Jag har sett
Son of Dracula från 1940-talet. Jag är väldigt kluven.
I vilken läkaren har en intressant förmåga att övertyga alla om att 1)låsa in den "tokiga" dottern och 2)Alucard är en vampyr utan att egentligen ge någon anledning till det.
Där
Draculas Daughter var typ Carmilla med inslag av "nej men hon kan inte attraheras av hjältinnan, det går då rakt int' att visa på vita duken", i någorlunda modernt Storbritannien och en slags fortsättning på Dracula så är Son of Dracula en fristående film - mer en spinoff eller alternativ variant av Dracula. Till skillnad från andra iterationer (utöver Dracula's Daughter) så är dock egentligen inte Drakula den viktigaste personen i denna.
Greve Alucard anländer till en... sydstataregendom kallad Dark Oaks? I USA. Typ. De ger publiken två minuter innan de drar namnet baklänges, sedan gör de det igen en kvart senare, bara för att försäkra alla att JA DET ÄR DRACULA ÄR DET INTE EN CHOCKERANDE TWIST?! Om jag var odödlig vampyr skulle jag kallat mig något annat, typ Ungerska motsvarigheten till Bob. Ja, i den här filmen är han från Ungern, inte Transylvanien. Så, är han Drakulas son? Nej. Det här är greven, spelad av Lon Chaney istället för Bela Lugosi. Men jag glider från ämnet. Greven anländer till en lantegendom ägd av en pensionerad militär (Överste) som har två döttrar. Vi får en introduktion av huvudpersonerna (Läkare, Dotter som tror på telepati(Katherine, eller inte-Mina), Dotter som är "normal" (Katherine), Fästman till Dotter med griller i huvudet) och Drakula mördar en sierska som varnar dottern med tomtar på loftet - precis efter att denna varnar henne från att "gifta sig med en död man" och diverse undergångsvarningar som givetvis ignoreras även efter en gigantisk fladdermus anfaller. Därpå missar Drakula en fest, mördar Översten och döttrarna ärver dennes rikedomar. Läkaren snokar runt efter vem denna kuf Greve Alucard kan vara och får tag i en Ungersk gentlemanna-forskare, totally-not-van-Helsing.
Så här långt är det mördande tråkigt. No offense, men trots välgjorda specialeffekter (för sin tid - fladdermusen är fortfarande dålig, men dimeffekterna och transformationerna är riktigt bra) så är det trist och ungefär lika subtilt som en hammare till pannan. Filmen fortsätter in på ett hjulspår som påminner mycket om handlingen i Dracula - Dracula stjäl åt sig Katherine, fästmannen försöker komma emellan (efter att Kat och Drak gift sig) och precis som i Dracula anfaller... han... Drakula... med pistol och... dödar inte-Mina..?
Och det är ungefär där filmen börjar tända till lite. Fästmannen tar sig till Läkaren, yrande om att han ha mördat sin älskade (efter att haft en rätt cool scen där Drakula anfaller honom men skräms bort av månljuset genom ett kors), läkaren far till Dark Oaks och förvånas av att Kat verkar leva och ha hälsan. Hans patient sticker iväg under tiden och övertygar sheriffen om sin skuld. Ord står mot ord och sheriffen besöker Dark Oaks, där Kat ligger... i en kista, död som en sten.
Drakula härjar lite, pratar om att han kom dit för att landet var fullt av fräscht blod, Läkaren och van Helsing slår sina skallar ihop och snackar teorier... Och Kat tar sig lite samtal med sin fästman. Hon var inte ett naivt våp, visade det sig, utan utnyttjade Drakula för att få evigt liv. Om hennes fästman dödar Drakula så kan hon göra honom till vampyr, och då kan de båda leva för evigt... Hon befriar fästmannen från fängelset, och han ger sig iväg för att utföra sitt värv.
Jag har täckt det mesta av filmen nu, för vilket jag ber om ursäkt.
