Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v22

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v22.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Daniel]

Gick och såg Alien: Covenant i eftermiddags.

Kortfattat om handlingen: Har du sett Alien eller Prometheus (vilket du med största sannolikhet har ifall du ser Covenant) vet du exakt hur det kommer utveckla sig. Rymdfarkost upptäcker något okänt, bestämmer sig för att undersöka, någon i besättningen hittar en okänd livsform, things go bad. Och om kugghjulen i ditt huvud är någorlunda väloljade finns det inte en enda händelse du inte listat ut en halvtimme i förväg. (Ridley Scott är själv öppen med att Alien är en B-film-skräckstory gjord med högsta A-filmbudget.)

Ridley Scotts filmer är ju alltid riktigt snygga, och det är även denna. Estetiskt tilltalade den mig i allra högsta grad, särskilt terrängen på den nya planeten.

Men jag, som bistert och dåraktigt vurmar för practical effects och en svunnen gyllene era av ett mer fysiskt filmskapande, tyckte att xenomorpen inte blir särskilt kuslig när den är så extremt mycket slick CGI, och när den dessutom tidigt visas tydligt i alla sina detaljer i öppen terräng.

Sedan är jag lite kluven till ett par av avslöjandena i filmen, både när det gällde som sequel till Prometheus* och som prequel till Alien-serien**.

*

Spoiler

Hur det gick för Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) efter Prometheus, vilket deppigt antiklimax. Det kändes väldigt Alien 3 (där Hicks och Newt från Aliens båda omkommit i sina sleeping pods mellan filmerna). Sådant där förtar ju alltid hur man upplever den förra filmen och man kommer aldrig kunna se den med samma ögon igen. Ungefär som Aliens efter att man känner till fortsättningen i Alien 3, eller Return of the Jedi efter att man känner till fortsättningen i The Force Awakens.

**

Spoiler

Jag är allmänt ambivalent inställd till prequel-hysterin där varenda detalj i filmvärldars backstory måste förklaras och utredas, och något jag inte gillade med Prometheus var att den gav en förklaring till vad och varför xenomorphsen var, en förklaring som fullföljs i Covenant. Jag anser att det alltid är häftigare, coolare och läskigare att INTE veta exakt vad, varför och hur när det gäller monster som xenomorphen... Visserligen tyckte jag att förklaringen till deras uppkomst var riktigt bra, men hade helst inte velat ha någon.

Överlag gillade jag filmen och lämnade biosalongen nöjd. Topparna var väldigt höga och dalarna var inte särskilt låga, och jag kan nog tänka mig att se om den någon dag (men aldrig lika många gånger som jag sett om Alien och Aliens).

4 av 5.

 

[krank]

Jag har just sett Alien: Covenant. Jag tyckte om nästan allting i den.

Först: Eftersom alla perspektiv egentligen är giltiga, och det enda som egentligen spelar roll är hur användbart/intressant ett perspektiv är, så tycker jag om att välja perspektiv som ger mig maximalt nöje och stimulans från de filmer jag ser.

I fallet Prometheus och Covenant och Alien så har jag anlagt det här perspektivet: Ettan och tvåan är en klump, som hör ihop. Trean och fyran är en annan klump. De representerar en variant av fortsättning efter Aliens. En annan variant är den som presenteras i Dark Horse-serierna. I mina ögon är ingen av dessa varianter egentligen mer "riktig" än den andra.

Prometheus och Covenant är ett fristående möjligt alternativ till prequel-handling innan Alien/Aliens. Det betyder alltså att medan jag kan uppskatta de framåtsyftande aspekterna av Prometheus och Covenant så kan inget som händer i dem egentligen påverka hur jag ser på Alien/s eller de senare filmerna om jag inte väljer att det ska det.


Nå: Prometheus var en helt okej film. Den hade en del svagheter - de blå jättarna var inte alls så intressanta som Ridley Scott verkar ha fått för sig, och det kreationist-pseudoreligiösa temat rimmade inte jättebra med den uppfattning jag fått av Alien-universat sedan tidigare. Dessutom försökte filmen pusha den ovetenskapliga vetenskaparen Shaw som huvudperson, vilket sedan saboterades av att hon agerade tämligen obegripligt i vissa scener. Överlag hade Prometheus en del sånt; tillfällen där jag överhguvudtaget inte förstod varför folk agerade som de gjorde.


Men: Covenant. Den här filmen är i mina ögon ett steg tillbaks mot den ursprungliga Alien, plus de bra delarna av Prometheus. De religiösa delarna har tonats ner, folk agerar överlag korkat och klantigt men begripligt. Jag tyckte om alla karaktärer i den här filmen. Jag tyckte om att det återigen var hyfsat vanliga människor det handlade om, även om det inte riktigt var på "gnälla om bonusar"-nivån som i första filmen.

Har den här filmen problem? Ja, det har den. Jag tror bara att jag behöver säga "flöjtscenen" så kommer jag på ett icke-spoileraktigt sätt att ha förklarat vad jag menar för de som sett filmen. Jag föreställer mig att ni sitter och nickar igenkännande.

Jag är heller inte superduperförtjust i att

Spoiler

David visade sig helt enkelt ha blivit knäpp. I Prometheus var det ändå lite ambivalent - hade han en plan, vad ville han? Här var det mer pang på, "knäpp och ond", klart. Typ. Eller ja, han gillar att skapa, yadda yadda, men det är ändå ett plattare porträtt.

