det för att jag numera ligger närmare Lester i ålder än jag ligger Angela... Eller iaf tänker mig det. Det är ju lite osäkert exakt hur gammal han är i filmen. När jag först såg filmen tyckte jag mest att Angela var het och att jag kunde förstå att Lester ville ligga med henne.

Nu ser jag bara den patetiska gubbsjuke Lester. Eller nä, inte bara. För den här filmen gjorde något viktigt för mig när jag var i 18-20-årsåldern: den visade komplexa personer som hade både positiva och negativa sidor. Alla i filmen har neuroser, men jag kan inte riktigt hitta det i mig att tycka illa om någon av dem. Lester är gubbsjuk, Angela extremt osäker (och hur jag inte fattade att hon var oskuld första gången jag såg filmen vet jag inte), Carolyn är fast i ett slags perverst perfektionist-tänk där yta och image är allt. Och så vidare.

Det finns så mycket att säga om den här filmen, dess tematik och dess karaktärer. Jag nöjer mig med att konstatera att Lester först drivs att utvecklas som människa och bli fri av sin gubbsjuka -- och sedan tycks "botas" även från denna, delvis som resultat av den självförbättring han gjort. Han dör lycklig, och han är antagligen den ende i filmen som spenderar ett enda ögonblick med att vara genuint lycklig. Vad det säger om lycka och smärtan det innebär att leva vet jag inte.

Flera år efter jag såg den här hade jag "efter-Lester" som förebild. Jag ville vara precis så obrydd. Jag ville vara precis så trygg och stabil i mig själv. Men utan den där sista neurosen som fick honom att t.ex. explodera mot Jane när hon påpekar hans gubbsjuka. Men trygg, fri, stabil, med gott självförtroende. Flera år efter att jag såg den här försökte jag emulera Ricky när jag själv raggade. Det funkade väl sådär, men att filmen påverkade mig kommer jag inte ifrån.

Filmen fixar Bechdel och har överlag intressanta kvinnoporträtt.

BETYG: 4/5. En stark fyra. Det enda som hindrar femman är att jag mår aktivt dåligt av att se stora delar av filmen; jag vill definitivt inte se den igen imorgon.

 

[Krille]

Jag hittade Viking – The Darkest Day.

Den unge munken Hereward (Marc Pickering) överlever slakten vid Lindisfarne då vikingen Hadrada (Joshua Richards) härjar. Hadrada är ute efter en helig bok som förvaras i Lindisfarne, men boken Hereward får uppdraget att ta den till klostret i Iona. Under beskydd av den hårde saxiske krigaren Aethelwulf (Mark Lewis Jones) och med hjälp av den piktiska kvinnan Eara (Elen Rhys) måste Hereward ta sig över hela England genom pikternas land för att leverera boken till Iona.

I stort sett så har Darkest Days samma story som The Secret of Kells, fast live-action, ful och skitkass. Filmen utspelar sig i en mörk tidsålder då det inte finns toapapper, allt ylle är trasigt och skitigt, alla svärd är utbankade spett, och alla hus är ruiner övervuxna av mossa. Säger munkar något heligt så är det Fader Vår på latin, ur en urgammal bok med sidor som ser ut att ha möglat sedan före kristi födelse (och räden mot Lindisfarne inträffade år 753). Praktiskt nog är det mycket dimma att dölja skotska hedar och berg, så att man inte ser vägen strax intill.

Skådespelandet är oinspirerat, scenografin urkass om den finns alls, manuset hopplockat av alla andra fantasy- och vikingafilmer som författaren råkade gilla. För en gångs skull är jag rätt glad att det är shakeycam i stridsscenerna, för vid de få tillfällen som man ser vad som händer så ser man att det är urtafflig hollywood-fäktning, och sköldar är bara dekorativa.

Som ni märker är jag inte impad.

 

[Max Raven]

Jag har sett på Frankenstein meets the Wolf Man.

Efter slutet på Wolf Man så återkommer vargmannen från bortom graven. Fortfarande förbannad och synbarligen odödlig (och möjligen för feg för att leta reda på silvervapen och döda sig själv) söker han en lösning - döden. Hans efterforskningar leder honom till slottet Frankenstein, där varelsen väntar (efter sin inspärrning i slutet av Ghost of Frankenstein).

Rent estetiskt ser man den gotiska stämningen ligga tät i filmen, även om det inte är lika mycket som i Wolf Man. De har ändock kommit en bit från Draculas startgropar. Handlingen är ganska rapp, med få pauser. På en timme och tio minuter känns den till och med lite... kort. Det finns en del olika handlingståtar som gärna kunde fått mer utrymme.

Fyra av Fem på krankskalan. Bechdel-test? Näe.

För övrigt är bybor reaktionära idioter i alla dessa filmer. Oroande snabba på att bilda uppbåd som inte gör mycket mer än sabbar för alla.