Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v29

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Hurr? Måndag nu igen? Hade vi inte en sån nyss? Jag trodde det var typ... torsdag, eller nåt. //Semesterhjärnan

Detta är WRNU's filmklubb för v29.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Igårkväll tänkte jag bara njuta av kvällen och göra ingenting. Jag hade... införskaffat lite filmer för de kommande kvällarna, men ingenting planerat.

Så plötsligt bestämmer sig Krank, i all sin självgodhet, att han också ska titta på samma film. Och eftersom jag vägrar komma tvåa så såg jag den först!

Därför har jag nu kollat på animé-filmen "The girl who leapt through time"



När man läser beskrivningen kan man nästan tro (som Krånken också gjorde) att det här skulle vara väldigt likt det väldigt varmt recenserade spelet Life is Strange, men det enda sättet som det här påminner om Life is Strange är för att båda sluten gjorde mig arg. I övrigt har det typ nada med varandra att göra. Life is Strange går från att handla om en tonårstjej som lever ett halvtdrygt liv med sin gamla klasskompis till att lösa ett mordmysterium till HELA JÄVLA VÄRLDEN KOMMER DÖ!!!!

Här handlar det om en tonårstjej som är en... typisk animétonårstjej. I det att hon är socially awkward, klumpig, inte gör så bra ifrån sig i skolan, inte beskrivs som särdeles attraktiv, kommer alltid försent till skolan och ändå hänger med de två hunkarna i hennes klass.

Historien handlar inte först och främst om tidsresande eller sci-fi, den handlar om tonårsdrama och är en coming-of-age story. Att den råkar ha en backdrop mot tidsresande är såklart en intressant spinn på det, men mer än så är det inte.

Med det sagt så är det en riktigt bra film och den klarar sig extra bra på att undvika animé fällor som överdryg karaktärsdesign, för extreme uttryck som får det att kännas som om man läser en serie-tidning och personer som inte beter sig som människor utan som karikatyrer av människor. Det är nästan som en studio ghibli-film fast utan samma WHAMMA i form av hur väl den är tecknad. Den är snygg, absolut, och jag tror en del av komedin kunde ha fallit rätt platt om de använt sig av en än mer seriös teckningsstil alá Ghibli.

Gillar du coming-of-age stories med mycket hjärta och en hel del skratt så kommer du gilla The girl who leapt through time". Huvudkaraktären Makoto är väldigt lätt att tycka om, och för all del de flesta andra karaktärer i filmen. Den saknar helt en antagonist, vilket är ett lysande upplägg.

Så tillsist FET spoiler (Kolla icke om du har tänkt se filmen!), och varför jag inte är helt nöjd med slutet. Jag bölade inte ens och jag brukar böla till typ allt, från Inside out och Frozen till Life is Strange och Where to invade Next.

Filmen är som sagt en coming of age story och i det hela handlar det mycket om att det som du trodde var allt när du var sjutton inte är det som kommer förbli. Vad du drömde att du skulle göra och, för all del, den du trodde du skulle älska livet ut, kommer ersättas med något annat. Sånt är livet, det går vidare.

Detta representeras i filmen med en kille som är intresserad av som visar sig vara från framtiden och nu måste återvända till sin tidsrymd. Hans "era" som han beskriver den saknar nästan helt liv på jorden, människorasen bor i grottor under marken, jordytan går ej att besöka (han såg aldrig himlen tex. innan han reste tillbaka i tiden) och nästan alla människor på jorden har dött (han hade aldrig sett så stora folkmassor som innan han åkte tillbaka i tiden). Hon blir såklart jätteledsen och står och bölar mot solnedgången och där... kunde filmen ha slutat. It sucks men... Tragedi och komedi går jättebra i hand. Istället kommer han plötsligt in i bild igen och går fram till henne.
Okey, tänker vi som tittare. Han tänker stanna istället, för han älskar henne. Men nepp, han säger istället att han ska vänta på henne "i framtiden" varpå hon svarar att hon ska komma dit snart.

WTF?! Vi vet inte vilken era han kommer från. Betyder det att han ska leta upp hennes gravsten för han är från år 2600? Eller är han från år 2020 och om fyra år kommer hela jävla jorden gå under i något som är taget från Leviathan-rollspelet och bara hoppas på att hon samt hennes familj och klasskompisar överlever?

Jävla half-n-half slut! Kan inte ha det glatt och kan inte ha det sorgset. Det där betyder fan ingenting. "I'll wait for you", pffft! Antingen stannar du eller så försvinner du, du kan inte göra båda två!

Men ja, i allt i allo är jag glad att jag såg filmen. En stark fyra av fem! 5 av 5 om det inte vore för slutet!