Men ja. Estetiken var rätt, handlingen helt okej, karaktärerna relaterbara och begripliga, specialeffekterna snygga.

BETYG: 4/5

 

[Voldstagg13]

Jag gick igenom filmhögarna och hittade 'Borgarklassens diskreta charm' ( Le charme discret de la bourgeoisie, 1972, R:Luis Buñuel) med Fernando Rey, Delphine Seyrig, Stéphane Audran m.fl. En satir om ett sällskap vänner vilkas middagsbjudningar alltid avbryts eller inte blir av, det drivs med samhällsklasser, moral, religion, ordningsmakt och allt delas upp i sketcher, med sidospår som drömsekvenser och små historier.
Buñuel var anarkist och surrealist, vilket märks, men trots de många absurda sammanhangen blir det ändå inte för konstigt för att man ska hänga med. Jag vet att många filmvetare betraktar den här filmen som ett mästerverk och att den har sin plats i filmhistorien, så insatt är inte jag men jag uppskattar den satiriska humorn, stilkänslan och timingen, och det räcker bra till en: 4/5.

 

[Krille]

Jag har sett Twelve Monkeys.

James Cole (Bruce Willis) sover inte bra. Han drömmer om ett skottdrama på en flygplats. Han har inte sett en flygplats på åratal, för nu bor han i en underjordisk stad under Philadelphia. Han är dessutom fånge, men han får en chans att samla prover från ytan, i hopp om att kunna utveckla ett botemedel mot viruset som härjar på ytan.

Men så en dag får han ett särskilt uppdrag, att skickas tillbaka i tiden till 1996, då viruset bröt ut.

Men istället för 1996 hamnar han i 1990, där han arresteras och skickas in på psyket efter att dr Kathryn Railly (Madeleine Stowe) diagnosticerat honom. Cole är inte den enda galningen där: Jeffrey Goines (Brad Pitt) sitter också där efter sina fanatiska konspiratoriska idéer.

---

Jag brukar normalt få huvudvärk av tidsresor, men den här är förvånansvärt väl hopsatt. En detalj här är att Cole skickas tillbaka, inte för att ändra det förflutna, utan för att observera det för att kunna skapa en bättre framtid.

Ryggraden i filmen är det galna och schizofrena: JC (James Cole eller Jesus Christ, välj själva) har väl sin väl valda bit messiaskomplex; Railly föreläser om Cassandra-komplex; Cole börjar tvivla på huruvida han är galen eller inte.

 

[Bolongo]

Framför allt är 12 Monkeys en av de få berättelser om tidsresor som följer någon slags inre logik.

 

[Pilzefrau]

Vecka 22 avslutade jag med ännu ett av mina ökända filmmaraton, men jag kom mig inte för att skriva om det förrän nu.

Vi såg alla fem Pirates of the Caribbean-filmerna.

Först ut Curse of the Black Pearl, aka den med skelett-piraterna. Den är helt fantastisk, och håller verkligen att ses för tjugonde gången eller vad det nu kan vara för mig personligen.

Sedan kommer Dead Man's Chest, aka den med fiskpiraterna. Denna och nästa hänger väldigt tydligt ihop, och det är knappast en komplett historia vi får här i tvåan.

Trean heter At World's End, aka den med krabborna i öknen. Jag mindes kombon av 2+3 som långdragen men bra, och det visade sig stämma. Slutstriden i trean är fullständigt bonkers precis som jag minns den – men det är mycket mer i filmerna som är fullständigt bonkers så det är inte så speciellt

Sedan såg vi On Stranger Tides, aka den nya, som jag faktiskt inte hade sett innan. Här var det bara Jack Sparrow, Barbossa och Gibbs som ville vara med, så övriga casten är borta. Den var mycket sämre. Seg och o-häftig. De filuriga vändningarna där folk förråder varandra fram och tillbaka, som genomsyrade de första tre, är som bortblåsta. De försöker väl någon enstaka gång, men det är inte i närheten av lika välgjort.

Slutligen tog jag hela min filmkväll (15 av de 20 personer som trängdes i min lägenhet) och drog på bio. Där såg vi Dead Mean Tell No Tales (i Europa heter den Salazar's Revenge) aka förlåt, det här är den nya, den förra är gammal vid det här laget. På manusnivå var den ännu sämre än fyran, dvs sämst hittills. På spektakelnivå snäppet bättre än fyran, men fortfarande långt under de första tre.


Vi hade som vanligt dryckeslek! Vi skålade på följande (ord inom citat-tecken innebär när ordet sägs i filmen):
- "pirate"
- "captain"
- "savvy"
- "rum"
- Flagga
- Nautiskt jargong
- Någon blir våt*
- Han är inte död!
- Backstabbing/doublecrossing
- Monster eller magi
- Helikopterkamera
- Jack Sparrow-stunt

* i ordets båda bemärkelser

Det blev väldigt många skålar, men oroa er inte, det var ingen som tog en klunk på varenda skål. Högst upp på planschen med reglerna står det, som alltid: "Kom ihåg: LEKEN är obligatorisk, DRYCKEN är frivillig".



Eftersom detta var mitt tredje maraton i min nya lägenhet är det numera tradition, och jag ser fram emot att upprätthålla den – någon gång i sommar ska det bli Twilight, annars äter jag upp en hatt. Kandidater för andra framtida maraton-med-dryckeslek är Indiana Jones, Hunger Games, samt Bill & Tedd's Excellent Adventure i kombo med annan wacky tidsresefilm.