Rollerna? Drakula är helt okej i sina scener, men de visar egentligen för mycket av honom och Lon Chaney Jr har inte Lugosis intensitet. Han hjälps inte av manuset, helt enkelt. Läkaren vill man rätt fort slå in skallen på, mest för att ofta han verkar vara inplockad för att peka ut saker för publiken snarare än göra något. Han beter sig också mer som en detektiv än läkare. Fästmannen fungerar - mycket av filmen är han svartsjuk/misstänksamt ex som gradvis bryts samman av händelserna - han är en bättre Jonathan Harker än Harker. Det är Kat som är intressantast. Medan hennes syster knappt är närvarande så är Katherine en till synes naiv flicka som sedan visar sig vara en slug intrigmakare - och det känns trovärdigt. Universal-Dracula har alltså två filmer i rad med starka, bärande kvinnliga karaktärer i sig, vilket inte är illa. Samtidigt harvade Frankenstein på med knappt en (i
Frankenstein meets the Wolf Man).
Det är också intressant med den här filmen jämfört med Universals Frankenstein-serie. Det känns som att med Dracula-filmerna försökte de med mer nya grejer än Frankenstein. Där Frankenstein
måste ha med monstret och därför blev begränsat i sin handling så görs mer med Dracula just eftersom de kan ha med en referens till Dracula och sedan använda sig av Vampyrsjukdomen. För att jämföra så här långt:
Son of Frankenstein och
Ghost of Frankenstein är i princip identiska i handling, och
Frankenstein meets the Wolf Man skiljer sig mest för att vargmannen är med.
House of Frankenstein är mer originell, men är också aningen osammanhängande.
Bride of Frankenstein är tämligen originell i jämförelse - men det är helt enkelt en remix av delar av boken.
Dracula är pjäsen baserad på boken medan
Dracula's Daughter är en fristående fortsättning (och som sagt, verkar ha tagit viss inspiration från Carmilla).
Son of Dracula har Drakula igen, men gör något nytt med handlingen, har nya bättre effekter och har en ny plats. Det känns helt enkelt fräschare, mindre repetivt, kanske eftersom de kunde göra mer med materialet. Vilket är lite underligt, för Bride of Frankenstein etablerade att det
gick att skapa nytt liv - vilket kunde bäddat för en eller annan plottwist med flera runtstövlande Varelser som ställde till med oreda (kom igen, Good Frankenstein's Monster vs Evil Frankenstein's Monster vs Wolf Man, det ä bara att riva byggnader all the way).
Och allt det här materialet - handlingens vändningar, miljön, de bättre effekterna, vissa snygga kamera-shots, skådespeleriet för Kat och Fästmannen - hade bäddat för en grym film, om inte halva filmen var så förbannat
tråkig.
Ska jag rannsaka mig själv är första Dracula inte mycket bättre. Faktum är att de båda har problem med takten. Men första Dracula har Bela Lugosi som awesome Drakula, en awesome Edward van Sloan (van Helsing) och deras katt-och-råtta-lek, Renfield och ett gotiskt slott som starthook. Där Son of Dracula blixtrar till flera gånger så har den helt enkelt inte den drivkraften. Förklaringen av Drakula-baklänges ödslas det mycket tid på (de hade bara kunnat köra kameran förbi Alucard första gången och låta Läkaren se fundersam ut). Drakulas konfrontation med läkaren och inte-Helsing känns kort, abrupt och med liten effekt. Och så vidare. Det är mycket snack, lite verkstad, spänningen byggs upp för nya saker men dödas fort därpå. Det är lite svårt att beskriva, men filmen är för snabb med att slänga ut grejer som sedan förkastas, och sedan kommer nya grejer - men problemet är att de pratar om att göra saker, de försöker inte göra saker. Hjältarna lyckas på första försöket på vad de än företar sig, oavsett vad - förutom twisten där Kat blir skjuten och dör.
Betyg: 3 av 5. Den här BORDE ligga på 4, men jag kan verkligen inte ge den det. Det klickar helt enkelt inte tillräckligt för mig. Gillar man Universals tidiga monsterfilmer finns här ändå att hämta, som sagt.