Däremot, vill man verkligen ha SCI-FI anime om tidsresande (wink wink Krank, wink wink) så ska man kolla Steins;Gate.
Helt sjukt bra serie typ på nivån, jag trodde inte anime-serier kunde vara såhär bra. EDIT: Och LGBT-positiv utan att vara preachy som en högstadie-skolbok.
WINK WINK KRANK WINK WINK!

 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Vilken inaktiv vecka från resten av er! Idag så har jag sett... The Wolf of Wallstreet !



Denna film blev Oscarsnominerad, hyllades av kritiker och fick höga betyg av "the average movie-goer". Av någon anledning hade jag aldrig fått tummen loss för att se den, så när min bättre hälft föreslår att vi ska se den, så säger jag "Why the hell not".

Martin Scorsese har regisserat filmen och han är ett mycket stort namn i filmvärlden. Heck, jag gillar han starkt mycket på grund av Boardwalk empire som jag tycker var en mycket bra serie (i de tre första säsongerna, host host!)

Här kan man se att han har jobbat med HBO (och nog sett hur bra det gått för storebror Game of Thrones). Han har tagit med sig penna och papper och skrivit ned att en media-produktion måste ha:

1: Intressanta karaktärer som tittarna bryr sig om.
2: Intressanta stories som tittarna bryr sig om.
3: Karaktärerna måste vara väl spelade av bra skådespelare.
4: Nakna tjejer. MASSVIS med nakna tjejer.

Problemet är att när Martin satte sig ned för att greja ihop det här så glömde han punkt ett och två!
Wolf of Wallstreet har jag inte den blekaste aning hur någon kritiker kunde få för sig att det här var en fyra eller fem av fem. I hela filmen (som var nästan tre timmar lång, WTF?!) så kämpade jag som ett as för att försöka hitta en enda karaktär som jag tyckte om eller brydde mig om. Givetvis inte huvudkaraktären, inte hans första eller hans andra fru, ingen av hans dryga kompisar, inte polisen (dem verkar okey, men du får bara ett par scener med dem).

Och häri ligger problemet. Om jag inte bryr mig om karaktärerna, varför ska jag då bry mig om filmen? Notera, mina protagonister behöver inte vara hjältar eller ens goda människor, men de behöver ha en character-arc, en story, något som förflyttar dem från punkt A till punkt B.
Det finns inte i denna film.

Filmen kör ett rinse-repeat på samma tre typer av scener under tre timmar. (TRE FUCKING TIMMAR!)
Scen 1: Leonardo vrålar medan han håller en mic och går i testosteron extas.
Scen 2: Leonardo knarkar så in i helvete och beter sig odrägligt.
Scen 3: Leonardo bråkar med människor (bland annat sin fru, som han våldtar och misshandlar. Mysigt!)

Lägg här till att Leonardo med jämna mellanrum bryter fourth wall och pratar med tittarna, om lite allt möjligt.

Jag vet inte ens om där fanns ett budskap i filmen. Folk på Wallstreet (särskilt försäljare) är dåliga människor?

Whope-de-fucking-do, det lärde jag mig när jag läste Bamse-tidningen och Krösus Sork presenterades.

Egentligen hade jag velat ge den 1 av 5, men filmen var intressant för att se just hur extremt olik min åsikt kan vara med typ... resten av denna jord om jag får tro på internet.

Extremt svag 2 av 5? Tror det. Jävla mög.
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Jag älskar "The wolf of wallstreet"! Tyckte filmen var grymt underhållande, men så är jag barnslig och gillar nakenhet och roliga scener när folk knarkar och är höga som hus.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
The Wolf of Wall Street är en sån där film där jag såg trailern och tänkte att filmen verkade vara en sån där jag kan utläsa precis allt av värde som filmen har att erbjuda utifrån trailern. Och därmed kunde nöja mig med det.

Jag är glad att alla recensenter hittills i princip gett mig rätt. "Rika människor korrumperas och förblindas av sin makt, och är typ dekadenta i tre timmar". Thanks but no thanks.

Vill jag se folk som knarkar på ett underhållande sätt kan jag se om Fear and Loathing in Las Vegas, och vill jag se naket finns ju trots allt internet.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Nu när jag tänker efter kan jag nog hitta filmer med folk som knarkar på internet också. Youtube ftw.
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Hehe, du har inte fel Krank, men filmen är underhållande! Men med tanke på att jag älskar GoT och du...nja jag vet inte hur jag skulle beskriva dina känslor för GoT så kanske vi bör enas om att vi har väldigt olika smak när det gäller underhållning :)
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Justja, jag hade ju ett Zatoichi-tema på gång, så den här gången blev det Zatoichi on the road.


Det är inte lätt att vara blind massör och svärdsfäktare. Å ena sidan vill en yakuza-familj hyra Ichi (Shintaro Katsu) som "livvakt" (dvs stavmixer för att kötta upp den konkurrerande familjen), samtidigt som den andra familjen skickar ut sina egna hejdukar för att se till att Ichi aldrig blir ett problem. Så när Ichi köttar upp en klase av hejdukarna så blir han naturligt nog fiende med Hisa (Reiko Fujiwara), hustru till en av hejdukarna.

Å andra sidan, när Ichi gör sitt bästa att inte bli indragen i det så snubblar han över flickan Mitsu (Shiho Fujimura), som jagas av en klase samurajer med order att döda henne eftersom hon stack honom i ansiktet med sin hårnål när han försökte våldta henne. Och eftersom Ichi är en någorlunda schysst typ (för att vara hyrsvärd) så lovar han att hjälpa henne hem.

Med två yakuza-familjer och en hög samurajer i hälarna finns det bara en möjlig utgång: blod!

Den blinde svärdsfäktaren är tillbaka!

---

Till att börja med, färg! De tidigare fyra filmerna var svartvita.

Vidare, ståryn är rätt omfattande! Om man blandar ihop Kurosawa-rullarna The Hidden Fortress och Yojimbo, då har man typ Zatoichi on the road, så den här har tillräckligt mycket plot för två filmer – tre, om man räknar in bonus-strulet som uppstår i blandningen av de två. Dessutom, till skillnad från Kuwabatake Sanjuro (Toshiro Mifunes karaktär) är Zatoichi rätt pratglad, så det blir faktiskt rätt mycket dialog också.

Subplotten med Hisa är skitrolig och ger asballa vändningar i filmen, vilket gör plotten än mer komplex! Hisa är dessutom en ashäftig karaktär: ex-samurajhustru (ex genom Ichis förtjänst) med skitmycket cool! Jag hoppas hon återkommer i framtida Zatoichi-filmer. Dessvärre klarar filmen inte Bechdel, eftersom när Hisa och Mitsu träffas så pratar de om Ichi.

Mestadels är det Hisa som pratar om vilken skurk Ichi är, bara för att sabotera vad fan Ichi sysslar med.

Mitsu är dock inte en så lyckad karaktär. Hon är mest katalysator och kuttersmycke och Stockholmssyndromkoncentrat, typ.

Trots det är Zatoichi on the road en solid actionrulle med bra mycket mer plott än vad man hittar i en normal Michael Bay-film ("'Murica good, ev'rythin' else bad, 'splosions, T&A"). Jag är nöjd!

Och tillsammans med tv-serien Kazemakase: Tsukikage Ran så har man just nu mitt önskerollspel!
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Jag har varit på bio och sett Star Trek: Beyond.

Först och främst vill jag utropa ett högt "bah!" till de som ser ner på de nya filmerna för att de är "för mycket action" och "för lite tänka". Kolla på de gamla filmerna - ta en lång, ordentlig titt på dem. Hur mycket "tänka" är det i Wrath of Khan egentligen? Inte speciellt mycket. Det är matinéscifi med gruskorn av filosofi; Star Treks värde vad gäller tänkvärdhet handlar i mina ögon mer om att det är utopisk scifi där människor inte behöver arbeta för sitt uppehälle, där jorden har fred och är med i en stor, till större delen fredlig interstellär federation. Sedan finns det absolut filosofiskt innehåll i framför allt de olika tv-serierna, men i filmerna? Se om dem och ta av nostalgiglasögonen. Första filmen är typ den med bäst filosofiskt innehåll och den består ändå till 65% av smekande kameraåkningar över Enterprise.

Men okej, det här är alltså en matinéactionscifirulle i det rebootade Star Trek-universat. Enterprise åker under ledning av James Tiberius Kirk för att undsätta en utomjordisk besättning som strandsatts på en planet som ligger i, eller kanske bakom, något slags, öh, tjockt asteroidfält? Whatever, det är inte viktigt.

Det finns väldigt, väldigt mycket jag gillar med den här filmen.
  • Först och främst är Kirk här så jävla relaterbar. De inleder filmen med Kirks självtvivel och etablerar snabbt hans centrala problem/konflikt - han undrar vad han håller på med, funderar på att byta yrke. Det här är väldigt snyggt och effektivt gjort tycker jag, och gör som sagt Kirk väldigt relaterbar och färgar synen på honom och hans agerande i resten av filmen.
  • Filmen är också mycket, mycket snygg. Dess 3D är sisådär, men överlag är den väldigt snygg. Jag ser fram emot att se om den med den överlägsna 3D-tekniken i min TV; jag såg den ju på en liten skitbiograf med skit-3D-system och glasögon som immade igen (!)...
  • Det märks att de som gjort filmen antingen älskar allt vad Star Trek heter eller har gjort vidunderligt bra research och haft en vansinnig attention to detail. Eller båda. Polaren jag såg filmen med är mer Trekkie än mig, och han pratade upphetsat efteråt om hur snygga referenser till tre olika serier filmen gjort bara med sina kostymer och färger. Jag tyckte själv mycket om hur den rymdbas som figurerade hade en arkitektur och design som kändes som en klar och tydlig och snygg fortsättning på Deep Space Nine. Designen i filmen känns som ett kärlekshantverk. Eller ett väldigt, väldigt välgjort cyniskt publikfrieri mot de gamla fansen. Eller båda.
  • Jag gillade twisten. Den var en av mina teorier, men den var ändå snyggt gjort och passade bra med det övergripande narrativet.
  • Jag gillade den nya karaktären, som fick vara kickass-kvinna utan att vara rambo, som i väldigt hög grad slapp sexualisering och att vara kärleksintresse, som fick vara skitbra på teknik, som fick vara "främmande kultur" utan att vara dum i huvudet. Snyggt designad, kompetent, cool, relaterbar, asbra.
  • Jag gillade som fan att Mr. Sulu är homosexuell. Tydligen gjort delvis som en tribut till originalskådespelaren...

Vad gillade jag då inte? OK, spoiler:

Jag tycker att skurkens motivation var tråkig. Det var lite "han hatar vår frihet" över narrativet. Det hade varit mycket mer intressant med en mer komplex ideologisk motivation eller åtminstone mer relaterbar än "jag hatar fred, konflikt är bra". Jag tyckte att det fanns ett frö till något intressant i uttalanden som att "federationen var en krigsförklaring", men det blev inget av det. Lite bortslösad potential.

Det här förbättrades massivt när hans bakgrund avslöjades. Men det var ändå rätt trist, som motivation betraktat. Jag känner också lite som jag gjorde med Civil War, att man slarvar bort en möjlighet att diskutera intressanta ideologiska frågor till förmån för förenklingar som sedan degererarar i personliga vendettor. Civil War hade ju också fröet till en intressant ideologisk konflikt, men det slösades bort till förmån för interpersonellt larv och i princip ad hominem-skit där allt kom att handla om personerna som stod på de olika sidorna och inget alls om de idéer de påstod sig stå för.

Mer ideologisk problematisering i film! Det finns ju massvis att problematisera i Federationens konsensuskultur till exempel, jag tror inte att deras utopi passar alla. Och man behöver inte alls gräva fram någon närmast parodisk "jag hatar fred"-grej.

Med det sagt tänker jag ändå att det funkar. Man kan dra en referens till de som tycker att man inte ska hålla på och mjäka sig och ge alla en participation trophy, att man ska lära barn att livet är hårt och en ständig kamp och att vissa vinner och andra förlorar, kontra de som mer tycker att vi bör sträva efter ett samhälle där man inte går under där man förlorar, etc.

Men okej. Rent konkret: Kan jag tänka mig att se om den här imorgon? Ja. Jag skulle rentav kunna tänka mig att köra ett maraton med de tre nya filmerna imorgon.

BETYG: 5/5
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Krank: Jag hatade de äldre Star Trek filmerna och serierna, men med rebooten på allt så har jag börjat älska de nya filmerna. Jag älskar aktionen och att det inte är så mycket skitsnack i dem.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
Kommer antagligen se filmen nästa onsdag, då jag kommer kolla på den nya Jason Bourne filmen också. :)
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Det slog mig när jag sett The Wolf of Wallstreet, att jag redan sett en film som handlar om en osympatisk huvudkaraktär som bara bryr sig om materiella framgångar. Och den har också en en pälsförsedd, fyrbenad varelse i titelnamnet... Självklart pratar jag om All dogs go to heaven från 1989.



Lite historia först. Filmen är gjord av Don Bluth som, under åttiotalet var på god väg att utmana Disney genom att göra filmer för barn som inte sög dolme (vilket Disneys åttiotalsfimer gjorde. Jag bryr mig inte om vilka nostalgiglasögon du har på dig, men The Fox and the Hound, The Black Cauldron, The Great Mouse detective och Oliver and Company var kassa filmer).

Disney hade ett enormt problem under denna period och det började hoppa upp utmanare till höger och vänster, bland andra Don Bluth. Det var först år 1991 som Disney skulle återetablera sig som mega-giganten tack vare The Little Mermaid som totalt sopade alla utmanare bort från banan under några år iallafall.

Fördelen med att Disney gjorde filmer som inte sålde bra var, som sagt, att andra fick chansen.

Enter Don Bluth, föredetta anställd hos just Disney.

Om vi kollar gamla (och för all del nya) Disney filmer så märker man ganska snabbt flera olika teman. Förutom bra sånger och vacker teckningsstil så är där ett genomgående tema med huvudkaraktärerna. De är goda (tm) varelser. Vistt kan där finnas de som är lite "Rough around the edges", som typ Lufsen eller Dodger från Oliver och gänget, men de kommer utan tvekan att vara "Heart of gold"-karaktärer, dvs de kan vara lite tuffa eller whatever, men de är goda personer. Sagorna är ofta just det, sagor, med fantastiska miljöer osv. Ofta har de en upbeat ton där folk generellt är glada, välmående personer (såvida de inte är skurkar eller lustig sidofigur).

Don Bluth gjorde saker lite annorlunda. Hans Secret of Nimh (som tävlar tillsammans med ovan nämnda film med att vara Don Bluths bästa) behandlar ämnen såsom magi kontra vetenskap och vågar sätta det mot en ganska så mörk bakgrund. Shit in that movie is scary yo, iallafall för mindre barn. Och det är okey, allting behöver inte vara ladida sjunga med fåglarna. Don Bluth berättade andra historier än de som Disney våga ta sig an, eftersom de hade självvalt satt en stämpel på sig själv som en slags dygdens och den goda moralens filmbolag i den animerade film-världen. (Vilket man kan se när man jämnför Musse Pigg-shorts med typ, Bugs Bunny shorts).

Så med det sagt, hoppar vi till själva filmen.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det går inte att beskriva handligen utan att ge sig in i spoilers så... sucks to be you.
Spot the difference med Disney-filmer här om ni kan...

Filmen börjar med att vår protagonist, en hund som heter Charlie B. Barkings, rymmer från ett fängelse där han är på death row, tillsammans med sin kumpan Itchy Itchford. När han lyckas rymma åker han till sin gamla affärskollego Carface, som han drev en gamblinghåla med. Där är gott om betting, om alkoholdrickande och annat skoj... Och ja just det, Carface tycker Charlie är dryg att jobba med (Charlie visar sig vara VÄLDIGT svår att jobba med faktiskt) så han bestämmer sig för att döda honom genom att få Charlie aspackad, sätta han på en pir och sen köra över honom med en bil. Det lyckas och Charlie dör.
Så ja, där var de tio första minuterna av filmen.

När Charlie kommer till himlen så visar det sig att alla hundar får komma in i himlen utan bekymmer, då hundar av naturen "are good, loyal and kind, unlike humans." Trots att Charlie får reda på att här kan han flyta runt och vara lycklig i all evighet är han inte nöjd med det, så han lurar portvaktmästarinnan och lyckas ta sig ned till jorden igen, delvis för att himlen verkar tråkig, delvis för att han vill hämnas på Carface. Han lyckas fundera ut att Carface måste ha något "ace up his sleeve" och det visar sig vara en liten flicka som av någon oförklarad anledning kan prata med djur och därför kan betting på hästar och dylikt arrangeras rätt så lätt. Han bestämmer sig för att kidna---... Rädda flickan, och använder henne på samma sätt som Carface gjorde.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Här vill jag inte berätta mer, men nu har ni fått premissen och set-uppen iallafall. Så vad gör filmen så bra? Tja, förutom att animeringen är snygg och karaktärerna är tilltalande (och stundvis väldigt roliga) så är denna film djupare än vad de flesta barnfilmer vågar vara.

Charlie är inte bara vår protagonist. Han är en liknelse för den bibliska historien om människan. Född utan synd kan han synda och ändå komma till himlen. Fuck you, säger Charlie, han vill inte ha himlen om han inte kan få inflytande över sin tillvaro där. Man kan nästan säga att han saknar fri vilja... Tills han bryter sig loss från himlen. Eventuellt börjar Charlie inse att han kanske inte är världens skönaste person (hund?) och hela filmen slutar med att han offrar sig själv för att rädda flickans liv. Trots ett löfte om att han inte kan komma tillbaka till himlen om han övergett det (Eva och Adams paradis anyone?) så blir han återupptagen efter att ha gjort något så osjälviskt som att ge sitt eget liv för någon annan. Filmen slutar mycket riktigt med att han är tillbaka i himlen och är död (ingen jävla Disney-jag-gråter-så-lever-dem-cop-out) men också med att han är nöjd. Han har vunnit sin fria vilja och han har förtjänat himlen (vilket är en en as-old-as-time kritik mot judeo-kristna religion, dvs om arvsynden och den fria viljan som teologer diskuterat sen typ Roms tidiga dagar).

Även som icke-religiös kan jag uppskatta budskapet med att vi inte kan uppskatta saker som vi har fått bara för att vi är födda (som hundarnas free-ticket till himlen) utan att saker uppskattas mer om vi förtjänat dem genom våra handlingar.

Så är filmen perfekt? Heh... Detta är en film gjord på 1980-talet.
Den kommer ha.. öh... problem.



Ett annat problem är att Don Bluth och company på något sätt fick för sig att Burt Reynolds kan sjunga (spoiler, det kan han inte) och han sjunger... Mycket. Jag menar väldigt mycket.

Om man kan bortse från de detaljerna så är det här en av de smartaste barnfilmer som gjorts och den är dessutom väldigt rolig, även om som sagt lite... racially insensetive detaljer förmodligen ej skulle ha gjorts, liksom att lätt typ hälften av sångerna alla borde ha skrivits. Förhållandet mellan Charlie och den lilla flickan är dessutom övertygande och mycket vackert och filmen är förvånansvärt fri från att vara preachy, trots att huvudkaraktärerna är alkoholiserade gamblers som snackar skit om Robin Hood.
En av mina favorit-citat från filmen är Charlie när han beskriver en annan karaktär som har det tufft ekonomiskt och säger "She is more broke than the ten commandments". Kläm in den linjen i en Disney-film är ni snälla!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Stark fyra av fem. Flera av sångerna är riktigt kass och där finns som sagt en del "klassisk" åttiotals-rasism som iofs fanns i princip i alla produktioner från denna gyllene era. Hade det inte varit för det hade det fått en femma, även om jag gärna skulle se den igen.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Tillägg till min recension av Star Trek: Beyond:

Hur kunde jag glömma att nämna att de använder Beastie Boys' Sabotage för att besegra fienden? Det är ju helt lysande! Uppfuckat och magnifikt. Jag gillar att de ändå gjorde ett försök att förklara hur det funkade, men i slutänden var det en fuckign awesome scen med den massiva fiendevågen som exploderade till ljuv musik...

Däremot var det lite pinigt att de var tvungna att ha ett extra litet klipp för att övertydligt förklara - för den del av publiken som haft svårt att hänga med eller helt enkelt är lite korkad - exakt vad det var de refererade till och snart skulle göra. Det kändes lite som i The League när nån just refererat till Phineas Fogg och omedelbart måste följa upp det med ett "you know, around the world in...". Jag tycker sällan om att bli dumförklarad som publik, men jag antar att det helt enkelt sitter en del i screeningpubliken som upplever att de behöver den där sortens förklaringar...
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Jag har sett The Divergent Series: Insurgent.

Jag skrev en recension av den första filmen v8 2015. I korthet är det en film som bygger på en bok som försöker lite för hårt att vara "typ som Hunger Games". En annan bokserie som försöker vara typ som Hunger Games är Maze Runner, så jag tänker kosta på mig några jämförelser...

Något både Maze Runner och Divergent faller på, jämfört med Hunger Games, är att de har markant sämre och mindre trovärdiga världsbyggen; världarna blir liksom mestadels kulisser och ursäkter för att stoppa in ungdomar i en serie mer eller mindre krystade utmaningar. Skillnaden mellan Maze Runner och Divergent är att Maze Runner helt saknar något slags samhällskritisk egg, medan Divergent försöker ha en - men dess analys ligger ungefär på nivån av mig när jag gick i högstadiet.

I filmens universum kan nämligen alla människor kategoriseras i ett fåtal grupperingar, utom naturligtvis huvudpersonen som är jättespeciell för att hon är lite från alla kategorier. Det var ungefär så jag såg på världen när jag gick i högstadiet och gymnasiet; alla andra var tråkiga normisar, kloner som kunde kategoriseras ganska lätt. Själv var jag, till skillnad från folk omkring mig, både intelligent och unik, mycket smartare och mer komplex än alla runt mig. Om jag var en oempatisk liten skit? Javars. Jag gick i högstadiet som sagt. Alla är sociopater i högstadiet. Det är därför jag är gymnasielärare idag.

Hursomhelst, jag har läst Maze Runner-böckerna men inte Divergentböckerna, så jag kan inte dra några paralleller om hur de förhåller sig till sina respektive originalmaterial - men det jag kan säga är att första Maze Runner var helt OK, framför allt givet dess ruskigt dåliga förlaga, och att andra filmen var skitdålig, delvis på grund av en skitdålig förlaga. I Divergentserien är den första filmen också helt okej; jag skrev i min recension att jag ur lärarperspektiv ser potentialen till intressanta diskussioner med elever. Jag tycker att Tris är rätt trist som huvudperson, men som helhet funkade filmen helt okej.

Den andra filmen är ett sämre diskussionsunderlag, eftersom den fokuserar mindre på det orealistiska samhällsbygget och mer på snygg action - men just de egenskaperna gör den till en bättre film. I likhet med The Scorch Trials (andra Maze Runner-filmen) är den lite hattig, men den har en röd tråd och den höll mitt intresse uppe hyfsat.

Jag blir nog faktiskt tvungen att sätta en svag fyra. Insurgent höll mitt intresse uppe; det var i botten när filmen började men nu är jag faktiskt lite sugen på att se nästa film. Jag vill nog aldrig se Insurgent igen, men liksom med Divergent tillhör jag inte målgruppen.

BETYG: 4-/5
 

Bolongo

Herr Doktor
Joined
6 Apr 2013
Messages
4,274
Location
Göteborg
Jag har sett Batman v Superman: Dawn of Justice - Extended Torture Edition.

First things first: jag kan inte på allvar jämföra med bioversionen eftersom jag inte sett den. Dels för att jag kände mig rätt färdig med allt vad Zack Snyder heter efter Man of Steel, dels på grund av recensionerna.

Men i slutändan så är jag en nörd som behöver veta hur det här filmuniversat kommer att utvecklas, och det skrevs om den förlängda versionen att den hänger ihop bättre. Och javisst, vissa detaljer som det klagades på tidigare verkar få sin förklaring här, men det räcker liksom inte. Exempel: tydligen klargjordes inte i bioversionen att en viss sprängladdning var gömd bakom ett skikt av bly, och det var därför Stålis missade den. Okej, en nitpick mindre, men det förändrar inte faktumet att hela bombplanen är fullständigt idiotisk från början till slut.

Vänta, låt mig angripa det här från en annan vinkel. Jag skall försöka lyfta fram det positiva. Den här filmen är faktiskt bättre än Man of Steel, eftersom den har ett tydligt syfte och en riktning, och en begriplig övergripande handling. Jag förstår vad BvS vill åstadkomma, och på det hela taget lyckas den med det. Jag förstår fortfarande inte ett jota av vad någon ville säga med MoS.

Så... BvS har två uppdrag: att rehabilitera Stålmannen som karaktär efter den första katastrofen till film, och att skapa all bakgrundsmytologi som behövs för att driva en ny cykel av filmer. Detta gör den. Den gör det inte alltid så snyggt och smidigt, men den gör det. Under tiden pågår en handling som vi sett förut: två hjältar råkar i luven på varandra på grund av missförstånd och/eller en skurks manipuleringar, de slåss ett tag, men sedan upptäcker de det verkliga hotet och förenar sina krafter. Inget konstigt, inget märkvärdigt, just another day in the life of a superhero. Detta är tillräckligt med plot för att driva ett avsnitt av en tv-serie, ungefär, så hur kan det ta 3 timmar att komma till finalen?

Delvis eftersom den som sagt har de där andra uppgifterna att utföra, men mestadels eftersom den tar sådana otroligt slingriga omvägar. Som jag antydde i början är Lex' planer så dumma, ologiska och överarbetade att det helt tar mig ur filmupplevelsen. Det hjälper inte att Lex som karaktär är ett sådant stolpskott. I stort sett inga karaktärer beter sig som riktiga människor hade gjort, men Lex är det värsta fallet. David S. Goyer delar cred för manuset med någon annan den här gången, men hans handlag syns tydligt i den fullständiga bristen på psykologisk trovärdighet.

Sammanfattning: Helheten är OK, synd bara att alla detaljerna är så korkade.

BETYG: 3/5
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Det har tydligen blivit en väldigt film-ig vecka för mig och eftersom jag har jobbat med ett pälstema så kör vi väl vidare på det... Igårkväll såg jag Ookami Kodomo no Ame to Yuki vilket på engelska brutalt översätts till Wolf Children från 2012.



Filmen är gjord av samma filur som gjort The girl who leapt through time och det märks. Delvis för att det har samma animationsstil men också för att storyn har grymt mycket hjärta och medan den har fantastiska element så är det inte fantasy som är i fokus. Vad som är i fokus är mödraskap och de utmaningar som kommer med det.

Filmen börjar med att dottern, Yuki, börjar berätta historien om sina föräldrar, och hur det var att växa upp när man är en varg. Mamsen och pappsen träffar varandra när de är på universitet och deras romans snabbspolas lite, det ska trots allt handla om Wolf Children. Det känns dock inte sådär forcerat som det annars gärna gör i film när två personer blir ihop. Pappa avslöjar dock snart att han är en varg av typen varulv vilket mamsen tar med... förvånansvärt lugn.

De flyttar ihop, tiden går, de får barn tillsammans och den äldsta är en mycket energisk dotter som heter Yuki, den yngre en liten sjuklig pojk som heter Ame. Eftersom det står med i deras synopsis på imdb så tycker jag inte direkt att det är en spoiler men pappa dör efter en jaktolycka när han vill ut och jaga något gott till familjen när de har fått sonen. Hana, mamman, blir ensamstående tillsammans med två som barn som är till hälften vargar.

Sen är resten av filmen typ bara... att växa upp och ta hand om sina barn. Hana visar sig vara en väldigt bestämd kvinna som gör allt möjligt för att få sina barn att kunna leva bra liv, inkluderat helrenovera hus (trots att hon från början inte har någon aning om det) lära sig hur man odlar grönsaker (trots att hon inte har en aning från början) och pluggar på hur man uppfostrar barn och tar hand om vargar, eftersom hennes barn är en blanding av båda.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Filmen är först och främst... idiotiskt söt. Alltså, inte sådär Kawaii-chaaaaan som Krille blir när han kollar på Girls und Panzer, utan söt för att man blir lite blödig och tycker att familj, liv och barn plötsligt är något vackert. Ett problem som många filmer har, tecknade som "riktiga" är att regissörer inte har... en jävla aning om vad barn är för något och skriver dem därefter. Antingen talar de i entonig röst och har någon magisk kraft, som att se döda eller talar med andar, eller så är de små ofelbara änglar som i sin osjälviska godhet är idiotiskt naiva eller så är de typ mini-Himmlers... Eller den sista, att de bara beter sig som små vuxna.

Disney lyckades väl typ en gång att skriva ett barn (alltså, under tonåren) jävligt bra och det var i Lilo & Stitch.

Anyways, barnen här är skrivna som faktiskta barn. De är energiska, de är klumpiga, de är bråkiga, de har tillfällen då de är lyckliga och tjuter, de har tillfällen då de blir arga, då de är konstiga och gör allting som... you know... Barn gör. Speciellt Yuki blir man bara -glad- av att se och under min karriär som barnskötare så såg jag små Yukis varje dag i princip. Hade ungarna inte varit väl skrivna hade den här filmen dött vid startlinjen, men de är skitbra gjorda.

Precis som i hans andra film, så saknar även denna film en antagonist. Premissen är snarare att de är oroliga för att om någon upptäcker att de är vargar så kommer det bli... problematiskt mixat upp tillsammans med att Hana inte har en aning om hur man uppfostrar vargar. Barnen ställs också inför dilemmat vill du vara en varg eller vill du vara en människa, för att lära sig att balansera detta är ganska så svårt får vi snart lära oss.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Betyg: Stark fyra av fem. Slutet gjorde mig (precis som i hans förra film!) lite irriterad men i övrigt är det en skitbra film. Förvänta dig ingen action eller annat, det är en film om mödraskap, inget mer, inget mindre. Och det är så satans bra.
 
Joined
28 Sep 2013
Messages
966
Location
Stockholm
'Edmond' (2005), med William H Macy m.fl. , är en film om en man som går ut ur sitt äktenskap och liv, frustrerad och sökande, och därifrån går allting utför. Det är bra skådisar filmen igenom men det är en enmans show, Macy visar hur bra skådespelare han är. Han lyckas vara precis sådär trovärdigt förvirrad och övertygande desperat, som andra i liknande roller försöker spela men så sällan lyckas med.

Det blir obehagligt, och ?frågan jag ställer mig själv är vad exakt det handlar om: lurande sinnessjuka hos varje vit medelklassman, den nedåtgående spiralens ofrånkomlighet efter att ha passerat en gräns eller kanske 'bara' ödet för en individ som mer eller mindre var på väg dit han så småningom hamnade? Det viktigaste fanns i alla fall där, nämligen att man känner något när man ser filmen och mitt fall känner jag mig lite obehaglig till mods och i obalans.
Inte en film för alla sinnesstämningar eller tillfällen: 4/5.
 

Bolongo

Herr Doktor
Joined
6 Apr 2013
Messages
4,274
Location
Göteborg
Idag såg jag Orc Wars.


Det är en lågbudgetfilm som är... ungefär som Warcraft, fast i mycket mindre skala, och portalen går till nutidens USA.
En annan förklaring är att det är som Rorke's Drift, fast med en amerikansk veteran (och en handfull bifigurer) istället för engelsmännen och orcher istället för zuluer.

Handlingen utmärks av mycket repetition - många långa scener med orcher som mejas ned av skjutvapen. Detta förtar också mycket av eventuell spänning eftersom orcherna är både teknologiskt underlägsna och ganska korkade. Det är först mot slutet som människosidan egentligen blir hotad. Innan dess består den enda konflikten av huruvida hjälten skall sluta vara en sådan PTSD-lipsill och axla sin roll som Guardian of the World Gate (eller något i den stilen).

I mångt och mycket känns det hela som en D&D-spelares dagdröm. "Tänk om jag hade en Kalashnikov, då skulle jag göra processen kort med de här monstren." Sett ur den synvinkeln är det ett okej tidsfördriv att se den här rullen. Men den är ärligt talat inte mycket till film - allt utspelas på samma plats, det sker ingen utveckling av handlingen, inga vändningar...

Men jag har sett mycket sämre skitfilmer.

BETYG: 3/5
 

Bolongo

Herr Doktor
Joined
6 Apr 2013
Messages
4,274
Location
Göteborg
Ett P.S. till min rant om DC-filmer.

Jag har nu sett de trailers som släpptes på Comic-Con för Wonder Woman och Justice League. De gör mig klart peppad för den förstnämnda och försiktigt optimistisk för den sistnämnda.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Bolongo;n190244 said:
Ett P.S. till min rant om DC-filmer.

Jag har nu sett de trailers som släpptes på Comic-Con för Wonder Woman och Justice League. De gör mig klart peppad för den förstnämnda och försiktigt optimistisk för den sistnämnda.
Jag är taggad som fan för Wonder Woman. Och jag gillar inte ens superhjälte-filmer.
 
Top